Hot Fuzz, 2007, Storbritannien

Regi: Edgar Wright
Manus: Edgar Wright och Simon Pegg

Polisen Nicholas Angel (Simon Pegg) fångar så bovar att han får statistiken för medarbetarna att se dålig ut. Därför blir skickad ut till en liten håla på landsbygden där de är så perfekta att de inte har någon brottslighet. Den perfekta ängeln Angel blir helt chockerad när han ser hur byns poliser rycker på axlarna åt saker som alkoholpåverkade bilister och han bestämmer sig för att få ordning på saker och ting. Men då börjar det helt plötsligt komma en våg av mord i det lilla samhället och när alla misstänkta har efternamn som Reaper, Shooter, Skinner och Hatcher är det svårt att rensa bland ledtrådarna och motiven. Det är som en gammal Agatha Christie-deckare – fast med glimten i ögat och mycket mer action.

Nicholas blir kompis med polismästarens son Danny (Nick Frost) och de är väldigt söta ihop. Trots att det inte är några billiga skämt om att de skulle ha en sexuell relation så känns det ändå som att filmskaparna har lagt ut hintar om det. Deras stunder tillsammans är väldigt romantiska och seriösa och när de somnar i soffan tillsammans är det helt AWWW. När Danny fyller år går (springer!) Nicholas och handlar en blomma åt honom och när butiksbiträdet frågar om det är till “someone special” så tänker han efter ett tag och svarar ‘ja’. Vad för mer bevis behöver vi? Jo, hmm… just det! De riskerar sina liv för varandra.

/Johnny

Compulsion, 1959, USA

Regi: Richard Fleischer
Manus: Richard Murphy (baserat på en bok av Meyer Levin)

Artie (Bradford Dillman) och Judd (Dean Stockwell) är två begåvade och intelligenta tonåringar som ganska tydligt är psykiskt störda också. Man introduceras redan i första scenen till det speciella S&M-förhållande de har till varandra. Judd vill bli befalld och Artie är psykopatisk nog för att kommendera honom att begå brott. Det börjar med en silversked och slutar med… ja, mord.

Judds brorsa Max tycker inte om att han umgås med Artie. Han säger “Don’t you ever go to a baseball game or chase girls? When I was your age…” och det är hela tiden lite underförstått att Judd är gay och kär i sin kompis. Om känslorna är besvarade får vi aldrig veta, för Artie är en skamlös mytoman. Efter halva filmen börjar rättegångsdramat (där frasen “I’m a doctor – not a lawyer!” ordagrannt yttras, vilket är roligt för Star Trek-fans som jag) och Orson Welles kommer in i bilden och spelar killarnas advokat. Nu blir frågeställningarna: Är dessa ungdomar friska nog för att avrättas för det sadistiska och meningslösa brott de begått? Har media rätt att döma ut någon i förskott? Vad är ett lämpligt straff för mord? Väldigt intressant, faktiskt.

/Johnny

Die Blechtrommel, 1979, Västtyskland/Polen/Frankrike/Jugoslavien

Regi: Volker Schlöndorff
Manus: Jean-Claude Carrière (efter Günter Grass roman)

Vid tre års ålder bestämmer sig Oskar (David Bennent) för att sluta växa och får sin önskan besvarad genom en olycka. Hans favoritleksak är en liten blecktrumma som han ivrigt går och slår på genom hela livet – och får han inte som han vill så skriker han så att glas spricker.

Det är en mycket fascinerande och fantasifull historia om gränsen mellan barndom och vuxenliv och hela tiden i bakgrunden pågår andra världskriget som om det vore vilken vardag som helst. Men det är förstås ett problem för Oskar eftersom han bor i den omstridda tysk-polska staden Danzig (Gdańsk) och hans familj består av tre separata folkslag. Nu kommer den queera delen in: I en scen tidigt i filmen får man se Jan Bronski (Daniel Olbrychski) och Alfred Matzerath (Mario Adorf) stå och prata flirtigt med varandra. Alfred säger “Vi kasjuber, polacker och tyskar måste hålla ihop” och sen kommer Oskars mamma Agnes (Angela Winkler) och tar dem båda i handen och de vandrar bort tillsammans medan Oskars barnsliga berättarröst säger “Dessa båda olika, men i fråga om mamma samstämmiga herrar, fattade tycka för varandra och i denna treenighet satte de mig, Oskar, till världen.” Jan är Agnes kusin och detta tabu är en del i att hon gifte sig med den tyska Alfred, men det är ingen rivalitet mellan de två männen som det vanligtvis brukar vara i poly-konstellationer på film – det är snarare så att det är Alfred och Agnes som bråkar med varandra och kusinen Jan försöker få dem att hålla sams. En söt scen är när Jan äter från en sked som Alfred håller i, vilket visar på att de inte bara har ett socialpolitisk överenskommelse utan, som sagt, också  “tycke för varanda”.  En annan queer parantes är att det nämns att en karaktär som heter Greff (Heinz Bennent) “tycker om ungdomen; tycker om pojkar bättre än flickor.” Detta är inget man får se utan det är bara ett konstaterande.

/Johnny

Star Trek III: The Search for Spock, 1984, USA

Regi: Leonard Nimoy
Manus: Harve Bennett & Leonard Nimoy

Den svenska titeln är ganska avslöjande va? Efter att ha fått sin karaktär dödad i slutet av Star Trek II är nu Leonard Nimoy tillbaka för att regissera filmen där Spock återuppstår. How charming! Admiral Kirk (William Shatner) tar till alla medel och bryter mot alla regler för att få tillbaka sin gamla T’hy’la (vän/broder/älskare) som i dödsångestens desperation tagit över doktor McCoys kropp. Innan Spock får sin omtalade återkomst hinner vi se de kända rymdfienderna Klingons och vara med om filmvärldens charmigaste medelålderskris.

I den här filmen är homoerotiken bara en del. Eller ska jag istället säga: den här filmen är bara en del av homoerotiken… Den är bara ett kapitel i sagan om de två Star Trek-karaktärernas kärlek. Den bevisar hur Spock är det viktigaste i Kirks liv – och i slutet när Spock är tillbaka i sin kropp så kommer han bara ihåg en enda sak: Kirks förnamn, “Jim! Your name is Jim! I have been and shall always be your friend.”

/Johnny

Séraphine, 2008, Frankrike

Regi: Martin Provost

Konstkritikern Wilhelm Udhe (Ulrich Tukur) hyr in sig i ett hus i Frankrike för att komma bort från Tyskland. Där arbetar Séraphine som hembiträde. Séraphine är en egensinnig kvinna som hellre lägger sina sista slantar på fernissa än på mat. Hemma i det lilla kyffet målar hon tavlor av färger hon själv tillverkar av jord, blod, växter och annat. En dag får Wilhelm se en av Séraphines tavlor, och bestämmer sig för att hjälpa henne så att hon kan måla på heltid.

En film om drivkraften att skapa, om galenskap och om klass, baserad på naivistiska konstnären Séraphine de Senlis (1864-1942) öde. Var är gayintresset undrar ni, och det ligger i att Wilhelm Udhe är homosexuell och har en ung stilig konstnär (Nico Rogner) som protegé. Detta är dock bara en liten del av storyn.
Filmen är stillsam, sorglig och vacker, men vackrast av allt är Séraphines magiska tavlor!

/Bobbi

Star Trek II: The Wrath of Khan, 1982, USA

Regi: Nicholas Meyer
Manus: Harve Bennet och Gene Roddenberry (Skaparen av ”Star Trek”)

Ännu en gång ska admiral Kirk (William Shatner) ut på äventyr med sitt rymdskepp Enterprise. De ska kämpa mot övermänniskan Khan (Ricardo Montalban) som vill ta över universum och döda Kirk. Men den här gången har Kirk sin vän och rymdspecialist Spock (Leonard Nimoy) med sig redan från början. Spock öppnar upp och säger “You’re my captain…you’re also my friend. I have and will always be yours.” Meningsuppbyggnaden inbjuder till flera tolkningar av vad “yours” innebär. Star Trek-skaparen Gene har ju till och med uppfunnit ett nytt ord för att beskriva deras speciella relation: T’hy’la. Det används i bokversionen av första Star Trek-filmen och betyder antingen broder/vän/älskare. Säger inte det något? Jag säger Kirk+Spock=canon. Homoromantik så det räcker till alla och blir över. Jag vill dock inte avslöja för mycket om filmen (om ni inte redan har sett den) förutom att den är mycket bättre än förra – och mer actionfylld! Jag gillar också att Kirk har medelålderskris och att den kvinnliga Vulcan-karaktären Saavik (heta Kirstie Alley) slipper bli reducerad till ett fånigt kärleksobjekt. Jag tror det är så queert det kan bli i en storbudgetfilm från 80-talet.

/Johnny

Sinbad: Legend of the Seven Seas, 2003, USA

Regi:  Patrick Gilmore & Tim Johnson
Manus: John Logan (efter en gammal legend)

På en av sina piratturer möter rövarkaptenen Sinbad (röst av Brad Pitt) prinsen Proteus (Joseph Fiennes) och det visar sig snart att de har “ett förflutet” ihop. “We had our special handshake…our secret hideout…but that was a long time ago” reminiscerar Sinbad. “We were friends!” utropar Proteus besviket och försöker hindra Sinbad från att stjäla Fredsboken som uppehåller fred i hans kungariket Syrakusa.  De blir avbrutna av en jättebläckfisk varpå Sinbad räddar Proteus liv och lämnar boken ifred. I hamn möts de igen och romantiska blickar utbyts. Men när Sinbad blir presenterad för sin gamla väns blivande hustru Marina  flyr han platsen. Samtidigt blir fredsboken ändå stulen och misstankarna faller på sjörövargänget fastän Sinbad förstår att det är kaosgudinnan Eris som har stulit den. Proteus litar på sin bästis så mycket att han är beredd att offra sitt liv om inte fredsboken kommer tillbaka i rätta händer. Sinbad åker ut på en tur i syfte att kämpa mot Eris och återfå boken.

Den här filmen är svår att recensera ur ett queert öga. Samtidigt som den innehåller fullt av homoerotiska hintar (styva bröstvårtor med risk att peta ut ögon?) så verkar Sinbad nästan helt utan känslor för Proteus. Istället för att rädda prinsens liv så styrs båten först mot Fiji – och om inte Marina hade smugglat sig ombord på skeppet så hade de inte slutfört sin uppgift. Proteus har satt sitt liv på spel och står i fängelsehålan och blickar ut över havet medan Sinbad kärlek-börjar-alltid-med-bråk-flirtar med hans flickvän. Eris ser igenom Sinbad och säger “You know Proteus is going to die because he saw something in your heart that just isn’t there…”
Men det ges som sagt gayhintar som när Marina frågar hur kaptenen och prinsen kom att träffa varandra och en romantisk historia kommer fram. Sedan frågar hon “what happened between you two?” och det är mycket tveksam tysnad innan hon får svaret “we…took…different paths”.  Om ni tror att filmen slutar queert kommer ni dock bli besvikna – barnfilmer är, trots allt, hopplöst fantasilösa. Jag är dock glad att de – utöver den moderna animationens girlpower!-klyscha – gav kvinnan (yep, den enda kvinnan förutom onda Eris) lika kort hår som Sinbad. Proteus, som har en rumplång hästsvans, får dock rådet att klippa sig. Queer? Nej – men en gnutta homosocialromantisk. Grabbar håller ihop och även starka och modiga tjejer går att hångla med. Suck.

/Johnny

Star Trek: the motion picture, 1979, USA

Regi: Robert Wise
Manus: James Schamus, Harold Livingston och Gene Roddenberry (Skaparen av “Star Trek”)

Jim Kirk (William Shatner) återvänder till sitt gamla rymdfartyg Enterprise för att kämpa mot elaka aliens. Hans gamla själsfrände Spock (Leonard Nimoy) kommer också tillbaka från sin hemplanet Vulcan där han i många år blivit tränad i att förtränga sina mänskliga sidor. Kirk känner inte igen honom – han visste att hans vän kunde vara kall och logisk men nu säger han inte ens ‘hej’. Nu har en timma av filmen gått. Resten av filmen får vi se långsamma panoreringar över airbrush-målade miniatyrer (otroligt mycket vackrare än nutidens datorgjorda – no kidding!) och i slutet blir alla slash-fans överlyckliga över Spocks nära-döden-insikt. Trots att det är en ganska seg film och att musiken är rippad från Star Wars-filmen som kom två år innan, så har den tillräckligt med kaleidoskop-projektioner, retro-futuristisk pseudo-vetenskaplig filosofi och homoerotik för att göra mig lycklig. Som man brukar säga: jag ger den en stark trea!

/Johnny

Låt mig presentera världens queeraste komediserie: Kids in the Hall (eller “Killarna i korridoren” som ZTV kallade det när jag först började kolla). Fem killar varav en öppet homosexuell (Scott Thompson) – alla spelar både manliga och kvinnliga roller och de gör det så bra att man inte ens ser det som cross-dressing. Ibland känns nästan deras porträttering av män som större maskerad.  Dave Foley är så j-a snygg som kvinna att till och med min homofobiska tjejkompis började svaja och tänka att det kanske var det feminina i honom som gjorde henne så intresserad. Förutom att klä sig som kvinnor så har nästan minst en sketch per avsnitt (ibland fler – ibland färre) homotema. Och det är inte bara kul – det är politik också. De har bl.a. några återkommande karaktärer i avsnitten “Steps” som handlar om ett gäng olika bögar som sitter på en trappa och diskuterar homorelaterade saker (politik, AIDS, sexpartners, prideparaden…). Ennan annan ökänd karaktär är Buddy Cole som är ärkefjollan som ingen vågar bråka med. Se även deras långfilm: Lyckopillret. Läs resten av inlägget om ni vill ha en lista på alla HBTQ-relaterade sketcher.

/Johnny

L =Lesbiskt
L+G =Både lesbiska och bögar
Q = Queer
T = trans
Het* = Het kyss mellan två killar men en av dem spelar tjej just då = hetero kyss.
Ingen parantes = bögar

Säsong 1 (1989-1990)

Pilot (1988): “Buddy’s Better” / Ep 1: “Pear” / Ep 2: “Buddy’s Better”, “Womyn” (Q) / Ep 5: “Geralds”, “Explore Scott” / Ep 6: “Running Faggot”, “Flogging” /Ep 8: “Chain Gang”, “Dinosaurs” / Ep 9: “Three for the Moon” / Ep 11: “Can Never Go Home” / Ep 12: “Who’s Gay in Hollywood” / Ep 13: “Indian Woman” (T) / Ep 15: “Crazy Love”, “Buddy’s Island” / Ep 16: “Is he?” / Ep 17: “Dracula”, “Beautiful Women” / Ep 18:  “Shitty Soup” / Ep 19: “Buddy is Canadian”.

Säsong 2 (1990-1991)

Ep 1: “Comfortable” / Ep 2: “Cabbage Head – Old Friends” (L), “Girls of Summer” (L+G) / Ep 4: “Queer Nation” / Ep 5: “Prisoner” / Ep 6: “Buddy Wood Nymph”, “Groovy Teacher” / Ep 8: “Celebrity”, “Daddy Drank” / Ep 10: “Fag Basher”, “Show Within a Show” / Ep 11: “Secret of Broadway” / Ep 12: “How I Sleep” / Ep 13: “Evil T” / Ep 14: “Queen to Queen” / Ep 15: “Scott’s Not Gay” / Ep 16: “Wild Weekend (Het*)” / Ep 20: “Hazy Movie”

Säsong 3 (1991-1992)

Ep 1: “Body Conscious” (Q) / Ep 2: “Clothes Make the Man” / Ep 3: “Tammy” / Ep 4: “Earring” / Ep 5: “Underage” / Ep 6: “Drag Revolution” (T) / Ep 7: “Sacking All Admirals” / Ep 8: “Wedding Toast” (Het*) / Ep 9: “Baby Sitter” (Het*), “Paris” / Ep 10: “Replaced 1-2-3″ / Ep 11: “Mr Right” (L) / Ep 12: “Buddy’s Date” / Ep 14: “Emergency Troupe Meeting” / Ep 15: “Home Alone” / Ep 18:  “Vicky” / Ep 19: “Clock Radio”

Säsong 4 (1993)

Ep 1: “Hair Styles” / Ep 2: “Virtual Sex” / Ep 5: “Perks”, “Sex Girl Patrol” (L) / Ep 6: “Maria” / Ep 9: “Chalet 2000″ / Ep 10: “Celebrity” / Ep 11: “Career Crises” / Ep 13: “Spring”, “Katnapped” / Ep 16: “Steps – Hot”, “Steps – Drag” (T), “Steps – Issues” / Ep 18: “Hookers – Transvestite” (T), “Cemetary” / Ep 19: “Atrium”, “Art Studio”, “Surrogate” / Ep 20: “Extreme Argument”

Säsong 5 (1994-1995)

Ep 2: “Grizzly” / Ep 3: “How to”, “Jughead” (L) / Ep 4: “Montreal 2″ / Ep 5: “Steps – Lesbian & Gay Pride” (L+G), “Squalin’”,  “Protest”, “Drag Queens and Leather People” (T) / Ep 6: “Teen Reporters” / Ep 7: “Take a Letter”, “Duck Blind” / Ep 8: “Needed Elsewhere” / Ep 9: “Steps – Parents”, “At the Movies” / Ep 10: “The Trick”, “Lovers 4″ / Ep 12: “Extreme Roommate”, “Husk Musk” / Ep 13: “Activist – Die” / Ep 14: “Yes, Minister” / Ep 17: “Butch’s Phone Sex Party” / Ep 18: “Steps – Cause of AIDS” / Ep 19: “Spermbank 1″ (L) /Ep 20: “Stair Climber” (musikal på några minuter. Parodi på homoerotiska musikaler där vännerna går före brudarna”. / Ep 21 (sista avsnittet ever!): “Empty Bar”, “AT & Death”.

Merlin, 2008, Storbritannien

Merlin är en ungdomsserie (väldigt löst) baserad på Kung Arthur-myten och dess karaktärer. Huvudpersonen Merlin (Colin Morgan) är en trollkarl som kommer till Camelots gamla “medicinman” Gaius (Richard Wilson) som lärling. Magi är totalförbjudet i Camelot och straffas med döden, men Merlin kan inte hjälpa att han är som han är. En inlåst drake (a.k.a. Slash Dragon i fandomvärlden) berättar för honom att hans öde är att använda magin för att  garantera att den bortskämda prinsen Arthur (Bradley James) kommer till makten. Well, han uttrycker det slashigare än så: “That your and Arthur’s paths lie together is but the truth” och “a half cannot truly hate that which makes it whole“. Merlin tar sitt jobb seriöst, räddar Arthur från döden och får som belöning anställning som Arthurs “manservant”. De två unga killarna småbråkar lite men det är underförstått är att de älskar varandra. Blickarna mellan dem osar av åtrå och Arthur börjar bli lite nervös när han inser att han börjar tycka om sin slav. Och när Merlin väl börjat kan han inte få nog av att offra sitt liv för sin master – men han måste fortfarande hålla sin magi hemlig. Hur ska han fullborda sitt öde på slottet när Arthurs pappa Uther avrättar andra trollkarlar och häxor varje dag?

Alla avsnitt är skrivna av olika personer och ibland märks det på karaktärernas personlighet. Avsnitt 4, 10, 11 och 13 är de slashvänligaste när det gäller Arthur/Merlin, men även när Lancelot (Santiago Cabrera) introduceras (och försvinner) i avsnitt 5 blir det lite gaygay. Vad jag har förstått så är det även populärt att femslasha Arthurs halvsyster/adoptivsyster Morgana (Katie McGrath) med hennes kammarjungfru Guinevère (Angel Coulby), men det finns inte såå mycket att hämta där. Den som har den minsta koll på Arthurlegenden kommer bli förvirrad för ingen är sig lik (ålderskillnaderna, utseendet, rollerna, bakgrunderna, släktförhållandena) men det är vi jävligt tacksamma för! Jag hade inte velat se en gammal skäggig gubb-Merlin tillsammans med den unga prinsen. Nu både längtar jag och fasar för säsong 2: tänk om den blir hetero!

/Johnny

Zéro de conduite(: Jeunes diables au collège), 1933, Frankrike

Regi och manus: Jean Vigo

Ett gäng unga pojkar planerar att göra revolt på sin internatskola. Lärarna är alldeles för stränga och pojkarna vill mest ha kuddkrig och de är trötta på att bli strängt diciplinerade även när de ska sova. Lärarna oroar sig för att två av pojkarna är lite väl gay med varandra och rektorn varnar den yngre av dem – Tabard (Gérard de Bédarieux) – för att han inte ska bli utnyttjad. Tabard är, trots sitt feminina utseende och sätt, inte alls utnyttjad och det är slutligen han som går i fronten och håller piratflaggan i kriget mot lärarna. Jag älskar fransmännens revolutionära läggning! Filmen blev dock bannad i Frankrike p.g.a. sin anarkistiska attityd och släpptes fri först 1947. Jag är ändå förvånad över att den släpptes då, med tanke på den homosexuella kärleksrelation som det hintas om att Tabard har med klasskamraten Bruel (Coco Golstein) inte ses som ett problem av kompisarna. Det var bättre förr?

Hela storyn påminner förresten mycket om Du står inte ensam. Se den också!

/Johnny

Milk, 2008, USA

Regi: Gus Van Sant

Redan i början av denna film får man reda på att huvudpersonen Harvey Milk – världens första öppet homosexuella politiker – kommer att mördas. Berättarrösten utgörs av kassettbanden Harvey (Sean Penn) passade på att spela in utifall att han mördades. Hans överhängande död ramar in hela filmen och intensifierar en redan stark berättelse.

Den här filmen är så underbar och perfekt att jag typ knappt kan fatta att den gjorts. Medan jag såg den funderade jag på om det kanske vore nåt att hoppa av skolan, flytta till San Francisco, och bli powergayaktivist istället. Jag gillar också att filmen är så sexuell och romantisk – det är liksom inte bara en eller två token gay scenes som det brukar vara i stora produktioner. Ett plus i kanten är dessutom att skådisarna (James Franco, Emile Hirsch) i de romantiska och sexuella scenerna är så heta!

/Miriam

天使, 2001, Kina

Regi: Kit Hung

Ricky (Chet Lam) har stuckit hemifrån för att hans familj inte accepterar att han är bög. Han flyttar hem till sin kompis Mark (Nicky Hung) som efter hand upptäcker att han har mer än vänskapskänslor för Ricky.

Anspråkslös lågbudgetfilm med ganska svag handling. Oskyldig (inga sexscener) och gullig, med de sedvanliga kärleksballaderna om hjärta och smärta (av Chet Lam). Man ler för att det stundtals är sött, men det blir ganska långrandigt ändå. Långt ifrån minnesvärd, men kan fungera som tidsfördriv.

/Bobbi

Where the Truth Lies, 2005, Kanada/Storbritannien

Regi: Atom Egoyan (efter Rupert Holmes roman)

En erotisk thriller om journalisten Karen (Alison Lohman) som i början av 70-talet söker upp sin gamla barndomsidol Vince (Colin Firth) för att ta reda på vad som egentligen hände när han och showbizkollegan Lanny (Kevin Bacon) blev misstänkta för att ha mördat en ung kvinna femton år tidigare. Eftersom båda männen hade alibi och friades vill Karen reda ut allt en gång för alla och skriva en bok om händelsen. Lanny är dock bestämd att skriva sin egen historia, men av en slump råkar Karen hamna på samma plan som honom och det är omöjligt att inte blanda sig i och bli en del av boken.

Det märks att den här filmen är från Kanada för gayinnehållet kräver sin plats, vilket sällan tillåts utan kompromisser i Hollywood. Karen överraskar sig själv med att tända på tjejer och genom detta får vi även en lesbisk sexscen (visserligen under drogpåverkan…). Utöver detta har vi Lanny och Vince som har en nära och homoerotisk partnerrelation där trekanter och sexorgier tycks vara vanliga inslag. Men gräver man djupt så deras vänskap är mer problematisk än så.

Det här är en typisk TV-film som går sent på natten. Det är synd att allt är så pinsamt halvdåligt, annars hade det varit en smart deckare i L.A. Konfidentiellt-stil. Malplacerat skådespel från huvudrollsinnehavaren Lohman och cheesy recitationer från originalboken drar ned betyget från en 4:a till en 3:a, men ett litet plus för hett gayinnehåll och den som castade Bacon och Firth – utan dem hade filmen stannat på en 2:a.

/Johnny

Le Beau Serge (Handsome Serge), 1958, Frankrike

Regi: Claude Chabrol

François (Jean-Claude Brialy) återvänder till sin barndomsby för att vila upp sina sjuka lungor. Han letar upp sin gamla polare Serge (Gérard Blain), men Serge är inte sig lik. Han super på dagarna och tycks vara allmänt olycklig. François ser det som sin livsuppgift att få Serge på fötter igen, vilket inte visar sig lätt då han även måste ta hand om den efterhängsna Yvonne (Michèle Méritz).

François och Serges relation är mycket speciell. Det märks att de  älskar varandra på något sätt ingen av dem riktigt förstår. När Serge ser sin vän efter alla år så kramar han honom hårt och gråter mot hans hals. Han vill ha all uppmärksamhet från honom och blir sur när han inte får det. François vill umgås med sin vän, men det är svårt att bemöta en missbrukare. En rörande film om manlig vänskap och kärlek.

François: Vad har Serge sagt om mig?
Yvonne: Att du är hans enda vän.
François: Hur sade han det?
Yvonne: Oroar du dig för att han tänker på dig?

/Johnny

Drengene fra Sankt Petri, 1991, Danmark/Sverige/Norge/Finland
Regi: Søren Kragh-Jacobsen

Ett gäng unga killar har en hemlig klubb där de jobbar för att förstöra så mycket som möjligt för tyskarna som ockuperat Danmark. Det mesta de gör skulle kunna räknas som små oskyldiga pojkstreck, men när de introducerar den rebelliske och smått efterblivna killen Otto (Nikolaj Lie Kaas) i gänget blir det på dödligt allvar.

Huvudpersonen i dramat tycks vara den unge Lars (Tomas Villum Jensen). Han blir invigd i den politiska klubben genom sin storebror Gunnar (Morten Buch Jørgensen) och det är sedan Lars som introducerar Otto. I Ottos och Lars första möten tyckte jag mig ana lite homoerotik för deras anledning att umgås (tillgång till vapen) tycktes aldrig nog förklaring. Lars blir vid ett tillfälle tvingad att pussa en manlig, tysk officer och han gör det för att rädda Otto.  Sweet! Lars är även flirtig mot den svenska prästen (spelad av svenska skådespelaren Philip Zandén) som bor hemma hos honom.  Men sedan blir han mer och mer jobbigt hetero och börjar dejta storebrorsans flickvän Irene i smyg.

Kvinnor är ofta de som får stå för vettiga argument och “våld-är-dåligt”-gnäll i filmer, men i den här filmen har Gunnars bästa kompis Søren (Christian Grønvall) den rollen. Søren tycks vara kär i Gunnar och klänger på honom, oroar sig för honom och är beroende av honom. Gunnar ger däremot ingen respons på detta utan är helt och hållet tillägnad Irene. Man kan känna av en viss sorts svartsjuka och orkar man med obesvarad kärlek kan man ju se den här filmen. Den är baserad på en sann historia och man kan ju ana att Søren i filmen och regi-Søren (höhö) är samma person. I övrigt så är det en väldigt spännande film med lagom engagerande manus och skådespel.

/Johnny

Jag har aldrig varit någon riktig fantasy-fantast, men ändå gick jag och såg alla tre Sagan om ringen-filmer på bio när de kom. Man kunde ju tro att jag var där av ytliga skäl (Orlando Bloom, Elijah Wood och andra androgyna skönheter) men de första gångerna var jag faktiskt bara plikttroget sällskap till två alvkompisar och den sista gången gick jag och såg den för att den var 4 timmar lång och billigare än ett hotell.

Av någon oförklarlig anledning missade jag ändå slashigheten totalt, vilket slog mig som helt sinnessjukt när jag såg om filmerna den här helgen. Jag har nog aldrig i hela mitt liv sett något mer homoromantiskt och slashertillfredsställande än detta mästerverk på 10h+. Jag känner mig nu redo att ta på mig manteln och de spetsiga alvöronen och joina alla LOTR-slashers på LiveJournal.

Sagan om ringen: Härskarringen (2001)
The Lord of the Rings:  The Fellowship of the Ring
USA/Nya Zeeland, 2001-2003
Regi: Peter Jackson (Manus efter böckerna av J.R.R. Tolkien)

Frodo Baggins (Elijah Wood) får ärva en gammal ring vars historia är mörk och skrämmande. Om han inte tar sig till Mordor och förstör den innan Sauron får tag i honom så kommer ondskan ta över världen för all framtid. Jobbigt läge, för Frodo är den mest hjälplösa hjälte som du någonsin har skådat. Han är helt beroende av människan Aragorn (Viggo Mortensen), alven Legolas (Orlando Bloom), dvärgen Gimli (John Rhys-Davies), trollkarlen Gandalf (spelad av den homosexuelle skådespelaren Ian McKellen) och hans tre hob-vänner Merry (Dominic Monaghan), Pippin (Billy Boyd) och Samwise (Sean Astin).

.

.

Sagan om de två tornen (2002)
The Lord of the Rings: The Two Towers

Gänget delar upp sig i flera olika läger och man får följa deras historier parallellt. Frodo och Sam fortsätter resan för att lämna tillbaka den förbannade ringen (!) men träffar snart på dess förrförra ägare – den smala och bleka varelsen Gollum, vars dubbla personligheter blir ett problem.  Legolas, Gimli och Aragorn beger sig ut för att leta reda på Merry och Pippin som blivit bortrövade. Kungariket i Rohan har blivit förtrollat av Saruman och ett krig bryter ut. Alla mot orcherna!

.

.

Sagan om konungens återkomst (2003)
The Lord of the Rings: The Return of the King

Kriget mot Saurons och Sarumans armé är inte över än. Aragorn är den nya konungen som ska leda alla i strid. Och resan mot Domedagsberget (där Frodo ska kasta ringen i elden) fortsätter. Våra hjältar får hjälp av flera olika sorters varelser, men när Gondors härskare Denethor II (John Noble) blir galen av sorg får de ännu fler problem. Hur ska allt sluta?

.

.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja, för det finns överallt. I hela triologin finns det kanske bara tre kvinnor nämnda vid namn och dessa har inte mycket tid i rutan. Istället parar killarna ihop sig två och två: Aragorn+Legolas, Merry+Pippin och Frodo+Sam. Frodo ser ut att vara kär i alla män han kollar på. Jag vet inte om det är manuset eller dåligt skådespel, men jag tror inte ens att han tittar åt en enda kvinna någonsin. Faktum är att Frodo är den viktigaste “kvinnorollen” i hela filmen: han är prinsessan som gång på gång blir räddad av prinsarna. Egentligen är det Sam som gör allt jobb.

Sam är Frodos betjänt han och kallar honom  Mr. Frodo, vilket känns väldigt konstigt eftersom de tycks stå varandra så nära. Han tycks sätta Frodos liv över sitt eget – han är redo att offra allt för honom och när deras blickar möts brinner de av kärlek och åtrå. Det känns egentligen överflödigt att nämna specifika tillfällen för det händer hela tiden. Man skulle kunna klippa ihop alla homoromantiska scener till en egen långfilm. Smekningar över kroppar och ansikten, kramar, djupa och långa kärleksförklaringar och blickar av svartsjuka. Boytouching galore! När Legolas tar Aragorns händer och och ler eller när Aragorn ger Boromir (Sean Bean) en puss i pannan… Eller när Merry och Pippin gråter för att de måste skiljas åt för ett tag. Gay-o-metern går i taket!

Men VARFÖR – efter ett års fantasytid och 10 timmars videotid – får Sam för sig att han vill gifta sig heterosexuellt?! Hur tänkte de? “Oj, vi har nog gjort världens gayigaste film och här ligger Sam och Frodo och kramas… vi måste nog spela ut bärs-och-brudar-kortet!” Det är helt WTF?! Det är helt malplacerat! Men allt blir glömt och förlåtet när slutscenen når klimax simultant med miljontals Sam/Frodo-shippers.

/Johnny

Tom and Huck, 1995, USA
Regi: Peter Hewitt

Busungen Tom Sawyer (Jonathan Taylor Thomas) bestämmer sig för att rymma hemifrån ännu en gång. När han nästan drunknar blir han räddad av sin gamla kompis Huckleberry Finn (Brad Renfro) som helt plötsligt dyker upp i skogen. Huck är en föräldralös pojke som bara är till besvär och därför vill bygden att han håller sig borta, men Tom är väldigt (väääldigt) förtjust i honom och vill vara hans vän. En natt då de är ute bevittnar de ett brutalt mord och blir upptäckta av mördaren. För att slippa bli dödade själva så ingår Tom och Huck en pakt där de skriver under, med sitt eget blod, att de aldrig någonsin ska berätta för någon vad som skett. Men i stan är domaren på väg att döma en oskylig man till döden för brottet och Tom känner att något måste göras.

OMG! Den här filmen är så slashig att jag ville se den igen, direkt efter jag hade sett klart den (som tur är har jag den på VHS och kan göra det också. Vill någon komma hem till mig och titta?). Barnskådespelaren J.T. Thomas må ha blivit ombedd att visa känslor av idolbeundran för den lite äldre Huck, men deras blickar visar en annan sort beundran – en som är hetare än DiCaprios och Winslets ångscen i “Titanic” (handen på rutan, remember?).

Tom visar sig ha heterokysserfarenhet och är en riktig tjejtjusare, men när han får chansen att pussa sin favoritklasskompis så pussar han henne bara lite lätt på munnen och verkar sedan likgiltig. När hon puttar ned honom från bron muttrar Huck (som satt nedanför bron och såg Tom plumsa i vattnet) “hur kan du låta henne behandla dig så?!” och verkar väldigt svartsjuk. Men han behandlar inte alltid Tom bra själv: en gång säger han surt att han inte har några vänner, men att om han hade en “…så skulle det vara någon som du…” och syftar på Tom. Men han kommer alltid tillbaka efter deras bråk och Tom frågar varje gång “varför kom du tillbaka?” och man känner verkligen hur han väntar på att höra “för att jag älskar dig!”. Det är många andra söta stunder, t. ex. när Tom håller Hucks blodiga hand och hjälper honom att skriva sina initialer. Blickar utbyts typ 50 gånger och och jag inte minns fel spelar en stråkorkester också. Det är den mest homoromantiska Disney-filmen jag kan komma på!

/Johnny

.

Röster och drömmar talar till en ung kille (Cassidy Field) och säger att han och hans vän (Jasper Bel) borde dö. Tillsammans, för att alltid få vara ihop. De pratar om döden och planerar hur den ska gå till, men kanske händer alltihop bara i huvudkaraktärens fantasi.

Samma tema som i Bobbycrush och Wild tigers I have known, att upptäcka och inse sin homosexualitet. Temat, musiken och drömlikheten skapar här en obehaglig stämning, och som vanligt i Archers filmer så vet man inte riktigt vad som händer i huvudet på karaktären och i verkligheten.

Godly Boyish är skummare än både Wild tigers I have known och Bobbycrush, och inte riktigt lika bra. Den kunde klippts lite hårdare (trots att den bara är 20 minuter), men är sevärd ändå, för den som gillar det suggestiva. Samma skådespelare som i Bobbycrush.

/Bobbi

Harry Potter and the Goblet of Fire, 2005, Storbritannien/USA
Regi: Mike Newell

Harry Potter (Daniel Radcliffe) är nu fjortis och råkar (som av magi!) komma med i en farlig tävling med sjuttonårsgräns. Skolan och hans vänner blir misstänksamma och anklagar honom för att ha fuskat. Men om den flammande bögaren [freudiansk felskrivning for real!] har spottat ut en lapp med ens namn – då måste man vara med!

Jag förväntade mig nästan att originaltiteln skulle vara “…and the Flaming Cup”, men jag antar att det blev för gay. Slashigheten är tillräckligt intensiv i den här filmen för att sätta sprätt på hormonerna – och man behöver inte nöja sig med ett par heller! Dracos (Tom Felton) scener ger inga gaydarutslag den här gången, men däremot Harry/Ron och deras respektive andra, äldre sidocrushar.

De två Hogwartsvännerna börjar nämligen någorlunda tidigt i filmen med ett helt bedårande bråk (se bild längre ned). Det finns ingen riktig anledning och blickarna de ger varandra är trånande. När Ron (Rupert Grint) bestämmer sig för att inte prata mer med Harry så tar Harry och tyr sig till en äldre kille: Cedric (Robert Pattinson). De har bara träffat varandra någon enstaka gång och bör inte känna varandra så bra, men när Cedric ropas upp som en av de medverkande i  Triwizard-tävlingen så ler Harry förälskat. Han ser faktiskt riktigt förälskad ut varje gång de träffas och jag anklagar honom inte, för Cedric är jävligt het. Rons beundran för den bulgariska quidditchspelaren Viktor Krum (Stanislav Ianevski) är dock ännumer uttalad:  “There’s no one like Krum. He’s like a bird, the way he rides the wind. He’s more than just an athlete – he’s an artist!”, utbrister Ron inspirerat med en politikers passion, varpå hans faghagsyrra retas “I think you’re in love, Ron…”. Hela Rons familj (och Harry) börjar sjunga “Viktor, I loove yoou..Viktor I dooo. When we’re apart my heart beats only for yooou”. Ron muttrar och rodnar.

Manusförfattarna försöker sig på att det skulle vara några känslor utöver vänskap mellan Ron och kompisen Hermione (Emma Watson) -  och att det skulle vara anledningen till svartsjukan över att Krum och Hermione var balsällskap – men de lyckas inte förmedla det trovärdigt. De har även gjort honom tvångsmässigt girl-crazy i en av de franska studenterna (alla “utländska” karaktärer är förresten helt stereotypa), men i slutet bryr han sig inte alls om henne längre – snarare tvärtom. Efter oroligheterna är slut får Harry heller inget återseende med Cho (Katie Leung) – tjejen som han i början trånade efter – men han verkar ha glömt henne när han i slutscenen går bredvid bästa vännerna Ron och Hermione. Vännernas sidospår framstår som desperata substitut för den starka gemenskap de har till varandra. För slashers innebär detta “Slutet gott, allting gott, för nu tillåts vi fantisera vidare…”

/Johnny

.

De halvt dolda, 2008, Sverige

Regi: Simon Kaijser da Silva

De halvt dolda är berättelsen om de som fick leva, och de som inte fick leva. Precis som på en gammal tavla där de bortgångna porträtteras som bortvända eller delvis dolda finns de döda hela tiden närvarande…

Ragnar (Christoffer Hedén), Lennart (Henrik Ljung) och Henrik (Kristoffer Berglund) är syskon i en strängt religiös familj. När mamman dör försvinner värmen och kvar finns bara stramhet och rättrogenhet. Tonåringarna Henrik och Lennart försöker bryta sig loss, men vad händer med yngsta brodern Ragnar?

David (Freddy Åsblom) är en blyg och ensam pojke med ängsliga föräldrar. Han hittar sin drömkille Birk via en chattsida på nätet, men stamningen gör honom osäker på om han ska träffa Birk på riktigt.

Linus (Tom Ljungman) bor med sin mamma och sina småbröder. Det är han som städar upp och tar hand om brorsorna när mamman ligger däckad av sprit i sovrummet. Enda tillflykten är polarna och den makt identiteten som nynazist ger.

Eva (Anja Lundqvist) och Abbe (David Dencik) drömmer om att få barn. Trots Abbes häftiga humör och oförbätterlighet kämpar de för att bilda familj tillsammans.

Eftersom serien handlar om döden är det uppenbart att hemska saker kommer att hända. Det gör att man sitter på helspänn hela tiden med en klump i magen. Sista avsnittet är extra fastnaglande, när historierna vävs samman och konflikterna når sin kulmen. Min invändning är att karaktärerna är lite väl karikerade. Ibland känns det som att de läser ur en bok och talar överdrivet tydligt. Det är också lätt att virra bort sig bland alla karaktärer/storylines, och i de tvära kasten mellan dråplig humor och nattsvart tragik. Turligt nog finns det också kärlek i berättelsen. Sista avsnitten bjuder på en laddad scen mellan två killar (försöker att inte spoila). Fint men återhållet.

/Bobbi

Le Clan, 2004, Frankrike

Regi: Gaël Morel

Vid foten av de franska alperna lever tre ganska uppfuckade och uttråkade bröder med ett sinsemellan märkligt och lätt incestuöst förhållande. De tre bröderna är huvudpersoner i var sin del av filmen.

Marc (Nicolas Cazalé), mellanbrodern, är halvkriminell och tar droger, och är i ständig konflikt med pappan som bröderna bor hos. Christophe (Stéphane Rideau) har just kommit ut från fängelset och får jobb på ett slakteri. Han försöker hjälpa sina bröder, men också ta sig bort från den kriminella livsstilen. Olive (Thomas Dumerchez) är den blyge yngsta brodern som saknar sin döda mamma, tränar Capoeira och har ett förhållande med sin kompis Hachim (Salim Kechiouche) i hemlighet.

Temat är intressant, filmen handlar om manlighetens villkor på olika sätt (detta blir extra tydligt i och med att det knappt finns några kvinnor med i filmen). Man får se många nakna män i rätt påträngande scener.
Filmen är frustrerande – det intressanta temat och karaktärerna tas inte helt tillvara. Marc är den mest spännande karaktären och jag tror det hade blivit en bättre film om han hade fått vara huvudperson rakt igenom. Särskilt intetsägande är det i slutet – när filmen slutar tänker man ”jaha”. Olive är visserligen söt och det är några fina scener med honom och hans älskare, men det känns ändå som att berättelsen faller isär och inte blir ordentligt berättad.

/Bobbi

Threesome, 1994, USA
Regi: Andrew Fleming

Eddy (Josh Charles) är oförklarligt kär i sin buffliga och korkade internatrumskamrat Stuart (Stephen Baldwin) och blir mycket svartsjuk när Alex (Lara Flynn Boyle) – en kvinnlig student som blivit inskriven som kille av misstag – flyttar in hos dem. Stuart blir kär i Alex, Alex blir kär i Eddy (och försöker omvända honom) och Eddy är…fortfarande kär i Stuart av någon konstig anledning.  De tre bestämmer sig för att bara vara vänner, men det går inte så bra. Lara och Stuart börjar ha sex i smyg och försöker para ihop sin bögvän med en annan bög på skolan, spelad av Alexis Arquette.

Hmm…vad ska jag säga? En väldigt usel film som känns som amatörfanfiction skriven av en 14-åring eller en porrfilm som försökt bli rumsren. Karaktärerna är så plastiga – de tycks inte ha någon historia, någon familj, några andra vänner eller något större mål med livet. Deras själar är påfyllda så att de nästan räcker till hela filmen. De tycks inte ens gå på lektioner, fastän hela filmen utspelar sig på ett skolområde. Allt de gör är att tänka på sex, prata om sex och ha sex. Jag tror att regissören och manusförfattaren var lite för kåt för att lägga för mycket energi på handlingen – han ville väl snabbt till trekantsscenen och jag måste erkänna att han gör den bra, för jag blev lite pirrig i kroppen. Men, om det är sexscenen man vill åt kan man nog spara ganska mycket tid på att kolla på en porrfilm istället (eller söka upp scenen på YouTube). Jag måste dock ge beröm för Eddys mångfacetterade sexualitet (han älskar Alex och har sex med henne men säger att han är gay), men även den kanske bara är ett tecken på en förvirrad, kåt och voyeuristisk manusförfattare.

/Johnny

Dokuritsu shonen gasshôdan, 2000, Japan

Regi: Akira Ogata

Michio (Atsushi Ito) skickas till ett barnhem efter att hans pappa plötsligt vaknat från en koma och strax därefter dött. Till skillnad från vanliga barnhemsdraman så är ledarna på detta barnhem omtänksamma och bryr sig om sina pojkar: de ger dem en mening med livet i form av körsång. Michio är tystlåten, stammar och har ingen vidare bra röst, men den feminina pojken Yasuo (Sora Tôma) fattar tycke för honom direkt och erbjuder sig att försvara honom och vara hans röst. Yasuo är den enda i kören som fortfarande inte hamnat i målbrottet och kan därför sjunga väldigt höga och kristallklara toner. Hans dröm är att bli antagen till Wiener Sängerknaben (Wiens världskända gosskör), men när han kommer tillbaka till hemmet efter sommaren har hans röst förändrats…

Det här är en väldigt udda och morbid film. I början går den lite för långsamt och sista minutrarna går alldeles för snabbt, men vackra scener och intressanta personporträtt håller den vid liv.  Storyn kan ses som queer på olika sätt: det första och mest uppenbara är att det finns en kärlekshistoria mellan Michio och Yasuo – även om den aldrig blir mer fysisk än smekningar – men den har även ett slags transtema: Yasuo blir helt förtvivlad när han kommer in i målbrottet och märker hur han börjar förändra sig och bli mer lik de andra pojkarna. Jag som transperson kan absolut relatera till sorgen att veta att ens kropp aldrig (mer) kan bli som man vill, och att lyckas skildra detta på ett bra sätt är ganska unikt.

/Johnny

,Ōran Kōkō Hosuto Kurabu (桜蘭高校ホスト部（クラブ）, 2006, Japan Regi: Takuya Igarashi efter mangan av Bisco Hatori

Haruhi Fujioka har nyss börjat som fattig stipendiat i ärvd skoluniform på Ouran High School, en riktig toppskola där nästan alla andra elever är rika. Haruhi själv måste dock se till att hålla betygen uppe så att inte stipendierna sinar. På jakt efter en bra studieplats råkar Haruhi snubbla in på Ouran High School Host Club, en skolklubb där medlemmarna, alla män, underhåller och uppvaktar skolans kvinnliga elever i utbyte mot pengar. Där slår Haruhi omkull en vas vars värde inte riktigt faller inom ramarna för en stackars stipendiats budget. För att betala av sin skuld går Haruhi med på att ta jobb i klubben. Det är bara ett problem: Haruhi må se ut som en kille, men riktigt så enkelt är det inte…

Det här är inte direkt shonen-ai i ordets verkliga bemärkelse, men en på många sätt väldigt queer anime! Förutom en huvudperson som inte kunde bry sig mindre om vilket kön hen uppfattas ha innehåller den betydande mängder mer eller mindre uttalad homo-/bisexualitet mellan både manliga och kvinnliga elever, en dragshowande pappa, horder av skrikande fangirls (“MOE!”), könsförväxlingar och annat skoj. Humorn kan förstås bli ganska hysterisk från och till, och det sticks inte under stol med vilka egenskaper som anses manliga och kvinnliga oavsett hos vem den framträder, men det här är en av få animes jag plöjt i sin helhet inte bara en utan två gånger. För den som vill ha lättsmält avkoppling och samtidigt skaffa sig shojo-allmänbildning.

/Tina