Nu var det ett tag sedan jag skrev något. Det beror inte på brist på ämnen eller lust. Det beror mest på att jag hade skrivit samma gråa skit jag skrivit så många gånger den senaste tiden, eller, sedan jag började blogga. Min blogg har varit min spyhink och oj vad jag har spytt och ulkat. Inte så attraktivt, oavsett vad man som bloggsurfare letar efter. Det är vad jag tror.

Nåväl, här är jag igen. Full av skit att spruta övr alla eventuella läsare. Galla och spyor i alla dess kulörer. Jag ä’r allt annat än nöjd över det samhälle jag lever i och de människor jag delar det med. Fy fan! Är ni lika dumma i huvudet som ni framstår som? Samma IQ som eran sammanlagda skostorlek? 2X 45 blir 90. Nätt och jämnt nog att gå och tugga tuggummi samtidigt utan att ramla omkull och hamna i självsvängning. Jävla höns!

Bitter?Jag? Nä! Förvånad? Inte särskilt. Ju mer befolkniningen ökar, ju fler stolpskott. Säker matematik, även för en som inte var särskilt bra på matematik. Använd kondom! Gummikolastång må vara osexigt men resultatet skulle gynna så många så fundera på det. Mer än en gång. Snälla!?

Det finns människor jag uppriktigt tycker om. Ni vet vilka ni är. Jag bryr mig om er och det bör ni märka. Ärligt. Er jag föraktar bör märka detsamma. Trots att ni tycks vara tröga, som om ni har kylskåpskall sirap i skallen istälet för hjärna,  men jag är inte övertygad. Tyvärr. Dessbättre är jag i allafall övertygade i mitt ogillande då vi möts. Även om det inte går fram. Stackars satar. Jag vill inte skrämmas. Jag är bara tydlig.

Min tid i detta bostadsområde är tidsbegränsad. Var jag tar vägen äru ännu höljt i dunkel. Blir det inte som jag tänkt mig hamnar mitt bohag i förråd och jag flyttar in i husvagn, så mycket tycker illa om att dela boplats med er. Nu tror jag inte att ni som skiter i min brevlåda läser detta. Men om någon i er bekantskapskrets gör det kan jag bara uppmana dem att sluta stryka er medhårs för era svårigheter i livet och de besvär ni finner i det “vanliga” livet. Ni hör inte hemma här. Höns!

Nä nu skiter jag i det här. Vältra er i eran skit och rapa era besvär. Spy ut er misär och beklaga er över eran omvärlds misstroende. Den äro berättigad. Slaska runt i er strävan att bli “allmänt erkända”. Ni har redan skitigt det blå skåpet fullt. Bara saftskallar och plattnackar förlåter er och låter sig bli rånade och bedragna igen. Sedan flyttar ni vidare och kör samma skit igen. Jag har varit med tillräcklickt länge för att se mönsret. Och de sociala gullar vidare. Det är för djävla patetiskt!

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Jag måste bort härifrån. Jag orkar inte mer. Hunden går i cirklar och gnäller. Mitt höga blodtryck når nya höjder. Mitt nervkapital är kört i botten. Och grannen spikar och borrar vidare, dag efter dag.  Jag har aldrig varit med om dess like.

Nu måste det gå undan. Varje dag innan jag kommit härifrån är en dag i helvetet. Ingen människa borde behöva stå ut med ett liv i en hyreskvart under dessa omständigheter. Men det verkar som om de flesta knyter näven i fickan och härdar ut. Inte kontaktar hyresvärden utan hoppas på att i morgon, då blir det bättre. Jag har inte det tålamodet. Och då har jag ändå härdat ut i ungefär sex och ett halvt år. Nu pallar jag inte längre.

När det stökar går jycken i cirklar och gnäller. Försöker slinka in i badrummet för att gömma sig. Flämtar och  är orolig. Min hund är min unge och jag ser min unge må dåligare för varje dags störningar. Min brsitningspunkt är nådd. Nu får det vara nog. Imorrn kontaktar jag HGF. De ska fan göra möda för alla de års avgifter jag betalat. Jag ska även kontakta min hyresvärd. De har haft sex år på sig att lösa denna evigt återkommande störning men ej lagt manken till och fått det gjort.

Dags att de slutar nöta byxbaken och börjar nöta skosulor, för omväxlings skull. Detta är en skandal. Under alla år som hyresgäst hos olika hyresvärdar, tjugofem år, har jag aldrig varit med om dess like. Både i form av störning och hyresvärdens osmakliga nonchalans att hjälpa sina hyresgäster. Ren och skär skandal. Du eller ni eller dom skulle aldrig i livet ha accepterat det jag (och andra) genomlidit under så många år. Sanslöst!

Hoppas att HGF nu kan fatta den desperation jag upplever och agerar fort och med engagemang. Hoppas att hyresvärden fattar att det jag genomlidit vore en mumsig story för media om jag skulle anstränga mig att berätta den. Jag skulle verkligen älska att se t.ex Aschberg & CO knalla upp på min hyresvärds kontor med kameror och mikrofoner och ställa obekväma frågor till dessa saftskallar till medarbetare som är så vitt skilda från den verklighet vi krakar i detta bostadsområde varje vecka upplever.

Jag är så lack!

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Det är för sent … tror jag. Jag kan ha fel. Men men jag chansar inte. Det vore dumt, jag är för snäll.  Eller inte. Svårt att veta. Det lackar mor Jul och di smau ska ju ha klapperier. Hua mig. Färäldrahjälp erfodras. Föräldrar jobbar, klockan är sent, för vissa, jag är topplocksvaken. Känner för att väsnas, andra i huset gör det, vad gör det om jag väsnas?

Hänsyn. Ett fjärran, sällan använt begrepp. Vad betyder det? Meningarna är delade. I det samhälle vi nu lever i betyder det inte samma sak som det gjorde för 15 år sedan. Eller 20. Eller 25. Hyrevärldarna glider med. Sålänge nån betalar hyran och blånekar samt inte tas på bar gärning är det bara att blåsa på, oavsett störning. Sanslöst.Men tydligen acceptabelt.

Jag har varit inne på detta förut, inte av en slump direkt. Men det fortsätter. Om det nu är så att man kan säga att framgång föder framgång så föder även dumhet dumhet. Dessvärre! Och de som drabbas är ju knappast dumskallarna utan de som i tysthet knyter näven i byxfickan. Det är så dumt! Som vanligt.

Medborgargarden. Låter kraftfullt och till en viss del löjsamt. Äldre medelålders män med taxar och pudlar vid namn Majvor och Sickan med ficklampor och gamla mobiltelefoner. Patrullerande gångstråk inga tjyvar är intresserade av ändå. En gemenkaps i gemyt i anda av beslutsamhet som ingenstans leder. Mer än möjligen mopedtrakasserande ynglingar med för mycket fritid och för lite att göra. Inte de riktiga bovarna.

Får man skjuta på bovar med paintballgevär? Otvättbart bläck. Det vore en markering. Men det får man naturligtvis inte. Det vore en inskränkning på den personliga interigrerigeringen. Även om den som fick färg på sin jacka inte direkt var skyldig till brott  mot de allmänna bestämmelserna mot brott mot de allmänna bestämmelserna mot allmän skadegörelse alternativt brott mot störande av allmän ordning. Brott bestrides p.g.a brist på bevis.

Medborgargarden. Medborgare som går i gard mot brott. Är det brottsligt? När det går till sin yttersta spets naturligtvis. Men jag, som har en raketrädd hund, och som har tagit ett ekonomisk och medborgeligt steg för att slippa detta elände, begår jag då ett brott om jag skyddar min hund (i detta fallet) mot människor som bryter mot detta av kommunlagern förbjudna aktivitet?

Om du, kommer till den plats där jag och hund har sökt skydd mot just sådana som dig, avlossar fyrverkerier, var medveten om att jag inte skyr medel att ge dig, just dig, en sista viloplats bland ödeskogens vilda granar, sönderslagen av raseri, bara för du var så dum och ignorant så du tyckte du hade rätt att jävlas med oss som sökte skydd. Du är varnad!

Hasta luego you low ridin punks!

Grandebarda

Det återkommer varje år. Galor och tillställningar runt jul för att hjälpa Sveriges hemslösa/bostadslösa/uteliggare och papperslösa. Efter en skummning på ovan nämnda ord – hemlösa o.s.v. framkommer det att det endast i Sverige finns ca: 900 organisationer som ska hjälpa dessa människor. Mycket kritik men få lovord. Hursomhelst.

När det nu närmar sig Jul & Nyår, vinter och kyla, är det väl nära till hjärtat att göra något gott för alla dessa som ej har tak över huvudet och som i sanning lever i ett utanförskap som riksdag och regering inte har en realistisk plan/paketlösning för? Kan du gå förbi en stackare som kanske nästa morgon har fryst ihäl?

Jag har ett förslag.

Om du, som varje år köper fyrverkerier och pyroteknitk till dig och dina barn, väljer att skänka hälften av dina utlägg och konsumtion till en eller flera av de ca: 900 organisationer i Svergie i år till dessa stackars människor utan eget hem och bostad, gör du inte bara en enorm insats för dessa människor.

Nej, du besparar en massa krigsflyktingar som sökt frid och frihet i vårat krigsbefriade land trauma. Du besparar en hel massa människor och deras husdjur ett ständigt återkommande elände, som i många områden kan vara i både tre till fem veckors inferno av ångest och rädsla. Du kan göra skillnad för så många tusentals människor så du borde känna dig stolt. Trots de som skiter i liknande upprop.

Vi kan fira våra vinterhögtider med lasershower och körsång, ljusspel och konserter. Det måste inte nödvändigtvis smälla som om vårat samhälle vore under krigsattack. Det drabbar fler än det glädjer. Det vet de flesta.  Men protesterna kommer oftast efter helgerna från kommunpolitiker som själv drabbats.

Barn spränger av sig händer, armar, ansikten. Bränder uppstår. Samhällskostnader tillkommer som i slutänden tillkommer skattebetalarna. Folk till och med dör. Lagen likställer langning av pyroteknik till underåriga med lagning av alkohol. Socialstyrelsen tillåter anonym anmälan av vuxnas langning till underåriga på samma sätt som langning av alkohol.

Dra ned på smällarna, häxvisslorna och fyrverkeriet. Skona skadade människor och våra kära husdjur. Ge en slant till de hemlösa och puffa för körsång och laser/ljusshower (utan ljudeffekter) och vi får alla ett bättre och sundare och framför allt ett trevligare nytt år.

Tycker du mitt resonemang är värt vidare diskussioner och samhällsförändringar, kopiera och vidarebefodra gärna. Jag vill understryka, jag har inget emot en sprakande nyårshyllning. Jag vill bara slippa allt okynnesoväsen som kommer (både före) och efter nyårsfirandet. Det fyller ingen funktion.

M.V.H. /grandebarda med raketrädd hund

Jag har just sett Ekdahl på 4:an. Det handlade om skolmat till största delen. Den här debatten kunde lika gärna ha varit aktuell för 27 år sedan eller längre tillbaka i tiden. Skolmat har väl aldrig varit något att dregla över. Inte som jag minns det iallafall.

Annars är det väl som det är för det mesta. Tjock, kall, stel och illaluktande gröt upp till axlarna. Elaka flugor som flyger rätt in i ansiktet enbart för att djävlas. De vet att armarna sitter fast i klistrig kall gröt. Feta kissluktande barn kastar gatsten. Vuxna, vars föräldrar sannolikt var syskon, pissar på en. Bara för de kan.

Bitter? Jag! Nähe!!! Hur kan du tro det? Jag är bara en iakttagare. Jag tar inte del i samhället. Jag bara finns i det för jag måste. Det är nämligen så det är konstruerat. Att ställa sig utanför, på allvar, är en antingen enkel eller komplicerad procedur. Jag har slut på ork att göra antingen eller. Tänk att det ska gå så långt.

Nä. Jag håller mig vid liv men inte mycket mer. Ett ovärdigt liv. Jag hade så mycket mer att bjuda på men nu är jag tom. Orkar inte mer. Får ingen stimulans. Finner ingen inspiration. Allt bara halkar på i samma djupa leriga hjulspår. Muntert!

Vem ska sträcka ut en hjälpande hand? Alla är upptagna med att … ja vad vet jag? Det är mer och mer tydligt att det förhåller sig så att man måste slå i botten för att kunna vända uppåt. Frågan är om jag dör på kuppen. Det kan kanske vara en vändning, även om jag inte har en aning om ifall det är av ondo eller godo eller helt enkelt är ett definitivt slut som aldrig tar slut.

Deprimerande läsning? Tur att jag håller igen och skriver med glimten i ögat då.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Läs min föregående blogg och svara på min poll!

Annars har jag bloggat om min dag här!

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Fly mig en språngbräda, jag behöver luft under fläsket!

Får man skoja om fetma? Klart man får. Men nu tappade jag tråden. Det har varit mest elände senaste tiden, typ 22 år, fast nu närmast tänker jag på en förkylningsperiod på sex veckor. Obefintlig ekonomi och misslyckade fyllor. TV-blåsningar och störiga grannar. Sömnlösa nätter och tokvärk samt en husvagn på vinterupprustningen som tycks bli klar framåt mars 2012.

Det har bekymmrat mig, stört mig, hindrat mig från att blogga. Ja mer än mina sedvanliga gnällbloggar till och med jag spyr på. I efterhand. Nä, jag måste komma in i det här via en positiv språngbräda. Hitta lite glädje och lust. Man kan säga att det lilla krut jag har är blött, jävligt blött. Och här gäller det att inte försöka torka upp det med öppen låga för då säger det FNÖSK! och så behöver jag byta nick från grandebarda till nobarda, ever again.

Jag är i vanliga fall ingen fager syn men nu målade jag upp en bild i mitt inre som får mig att klöka. Usch så obehagligt. Som att kliva in i en kombinerad ägg och lökfjärt jäst på billig öl, kålsallad och Jägermeister. Vad var det nu jag skulle blogga om? En språngbräda ja. Positiv ingång in i bloggandet igen. En mission om än ack så blygsam.

Hmmm … Jo min fina digitalkamera har dött. Jag har inga dubbdäck eller extraljus till finska raggarbilen tills i vinter. Sedelpressen är stulen, pengarna sålda för smöret jag stjälpte en tuva i glashus med och här står jag med trosorna i halsen, gråten i handen - tut tut sa båten och så gick bryggan. 

Varför vill ingen leka med mig?

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Karl´n ser på den fiktiva frugan som om han tittade på en lydig valp som äntligen lärt sig ett nytt trick. Jag snackar reklamfilm på tv. Becel Pro Active. Jag ser på annan reklam, utgår reklammakare från att deras konsumenter är totalt dumma i huvudet? Men visst, reklam är bra. Då kan man gå och pinka, hämta en öl, fixa käk.

Jag har desutom svarat på ett par enkäter skickade till mig via mail från t.ex Norstat och Cint. Varför frågar dom om mjukost på tub är modernt? Eller om jag köper Kron Vodka för mina vänner köper det? Är gemene man, och kvinna, totalt befriade från förmågan att köpa varor och tjänster utan påverkan från yttre omständigheter?

Nyss ringde det i telefonen. Hemligt nummer. Någon, en kvinna, frågade; Är det Tomas.? Jag frågade; Vem är det som frågar? Detta upprepades ett par gånger, sedan lade jag på luren. Höns! Raggarbarnen som flyttat in i huset (jag kallar dem så då de är nätt och jämnt i körkortsåldern och kör gamla Oplar från 60-70-talet med klistermärken på som lyder: Raggen går o.s.v.) De är rebeller då de slänger utrangerade batterier i rabatterna och dumpar slitna däck lite varsomhelst. Och dessutom parkerar sina raggarvrak litevarsomhelst, gärna utanför bommen in till kåken så att räddningstjänsten inte har en chans att komma in till huset ens med flakmoppe. Plattnackar!

Idag ringde jag till en s.k Kvartersvärd för mitt bostadsområde. Jag påpekade att jag i snart sex års tid bett om hjälp med en ständigt återkommande störning. Det hade denne Kvartersvärd inte en aning om. Min hyresvärd är som ett Samhallföretag. Alla är ansvarsbefriade. Ingen pratar med den andre för hyresgästerna räknas inte i detta område. Lika lite som deras problem.

Jag har varit förkyld ( två luftvägsinfektioner) i fem veckor nu. Det börjar bli riktigt tråkigt. Och min husvagn är ännu inte klar så att jag kan dra upp den till campingen för vintersäsongen. Surt! I dubbel bemärkelse. Men annars är det bra, tackar som frågar!

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Man ska inte blogga när man är full!

Nä men lilla plutten, fick du ett ben, vilken tuuur duu har. Pappas lilla pojke …. bobbibobbelutten!

Så låter jag. När jag pluttar med min lilla valp. En snart åttaårig Schäferblandis på nästan 45 kg. Husses plutt! Pappas bäbis! Lilla gubben! Söööötiis! Sotnosen. Killebobben!

Larvigt? Inte alls. När jag hämtade honom rymdes han i min ena handflata. Jaghar lärt honom allt. Annat har han lärt sig självt. Som att vara den tuffaste jycken i byn.

Själv är jag den hårdaste karlen i byn. Ingen sätter sig på mig. Någonsin. Samtidigt håller jag upp dörrar för damerna. Är artig mot de äldre. Bråkar aldrig. En ren svärmorsdröm. Fast det förutsätter en svärmoders dottir. För det är så jag är lagd. En hon vore trevligt, på något sätt.

Nu är det inte helt okomplicerat. Samtycke vore en bra utgångspunkt. För att nå en sådan borde jag ge mig ut. Ut bland de som söker. Det vill jag inte. Snacka om “soppatorsk”. Jag vill ha stek och det med det samma. Skit under naglarna, slank, mörk, pojkaktig och helt ointresserad av smink och skvaller. En hårdrocksbrud av tuffaste kaliber. Finns du? 

Låter detta som en kontaktannons? Vem vet, jag kanske aldrig kommer närmare. Vill du vet mer? Maila @ Här!

/grandebarda

Jag har försummat dig. Nonchalerat dig. Ja, helt enkelt struntat i dig. Och vet du vad? Det var med flit. Varför? Jag har varit med en annan. Jag erkänner. Men jag skäms inte. Det har jag glömt bort hur man gör. Jag har förlustat mig å det grövsta. Delat med mig av en hel sommars underbara upplevelser. Med en annan. Det har enbart varit av positiv art. För du finns ju kvar här. Min blogg där jag tillåter mig att spy och vråla. Klaga och tjata. Och ibland roa. Fast det var just det jag tappade bort. Av samma skäl blev jag otrogen. Vill du veta vad jag har gjort mot dig? Jag vet att du kan svälja förtretet. Titta här.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Natt i betongskogen. Det är ganska tyst. Äntligen lite svalka. Längtar efter en regnig och svalare helg, som meterologerna siat om. Det behövs. Folk blir som tokiga av långvarig värme. Nordbon är inte skapt för 30C. Då kokar hjärnan över och allt möjligt kan hända.

Jag är varken nöjd eller missnöjd över något speciellt. Smånöjd över att mitt nya campingliv har funkat så bra. Över förväntan. Smått missnöjd över att min hyresvärd är så värdelös. Men det är ju ingen nyhet. HNAB verkar vara som Samhall. Man får misslyckas och alla hålls ansvarsfria.

Blev en hojtur i afton och Speedwaytävling. Vi vann. Det var kul. Kul behövs. Mera kul till folket!! Det lackar mot höst. Det ska faktiskt bli ganska skönt. Känner mig solmätt. Värmemätt. Svårt att sova i värmen. Svårt att få något vettigt utfört i så varma dagar det nu senast varit. Först nu, sent, börjar jag leva upp. Och ändå är det 20C ute. Ojpa loipa!

Men skam den som ger sig.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Notis till mig själv:

Jag kan vara rätt så gnällig och negativ.

Å andra sidan finns det sådant som är bra och trevlig och om de senaste trevligheterna har jag bloggat om här!

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Jag får väl skämmas. Här bryter jag min tradition att dagligen blogga, med undantag för lördagar. Inget igår, aj aj aj. Och nu är klockan nästan fem i tolv.

Är lite mör. Både i kropp och själ. MT har haft snickarverkstad i tre dagar på raken. En annan granne protesterade genom att själv gå loss med hammare. Ytterligare en granne fick något slags spel idag, under pågående “Äntligen Hemma-övningar” och pissade från sin balkong så det plaskade utmed fasaden och in i mitt vardagsrum. Det var iallafall en gulaktig vattenlik vätska som i begränsad men strid ström skvätte nedåt från lägenhet uppifrån.

Så det vara bara att stänga balkongen och därmed vädringen i kors för att slippa få in gulaktiga skvätt på vardagsrumsgolvet. Fy fan! Och en annan hyresgäst slog i sina dörrar i protest, rena rama Vilda Västern här, vilket jävla dårhus. Synd att jag inte har husvagnen klar. Nu drog jag ut till päronen i eftermiddags.

Far och jag hade bestämt att åka på bortamatch och se vårat Vargarna. Jag tog med hunden, morsan passade honom, han blir så stressad av borr och hammarslagsljud så han matvägrar. Väl ute i föräldrahemmet serverar jag jycken hans 17:30-mat och han äter glatt. Kort därefter drar far och jag mot Nyköping för Speedwaymatch.

Och det gick ju bra. Vi vann! Nu ligger vi bra till. Kan behöva alla små glädjestänk som min väg komma. Och så vann jag en matpåse genom att jag hade en autograf från en av förarana i motståndarlaget. Det var i princip bara en förpackning pasta jag kunde använda. Som diabetiker dricker jag inte söt läsk, käkar söta kakor eller knaprar chips. Men jag tar med det jag inte använder/vill ha till hundhotellet och personalen imorrn då jag lämnar jycken ety …

… på lördag ska jag på stort 40-års-kalas. Brorsan ska fira stort och jag har fått sponsring att härbergera hund på pensionat. Far skjutsar mig dit och bror har lovat att bjuda på taxi hem. Det kan bli en blöt tillställning. Inte nog med det.

Igår tog jag hojen och bjöd en god vän och en f.d ex på hojtur i varm försommarkväll. Vi har inte setts på länge. Men som det så ofta är med människor som står en nära var det inga problem att ta upp tråden. Så vi var ute och brummade hoj, tog en fika och snackade. Sedan skjutsade jag hem henne och hann precis fixa käk och kolla på Lost.

Imorrn, efter det att jag lämnat hunden på pensionatet, ska jag hämta en annan god vän. Det ska bli lite fotografering i och ikring min husvagn. Den ska ingå i ett nytt PC-spel kompisen har under konstruktion. Under “Äventyrsspel” för lite äldre användare. Tydligen väldigt populära spel i Nordamerica och Canada. Jag har på ett eller annat sätt medverkat i tre tidigare spel. Nu ska min husvagn figurera i det nyaste spelet.

Lördag – Fest. Söndag, äntligen vila, får man hoppas. Om inte den där jävla blådåren till granne fortsätter att leka Martin Timell med hammare och borrmaskin. Det är inte mycket som återstår att göra med husvagnen men jag saknar lite kapital. Och det är långt till nästa pension. Men sedan drar jag ut som en Taikon, på vägarna, med hund, mat och allt annat man kan behöva och luffar runt. Allt för att finna själsro.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Det här med flera bloggar gör mig lite kluven. Efter en kväll på hojen då jag spanat in lite kustnära vägar, samhällen och campingar är jag så öm i min arma kropp så nu tar jag och sträcker ut mig i soffan. Om kvällens utflykt har jag skrivit här!

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Skit samma!

Snevriden i huvudet. Jag bryr mig inte. Skit på er! Fruktflugor och fotsvett. Fästingar och studentpartyn. Det är bara att ösa på, vem fan bryr sig? Nä, jag är inte arg. Inte ens deprimerad, möjligen milt onykter – vilket är en välsignelse. Skål bröder och systrar!

Boom! Hope feel death shoot!

Nå. Värmen har kommit. Svensken i gemen tar av sig och bröstar upp sig. Metamorfosen sker. Som varje vår. Man kan skratta eller gråta eller följa med strömmen. Jag inbillar mig att det finns ett slags mellanting också. Där är jag. Med ett visst mått av förnuft – Gud! .. såå tråkigt! Mogen att pensionsspara? Att du inte sket! På vilka stålar – Reklam-tv-pik.

Hojen går. Var på Speedway i torsdags och vi vann, knappt. Många konstigheter men det går jag inte in på här. Det får jag nog skapa en separat blogg för. Precis som mitt husvagnsliv i vardande. Om det får jag blogga på: Husvagnsliv&Camping.se vilket jag gör och kommer att fortsätta att göra. Intresseklubben noterar.

Snart sommarmånad numero uno. Planer? Husvagnsluffa, speedway, hojåkning. Annars sitta och kura skymmning i min betongkabyss. Förhoppningsvis i onyktert skick. Låter det konstigt? Var så god och lev mitt RIKTIGA liv i en vecka, sedan säger du inte ett skit, eller möjligen: Att du inte tagit livet av dig redan, det är en bedrift – Sugen på horse?

Nä! Jag är fortfarande inte deppig, förbannad eller låg.. Kära Fredrik – Allas vår lantliga ledare och alla i ditt följe, röd som blå – Det finns ett utanförskap ni duktiga men ack så okunniga människor aldrig kommer i närheten av. Mitt och mina systrar & bröders. Snäppet ovanför uteliggarna. Ungefär som Lemurer på Skansen. Vid liv och till synes lyckliga men i fångenskap och långt hemifrån.

Hasta luego you low ridin´punks!

/grandebarda

Jomen jag har bloggat. Fast inte här, men här!

Det finns mer jag skulle kunna blogga om. Det gör jag vid ett annat tillfälle. Under tiden, njut av mina underbara husvagnsbloggar på ovanstående länk!

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Orponskaft!

Jag har är ska bli borde vara som jag ska. Samt mittemellan. Svensk lagom. Men hur gör man? Jo! Man får vara lite om sig och kring sig för att inte komma av sig. Citera mig gärna. Hjärna. Hjärnan är ett märkligt organ. En Korg. Fattar ni? Skitsamma. Jag är van att prata med mig själv eller hunden och därmed inte få några vettiga svar.

Vad är det då jag vill? Hitta en skuggplats i mumindalen där pilsner är gratis och stark. Få lov att vila ryggen utan att be om ursäkt. Slippa vända på femtioöringar. Fula jävla mynt för övrigt. Och meningslösa. Jaja, det där var ju högintelligent. “In my pants! <— Letterman.”

Man vill ju liksom bara ha kul. Men livet är trekantigt och man slår i sina kanter allt som ofta. Det känns. Det svider. Det värker och känns onödigt. Jag undrar hur det känns att vara snuskigt rik. Ja eller åtminstonde ekonomiskt oberoende. Är det bra det? Skulle vilja prova, det är säkert.

Som så ofta är det som det är. Lite eller inget jag kan påverka. Vill det sig väl är jag snart med fungerande husvagn. Det innebär iallafall att jag kan skita i att fäkta och fly snyggt till plats jag väljer efter tycke och tillgänglighet. Känns bra. Men det är bäst att inte kasta liten tuva över högt lass över ån. Man kan ju träffa ett glashus.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Idag mötte jag mitt hus lokafyllo. Han satt vid bommen och väntade på ambulans. Snorfull. Sedan nyår, minst. Femtiotre år gammal. Ganska sympatisk snubbe annars. Men gravt alkoholiserad sedan, jag vet inte vilket årtal. Det är många års supande som skapar en så tragisk figur, det vet jag iallafall. Jag hoppas det går bra. Han klagade på pumpen. Jag tror det är hjärtesorg och en längtan efter torken.

Nåja. Jag har pysslat med husvagnen även idag. Finns att läsa HÄR. Annars knallar det. Detta djävla väderomslag har knullat till det med min ledvärk. Så även för hunden, som haltar svårt. Stackars jävel, jag vet vad det innebär. Sedan tretton års ålder. Då det hette växtvärk, i brist på utbildning och kunskaper.

Inte helt överraskande har jag bloggat på husvagnsforumet samt gjort ett inlägg som handlar om sånt jag vill veta. Så nu har jag slut på, inte tankar och skrift, men ork. Så håll till godo med denna enkla text.

Spinken återkommer snart, det är ett löfte.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Jag bloggar inte på lördagar. Nån dag ska man väl få vara ledig på, har jag, i samråd med mig själv, kommit fram till. Nu fanns det en helt annan orsak till att det inte blev något skrivet igår. Jag gjorde nämligen i ordning min gamla husvagn igår och sov över i Friggeboden. Om mina husvagnsäventyr kan intressera finner man dem HÄR .

Min hittills enda tillflyktsort när lägenhetsboendet kännts jobbigt (MT) & raketer bl.a.

Ja nu har jag öppnat upp och startat ännu en blogg. Man har väl blivit lite skadad, antar jag. Men det bjuder jag på. Jag bjuder även på ytterligare en bild idag. På ekipaget. Mitt nya hem.

Ekipaget – Min chans till ett bättre boende.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Efter besöket på internetcafeét insåg jag två saker. Sheriffen får söka mig upplysningsvis så mycket de orkar. Det har de inget för för det är just det jag behöver söka, upplysningar, innan jag ger mig tillkänna. I något officiellt sammanhang överhuvud taget. För första gången sedan jag lämnade Moses grop öppnade jag den blå börsen. Milda makter! Den natten jag sov som en nyklubbad sälunge hade håven verkligen gått. Bland skrynkliga tjugor och femtiolappar låg en prydligt ihopvikt bunt femhundringar. Moses såklart. Han ser ut som värsta uteliggaren men det finns en helt annan person bakom.

Jag började med att ekipera mig. Eftersom jag inte visste hur länge jag skulle vara ute på vägarna och övernatta i mer eller mindre provisoriska boningar köpte jag slitstarka arbetskläder. Två par brallor med reflexband både kors och tvärs i både neongrönt och orangt. Ett par rejäla hängslen samt grova kängor och Goretexhandskar. En drös med kallingar och strumpor samt ett underställ från H-H. Som prickelipricken över i blev det en snuskigt dyr men ändamålsenlig midjelång Goretexjacka med löstagbart innerfoder. Allt detta packade jag ned i en bra ryggsäck med midjespänne.

Sedan köpte jag ytterligare två kontantkort till nallen, man vet ju aldrig. I nalleshoppen blev det också en lite billigare bärbar cd med radio och ett par hyfsade Sennheiserlurar. Efter en sväng förbi ÖB hittade jag en stor låda med billiga cd-skivor. Till min glädje fann jag både Metallicas St: Anger och Judas Priest Turbo Lover samt lite annat i samma genré. Nu var ryggan nästan full och halva dagen hade gått. Mer än hälften av innehållet i den blåa börsen likaså. Dags att styra mot Bakvikens camping.

På väg ut ur staden stannade jag vid en mack på motsatt sida av vägen vid den mack jag besökt på inväg. Tankade upp moppen och reservdunken. Svidade om på muggen och slängde, med visst vedmod, de paltor jag hittills färdats i. Men det gällde att färdas med så lite packning som möjligt. Efter en mosbricka drog jag iväg. Tio mil. Det hade blivit kallare. Några stänk på det svarttonade visiret. Men nu var jag klädd. Mot Bakvikens camping!

Fortsättning följer.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Jag måste skriva en vanlig blogg då och då. Det går inte att skratta och tro att allt går att äta. Det är en sak som gång på gång förbryllar mig. Jag går med i forum i specifika ämnen. För att jag är nyfiken och har frågor. Så ställer jag mina frågor. Får jag några svar? Nej.

Om jag mot förmodan får ett eller några svar är det saftskallar som pladdrar skit om ingenting. Men oftast får jag aldrig några svar. Som här. Jag skrev en blogg om husvagnsrelaterade frågor och la in samma blogg tre gånger. Inte ett skit. Ja ursäkta mina trogna fans som kikar in då och då med glada tillrop och ett och annat gott råd. Det är inte er jag skriver den här bloggen om.

Det är till er andra som jag ser har varit här och läst. Droppa en länk åtminstonde, eller nåt, bara nåt. Men alltså, inte ni saftskallar och plattnackar. Surfa vidare. Skit i mig och mina futtiga problem och frågeställningar. Jag vet inte vad det här beror på. Frågar jag dumt? Framstår jag som ett elakt troll som såfort ni delat med er av era visdomar eller erfarenheter materialiserar mig i eran bostad och glufsar i mig edra barn?

Nä jag fattar inte detta alltså. Nån? Please!

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Här har man bytt från gardinkjol a lá 70-tal till glitter. Svansar lojt runt i glittret från discokulan bland de kvarvarande rökmolnen från rökmaskinen. Sörplar billig skumpa ur platsglas och fnittrar gulligt åt dåliga 02:45- skämt.

Det är inte jag. Själv står jag bakom disken. Det har gått bra ikväll. Trettonhundraförtio bagis svart. På min maskin efter 02:00. Ghulan går och räknar. Känner mig nöjd. Ghulan kommer närmare. Jag sträcker på mig. Tar en sipp avslagen öl ur det långa glaset.

-Eh! Pajas! Fjortonhundra … bah! Stått å slaggat? Städa slabben och gå. Du är avskedad. -Men Ghulan! -Jag har jobbat som ett svin, i flera år, bara åt dig. Det vet du. Du kan inte bara sparka mig. Jag har haft en bra kväll. Kolla! Ghulan!

Ghulan vände sig mot sin första torped Ajjo. -Kompis! lär fettot att dyka med vikter, sa han, med hånfull röst. -Jag är fan inte fet! – tjöt jag. Ghulan! Kom igen! Ghulan fortsatte. Ajjo kom närmare. Jag tänkte; -det här blir inget bra det här, hoppade över disken och satte av.

Ajjo var närmare två meter lång och vägde runt tvåhundra kilo. Han sades taga över trehundra kilo i bänkpress. Jag är en och sjuttiosjo, sjuttio kilo och livrädd. Jag sprang ifrån honom på två röda. Väl ute i hamnområdet pilade jag upp genom en välbekant spricka i bergmuren och upp på körbanan som ledde till Riksväg 143.

Ett dygn senare satt jag i Moses husvagn. I smutsiga, svettiga nattklubbskläder och pladdrade. Moses husvagn stod i en grop av enorma proportioner sydväst om storstaden. Bortom riks och lantvägar. Det var bara markägaren som kände till uppställningsplatsen och han bodde i Monaco och var ej kontaktatbar. Någonsin.

Moses som egentligen hette Lars- Lennart Svanbrink lät mig få låna en av gästvagnarna. Jag fick duscha och byta till rena, dock använda, kläder. Samt få ett mål mat i magen. Väl i hans lilla oansenliga vagn satte han ribban. -Vi finns inte, du vet inte var vi inte finns och du har aldrig vetat det – uppfattat!?

Åh om jag höll med! Nej nej nej … här är jag och knappt finns jag för er. Än mindre för andra. Jag har försvunnit. Var så säker, var är jag? Svara inte på det. Jag går och knyter mig nu. Tack för absolut nästan ingenting och godnatt! Jag bockade så pannan slog mot det trasmatteklädda husvagnsgolvet. Gång på gång.

Sedan, efter att ha blivit ledd till en medelstor sjuttiotalsvagn, nybäddad, utvädrad och fräsch, stupat i säng sov jag som en nyklubbad sälunge.

Fortsättning följer.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Tredje gången jag ställer dessa frågor på lika många dagar:

Om en månad kan jag koppla på en husvagn och ge mig iväg. Kort eller långt. Men det finns regler som gäller. Som var man får ställa upp en vagn över natt. Vilka regler som gäller på campingar. Alla dessa koder och ord och kunskaper jag inte känner till.
Jag har surfat runt på några husvagnsforum. Mycket dryftas, stöts och blöts. Men några hänvisningar till nybörjarnas ABC – det har jag inte hittat. Så jag slänger ut frågan här. Har ni länkar eller helt enkelt erfarenhet om ett liv på vägarna, med husvagn, skjut!
Tack på förhand!
Hasta luego you low ridin´ punks!
/grandebarda

P.S. Idag har jag gått igenom min “fina” vagn lite mera noggrant. Oj vad saker jag fick med. Alldeles gratis. Det finns finns extraförlängda backspeglar (fast jag ska skaffa trådlös back-kamera) och reservhjul. Det finns allt i porslin och glas. Kastruller och stearinljus. Vattendunkar med tappkran samt brandsläckare. Förtält och stödfötter för långliggarmontering. Ja, det mesta finns. Vad jag vill ha är en bra stereo och tv. Fast var sak har sin tid. Inom kort ska jag riva ur allt mer noggrant och ta mig en seriös funderare innan jag lämnar vagnen för service och besiktning. Men det känns bra det här. Spännande! Något nytt, ett äventyr. Så om ni ursäktar, husvagnsforumssurfning inleds … D.S.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Om en månad kan jag koppla på en husvagn och ge mig iväg. Kort eller långt. Men det finns regler som gäller. Som var man får ställa upp en vagn över natt. Vilka regler som gäller på campingar. Alla dessa koder och ord och kunskaper jag inte känner till.
Jag har surfat runt på några husvagnsforum. Mycket dryftas, stöts och blöts. Men några hänvisningar till nybörjarnas ABC – det har jag inte hittat. Så jag slänger ut frågan här. Har ni länkar eller helt enkelt erfarenhet om ett liv på vägarna, med husvagn, skjut!
Tack på förhand!
Hasta luego you low ridin´ punks!
/grandebarda

P.S. Idag fick jag avslag på min tredje förfrågan om lånelöfte. Det återstår inte så många banker att fråga nu. Vägs ände? En framtid i husvagn? Jag vet inte. Men jag känner mig en smula dämpad. Någonstants inom mig trodde jag att någon i banksektorn skulle se samma sak som jag. Att man faktiskt kan bo billigare i hus köpt med lånade pengar än en hyresrätt i allmännyttan. Men icke! De har sina kalkyler, jag har mina och däremellan är det bråddjupt kallt vatten. Min verklighet, som så många andras har inte någon förankring i dem som har flera många hundra tusen i årsinkomst. Men … vad behöver ni alla pengarna till? Som sjukpensionär sedan femton + år har jag lärt mig att vända på slantarna. Ni, å andra sidan, tycks ha lärt er att bränna dem. Sick world order. För hundra år sedan åt de flesta jagad mat. Sket ute, åt inne och försörjde sig själva efter förmåga. Nu är man utesluten om man tjänar uder 180 000:-/året. Jojo!. D.S.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Nu undrar jag lite om hur man bli läst här på WP?

Mitt huvudsakliga mål med min blogg är att skriva. För rensningens skull. Till yttermero visso finns det en renande och uppbygglig konsekvens av att bli kommenterad. Oavsett om det blir positiva eller negativa kommentarer. Nu får jag inga.

Jag är en flykting. Började blogga på Aftonbladet. Men efter ett drygt år tröttnade jag rejält på alla buggar, allt strul. Så jag tog klivet över till den av mina gamla läsare mest rekommenderade bloggplatsen. WordPress. Som inte riktigt funkar som AB. Lite nytt att lära sig. Lite större krav på bloggaren. Inte i den mening att just de personliga bloggarna ska ha ett annorlunda innehåll. Här gäller det att förstå hur man gör reklam för sig själv och sin blogg.

Däri har jag brister. Jag har så svårt att slå mig för bröstet. Jag har inte en aning om det jag skriver intresserar någon annan. Sannolikt borde jag då och då träffa rätt i både skrift och åsikter. Men jag saknar feedback, för att använda ett modernt uttryck. Nu vet jag att jag skulle kunna få fler träffar och i och med det fler kommentarer genom att läsa och kommentera andras bloggar. I synnerhet den välbesökta och högt aktade bloggarna. Men det känns som …

Röstfiske.

Jag vill inte bli populär. Men jag har inget emot det. Sålänge ni inte ställer krav på mig. Krav kväver. Däremot stimulerar all typ av feedback. Kan man få lite av den varan kanske? Typ … “Hej, jag var här och fann det du skrev lika intressant som Paul Potts senaste operaaria.” Eller vad fan som helst. Nåt? Please!

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda