The Tampa Bay Lightning dominated play from start to finish scoring five unanswered goals defeating the New York Rangers 5-1. The Lightning scored two goals in the opening period and two more in the second. At that point, John Tortorella had seen enough of Henrik Lundqvist (four goals on 22 shots). Steven Valiquette came in and gave up one goal on eight shots. The game was very close to getting out of control at times. There were five roughing penalties, four fighting majors, and three misconducts.

The Lightning played aggressive. That is the style Tortorella likes his Rangers playing. On this night, Tampa Bay beat the Rangers at their own game. This had to be difficult for Tortorella to watch. It was a his first visit back to Tampa Bay, losing to one of his former players in Rick Tocchet. Tortorella won the Stanley Cup in 2004 with the Lightning.

If the Rangers want to get back to their winning ways they will have to score more goals. And they cannot rely on Marian Gaborik to score every time. They need a more balanced attack. In addition, they will need better play out of Lundqvist. Lundqvist will also need help from the young Rangers defense in front of him.

Notes:

Not only was this John Tortorella’s first trip back to Tampa Bay, but it was Vinny Prospal’s as well.

Michael Del Zotto faced off against longtime teammate Steve Stamkos. Stamkos had one assist and leads the Lightning in scoring. Del Zotto was held off the score sheet, but remains in the top ten in scoring for defenseman in the NHL.

Bobby Sanguinetti made his NHL debut. He was a minus one with one shot on net and almost 15 minutes of ice time.

The Rangers will travel to Pittsburgh to start a home-and-home series with the Penguins. They will play tomorrow and then at MSG on Monday.

The Rangers just completed game three of five over an eight-day span.

The New York Rangers defeated the Florida Panthers last night with a 2-1 shootout victory. This is the Rangers first winning streak (2 games) since their seven game winning streak to start the season. Marian Gaborik continued his scoring touch with the lone goal for the Blueshirts. Former Rangers Dominic Moore scored a late goal for Florida to tie the game at one. P.A. Parenteau scored the only shootout goal, giving the Rangers the victory. This was Parenteau’s second shootout winner this season. His first came against the Ottawa Senators in the seventh round on November 14.

Gaborik’s goal last night came on the power play with just 25 seconds left in the second period. The goal also gave Gaborik the league lead with 19 on the season. He also leads in the points category with 33. Henrik Lundqvist was solid in net last night giving up just one goal on 26 shots.

Notes:

The Rangers power play was one of the worst in the league last season. This year, they currently sit in 8th place with a 22.3% success rate.

The Rangers were #1 in the league last year on the penalty kill. They are #1 this year as well (85.6%) despite losing two key penalty killers to free agency.

The Blueshirts will stay in Florida for Thanksgiving and face the Tampa Bay Lightning on Friday. From there, they will play a home-and-home with the Pittsburgh Penguins.

Henrik Lunqvist stopped all three attempts in the shootout. He is 2-0 in shootouts this season.

Rangers captain Chris Drury returned to the lineup. He had an assist and logged over 22 minutes of ice time in the voctory.

Ales Kotalik sat out after taking a hard hit in the Rangers win on Monday over Columbus.

Along with the kiiid being back, I am too (the golf season is finally over, so I have a little more free time). It just so happens that the New York Rangers scoring touch is back as well. The Columbus Blue Jackets scored two quick goals tonight and the Rangers found themselves in a hole early. But, Marian Gaborik led the way as the Rangers erupted for seven straight goals. Gaborik scored two goals and added two assists. He now sits in a tie for first for goals in the NHL and is second in points with 32.

The Rangers have been lacking a well balanced attack and this is exactly what they needed. They had five different goal scorers in a 7-4 win. If they want to go back to their winning ways they must keep this up. One or two goals from Gaborik and/or Prospal is not going to win a lot of games. Especially when King Henrik has been playing more like Queen Henrik.

The Rangers were 3-7-0 heading into the win against the Blue Jackets.

This is the second time this season the Rangers have scored seven goals in a game. The defeated Toronto on October 12 by a score of 7-2. New York also gave up seven goals October 19 against San Jose.

Sean Avery also scored two goals (in less than a minute) tonight and now has four on the season.

The Rangers travel to Florida to play the Panthers on Wednesday. The Panthers beat the Rangers last week by a score of 3-2. New York will stay in Florida and play the Lightning on Friday.

Following two games in Florida, the Rangers will play a home-and-home series with the Pittsburgh Penguins.

Efter halva andra perioden mellan Senators och Rangers igår, så märkte jag något obehagligt. Jag satt där och tittade. Funderade lite. Drack en kopp kaffe. Jag brydde mig inte. I vanliga fall brukar jag bli otroligt uppspelt i varje match, även tidigt på säsongen. Även mot trista lag som Ottawa eller Edmonton. Men igår kände jag ingenting. Matchen var så dålig, så tråkig att jag knappt kunde koncentrera mig. Gaborik sköt, Avery tacklade, Callahan täckte skott, Redden slog indianare, Henke räddade. Big deal.

Jag tror inte att det var mitt fel. Jag tror inte jag går igenom någon identitetskris där jag plötsligt börjat ifrågasätta mitt intresse. Nej, snarare så är det Rangers spel de senaste matcherna som är så ljummet och sömnigt att man helt enkelt inte riktigt kan ha alla nerver aktiverade. Det börjar likna elitserien, hemska tanke.

Inte har jag lust att skriva något om matchen heller. Vad skulle jag skriva? “Senators ihjältråkade av ocharmigt Rangers”. “Träningspass i Ottawa vanns av Rangers”. “Uppvisning i konsten att inte vilja vinna, Rangers förlorade”.  Hnerik Lundqvist var bra, men egentligen gjorde han inga mirakulösa räddningar. Avery såg peppad ut, men ändå fick han inget uträttat. Gaborik-Prospal-Lisin var effektiva ibland, och ibland inte. Drury saknades inte, laget var precis lika tråkig med Higgins som center. Dubinsky kanske saknades, kanske inte. Usch, vilken otroligt meningslös match. Tillbaka till matten.

Lets Go…. Gääääsp.

Sitter här och funderar på hur i hela friden jag ska lyckas med den här kursen. Efter att ha läst och klarat en hel del utmanande kurser på SU så känner jag nu för första gången att ett E skulle vara en bragd. Makroteori är inget för den svage, dvs jag. Hua.

På ungefär samma sätt bävar jag inför matchen mot Thrashers, natten mot fredag. Jag har alltid tyckt att Atlanta har varit ett lag som lyckats lite oftare än vad dom borde, naturligtvis mycket tack vare Ilya Kovalchuk, en spelare som antagligen skulle överglänst de flesta om han spelat i ett bättre lag. Atlanta utöver Kovie har alltid varit blekt, och man har liksom aldrig lyckats förstå på vilket sätt dom spelar, det verkar som om det aldrig funnits en grundläggande spelidé. Det har snarare verkat som att laget alltid litat på att Kovie ska göra något extravagant i varje match, en föreställning som tyvärr inneburit en allt gråare himmel över Atlanta. Ilya är en “franchise-player”, det är inget snack om saken, men det går inte att lita på att han ska vinna alla matcher på egen hand.

Paradoxalt nog…

…så verkar nu rollerna vara ombytta – åtminstone så är dem på god väg att bytas. Från att Rangers har varit ett lag som sedan lockouten varit relativt stabila, med en klar spelidé (även om denna var vidrig i sig) och en relativt stark trupp (fram till 07-08 iaf) så har man plötsligt börjat sikta sig in på Thrashers plats i samvaron. Och vice versa. Jag ska erkänna att jag trodde att loppet var kört för Atlanta den här säsongen; värvningarna var för dåliga och jag gissade faktiskt att Kovie skulle stuckit till KHL vid det här laget. Men Atlanta spelar ganska bra. De är inget topplag, och kommer inte heller att vara det på många år, men spelmässigt så ser det ganska trevligt ut, stabilt och ganska starkt (bortasegern mot Devils var riktigt bra). Det verkar har infunnit sig någo typ av lugn och övertygelse i truppen efter att man sjunkit allt lägre i statistiken. Märkligt, eftersom man inte direkt skaffat sig spelare med hög lägstanivå (Antropov, Afinogenov). Rangers däremot, är ett lag som just nu inte vet varken ut eller in. Det som började så bra och såg så lovande ut har förvandlats till nån slags kladdig, illaluktande röra. Spelet är inkonsistent, Tortorella är fullkomligt rasande ena dagen – helt samlad andra, Dubinsky får oss att tro att han är en framtida stjärna vissa stunder och andra ser han bara ut som en hyfsad checking-line center, Gaborik är formidabel men bär ett alldeles för stort lass osv osv. På ett eller annat sätt kan man på varje position och i varje spelarkvalité hitta någon form av obalans på en annan position eller saknad av spelarkvalité. Detta ger intrycket av ett lag som inte har något fundament. Ingen identitet. Precis som Atlanta förra säsongen. Allt kan kokas ner till ekvationen Z = Y – F(i). Rangers – Thrashers alltså.

Lets Go  c1+Y(i)(T-G)=xf(Md)+i!

———————————————–

UPPDATERING;

Det verkar som om Thrashers får klara sig utan Ilya Kovalchuk i matchen i MSG. Han tränade tidigare idag, vilket implicerade att han skulle spela, men han lämnade snabbt träningen (innan den var över) på grund av sin fotskada, vilket i sin tur tyder på att han kommer att stå över matchen mot Rangers. Om bara makroekonomin kunde gå och skada foten också, vilken värld det skulle vara…

Två raka storförluster mot Finland, nu senast med rekordsiffrorna 0-7, var väl inte riktigt vad Bengt-Åke hade hoppats på. Men mitt i nederlagets bedrövelse så vet vi alla att laget som igår fick smörj i Karjala Cup inte är laget som kommer att spela om OS-medaljer i februari. Och när vi på nytt ställs mot finnarna där borta så kommer det garanterat bli en jämnare tillställning, inte minst beroende på att vi då har en viss Henrik Lundqvist i målet och en viss Nicklas Lidström som back. Tror dock ändå inte på mer än en bronspeng som bäst. Det finns alltför många andra bra lag, och vi kan inte ha marginalerna med oss varje gång. Var förresten inne på svenska YLEs hemsida för en stund sedan och läste kommentarerna där om den finska segern. Alla gladda sig såklart över triumfen över dödsfienden, men samtidigt så verkade man sansat inse att det troligen inte blir lika kul att möta oss i OS. Läs mer om brakförlusten här (DN).

För våra damkronor ser framtiden både ljusare och mörkare ut jämfört med Tre Kronors framtid. Ljus ser framtiden ut när man tittar på de fina resultaten man haft mot Finland (vår bronsmotståndare) den sista tiden (man vann ju matchen om tredje pris mot damlejonen i förrgår). Mörk  ser samma framtid ut när man inser att man inte, tillskillnad mot Tre Kronor, har några superstar-förstärkningar från Nordamerika att vänta på inför Vancouver OS. Faktum är att laget kommer att vara än svagare “over there” gentemot USA och Kanada, eftersom dessa båda lag spelar inför tusentals av sina egna supportrar. Att Kanada kommer att spela inför fullsatta läktare under alla sina matcher vet vi redan, men kanske blir även så fallet för USA? Vancouver ligger ju inte långt från den amerikanska gränsen. Dessa båda lag kommer mao att bli än farligare för de våra att möta där borta än vanligt. Allt annat än en bronsmedalj för tjejerna är således en supersensation. Kanske tom en större sensation än silvret var för fyra år sedan i Turin?

Stephen Valiquette will get the start in goal on Thursday.

Valiquette will start in place of Henrik Lundqvist, who should start on Saturday against the Flames. Adjust your lineup accordingly.

Någon som saknat Gabby?

Rangers tog en stark och på många sätt viktig seger igår, efter en matiné-drabbning mot ett minst sagt ambivalent Bruins. Boston – som saknade Marc Savard – är ett starkt defensivt lag och man märkte tidigt att Coach Juillen hade beställt en pumpmarkering på återvändande Marian Gaborik. Den väldige Norris Trophy vinnaren – och i min mening NHLs bästa back – Zdeno Chara följde Gabby under varje byte och följdaktligen så hände det som brukar hända om en spelare hamnar i sån fokus – spelaren gör mål. Gabby var på inget sett briljant i matchen som helhet, men hans sätt att hitta den fria ytan – som på målet – innebär att den normalt sett starka Bruins-defensiven blir väldigt flytande och det i sin tur öppnar upp för andra spelare i Rangers. Matchen var ganska trög – inte dålig på något sätt, men trög och ganska tillknäppt. Både Thomas och Lundqvist gjorde bra matcher och Lundqvist såg bitvis riktigt taggad ut. Chris Higgins gjorde återigen inga mål, men spelade faktiskt en av sina bättre matcher hittils. Kollektivt sett så såg Rangers något bättre ut än tidigare, och jämfört med de pinsamma matcherna mot Isles och Minnesota så såg man betydligt bättre ut. Fortfarande så tycker jag att Rangers kollapsar lite väl mycket i sitt försvarsspel och jag skulle inte ha något emot ett lite mer offensivt försvarsspel. Det blir lite för ofta lite för långa stunder i egen zon. Del Zotto var fullkomligt lysande. Staal såg bra ut, likaså Danny G och Gilroy.

Det mest positiva i matchen var dock att Rangers som kollektiv verkade betydligt starkare. Det var aggressivt och starkt längs sargen och flera bra open-ice tacklingar. Även i Boxplay – något som man återigen fick ägna sig för mycket tid åt – så såg det stabilare och kraftfullare ut. På det hela taget en rättvis vinst i en grismatch. Härnäst en Roadtrip.

Lets go Rangers.

Mitt arma hjärta.

Efter ännu en förlust, ännu en svag instats mot ett lag man måste, borde vinna mot så börjar det kännas riktigt jobbigt att se eländet. Jag vill inte vara den som buar, men ibland måste man börja inse vissa saker som man kanske inte är helt bekväm med. Just nu ser Rangers ut som förra årets upplaga, fast utan den bitvis starka defensiv så faktiskt kom med Renney’s “Trap”-system. Givetvis är ju den insikten ganska otrevlig att komma fram till, men låt oss bejaka följande exempel i 2009-2010 års Rangers agerande som går att hitta motsvarigheter i förra årets Rangers;

1. För lite offensiv. Kanske känns banalt, men det är liksom enkel matematik, vilket Tortorella inser, om man har ett bra och dominant offensivt spel offensivt så har man oftast råd att göra en del misstag och ha Rookies på blålinjen.
2. Pinsamt dålig produktion av spelare som ska vara tongivande. Till årets upplaga så värvades Higgins och Kotalik att göra mål, och det räknades kallt med att spelare som Callahan, Drury, Avery, Dubinsky skulle producera en del. Både Cally och Drury har 2 mål och tre ass på 14 matcher. 2 MÅL på 14 MATCHER! Av alla spelare som spelat ungefär lika många matcher så har bara 4 (!) spelare gjort färre mål. Av de 4 spelarna är Redden och Roszival två, de andra är Boyle och – såklart – Christopher Higgins.
3. Turnovers. Förra säsongen var det Redden och Girardi som tävlade i att ge bort pucken. Den här säsongen verkar alla vilja vara med och tävla. Marc Staal’s försök till ett Coast-to-Coast mål inatt förlorade matchen. Lärde de sig inget i knattehockeyn? Ack och ve.
4. Inget ledarskap. Förra året så hängde man läpp och drömde om bättre tider, skojade med reportrar efter förluster och verkade allmänt mätta. I år finns det en ledare, och han fick sparken från sin förra klubb och har ingen bokstav på tröjan. Varför får Drury behålla kaptenskapet? Varför?
5. Dåligt djup. Förra året gjordes det mesta av Zherdev innan han bestämde sig för att börja längta efter större pengar från dem sibirska oljefälten. Det här årets Rangers har en oerhört tunn trupp. Det finn en “Go-to-guy” i Gaborik. Sen tar det slut. Tacka Glen Sather för att binda upp 18 miljoner dollar om året i den nedre botten av laget och ligans poängstatistik. Redden, Roszival och Drury har kontrakt som skulle kunna få spelare som Selänne, Koivu, Semin och Bäckström avundsjuka. Sather har gjort en makalöst bra trade under 2000-talet, men tyvärr har han också gjort en 40-50 misslyckade.
6. Icke fungerande system. Förra säsongens Renneyism – och dess inbyggda LeMaire beundran – fungerade inte. Denna säsongs “Safe is Dead!”-system med full fart framåt är inte särskillt mycket mer lyckad.
7. Inget hjärta. Kanske det tydligaste kvarlevande fenomenet från förra året. Det saknas lite jävlar annama. Det saknas fysik, det saknas hårdhet, det saknas pundus och det saknas passion.

I min mening så finns det tendenser och små tecken till förbättrningar, framförallt så tycker jag att Tortorella verkar inse det alla andra gör. Det gjorde inte Renney, åtminstone visade han inte det. Torts intervjuer efter mactherna visar ofta att han har sett samma match som vi andra har. Renney kunde liksom aldrig inse hur illa det var ställt och försökte istället använda utslitna klyschor för att maskera sitt dåliga coachning. Men det är ju föga troligt att det hjälper om man har spelare som inte plockar upp eller försöker plocka upp Torts utskällningar. Just nu är Rangers det sämsta laget i ligan, åtminstone av alla de lag jag har sett. Både på pappret och i spelet. Toronto är betydligt bättre. Likaså Isles och Wild. Är vi påväg in i en ny dyster medeltid?

Lets go Rangers. Kan nån ringa Jaromir? Nyllet? Samuelsson? Messier?…..Nedved?                 VEM SOM HELST!

Är det detta vi har att vänta i ett Gaborik-löst New York Rangers? Islanders är ett dåligt lag, det går inte att tycka något annat. De är oerhört uddlösa, har inga speciellt utmärkande spelare, ingen som utgör något särskillt hot, och en dålig målvakt. Men ändå får Rangers dem att se ut som 70-talets Montreal Canadiens. Gång efter gång, match efter match så tillåter man det andra laget att föra spelet och framförallt dominera i Rangers defesiva zon. Dussinspelare som Kyle Okposo, Richard Park och Nate Thompson tillåts att skrinna helt ohotat genom den neutrala zonen som Tortorella sagt är så viktig för att Rangers spel ska funka enligt plan. Det ser svagt, uddlöst, okoncentrerat och tidvis dumt ut. Felpass, misstag i egen zon, dumma utvisningar. I stort sett alla de fel som man som proffesionell ishockey-spelare i världens bästa liga förväntas att inte ha. Spelare som har fruktansvärt stora lönecheckar producerar ingenting. Absolut ingenting. Drury, Roszival, Redden, Higgins. Alla är helt verkningslösa offensivt och mer ofta än sällan en risk defensivt. Denna match, som man ska vinna, var bland de sämre jag har sett om man har i åtanke att motståndet är ett av de sämsta i ligan. Vad händer om man visar det här spelet mot Red Wings, Capitals eller Penguins? Herregud.

Gaborik är bra, men han kan inte göra allt själv. Tänk på saken; Gaborik producerar – blir skadad – efter honom är den bästa poängplockare Prospal som tjänar samma pengar som Donald Brashear, en fullkomligt horribel spelare. När det ser ut på det sättet så blir det inte bättre än så här. Är det verkligen lika dåligt som förra året? Just nu, ja.

Visserligen träffade Rangers ramverket 5 gånger under matchen, men i all ärlighet känns det nästan som något positivt att dem inte vinner när dem spelar så här illa. Bättre att bli utspelat av ett så här dåligt lag, eftersom det kanske betyder att man vaknar ur denna dvala. Visa spelare måste åsidosättas; det går inte att försvara att Drury – lagets andrecenter – inte är någon som helst offensiv kraft att räkna med. Bara en sån sak som att Rangers enda mål görs av P.A Parentau, i hans första NHL match för Rangers, är ganska talande. En klar förlust, 1-3, mot ett värdelöst Islanders. Kan det bli så mycket sämre?

Tillbaka till ritbordet.

Rangers var revanchsugna, fick man höra innan matchen. Higgins och Dubinsky, som blev bänkade i Montreal, skulle visa att dem hör hemma på isen, inte på bänken. Allt bådade liksom ganska gott. Men återigen så öppnade Rangers matchen tvivelaktigt med ett fortsatt svagt, mjukt och vårdslöst försvarsspel och utan någon särskild offensiv närvaro. De första 5-6 minuterna såg skrämmande nog ut som de senaste matcherna har gjort; då Rangers inte verkar ha tyngden eller självförtroendet att styra det defensiva spelet, vilket givetvis gör sitt avtryck även offensivt. Påpassligt nog så hade man återigen en fin utdelning på sina chanser och gick upp till en ganska tidig 2-0 ledning efter mål av Artem Anisimov och den mäktige Marian Gaborik. Anisimov gjorde sköt något som kan beskrivas som ett “snurrskott” och Gaborik prickade in ett direktskott efter en vansinnigt vacker passning från Herr Dubinsky.  Efter det så tog sig Rangers självklart in i matchen, stärkta av sin effektivitet. Andra perioden såg till en början betydligt bättre ut och 6 minuter in så klev Larionov-Krutov-Makarov in på isen förklädda till Gaborik-Prospal-Lisin. Klapp-klapp-klapp sa det och så hade Prospal petat in pucken mellan Bryzgalovs benskydd. Efter det såg Rangers ut att kontrollera tillställningen och Gaborik skulle även få göra sitt andra mål för kvällen efter det absolut bästa Power Play jag sett – någonsin. Fullkomligt och perfekt i alla detaljer. Rörelse, återvunna puckar, snabba passningar lågt till högt och sida till sida och BOM! En macka från Vinny Prospal och ett direktskott av “Gabby” och 4-0 var ett faktum.

Efter detta kollapsade plötsligt Rangers. En dum utvisning gav 1-4 och ett pojklagsspel i defensiv zon av Del Zotto och Lundqvist gav 2-4, när det återstod 41 sekunder av perioden. Inte bra, tyckte Tortorella som hade säsongens kortaste periodsnack och kom ut utan sina spelare flera minuter innan tredje perioden skulle starta.

Avslutningsvis så hände egentligen bara 3 saker, varav en kan bli avgörande för resten av den här säsongen.

1. Rangers spelade av perioden genom korta byten, tight defensiv och dum-and-chase.
2. Enver Lisin gjorde 5-2 på sin gamla klubb på ett slagskott som inte såg helt otagbart ut.
3. Marian Gaborik HALTADE ut i omklädningsrummet och spelade alltså inte färdigt matchen.

Om alla Minnesota fans får rätt – att Gabby ALLTID blir skadad – så kan vi nog tacka och bocka för den här säsongen. Även om ishockey är ett lagspel så finns det två faktorer som måste fungera om Rangers ska gå till slutspel i år, den ena är att Lundqvist spelar som han kan och inte blir skadad och den andra är att Marian Gaborik gör samma sak. Jag vågar gissa att Gaborik är den spelare som unisont kan avgöra Rangers framtid, åtminstone den här säsongen, eftersom man utan honom inte har någon definitiv målskytt. Ingen har egentligen kompetensen att göra mer än 20 mål i det här laget. Gaborik har kompetensen att göra 50. Så i de svåra matcherna, mot de riktigt bra lagen så blir en spelare av Gaboriks dignititet fullkomligt avgörande. Titta bara på Capitals matchen som han egenmäktigt vända och vann för Rangers. En sån spelare måste spela minst 70 matcher i ett lag som kryllar av typiska 3-kedje-spelare. Att Red Wings kan spela utan Datsyuk eller Franzén vet vi. Att Blackhawks klarar sig utan Kane eller Toews vet vi. Boston klarar sig utan Kessel, Caps utan Ovechkin, Flames utan Iginla, Devils utan Parise, Flyers utan Carter osv osv. Men Rangers klarar sig INTE utan Gaborik. Så enkelt är det. Vi avvaktar med spänning, böner, regndans, psalmer och knutna tummar besked från New York. Det såg inte ut som han led, det såg inte ut som om han slagit upp något, men bara en sån sak som att han inte kom ut och tog emot ovationerna för priset som matchens bäste spelare är mycket oroväckande. Jag ska skicka alla mina varmaste, mest helande tankar till dig Gabby.

Fiskpinnar härnäst. Lets go Rangers.

/Idfalk