Önskemålet om ett hattrelaterat inlägg har hängt i luften en längre tid, nu senast framfört av signaturen E. Dantes. Dessvärre är ingen av oss drönare hattbärare i skrivande stund, åtminstone inte i den omfattning att det kan utgöra en bärkraftig grund till ett fylligt och läsvärt inlägg om hattar. Vi arbetar på saken.

Jag kan bidra med min egen högst personliga åsikt. Hatten är i mitt tycke lite på väg tillbaka. Många av er höjer säkert på ögonbrynen och skanderar “-lite på väg tillbaka!?!”, syftande på alla hattar man de facto sett på folk i vardagen under en tid nu. Låt mig utveckla resonemanget. Jag vill inte vilja kalla alla som köper en av H&Ms huvudbonader och har den på sig ibland för hattbärare. Även om det säkerligen kan utgöra en god inkörsport till mer rejäla modeller och frekvent bärande. Alla de som på senare tid införskaffat en panamahatt, inspirerade av Manolo, faller även de till en början in i sistnämnda kategori.

Personligen är jag fortfarande av den kanske konservativa åsikten att man så att säga bör vara karl för sin hatt. Det är ett plagg som inte vem som helst kommer undan med, oavsett hur mycket man vill. Något man bör växa i. Givetvis lite beroende på vilken modell man väljer och andra faktorer. Det blir ofta lite av en krock när brådmogna pojkar ska börja bära hatt för att de läst att det börjar bli “ok” igen. Jag säger inte att det alltid blir fel, men beklämmande ofta. Bilden nedan länkar till inlägget “Borsalino SS09″, 2009-03-11 i Olof Enckells blogg Sartorial Behaviour. I mitt tycke ser hatten högst malplacerad ut på modellerna.

Lånat pappas hatt?

Jag anser att man inte blir “hattbärare”, bara för att man äger en hatt som man har på sig ibland. Visserligen måste man någonstans ta ett första steg och våga, men jag tror det måste göras med stor nypa konstruktiv självkritik. Som med alla andra plagg måste man kunna bära det med självklarhet för att det skall kunna se naturligt snyggt ut.

I Norge till 2006

Jag tror inte vi någonsin kommer att återvända till ett hattbärande som vid glansdagarna under nittonhundratalets första hälft. Herr Gårman förlorade sin hatt någon gång under sextiotalet om jag inte missminner mig, och han lär nog inte få den tillbaka. Dock kommer nog en mer seriöst hattbärande grupp sakta utkristalliseras i och med att stilmedvetna män i dagsläget ökar i antal.

Saker som jag verkligen kan bli helt dåndimpad av, trots att jag VET att säkert 90% av Stockholms befolkning irriterar sig över samma gissel, är ju det här med när man möter en fellow gångtrafikant och ingen av oss vet vilken sida av gatan vi ska gå på. Är du med mig? Alltså du vet, man går i godan ro och så kommer det någon gångtjyv som är lite vinglig(??) och inte riktigt har avgjort om han/hon ska hålla till höger eller vänster och man liksom möts ansikte mot ansikte och får stå och typ vagga fram och tillbaks. Blickar möts och evinnerligt fåniga smajl utbyts där man muttrar fram ett oj oj tills lugnet infaller och båda behärskar sig till att välja sida.

Varför blir det så här? Varför kan man inte som en civiliserad varelse 2009 FORTFARANDE avgöra åt vilket håll ens mötande medmänniska ska gå?

Egentligen är det väl inte mycket att hänga läpp över, det är kanske förståeligt att man hamnar i otakt då och då, men alabonör, det stör mig något så förbannat.

Man kan säga mycket om de vita strecken över gatan. Men det mesta, för min del, har handlat om hur folk (både bilister och fotgängare (nähä! jag tänker inte komma med nån insinuation på ordlek på det ordet…)

Aldrig, dock, har jag tänkt att övergångsstället i sig själv är irriterande.

Men igår i Torslanda hade vi ett övergångsställe med tillhörande rödgubbestolpe alldeles bakom oss. Till att börja med reflekterade jag inte över det.

Men plötsligt trängde ljudet in i hjärnan. Piip………….Piip………….Piip………….Piip………….Piip………….Piip………….Piip………….Piip…………. och så: pipipipipipipipipipipipipipipipipipipipipipipipipipipipi  när det blev grönt.

Det här antastade mej återstoden av dagen. Huvva!

E ti sembra che non mi suscitava niente la cosa del sessismo della pubblicità degli omini del Lego. Nella pubblicità le bambine stanno nella cameretta rosa circondate da bambole e vestitini e pony,  e i maschi giocano ai pompieri, ai poliziotti o qualsiasi cosa di stereotipicamente virile vi venga in mente. In Svezia, dove  hanno rognato perchè l’omino che attraversa sulle strisce non esiste in versione “donnina che attraversa sulle strisce”, hanno giustamente protestato. [*]

Posto che dire tutto ciò che penso di questo argomento darebbe luogo ad un post invelenito lungo un chilometro e mezzo, posso sparacchiare alcune considerazioni periferiche su come alcuni giochi che ho fatto/non fatto da piccola possono avermi influenzata:

• Da piccola non ho mai giocato con le bambole se non per pettinarle, il Cicciobello per esempio era inutile avendo i capelli corti. Non credo che questo dica niente sul mio senso materno però, ma solo sul fatto che non ho avuto esperienza di fratellini/sorelline/cuginetti più di tanto, perciò forse non ho avuto comportamenti materni da imitare. Questo perciò non fa di me una femmina meno materna dello standard. E nemmeno una femmina meglio pettinata dello standard.

• Volevo tanto la macchinina a pedali. Tanto tanto. Credo proprio che non me l’abbiano mai presa non tanto perchè non fosse un gioco da femmina quanto perchè mia mamma ci teneva all’inceratura dei pavimenti. Supplivo alla mancanza appropriandomi di tutti i cartoni nei quali riuscivo a sedermi: su una delle linguette disegnavo il cruscotto e poi giravo spingendomi con le braccia. Dato che anche questo era deleterio per i pavimenti, il cartone spariva magicamente nel giro di un paio di giorni. A sapere quanto mi toccava guidare ora evitavo di farmi le macchinine di cartone da piccola. Forse però con la macchinina a pedali avrei fatto più esercizio di parcheggio (il parcheggio del cartone era troppo semplice, si piegava e voilà).

• Ho avuto una bellissima ruspina gialla di plastica, con la bennetta davanti e il cucchiaino dietro. Spettacolare. Ci giocherei ancora adesso, anche perchè era azionata da due levette. Adesso scrivo il software delle gru portuali che sono ben più massicce, più complicate e magari bastassero due levette. Soprattutto, l’omino di plastica sulla ruspina non rompeva mai le balle. Altrettanto non si può dire del gruista medio.

• Non mi è mai capitato di giocare al dottore (da piccola!!) con qualche compagnetto. Sarà per questo che adesso per andare a farmi visitare devo essere moribonda (non ne ho percepito il lato ludico??? )?

In ogni caso, detesto dal profondo del cuore chi regala assettine da stiro con ferrettini da stiro e mollettine da bucato giocattolo alle bambine.

[*] Però però..L’omino in questione è anche longilineo, devo arrabbiarmi perchè si discriminano i grassi?

En animerad Herr Gårman i Dar es Salaam. Om det elektroniska pappret blir verklighet, kommer då en hel massa piktogram och logogram att bryta en mångtusenårig tradition av stillasittande och börja röra sig?

Notera förresten hur Herr Gårman rör sig snabbare och snabbare.

Byt gärna ut gubben gårman mot en kvinnlig bild inte mig emot tvärtom jag gillar idén.

MEN Kalla henne inte för fru gårman.

Här går man är en ordvits som skulle lära folk var man skulle gå över gatan.

Här går man blev i folkmun Herr Gårman.

Nu vill de som kämpar för jämmlikhet byta ut minst hälften av herr gårman skyltarna mot en kvinnlig figur som de kallar fru gårman.

Vad det hjälper för jämmligheten kan jag iovs inte förstå men snälla kalla henne inte för fru gårman.

Ordvitsen Här går man rimmar lite illa om man kallar henne fru gårman.

Varför måste hon vara någons fru? Känner sig inte alla singlar diskriminerade då?

Kan hon inte vara en stark kvinna som valt karriären före allt annat?

Jag gillar att man vågar modernisera samhället så det klart och tydligt syns att kvinnorna är en stor del av samhället dom också.

Så fram för fler kvinnliga här går man skyltar.

MVH
zzeezz

Jag får oförtjänt ofta frågan “Vad gör du i Tromsø när Sofie jobbar hela dagarna?”. Som om jag skulle vara helt sysslolös?! Huh, ingenting kunde vara mera fel. Det är fullt upp mest hela tiden.

Den senaste veckan har jag till exempel funderat mycket på varför norska Herr Gårman ibland har hatt på sig, ibland inte. Vad är grejen, liksom?

Ibland fungerar min hjärna som någon slags eko-effekt. Vissa tankar vägrar glömmas, utan poppar upp om och om igen – oftast när jag egentligen borde göra annat, som sova t.ex. Etta på pop-up-toppen just nu ligger debatten om den könsdiskriminerande vägskylten “Herr Gårman”. Jag har, i min enfald, alltid trott att namnet snarare löd “Här går man”. Att skylten visar en herre och inte en fru hade jag inte ens tänkt på. Vill därför, innan jag fortsätter mitt filosoferande, be alla hardcorefeminister om ursäkt för detta och på så vis hoppas undgå att än en gång stämplas som könsförrädare.

Hur som helst. Herr Gårmans dagar som herre på övergångsställe-täppan är nu räknade. Inom kort kommer Fru Gårman att göra honom sällskap och det blir, en gång för alla, slut på ojämlikt gatukorsande. Fint. Det känns verkligen som om fokus hamnar på de viktiga frågorna i samhället, eller hur?

Jag menar, strunta i det faktum att de nya a-kassereglerna gör att massor av människor kommer att tvingas tacka nej till deltidsjobb för att istället få stämpla heltid i väntan på ett helstidsjobb som inte finns att få. Eller, ännu värre, tvingas säga upp sig från deltidsjobbet när de 75 dagarna är slut och sedan genomgå diverse “åtgärder” för att överhuvdtaget kunna försörja sig.  Strunta i att de flesta av dessa är kvinnor, anställda i låglöneyrken som t.ex. inom detaljhandeln. Strunta, för den delen också i att löneskillnaderna mellan kvinnor och män fortfarande i herrens år (no pun intended) 2008 ser ut som de gör.

Hur tänkte ni här?
Ge kärringarna en Fru Gårman bara, så håller de sig nöjda.
Eller vad?

Us Brits just call him the ‘green man’ but in Sweden the flashing green man that tells you its safe to cross is called Herr Gårman, roughly translates to Mr Walkman and ‘this is where you walk’. Its a play on words. 

I was interested to read in the local rag that some Swedish authorities think its very sexist so they are bringing out Fru Gårman, Mrs Gårman. While I believe in sexual equality I am not entirely sure this is worth the money it will cost but I think it highlights how more advanced Sweden is when it comes to womens rights.

What worries me is when they start demanding a transgender version of Mr Gårman, I wonder what the Green Cross Code MAN would think of it all!

Ärligt talat!

Det här är väl ett Valborgsskämt?! (AB)

Om inte, så kommer här ett krystat från mig:

byt även ut vissa andra skyltar…

Länkar till andra bloggar om:

herr gårman, fru gårman, jämställdhet, feminism, trafikskyltar, vägmärken