Idag går vi inte ut på tigerjakt, utan idag beger vi oss ut på lampjakt. Vi jagar en liten lampa som kan pryda fönstret i vårt nypiffade kök. Det lutar åt Kartells Take i vit version, men kan lika gärna bli en snygg krusidullig lampfot från Myrornas i kombo med klassisk vit skärm. Vad tror ni om det?

Lillasyster kallar, jag svarar. Såklart. Vågar inte annat…

Utmaningen lyder: Nämn 4 saker (inte husdjur eller människor, de är ju liksom älskvärda jämt) som förgyller ditt hem just nu:

1. Den nya norska lampan med röda tygsladdar. Tack Charlotte för inspirationen!

2. Spontanpresenten från mormor, den allra vackraste vita cyklamen i mammas finaste kruka.

3. Samlingen av vitt pressglas som bara växer och växer. Nu senast en med lock. Lovely.

4. Barnens teckningar, bättre än all konst i världen.

Det är mors dag. Kluvet som vanligt. Tjosan hejsan varvas ett besök på graven. Idag uppvaktade jag mamma Å med en orangegul krukros och barnen prydde den med en gul fjäril. Det blev fint, lite glatt på något sätt.

Fast åren går är det alltid med en klump i magen man står framför den där gravstenen, klappar duvorna och säger grattispåfödelsedagengrattispåmorsdagfarsdagellergodjulälskademammaochpappa. Alltid denna klump. Ändå åker jag dit. Bara för att jag vill.

Mors dag har annars firats med invigningen av uterummet. Okej, tapeten är inte på plats – men annars är det så fint, så fint. Precis som vi hade tänkt oss det, ja till och med lite bättre. Här kommer en sneak peak:

Snor, varm kropp och hosthosthost hela natten ledde till en hemmadag för mig och Majken. Vi har verkligen glidit runt hela dagen. Gjort sånt som vi velat. Sett Pippi, spelat dator – nu har lillasystern tagit upp kampen om datortiden, bakat syltkakor och städat garderober. Druckit saft och te, pratat, burit upp Playmobilborgen från källaren och ignorerat kladdiga fönster och dammiga lister.

Skönt.

Majken har suttit framför datorn, klickat runt bland Mellolåtarna och kört följande på repeat. Bara för att hon har allt en treochetthalvtåring kan önska sig. Bara för att hon ser ut som en prinsessa och för att hon sjunger om stjärnorna, gudarna och kärleken. Bara för att hon är bäst helt enkelt. I alla fall om man frågar Majken, fyra år i augusti.

Till Lisa – jag har utökat min samling som du ser… De finns överallt.

Målaren hinner knappt lämna huset innan vi inser fakta. Det vita taket för med sig saker. Tankar som Våra vita väggar ser ju gula ut i jämförelse med taket eller Vilket mörkt matbord vi har i vårt ljusa kök. Frågeställningar som Visst skulle det egentligen vara finare med ett runt matbord, det blir ju mycket luftigare? eller Är det kanske dags att köpa den där lampan nu? Konstateranden som Nu måste vi kakla om och Jag längtar till IKEA. Vi tittar på varann och undrar med ett leende vad vi dragit igång.

Ett vitt tak för med sig en massa saker. Likt en dominobricka startar det en process i det lilla vita huset på Elmstreet. Måste. Göra. Om. Helst. I. Detta. Nu.

Fredagen går mot lördag och barnen ligger nedbäddade. En av dem snörvlar och den andra sover nog redan. Själv har jag lagt upp ena benet på datorn som brummar nästintill ljudlöst och dragit upp det andra under mig där jag sitter i hallen med blommiga tapeter. Så är läget. Det ensamma läget.

Mannen i mitt liv är på pojkresa. Skickar bilder på en fjälltopp och skriver något poetiskt om balsam för själen. Här hemma gnider jag in balsam i barnens hår, äter hamburgare och glider runt i mjukisbyxor. Det kan också vara bra för ens inre. Att bara vara. Landa i lugnet.

Men även en mjukisbyxeglidare kan behöva lite luft ibland. Idag har luftintaget bestått av bibliobesök med fru E och hennes små. Vi fikade, pratade och lånade litteratur à Halvan och Håkan bråkan. Samtidigt drömmer vi oss alltid bort till en tid då man utan dåligt samvete kan sitta länge i en av de sköna fåtöljerna, omgiven av böcker, med en tidningshög och en tekopp/automatkaffe framför sig. Vi har minsann sett att man kan göra det på biblioteket. Ett bibliobesök kan alltså vara mer än ett manfårintebusapåbibblanvissthörnidet? Den dagen kommer då vi kan sitta där i lugnet och stillheten. Eller hur Erikan?

Sen har kvällen även bjudit mig på lite shopping. Som den goda mor jag är blev det givetvis till barnen. Dyrt blev det. Men när katten är borta dansar ju råttorna på bordet och sjunger glatt.

Förresten. Anna har utmanat mig. Jag nappade och därför tänker jag visa min favoritplats hemma. För kan det finnas något bättre än en soffa? När det dessutom är en soffa fylld med minnen? Nej. Det finns nog inget bättre. Bredvid bilden på favoritplatsen kan ni skåda mitt senaste fynd från recycleaffären. Fint som solen i barnens hår och en ny favorit bland alla prylar i detta hus.

Nu har jag minsann svamlat nog. På återseende.

Nya saker i huset: Ny väska. Ny tandkräm från en rar vän. Nya sänglampor. Ny, fast gammal, lampa i barnens rum.

Det är kul med nya saker.

Nyuppsatt tavla som äntligen hittade sin plats. Ny skänk, fylld till bredden av spel. Ny skapelse av damen som älskar att skapa med sina händer. Nya blomster från finaste sambon och barnen. Nya bilder på barnen ovanför köksbordet.

Nu börjar man se hur stort vårt uterum ska bli och det känns mycket tillfredsställande. Ska bli ett stort nöje att avklara surströmmingspremiären i vårt nya rum med glas.

I övrigt händer det inte så mycket en kväll som denna och rackarns vad skönt det är. Stiltje är ett mycket fint ord just nu.

Imorgon examen. Imorgon frihet. Nice.

Det är tisdagkväll och Sverige ska springa in på EM-planen lagom till nioslaget. Jag är väl ingen sportfanatiker, men stora evenemang där någon form av landslag är inblandade brukar få mig att sitta bänkad. Så även ikväll, även om fotbollen får dela min uppmärksamhet med en extremt stor klädhög som skriker gör något åt mig, jag förtjänar inte att ligga på golvet. Skrikande klädhögar är inget man vill ha i ett sovrum, så man måste väl agera.

I övrigt har fina fågeln flyttat in till mig. I burspråket hänger den och ser så skör ut. Eller som Majken säger visst är den vacker?  Ja, den är vacker och den gör mig massor glad. Dyra, fina designlampan har fått ge plats åt en skranglig liten metallfågel och det kan man ju säkert bli lite upprörd över. Dyra, fina designlampan ska dock få ett nytt hem i uterummet när det invigs i slutet av sommaren. Den kommer nog att sitta fint där.

Vad gäller uterummet så har jag en vit vision. Ovanligt för att vara färgsprakande jag. Nu blir det vitt golv och vita möbler, vita lampor och vita väggar. Jag kan dock inte hålla mig från ett gäng färgsprakande kuddar – tror jag i alla fall. Jag har en plan. En fin sådan.

I övrigt då? Ja, liten flicka har ramlat ner från höga våningssängen. Ont. Stora pojken har lekt med Bionicles med kompis K. Jag har hämtat Stålis från bussen och just nu känner jag lugnet. Lovely. Så himla massor lovely. Vad gör du?

För mig är det en prövning att vakna en lördag och inte ha den minsta aning om vad dagen ska innehålla. M påstår att det är nyttigt och jag är nog benägen att hålla med.

Vad blev det då av dagen? Jo, långfrukost, städning, barnen utelek, Rusta, ÖB och sen tog vi en biltur till Klutmark där fina familjen Jakobsson väntade med rackarns så gott fika. Bättre än Waynes… eller hur Micke J? Vi ägnade eftermiddagen åt att fika och att prata om ditten och datten. Barnen ägnade sig åt Winx club och att hoppa studsmatta.

Väl hemma på Elmstreet blev det hämtpizza, ruccola och tzatziki. Mycket passande en slappardag som denna. Passande och gott.

Lite bilder kan jag bjuda på, dock inte från Klutmark – kameran låg kvar hemma – men väl från casa Soof och prylarna som jag omger mig av.

Mer gluttande i casa Soof. Inser att i mitt inbillade vita hem är rött ganska dominerande. Lustigt.

Idag? Titta på slalompjäxor till nästa säsong. Sura ganska så mycket över att det återigen ligger ett snötäcke i 0910. Blogga. Äta falafel till lunch. Lördagsfika med E och kanske J. Barn och sambo ska vara hemma. Tvätta håret och kanske klippa barn. Om det inte vrålas för mycket. Bereda plats för nya bilen i garaget – i och för sig inte nåt jag pysslar med. Dammsuga. Käka blodpalt hos svärföräldrarna. Se Körslaget och ta det lugnt. Sova.

Din dag då?

Pippi Långstrump är inte bara världens starkaste, hon är också en räddare i nöden. När lillasyster vill gosa som mest med sin mycket febriga storebror och då tårarna nästan rinner på sjuklingen i frustration över überjobbig lillasyster – då träder hon in. Här kommer Pippi Långstrump. In med skivan i dvd:n och ner med två barn i soffan. Puh. Alla glada.

Framförallt jag.

Vad gör man en dag som denna? Minus 2 ute och klättrande på väggarna. Självklart börjar man då att rensa barnens rum. Varför? Den frågan har jag ställt till mig själv ett flertal gånger den senaste timmen. Varför ens börja? Nu går jag dock in på sluttampen och därför belönar jag mig själv med lite bloggande. Duktig Soof, du ska få sitta vid datorn om en stund.

Jag har även roat mig med att fota detaljer av mitt hem. Mina nya skor som jag går in – det är väl vuxet? – fick också hänga med. Notera den snygga kombon av mysbyxor från Meandi och ballerinisar. Visst vore det nåt i sommar…?

Så, när solen skiner som mest och tristessen stiger ger jag er mer vyer från casa Soof.

Almgatan säger Glad påsk! Nu väntar skridskor, varm choklad och bullar.

Lillasyster kastade över en utmaning - visa oss din bokhylla. Eftersom det Soofska hemmet vimlar av bokhyllor visar jag därför ett litet litterärt collage över några av de bokryggar som trängs hemma hos oss.

En bokmal presenterar härmed en massa böcker – innehållandes allt mellan himmel och pannkaka:

För att ta sig in i barnens rum måste man öppna en skjutdörr – en riktigt gammal sådan. När vi flyttade in i vårt skruttiga lilla hus var det detaljer som denna som gjorde att man till slut kastade sig in i rollen som husägare. Att sedan huset visade sig vara av det rappligare slaget det tänkte vi inte det minsta på. Skjutdörren var ju fin.

Eftersom dörren syns utifrån hallen har det hela tiden känts som om jag velat piffa till den lite. En vanlig vit dörr kan ju ge oanade möjligheter. En dag kom jag på lösningen och genomförde den i hemlighet. Jag har en sambo som oftast är lite skeptisk till mina idéer, framförallt till dem som inbegriper egenpyssel. Han brukar muttra nåt om oseriöst, men då gäller det bara att ignorera honom och köra på.

Därför skedde detta pyntande en dag efter dagis. Olle hade en kompis hemma och var väl föga intresserad av att bistå sin mor i dörrfixande. Jag bad honom att skriva sitt eget namn och lillasysterns, med en tjockspetsad penna och med stooora bokstäver. Han plitade ner dem – snabbt, men snyggt – och sen tog jag fram min svarta klisterplast för att slutföra pimpandet av dörren. Med Olles egentextade bokstäver som mallar klippte jag sedan ut varje bokstav i klisterplast. Sen var det bara att sätta fast bokstäverna på dörren och njuta av hela härligheten.

Jag fullkomligt älskar den här dörren. För det finns väl inget finare än de första varianterna av bokstäver? De som är så där härligt krokiga, långa och oregelbundna. Som fortfarande inte är skrivna med en van hand.

Nu sitter dessa bokstäver på barnens dörr och hela hallen blev så mycket finare och gladare.

När jag öppnade julklappen och insåg att det var en blogg var min första tanke att det skulle bli en inredningsblogg. Jag kan dock konstatera att inredningsblogg är det sista den här bloggen har blivit. Inredning och prylar (såna ytliga ting… hahaha…) har fått lämna plats åt livet och döden.

Illa, eftersom att pyssla och fixa hemma nog ligger högst på min lista över saker jag tycker om att göra. Jag slukar inredningsmagasin och har oftast en ny idé om vad som måste/ska göras hemma. Sen kan det dröja ett bra tag från tanke till handling, men det är en annan fråga.

Vad gäller mina saker så finns det detaljer och pryttlar som ligger en lite närmare om hjärtat. Det behöver inte handla om värde, eller rättare sagt det handlar inte alls om värdet utan snarare om känslan.

Därför ger jag er nu ett axplock från casa Soof. Saker som jag gillar hemma och som gör mitt hem till mitt.

De senaste dagarnas bilder kommer här.

Uppifrån och ner ger jag er…

ett stycke rar Hanna med en liten lovely E… Storasyster S med fina håret… Majken som dissikerar fotoalbum… Majken och hennes pappa M säger hej till bebis-E… Badande kärlekspar… Vattnad S… Duktig Olle som strukturerar upp all Playmobil… Olle nerbäddad i sängen – mitt på dan – läsandes leksakskatalogen… Herr E i egen hög person… Fina A som jag tycker så mycket om att hänga med, samt liten ögongnuggande M… Cool S… Fundersam Majken… Storbror H… Lillasyster M…

Så kan det gå om man inte tömmer kameran varevigaste dag. Imorgon kommer det utebilder. Snö och sol. Missa inte.

Soof ska få fara på en liten minisemester till helgen. Kungliga hufvudstaden står på schemat och kontrollmänniska som jag är har jag givetvis en plan för vad som ska göras och vad som ska ätas.

Äta bör man nämligen – jämt.

Favoritaffärerna ska besökas och nya restauranger ska testas. Men vad får jag inte missa?

Berätta för mig.

Den heter Kulla, kommer från IKEA. Den är förmodligen alldeles för hög och alldeles för bred för att passa in någonstans. Men jag vill ha den ändå.

Jag kände dessutom att det var läge att ta bort lite av sorgefloret som jag så passande lagt på bloggen en söndagskväll.

Så, in med lite IKEA – så har vi en inredningsblogg igen…

När man kom in i hallen på Bankgatan 10 tog man av sig skorna och jackan, hängde upp den och tog sen första klivet upp i trappen. Halvvägs upp hörde man Håkan Hagegårds stämma fylla rummet och lukten av fotogen från lampan i hörnet nådde näsborrarna. När man kom till slutet på trappan tittade man automatiskt åt vänster och där satt mamma och pappa.

Båda trötta efter att återigen ha kämpat sig igenom de jobbiga veckorna före jul. I en blomsterhandlarfamilj var det en hysterisk period med julgrupper som skulle göras och transporteras runt hela kommunen. Telefoner som ringde och långa dagar. Mamma drog sitt strå till stacken genom att hålla ställningarna hemma, lugna ner pappa, göra julmat och allt annat som en vanlig familj också stressar upp sig kring.

Men, nu satt de i alla fall där. I den röda Chesterfieldgruppen, inandandes julstämningen och lugnet. Det visste man av erfarenhet. Julen infann sig inte på Bankgatan förrän julaftons morgon. Då var det lugnt och stilla.

I soffan satt mamma, hon hade dragit upp fötterna under sig. Pappa slappnade av i en av fåtöljerna. Själv så tog jag den andra fåtöljen och söstra mi kröp upp bredvid mamma i soffan. Gaston lade sig med en suck under bordet och kände även han lugnet.

Där satt vi.

Nu bor det andra människor på Bankgatan och mamma, pappa och Gaston tittar vid juletid ner på oss från ett moln i himlen. Fotogenlamporna är varsamt omhändertagna, en fick flytta till Sundsvall medan den andra bor hos mig. Håkan Hagegårds röst ger även nu en viss känsla av jul. Men som de julaftonsmornarna blir det aldrig.

I vårt vardagsrum står nu Chesterfieldgruppen. Det blev ett helt annat liv för den. Från att ha stått på samma ställe sen 1974 och använts vid mycket speciella tillfällen är den nu i händerna på barnfamilj. Den får agera trampolin, koja och nedvarvningsställe. Den slits och används.

Med kärlek.

För vissa saker ligger en varmt om hjärtat. Precis som med mina låtar så är det minnena som gör saken. Soffgruppen är ju trygghet och glada minnen. När vi satt i den var alla glada. Ingen smärta, sorg och tragedi. Bara glädje.

M propsade på att familjen Chesterfield skulle få flytta hem till oss. Jag var mycket skeptisk. En röd, svulstig skinngrupp i mitt vardagsrum kändes inte bra. Men, jag gav med mig. Nu är jag glad för att han stod på sig.

Idag läser jag att Chesterfieldsoffor är trendigt igen, på gränsen till superhett. Jag ler, för det har jag ju alltid vetat. Trygghet och glädje kan väl aldrig bli omodernt.