Jag är en listrande och högst empret liten teldo
Du kallar mig gaddagunk
Det får en liten teldo att strända
Klisk och frrf
Jag förstår dig inte längre

Mina bröder kan bygga hus
Jag önskar jag var likadan
Hittills har allt jag skapat
Varit vemodiga kärlekskorthus

För många gånger
Har jag ritat
Luftslottsfasader
Men glömt några detaljer

Hållbarhetslära
Året-runt-boende
En stadig grund
Jag visste att något fattades

Och det har sprakat
Passion och högspänning
Men jag kan inte dra kablar
Som min elektriske bror

Överslag
Kortslutning
Strömavbrott
Vad missade jag i manualen?

Så i dag sparkade jag arkitekten
Han var vacker och gjorde aldrig fel
Men jag behöver både poesi och valkar
Och anställde ett längtande hjärta i blåbyxor

Beställningen gäller fortfarande
Ett hus vid havet
Eller åtminstone
Ett vindskydd vid Västra Långevattnet

Fast en koja i ett äppelträd går an
För äpplen är goda
Och träd är en bit på väg
Mot tiotusenmetersklubben

Men egentligen är vad oväsentligt
Jag har bara ett absolut krav
Huset ska vara genuint och kärleksfullt
Och aldrig rasa samman

Var
När
Hur
Det spelar ingen roll

För hon vill bo där
Hon älskar huset
Bara det är byggt av
Det stora hjärtat i blåbyxor

I det rätta ögonblicket
Efter ett ögonkast
Som är mitt bygglov
Då öppnas min magiska verktygslåda

Det blir världens finaste hus
Snett, vint och säkert märkligt
Men också enastående
Ett hem att leva lyckliga dagar

Med en terrass som solen aldrig vill lämna
Ett sovrum där hjärtan alltid sjunger
Det blir ett intimt hus som rymmer all längtan
Och gärna några busungar en dag

Fan, jag är faktiskt rätt sexig i blåbyxor

Män är som vackrast om vintern. Rockar och halsdukar och stiliga hattar och handskar och skor och eventuellt en stickad tröja över ett blekt bröst. Män är utan tvivel som vackrast om vintern.
Män är som vackrast i stora städer. Män är som vackrast på kullerstensgator kring höga sekelskiftshus och nedfallna höstlöv och brunnslock av äldre modell.
Män är generellt som vackrast i skägg. Somliga män odlar skägg till vintern. Därför är de också som vackrast om vintern. Iklädda rockar och halsdukar och stiliga hattar och handskar och skor och helst stickade tröjor.

Och om det var upp till mig. Om jag fick bestämma. Om jag fick klä Malmös alla män. Då skulle de alla se ut som Olle.

Västerås. Västerås, Västerås. Västerås!

Det var länge sedan. Jag vet inte vad du vet och inte vet. Har du hört ryktet? Ryktet om att jag befarar att jag blivit galen. Jag ser alltmer mig själv som en dåre.

I köket står det glas som min gamla kärlek drack ur. Den lilla mängd vatten som fanns kvar på botten har sedan länge avdunstat. Kvar finns nu endast vita kalkfläckar. Jag inbillar mig att doften av det som var vi finns sparad där i. Några gånger om dagen lyfter jag glaset och drar ett djupt andetag. Inbillar mig att jag känner dofter.

Lampan i hallen gick imorse. Poff. Så lät det. Jag blev rädd och skrek. Sen stod jag där i mörkret och drog mig till minnes att det var så det var på den tiden. Mörkt. Då, när lampan gick senast. Vi bytte den inte på flera veckor. Vande oss tillslut. Blev bekväma där. I mörkret. Det var först när han försvann som jag skruvade i en ny. Imorse stod jag länge och övervägde om jag skulle skruva i en ny glödlampa. Kanske för att jag så envist vill minnas känslan av att ha honom nära.

Var nu inte orolig. Vi ses igen till jul. Du ska veta att jag saknar dig.

… med att citera en mening som står mig nära om hjärtat.

” Queer as a Clockwork Orange”

Jaha så satt man här igen och funderade. Dålig på att blogga har jag blivit också… Vet inte varför, är väl för att det inte längre finns ås mycket tid till det antar jag. Vet inte riktigt vad jag egentligen fyller min tid men, men försvinner det gör den. Sitter väl mest och stickar antar jag. Stickar ruta efter ruta som tillsluts ska bli ett lapptäck till en docka eller en bebis. Beror på hur länga jag orkar hålla på.

Utöver det så rullar allt framåt. November är här och med det regnet och det gråa. Snart kommer det en födelsedag också, nämligen min! Får väl se vad den ger, eller inte ger

Senare i eftermiddag väntar IKEA (usch och fy! hatar att gå på ikea men måste) och Hjärtat som jag ska möta mellan hans jobb. Vi lever vidare och bygger hem tillsammans. Nya soffan kom i tisdags, fin som bara den! Och soffbord fick vi i söndags, bara så där! Idag blir det nya gardiner, som ska bli draperi och ett nytt täcke som ska köpas. Därför jag måste till IKEA…

tillåt ditt hjärta att smälta !!

Jag ber Allah att förena oss med våran broder abu hajar al iraqi i jennah.
för sannerligen läser han Quran från hjärtat.

“Don’t be uptight ’cause I loved you last night, right?”

Ibland får the Cardigans verkligen till det. Den här textraden slog mig i huvudet när jag var på väg hem från Imagicon i natt. Jag skulle vilja visa den för vissa personer, och förklara att detta, det här vill jag att du ska tänka på när du har med mig att göra. Kärlek är fantastiskt och underbart – men “uptight” är inte bra.

• Försök inte skuldbelägga mig för min kärlek, för jag kommer inte skuldbelägga dig för din.
• Försök inte kontrollera mig, för jag försöker inte kontrollera dig.
• Respektera mig, för jag vill respektera dig.

Men jag är för feg, som vanligt. Jag vågar inte vara så explicit när det väl har passerat en viss gräns. Problemet är att inse vilka människor som förstår, vilka människor som vill förstå samt vilka människor som inte förstår.

“All you need is love.” Yeah right.

Läs även andra bloggares åsikter om the cardigans, the beatles, imagicon2, all you need is love, kärlek, relationsanarki, relationer, respekt, kontroll, skuld, låttexter, hjärtat

..i dag, trots regn och rusk just nu, men när jag var ute och gick här i stan så var det soligt och vacker och en underbart härlig höstluft.

Det får bli en liten dikt utifrån denna känsla i dag:

Solen som lyste på vägen där jag gick
lekte med lövens färger
strålarna förde samman
och slog isär, allt…
ville vara samtidigt
och ändå inte…
Vattnet i viken hälsade
mig välkommen hem,
till min plats,
du har hittat hem…
Hjärtat växte i mitt bröst
och jag mindes stunder
i ett annat liv…
Där solen lyste på min stig…

En av den moderna tidens intressantaste tänkare och yogis är Sri Aurobindo. I hans kosmologi finns det många nivåer av varat, liksom flera nivåer av medvetande. Vissa nivåer är fullständigt transcendenta och bortom det ändliga och rumsliga universumet, där de tre högsta är: Sat – Chit – Ananda (Evig Existens, Evigt Medvetande, Evig Salighet).

Dessa är relativt obekanta för oss i väst som nog sammantaget skulle kalla dem för  “andliga” kort och gott. Menvi återfinner också de för oss välbekanta nivåerna Medvetande Liv, och Materia i fallande ordning under dessa nivåer av andligt-medvetande. En fjärde andliga nivå är vad Aurobindo kallade för ”Supermedvetandet” (eller det “Eviga Sanning-Medvetande”), vilket jag närmast förknippar med Intellektet -  vår inre oskapade och gudomliga “sannings-kompass”.

Bortom alla nivåer finns det Absoluta – ”the Supreme”. En översikt över Aurobindos kosmologi finns på den här sajten. Att söka på svenska Wikipedia om Aurobindo lämnar väldigt mycket att önska. Se den engelska här istället.

Vad som skiljer Aurobindo från traditionell hinduism är att han inom varje människa menade att ”den Psykiska Varelsen” (the Psychic Being) fanns. Den traditionella ”frälsningsidén” från Indien har gått ut på att vi skall realisera vårt Universella Själv, Atman, för att denna skall återförenas med Brahman (Världssjälen). ”Problemet” med detta, som jag förstår det, är att detta måste innebära ett slut på det personliga, på Jaget, som istället helt konsumeras och uppgår i Brahman. Det är också helt och hållet i strid med kristen tro, vilken förfäktar den personliga guden och den mänskliga individens uppståndelse.

Men Aurobindo menade att denna ”Psykiska Varelse” också är individens Gudomliga Själ, det Högre Självet, vilket (förhoppningsvis) utvecklas och växer genom flera livstider (eftersom man hela tiden återföds), och därför är det den som

”…endures and is imperishable in us from birth to birth, untouched by death, decay or corruption, an indestructible spark of the Divine.”

Vad är det då för mening med att börja blanda in denna österländska, vedanta/hinduistiska världsbild med vår kristna? Av en och samma anledning som vi varit inne på i de senaste bloggposterna. Därför att kunskap endast är möjlig genom att vi blir medvetna – att vi är med i vetandet, vilket faktiskt innebär att vi blir en del av själva kunskapen.

För vår Psykiska Varelse har sin symboliska placering i vårt hjärta, i hjärtats ”chakra”. Detta är intressant eftersom vi då kan börja dra en koppling till Kärleken, vars plats i västerländsk tradition även den symboliseras med (och placeras i) hjärtat.

Då kunskap innebär deltagande är detta något som är möjligt enbart för äkta subjekt, vilka är varelser som har möjlighet att delta. Modernitetens problem är just detta – det mänskliga subjektet och dess relation till världen. För inom den filosofiska reduktionismen kan inga äkta subjekt finnas. Allt görs till mätbara och observerbara objekt, vilket är något en människa aldrig kan bli. Alltså, för att medvetet ta del av någonting krävs en aktiv handling, en vilja att vara med och att få veta. Denna aktiva aspekt, eller vilja, hos medvetandet kan bara vara av andlig natur och inte materiell, deterministisk och fullständigt lagbunden.

”… den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike.”

- Johannes, 3:5

Vidare, för att förstå kräver att vi tar oss ytterligare ett steg djupare än kunskapen i sig. För att förstå någonting är att samtidigt ta ställning, vilket också bara är möjligt för subjekt. Du kan till exempel inte säga att du förstår marknadsekonomi, utan att också ta ställning för den. Precis som du inte kan säga att du förstår planekonomi, om du inte också tar ställning mot den. Det är i själva verket ganska självklart och enkelt.

Att man på grund av att man saknar kunskap inte kan veta bättre är en sak, för då saknar man själva kunskapen, och för att förstå kunskapen måste vi på sätt och vis ”älska” den. Vilket i sin tur är anledningen till att vi inte kan förstå ondska. Inte på djupet i alla fall. Vi kan dekonstruera och försöka förklara den, men vi kan inte förstå dess innersta kärna. För förståelse kräver att vi inte bara använder hjärnan, utan framför allt hjärtat (”knowing by heart”). Vi vet vad som  är vackert, sant och rätt, först och främst genom hjärtat. Med hjärnan kontrollerar vi om det stämmer överens med erfarenheten.

Det får mig att tänka på kollektivisternas (vänsterns) tal om att de inte bara tänker med plånboken/hjärnan utan också ”tänker med hjärtat”. I själva verket tänker de nog inte med någon av dem. Eller de tänker med eget hjärta men med andras människors plånböcker. Men egentligen, vad är marxism om inte just en överteoretiserad mental konstruktion? Den skröt en gång i tiden om att vara fullständigt rationell och vetenskaplig. Men marxismens ”vetenskapliga” teorier brakade tillslut samman under empirins tyngd i och med att Berlin-muren föll och sanningen uppdagades för alla att se. Ändå gav inte kollektivisterna upp socialismens teori. De omdefinierade bara den till något känslosamt och nu ”från hjärtat”. Nu säger man att socialism är mänskligt, varmt, omhändertagande och något kärleksfullt – medan ”ekonomism”, privata vinstintressen och marknadsekonomi är kallt, beräknande, okänsligt – ja, alltså ”vetenskaplig”. Vänstern behöver ständigt hitta nya vägar att demonisera konservativa, därför att det är ända sättet att slippa inse sina egna fel.

Nåväl, målet med livet, var för Aurobindo, inte att vi skulle realisera Atman för att uppgå och ”försvinna” i Brahman, utan att vi skulle realisera just vår Psykiska Varelse, vår Gudomliga Själ. För detta krävs deltagande i verkligheten – alltså kunskap om den, vilket inbegriper kunskap om oss själva – vi är ju lika mycket del av verkligheten som något annat – liksom kunskap om Gud.

Det är inte så väldigt svårt att övertygas om Guds existens, att nå den intellektuella kunskapen. Men det är desto svårare att acceptera att Gud är vad Han är – och inte det man önskar att Han vore. Till exempel är det kanske lätt att hålla med om att Gud är kärlek. Medan det är kanske svårare att acceptera att kärlek inte är Gud. För kärlek måste också vara rättfärdig sådan och Gud måste också vara rättvis, en domare och kunna utöva helig vrede.

Kanske beror svårigheterna på att nåden, så att säga, lättare penetrerar det som är senast evolutionärt utvecklat (alltså medvetandet) hos människan? Detta nya har mindre försvarsverk uppsatta. Medan att nå in till hjärtat, den mycket äldre ”känslomässiga hjärnan”, har under mycket längre tid kunnat bygga upp ett motstånd vilket består av alla former av dessa egoistiska känslomässiga passioner (avundsjuka, ilska/hat, narcissism och så vidare). Det tar längre tid att jaga ut dessa uråldriga ”parasiter”, vilka tycks gömma sig i de djupaste katakomberna av vårt inre, än det tar att sopa rent uppe på vinden.

Så var det i alla fall för min egen del. Att filosofiskt förstå att reduktionism, darwinism, materialism – och därför också ateism – strider mot intellekt och logik, var inte det minsta svårt. Men jag arbetar fortfarande med att få konsekvenserna av detta att tränga ner och in till minsta cell i kroppen. För visst måste den nåd som givits mig fullständigt genomsyra min kropp för att bli meningsfull. Detta är vad mystikerna kallar för det ”inre arbetet” som alltid är en pågående resa in i mig själv – och nödvändigt för att vi skall kunna (åter)vända utåt i ord och handling. Naturligtvis går dessa saker hand i hand och blir aldrig fullständiga. Jag kan också instämma i vad Bob skrev någon gång på One Cosmos och “tacka Jesus” för att ha “räddat min hjärna”. Nu är det upp till mig att rädda hjärtat.

Aurobindo såg frälsning genom evolution, vilken inte kan vara något så fullständigt meningslöst som darwinistisk “förändring” utan mål, utan just som utvecklande mot något – ett högre. Det är denna roll som vår Gudomliga Själ spelar som måste sätta ut på ett äventyr bortom det vanliga – ett Äventyr i Medvetandet – vilket enbart kan vara vårt alldeles egna, även om vi gärna (frivilligt) kan dela det med andra. Det är därför som vi som individer måste vara fria att leva vårt liv som vi önskar, men samtidigt respektera alla andras lika rätt. Detta resonemang är också själva essensen i det klassiskt liberala och konservativa budskapet. Samt en anledningen till att hysa hopp om mänskligheten och att tro på evolutionen.

Andra bloggar om: Religion, Aurobindo, medvetande, kärlek, hjärtat

Vanjavit

Jag är verkligen på strålande humör nu!
Solen skiner verkligen, fast det är sent på kvällen nu.
Och sova nu.
Nej, helst inte.
Jag är ju så lycklig, så vill ej mista ett ögonblick av att känna hjärtat slå.
Men det blir nog två Theralen endock.
Annette: Det blir inte bättre om du är uppe hela natten.
Det är bättre att somna in med den bra känslan du har i kroppen, Vanjavit.
Kan det stämma?
Men det är ju så underbart att känna hjärtat!
Jag kan knappt sluta att prata/skriva om det.
Hjärtat säger verkligen Dunk Dunk.
Just nu lyssnar jag på Amanda Palmer.
MåBra musik!
Det är det verkligen!
Och dags att måla nu!
Vanjavit

Igår hände något som fick hjärtat att börja slå i halsgropen istället för på sin trygga plast till vänster i bröstkorgen…

Jag hade varit ute en sväng.. och när jag kom hem så stod katten där.. jag bara in mina grejer och sen… sen kom det… jag börjar gå mot vardagsrummet/mitt sovrum då katten går just framför mina fötter.. och hej och hå..

Jag flög.. nog en meter innan jag fick stopp på min kropp.. som tur var så var ju sängen där… så jag blev glad.. och hade jag ramlat ihop i en hög hade jag inte kommit upp.. vet inte ens om jag hade kommit upp med makens hjälp… och det hade inte varit kul att bli sittande på golvet….

Dessutom är det inte första gången katten ställer sig så… och jag vill inte ramla i en hög på golvet….

Så nu är djuret till salu…

Moder: renrasig norskskogkatt…
Fader: Misstänkt huskatt/perser…

Åke är långhårig.. snäll och matglad… 4 år och kastrerad.. han är innekatt… har aldrig varit ute…

Priset kan vi bestämma.. men jag vågar inte ha kvar honom.. ifall det händer igen.. och risken för frakturer finns hos mig…
Antagligen en kommentar… eller mail till vem_e_vimsig@yahoo.com

Läs även andra bloggares åsikter om pysan, katt, till salu, slå ihjäl mig, matglad, snäll, hjärtat

Idag har det varit fullt upp, gick upp vid 8 och gjorde ordning oss. Niklas körde Filippa till dagis och sedan åkte han direkt in till stan och väntade på mig. Jag kom strax efter i den andra bilen och vi möttes upp inne på Stuvbutiken där vi kollade på färg till golvet i groventrén. Köpte med oss några provburkar eftersom vi inte har en aning om vad vi vill ha för färg. När vi var klara åkte Niklas hemåt och jag åkte till en kompis på fika. Hon hade inte sett Vilmer sedan annandagpåsk så hon tyckte det var stor skillnad på honom nu.

Efter en trevlig fika och pratstund åkte jag hem och vände i princip för idag var det dags för Vilmers 6 veckorskontroll vilket betyder att en läkare undersökte honom. Allt såg bra ut, däremot tycker både läkaren och sköterskan att Vilmer fortfarande är lite gul. Även i ögonvitorna. Vid 6 veckors ålder borde det ha gått bort så läkaren skulle höra sig för lite om de behöver göra ett gulsotstest på honom. Han skulle höra av sig när han fått reda på lite mer. Vikt och längd fortsätter öka, så här såg det ut idag. Inom parantes var för 2 veckor sedan.

Vikt: 4245 g (3725 g)
Längd: 54,5 cm (52,5)
Huvudomfång: 38 (36,7)

Sedan var det Filippas tur. Vi pratade om att hon klagar ibland på att det gör ont i hjärtat. Frågade oss om vi har hjärtproblem i släkten och det är ju alltid lika svårt att svara på med tanke på min bakgrund. Jag har ju ingen aning om hur det är i min biologiska släkt. I Niklas släkt har det varit en del, några har dött i hjärtinfarkt i unga år. Däremot så upptäckte dom på mig när jag var 12 år att jag har dubbelslag på hjärtat vilket inte var så vanligt på så unga människor sa dom, men efter några EKG tyckte dom att det inte var någon större fara. Utan kanske bara lite obehagligt när jag känner av det. Arton år senare känner jag fortfarande av dubbelslagen och senast jag kollade upp det med EKG var när jag var gravid med Filippa. I alla fall, läkaren hörde inget speciellt när han lyssnade på hjärta och lungor. Men han sa att sånt här ska man alltid gå vidare med. Man vet ju aldrig. Jag tycker det känns skönt att det utreds så man vet, tycker det är så obehagligt när hon klagar på det. Läkaren skulle skicka en remiss till barnkliniken så vi får se när vi får komma dit med henne.

Efter bvc-besöket åkte vi hem och Niklas åkte nästan direkt till jobbet. Några timmar senare fick jag besök av min moster och mormor som skulle titta på Vilmer för första gången. De tyckte såklart att han var jättefin, de tyckte också att han var väldigt lik Filippa och mig. Men även mycket drag från Niklas. Det som både Filippa och Vilmer har ärvt från sin pappa är pannan, ansiktsformen och fingarna

Filippa och Vilmer med gammelmormor

 Måndag den 11 Maj 2009

Hjärtkontroll i Sunderbyn.
Nu börjar det vara svårt att ha en positiv liten kille då det är sjukhusbesök, för så fort han ser dessa vitklädda tjejer på sjukhuset, så blir han misstänksam. Så han var redan ledsen under vägning och mätning. Så då blev det heller inte så kul då alla elektroder skulle på plats, då man ska ta ett EKG på hjärtat. Så jag och en tjej hade fullt sjå att sjunga för honom och underhålla honom medans han satt i pappas knä och den andra grejade med elektroderna. Men faktiskt satt han så still, att det blev en utskrift =)

Sedan fick vi komma in till hjärtspecialisten för ett ultraljud på hjärtat. Där var faktiskt Max still och låg bara som en snäll liten kille och kollade intresserad på vad “gubben” gjorde. Så där höll jag först lite andan inför vad han skulle säga. Vår hjärtspecialist brukar vara ganska fåordig och snabb, så jag blev lite paff idag, då han visade och berättade och visade  på dataskärmen hur flödet var i hans hjärtklaff som läker. Det var skönt att höra att han fortfarande har ett “litet till måttligt” läckage i klaffen, precis som för 6 månader, så det har inte blivit större. Han tyckte även att flödet uppe, där klaffen är bortplockad, upp mot lungpulsådern, var som förväntat. Så nu kan man pusta ut lite. Vi ska få komma på besök igen om 6 månader. Så nu kan vi släppa lillhjärtat och slippa vara oroliga för det. Det pickar på bra. Skönt!

På vägen hem, så tog vi en sväng förbi pappsens jobb i Luleå.
Så där passade Max på att visa alla “gubbar” (och en tjej=) vilka färdigheter han har och han charmade nog allihopa =)

Nu blir det äntligen dagis igen imorgon.
Max längtar nog efter kompisarna.

Försöker att göra ett inlägg här nu. Vaknade med migrän imorse, hade på känn att det skulle komma igen då jag i några dagar har haft fruktansvärd värk i kroppen och i huvudet. Ett riktigt “regnvädervärk”, gjorde så ont igår em att jag knappt orkade lyfta armarna när jag åt. Fick väl mer ont då också efter att ha varit i stan på fm och fikat med en kompis, stressa hem och hämta Filippa på dagis för att direkt åka tillbaka till stan och köpa gummistövlar till henne. Det tar styggt på min kropp när jag stressar iväg direkt på morgonen. Jag behöver mitt lugn på fm, det märks så himla väl. Ringe svärfar imorse som kunde köra Filippa till dagis, när han hade hämtat henne vaknade Vilmer. Han åt och sedan lade jag honom i vagnen ute och där sov han tills Filippa kom hem igen tre timmar senare. Skönt, för då kunde jag verkligen vila.

Igår em var vi till bvc med Filippa eftersom det var 6 årskontroll. Vägning, mätning, koll på ryggen och spruta stod på schemat. Först blev det sprutan. Filippa har varit lite orolig inför sprutan och hade nog helst velat slippa den, men trots att hon tyckte att det gjorde jätteont och började gråta så satt hon helt stilla i pappas knä tills det var klart. Efter sprutan var det dags för att kolla ryggen, den var rak och fin. Vägning och mätning härnäst, hon var 120,5 cm lång och vägde 23,2 kg. Vi fick se hennes längd-och viktkurva från födsel till nu och längden har hon alltid legat över medellinjen på, vikten har legat lite under medel. Men nu den sista tiden har linjen för vikten stigit så nu ligger hon över medel även där. Bvc-sköterskan tyckte det var bra att den stigit för det är alltid bra att ligga ungefär lika på både vikt och längd.

Filippa brukar klaga ibland på att hon får ont i hjärtat, kan ju låta obehagligt. Men oftast brukar hon klaga efter hon har sprungit och hoppat mycket, kanske säger hon hjärtat för att det slår fortare och snabbare? Sedan kan det ju vara håll som hon känner också för igår på bvc pekade hon längre ner än vad hon brukar göra och då var det ungefär där som man brukar få håll. Det knepiga är att hon inte alltid klagar efter att ha lekt utan även när hon bara sitter i soffan och kollar på teve tex. Sköterskan sa att det kan vara bra att kolla upp detta så i samband med Vilmers läkarkontroll på bvc nästa vecka ska läkaren undersöka Filippa också.

Under de sista dagarna tycker jag Vilmer blivit mer likt sin pappa. Filippa tyckte också det och sa "stackars lilla Vilmer"

Nej nu får jag gå och byta bajsblöja på den lilla och även byta kläder på han då han kaskadspydde nyss. Sedan får jag försöka vila mitt lilla onda huvud!

Ja något så in i tusan. Kel och pussar och sånt ^^

Tur mitt hjärta kommer i morgon, han är fin han

Swedish (English version below)::

Vad gör man när man upplever psykisk ohälsa? Startar man en blogg eller bokar man en tid hos en psykolog?

Mitt liv förändrades över en natt. En dröm blev förverkligad. Nio månader av hopp, förväntningar och lycka. Verkligheten blev lite tuffare vad man hade förväntat sig. Man förstår att det blir annorlunda, men ibland förstår man inte hur mycket.

Vi fick en överraskning, en väldig glad sådan, som vi inte var beredda på. Våra liv var inte anpassade för den gåva vi skulle ta emot.

Lång historia kort så bor jag och min son med hans far som jag har varit i ett förhållande med i snart 6 år. Ok, vad är problemet? Han bor fortfarande hos sina föräldrar. Saken är den att ingen utav oss har stått i bostadskö särskilt länge. Det skulle inte vara totalt omöjligt att få en liten etta i t.e.x Alby men det är inte en plats där vi vill att våran son växer upp. Så vad gör man, tills man har en plats i bostadskön som ger en lägenhet och ett område som passar?

Mina svärföräldrar är faktiskt väldigt bra människor. Har erfarenhet av det dåliga slaget sedan tidigare med en svärmor så jag är medveten om vilket tur jag har. Det är dock svårt att vara mamma i min situation. För att inte tala om hur jobbigt det kan vara att behöva dela med sig utav sitt första barn så mycket med fler personer än bara barnets fader. Det känns i hjärtat.

För att svara på min egen fråga. Det beror väl på hur pass ohälsosam den psykiska ohälsan är.

English::

What do one do when one is experiencing poor mental health? Does one start a blog or make an appointment with a psychologist?

My life changed over a night. A dream became reality. Nine months of hopes, expectations and happiness. The reality became a bit more tough than I expected. You realize that it is going to be different, but sometimes you don’t appreciate just how much.

We got a surprise, a very happy surprise, one that we was not prepared for. Our lives were not adapted for the gift that we was about to receive. To make a long story short I and my son is living with his father with whom I have been in an intimate relationship with for 6 years soon. Ok, what is the problem? He still lives with his parents. The thing is that neither one of us has been in the housing queue perticulary long. It wouldn’t be completely impossible to get a one bedroom apartment in Alby, for example, but it’s not a place we wish our son to grow up. So what do one do, untill one has a position in the housing queue that gets you an apartment and an area that is appropreate to you?

My parents-in-law are really very nice people. I have experience of the lesser good since earlier with a mother-in-law so I am aware of just how lucky I am. It is, however, much difficult to be amother in my situation. Not to mention how hard it can be to have to share your first child with so many more people than just the baby father. It breaks my heart.

To answer my own question. It depends on how unhealthy the mental unhealthiness is.

Jag ville förvandla hjärtat till en ballong första gången jag var kär, för hon var ouppnåelig. Men, mina lungor kunde inte blåsa upp och bort det.

Jag ville inte laga splittret efter att hon, som kysste mig på refuger så att alla bilar tutade glatt, sköt på hjärtat med granatgevär. Fast hjärtat reparerade sig.

Jag ville tro att jag kunde skänka bort hjärtat till en tjej som samlade på giraffer och bjöd mig på melon när vi tittade på en sjö. Hjärtat sa nix, och har aldrig låtit mig somna nära någon utan att det varit vi.

Jag tänkte att det var bra att frysa ned mitt hjärta 2002, när det grät över det posttraumatiska hatsopandet. Jag fick hjälp av en blind förförare med ballerinakex som jag mötte på en buss. Hjärtat tyckte dock annorlunda, bankade igång igen och förde ut varmt blod i mina fingrar, tvingade mig att skriva, skriva, skriva. Tvingade mig att älska de viktigaste för att de är just de viktigaste.

Sen vågade hjärtat bjuda in igen, även om förnuftet tvivlade. Och allt började en natt, eller var det gryning, i skuggorna vid en kinesisk gatumarknad. Några snabba kyssar, försiktigt så att inte polisen skulle upptäcka oss. Fortsättning följde på en annan kontinent, men Kalmar knäckte allt. Fast, efter det har hjärtat vägrat att ge upp.

Jag tänker på det ibland. Jag är inte där än, hon är bara en framtid jag längtar till, men jag kan inte falla som jag gjorde när jag var yngre. Jag kan aldrig ge upp. Jag orkar sällan se det svarta, för hjärtat blir uttråkat och tvingar mig att kolla på gräsänder eller fundera på om lyftkranar kan kyssas.

Förnuftet kan ibland trilskas, försöker trycka till, men hjärtat skrattar och krossar argumenten med ett enda slag.

Och bortom längtans slag leder det mig rätt. Jag vet vart jag ska och vem jag är. Hjärtat hjälper mig att förvandla ett paraply i en papperskorg till en romanidé. Hjärtat tvingar mig att gå ut på promenader och fylla min Moleskinebok med allt det vackra och märkliga jag ser. Det bistår resten av mig i det jag gör. Dominerar ibland, låter andra delar skina när det behövs.

Jag ville så många gånger göra annat än hjärtat förr, men har slutat med det nu. Jag har insett att det är ett okej hjärta och att jag måste lyssna på det. Jag kan helt enkelt inte bli ett kräk som skiter i den jag är. Orden och det jag gör är ärligt menade. Alltid. Så har det nog varit jämt, men nu erkänner jag det i skrift.

N.B. Jag har en hjärna och en väl utvecklad magkänsla – det märks ofta, inte minst på jobbet. Men, de skulle stå sig slätt utan hjärtat, det är där bränslet som driver mig finns. Sedan blir förstås färden som bäst om jag matar skallen med utmaningar och magen med lite ostbågar. Eller kanske mycket ostbågar.

Funderar på att lägga ut nån artikel för att ge er ett smakprov på vad som komma skall. Känns så tråkigt att bara låta Görakarriär.se ligga och “vila”. De tre första numren är ju faktiskt klara… Det hela blev ju bara så tråkigt när jag blev beroende av människor som inte levererade i tid. Tror att det ofta är just sånt som är problemet när man startar ett nytt projekt. Själv brinner man som en passionerad eld. Men ingen, ingen kommer någonsin att bry sig lika mycket som man själv. Tråkigt men sant.

Tack och lov känns det inte som något misslyckande att lägga magasinet på is. Inte alls. Jag vet att jag har gjort mitt bästa och när glädjen i att fortsätta jobba försvann kändes det inte längre viktigt att fortsätta just precis nu.

Men självklart vill jag publicera Görakarriär.se framöver. Planen är att jobba upp inkomsterna tillräckligt mycket från vårt andra företag så jag med de pengarna kan betala kompetenta människor som vill ta Görakarriär.se på allvar.

Allt strul har fått mig att tappa glädjen i att skriva. Jag som älskar att skriva. Plötsligt kändes det inte ett dugg kul längre. Men nu när jag tittar på den kommande premiären (sätter inget datum än) så sprattlar fjärilarna i magen åter till liv igen.

Då skulle jag bara gå rakt ut och aldrig se mig om. Inte en enda gång. Fast en hel massa skulle jag ta med mig…

Och ändå.

Jag vet den rätta vägen, för mig. Den vägen har jag haft helt klart för mig en längre tid. Men om jag tar mitt ansvar, så kan jag ju inte göra det. Ett ansvar för fler än mig själv…hur skulle jag kunna?

Så många det skulle påverka…

Det kväver mig.

15 oktober 2007, klockan 23:29