Varje gång den här tiden på året blir det lite suck och stön från min sida när jag förvandlas till Den Jobbiga Gnälliga Bittra Transpersonen som spyr lite sedvanlig galla över QX Gaygala. I och för sig är jag väl alltid sån, men när det vankas homonormativt glitter tjurar jag alltid lite extra. I år har de till exempel plockat bort kategorin “Årets kämpe”, som var den mest självklara kategorin för aktivister överhuvudtaget.

Vi skulle kunna kalla det en kupp: Att försöka nominera transpersoner och transaktivister för att bryta homonormativiteten. Idén är Lukas Romsons, som startade Facebookgruppen “No more GAYgala – we want TRANSgala!”. Galan äger alltså rum i början av nästa år, men redan nu får man nominera sina kandidater. När väl nomineringarna är räknade väljer QX ut de som fått flest nomineringar, så det finns tre kandidater till varje kategori för folk att rösta på. Därför är det bra om det finns någon slags samordning under själva nomineringen.

Lukas föreslog Thomas Hammarberg som Årets hetero. Hammarberg är Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter och mannen bakom en rapport som publicerades i somras med titeln “Human Rights and Gender Identity”. Det finns egentligen en enda anledning till varför jag inte bloggat om den förut, och det är för att den kom strax före Pride så jag inte hann, men det är alltså ett otroligt viktigt dokument för att driva transfrågor. Till exempel står det som en av rekommendationerna:

“Abolish sterilisation and other compulsory medical treatment as a necessary legal requirement to recognise a person’s gender identity in laws regulating the process for name and sex change”

Hammarberg uppmanar alltså medlemsländerna att avskaffa eventuella krav på till exempel sterilisering i utbyte mot ett erkännande av könsidentiteten, och detta går stick i stäv med det lagförslag som ligger och väntar i Sverige.

Så: Thomas Hammarberg som Årets hetero känns självklart. Jag föreslår också Lukas Romson själv som Årets keep-up-the-good-work, eftersom han har kämpat för transpersoners rättigheter (och HBTQ-frågor i allmänhet) så länge att han är en institution i sig.

Övriga kategorier är jag inte helt klar med än, men gå gärna in i Facebookgruppen och ge era förslag. Det är verkligen på tiden att transpersoner och transaktivister syns även i HBTQ-världen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, Thomas Hammarberg, Lukas Romson, politik, Gaygalan, QX, transpersoner, transaktivism, könskorrigering, transsexualism, vård, lagar, könstillhörighet, Europarådet, mänskliga rättigheter, årets hetero, forskning, Europa, QX, homonormativitet, heteronormativitet, cissexism

http://www.aftonbladet.se/debatt/kronikorer/lisamagnusson/article5831396.ab

Jag testar hur hetero jag är, baserat på en mycket snillrik och högst vetenskaplig analys av min twitterfeed. Och resultatet är, som ni kan se, att helahustrun är 67 % hetero.

Det finns nämligen inget mer hetero än att twittra om “bob”. Det ska ni veta.

Stockholm pride har utformat en genial kampanj. Har du ett twitter-konto så kan du räkna ut hur hetero du är. Det roliga med kampanjen är framförallt de fyndiga svaren man får. Du är kanske en mellanmjölk, så där lagom som de flesta svenskar är, dubbelhetero eller som jag: svart bryggkaffe. Något annat roligt med kampanjen är att den, precis som syftet med kampanjen är, belyser hur heteronormativt de flesta tänker och skriver.

Testet har dock sina brister och bör tas med en nypa salt. Resultatet räknas ut genom att testet räknar förutbestämda ord som någon har bestämt är heteronormativa, som Stockholm, mousserande vin och sola, eller mindre heteronormativa såsom schlager, som för mig är extremt neutrala ord. Testet söker igenom de senaste 200 inläggen, och har du då ett fåtal inlägg kan du inte jämföra ditt resultat med någon som har fler inlägg.  Ändrar jag mitt kön till kille så är jag inte längre heteronormativ, såg och sola blir könsneutrala ord.

Behållningen av de roliga och fyndiga svaren är dock så stor att jag inte bryr mig om trivialiteter som ovan. Dessutom tror jag att det bara är positivt att testet är långt ifrån vetenskapligt, det blir bara en rolig grej då och fler vågar testa:-)

Har du ett twitterkonto eller vill testa någon kändis gå in på: http://www.stockholmpride.org/hurhetero/

Mona Sahlin är mer hetero än Obama men mindre hetero än mig.

Idag satt jag i bilen med min far och lyssnade på ett radioprogram om genus. I programmet fick olika personer berätta om ifall deras könsroller förstärktes eller försvagades under semestern. Det talades om att kvinnor ofta tar ansvar för disk, matlagning och städning på semestern medan männen ofta startar projekt. Detta mönster framträdde särskilt tydligt i de familjer som har sommarstuga.

Jag har läst genusvetenskap under min utbildning på högskolan och har ifrågasatt de här traditionella könsrollerna, funderat över varför de finns och om de borde ersättas. Ändå har även jag undrat varför det är så viktigt att bryta könsroller. En väninna formulerade sig väldigt tydligt och självklart genom att säga att det faktiskt handlar om att lägga till. Vi ska inte ta bort möjligheter eller byta vanor och roller med varandra – vi ska vara öppna för att prova på nya saker. Enkelt skrivet – flickor ska inte bära blått och pojkar rosa för att bli jämställda, det löser inga problem, utan flickor och pojkar ska kunna bära både blått och rosa.

Jag vet att det är svårt, men för att vi ska våga testa på varandras vardagssysslor måste vi vara öppna och inte kritisera varandra. Jag vill inte att mina metoder ska ifrågasättas när jag gör traditionellt manliga saker, så därför ska jag inte kritisera min sambo när han gör traditionellt kvinnliga saker. Jag tror att det är lätt hänt att vi kritiserar varandra utan att tänka på det, eftersom vi är så vana att göra sakerna på vårat sätt. Alla tycker att vårt eget sätt är det bästa, men vad är viktigast? – att det blir gjort eller att det blir gjort på ett visst sätt?

Tänk så inrutad man är i sina heternormativa tankemönster. Så mycket man förutsätter och läser in i situationer. Eller man och man – JAG.

Två gånger på kort tid har det visat sig att jag förutsatt att mina kollegor are living the heteroliv, när det i själva verket är tvärtom. Jag var 100 % säker på att jag hört Anders prata om sin fru och sina barn, när det senare visade sig att han var gift med en man. Jag hade kunnat svära på att han använt orden “min fru”, vilket han förstås inte hade. Det var min egen heteronormativa hjärna som fyllt i de orden åt mig.

Jag åt lunch med en annan kollega idag. Hon berättade om sina midsommarplaner på “Karins pappas sommarställe”.

- Karin, är det sin syster? frågade jag.

- Karin? Nej, det är min partner, hon är min fru, svarade kollegan.

Jag måste bli bättre på det här.

Uppsala Pride går av stapeln 27-31 maj. Jag trodde att Pride handlade om att alternativa sexualiteter skulle titta fram på gator och torg och skandera “we are here we are queer”. Inget ont i det, även om jag själv inte direkt känner mig hemma i den kontexten.

Sen tittar jag på programpunkterna för Uppsala pride och inser att det inte alls handlar om sexualitet utan om radikalvänster. Högerbögar och liberalflator göre sig icke besväret att gå med i Uppsala Pride står det klart och tydligt i programförklaringen. Här regerar revolutionshomos! Vita människor har inte heller mycket att hämta på denna Pride-festival. Speciellt inte heterovita. Allt i intersektionalitetens tecken. Det vill säga, det finns inte en regnbåge med några få färger utan ett snöfall av mer eller mindre unika identiteter som skär genom samhället. Och ve den som uttalar sig om en grupp man själv inte tillhör. Fast det är ju svårt att veta vad man är främst; bög, svart, ensamstående förälder, handikappad, arbetarklass, blind eller flöjtist. Intersektionalitetsteorin som på Uppsala Pride är väl representerad av bland annat Sveriges Godmother of intersektionalitet: Diana Mulinari, erbjuder ingen hjälp här. Men vad spelar det för roll när man kan spela subversiv.

Det är betryckande att denna riktning kapat Uppsala Pride. Eller att ledningsgruppen som startade det hela tänker såhär. Utdrag från http://uppsalapride.se : “Vi motsätter oss det våld som legitimeras av stater och myndigheter; våld och kränkningar från t.ex. polis, militär, arbetsförmedlingen, migrationsverket.”

Sällan har jag hört att arbetsförmedlingens våld är ett problem. Men vad vet en vit, heterosexuell, medelklassman om dylika frågor.

Är du bög och har pengar? Då hör du inte hemma på Uppsala Pride:

“Myten om det rika homot bygger på en vit västerländsk överklass bögnorm. Vi vill inte begränsa vår politik efter kommersiella och kapitalistiska intressen som ser våra festivalbesökare som en ”köpstark grupp”.”‘

I Uppsala Nya Tidning har homosexuella inom Folkpartiet skrivit två bra debattartiklar här och här. De anmälde tidigt att de ville ha med programpunkter de också, vilka dock ströks sedan Uppsala Prides ledningsgrupp bestämde sig för att alla som medverkade behövde vara antikapitalister: “”alla samarbetspartner måste agera efter (visionen) när de samarbetar med oss”. “

Och jag instämmer helt i deras argumentation (som också inspirerade mitt inlägg till stor del):

“Pridefestivaler är en fantastisk möjlighet till party och politik på samma gång. Den gemensamma nämnaren är att samla människor som tar ställning för en värld där förtrycket av homosexuella, bisexuella och transpersoner är historia.

Oavsett om man är vänsterbög eller kapitalistflata ska man vara välkommen.

Så verkar det inte bli på Uppsala Pride 2009. Tvärtom har Uppsala Pride formulerat en vision som “alla våra samarbetspartners måste agera efter när de samarbetar med oss”, och som är ett extremt smalt vänstermanifest.

Visionen handlar om revolution och antikapitalism. Det talas om att “välfärden rustas ner” och om att “de normer som tvingar oss in i ? kapitalistiska ? strukturer är livsfarliga”.”

Och för någon som följt med i debatten om islamofob och “strukturell rasism” blir det extra svårt att smälta att Masoud Kamali är Uppsala Prides husgud vad gäller alla frågor som rör identitet och Sverige.  

Att vara hbtq-person handlar väl först och främst om sexualitet och inte om att vilja “krossa kapitalismen nu”, eller? Känns som att man borde kunna få vara gay:ish ändå. Istället för att helhjärtat motverka det förtryck och den förföljelse som hbtq-personer drabbas av över hela världen och i Sverige ägnar sig Uppsala Pride åt att normativisera queer-rörelsen. Det gäller i Uppsala främst att vara queer på precis rätt sätt. Kravmärkt gay bryggt enligt intersektionalitetsvänsterns renhetslagar.

"Varför?" en sällan ställd fråga

Precis som man år ut och år in nu diskuterat och debatterat hur vi ska få integrationen att fungera (eftersom alla tycks vara överens om att den uppenbarligen inte gör det), medan den ursprungliga frågeställningen “Ska vi ha en mångkultur?” eller “Varför ska vi ha en mångkultur?” inte längre finns på kartan, på samma sätt kommer det inom en snar framtid att bli med genusfrågan. Vi kan och får i dagsläget än så länge (med viss risk för repressalier beroende på vem som opponerar sig eller ställer frågan) ifrågasätta införandet av “genusperspektivet” (så som genusforskarna teoretiserar kring detta) inom alla områden. Men det lär inte dröja länge förrän situationen blir sådan att den enda tillåtna frågeställningen blir:

“Hur ska vi få integreringen av genusperspektivet att fungera inom alla samhällssfärer?” Inte varför. Varför detta måste ske till varje pris, eller om det gagnar något eller någon, utom möjligtvis genusvetarnas karriär.

Som man nyligen uppmärksammat i media så avtar ju integrationen med antalet politiskt styrda insatser och myndigheter som jobbar med detsamma. Och professorn i etnologi Karl-Olov Arnstberg har redan tidigare konstaterat: “Sverige är det land i Europa som satsat hårdast på integration och samtidigt visar upp en långt gången segregation”. Och på samma sätt lär den växande genusindustrin möta en del motstånd i form av “dåliga resultat”, som man otvivelaktigt kommer att tolka som en bekräftelse på den bärande tesen om könsmaktsordningen, patriarkatet och de diskriminerande maktstrukturerna, vilket kommer att rendera än mer forskningsanslag och panikåtgärder i form av nya genusinstitut och fler och fler påtvingade åtgärder från experter inom området.

Men medan man i mångkulturfrågan vädjar till människans inneboende godhet och vilja att hjälpa andra människor, så vänder sig genusvetarna till….ja, vad? Den inneboende dumheten? Konflikträdslan? Fegheten och naiviteten? Avsaknaden av mod att ifrågasätta det man inte tror på? Tron på att allt som är nytt med nödvändighet alltid är bra? Eller kanske tron på jämställdhet, eller snarare – tron på att genusforskningen leder till eller verkar för jämställdhet?

Möjligtvis allt utom det sistnämnda: genusforskarna vill nämligen inte att deras verksamhet kopplas till praktiskt jämställdhetsarbete för mycket – det skulle undergräva forskningsfältets legitimitet!

Är trippeltorusen (med genus 3) ett jämställt matematisk objekt?

Ja, tro det eller ej, med det är vad genusforskare (under rubriken “Vad har genusforskning med jämställdhet att göra?”) för fram i det politiska nyhetsbrevet Genusperspektiv som ges ut av Nationella sekretariatet för genusforskning: “Jämställdhetsarbetet bygger ofta på heteronormativitet, etnocentrism och bristande förståelse för intersektionella perspektiv…. En poäng med genusbegreppet är att det inte bara rymmer män och kvinnor utan olika sorters maskuliniteter och femininiteter. Om det är så att genusforskning blir synonymt med jämställdhetsforskning eller jämställdhetsintegrering så har vi ett problem eftersom alla vet att jämställdhetspolitik handlar om två dikotoma kön som har en relation till varandra.” (sid 9, svarar mot sid 5 i pdf:en)

“Olika sorters maskuliniteter och femininiteter” – pratar genusforskarna möjligtvis om individer? Menar de att de insett att vi alla är olika individer? Men givetvis ändå klassificerade efter olika, fast fler än två, kön – vad ska de annars “problematisera” kring i sin forskning? Men klart är att politiseringen i form av praktiskt jämställdhetsarbete har inneburit ett problem för genusvetenskapens legitimitet: “I processen för att vinna legitimitet i vetenskapssamhället har ett avståndstagande från politiken och ett fokus på grundforsknings-frågor varit centralt.” (sid 8). Och det är denna grundforskning som ska spridas ut i samhället och komma alla till gagn, i enlighet med Nationella genussekretariatets uppdrag. Ett uppdrag separat från det om jämställdhetsintegrering, som är praktiskt politiskt arbete.

Och bilden bekräftas av hur Genusforskarförbundet beklagar sig över Alliansens forskningsproposition för 2009-2012 (sid 11, svarar mot sid 6 i pdf:en): “Genusforskningen är inte bortglömd i årets forskningsproposition, men bilden av genusforskningen och vad den är bra för är både snäv och föråldrad. I årets proposition blir genusforskningen åter liktydig med jämställdhetssträvanden och åtgärder mot diskriminering. En beklaglig tillbakagång som kastar det genusvetenskapliga fältet 15 år tillbaka i tiden.”

Måste allt offentligt vansinne utgå ifrån Sverige?

Ifrågasättandet av genusindustrin som företeelse måste därför ske nu, innan den förankrats fullständigt och vuxit sig så pass stor att dess existens inte längre kan ifrågasättas, utan endast metoderna på modet inom denna jätteindustri får diskuteras öppet. Varför vi skulle ha denna genusindustri till varje pris egentligen, ja det vet ingen längre, det kan ingen förklara för framtidens undrande barn – det bara blev så. Sverige ville som vanligt vara världsledande och leda vansinnesligan. Allt vi gör är ju bäst, det vet alla och det får inte heller ifrågasättas eftersom våra intentioner alltid är goda och därmed är alla handlingar motiverade, vi vet bäst hur ett samhälle ska byggas, Sverige är ju som alla vet redan idag UA (utan anmärkning) på alla områden.

Årets bröllopsnyhet är inte Victoria&Daniel utan att riksdagen idag röstat ja till könsneutral äktenskapslagstiftning. 6 av 7 riksdagspartier är för och på twixdagen twittrades det idag för fullt om debatten som mestadels verkar ha gått i kärlekens tecken. Förutom några kristdemokrater som vill “rädda äktenskapsbegreppet”. Från vad då?

Detta beslut är knappast kontroversiellt idag men tänk vad RFSL och andra likabehandlingskämpar fått skrika sig hesa innan vi kommit dit vi är idag.

Årets bröllop blir mellan alla de människor som älskar varandra och äntligen får gifta sig, de som återtar äktenskapsbegreppet och får det att handla om kärlek, inte sexuell läggning. De som bryter heteronormen, den norm där äktenskapet innebär att mannen friar, svärfar ger sin tillåtelse och där den som blivit friad till underförstått är en kvinna (och mannen får titeln prins efter giftemålet, inte kung, för kungen/mannen är alltid överordnad drottningen/kvinnan). Idag får dessa normbrytare ett straff mindre från samhället.

Enligt teorin om heteronormativitet är heterosexualiteten det som anses normalt i vårt samhälle, och innebär också att de som inte lever enligt den normen straffas av samhället. Detta behöver inte enbart betyda att leva i man-kvinna-förhållande utan handlar också om hur könen bör vara. Exempelvis att sjuksköterskor bör vara kvinnor, att det är okej för små pojkar att leka med sina snoppar (men inte för tjejer att leka med sin snippa) eller att tjejer inte borde prata mest i klassrummet. Ett exempel på heteronormen är också att DN väljer att ge sin artikel rubriken “Klart för homoäktenskap”, inte “Klart för könsneutralt äktenskap”. Homosexualitet lyfts fram, även om den nya äktenskapslagen inte handlar om någon speciell sexualitet. Att prata om heteronormativitet handlar inte om att istället straffa dem som lever enligt heteronormen: snarare att göra samhället uppmärksam på att normen inte omfattar alla, och försöka få folk att lösgöra sig från normen och inte förutsätta att människor man möter lever heteronormativt.

Tips: temat för årets Pridefestival är heteronormativitet. En o-vild gissning att nya äktenskapslagstiftningen kommer märkas under festivalen?

En 17-årig kille blev våldtagen av minst 6 andra äldre killar i helgen. Våldtäkter är alltid otrevliga saker och jag riktar min medkänsla till killen i fråga. Sex ska vara njutbart och inte något som man utsätts för eller drabbas av.

Vad som dock kräver en kommentar är hur TT och därmed även Aftonbladet, SvD och DN väljer att rapportera om detta. Framför allt följande kommentar från polisen i artikeln:

“Detta är mycket ovanligt och oerhört kränkande för 17-åringen” säger Torbjörn Carlson, informationschef vid Örebropolisen.

Självklart är det kränkande att bli våldtagen. Att män våldtar andra män är också, som polisen påpekar, ovanligt.

Men. Varför skulle det vara mer kränkande för en kille att bli våldtagen än vad det är för en tjej? Varför påpekas det i denna och för den delen i andra artiklar om våldtagna killar, att det är kränkande? Det påpekas extremt sällan i artiklar om våldtagna tjejer och kvinnor.

Det är inte mer synd om killar som blir våldtagna när de är berusade än vad det är om tjejer i samma situation. Trots det frias ofta män som våldtagit kvinnor eftersom “de inte förstått att hon inte ville”. I samma situation förutsätts det att männen ska förstå att en kille inte vill. Hurdå? För att killen förutsätts vara heterosexuell som aldrig vill ha sex med en annan kille, medan tjejen förutsätts vara en kåt heterosexuell tjej som vill ha sex med alla män hon träffar?

Det är dags att göra en grundlig översyn av heteronormativiteten i rättsväsendet och i medias rapportering. Dessutom måste en våldtäkt alltid vara en våldtäkt, oavsett om offret är man eller kvinna. Samma krav på att förövaren “borde ha förstått bättre” måste gälla.

Läs även andra bloggares åsikter om våldtäkt, heteronormativitet, rättsväsende, rätssäkerhet, kränkning, hbt, örebropolisen, torbjörn carlson, liberal

Livspartiklar bloggar också om detta ämne.

Jävla klant! Jag kunde sagt att hon var min flickvän. Vad fan har de med det att göra? Vad har de för rätt att bestämma hur folk ska leva?

Jag har varit på lägenhetsvisning. Det var en fin lägenhet, hade passat oss perfekt. Första hand och allt. Efter visningen ringde jag och ställde lite frågor till hyresvärden. Hon tittade på min ansökan. Sa att jag hade för låg inkomst. “Men vi är ju två som ska bo där” invände jag. “Jahaa… mummel mummel” sa hon och letade reda på min medsökande. Hittade den, la till “fast jag tittar bara på din inkomst, för jag antar att det här inte är någon sambo”. Tjej + tjej = inte sambos. Och visserligen hade hon rätt. Men vadå, hon hade kunnat vara min flickvän. Och jag hade kunnat PÅSTÅ det åtminstone, istället för att komma av mig totalt.

“Spelar det någon roll…?” sa jag lite dumt istället. (Idiot. Du vet ju hur det är att ha att göra med hyresvärdar, arbetsköpare, myndigheter etc.) Herregud, man måste ju låta bestämd! Om inte annat för att hon gjorde det: “Ja.” Punkt. “Det spelar roll. Jag kan ju inte skriva med vem som helst på kontraktet. Om det inte är en sambo kan personen flytta när som helst och då står du där och ska kunna betala hyran själv.” Jag kan inte låta bli att tänka på Oscar Wilde:

Friendship is far more tragic than love. It lasts longer.

Har man inte ett parförhållande ska man alltså inte ha bostad heller. Åtminstone inte när man har en inkomst som min. Enda sättet att få någonstans att bo är att leta suspekta svartkontrakt på Blocket. Och då går det som det går, som för ett år sedan när jag och min dåvarande sambo (eller, ja, kombo eller vad de nu vill kalla det – sambo som sambo, säger jag) blev utkastade ur vår lägenhet för att kärringen vi hyrde av blev dumpad av sin snubbe. Vi höll ihop jättebra, jag och min kompis. Vi trivdes bra med att bo ihop. Men hennes jävla parförhållande höll inte. Ändå upphöjs heteronormen till skyarna som det enda rätta sättet att leva på.

Ja, jag är bitter. Men nästa vecka ska jag på lägenhetsvisning igen, hos en annan hyresvärd. Då ska vi fan gå omkring och hålla varandra i handen, hon och jag, och ställa frågor kring ifall det är ett bra område för våra framtida barn att växa upp i. Och så får vi väl hoppas att de inte är homofober på bostadsförmedlingen, men homon som håller sig inom normen brukar trots allt bli någorlunda accepterade.

Man får inte vara dum.

—

Mitt bästa bloggtips för tillfället är det senaste inlägget på Tack för ingenting. Rakt igenom briljant skrivet om arbetslöshetsåtgärder.

Ja, det vet vi redan. Att se kvinnor kyssa varandra kan trigga män. Till våldtäkt. Har de senaste hundra årens kvinnorörelse  /  kvinnokamp inte satt några spår alls i journalisters medvetanden? Stödstrumporna, kom tillbaka, allt är förlåtet…

Tydligen är det fler som har reagerat på heteroslagsidan hos lustångaren Wendela för nu när jag kommer hem och kikar dit så har de flyttat dit några gamla artiklar om flator och kallar det för Regnbågskärlek. Jaha, de där artiklarna har jag redan läst. Nu är också bannern klickbar. Men nu tänker jag ägna min tid och energi åt väsentligare saker och att läsa Aftonbladet i vilken form det vara månde hör inte till dem.

För övrigt är det inte alls svårt att göra en trekant. Man är tre personer och alla biter i någon annans tår. Ren geometri.

Jag läste nedanstående artikel förut och blev lite sur, inte bara för att jag har någon neuros över kvinnor och människor i allmänhet som njuter av sex, utan för att den här experten är så sexistisk, eller heteronormativ för att ta ett klyschigt begrepp i brist på något som beskriver det bättre. Just för tillfället försöker jag må bra utan att nödvändigtvis definiera mitt kön, eftersom jag har tvivel kring det, och istället försöka bara vara och göra som jag känner för, för att bli bättre på att känna efter hur jag egentligen vill vara och hur jag egentligen vill göra, på inrådan av min psykolog, och för att jag är ganska dålig på det och för att det förmodligen skulle göra allt bättre. Jag tror att det är viktigt, men det är svårt, och just nu mår jag inte riktigt bra över det, blir ganska världsfrånvänd, inåtvänd, osocial och lite okänslosam.

Den här artikeln innehöll i alla fall så uppenbart dåliga attityder mot män, och också mot kvinnor, att jag blev ganska sur och kände som att det nog faktiskt är värt att ge uttryck åt sin åsikt om den. Jag är ju faktiskt rent fysiskt man (eller hane, som D kanske skulle uttryckt det), och om jag också på det ringaste sätt identifierar mig som man skulle jag inte vilja att man talar om och behandlar män på det sättet. Jag tycker inte heller om jag är tjej att man ska bemöta män så. Vilken kvinnochauvinism!

Sexperten ifråga lär knappast kunna vara feminist själv, men hon gör generaliserande uttalanden om män på ett sätt som den moderna feminismen inte accepterar om de riktar sig mot kvinnor. Detta är förstås inte enligt samma ideologi okej heller när det görs mot män, men varken journalisterna eller läsarna som kommenterat eller bloggare verkade ha reagerat, så jag tänkte att det blev min moraliska plikt att göra.

När jag formulerat mitt mest retoriskt välformulerade och politiskt mest heta debattinlägg på 25 år och skulle posta det, fick jag till min förtvivlan det informativa felmeddelandet: “Ett problem har uppstått”, och eftersom man inte kunde gå tillbaka för att rädda texten, och för att de tydligen hade hunnit stänga av kommentarsfunktionen medan jag formulerade mitt retoriskt mest välformulerade och politiskt mest heta debattinlägg på 25 år, hade jag nu tvingats registrera mig på skräpsidan Aftonbladet till ingen nytta. Jag fick ett smärre sammanbrott och kanaliserade min ilska till något jag annars starkt ogillar att göra: skriva om texten ur minnet (andra versionen känns aldrig lika bra som originalet, i kreativa sammanhang, tycker jag) och spara på datorn. Det var därefter som jag upptäckte att de stängt av kommentarerna. Mina möjligheter till att ge uttryck åt min åsikt inskränkte sig nu till att registrera bloggen på en annan skräpsida (förmodar jag, de verkar insyltade med Aftonbladet); bloggportalen (det syns inte vid artikeln annars, nämligen), vilket jag gjorde. Här är då till sist mitt förlorade, arga inlägg:

“Män får ju orgasmer hur lätt som helst”, vilken fördomsfull generalisering! Jag är född man och jag får inte så ofta något som jag skulle kalla orgasm, och jag är rätt säker på att det finns andra män som har sådana problem. Att kvinnor ofta har svårt att få orgasm grundar hon på empirisk forskning, men att män har lätt för det baserar hon på vad hon personligen _tror_. Fast det ingår väl i mannens könsroll att man ska förväntas ha lätt för det, och om man inte har det så är det inget man kan tala om utan att det uppfattas som fånigt. Vad generaliserande, fördomsfullt och sexistiskt!

Men man kanske inte ska vänta sig något annat av en som också säger att “[kvinnor] är naturromantiker” (av naturen?) och att det “känns skandinaviskt” att ha sex på ängar, stränder och i skogen (på gräsmattor, badplatser och i busksnår?).

Visst, Aftonbladet är ingen kulturtidskrift direkt (att vara bättre än Expressen är en helt intetsägande merit), men det är ändå skrämmande att ingen annan verkar reagera. Skulle en manlig ingengör eller något liknande uttala sig om att “kvinnor behöver ju någon som tar kommandot” eller att män “är ju våldsromantiker, så jag tycker man kan göra det lite hårt” (det “känns dessutom ariskt”), skulle nog många reagera; många i onödan som ett utslag av moralpanik över omoraliskt sex, men andra med rätta över sexistiska generaliseringar och konsoliderande av könsstereotyper.

(Och ja, jag har faktiskt, även om vissa saker jag skrivit kanske tycks tala emot det, ganska svårt för att själv njuta rent fysiskt av sex. Det behöver vi ju inte gå in på mer nu.)

Det figurerar diverse post-Pride-sjukdomar där ute i bloggarna. Den vanligaste är förkylningen. Jag har snorat i flera dagar. Plöjt mig genom rullar med toalettpapper mellan de få dyrbara paketen med näsdukar och mina näsvingar är ilsket röda och känns som sandpapper. Efter att ha nyst så mycket att jag började utbrista Jag orkar inte leva såhär! mellan attackerna tog jag en antihistamintablett och helt plötsligt är jag tillbaka. Jaha, det var allergi.

Den andra post-Pride-sjukan verkar vara en mer metal sådan. Den har jag definitivt blivit drabbad av. Jag längtar tillbaka! Kan inte fatta att det ska vara ett helt år tills nästa gång. Jag blir helt galen på den heteronormativa värld vi lever i och saknar den befriande känslan av att hbt är norm. Stämningen. Åh, stämningen var så annorlunda.

Jag kände det så tydligt idag, hur jag efter bara några dagar hemma börjar falla tillbaka i gamla mönster. Kommer på mig själv att börja brösta upp mig för killar och oroa mig för att inte duga. Heterovärden kastar en blick på mig och avskriver mig som icke snygg nog och där står jag och önskar innerst inne att jag fick vara med. Inte för att jag vill hångla, men jag vill inte vara osynlig längre.

På Pride kände jag aldrig så. Jag ägnade killar varken en blick eller en tanke. Jag tyckte till och med att det var skitkul att gå ut och dansa (när jag väl kommit över min oh-my-god-jag-är-så-jävla-svettig-det-får-inte-synas-noja och började släppa loss) för där fanns inga heteroblickar. På Pride svettades tjejerna också, det var ingen som stack under stol med det.

Ok, jag fattar att det här kan vara i mitt huvud men jag har aldrig känt mig mer bekväm med den jag är. Heterosamhället med sina mallar och ideal var långt långt borta, här fick jag äntligen bara vara jag, Jenny. Och Jenny var rätt så cool, ganska snygg emellanåt och aldrig förr så trevlig och social. Jag vill tillbaka!

Som student läser jag en hel del facklitteratur. En tanke som ofta slår mig är, förutom hur mycket onödigt junk vi studenter måste läsa, att denna litteratur ofta på intet sätt är könsneutral – en tanke som eskalerat sedan jag började läsa statsvetenskap. Politiken är fortfarande i mångt och mycket en männens värld. Frågan är hur jag som kvinnlig student ska förhålla mig till detta faktum och hur det i förlängningen påverkar min uppfattning om både mig själv och den värld jag ingår i. Statsvetenskapen gör nämligen anspråk på att objektivt beskriva den stora världen, trots att den i själva verket enbart beskriver en värld av män, om män, för män.

Ett konkret och talande exempel på detta är språket. De flesta författarna, som många gånger själva är män, väljer att uteslutande använda sig av manliga personliga pronomen. Oavsett om vi talar om väljare, presidenter, politiker eller forskare beskrivs de alltså i litteraturen som han. Ska då jag som kvinnlig läsare förstå detta språkval som en beskrivning av verkligheten? Ska jag som kvinnlig läsare tolka det som att jag är utesluten från litteraturen? Nej, inte nödvändigtvis och det är det som är det problematiska.

Normen lämnar alltid ett litet utrymme till det avvikande och det är det som gör normen legitim. I det personliga pronomen han ryms alltså även hon. Han är inte per definition man utan snarare en människa förklädd i en manlig norm. Som läsare förstår vi och accepterar detta. Vi ursäktar normen för dess brister och resonerar som att normen inte vill oss illa.

För att ytterligare exemplifiera hur han (eller för all del man) utgör norm, kan vi pröva med ombytta roller. Om jag i en facktext skulle läsa ordet hon när en president eller politiker omskrivs, hur skulle jag då tolka det? Antagligen som de flesta andra. Jag skulle ta det vid orden och anta att personen ifråga är kvinna. I det kvinnliga pronomen hon ryms nämligen inte han. Detta beror på att hon inte är norm. Hon är det avvikande, det abnorma, det specifika. Men hon är inte mindre viktig för det. Vi måste nämligen komma ihåg att normen är beroende av det avvikande. Det är det abnorma som gör det normala normalt. Med andra ord råder ett dualistiskt förhållande dem emellan. Det ena kan inte existera utan det andra, eller som man i vardagstal skulle ha uttryckt det: Allt är relativt.

Språkliga normer tar sig givetvis inte enbart uttryck i kön utan samma förhållande gäller även för sexualitet. Ett parförhållande som beskrivs i termer av han och hon utesluter inte nödvändigtvis ett samkönat förhållande. Någonstans i skuggorna av heteronormativiteten smyger det avvikande omkring som ett spöke vars existens skänker normen sin normgivande legitimitet.

Jag menar att språket varken enbart är en förmedlare av verkligheten eller en objektiv sådan.  Språket är en förmedlare av värden. Ett verktyg för både upprätthållande och nyskapande av normativitet.

Just nu är det mycket som händer och mer kommer att dyka upp här snart. Det är väldigt spännande och roligt och jag njuter av att kunna ägna en massa tid åt sådant som jag tycker är roligt. Jag skriver och planerar och föreläser minst halva veckorna. Det mesta är hemligt än så länge men jag kan i alla fall avslöja att det är nya böcker på gång. Att ge ut böcker är en tidskrävande process men på gång betyder i alla fall att om ett år så kanske en ny bok kan vara klar. Det är med skräckblandad förtjusning som jag lägger upp ett skelett till det nya manuset. Jag vet ju att jag kan skriva en hel bok, men samtidigt vet jag också hur svårt det. Att skriva Stora sexboken var det svåraste jag har gjort men också det roligaste.

Det händer fortfarande saker runt Stora sexboken. Härom dagen skrevs denhär artikeln om den på LO-tidningens webbplats. En massa beröm, och det blir jag såklart väldigt glad för, men jag kan inte låta bli att provoceras av heteronormativiteten som genomsyrar nästan allt som skrivits i mainstreammedia om boken. Jag ska ta och utveckla detdär någon gång snart tror jag.

Nu ska jag snart iväg och träffa en av mina vänner som heter Anna (av någon anledning gör väldigt många av mina vänner det) och sedan ta med henne på releasefest. Life is good.