Igår var jag alltså på RFSL i Gävle, tack vare L som släpade med mig dit. De visade en film som heter The kuchus of Uganda, som handlar om HBTI-aktivister*, och Mac, en transperson från organisationen FARUG i Uganda, var också där och berättade om hur det är i landet. Det ligger ett lagförslag som om det går igenom innebär fängelse för “homosexuella handlingar” eller tillochmed dödsstraff, och den som känner någon som de upptäcker är homosexuell blir skyldig att rapportera henom till polisen inom 24 timmar, ifall lagen skulle bli verklighet. Filmen visar hur illa det är redan innan lagen gått igenom, och det är inte världens mest upplyftande berättelse.

Mac berättade bland annat att de är ständigt på sin vakt mot polisen, och att deras telefoner är avlyssnade. Han berättar också att det oftast är transpersonerna som är de som blir trakasserade, eftersom det är de som syns. En cisperson har ju oftast lättare för att smälta in i heteronormen rent socialt, medan transpersoner sticker ut. L frågade hur det är att få vård som transperson, och det var ju som väntat väldigt svårt. Man kan självmedicinera med hormoner, men att få vård under en läkares överinseende är praktiskt taget omöjligt. Det var vad jag gissade, efter att ha sett den scen i filmen som berörde mig mest.

Aktivisterna skulle delta i en paneldebatt på ett universitetssjukhus, där det satt vårdpersonal och och vårdstudenter i publiken. De hade hoppats att det skulle gå att resonera med åhörarna: De var ju akademiker, de var forskare, de borde kunna sätta sina egna känslor åt sidan och bete sig professionellt. Istället stod de upp och skrek att homosexualitet var omoraliskt, att analsex var onaturligt och att “de” förstörde samhället. När Victor, en transkille, började prata skrattade folk och himlade med ögonen, och senare när en av de andra deltagarna påminde om vad Victor sagt och sa “som han nämnde…” ropade publiken unisont “hon!”. Till sist kände aktivisterna sig tvungna att gå därifrån för att inte bli fysiskt attackerade. Detta var alltså läkare och läkarstudenter som uttryckte sitt hat mot HBT-personer.

Både Victor i filmen och Mac tog upp det faktum att det var engelsmännen som tog med sig homofobin när de kolonialiserade Uganda, vilket är tvärtemot vad en del av deras motståndare hävdar: att homosexualitet i sig är någon som kommer från västvärlden. Mac sa ungefär såhär: “Jag hade aldrig träffat en muzungu – en vit människa – när jag växte upp och ändå kände jag att jag inte var som de andra tjejerna, så hur skulle det kunna vara något västerländskt?”. Det är ju dessutom amerikanska kyrkor som ligger bakom lagförslaget, så det är väl snarare homofobin som är västerländsk.

Jag letade efter något hoppfullt hela kvällen igår, och hela natten och dagen idag. Jag vet inte om jag har hittat något, men jag fick i alla fall känslan av att det finns en rörelse med modiga aktivister som vågar utmana systemet. När jag frågade Mac vad vi i Sverige kan göra föreslog hen att andra länder skulle visa i ord och handling att de inte tolererar utvecklingen. Inte för att “vi” i västvärlden vet bättre, utan för att det var “vi” som införde och än idag upprätthåller homofobin i Uganda. Jag hoppas att västländerna tar sitt ansvar och stöttar folket i Uganda snarare än staten – och att det gör folket starka nog att stoppa lagen.

*) HBTI är en vanligare benämning utanför västvärlden, som räknar in homosexuella, bisexuella, transpersoner och intersexuella.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om homofobi, heterosexism, HBTQ, Uganda, Afrika, film, politik, lagar, homosexualitet, bisexualitet, transpersoner, kön, genus, sexism, cissexism, vård, könskorrigering, läkare, fördomar, normer, övervakningssamhälle, moral, etik, religion, kyrkor, USA, aktivism, film, The Kuchus of Uganda, RFSL, transfobi

Igår bloggade jag om Adam Lambert, utan att knappt veta vem det var. Han kysste en manlig keyboardist och simulerade oralsex med en av de manliga dansarna när han uppträdde på American Music Awards. De sekunderna klipptes bort, och han rasade mot censuren. Nu har jag sett det framträdandet som var så utmanande, och det blir ännu mer tydligt att det handlar om heteronormativitet.

Titta på videon här, och notera det första jucket mot den manliga dansaren, vid ungefär 1:04. Vänta ett ögonblick, och se vad som händer ungefär 1:10. Bara några sekunder efter att han har tryckt den manliga dansarens huvud mot sitt skrev så gör han samma sak med en av de kvinnliga dansarna. Hur många av moralisterna som rasar mot uppträdandet reagerar på det?

Det är alltså inte sexanspelningarna i sig som är det kontroversiella, utan det faktum att han kysser en annan kille på munnen. Sånt är för kontroversiellt, och av rädsla för att något liknande skulle hända i Good Morning America har de ställt in hans spelning där.

Jag kan lova att det inte skulle vara ett dugg kontroversiellt om han hade varit kvinna och hånglat upp en man. En puss på munnen eller ett juckande mot ett ansikte upprör bara om det är mot en person av samma kön, och det drabbar personer som uppfattas som män hårdare än de som uppfattas som kvinnor – vilket är den röda tråden i mycket av den diskriminering som män utsätts för: Män måste hela tiden bevisa sin manlighet, som i sin tur är förknippat med heterosexualitet.

Visst är män förtryckta, precis som antifeminister hävdar. De har bara missat att det stora hotet mot männens frigörelse inte heter feminism utan heteronorm.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Adam Lambert, kön, genus, sex, sexualitet, läggning, homosexualitet, bisexualitet, heterosexualitet, kyssar, bilder, fördomar, homofobi, heteronormen, manlighet, mansroller, könsroller, musik, media, video, dans, American Music Awards, Good Morning America, tv, nöje, hångel, HBTQ, sexism, sexchocker

I Aftonbladet läser jag om American Idol-stjärnan Adam Lambert som hånglat med en av killarna i bandet och juckat mot ansiktet på en dansare under ett uppträdande. Det blev för mycket för American Music Awards, som klippte bort scenerna. Lambert hävdar att det är diskriminering.

“Det finns en stor dubbelmoral, kvinnliga popartister har gjort sådana här provokativa saker i åratal och det faktum att jag är man, och att jag blir censurerad och diskriminerad kan vara ett problem.”

Det finns nämligen en uppenbar skillnad mellan när Madonna och Britney hånglar, och när Adam och hans dansare gör det: Tjejer som hånglar med varandra stör inte genusbalansen riktigt lika mycket. Kvinnor som hånglar med varandra är fortfarande sexuellt tillgängliga för heterosexuella mäns fantasier, och det ses som en förmildrande omständighet. Män som hånglar med varandra har inte samma grundförutsättning. När lesbiska inte tas på allvar tas bögar på alldeles för stort allvar; som ett hot.

Märkligt nog syns inte de sedvanliga antifeministerna till i kommentarsfältet. De som brukar vara så snabba att dyka på allt som handlar om mansförtryck och mansdiskriminering har inte hunnit komma på hur de ska anklaga den feministiska konspirationen för att förtrycka manlig sexualitet. Kanske är det för att de besväras av det faktum att män kan vara förtryckta av det patriarkala heteronormativa samhället.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Adam Lambert, Madonna, Britney Spears, kändisar, censur, hångel, sex, sexualitet, läggning, kön, heteronormen, normer, sexism, fördomar, manlighet, mansroller, könsroller, kvinnoroller, homosexualitet, bisexualitet, heterosexualitet, hot, HBTQ, homofobi, kön, sexism, hångel, provokation, media, antifeminism, genus

Jag är bara tvungen att uppmärksamma en kommentar jag precis fick på ett inlägg jag skrev för ett tag sen med rubriken “HOMO”. (Sök i sökfältet and you will find it). Jag vet inte om kommentaren är ett skämt eller på fullt allvar, men hur det än är så är det otroligt fel och kränkande.

Kommentaren

“Missionskyran i Sverige är på väg till sin undergång, Gud älskr människor men han hatar synden.
Präster och Pastorer kan läsa hur många välsignelser över the homosexuella,de har ingen makt att ge välsignelser från Gud,och Gud kommer inte att välsigna de äktenskapen mellan man och man eller kvinna mellan kvinna.Därför det är emot vad Bibeln säger.
Tänk om Gud skapade man och kvinna och sade ni får inte gifta er med varandra, endast man och man, ock kvinna och kvinna.Då hade världen gått under på 100 år.
Ni pastorer som godkänner bög äktenskap skall en dag stå inför tronen och svara för vad ni gjort.
Läs bibeln och bed för dessa människor att bli fria i Jesu namn.
Homosexualitet är från Satan, han är den ende som hånskrattar åt eder tro.
Vakna upp innan det blir för sent.”

Nubbly.

Via Stephen Frys tweet blir jag påmind om A Day in Hand-kampanjen: En tyst, enkel manifestation mot homofobi och heteronormativitet som kräver minimalt med förberedelse. Det enda man egentligen behöver är en person av samma kön som en själv att hålla i handen.

Foto: Mark Weeks, A Day in Hand

På lördag är det Sshh! Saturday, och det var det Fry twittrade om. Sshh står för Same Sex Hand Holding, helt enkelt. Han skrev “You don’t have to be gay!” och länkade till kampanjen. Jag svarade: “But you have to have someone to hold hands with, and you have to know which sex you look like. But I <3 the idea”.

Det blir ju ett sånt dilemma för den som är osäker på vilket kön man uppfattas som: Om jag ser ut som en tjej borde jag hålla någon annan som ser ut som en tjej i handen, men ser jag ut som en kille borde jag hålla hand med någon som också uppfattas som kille. Eller så får jag helt enkelt hålla handen med någon som är mer uppenbart transperson än vad jag är. Vi får se.

Själv brukar jag inte hålla mina vänner i handen – däremot kramas vi öppet och pratar högt om saker som verkligen inte är särskilt heteronormativa. Att hålla handen känns väldigt enkelt, men det är väl precis det som är poängen: Det är subtilt, tyst och tydligen, för en del, ändå radikalt.

Paret på bilden överst, Julie och Ju som båda är rullstolsburna, säger såhär:

“Disabled people are perceived as being asexual and genderless, so people find it particularly hard to deal with it when we are obviously gay. We are proud when we are recognised as being a couple, though – in spite of  it being impossible to hold hands when you are both rolling along together!”

Kanske är det något att inspireras av för alla med funktionshinder som är trötta på att avsexualiseras, oavsett kön och läggning.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, homofobi, heteronormen, kön, genus, läggning, heterosexualitet, homosexualitet, bisexualitet, transpersoner, könsuttryck, A day in hand, internet, twitter, Stephen Fry, kärlek, funktionshinder, ableism, synlighet

(Bild: Fort Hood mördaren Nidal Malik Hasan som triggade igång den religiösa högern i USA)

The American Family Association, en konservativ kristen grupp, har gått ut med att muslimerna i den amerikanska armén ska slängas ut och att de inte ska tillåtas göra sin militärtjänstgöring i USA.

Om du nu inte hunnit bekanta dig med AFA så är de en grupp som bojkottar allt som strider mot traditionella familjenormer (vad det nu än ska vara). Walmart är en av många verksamheter i USA som de bojkottar eftersom de sålt ”Brokeback Mountain”. Deras påhopp på muslimerna som kom i samma veva som den före detta stabschefen för arméns uttalande om oron över den en våg av antimuslimska känslor i USA.

Så här ser delar ur deras pressmeddelande ut:

It became evidently almost immediately that the mass murderer in yesterday’s killing spree at Fort Hood was a Muslim who was motivated by jihadist impulses.

Nidal Malik Hasan had told fellow soldiers that the Muslim who killed two recruiters last summer in Little Rock, Arkansas had done the right thing. He spoke openly of his belief that the Muslims in Afghanistan and Iraq should rise up and fight the aggressor, by which he meant the U.S. military of which he inexplicably was a part.

…

It is time, I suggest, to stop the practice of allowing Muslims to serve in the U.S. military. The reason is simple: the more devout a Muslim is, the more of a threat he is to national security. Devout Muslims, who accept the teachings of the Prophet as divinely inspired, believe it is their duty to kill infidels. Yesterday’s massacre is living proof. And yesterday’s incident is not the first fragging incident involving a Muslim taking out his fellow U.S. soldiers.

…

This is not Islamophobia, it is Islamo-realism.

And don’t give us reassurances about the oaths that Muslim soldiers take to protect and defend the Constitution from all enemies, foreign and domestic. Hasan took that oath, and it proved meaningless. In fact, the more devout a Muslim is, the more likely he is to lie to you through his teeth, since lying to the infidel to advance the cause of Islam is commended, not just permitted, in the Koran.

It’s time we all got over the nonsense that all cultures and religions are equally valid or worthy. They most certainly are not. While Christianity is a religion of peace, founded by the Prince of Peace, Islam is a religion of war and violence, founded by a man who routinely chopped the heads off his enemies, had sex with nine-year old girls, and made his wealth plundering merchant caravans.

And just as Christians are taught to imitate the life of Christ, so Muslims are taught to imitate the Prophet in all things. Yesterday, Nidal Malik Hasan was simply being a good Muslim.

…

The barbarians are no longer at the gate. They’re inside the fort, and it’s time for the insanity to stop.

Kommentarerna till denna artikel är lika hemska de (översatta till svenska):

• Det finns inga moderata muslimer! en muslim som helst kan besluta om att döda någon som är “icke troende” … alla muslimer kan agera som helst för att utöva sin “rätt” att döda ICKE BELIVERS … ISLAM MÅSTE gå! Det finns inga säkra MUSLIMER !!!!!
• Det är dags för oss att inte längre ignorera att muslimer är våra fiender. De bör inte vara i vår militära. De är emot USA. De bör inte vara i vårt land.
• Skulle du vilja att dina söner och döttrar slogs på ett slagfält med en muslim med ett laddat vapen bakom dig?

(Film: Bryan Fischer, AFA, försöker förtydliga pressmeddelandet. För det är vore ju korkat att råka feltolka texten!)

(Bild: Anwar al Awlaki)

Sorgligt nog så har även en imam som mördaren haft kontakt med, Anwar al Awlaki, gått ut på sin hemsida också och sagt att mördaren gjort det rätta. ”Nidal Hassan gjorde rätt” skrev Al Awlaki och han drog sig inte heller för att överdriva när han efteråt skrev att “Nidal Hassan är en hjälte”.

Han [Nidal] är en man med samvete som inte kunde leva i motsägelsen att vara muslim och att tjänstgöra i en armé som kämpar mot sitt eget folk … USA är ledande kriget mot terrorismen som i verkligheten är ett krig mot islam.

Jag skulle skriva ett positivt inlägg om Transgender Day of Rememberance. Jag skulle berätta om alla positiva saker som hänt under det senaste året. Så jag försöker:

• Det går numera att bli diskriminerad som transperson, officiellt. Man kan med andra ord anmäla diskriminering. Det gick inte förut, med undantaget transsexuella. Att diskriminera en transsexuell sorterar under könsdiskriminering; sedan nyår är “könsöverskridande identitet eller uttryck” en ny diskrimineringsgrund som fångar upp de transpersoner som inte är transsexuella.
• Transvestism och könsidentitetsstörning i barndomen, samt ett par olika sexuella fetischer är inte längre psykiska störningar, enligt Socialstyrelsen. Ändringen beslutades förra hösten, och infördes vid årsskiftet. Enligt FNs diagnosmanual ICD-10 är de fortfarande “störningar”, däremot.
• Det är mindre än ett år kvar med Göran Hägglund som socialminister och Maria Larsson som folkhälsominister. Att det sitter två kristdemokrater och ska bestämma ifall lagen om ändrad könstillhörighet ska klubbas igenom som den är eller inte låter som ett dåligt skämt men är fullkomligt sant. De har haft två år på sig att bestämma sig, men inget har hänt. Förhoppningsvis sitter de inte kvar efter valet nästa höst.

Det går framåt, om än långsamt. Ett av skälen till att det går långsamt är, som jag ser det, att det läggs ner alldeles för mycket tid på att diskutera samma sak hela tiden. Medan människor lider och dör sitter vi privilegerade och tjafsar i forum på nätet om transsexuella bör räknas in i begreppen transpersoner och HBT.

Minst en gång var tredje dag mördas en människa någonstans i världen för att hen korsat en könsgräns och blivit avrättad av gränsvakterna. De bryr sig inte om du har papperna i ordning, om ditt personnummer har en udda eller jämn näst sista siffra. De bryr sig inte om du är cisperson eller transperson, om du är transsexuell eller transvestit eller något annat, om du är hetero, homo eller bi, om du är man eller kvinna eller både och eller ingetdera eller… du fattar.

Du kan vara född med snippa och ha levt som kvinna hela ditt liv, känna dig som kvinna och ha alla papper i ordning och ändå åka fast i gränskontrollen, för att din överläpp var fjunig och din röst grov och dina axlar breda. Du kan vara född med snopp och ha ett manligt personnummer och inte ha burit kjol sedan dagis och ändå sållas ut för att du råkar fnittra högt, för att du använder kajal eller för att du håller i din frus handväska medan du ledsagar en blind manlig kompis till toaletten.

Genuspolisen kan inte skilja en kvinna som föddes med pojkkropp från en transvestit från en drag queen från en fjollig bög från en heterosexuell cisperson. De frågar inte efter pass innan de skjuter. De skjuter för att de tror sig se dig gå över gränsen – oavsett om du gör det eller inte.

***

Imorgon lördag 21/11 är det transtemadag i Stockholm. Jag är inte där, men jag rekommenderar det ändå. Det kommer att hållas en manifestation också. Temadagen börjar 10:00 på RFSL på Sveavägen 59; manifestationen är 18:30 på Odenplan.

***

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transgender day of rememberance, transfobi, transpersoner, transsexualism, transvestism, HBTQ, kön, genus, könsroller, könsnormer, heteronormen, normer, homofobi, sexism, mansroller, kvinnoroller, könsidentitet, könsuttryck, läggning, homosexualitet, heterosexualitet, bisexualitet, fördomar, hatbrott, våld, brott, mord, cispersoner, genuspoliser

Mie, nu ştiu de ce, tari îmi place culoarea albastră: ceriul, toporaşii, marea, veveriţele, urşii, elefanţii, brusturii, dar mai ales piesa care urmează. Audiţie şi vizionare plăcută, cât mai albastră!

Klockan är över midnatt. Det betyder att det är Transgender Day of Rememberance; den 20 November varje år hålls det minnesstunder världen över för att hedra offer för transfobi.

Hemsidan listar 120 dödsfall under året som gått. Det sista namnet på listan kom till för mindre än en vecka sedan, i Puerto Rico. Jorge Steven Lopez Mercado var nitton år när han* blev mördad. Kroppen hittades vid en öde väg med huvudet, armarna och benen avskurna. Han hade brännskador och sticksår.

En tjugosexårig kille, Juan Antonio Martínez Matos, är gripen och har redan erkänt att han högg Jorge, efter att han upptäckt att det var en kille han raggat upp, men han hävdar att det var i självförsvar och åberopar dessutom det ökända “gay panic defense”: Han trodde att han hade plockat upp en kvinnlig prostituerad, och det visade sig vara en person med manliga könsorgan – alltså reagerade han instinktivt, som om han inte kunde hjälpa det. Ett patetiskt försvar, och det blir knappast bättre av att den lokala polischefen som håller i utredningen uttalade sig om Jorge med orden: “En såndär, som gör sånt och går ut så, vet mycket väl vad som kan hända honom”.

Brännskador, sticksår, avhugget huvud och avhuggna armar och ben. En polis som säger att han visste vad han hade att vänta sig. Aldrig förut har mord prövats som hatbrott i Puerto Rico, men jag hoppas att det gör det den här gången. Ett namn i listan bland 119 andra. Var tredje dag mördas en transperson, enligt en undersökning som presenterades i somras. Då har de ändå tagit till rejält i underkant, eftersom det förmodligen finns ett enormt mörkertal. Och då har de också bara räknat de som blivit mördade.

Hur många transpersoner tar sitt liv? Hur många blir avrättade? Hur många dör för att de inte får vård, eller för att de inte får rätt vård – vare sig det är en könskorrigering eller något annat de behöver? Hur många blir mördade av sina familjemedlemmar? Hur många begår självmord efter åratal av mobbing och trakasserier? Hur många fastnar i relationer med människor som utnyttjar dem? Hur många upptäcker att den enda tröst de har är alkohol eller andra droger, och hur många tvingas inse att det enda sätt de kan försörja sig på är genom att sälja sex? Hur många skräms till tystnad? Hur många försöker att hålla det tillbaka, och spela någon annan än den de egentligen är? Hur många låter skammen äta upp dem inifrån?

Jag gissar att de inte går att räkna i tusental, utan snarare är det miljoner människor som lever i rädsla. Jag själv har turen att inte vara en av dem. Hur många dör, och hur många är levande döda?

*) Alla källor jag hittar beskriver Jorge som en homosexuell kille, så jag väljer att använda de orden.

Uppdatering: Jag läste siffrorna slarvigt. Devin rättade mig. Tack! Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Transgender Day of Rememberance, transfobi, cissexism, cisnormativitet, heteronormen, transpersoner, kön, genus, gay panic, mord, brott, USA, Puerto Rico, hatbrott, våld, död, självmord, psykisk ohälsa, vård, transsexualism, könskorrigering, HBTQ, homofobi, läggning, sexism, genus, fördomar, normer, bilder

Det händer att jag passerar som psykiskt frisk och det händer att jag passerar som psykiskt sjuk. Det händer att jag passerar som neurotyp och det händer att jag passerar som autist. Det händer att jag passerar som vit, och det händer att jag passerar som svart. Det händer att jag passerar som svensk, och det händer att jag passerar som invandrare. Det händer att jag passerar som kvinna, och det händer att jag passerar som man. Det händer att jag passerar som cisperson och det händer att jag passerar som transperson. Det händer att jag passerar som male-to-female, och det händer att jag passerar som female-to-male. Det händer att jag passerar som bög, men det är väldigt sällan det blir uppenbart att en person utgår ifrån att jag måste vara en heterosexuell man.

Jag har vant mig vid att aldrig vara helt säker på hur jag uppfattas. Förr tyckte jag att det var jobbigt att aldrig ha kontroll; att inte veta hur folk sorterade mig utifrån någonting jag sa eller så. Idag försöker jag att se det komiska i det. Framförallt försöker jag att njuta av den bekräftelse jag får.

“Immanuel, det spelar ingen roll hur fertil du är när du kör upp din kuk i en annan mans röv”

Som transkille med ett enormt penisavund blir jag lycklig av att höra sånt. Det är den typen av bekräftelser som jag älskar; när människor som vill förolämpa mig gör egentligen raka motsatsen.

På sistone har jag däremot börjat få kommentarer som jag är osäker på hur jag ska tolka. Det har hänt att nätollarna har kommit med gliringar som jag antar är tänkta att de ska få homofoben inom mig att vakna – alternativt att de insinuerar att jag är homofob. De pratar om att “en vacker dag får även du en talibankuk uppkörd i röven och en kniv imot strupen” och för ett tag sedan när jag gav exempel på hur man använder forskningsresultat för homofoba syften vände sig ollaren till en av de andra och skrev: “Om du är känslig för otäcka glidningar, vad tycker du då om IB’s absurda parallell med homosexualitet som sjukdom?”.

Nu råkar jag vara väldigt immun mot såna anspelningar. Jag går inte omkring och är livrädd för att bli våldtagen av män, och jag är inte det minsta rädd för att bli anklagad för att vara homofob. Detta är den icke-heterosexuellas privilegium. Jag går inte heller omkring och tar illa upp så fort någon kallar mig “sjuk”, “störd”, “idiot”, “nolla”, “pucko”, “psykiskt sjuk”, “galen” och så vidare. Det är den galnas privilegium att slippa vara tvungen att bevisa sin psykiska friskdom och manifestera den hela tiden. Jag har inget behov av att manifestera någon slags pseudoheterosexualitet eller psykisk friskdom, och det tar liksom udden av 99% av påhoppen.

Jag tänker på detta när jag läser Gustav Almestads fantastiska svar till Per Ström. Ökända antifeministen Ströms utspel handlade om att om man tillsätter en kvinna på en post tre gånger på raken så är det mansdiskriminering, men om man tillsätter en man tre gånger så är det bara för att de är kompetenta, och Gustav ger svar på tal. Tyvärr vet jag att om en kvinna hade skrivit samma text som Gustav så hade hon blivit avfärdad som manshatare, som en del av den statsfeministiska konspirationen och som ett bevis i sig på att kvinnor håller varandra om ryggen och tar över världen. Manliga feminister är ett större hot mot antifeminismen än vad kvinnliga feminister är – helt enkelt för att det inte går att avfärda män på samma sätt.

Sedan jag började skriva under med Immanuel Brändemo och inte bara trollhare händer det extremt sällan att jag anklagas för att vara manshatare; det händer bara när det är såna ollare som inte läser inlägget ens, utan bara kräker ur sig något. Ett av de manliga privilegierna är verkligen att kunna diskutera genusfrågor och jämställdhet utan att hela tiden få “manshatare” slängt i ansiktet. Å andra sidan får man höra att man är psykiskt sjuk, bög, kastrerad och politiskt korrekt – men det stämmer ju åtminstone på mig.

Jag gråter krokodiltårar över att Sarah Palin är utsatt för sexism. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om manlighet, kvinnlighet, kön, genus, könsroller, feminism, antifeminism, sexism, jämställdhet, mansförtryck, normer, fördomar, HBTQ, homofobi, heteronormen, psykisk sjukdom, psykisk hälsa, psykradikalism, heterosexualitet, Per Ström, Gustav Almestad, media, påhopp, bloggosfären

Arek Onyszko er fodboldspiller. I denne egenskab var han indtil for nylig ansat hos FC Midtjylland. Derudover har han skrevet en bog. Den hedder Fucking Polak og indeholder angivelig nogle mindre reflekterede anti-homoseksuelle ytringer.

På grundlag af disse passager valgte fodboldklubben at fyre Onyszko, med den officielt tilknyttede forklaring, at man ville udrydde homofobi fra sin midte.

I Dagbladet Information, 6. november, påpeger Anders Haahr Rasmussen, at Onyszko ikke er et holdningsmæssigt særtilfælde, men at han blot eksplicit har formuleret den danske fodboldkulturs gennemgribende, men oftest offentligt fortiede, homofobi. Ifølge Rasmussen er det simple forretningshensyn, der ligger bag fyringen af Onyszko. Hans image er ganske enkelt ikke rentabelt længere. Dette har ikke noget at gøre med Onyszkos indsats i arbejdstiden, men derimod med ting han har foretaget sig ved siden af sin fodboldkarriere – i sin fritid.

Overordnet set er Onyszkos tilfælde langt fra enestående. Der lader ikke rigtig til at være nogen offentlig instans, der forhindrer at man bliver fyret på grund af lovlig aktivitet uden for arbejdstiden.

Jeg er egentlig interesseret i, hvori vores nok så berømte ytringsfrihed består, hvis man, i stedet for at blive frihedsberøvet af staten, blot kan blive frataget sin levevej af en privat instans, når man udtaler sig politisk ukorrekt.

Vore dyrebare frihedsrettigheder bunder for en stor del i oplysningstænkernes indsats for individets autonomi i handling, tale og, ikke mindst, tanke. Immanuel Kant skriver i sin tekst Beantwortung der Frage: Was ist Aufklärung? (Besvarelse af Spørgsmålet: Hvad er Oplysning?), at en grundforudsætning for den oplyste frigørelse er adskillelsen af en offentlig sfære fra en privat.

Den private sfære: Det der vedrører den enkeltes embede. Inden for dette område må friheden gerne indskrænkes, således at man kun må handle og udtale sig, som det sig hør og bør for éns stilling.

Den offentlige sfære: Det rum hvori den enkelte færdes uden for sit erhverv. Her er det statens opgave at varetage den enkeltes mulighed for at tænke, tale og i vid udstrækning handle, som han vil. Det er i offentligheden at den enkelte er myndiggjort. Det er på den offentlige scene at den frie samtale, og dermed også den selvstændige tanke fremkommer. En beskyttet offentlig sfære er med andre ord nødvendig for et faktisk fungerende demokrati, hvor det er borgernes respektive oplyste meninger, der har politisk indflydelse.

Det kan virke underligt for os, at éns arbejde skulle være det private, for er det ikke netop som privatperson, at jeg burde være i stand til at udtale mig frit? Men alligevel har Kant måske fat i noget, for er det ikke netop sådan, at det, i vore dage, er private markedsinteresser, der styrer vores skæbne på arbejdsmarkedet?

Ydermere er det svært at se, hvor den offentlige sfære overhovedet er blevet af. Giver det mening at snakke om myndiggørelse, frihed og – ja, oplysning, når markedets privatsfære kan reducere vores offentlige ansigt til et image, som har større eller mindre markedsværdi?

Androtokofobi: Sjuklig rädsla för gravida män. Av andros (man), tokos (graviditet) och phobos (rädsla).

Ordet “Tokofobi” betyder egentligen inte “rädsla för gravida” utan “rädsla för graviditet”. Med andra ord är det framförallt en rädsla för att man SJÄLV ska vara gravid. Det verkar inte finnas något ord som passar när man är rädd för gravida i allmänhet, märkligt nog. Kanske är det för att man inte anses kunna vara rädd för gravida kvinnor – men det är uppenbart att det går att vara livrädd för gravida män. Därför finns numera ordet androtokofobi.

Efter att ha ägnat ett par dagar åt att läsa artiklar och blogginlägg om Thomas Beatie är det min slutsats att beatie-relaterad androtokofobi är en relativt vanlig företeelse på nätet, men att det redan innan Beaties graviditet blev känd fanns i Sverige. I “Ändrad könstillhörighet – förslag till ny lag” från 2007 visar utredarna prov på en sådan skräck för gravida män att de är beredda att tvångskastrera barn och vuxna vars kroppar inte matchar normen.

Gravida män vållar sån huvudbry att folk inte vet vare sig ut eller in. En av de allra mest uppenbara feltolkningarna måste vara att en man som är gravid också måste vara bög, som i följande bildtext till ett blogginlägg:

“Thomas Beatie poses with his wife Nancy and other gay men.”

Thomas är alltså gift med en kvinna, och jag är inte helt säker på om “other gay men” syftar på att Nancy också är bög. Thomas är det i alla fall; alla män som är gifta med kvinnor är ju rimligtvis bögar. Nu är den texten inget av de mer elakartade fallen av androtokofobi, utan snarare ett uttryck för förvirring, men det är ur den förvirringen som androtokofobin ofta föds – ursäkta ordvitsen.

***

Om detta kommer jag att föreläsa i eftermiddag, klockan 15 på Stadsbiblioteket i Gävle.

Jag försöker förresten också komma på ett ord som uttrycker sjuklig rädsla för samkönade äktenskap, men min grekiska är inte så bra (Jonas, hjälp?). Jag läste nämligen också om en guvernör i Rhode Island i USA som vill förhindra den överlevande i ett partnerskap från att arrangera begravningen när deras partner dör – med motiveringen att det skulle göra relationen för äktenskapslik. Det var det äckligaste jag hört på länge.

Men Eva och Efva har äntligen gift sig efter sexton år ihop, och tretton år som registrerade partners. Gulligt. Grattis!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Thomas Beatie, graviditet, män, manlighet, kön, genus, transfobi, homofobi, läggning, gravida män, media, bloggosfären, förvirring, sexism, fördomar, normer, heteronormen, könsneutrala äktenskap, äktenskap, kärlek, lagar, könstillhörihet, kastrering, sterilisering, tvångskastrering, transsexualism, intersexualism, transpersoner, HBTQ, bröllop, Rhode Island, USA, politik, Eva Dahlgren, Efva Attling

Aksept = ?
Homofile som kjemper for å få “aksept” for homofilt samliv, er svært synlige i mediene. De som derimot fastholder at homofilt samliv er usunt eller ugreit, er nesten alltid fraværende i media.

Forherligelsen av homofil livstil i media er omfattende, gjerne flere artikler om dette på samme dag i en enkelt nettavis. Vi får tuta ørene fulle av samme leksa, ofte om homofile i offerrolle i en eller annen sammenheng, riktig eller ikke verifiserbart. (Kildekritikk her er visst irrelevant for mange media.) Som et understatement uttrykkes at meningsmotstandere er minst like ille som rasister og at de er farlige for de stakkers homofile.

Man skal tydeligvis tvinges til å vise disse folka både sympati, aksept, anerkjennelse og mer repekt enn Indias hellige kuer. Og gjør man ikke det, så stakkars deg, for da har de mentale hoggestabber klare. Maset fra militante homofile tar vist aldri slutt. De er visst på en slags evig jakt etter meningsmotstandere de kan egle seg innpå. Meningsmotstandere som ikke uttrykker som oppfatning skal visst røykes ut av skapet, avsløres og omvendes til deres fantastiske toleranse.

Propaganda
Homoklubbenes propaganda handler om at å være homofil er å leve ut sin homofili, og alt annet er å se ned på seg selv. Homoklubbenes autoritære og arrogante stil etterlater ingen tvil om de nærmest forakter meningsmotstandere. Dette tankemønsteret virker veldig fastsementert. Så sterkt sementert at det er vanskelig å forestille seg at homoklubbene noen gang kan respektere at det finnes homofile som behandler sin seksualitet annerledes enn dem. Et eksempel på sistnevnte omtales i en artikkel i Dagbladet 27.07.2009.

Medias homopropaganda har form som et slag psykologisk krigføring mot alle som måtte være uenige med dem. De som er uenige med homseklubbene får så hatten passer, blir stemplet som umenneskelige avvikere og får en psykiatrilignende diagnose: homofobi.

De militante homsene (jammen godt at ikke alle er slik) forventer altså medlidenhet og sympati fra folk de stempler på det groveste. Hadde homoklubbene vist samme respekt for andre som de forventet selv, hadde det ikke vært så mye å bry seg om. For tiden har jeg fått mer enn nok av homognålet i media.

Liten pressgruppe
Dette kommer altså fra deler av en gruppe mennesker som ved inngangen til 2005 tellet 2 823 personer (1 669 menn og 1 154 kvinner) med sivilstand registrert partner (Statistisk sentralbyrå 2005). Til sammenligning var 1 658 786 mennesker i Norge gift i 2007 (før den nye ekteskapsloven i følge SSB) og de skal altså regnes for unormale!

Politiske virkemidler mot meningsmotstandere
Mange politikere bidrar til å forsterke situasjonen med å vedta økonomisk støtte til homoklubber. Noen av de samme politikerne var makaber nok til å ville fjerne støtten til Frelsesarmeens ungdomsorganisasjon. Noe de ville gjøre grunnet organisasjonens motstand mot homofili basert på deres livssyn. Frelsesarmeen hjelper alle andre enn seg selv, det gjør ikke homseklubbene. Humanitært arbeid skulle altså lide på grunn av annet livssyn og homsing prioriteres foran livssynsdiskriminering mot Frelsesarmeen.

Nødvendig motreaksjon
Regjeringen har strødd om seg med subsidier hit og ekstrabevilgninger dit, til alle mulige interesseorganisasjoner. Nei, kutt det ut. Kan aldri tenke meg å stemme Frp, men forslaget deres om å ta vekk støtte til homoklubber får min tilslutning. Ser ingen grunn til å subsiere perversjoner/analsex som fremdeles har langt større risiko for overføring av HIV-smitte. Det i sin tur fører til større belastning på helsevesenet og dermed også for skattebetalerne. Jeg vil ikke svi på skatteoppgjøret for det homser gjør i senga eller hvor det måtte være. Derfor er det for meg en lettelse å lese at det endelig er noen politikere som vil ta et oppgjør med et miljø som i store mengder spyr ut fordømmelser og psykiatriske diagnoser på folk de er uenige med.

Homofili kan ikke kalles normalt, men et markant avvik. La oss slipppe offentlige bevilgninger til homoklubber, politisk korrekte kunstnere, nyfeminister, blitzere eller anarkister. Homofili er en belastning på omgivelsene og noe staten ikke bør subsidiere eller stimulere til på andre måter.

Någon slags konversation på Twitter mellan mig och Alexander Resare:

Trollhare: Writing about forced sterilization in the 21st century, @goranhagglund and #transgender rights. Not easy to avoid Godwins law.

Paraflax: Försöker argumentera för att @goranhagglund inte är ond bara för att han inte tar ställning mot våra tvångskastreringar. Han är ju så snygg!

Trollhare: @paraflax Jo, iofs, och @goranhagglund har så söt rosa twitter. Om jag inte visste om hans åsikter skulle jag ragga.

Twitter är en källa till osunt och otuktigt leverne. Som ikväll, när jag kom ut som kristdemokratofil. Jag har nämligen en sak att erkänna, som har suttit djupt inne:

Jag tycker att Göran Hägglund är snygg.

Det är en av anledningarna till varför jag har skrivit hela 23 blogginlägg om honom. Det, och det faktum att jag har väldigt mycket negativt att säga om hans åsikter och hans handlingar som politiker. Men han har ju en viss charm som man bara inte kan bortse från: ett leende som en skolpojke, överdrivet välkammat hår och glasögon som ser ut lite som mina. Och så den där metrosexuella stilen han kör med: Hans twittersida är rosa!

Jag ska dessutom erkänna att jag har som ovana att drömma sexdrömmar om högerspöken. Det är något min hjärna gör för att jävlas, tror jag. Följdaktligen har jag haft sexdrömmar om George Bush, Fredrik Reinfeldt, Bo Lundgren, Alf Svensson, Åke Green, Anders Borg, Lars Leijonborg, Jan Björklund, Göran Skytte, Siewert Öholm och en rad andra personer som jag verkligen aldrig skulle komma på tanken att ragga på i verkligheten. Alla drömmar var fruktansvärda mardrömmar, utom drömmen om Göran Hägglund. Jag vet inte exakt vad det innebär, men han var väldigt söt och charmig i drömmen med.

Hej, jag heter Immanuel och är kristdemokratofil och politiksexuell masochist. Men nej, jag kommer inte att bli vare sig kristdemokrat eller stalker för det. Jag kände bara att det var dags att komma ut. Göran Hägglund är sexig – hans åsikter är det inte.

Läs även andra bloggares åsikter om Göran Hägglund, politiker, twitter, skönhet, metrosexualitet, rosa, kristdemokraterna, HBTQ, politik, transsexualism, könskorrigeringar, transpolitik, kristdemokraterna, transfobi, homofobi, normer, fördomar, sexdrömmar, sex, skönhet

Om en vecka är det FNs toleransdag. Japp, den heter så. Det är alltså en dag då man ska gå runt och tolerera andra människor och känna sig duktig. Typ. Jag tänkte fira dagen med att prata om hur jag tolererar personer med transfoba åsikter – men inte deras transfobi. De personerna sitter i regeringen, i riksdagen, i FN och lite varstans. Människor som med lagar, bloggar och andra verktyg uttrycker åsikter om vad andra människor bör och inte bör göra med sin kropp.

Ett FN som fortfarande 2009 velar när det gäller sånt som avkriminalisering av homosexualitet, och som fortfarande listar transvestism som en psykisk störning (till skillnad från Sverige, som avskaffade diagnosen i januari i år), men som – och det ska de ha cred för – faktiskt erkänner att transpersoner blir utsatta i “kriget mot terrorn” för att till exempel biologiska män i kvinnokläder misstänkliggörs och kränks.

En socialminister som inte vill ta itu med ett lagförslag som legat i två år, för att vad han än gör kommer han att få kritik och han kan inte bestämma sig för om han vill stöta sig med sina väljare eller med verklighetens folk. Högerkristna skulle inte gilla om han motsatte sig kastreringstvång av barn och vuxna, och inte heller om han gjorde att människor slapp skilja sig, eller om han införde regler som gjorde det lättare för barn att få vård. Det handlar ju om människor med transsexualism och vissa intersexuella tillstånd; barn och vuxna vars biologi är en pungspark mot tvåkönsnormen.

Människor som slänger ur sig att “könsbyten” är sjukt och inte borde vara “gratis”, människor som hävdar att man “faktiskt måste bestämma sig” och att man inte borde få ha kvar till exempel sin livmoder “om man nu vill vara kille”, människor som anklagar intersexuella tonåringar för att vara bedragare, människor som insisterar på att deras tolkning av en annan människas kön är viktigare än vad personen själv upplever sig som.

Ja, helt enkelt människor som anser att de vet bättre än andra – men som samtidigt ofta påpekar att de absolut tolererar och accepterar transpersoner.

Jag accepterar och tolererar dem tillbaka – så länge de inte gräver i mina kalsonger. Tyvärr är det precis det de gör. FN listar idag sin kritik mot Sverige, och det är viktiga punkter: Hatbrott och våld mot kvinnor blir dåligt utredda, kvinnor samer, romer och funktionshindrade blir diskriminerade, invandrare får inte vård och asylsökande barn inte den utbildning som de har rätt till. Äntligen blir det tyst på de som tror att Sverige alltid är bäst på mänskliga rättigheter. Däremot lär inte FN kritisera Sverige för att vilja införa lagar som kräver kastrering av barn och vuxna. Tyvärr.

***

Jag kommer att hålla en föreläsning den 16/11 på Stadsbiblioteket i Gävle, med rubriken “Angår det dig vad jag har mellan benen?”. Exakt tid meddelar jag senare. Läs även andra intressanta bloggares åsikter om transsexualism, transpersoner, HBTQ, kön, könsorgan, könsidentitet, könsroller, genus, kastrering, sterilisering, lagar, transfobi, FN, politik, Göran Hägglund, vård, intersexualism, barn, fertilitet, operationer, etik, moral, tolerans, dubbelmoral, Sverige, normer, heteronormen, fördomar

Jag skrev i förrgår om min syn på transsexualism, och om det är en sjukdom eller inte. För mig är det inte helt självklart, men jag ser ändå en poäng i det, bland annat för att man helt enkelt inte kan få vård för saker som inte går att beskriva i termer av sjukdom, funktionsnedsättning eller ohälsa. Och att transsexuella mår dåligt är det inget tvivel om. Frågan är VARFÖR man mår dåligt.

En vanlig fördom är att i ett samhälle fritt från könsnormer skulle ingen behöva göra en könskorrigering, och att den som väljer att genomgå könskorrigering underkastar sig normerna istället för att göra uppror mot dem. Jag tycker att det är mycket märklig inställning, eftersom min egen upplevelse är att jag genom min transition snarare tar ett steg längre bort från normen.

Om jag hade kunnat leva som tjej hade jag varit lite androgyn, men inte särskilt mycket. Jag hade uppfattats som heterosexuell eftersom jag nästan enbart faller för personer som uppfattas som män, och när folk såg mitt namn på ett papper hade de trott sig veta vilka könsorgan jag har och vilka hormoner som rusar i mitt blod. Detta har jag alltså förkastat, till förmån för ett liv där jag ibland inte syns alls och ibland står naken i rampljuset, ett liv där jag å ena sidan ses som ett exotiskt inslag att tolerera och å andra sidan som inte helt… mänsklig. Inte helt verklig. Ett ständigt specialfall.

Jag har mött en del personer i mitt liv som har varit uppenbart transfoba och som har skadat mig, men det är ändå inte det som påverkar mig mest, tror jag. För mig är det den ständiga känslan av att vara fast i ett vakuum, ett könslimbo, som är det besvärligaste. Jag har inget emot att vara mellantingligad, så länge det ses som ett sätt att vara på. Det är när dess existens förnekas – när den plats där jag befinner mig och de platser jag har befunnit mig på raderas från kartan som om de aldrig hade funnits och jag knuffas in i en av två kategorier beroende på vilken som verkar vara närmast för stunden – som jag tappar min identitet. Hur mycket man jag än är står min identitet idag alltid i relation till mitt förflutna, precis som för vem som helst.

Amanda Brihed svarade på mitt inlägg, och skrev att “Det är inte tillståndet i sig som utgör sjukdomen, utan reaktioner på bemötande och individens plats i samhället. Det är alltså effekterna av transsexualismen och inte tillståndet i sig som ger symtom i form av depressioner, suicidrisk och liknande.” och jag håller med, till stor del. Även om behovet av att förändra kroppen inte är styrt av omgivningens fördomar, så är de psykiska problemen som är så vanliga till väldigt stor del beroende av omgivnings fördomar, normer och bemötande. Därför säger jag såhär:

“Jag vill ibland vända på frågan när folk säger att om samhället vore mer öppet skulle ingen behöva göra en könskorrigering, och istället säga att ifall samhället vore mer öppet skulle folk åtminstone inte lida av transfob-relaterad depression.”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transfobi, transsexualism, könskorrigering, könsbyten, HBTQ, transpersoner, kön, genus, könsroller, normer, identitet, könsidentitet, fördomar, skuld, skam, vård, depression, psykisk ohälsa, utanförskap, queerteori

Cabaret, 1972, USA

Regi: Bob Fosse
Manus: Jay Presson Allen

När det kommer till vem som har skrivit den här filmen blir det lite krångligt. Från vad jag tagit reda på är filmen inspirerad av en musikal komponerad av låtskrivarparet Kander och Ebb – och de hade i sin tur baserat sin musikal på en pjäs av John Van Druten, som i sin tur var inspirerad av en bok av Christopher Isherwood. Någonstans har jag också läst att någon Joe Masteroff skrev en pjäs som är inblandad också, men detaljerna skiter jag i. Nu har ni fått era namedroppings.

Storyn är i alla fall att den amerikanska engelskaläraren Brian Roberts (Michael York) kommer till Berlin för att tjäna pengar på språklektioner och samtidigt lära sig lite tyska. Det är 1931 och nazismen växer diskret fram bakom hörnet, men på klubben Cabaret är det frisläppt. Där framträder den karismatiska Sally Bowles (gayikonen Liza Minelli) med sina dans- och sångnummer och när när hon märker att Brian är hennes nya hyresgäst bestämmer hon sig för att förföra honom. Han visar sig dock vara homosexuell, men Sally bestämmer sig för att han bara har haft dålig erfarenhet med kvinnor och fortsätter sina metoder. När hon väl fått honom på kroken träffar hon en mycket rikare man (Helmut Griem) som bjuder in dem båda till lyxliv på landet. Det blir nu osäkert vem som förför vem och ett slags ambivalent polyförhållande växer fram.

Gaydelen i den här filmen känns avslappnad för att vara 1972. Gamla Berlin var känt för att vara öppensinnat och homovänligt och trots att det är en amerikansk film från homofoba 70-talet så känns det som att filmen skulle kunnat vara gjord idag. Jag skulle i och för sig inte haft något emot lite mer passionerad man-on-man action, och det skulle inte heller ska skadat med några fler musikalnummer.

/Johnny

Compulsion, 1959, USA

Regi: Richard Fleischer
Manus: Richard Murphy (baserat på en bok av Meyer Levin)

Artie (Bradford Dillman) och Judd (Dean Stockwell) är två begåvade och intelligenta tonåringar som ganska tydligt är psykiskt störda också. Man introduceras redan i första scenen till det speciella S&M-förhållande de har till varandra. Judd vill bli befalld och Artie är psykopatisk nog för att kommendera honom att begå brott. Det börjar med en silversked och slutar med… ja, mord.

Judds brorsa Max tycker inte om att han umgås med Artie. Han säger “Don’t you ever go to a baseball game or chase girls? When I was your age…” och det är hela tiden lite underförstått att Judd är gay och kär i sin kompis. Om känslorna är besvarade får vi aldrig veta, för Artie är en skamlös mytoman. Efter halva filmen börjar rättegångsdramat (där frasen “I’m a doctor – not a lawyer!” ordagrannt yttras, vilket är roligt för Star Trek-fans som jag) och Orson Welles kommer in i bilden och spelar killarnas advokat. Nu blir frågeställningarna: Är dessa ungdomar friska nog för att avrättas för det sadistiska och meningslösa brott de begått? Har media rätt att döma ut någon i förskott? Vad är ett lämpligt straff för mord? Väldigt intressant, faktiskt.

/Johnny

(Förra) veckans mest smaklösa händelse var när reaggeartisten Sizzla hade en konsert på Babel i Malmö förra fredagen med bland annat textrader som:

”Rastaman nah apologize for no battybwoy / If yuh dis’ King Selassie I, mih gunshot yuh bwoy” “( En rasta ber ingen bög om ursäkt/ om du dissar Kung Selassie, så skjuter jag dig.)

Men homofobin är tyvärr bara toppen på ett isberg. Det finns reaggeartister som har värre texter som Elephant Man`s:

“When you hear a lesbian getting raped / It’s not our fault … Two women in bed / That’s two Sodomites who should be dead”

Eller Bounty Killer som uppmanar till att bränna bögar.

Man kan ju börja vad som blir nästa steg med tanke på att dem som bokade in honom inte hade den minsta moral eller skam i kroppen. Ska de bjuda in vit maktrörelsen med deras musik, om hur de ska lyncha invandrare och hänga dem i lyktstolpar? Deras musik har ju också ett bra budskap.

I GP igår stod det att biskopen i Växjö har upprörts av prästen Dag Sandahl ordval då han träffade en kvinnlig kollega om en fråga de var oeniga om. Sandahl har varit synlig i media förr då han är en ganska högljudd kvinnoprästsmotståndare.

Prästen (prästinnan) som Sandahl träffade talade om för honom att de troligen skulle ha olika åsikter även när det gällde samkönade äktenskap, och på det svarar prästen “Jaha, så du tycker att när man knullar folk så ska man göra det i röven.” Nu är en massa människor upprörda över detta grova ordval och Sandahl försvarar sig med att han har rätt till sitt eget språk och att de två kollegorna dessutom träffades under mer privata omständigheter.

Nu är det ju så att man inom kyrkan har olika åsikter när det gäller homosexuella äktenskap, så biskopen kanske varken vill eller kan ge Dan Sandahl någon passande offentlig utskällning för hans uttalande – inte på grund av vilka ord han använde, utan för innebörden av det han sa. Personligen så blir jag nästan fascinerad över alla dessa hejdlösa homofobiska uttalanden som poppar upp vart man än vänder blicken. Jag kan liksom inte riktigt sätta mig ned och acceptera det faktum att människor kan hata andra människor på det viset, dessutom på grund av en så oskyldig sak som vilka de älskar.

För homosexualitet handlar inte om att man föredrar att “knulla folk i röven”. Om det ska vara så så finns det många män som tycker att analsex är ett spännande, män som säkert är hur straighta som helst. Och även om det faktiskt var så, att man hade en del sexuella preferenser som gick lite utanför det så kallade “normala”, vad har det med någon annan än dem att göra? Vad har Dan Sandahl i deras liv att göra?

Men som sagt, det här handlar egentligen inte om sex. Det handlar om människors rätt att älska vem de vill. Sexet är en bieffekt, någonting som är oviktigt för alla utomstående. Människa som människa. Könet spelar ingen roll, när man nu faller för någon annan människa. Alla människor har rättigheter, och har rätt att leva sina liv så länge de inte skadar andra. Och att bli kär i någon av samma kön, det skadar ingen utom möjligtvis dem själva. Love hurts, som man säger. Inget skillnad där, så är det tydligen för alla.

//Terry

Pentru că primii, în inconştienţa lor, nu realizează că, urându-i, îi situează pe homosexuali pe aceeaşi poziţie cu ei, că îi face egalii lor, în timp ce aşa-numiţii prieteni ai gay-ilor, invocând toleranţa, de cele mai multe ori îşi plasează amicii de orientare sexuală netradiţională mai jos, pe o poziţie inferioară. Nu mai spun câtă ipocrizie şi fiere ucigătoare conţine în sine mult trâbmiţata toleranţă.

Nimeni nu e vinovat că societatea ipocrită ne cultivă de mici reacţii pe care încercăm uneori să le ascundem pentru că dă prost la imagine. Câţi dintre noi nu s-ar supăra dacă ar fi numit handicapat? Cu toate că handicapaţii sunt peste tot, inclusiv printre rudele şi prietenii noştri. Dar asta e, contextul, codurile lingvistice decid totul.

De aceea, niciodată nu voi cere nimănui să mă simpatizeze, să-şi formeze o părere adecvată despre mine. Nu are decât să mă interpreteze cum vrea. Şi, de ce nu, să mă urască.

Homofobi, sprungen genom okunskap från ökenlandskapen i järn- och bronsålderns mellanöstern, fick en törn i sidan (dock obibliskt). Kyrkomötets beslut – som var väntat – är mödosamt för de fundamentala och karismatiska kristna som avgudar trångsynthet och icke-kunskap baserat på de 66 böckernas fiktiva amsagor.

Ett intellektets seger över fördomsfull ökenmytologi, en humanistisk seger över de sexuellt desinformerade misantroperna och rationalismens seger över oförståndet.
Samtidigt var det politikens – den i sanning korrekta – seger över den tankeförgiftande teologin. För säkerligen röstade många på kyrkomötet emot sina religiösa vanföreställningar. Dessa röster, som hyllar stereotypen, kommer att tystna och överlåta missnöjets bräkande till de pentekostala, evangelikala, ortodoxa och katolska fåren, som i sin flockmentalitet fortsätter att vifta med fördomsfullhetens fana. Detta gäller naturligtvis även torah-ledda judar och hadith-styrda islamister som basunerar ut vidrigheter i den diktatoriska och mordiska ökengudens namn.
Sju biskopar har redan skrivit ett protestbrev där de menar att kyrkans lära blir utsatt och deras menighet blir splittrad. Med devisen “fördomsfulla vi stå, fördomsfulla vi falla”, faller tanken till det notoriska försvaret “vi följde bara order”. Boken är ett manifest för de fanatiska.

Ofta syns andra beklämmande och intellekthämmande egenskaper i den enda bokens budskap som agiteras av de religiösa fanatikerna såsom eskatologiskt styrd sionism, kreationism och förakt mot kvinnor och det sexuella som helhet. Den kristna tidningen Dagen kan visa att över 80 procent av dess skygglappsstyrda läsare föraktar beslutet samtidigt som ledarbloggen med Håkan Arenius underskrift håller med – om än på ett mer diffust sätt. Arenius tror, liksom apologeter i allmänhet, att teologi är ett ämne av etisk eller intellektuell kraft. Sanningen är att teologin är ett låtsasämne som tappar i pondus och som förhoppningsvis avlägsnas från akademiska institutioner i en mer tolerant framtid. Många av de pentekostala och karismatiska fundamentalisterna börjar att snegla mot det inkompetenta Sverigedemokraterna som skryter om en kristen värdegrund och samtidigt höjs de konservativa rösterna inom Kristdemokraterna som tycker Göran Hägglund är feg och okristen i sin mer liberala retorik.

Kyrkomötets beslut kommer att driva fram de kristfascistiska elementen i ljuset och de ”fördumsfulla” apologeterna kommer att skrika på utträde ur den urvattnade Svenska kyrkan.
Frikyrkornas separation från den forna statliga kyrkan har redan börjat.
Ett gammalt visdomsord säger att människan är rädd för det främmande och för det som hon inte förstår. Något som är sant när det gäller de abrahamska religionernas syn på det sexuella. Men den som har myntat denna mening har uppenbarligen inte läst teologi eller religionshistoria. Dessa ämnen fungerar på ett motsatt sätt. Ju mer människan vet, ju räddare måste hon bli.

Dagen rapporterar:
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=190626

Katoliker och ortodoxa stoltserar med fördomar:
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=190650

Sju biskopar beklagar sig:
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=190716

DN skriver om kärlek:
http://www.dn.se/nyheter/sverige/nu-kan-cecilia-och-sara-gifta-sig-i-svenska-kyrkan-1.980292

Ingen präst ska tvingas följa arbetsplatsens policy:
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=190714

Sveriges trångsynta församlingar uttalar sig:
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=190717

Jag har en längre tid nu tyckt mig se en allt öppnare attityd i samhället, alltfler homosexuella vågar visa att de hör ihop. På gator o torg, kvinnor och män som håller varandra i händerna. I badhuset sitter de o myser som vilket annat kärlekspar som helst – precis som det ska vara. I lugna favoriters morgonflirt i början på veckan, en tjej som sände en flirt i radion till sin blivande fru.

Jag blir så glad. Jag känner mig stolt att få leva i detta samhälle som öppnar upp, där homosexuella öppet får o vågar visa sin kärlek. Så vill jag att det ska vara – alltid. Kanske är det mina ögon som förändrats (?) Jag hade lite funderingar kring att komma ut ur garderoben inför årets pride. Sen då jag väl deltog i prideparaden så fick jag nya tankar, sanningen om heteronormen drabbade mig.

Efter att ha varit i Stockholm en dag o omkring mig sett alla stolta homosar kanske mina ögon öppnades även för att se dem här i Uppsala, se o glädjas – ge ett uppmuntrande men respektfullt leende. Jag är stolt över er!

Tonårsmorsan skrev idag på temat i sitt inlägg all you need is love om att homosexuella nu får gifta sig i kyrkan. Det är bra, ett steg i rätt riktning. Sen innebär det inte att alla dörrar öppnas på en gång o framförallt inte att homofobers attityder förändras över en natt. Men det är en början.

Förra helgen lyssnade jag på Jonas Gardells ljudbok Om Jesus där han säger följande i ämnet:

Det sägs att det bara finns två orsaker till allt:  Kärlek o rädsla. Det du gör gör du antingen i kärlek eller av rädsla – inget annat finns. Av kärlek växer du o de du handlar mot i kärlek. Av rädsla krymper du o din nästa. Det är just så enkelt o just så svårt – sedan är det upp till dig. Du måste själv öva dig i att känna igen vad kärlek är och vad rädsla är, detta är en tumregel du kan hålla dig till.

Kristendom handlar alltid om kärlek. Homofobi handlar alltid om rädsla. Att vara honomfob och kristen går därför inte ihop. Däremot går det alldeles utmärkt att vara homosexuell o kristen.

Gud är kärlek, du är skapad o älskad just så som du är – var inte rädd

Tack Jonas Gardell för detta, det var en underbar bok att lyssna på. Så mycket nya tankar för mig att ta del av, värdera, reflektera över, grubbla kring. En process sattes igång i mig som kommer att fortgå länge, säkerligen kommer jag att lyssna på boken fler gånger. En underbar slutkläm kom han med, som satt klockrent i mig:

Min gud är de utsattas gud, kvinnornas gud, de homosexuellas gud. Min gud är de mobbades gud, de lidandes gud, de maktlösas gud. Jag förklarar krig mot den andra guden.

Jag kan bara instämma. Jag har samma Gud som Jonas Gardell – utan att, numera, bekänna mig till någon särskild religion. Även jag förklarar krig mot den andra guden. Homofober, oavset religionstillhörighet har sannolikt inte denna känsla, eller ens samma gudabild…

Här kan du läsa ännu en blogg på temat som jag uppskattade.

Läs även andra bloggares åsikter om gud, homofobi, homokärlek, homovigsel, kärlek, om jesus, pride, rädsla