Konservative tanker om samtiden

I middelalderen, hvor samfundet var præget af hård standsopdeling og hierarki, var der samtidigt en fascination af det makabre og morbide, som kom til sit kraftigste udtryk i dødedansen, hvor konger, kejsere og bisper dansede sammen med simple bønder og Døden med sin le.  I døden var alle lige. Formålet var at opildne fyrster og potentater til pligttro og ydmyghed; det var bitter medicin mod arrogance og magtfuldkommenhed.

I vort samfund, der er så præget af socialliberalisme og egalitarisme, er vi alle lige, og ganske som i middelalderen er der brug for et korrektiv.

Lystige hyrdelandskaber, som den stakkels Marie Antoinette engang yndede, kammer over i pastiche uden en knokkelmand til at skære gennem sødmen og minde om døden. I en dansk tradition er Kingos barokke salmer blandt af de bedste formaninger om altings forgængelighed:

Dejligste roser har stindeste torne,
skønneste blomster sin tærende gift,
under en rosenkind hjertet kan forne,
for dog at skæbnen er sælsom og skift!
I våde-vand
flyder vort land,
Himlen har ene lyksaligheds stand!

(Thomas Kingo, ”Sorrig og glæde de vandre til hobe”, 1681)

[I Marie-Antoinettes tilfælde var det dog folket, der fornede under en fane]

I en tid, hvor Rousseau kunne føle sig hjemme, bør man læse de Maistre. Er der tendens til at ville konsensus og dialog, bør man læse Carl Schmitt og om valg. Er Al Gore populær, bør man læse, hvad Lord Monckton skriver. Og således videre. Konservatismen er aldrig at give sig helt hen til tidsånden, men betragte den med skepsis, som Oscar Wilde beskrev det: “We are all in the gutter, but some of us are looking at the stars” (Lady Windermere’s Fan, 1892).

For tiden læser jeg Kuehnelt-Leddihn, hvis fornemme, aristokratiske og individualistiske tænking som monarkiet i et demokrati giver nationen ”fasthed og styrke og højhed”.  Det kan varmt anbefales. Hans værker er ædruelig læsning, der skarpt og udfordrende gør op med masseideologi, kollektivisme og egalitarisme.

Det er præcis, hvad vor tids søde frisind trænger til: At forædles gennem til en mere voksen smag, ganske som børn med tiden vænnes fra sød, karakterløs mælkechokolade til en mere krævende, bittersød Valrhona. Karakterløshed præger desværre megen offentlig debat her i det skønne Nord, og aldrig mere end i kritik fremført af gamle otteogtressere om den tiltagende individualisering, zapperkulturen og hvad det ellers hedder, der viser en så upræget mangel på selvkritik, at det bliver kvalmt.

Snart er der ikke det nedgangstegn, der ikke kan (bort)forklares under henvisning til ungdommens stadigt tiltagende korruption. Det er bizart. Generationer som implementerede frie valg på områder, man aldrig havde set før og gjorde alt hvad de kulturradikale havde drømt om, står nu med tømmermænd.

Det er blevet klart at normløshedspolitikken havde langt alvorligere virkninger. Man ville højne respekten for mennesket ved at respektere dets ret til at træffe egne valg, hvad der er ædelt, men også enøjet, hvis det bliver frihed uden ansvar. Alt dette må man gøre op med.

De negative virkninger ser man måske først og fremmest på børn, som jo ikke nyder godt af voksnes mulighed for at træffe frie valg, men kun mærker deres konsekvenser. Bedre hjerner end undertegnede har skrevet den stadigt tiltagende fædreløshedens institutionalisering, som er belejlig både for drengerøve og moderne, selvstændige kvinder, men også autoritetens bortvisning i overgangen fra den sorte til røde skole. Konsekvenserne er mangeartede, men ophavet tilskrives ofte egoisme, individualisme og liberalisme, hvormed der menes den klassiske (foruden at man ikke bør stemme på de borgerlige partier).

Aviserne er fyldt med det. Øget vold mod tjenestemand? Individualiseringen. Ensomhed? Individualisering. Finansforbundet skrev 6. januar i år, på sin hjemmeside:

Grunden til stigningen i vold og trusler på arbejdspladsen kan skyldes en holdningsændring i befolkningen. ”Der sker en individualisering i samfundet. Folk har mindre respekt for autoriteterne. Så når de får et nej, vil de ikke acceptere det”

Det er naturligvis vås. Det, de faktisk taler om, er egalitarisme, liberalisme i den moderne amerikanske form, som nivellerer og sidestiller alle i sølet, og nedbryder de regler og strukturer, der overhovedet gør det muligt at tale om et kollektiv. Der er forskel på den udjævnede masse, som er socialismens ideal, hvor man kan opleve en forgængelig fælles eufori og på forpligtende fællesskab, som bygger på respekt, autoritet og kærlighed, og som er konservatismens sociale omdrejningspunkt. Socialliberalismen hylder massemennesket, fritstillet og i ordets tekniske forstand absolut.

Men heldigvis findes der konservative tænkere, som i mangt og meget [og med vidt forskellige grader af succes] gør op med egalitarisme. For den demokratisk sindede, for lighedsfortaleren, kvindesagsforkæmperen og sekularisten er det besk og bitter læsning, men det er præcis dem, der nærer den slags tænker, der bør læse ting, der gør op med vores tid.

Europa blev ikke bygget på lighed, og konservative bør gøre en dyd ud af at holde en ironisk distance til vores tids normer.  Strider imod strømmen og tage stilling til fordel for det agtværdige. Det betyder eksempelvis ikke, at man ikke kan være individualist – i en så kollektivt sindet tid som vores – kan man ikke være andet, men man skal vide, hvad der ligger i det. Lighed og individualisme er uforenelige størrelser, hvis lighed betyder, at man ikke skelner mellem det gode og det dårlige og den duelige og uduelige. Uden forskelle, gør det ingen forskel, hvem man er.

* Naturligvis ikke ligeværdighed, men den lighed, alle anklagede nyder hos en upartisk dommer; jeg mindes Erik v. Kühnelt-Leddihn, der i øvrigt var en stor beundrer af middelaldermennesket, som måske meget godt opsummerer sindelaget som følger:

It is most amazing that one encounters fairly well-educated Christians who believe that “we are all equal before God.” If Judas Iskariot were equal to John the Baptist or John the Evangelist, Christianity would have to close shop. Dominican R.L. Bruckburger said rightly that the New Testament is a message of human inequality. (Could one imagine that, at the Day of Judgment, all sentences could be equal? That God would not “discriminate” between saints and sinners?) (I: Monarchy & War, som fås her hos Mises-Instituttet:  )

Konsepsi Perancangan Peraturan Perundang-Undang Dan

Teknik Penyusunan Peraturan Perundang-Undangan

Dikirim/ditulis pada 9 April 2007 oleh Pocut

• Artikel Peraturan Perundang-undangan
• www.legalitas.org/?q=taxonomy/term/3

Serva ordinem et ordo servabit te :“layanilah peraturan maka peraturan pun akan melayanimu”[1]

Kedudukan peraturan perundang-undangan dalam sistem hukum nasional

Peraturan perundang-undangan adalah hukum tetapi hukum tidak identik dengan peraturan perundang-undangan. Bagaimanakah dan di manakah tempat peraturan perundang-undangan dalam sistem hukum yang berlaku di suatu negara?

Negara Indonesia adalah negara hukum, tidak berdasarkan kekuasaan belaka. Sebagai negara hukum, segala aspek kehidupan dalam bidang kemasyarakatan, kebangsaan, dan kenegaraan termasuk pemerintahan harus senantiasa berdasarkan atas hukum serta mendasarkan pula pada Pancasila dan Undang-Undang Dasar Negara Republik Indonesia Tahun 1945 dengan sistem hukumnya adalah sistem hukum kontinental sebagai warisan dari pemerintah kolonial Belanda. Sistem hokum kontinental  mengutamakan hukum tertulis

yaitu peraturan perundang-undangan sebagai sendi utama sistem hukumnya.

Oleh karena itu, Indonesia berusaha untuk menyusun hukum-hukumnya dalam bentuk tertulis. Walaupun demikian, dalam prakteknya, kita juga mengenal adanya sistem hukum lain, yaitu hukum agama, hukum adat, dan juga diakuinya yurisprudensi serta kewenangan hakim untuk menemukan hukum.

Untuk mewujudkan pembentukan hukum tertulis, diperlukan tatanan yang tertib di bidang pembentukan peraturan perundang-undangan yang dimulai dari tahap perencanaan sampai dengan pengundangannya.

Sebagai salah satu aspek dalam rangka pembangunan hukum nasional, pembentukan peraturan perundang-undangan dapat terwujud apabila didukung oleh cara dan metode yang pasti, baku, dan standar yang sesuai dengan perkembangan hukum ketatanegaraan Republik Indonesia yang telah berubah berdasarkan amandemen terhadap Undang-Undang Dasar 1945. Selain itu, hal ini juga dapat meningkatkan koordinasi dan kelancaran proses pembentukan peraturan perundang-undangan.

Untuk mewujudkan ketentuan yang baku dan standar dalam pembentukan peraturan perundang-undangan dan sebagaimana juga diamanatkan oleh Pasal 22A Undang-Undang Dasar Negara Republik Indonesia bahwa mengenai tata cara pembentukan peraturan perundang-undangan diatur dengan undang-undang, maka diundangkanlah Undang-Undang Nomor 10 Tahun 2004 tentang Pembentukan Peraturan Perundang-undangan yang disahkan pada tanggal 22 Juni 2004.

Dengan diundangkannya Undang-Undang Nomor 10 Tahun 2004 tersebut, maka berbagai ketentuan yang berkaitan dengan pembentukan peraturan perundang-undangan yang selama ini tersebar dalam berbagai peraturan perundang-undangan, termasuk peraturan perundang-undangan yang berasal dari masa kolonial Belanda, yang sudah tidak sesuai dengan perkembangan ketatanegaraan kita atau yang ketentuannya telah diatur dalam Undang-Undang ini, dicabut dan dinyatakan tidak berlaku.

Sebagai instrumen pengatur yang sah pada negara hukum, Undang-Undang Nomor 10 Tahun 2004 menjadi hukum positif yang harus ditaati dan menjadi pegangan dalam pembentukan peraturan perundang-undangan oleh setiap lembaga pembentuk peraturan perundang-undangan.

Program Legislasi Nasional (Prolegnas)

Pembentukan peraturan perundang-undangan adalah proses pembuatan peraturan perundang-undangan yang dimulai dari tingkat perencanaan, kemudian persiapan yang termasuk juga teknik penyusunan peraturan perundang-undangan, pembahasan, pengesahan, pengundangan, dan penyebarluasan. Pada tingkat perencanaan, dalam proses pembuatan peraturan perundang-undangan, dikenal instrumen perencanaan program pembentukan undang-undang yang disusun secara berencana, terpadu, dan sistematis yang disebut Program Legislasi Nasional (Prolegnas). Sejak tanggal 13 Oktober 2005 telah ditetapkan Peraturan Presiden Nomor 61 Tahun 2005 tentang Tata Cara Penyusunan dan Pengelolaan Program Legislasi Nasional sebagai peraturan pelaksana dari Undang-Undang Nomor 10 Tahun 2004.

Naskah Akademik

Naskah akademik adalah naskah yang dapat dipertanggungjawabkan secara ilmiah mengenai konsepsi yang berisi latar belakang , tujuan penyusunan, sasaran yang ingin diwujudkan dan lingkup, jangkauan, objek, atau arah pengaturan suatu Rancangan Undang-Undang (Pasal 1 angka 7 Perpres Nomor 68 Tahun 2005). Dalam Perpres tersebut perlu tidaknya Naskah Akademik merupakan pilihan bagi Pemerintah untuk menyiapkannya, sedangkan berdasarkan Tata Tertib DPR, penyiapan Naskah Akademik merupakan kewajiban dalam setiap penyusunan RUU. Secara tidak langsung kewajiban berdasarkan tata Tertib DPR tersebut berimbas kepada Pemerintah untuk juga menyiapkan Naskah Akademik. Jika Pemerintah tidak menyiapkan Naskah Akademik, maka suatu RUU yang diajukan tanpa Naskah Akademik tidak bisa untuk masuk dalam Prolegnas sebagai daftar prioritas.

Naskah Akademik dianggap penting sebagai landasan dalam penyusunan suatu RUU, hal ini sesuai dengan definisnya bahwa setidak-tidaknya suatu RUU dapat dipertanggungjawabkan secara ilmiah mengenai konsepsinya (berkaitan dengan latar belakang , tujuan penyusunan, sasaran yang ingin diwujudkan dan lingkup, jangkauan, objek, atau arah pengaturannya).

Naskah Akademik merupakan potret atau peta tentang berbagai hal atau permasalahan yang ingin dipecahkan melalui undang-undang yang akan dibentuk dan disahkan. Makna yang sering dikemukakan bahwa dalam pertimbangan suatu RUU selalu dicantumkan dasar filosofis, sosiologis, dan yuridis mengingatkan bahwa betapa dasar atau landasan tersebut penting karena terkait dengan konstatasi fakta yang ada dan bagaimana fakta tersebut dapat dipecahkan melalui cara-cara yang mendasarkan pada filosofis dan yuridis.

Berdasarkan Naskah Akademik, maka fakta yang dianggap bermasalah dipecahkan bersama antara Pemerintah dan DPR (atau Pemda dan DPRD), tanpa memihak pada kepentingan golongan atau kepentingan individu. Jika Naskah Akademik yang dibuat mendasarkan pada urgensi dan tujuan penyusunan, sasaran yang ingin diwujudkan, pokok pikiran, lingkup pengaturan, atau objek yang akan diatur, jangkauang serta arah pengaturan sesuai dengan yang dikehendaki masyarakat, maka proses bottom up sebagaimana yang selama ini diinginkan masyarakat akan terwujud.

Dengan demikian, Naskah Akademik sebagai naskah yang  harus dapat dipertanggungjawabkan secara ilmiah mengenai konsepsi yang berisi latar belakang , tujuan penyusunan, sasaran yang ingin diwujudkan dan lingkup, jangkauan, objek, atau arah pengaturan suatu Rancangan Undang-Undang, harus dibuat berdasarkan penelitian dan pengkajian terhadap suatu permasalahan dalam masyarakat yang memerlukan pemecahannya melalui undang-undang dengan menggunakan metodologi yang baik.

Perancangan Peraturan Perundang-undangan

Perancangan peraturan perundang-undangan merupakan salah satu tahap dalam proses pembentukan peraturan perundang-undangan. Dalam melakukan perancangan, seorang perancang atau pengambil kebijakan harus memperhatikan beberapa hal.

Agar suatu peraturan perundang-undangan ditaati secara spontan dan bukan dengan paksaan, suatu peraturan perundang-undangan harus mempunyai dasar berlaku yang baik. Biasanya ada tiga dasar agar suatu peraturan perundang-undangan mempunyai kekuatan berlaku yang baik, yaitu, mempunyai dasar yuridis, sosiologis, dan filosofis.[2]

Selain itu, untuk membentuk peraturan perundang-undangan yang baik, perlu diperhatikan berbagai asas (beginselen van behoorlijke regelgeving). Beberapa pendapat mengenai asas-asas pembentukan peraturan perundang-undangan yang baik, antara lain, Van der Vlies dan Prof. Hamid S. Attamimi yang membedakan asas-asas tersebut antara asas formil dan asas materiil.

Sedangkan menurut Undang-Undang Nomor 10 Tahun 2004, asas formil yang dimaksud adalah asas-asas pembentukan peraturan perundang-undangan yang baik yang meliputi:

a.         kejelasan tujuan;

b.         kelembagaan atau organ pembentuk yang tepat;

c.         kesesuaian antara jenis dan materi muatan;

d.         dapat dilaksanakan;

e.         kedayagunaan dan kehasilgunaan;

f.          kejelasan rumusan; dan

g.         keterbukaan.

Di samping asas-asas di atas, dalam membentuk peraturan perundang-undangan harus diperhatikan mengenai materi muatan yang akan dituangkan dalam peraturan perundang-undangan tersebut. Setiap jenis peraturan perundang-undangan mempunyai materi muatan tersendiri yang biasanya didasarkan pada peraturan perundang-undangan di atasnya. Di dalam Pasal 6 Undang-Undang tentang Pembentukan Peraturan Perundang-undangan ditentukan bahwa materi muatan peraturan perundang-undangan mengandung asas :

a.   pengayoman;

b.   kemanusiaan;

c.   kebangsaan;

d.   kekeluargaan;

e.   kenusantaraan;

f.    bhinneka tunggal ika;

g.   keadilan;

h.   kesamaan kedudukan dalam hukum dan pemerintahan;

i.    ketertiban dan kepastian hukum; dan/atau

j.    keseimbangan, keserasian, dan keselarasan.

Selain asas-asas di atas, untuk peraturan perundang-undangan tertentu dapat berisi asas lain sesuai dengan bidang hukum peraturan perundang-undangan yang bersangkutan, misalnya, materi muatan hukum pidana mengandung asas legalitas, tidak berlaku surut, tiada hukuman tanpa kesalahan, praduga tak bersalah, pembinaan terhadap narapidana. Sedangkan dalam hukum perdata, contohnya, syarat sahnya suatu perjanjian adalah adanya kesepakatan, adanya kebebasan dalam berkontrak, adanya itikad baik, dan adanya hal-hal tertentu.

Bentuk dan Jenis Peraturan Perundang-undangan

Undang-Undang Nomor 10 Tahun 2004 menyebutkan tata urutan atau hierarki peraturan perundang-undangan kekuatan hukumnya sesuai dengan hierarki urutannya. Berdasarkan Pasal 7 ayat (1) Undang-Undang tersebut, jenis dan hierarkhi peraturan perundang-undangan adalah sebagai berikut:

1.      UUD Negara Republik Indonesia Tahun 1945;

2.      UU/Perpu;

3.      PP;

4.      Perpres;

5.      Perda.

Sedangkan jenis peraturan perundang-undangan lainnya diakui keberadaannya dan mempunyai kekuatan hukum mengikat sepanjang diperintahkan oleh peraturan perundang-undangan yang lebih tinggi.

Dalam pembentukan peraturan, berlaku prinsip bahwa peraturan yang sederajat atau lebih tinggi dapat menghapuskan atau mencabut peraturan yang sederajat atau yang lebih rendah.  Dalam hal peraturan yang sederajat bertentangan dengan peraturan sederajat lainnya (dalam arti sejenis), maka berlaku peraturan yang terbaru dan peraturan yang lama dianggap telah dikesampingkan (lex posterior derogat priori). Dalam hal peraturan yang lebih tinggi tingkatnya bertentangan dengan peraturan yang lebih rendah, maka berlaku peraturan yang lebih tinggi tingkatannya. Jika peraturan yang mengatur hal yang merupakan kekhususan dari hal yang umum (dalam arti sejenis) yang diatur oleh peraturan yang sederajat, maka berlaku peraturan yang mengatur hal khusus tersebut (lex specialis derogat lex generalis). Pembentuk peraturan perlu bersepakat bahwa lex posterior derogat priori dan lex specialis derogat lex generalis didasarkan pada hal yang sejenis, dalam arti bahwa bidang hukum yang mengatur sumber daya alam, misalnya, tidak boleh mengesampingkan bidang hukum perpajakan. Yang dapat mengesampingkan bidang hukum perpajakan tersebut adalah bidang hukum perpajakan lainnya yang ditentukan kemudian dalam peraturan. Dengan demikian, pembentuk peraturan perundang-undangan (perancang) dituntut untuk selalu melakukan tugas pengharmonisan dan sinkronisasi dengan peraturan yang ada dan/atau terkait pada waktu menyusun peraturan.

Yang penting untuk dipahami oleh pembentuk peraturan adalah mengenai materi muatan peraturan. Materi muatan terkait erat dengan jenis peraturan perundang-undangan dan terkait dengan pendelegasian pengaturan. Selain terkait dengan jenis dan delegasian, materi muatan terkait dengan cara merumuskan norma. Perumusan norma peraturan harus ditujukan langsung kepada pengaturan lingkup bidang tugas masing-masing (departemen terkait atau dinas terkait) yang berasal dari delegasian dari peraturan perundang-undangan yang lebih tinggi tingkatannya tetap pula memperhatikan peraturan perundang-undangan lainnya yang lebih tinggi tingkatannya.

Pengetahuan mengenai bentuk dan jenis peraturan perundang-undangan sangat penting dalam perancangan peraturan perundang-undangan karena :

1.           setiap pembentukan peraturan perundang-undangan harus dapat ditunjukkan secara jelas peraturan perundang-undangan tertentu yang menjadi landasan atau dasarnya;

2.           tidak setiap peraturan perundang-undangan dapat dijadikan landasan atau dasar yuridis pembentukan peraturan perundang-undangan, melainkan hanya peraturan perundang-undangan yang sederajat atau lebih tinggi yang dapat mendelegasikan ke peraturan perundang-undangan sederajat atau lebih rendah. Jadi peraturan perundang-undangan yang lebih rendah tidak dapa dijadikan dasar peraturan perundang-undangan yang lebih tinggi. Ketentuan ini menunjukkan betapa pentingnya aturan mengenai tata urutan peraturan perundang-undangan;

3.           pembentukan peraturan perundang-undangan berlaku prinsip bahwa peraturan perundang-undangan yang sederajat atau yang lebih tinggi dapat menghapuskan peraturan perundang-undangan yang sederajat atau lebih rendah. Prinsip ini mengandung beberapa hal :

a.       pencabutan peraturan perundang-undangan yang ada hanya mungkin dilakukan oleh peraturan perundang-undangan yang sederajat atau yang lebih tinggi.

b.      dalam hal peraturan perundang-undangan yang sederajat bertentangan dengan peraturan perundang-undangan yang sederajat lainnya, maka berlaku peraturan perundang-undangan yang terbaru dan peraturan perundang-undangan yang lama dianggap telah dikesampingkan (lex posterior derogat priori);

c.       dalam hal peraturan perundang-undangan yang lebih tinggi tingkatnya bertentangan dengan peraturan perundang-undangan yang lebih rendah, maka berlaku peraturan perundang-undangan yang lebih tinggi tingkatannya;

d.      dalam hal peraturan perundang-undangan sederajat yang mengatur bidang-bidang khusus, maka peraturan perundang-undangan yang mengatur bidang umum yang berkaitan dengan bidang khusus tersebut dikesampingkan (lex specialis derogat lex generalis).

4.      pentingnya pengetahuan mengenai bentuk atau jenis peraturan perundang-undangan  kaitannya dengan materi muatan peraturan perundang-undangan. Materi muatan undang-undang adalah berbeda dengan materi muatan peraturan presiden. Materi muatan biasanya tergantung dari delegasian atau atribusian peraturan perundang-undangan yang lebih tinggi atau sederajat. Undang-undang dan Perda bermateri muatan salah satunya adalah pengaturan hak asasi manusia dan pengaturan sanksi yang memberatkan atau membebani rakyat.

Hak dan Kewenangan Pengujian Undang-Undang

Untuk mewujudkan tata kehidupan bangsa dan negara yang tertib, bersih, makmur, dan berkeadilan, berdasarkan ketentuan Pasal 24 Undang-Undang Dasar Negara Republik Indonesia Tahun 1945 dan dengan Undang-Undang Nomor 24 Tahun 2003 tentang Mahkamah Konstitusi, kekuasaan kehakiman selain dilakukan oleh Mahkamah Agung juga dikenal adanya lembaga baru yaitu Mahkamah Konstitusi.  Mahkamah Konstitusi mempunyai kewenangan mengadili pada tingkat pertama dan terakhir yang putusannya bersifat final, antara lain, pengujian undang-undang terhadap Undang-Undang Dasar (

judicial review). Dengan  kewenangan Mahkamah Konstitusi untuk melakukan judicialreview tersebut, maka pembentuk peraturan perundang-undangan dalam pembentukan peraturan perundang-undangan harus memahami benar konsep pembentukan peraturan perundang-undangan, baik dari segi yuridis, sosiologis, maupun filosofisnya.

·         Kepala Subdit. Pembinaan dan Pengembangan Perancang Peraturan Perundang-undangan pada Direktorat Perancangan Peraturan Perundang-undangan Ditjen Peraturan Perundang-undangan Departemen Hukum dan HAM;

·         Disampaikan pada Bimbingan Teknis Penyusunan Peraturan Perundang-undangan Ditjen Perbendaharaan Departemen Keuangan yang difasilitasi oleh Pusdiklat SPIMNAS Bidang TMKP Lembaga Administrasi Negara pada tanggal 28 Maret 2007.

·

[1] Soetandyo Wignjosoebroto, Hukum, Paradigma, Metode dan Dinamika Masalahnya, Lembaga Studi dan Advokasi Masyarakat (ELSAM), Jakarta: 2002.

[2] Bagir Manan, Dasar-dasar Perundang-undangan Indonesia, Jakarta: Ind-Hill.Co, 1992.

Editing by

BASisme1484

Ketika membuka Temu Nasional 2009, Presiden Susilo Bambang Yudhoyono menekankan pentingnya jiwa kewirausahaan, inovasi teknologi, dan kreativitas. Ketiga aspek itu sebetulnya tercakup dalam nebula (megabudaya) China yang ironisnya tidak boleh diajarkan semasa Orde Baru. Dalam perjalanan sejarah di sekolah diajarkan pengaruh nebula yang berasal dari India, Arab, dan Eropa, tetapi tidak demikian halnya dengan sumbangan nebula China bagi peradaban Nusantara. Diskriminasi sejarah itu berlangsung sejak peristiwa G30S tahun 1965. Pemerintah melarang segala sesuatu yang berbau China.

Kehidupan kita sehari-hari bisa berjalan dan berkembang seperti sekarang ini antara lain berkat berkat ilmu dan teknologi yang berasal dari kebudayaan China. Orang Belanda yang berada di Jawa mulanya kurang memerhatikan pertanian. Orang Tionghoa-lah yang mengembangkan budidaya padi. Setiap tahun banyak jung (kapal besar dari kayu) datang ke sini untuk berdagang sambil membawa 1000-an orang China untuk dipekerjakan, terutama di lahan pertanian.

Abad ke-17

Pada abad ke-17, orang-orang Tionghoa di Batavia mengembangkan budidaya tebu. Penggilingan tebu itu sangat sederhana, yaitu dengan menaruh dua tabung kayu yangdiputar oleh seekor sapi dengn perantaraan sumber sistem roda gigi serta sebuah poros sepanjang 4,5 meter. Karena kekurangan bahan bakar untuk tungku, sejak tahun 1815 industri gula ini dipindahkan ke Jawa Tengah dan Jawa Timur.

Budidaya padi bukanlah monopoli etnis Tionghoa, tetapi mereka berjasa dalam menemukan teknik baru, seperti alat penyosoh padi tahun 1750 yang dengan dua-tiga sapi bisa mengolah sampai 500 ton padi per hari menggantikan lesung dengn kapasitas 100 ton per hari. Penyebaran alat tersebut merangsang produksi beras dan mengatasi masalah persediaan pangan di Batavia saat itu. Jadi, melalui orang Tionghoa itu lahir tipe pertanian bermesin sederhana : pompa berpedal, gilingan tebu, pemeras kelapa, penyosoh beras, dan bajak.

Dari dua komoditas di atas dibuat menjadi arak yang terdiri dari beras difermentasi, tetes tebu, dan nira sejak tahun 1611. Orang-orang Tionghoa juga berhasil membudidayakan sayur-sayuran dan buah-buahan, seperti semangka. Orang Tionghoa pula yang mendatangkan ke Pulau Jawa tanaman seperti kapas dan terung. Tanaman yang mengandungprotein yang diperkenalkan oleh etnis Tionghoa adalah kacang hijau yang semua produk olahannya diberi nama China, yait taoge (kecambah), tahu, dan taoco. Dari sejenis kacang-kacangan dibuat kecap.

Orang Tionghoa juga merupakan pionir dalam bidang metalurgi dan pertambangan. Etnis Tionghoa bekerja di penambangan timah di Bangka dan emas di Kalimantan Barat (paruh pertama abad ke-19). Teknk yang digunakan penambang Tionghoa ini sangat efisien pada zamannya dan berasal dari teknik pembuatan irigasi : mengendalikan aliran air yang alami untuk mencuci mineral di sepanjang permukaan yang miring. Barang yang juga dikembangkan berkat jasa orang Tionghoa adalah jarum untuk menjahit dan perkakas dapur, yakni kuali. Etnis Tionghoa juga berperan sebagai pengecor meriam di Aceh dan Patani.

Teknologi

Etnis Tionghoa juga memiliki sumbangan dalam teknologi kelautan. Merekalah yang membuat kapal yang digunakan Pati Unus, pangeran dari Jepara, untuk menyerang Malaka. Perahu mayang dipakai nelayan lokal di pantai utara Jawa menggunakan dinding sekat kedap air khas China. Etnis Tionghoa juga aktif dalam budidaya tiram, kerang, dan ikan di tambak-tambak. Teknik pembuatan garam juga dikembangkan orang Tionghoa. Pembuatan produk ini dikuasai oleh mereka sebelum pemerintah kolonial Belanda abad ke-19 mengembangkan pembuatan garam secara modern dengan mengambil alih tambak-tambak garam besar di Gresik dan Sumenep.

Menurut hemat saya, nebula (megabudaya) China penting dimasukkan ke kurikulum sejarah karena kenyataan bahwa ia telah menyumbang bagi peradaban bangsa. Selama ini hanya diajarkan budaya India (Hindu-Budha), Arab (Islam), dan Eropa (Kristen) yang memengaruhi budaya lokal di Tanah Air. Jika dari budaya India yang menonjol adalah aspek spiritual dan kerukunan meskipun ada hierarki (kasta), dari budaya China kita bisa menanamkan kreativitas kewirausahaan dan inovasi teknologi untuk kesejahteraan masyarakat.

Sumber  :

Pendidikan Kewirausahaan dalam Diksriminasi Sejarah, Dr Asvi Warman Adam | Ahli Peneliti Utama LIPI
Kompas, 05.12.2009

HIERARCHY / STRUCTUR DATA BASE PDMS

Sebelum kita belajar akan pembuatan model di pdms anda diharapkan mengerti akan hierarki pada pdms , karena ini adalah dasar / basic yg paling penting pada pdms.

Gambar di bawah ini adalah structure database yg ada di pdms:

Penjelasan singkat :

WORLD Adalah parent / root dari keseluruhan database , perumpamaan  untuk worl adalah contoh nya seperti pada windows explorer yg sering kita lihat .

Kita ibaratkan WORL adalah root/parent dari folder folder dibawahnya

Begitu juga WORL mempunyai anak/folder dibawah nya dan subfolder

Jika pada windows exporer kita dapat bebas membuat folder dan sub folder sekehendak kita tetapi pada hirarki pdms ada aturan atau tata cara yang harus diperhatikan dengan benar.

Urutannya adalah seperti gambar diatas , kita tidak dapat membuat zone dibawah world , sebelum membuat zone kita harus terlebih dahulu membuat site barulah kita dapat membuat zone

PDMS DESIGN mempunyai 3 hirarki dasar adalah sebagai berikut :

PIPE

Member pipe diperlukan jika kita akan mendesign : Cable Tray dan Piping , gambar di bawah adalah struktur hirarki atau aturan dalam membuat CABLE TRAY

EQUIPMENT (EQUI)

Untuk membuat equipment , hierarki nya adalah sebagai berikut :

STRUCTURE (STRU)

Untuk membuat objek objek yang berhubungan dengan steel work  hierarki nya adalah sebagai berikut :

Untuk lebih memahami dan mengerti bahasan mengenai struktur hierarki / member akan lebih baik lagi dengan dengan melakukan latihan dan praktek mendesign model 3D , pada kesempatan berikut akan kita coba praktekan membuat model , dengan praktek nanti anda akan semakin mengerti dan memahami structure hirarki dalam pdms.

Rumah tembok merupakan simbol kemakmuran di mana pun di negeri ini. Namun, pilihan ini bisa mengancam keselamatan penghuninya karena tak mengikuti aturan struktur bangunan tahan gempa yang benar. Bila ingin memiliki rumah yang aman, cukup dengan material ringan. Dan itu pun tidak perlu biaya mahal.

Masa rekonstruksi pascagempa di Padang akan dimulai awal Nopember mendatang. Setelah penetapan masa tanggap darurat, warga yang selamat dari bencana ini – sesuai dengan falsafah Minang alam takambang jadi guru – memang perlu belajardari bencana runtuhnya bangungan akibat guncangan berkekuatan 7,6 skala Richter (SR) itu.

“ Mestinya penduduk di daerah rawan gempa mempertahankan rumah adat yang konstruksinya kayu yang berdinding anyaman bambu atau susunan papan. Rumah ini sejak dulu telah teruji keandalannya terhadap terjangan hempa, “ ujar Pariatmono, pakar konstruksi tahan gempa dari Badan Pengkajian dan Penerapan Teknologi.

Namun, rumah tembok yang diintroduksi jaman kolonial Belandasudah terlanjur diadopsi sebagai tanda tingginya tingkat kesejahteraan kepala keluarga. Ruma kayu dan bambu warisan nenek moyang dianggap kuno dan murahan.

Rumah katu dengan ikatan yang benar lebih aman bagi penduduk di negeri yang rawan gempa ini karena lebih ringan dan lentur dibandingkan beton atau tembok.

Berpatokan pada prinsip semakin ringan struktur semakin kecil risiko bahaya keruntuhan bangunan, kemudian dikembangkan material alternatif. Peneliti di Pusat Pemukiman Departemen Pekerjaan Umum Bandung membuat dinding yang dibuat dari anyaman bambu, kemudian diplester – mirip tembok, tapi tebalnya hanya 5 cm.

Bata juga dibuat dari material ringan. Seperti dikemukakan Yuskar Lase, Kepala Laboratorium Mekanika Struktur Jurusan Sipil Fakultas Teknik Universitas Indonesia, pembuatan bata menggunakan materia antara lain pasir dan semen serta menggunakan teknik tertentu sehingga produknya berupa bata dengan banyak pori, jadi ringan.

Prinsip tahan gempa

Pembangunan rumah tahan gempa, menurut Yuskar perlu mengacu pada konsep bahwa struktur harus menyatu dalam lingkup tiga dimensi, cukup kaku, kuat, dan liat atau tidak getas diguncang gempa. Denah harus berbentuk simteris seperti bentuk kotak dan lingkaran. Bentuk L tidak stabil menahan terjangan gelombang gempa.

Kekuatan bangunan tahan gempa dibagi dalam lima hierarki, mulai dari tanah hingga ke atap, semakin ke atas harus semakin ringan. Tanahnya harus terdiri atas tanah padat yang diberi lapisan batu dan pasir, lalu dipadatkan untuk menghindari terjadi likuifaksi atau pelembekan tanah akibat gempa. Fondasi berupa semenan batu kali trapesium setinggi 50 cm – 80 cm.

Di atas fondasi dipasang kolom berisi tulangan besi, menopang balok ring dan struktur atap. Ketahanan akan gempa, kata Yuskar, kuncinya pada pemasangan angkur dan pelat yang mengikat atau tertanam di tiap bagannya. Biayanya tak mahal. Biaya komponen angkur dan pelat hanya 5 persen total biaya. Yang mahal adalah bagian elektrik dan arsitektur, 60 persen.

Peninjauan bangunan

Pada masa rekonstruksi, tahap pertama adalah melakukan investigasi cepat secara visual dengan melihat kondisi kolom dan tingkat keretakan. Tahap kedua, melakukan penelitian lebih mendetail dengan menggunakan tes tidak merusak (non destruktif), terutama bagian tulangan/

Tahap ketiga, penelitian struktur untuk melihat mutu material beton atau baja yang digunakan. Penelitian reak rmbut pada struktur dilakukan dengan menggunakan ultrasonic pulse velocity test.

Saat ini peninjauan bangunan pascagempa belum ada aturan atau prosedur yang standar. Yuskar dan tim-nya mengacu pada standar AS, yaitu ATC-20. Untuk rumah-rumah yang dapat diperbaiki dan dapat diperkuat antara lain dengan melilit balok dan kolom dengan serat karbon 1,2 mm dan lebar hingga 10 cm. Penguatannya bisa lima kali lipat.

Sumber  :

Ringan, Murah, Tahan Gempa – Yuni Ikawati
Kompas, 07.10.2009 | Grafik : Kompas, Gunawan

Det är så sorgligt, att man fortfarande år 2009 i Sverige, nästan dagligen får bekräftat att det faktiskt är så.
Att män håller varandra om ryggen i vått och torrt. Försvarar de märkligaste beteenden och supportar varandra, och är beredda att slicka hur mycket röv som helst och till och och med trampa på en och annan kvinna för att inte tappa sina hierarkiska ställningar.
Det gäller allt från det mest privata till det allra mest professionella, och det äcklar mig.

Det är frustrerande och det värsta är att man som kvinna inte kan göra så jävla mycket åt det.
Som kvinna kan man inte göra annat än ta skit, borsta av sig och jobba dubbelt så hårt och vara dubbelt så duktig och förstående och förlåtande in absurdum, annars kan man ju – ve och fasa – anklagas för att vara bitter.

Nu är Stockholm Pride över för i år. Vi är många som har varit där och haft trevligt, men det är också många som valt att inte besöka festivalen eller som varit på festivalen och känt sig utanför. Anledningen är de fördomar och hierarkier som finns också i den så kallade HBT-världen. Trots att man genom sin sexuella läggning brutit heteronormen (som var årets tema för festivalen) cementerar man andra föreställningar som stammar från heteronormen i resten av samhället. SvD uppmärksammar detta i en artikel på Idag-sidan.

Framför allt handlar det om hierarkier, vem som är mer värd än någon annan. Enligt SvD:s artikel står de gaykillar som beter sig som heterosexuella män högst upp i hierarkin. De gaykillar som är mest feminina står längst ner. Samma beskrivning har jag hört på många håll. För egen del har jag upplevt en lite annan struktur; jag – som är relativt straight-acting och framför allt gör väldigt o-gay saker som att plugga till civilingenjör, strunta totalt i modevisningar och absolut inte hänga på gayklubbar varje helg – känner ofta att de bögar som faller inom de fördomar som det heterosexuella majoritetssamhället har om homosexuella killar, är de som ser ner på mig och behandlar mig som mindre värd.

Oavsett vilken slags homosexuell kille som står högst upp i hierarkin (för de homosexuella tjejerna är alltid lägre stående, även här slår de heteronormativa värderingarna igenom) så är det olyckligt att det ens är så. Varför ska vi kategorisera och värdera människor olika? Speciellt i HBT-kretsar där man ständigt kämpar för att själv värderas likadant som sina heterosexuella medmänniskor? Det är för mig fullständigt obegripligt och orsakar att många människor väljer att inte delta i den gemenskap som pridefestivaler och andra aktiviteter skulle kunna ge. Känner man sig inte välkommen hittar man inte den gemenskapen.

Jag försöker själv alltid att inte värdera människor olika. Jag kan ogilla olika typer av beteende och olika människors agerande, men jag anser inte att de är mindre värda på grund av det. Däremot finns det många jag inte direkt skulle vilja umgås med. Skillnaden är i människosynen och det är nyckeln till attityderna i vårt samhälle idag. Om vi kunde förändra dessa attityder skulle mänskliga rättigheter för alla snart bli en realitet. Det är bara att hoppas att fler kan börja tänka som jag.

Intressant?

Vid sidan av backen som jag går ner- och uppför varje dag ligger en myrstack. Den är belägen i anslutning till backens mitt, alldeles bakom den parkbänk där jag brukar stanna till för en rökpaus då och då. Jag får då tillfälle att studera de små gynnarnas – det torde röra sig om någon typ av röda skogsmyror – göranden och låtanden.

Och jag måste säga att jag är imponerad av dessa varelsers arbetskapacitet och okuvliga optimism. I våras hade någon gjort ett kraterliknande hål på översidan av stacken, vilket måste ha varit ett svårt bakslag i myrornas arbete med att hålla stacken i stånd. Arbetsmyrorna grep sig emellertid genast an med verket att reparera hålet och lät sig inte bekomma av att någon på nytt varit framme och saboterat arbetet. När jag i dag på morgonen senast inspekterade stacken var hålet helt och hållet fixat.

Hatten av för en sådan oförtröttlig arbetsinsats!

Det lär finnas omkring 12 000 olika myrarter, varav de flesta i tropikerna. Bara i Arktis, på Grönland och Island samt på några avlägsna öar – såsom Hawaii – saknas det inhemska myrarter. Enbart i Sverige skall det finnas ett 60-tal arter av myror (Formicidae), där röda skogsmyror, svartmyror och gula tuvmyror är några av de vanligaste arterna. Enligt Wikipedia beräknas alla myror omfatta 15-25 procent av den totala biomassan av landlevande djur. En myrstack kan innehålla miljontals individer.

Ett myrsamhälle präglas av en stark hierarki. De myror en betraktare normalt ser myllra över stacken, sysselsatta med att släpa barr, träpinnar och andra för dem tunga föremål, kallas arbetare alternativt soldater – jodå, det förekommer krig också i myrvärlden – och består av sterila honor. Fertila hannar kallas drönare och har som sin uppgift här i livet att befrukta de fertila honorna, de så kallade drottningarna, för att på så sätt föra släktet vidare.

En myra “mjölkar” en bladlus.

Ett intressant faktum är att många myrarter håller “boskap” i form av bladlöss, som bidrar till att bygga gångar i stacksamhället och beskyddas av “herremyrorna”. Det förekommer även att myror “mjölkar” bladlöss. Andra myror håller “slavar” som rövas bort från andra myrsamhällen.

Vad vi kan lära av myrorna, som jag utifrån mitt enkla lekmannaperspektiv ser det, är att samarbete och optimism lönar sig. Vi människor har emellertid något som myrorna (och alla andra djur) saknar, nämligen ett individuellt medvetande, upplevelsen av att vara en enskild individ. Därtill har också vi människor förmågan till kollektivt samarbete, förutan vilket det skulle vara omöjligt att bilda stater och samhällen.

Hittills har såväl individualismen som kollektivismen i vårt mänskliga samhälle slagit slint på många sätt – extrem individualism leder till själviskhet och hänsynslöshet, medan extrem kollektivism leder till otymplighet, ineffektivitet och ibland folkmord och förtryck. Idealet, som jag ser det, är en ansvarsfull individualism som erkänner behovet av en modererad kollektivism.

Jag kommer givetvis att fortsätta följa “mina” myrors fortsatta aktiviteter – stacken har legat där i åtskilliga år, vackert halvt dold bakom några grenar från en nyponbuske – och återkommer om något särskilt inträffar på denna front.

Finns det slutligen någon mer än jag som beklagar SVTs korkade beslut att plocka bort inslaget med Kalle Ankas krig med myrorna från Disneys traditionella julaftonsfilm? Det var för övrigt från en av dessa myrors stridsrop – “A hoola bandoola” – som det kända svenska vänsterbandet hämtade sitt namn.

Dyrerettighetesforsvarere hevder at utnytting av dyr er umoralsk, at utnytting av dyr er overgrep. Det er det som skiller oss fra andre dyrevernere. Mange ser ikke hva som er etisk problematisk med å utnytte ikkemenneskelige dyr, derfor vil jeg si litt om det her.

Eksempler på dyreutnyttende praksiser er domestisering, husdyrbruk, jakt, fangenskap og avliving. De kan ta form av brutal vold (slakterier) eller mer subtil manipulasjon (avl og genteknologi).

Det er vanlig å bruke ordet utnytting på to forskjellige måter. Innen biologien sier vi at organismer utnytter sitt miljø og andre organismer for å overleve. Det er altså en naturgitt nødvendighet at vi, mennesker, som alle andre organismer, lever av utnytting. En annen oppfatning av utnytting har vi innen samfunnsvitenskapene, hvor utnytting innebærer menneskers urettferdige maktovergrep mot en annen sosial gruppe (hovedsakelig mennesker). Der beskriver det undertrykkelse og mishandling. De utnyttende relasjonene er sosialt konstruerte. De er ikke bestemt av naturen men av menneskers kulturer, valg og skiftende maktkonsellasjoner. Det er denne definisjonen av utnytting som dyrerettighetsforsvarere bruker.

Kan ikke utnyttingen være til dyrenes beste? – er en vanlig innvending. De tas jo vare på, gis ly, mat og lignende. Som regel beskriver utnytting en hierarkisk relasjon men en utnytter og en utnyttet, en sterk og en svak part, en herre og en underordnet. Å være den mindreverdige parten i et forhold er åpenbart ikke i noens interesse. En forutsetning for å kunne behandle din neste (menneske eller ikkemenneske) med respekt er et anerkjent moralsk likeverd, og utelukker en hierarkisk rangering.

Jeg har hørt folk si at det er ikke så sort/hvit, at begge parter kan sies å dra gjensidig nytte av relasjonen, at begge kan sies å utnytte hverandre. Hvis det er en slik gjensidighet så er det det som kalles symbiose. Som regel syns jeg likevel at ordet utnytting er best egnet til å beskrive den motsatte tendensen, og jo nærmere en symbiose en kommer, jo mindre utnytting er det snakk om.

Som eksempel på utnytting som vekker moralsk indignasjon og fordømmelse er pedofil praksis. Et seksuelt forhold mellom en voksen og et barn blir vanligvis automatisk beskrevet som overgrep. Det at den pedofile gir barnet godteri eller penger er ingen formildende omstendighet. Det er likevel snakk om utnytting hvor den voksne er den sterke part som tar seg til rette på bekostning av barnet. Intensjonene til den pedofile blir sett på som suspekte og egoistiske. Intensjonene til mennesker som bruker dyr til forskjellige formål har også den samme egoistiske dimensjon, men den moralske sensitiviteten for offeret er ikke der. Hvorfor ikke? Jeg vet jeg provoserer veldig når jeg sier det, men når folk kjøper animalske produkter fra utnyttede dyr støtter de som regel grovere overgrep mot uskyldige enn det pedofile gjør når de betaler for barnepornografi. Begge deler handler om å konsumere andres kjøtt.

Jeg lurer på om noen har innspill å komme med om det temaet her. Er det en moralsk forskjell på å utnytte mennesker og å utnytter andre dyr? Er det greit å utnytte? Kanskje legger noen en annen betydning i ordet enn det jeg gjør?

Du vet definitivt att du är i Sverige när din chef faktiskt försöker få med hela gruppen. När organisationen är ganska platt och det är helt normalt att påtala problem för en chef högre upp. OK, du kanske inte upplever att det är riktigt så idealiskt alla gånger, men jämfört med andra länder är svenska verksamheter väldigt demokratiskt styrda.

När jag  jobbade i det betydligt mer hierarkiska England, blev jag förstås på ett mycket påtagligt sätt påmind om denna skillnad. För mig var det helt normalt att sammanställa de risker jag såg med ett projekt och maila det till berörda chefer. De svenska chefer som fick mailet svarade “jag håller med om dessa risker, låt oss tillsammans utarbeta en plan för hur de ska övervinnas”. Men, haha, det gjorde inte de engelska. De tyckte att det var väldigt oförskämt. Där tar man alltid upp problemen med sin närmaste chef. Som tar upp det med sin chef. Osv. Det gäller även kritik nedåt: den framförs en hierarkisk nivå i taget, man hoppar aldrig över hierarkiska nivåer på det sätt vi har för vana i Sverige. Även på ett möte där flera hierarkier finns samlade, kritiserar man så att säga steg för steg, som i en kedjereaktion. Fördelen var att jag kunde egentligen inte riktigt göra bort mig, det var min chef som inte hade koll på mig som hade gjort bort sig mest.

Och när en svensk chef säger att hennes dörr står öppen, det är bara att kliva in, så brukar man mena det. Och du kan lugnt kalla chefen för “du”.

Den här processen att få med sig alla, urartar ibland till en helt vansinnig möteskultur. Alla beslut ska fattas gemensamt, förankrat. När allt ska beslutas med konsensus, kan beslutsångesten breda ut sig. Ingen vill riktigt vara den som tar ett beslut. Det leder till att det bokas in så många möten, att folk inte hinner att jobba mellan mötena. Själva jobbet får i möjligaste mån göras på mötena. Det blir arbetsmöten. Men mötena påbörjas alltid i tid, se tidigare inlägg.

Vi har det också uttryckt i lagtext: MedBestämmande Lagen, MBL. Att MBL-förhandla.

Jag gissar att syftet med nedanstående Vattenfall-video är att få med sig hela företaget “på båten”:

.

Nature Ethics – An Ecofeminist Perspective

Av Marti Kheel

Rowman & Littelfield Publishers 2008

337 sider

Økofeminismen er en filosofi som har vært med på å utfordre speciesisme og dyreutnytting. Økofeminister har hevdet det er sammenfall mellom historiens devaluering av kvinner, naturen og ikkemenneskelige dyr. For eksempel har eiendomsinstitusjonen definert både husdyr og kvinner som menns eiendom. Jakt og kjøttspising har også klare analogier til voldtekt og pornografi ifølge feministen Carol J. Adams. Økofeminister er opptatt av å forstå konteksten og fellesnevneren til forskjellige former for undertrykkelse, og mener å finne det i patriarkiet. Det patriarkalske samfunn har en mentalitet og struktur som er dualistisk, hierarkisk og undertrykkende. Det har et kjønnshierarki hvor menn troner over kvinner og et artshierarki hvor mennesket troner over ikkemenneskene og resten av naturen.

Økofeminister forsvarer egalitære og økologiske løsninger. De fremhever betydningen av sosiale relasjoner og følelser, og beskylder den teknologiske rasjonalitet og industrisamfunnet for å virke destruktivt og fremmedgjørende. Flere har derfor en kritisk holdning til teknologi og en del heller mot anarkismen. Økofeminismen er ikke en homogen “lære”, men forskjellige filosofier og teoretiske tilnærminger som deler visse grunntrekk. Begrepet økofeminisme ble først lansert av den franske feministen Françoise d’ Eaubonne i 1974. Ikke alle økofeminister har gitt sin støtte til bevegelsen for dyrs rettigheter og frigjøring, men Marti Kheel er altså en av dem.

Marti Kheel har skrevet flere artikler om økofeminisme, dyreetikk og vegetarianisme, og var med på å stifte Feminists for Animal Rights i California 1982. Kheel har doktorgrad i religionsstudier. Nature Ethics – An Ecofeminist Perspective er hennes første bok. Den kan leses mer om og bestilles på martikheel.com.

I Nature Ethics går Marti Kheel gjennom det dominerende natursynet til miljøbevegelsen. Det er en utbredt verdsetting av biologisk mangfold og økologisk balanse som kombineres med likegyldighet til de ikkemenneskelige individenes liv og død. Den kommer til utrykk i forsvar for husdyrbruk, karnivorisme, jakt og fiske. En slik miljøverner vil svare at respekt for individuelle dyr er inkorporert i respekten for den økologiske helheten som vedkommende inngår i. Det stiller Kheel seg kritiske til. Det er en liten trøst for individet som blir skutt fordi jegerne vil “regulere bestanden”. Det individuelle dyret er ikke interessert i abstraksjoner om sin egen art men i sin umiddelbare overlevelse og utfoldelse. Denne type miljøverntenkning er også typisk preget av en fatalistisk naturalisme om at drap og kjøttspising er naturlig, og mennesker like godt kan jakte og spise dyr fordi andre dyr gjør det.

Marti Kheel hevder det ikke er økologisk bevissthet som ligger bak slike verdivurderinger, men en maskulinistisk ideologi som foretrekker kognitive abstrakte konstruksjoner og transcendens fremfor direkte individuelle og emosjonelle hensyn. Ideologien verdsetter økologiske systemer og helheter over og på bekostning av hensyn til ikkemenneskelige individer.

Nature Ethics går gjennom og analyserer natursynet til fire fremstående miljøvernteoretikere, Theodore Roosevelt, Aldo Leopold, Holmes Rolston III, og Warwick Fox. Kheel bruker kjønnsforskning om maskulinisme – konstruksjonen av den mannlige identitet – til å vise hvordan den påvirker tenkningen deres. Den amerikanske økologen Aldo Leopold er kjent for å “tenke som et fjell”. Kheel har et mer jordnært syn på det og viser hvordan han “tenker som en mann”.

Boken er omfattende og kunnskapsrik med mange referanser til kjønnsforskning, feminisme, antropologi og den økologiske litteraturen. Etter innledningen hvor Kheel gir oversikt over kunnskapsfeltet, begrepene, metodene og hypotesene sine, ser hun på forskning om maskulin identitet i andre kapittel, før de fire miljøvernteoretikerne behandles i vær sin del. I siste kapittel går hun inn på økofeminismen potensiale til å konseptualisere en alternativ holistisk filosofi som ikke devaluerer ikkemenneskelige individer. Veganisme blir tillagt en sentral betydning. Økofeminismen er generelt skeptisk til statusen som tillegges rasjonalitet, abstrakte og universelle regler innen moralen. Men Kheel mener veganisme er utrykk for medfølelse for dyr som økofeminister og andre bør fremme.

Boken er teoretisk kompakt, innovativ og interessant for alle som er opptatt av miljøvern, feminisme, dyreetikk, vegetarianisme, og disse feltenes overlappinger. Det er en viktig og kraftig innvending mot miljøbevegelsens speciesisme. En anmeldelse den skrev jeg også i NOAHs Ark (medlemsbladet til NOAH) nr. 3. 2008.

I det siste har det vore ein lang diskusjon^[1] omkring forholdet mellom lekfolk og prestar (og biskopar), og vi kom mellom anna inn på spørsmålet rundt husforsamlingar og kommunitetar. Eg postar no eit nytt innlegg, sidan eg her vil fokusera på eit av spørsmåla, og så kan vi diskutere resten i den opphavlege posten.

I ein av kommentarane eg (og ein annan) fekk frå ein av debattantane, Sjur Jansen (som har ein blogg her) vert det hevda at vi “gjør narr av vennemåltider i menighetssammenheng.” Eg kan sjølvsagt ikkje svara for andre enn meg sjølv, men eg vil seie at eg faktisk bur i ein kommunitet i Bergen, ein studentheim: Collegium Sta Sunniva / Sta Sunniva Studenthjem. (Nettsidene har ikkje vore oppdatert på lenge, men det står litt om livet på huset der.) Der har vi ein forstandar, som — for å parafrasera Sjur Jansen — opnar heimen sin for samlingar.

Mandag – fredag har vi morgonmesse kl. 07.20, med nattverd — samt at vi har ein lang frukost kvar fredag, som også er open for folk som ikkje bur der. Mandag – tordag har vi også kveldsbøn. (Tysdag er det taizébøn; mandag, onsdag og torsdag er det tidebøn, der vi ber bibelske salmar slik kyrkja har gjort til alle tider.) Utanom dette kan folk sjølvsagt ha bønemøte i kapellet, og så er det i tillegg ein del foredragsverksemd.

Ut frå dette er det berre tull at eg “gjør narr av vennemåltider i menighetssammenheng.” Eg er med på dette ofte. Det eg ikkje ser at Sjur Jansen (eller Are Karlsen) har påvist, er at dette nødvendigvis står i motsetnad til ein hierarkisk struktur. Eg lever dagleg i dette, og finn denne premissen heilt malplassert, direkte feilaktig — samt svært prega av ein stråmannsargumentasjon der ein kjempar mot ein abstrakt idé om kva hierarki er, og kva ‘frukt’ det produserar. For meg virkar det også å vera prega av ein kvasi-marxistisk ‘systemkritikk’ der ein, i staden for å kritisera (syndige) menneske, endar opp med å kritisere eit abstrakt ‘system.’

Så, kunne dei kanskje vist kvifor vi skal tru på premissen om at hierarki står i motsetning til fellesskap, når det ikkje stemmer overens med erfaringa?

Noter:

[1] Sjå her, her og her.

Her er et foredrag av Marti Kheel om veganisme og økofeminisme. Jeg har også lagt det ut på forsiden. Foredraget ble holdt på World Veg Festival Weekend i San Francisco oktober 2008.

Jeg syns det er et veldig bra foredrag, en pedagogisk innføring i vegansk etikk. Det går ikke inn på rettighetsetiske argumenter, men fremhever empatiens og medfølelsens primære rolle, kontekstualiserer moralen i forhold til patriarkalsk ideologi, viser den klare analogien mellom speciesisme og sexisme, og økofeminismens potensiale til å utfordre hierarki og undertrykkelse. Kheel går inn på mange av temaene hun behandler mer utfyllende i boken Nature Ethics: An Ecofeminist Perspective (2008).

Jeg skulle ønske jeg kunne legge til norsk undertekst til videofilen, siden talen er på engelsk, men vet foreløpig ikke hvordan det gjøres eller hvorvidt det er mulig. 

Går ut i fra at jeg kommer til å skrive mer om økofeminisme her, det kommer i hvert fall en bokomtale av Nature Ethics om ikke så lenge.

Marti Kheel: Toppling Patriarchy With a Fork – The Radical Potential of Veganism

done

- Jo, chefen vi behöver verkligen uppbackning…

Vi är ju ett litet gäng som ses varje lördag i skogen. I ur och skur… hundarna ska ju ändå ut, och det finns ju inget skönare när man med rent samvete kan lägga sig under filten och värma sig och veta att hunden är rejält rastad för dagen.

Igår, lördag, kom en ny medlem in i vår lilla flock. Akilles, Lexis brorsa, som flyttat ner från Stockholm med husse och matte. En ståtlig och rejäl hane visade det sig, och man hoppades ju att allt skulle flyta på bra mellan hundarna.

Vilket det gjorde till vår stora glädje.

Challe tog ett snäpp upp i flockens rangordning och tog på sig både uppfostringsrollen och invigningsriterna, och Gandalf den vise fick ta det lugnt denna dag och lugnt lufsa med i vårt tempo. Tror faktiskt att  Gandalf tyckte det var rätt skönt, när han upptäckte att han kunde “dra sig tillbaka” lite och bara njuta av promenaden.  Akilles var hur duktig som helst och lärde sig kvickt att för att “passa in” så var det fjäsk för Challe som gällde, så Akilles fick slänga sig på rygg med tassarna i vädret både en och två gånger.

Respekt.

Det var riktigt kul att se att Challe vuxit upp och nu tog på sig ledarrollen. Vi har nog mycket att tacka Gandalf för det. Han har tagit på sig faderrollen för Challe sedan han var ca 1 år, och det märks nu att han fattat rätt. Men kommer Gandalf i närheten kliver Challe ner ett snäpp på stegen genast, för då är det “Gammelfar” som bestämmer.

Lite bilder:

Lexi o Gandalf:

Hela corsogänget (fr v. Akilles, Lexi o Challe):

Challe bestämmer:

Hela flocken hundar:

Lite mer fostran:

Inledning

”Scrum är en metodik för systemutveckling skapad av Jeff Sutherland och Ken Schwaber. Scrum har tillämpats sedan tidigt 1990-tal och formaliserades 1995. Scrum är ett kraftfullt sätt att fördela arbetsuppgifter i tiden med bibehållet fokus på levererad affärsnytta.”

-          Wikipedia om Scrum.

Denna spännande projektmodell har jag alltså haft nöjet att få prova på när vi arrangerade vår klassfest. Till skillnad ifrån våra vanliga projektmodeller så var vi helt plötsligt i en mycket större symbios än tidigare även om det hela kändes mycket ostrukturerat. Just i vårt fall så kände jag även att det egna ansvaret var stort, nästan större än i vanliga projektgrupper eftersom projektledaren eller Scrum-mastern i detta fallet inte var så kontrollerande. I detta fallet så skulle vi som sagt arrangera en klassfest med allt vad det innebar. Scrum-modellen lämpade sig inte jättebra för detta eftersom vi var en liten grupp och det inte fanns några tydliga krav på leverans eller kvalité. När jag fick höra att Scrum är designad för större mjukvaruföretag så föll polletten ner, det är definitivt en projektmodell som lämpar sig för sådana företag. Jag har försökt att jämföra Scrum som projektmodell med den vanliga vattenfallsmetoden som jag vanligtvis arbetat i och sorterat dessa jämförelser under olika rubriker.

Transparens

Scrum är ett i sanning transparent arbetssätt. Till skillnad ifrån vanliga projektmodeller där man arbetar i stängda grupper med enskilda uppgifter så arbetar man sida vid sida med alla som deltar i projektet. Alla vet vad alla håller på med och man kan lätt se vad som behövs göras eftersom den allsmäktiga backloggen sitter på väggen och dikterar vad som behöver göras. Varje gång den förändras så syns det väldigt tydligt och man märker hur viktigt det är att backloggen sitter centralt så att alla har koll. En annan fördel med transparensen var att man kunde ta hjälp av den sammanlagda kompetensen som fanns i projektgruppen som stort. Man är inte på något sätt begränsad till en enskild projektgrupp och kan därmed alltid se till att man har ”rätt man på rätt plats” för att därmed öka produktiviteten och kvalitén.

Hierarkier

I Scrum så fungerar hierarkierna väldigt speciellt. Just i vårt fall så fann jag det svårt att definiera exakt vad Scrum-mastern skulle göra. Hierarkin var väldigt platt och alla deltog i arbetet tillsammans som i ett trevligt kollektiv. Backloggen satt på väggen och definierade prioriteringen och Scrum-mastern pratade med product ownern för att hela tiden hålla backloggen uppdaterad. När Scrum-mastern sedan kom tillbaka ifrån det dagliga mötet så hände inte så mycket eftersom arbetet redan var i full gång. Jag skulle känna mig tryggare om respektive Scrum-master hade haft ett stående möte med sin grupp för att alla skulle få bättre koll på vad som hände i respektive grupp, så att man verkligen utnyttjar den transparensen som finns medfött i Scrum-modellen.

Kommunikation

Kommunikationen skedde sporadiskt och utan scheman. Man rapporterade till Scrum-mastern men försökte ändå att hålla sig uppdaterad om vad som hände i de grupper som man arbetade bredvid. Det var väldigt skönt att hela tiden veta vad som hände runtomkring sig men jag känner fortfarande att jag skulle vilja ha mer struktur i kommunikationen. Det som är bra är att alla möten ska ske stående i Scrum eftersom de inte får ta så lång tid. Med detta i baktanken så behöver man inte vara rädd för att schemalägga möten, något som hade behövts för att hela tiden se till att alla i gruppen har koll på backloggen och vet hur prioriteringen ser ut och hur långt alla har kommit. Man kan se grupperna som hjul där Scrum-mastern är navet i hjulet istället för de vanliga projektgrupperna där projektledaren är toppen på en pyramid.

Leveranser

Detta skede av processen var också väldigt otydligt för mig när vi använde Scrum. Det kan som sagt bero på att jag inte var Scrum-master och därmed missade en hel del av själva överlämnandet. Eftersom vi inte heller arbeta med några produkter utan bara delar av ett arrangemang så var det svårt att leverera. När jag själv levererade så var det helt enkelt så att jag sa att min uppgift var fixad och så arrangerade vi om i backloggen. Vad som var positivt var att vi hela tiden kunde se hur det vi låg till i projektet eftersom backloggen hela tiden förändrades. Man kunde också se väldigt tydligt hur projektet hela tiden skrider framåt och vad som behöver göras.

Kvalité

Kvalitén på de saker vi levererade var väldigt svår att bestämma när vi arbetade eftersom det handlade om arrangerat av en fest och inte levererande av faktiska produkter. Festen i sig blev väldigt lyckad och många tyckte om det men det är fortfarande svårt att mäta kvalitén på festen då vi inte hade någon tydlig kravspecifikation. Jag tror att kvalitén på de produkter man tillverkar i en Scrum-process rimligtvis blir högre på grund utav transparensen. Man kan utnyttja vilken kompetens som helst i vilken grupp som helst för att se till att kvalitén alltid blir den bästa.

Slutsats

Scrum-modellen är en välutvecklad och genomtänkt projektmodell designad för större företag. Detta märks tydligt i hur arbetet förflöt och vilka problem som uppstod när 3 av 4 personer i en grupp var frånvarande. Arbetet förflöt hela tiden framåt och man kände verkligen att man fick saker gjort, speciellt eftersom man kunde skrida över projektgruppsgränserna för att utnyttja olika personers kompetenser. Jag skulle mer än gärna arbeta i Scrum igen, gärna i ett projekt där man framställer produkter eller delar av en produkt där man belyser leverans- och kvalité-aspekterna av projektet. Det hade varit kul att vara Scrum-master eller se hur en riktig Scrum-master arbetar för att kunna se de verkliga skillnaderna mellan projektmodellerna. Jag kan rekommendera alla som arbetar med projektledning att prova på Scrum för att aktivt jämföra med de projektmodeller som de vanligtvis använder och verkligen känna på de skillnader som finns. Många har sagt att när man en gång använt Scrum så kan man aldrig vända tillbaka men jag måste ändå accentuera att det inte är något fel på vattenfallsmodellen och att det i flera fall kan löna sig istället för att använda Scrum. Nyast är inte alltid bäst i alla fall.

Ibland kommer det mer tydligt fram vad en skribent menar i en text än vad den själv försöker med. Elise Karlssons svar på Johan Lundbergs artikel i Expressen om en ny kulturkonservatism i framskridande. Lundberg presenterade en analys av kulturens situation och det kulturradikala problemet som jag i stora delar finner korrekt. Han identifierar följande tre faktorer i kulturföreträdarnas behandling av kulturen som tydligt har bidragit till dagens situation:

1. Bejakandet av en med tiden alltmer banal modernistisk tankefigur enligt vilken nya estetiska uttrycksformer alltid överträffar de gamla, och där överskridandena av och utmaningarna mot äldre tiders formspråk uppfattats som kvalitetskriterier.
2. Nedvärderingen av den egna kulturtraditionen, vilken har ansetts förtryckande på grund av att den härbärgerat ålderdomliga föreställningar om till exempel kön och ras.
3. Dominansen av postmodernistisk teoribildning, där alla konstnärliga uttryck uppfattas som likvärdiga – där en reklamtext inte anses väsensskild från en dikt av T.S. Eliot.

Och här tycker jag att han i stora delar har funnit kärnan i kulturens problem och orsaken till det synbara föraktet för högkultur som frodas. Samtidigt känner jag att vissa aspekter lämnas ut i den uppställningen, men jag är väl medveten om att det retoriskt rätta är att hålla sig till tre huvudpunkter.  Som jag tidigare har skrivit så indentifierar jag två ytterligare problem i viljan att rationalisera estetiken och en överbetoning på skapandeprocessens betydelse. Jag ser dock att de två aspekterna till del sammanfaller med punkt ett och tre i Lundbergs uppställning, så de har beröring till varandra.

Lundbergs slutpoäng är ju också väl värd att reflektera över, kanske särskilt för mer vänsterinriktade personer. När kulturen behandlas så framträder en syn på klassisk kultursyn (den kulturkonservativa synen) som elitistisk och gammalmodig då den framhäver vissa verks högre kvaliteter över andra och vissa kulturformer som av djupare intresse än andra, vilket då skulle vara förtryck i någon form. Lundberg gör jämförelsen med matbranschen. Vem skulle få för sig att motverka “förtryck” där genom att kräva att McDonalds värderas lika högt som en trestjärnig lyxkrog? Nej, där har även vänstern av idag (dock inte alltid historiskt) oftast insett att målet ju måste vara att tillgängligöra det som är bättre för större grupper.

Elise Karlsson skriver sedan en upprörd replik på Lundbergs text där hon tyvärr i stort inte bemöter de konkreta punkter av kritik som han framförde, men något värt att uppmärksamma kommer dock framåt slutet av artikeln:

De bor i stället i ett land där den västerländska civilisationen alltid varit mer av en framtidsvision än något vi nostalgiskt kan blicka tillbaka på. Där alla människor och inte bara en klass har tillgång till kulturen, och rätten att definiera vad kultur innebär.

samt

Och att den väsentliga konsten skulle vara liktydig med den konst som i det förflutna värderats högst av borgerligheten i ett Sverige som gestaltade sig helt annorlunda än dagens moderna och demokratiska samhälle, har jag fortfarande inte hört Johan Lundberg och hans kollegor framföra något övertygande argument för.

Det framkommer alltså med stor tydlighet att det som på ett grundläggande plan gör att Karlsson inte kan ställa sig bakom en klassisk kultursyn, eller acceptera värderandet av kulturyttringar som faktiskt olika bra, eller sköna om man så vill, är att klassisk kultur är “borgerlig”. På ett grundläggande plan är det alltså samma skäl som gjorde att de små vänstersekterna på slutet av 60-talet förkastade nästan allt i det nuvarande samhället, eller att socialistiska stater alltid producerar den mest anskrämliga arkitekturen: det är inte proletärt nog, eller om man så vill, allt gammalt måste brytas ner och ersättas med något annat i färden mot du sköna nya värld.

Personligen uppfattar jag hela hennes artikel och resonemang som djupt elitistiskt. Elitism ligger inte i att man erkänner vissa hierarkier inom kulturen utan i att man hävdar sig ha en så mycket mer substantiell förståelse för vad som är av vikt att man förkastar den kultur som har producerats och förädlats av alla de generationer som har kommit före oss, samtidigt som man, som Karlsson, antyder att den fattige eller arbetaren inte kan ta till sig och njuta av klassisk högkultur.

Lundberg sammanfattar en del av kommentarerna på hans artikel på Axess MAO-blogg.

I samband med min sedvanliga träning så stötte jag på en (eller flera?) lågstadieklass i omklädningsrummet. Typ 20 tjejer som stod och skrek och fnittrade i duscharna. Jag kastades med ens tillbaka till min egen låg och lågstadietid. Fast alla fnittrade givetvis inte, där fanns den sedvanliga tjockisen, den pinnsmala anorektikern och den konstiga invandraren med glasögonen.

Själv var jag tjockis när jag gick i låg och mellanstadiet. Jag var även utstött för att jag, ärligt talat, var jävligt märklig. Jag ifrågasatte saker som andra såg som självklara. Vid närmare aftertanke var jag faktikst inte utstött, för jag hade alltid vänner, både blad de popolära och de andra. Det hela handlade nog mer om att jag stötte ut mig själv.

En sak som jag alltid såg som talande för den stora massan av människor var klapplekarna. Alla i lågstadiet höll på med klapplekar. Ibland hade dessa ett syfte, men för det mesta vara det bara någon form av ramsa man utalade samtidigt som man utförde speciella rörelser med händerna. Jag tyckte att det här var helt jävla värdelöst, och lärde mig det därför aldrig heller. Detta kan tyckas obetydligt, men jag kan verkligen inte tycka att det var det, och nu skal jag förklara varför.

Hela hierarkin inom tjejerna i klassen var uppbyggd på dessa klappramsor. De tuffa tjejerna bestämda vilka klappramsor som gällde. I regel blev de mer och mer avancerade rent rörelsemässigt, men orden fick även med tiden annan innebörd. Från att till en början ha handlat om bill bull och busan som gick i en skola och blev lärda av en fluga handlade de tillslut om någon älskade sjöman som åkte någonstans. De mindre tuffa tjejerna fick tillslut lära sig av de tuffa tjejerna och sen lärde de ut ramsan vidare nedåt i hierarkin, tills den hamnade hos de allra ocoolaste. När detta hände så var de tuffa tjejerna tvugna att hitta på en annan ramsa för att öka distansen, och så fortsatte det. Om någon av de mindre coola kunde klappramsan de coola letade upp från början flyttades hon i regel upp i hierarkin.

Det var givetvis inte klappramsorna hierarkin berodde på från första början, men det var så den yttrades, och efter ett tag även vad den var. Dock stod jag, som inte var intresserad av det hela alls, helt utanför de hirerkiska yttringarna, och kunde därför inte inta någon plats. Mitt problem var med andra ord inte att jag stod längst ner i hierarkin utan att jag inte ens ingick i den. Klappramsor kan i övrigt bytas ut mit i princip vilken lek eller aktivitet som helst, men just denna var väldigt frekvent förekommande på min skola.

Detta kan ju tyckas bra, men då upplevede jag det som ett problem. Jag tror att jag led en hel del av att inte kunna placera in mig själv i en grupp. Framförallt så tror jag att andra led av det. De visste ju liksom inte hur de skulle förhålla sig till mig, vilket ökade problemet ytterligare. Jag insåg nog inte heller då att det först och främst handlade om mitt eget icke-engegemang i saker och ting som andra tyckte var intressanta, utan att jag var utfryst från aktiviteterna från första början, vilket jag i efterhand kan avgöra inte var fallet.

Detta gjorde att jag upplevde mina unga år som svåra på ett väldigt odefinerbart vis, men jag tror också att det är på grund av det här som jag har den självkänsla jag har idag, vilken är ganska särpräglad. Jag har fortfarande inget som helst intresse i det mesta folk intresserar sig för, vilket ställer mig utanför väldigt många sociala sammanhang, men jag inser också att anledningen till det är att det är jag som är ovillig att anpassa mig efter det. Även om jag nu antagligen inte skulle klara av att anpassa mig efter gruppen till fullo, så är det inte heller något jag idag vill eller har försökt uppnå.

Självkänslan jag talar om är inte att förväxla med självförtroende. Det handlar egentligen mer om att jag vet vad jag kan prestera, och även att min vilja att prestera inte bygger på att någon annan skall ge ett fint omdöme om det. För mig handlar det mest om hur jag personligen upplever det jag skapar. Jag tror att detta är något som antingen har sitt ursprung i mitt avståndstagande från klapplekarna, eller att det är två olika symptom på samma sak. Hursomhelst så tycker jag att det är bra. Jag kan avgöra skillnaden mellan vad en för mig eftersträvansvärd personlighet och prestation är och hur den skiljer sig från samhällets ideal.

Jag har en lillasyster, hon är sju år men går på sexårs. Hon är en aning efterbliven, inte något som syns, men hon pratar lite kefft och har lite problem med att anpassa sig. Jag brukar titta på henne och tänka på alla år av klappramsor och sociala missförstånd hon kommer vara tvungen att uthärda tills hon blir medveten om sociala koder och hirarkiska strukturer, och ännu mer innan hon inser vad som är värt att bry sig om och inte. Jag tycker verkligen fruktansvärt synd om henne, och vill egentligen bara skona henne från allt det här, men jag antar att det är något man måste genomlida för att utveckla en personlighet.

Vad ska man ta sig till i en värld där ingen vill ha semester. Alla jobbar på för att komma på en ännu bättre lösning. Ett ännu bättre och mer använbart sätt att ta sig dit man vill. Alla mål skall uppnås för att sedan ersättas med nya större mål med högre utsikter. Ett möte kallas samman och man går igenom vad vi nu skall sikta in oss på. Alla antecknar febrilt och vi rusar högre. Någon tvingas till ledighet då semester ändå är obligatoriskt för en viss procent av alla anställda. Vi andra andas ut då vi lyckades komma undan. Vi får stanna, vi får jobba vidare, vi får fortsätta klättra. Nya tapeter finns inte längre i en värld där allt händer på en plats som en gång var ett nödvändigt ont.

Nationaldag! Det är trevligt med en helgdag och att se de svenska färgerna i gult och blått. Men jag hoppas att vi även firar att mångfald är berikande på alla plan. Jag tänker äta en indisk curry på kvällen eller kanske någon god dolmas. Allt behöver ju inte vara sill och nubbe. Även om jag är otroligt stolt över Sverige. Men jag är mest stolt över det mångkulturella Sverige. Och Hassan Loo Sattarvandis artikel Slang I saken dagens Expressen är mycket läsvärd.

Det är något märkligt och olustigt när talesmän som inte har erfarenhet från att leva i marginalens landskap utser /utses till experter och har rätt att bilda opinion.

Under veckan grubblade jag kring det här med nätverk och nätverkande. Jag tycker det är viktigt att påminna sig om att nätverk även de är hierarkiska så vi ska inte låta oss luras.

Och jag upplever det som om man mest nätverkar inom den egna gruppen. Det som kallas inomkulturellt. Och att många vill samtala med centralnoden.

Alltså ju närmare cirkeln eller nätverkets center eller nätverkets betrodda opinionsbildare eller talesman man befinner sig desto högre rang.

På något sätt försvårar det informationsspridning och erfarenhetsutbyte. Och på så sätt blir det lite problematiskt att utmana sina egna fördomar och förgivettaganden. Och glöm inte att varje organism ,system eller nätverk eller organisations största dilemma är att hantera osäkerhet

“Vi Formas av allt vi upplever vi formas av våra medmänniskor mer än vi i regel vet.

Man har gett mig ett personnummer. Det är vilseledande etiketter

Jag är en mosaik av alla jag mött på livsvandringen”

(Ur Årsbarn med plejaderna Rolf Edberg)

Sidemandsoplæring er et begreb, som min chef bragte med sig.
Det betyder, at de som kan noget skal lære de nye op.

Det behøvede man ikke tidligere. Dengang var det holdledernes opgave.
Nu er det en del af jobbet, men det giver ikke mere i lønningsposen.
På den anden side er det rart at have en kollega, som kan udføre
arbejdet tilfredsstillende.

Så derfor accepterede jeg at lære Hans-Erik, en mand på min egen alder, op.
Jeg fik 4 uger til opgaven.
Herefter skulle han arbejde sammen med en yngre kollega.

Det var nemt. Hans-Erik havde mange færdigheder allerede.
Derfor koncentrerede jeg oplæringen om tankegangen på stedet.
Om magtfordelingen. Hvem der reelt betød noget, og hvordan man
kunne få indflydelse. Og sådan noget.

Hans-Erik var begejstret. En sådan introduktion havde han ikke forventet.
Da de 4 uger var gået, var vi venner.

Men stadig var han kun ansat som vikar på prøve i 6 måneder.

Hans-Erik var rigtig god til sit arbejde, og han var frem for alt arbejdsivrig
og effektiv. Nogen gange var det faktisk lidt irriterende, for man skulle være
hurtig for selv at få noget at lave. Han pressede altså tempoet op.

Men da de 6 måneder var ved at være gået, tog jeg en snak med ledelsen,
hvor jeg gjorde opmærksom på at Hans-Erik burde fastansættes næste
år som sæsonarbejder.

Det blev han.

Det år fik vi en ny holdleder. Den gamle gik på pension.

Jeg så mindre og mindre til Hans-Erik. Han begyndte oftere at holde sine
pauser i en anden skurvogn, der hvor den nye holdleder også holdt til.
Hans-Erik var ved at blive populær.

Jeg begyndte at få sådan diskrete bemærkninger fra holdlederen om, at
jeg måske skulle ændre mine arbejdsrutiner med det formål at nå lidt mere.

‘Men hvad så med kvaliteten ‘?, var mit argument.
‘Det betyder ikke så meget, bare kunderne kan se, at vi har været der’.

Det skal nok lige siges, at jeg er gartner.
Jeg kunne ikke rigtig tage ham alvorligt, og jeg havde vores
arbejdsbeskrivelser med normer og standarder i ryggen.

—

Efter 3 ugers ferie begyndte jeg arbejdet på et tidspunkt, hvor
holdlederen havde ferie. Hvorfor hans overordnede vikarierede som leder.
Men da han sådan rent fysisk havde kontor i en anden by, foregik al
kommunikation pr. mobiltelefon.

Da jeg mødte op kom Hans-Erik mig i møde.
‘Vi skal begynde at klippe bøgehækkene nede i anlægget’, sagde han.
‘Det er en måned for tidligt’, sagde jeg.
Og det var det også i følge reglerne.
‘Lad os klippe ligusterhækkene nu, så kommer det til at passe med bøgen’.

Her skal nok lige nævnes, at målet er kun én klipning om året.
Hvis man klipper bøg for tidligt, så bliver man nød til at gøre det 2 gange.
Det hele drejer sig om penge.

Hans-Erik insisterede.
Holdlederen havde sagt, at selv om jeg blev sur, så skulle de klippes.
Det var dumt. Men OK, hvis det var sådan de ville have det.

Vi gik i gang. Der er rigtig meget hæk. Og det er jo ikke kun at klippe.
Det afklippede skal rives sammen og køres væk.
Det er faktisk det mest tidskrævende.
Da vi skulle til at rive sammen,
blev Hans-Erik ringet op af den vikarierende leder.
Der var en hæk et andet sted i byen, som skulle klippes nu.

Så sagde Hans-Erik noget, jeg aldrig vil glemme ham for:
‘Nå men I kan jo rive det her sammen, jeg kører over og klipper den anden’.

Det her er et spørgsmål om status.
De som klipper er højere på strå, end dem som river sammen !

Det tog min makker Palle og mig 4 dage.

Hans-Erik talte ikke til os siden.
Han troede, at vi syltede arbejdet for at undgå at komme efter ham og
hjælpe med de nye opgaver, som blev ved med at strømme ud ad telefonen.
Han var nød til selv at rive sammen.

Men det tager 4 dage. Han havde bare ikke været med før.

Om efteråret tilbød de ham fast helårsansættelse.

Jeg sagde mit job op.