Efter strömmande, salta, brännande tårar mot mina kinder.

Ångesten är ganska maktlös nu.
Den försöker att klösa mig i mina ögon, men den lyckas inte nu.
Nu är det jag som är starkast.
Det ska bli så resten av dagen också.
När jag kom tillbaks till min lägenhet här på träningsboendet.
Så märkte jag sedan på kvällen
Att jag inte hade gjort illa mig själv.
Egentligen så har jag nog vetat att jag ha haft kontrollen.
Men det kom endock som en chock.
Jag har INTE gjort illa mig själv idag!
Jag anvancerar.
Men för varje dag som går, som jag inte gör illa mig själv, på ett eller annat sätt, så blir det så mycket svårare att stå emot.
Dragkampen om makten blir djärvare.
Men jag har tagit ett steg.
I fem dagar nu.
Och även denna morgon, när jag så gärna ville känna smärtan.
Trycket mot min hud.
Så kunde jag stå emot.
Vanjavit

Det känns som om tårar ska strömma.
Strömma ur mina mörka ögonvrår.
Min hjärtkammare är trasig.
Verkligen trasig.
Det känns som jag aldrig kommer att kunna kunna le igen.
Krafterna är tömda.
Vad finns kvar?
Jag tror att styrkan finns kvar.
Fyra dagar utan något vasst.
Fyra dagar av maktkamp.
Ångesten eller Jag?
Under dessa dagar har det varit Jag.
Det är Jag som har stackat fram.
Om det skulle vara ångesten skulle jag kunnat sprungit.
Skrikit.
Med så mycket krafter.
Men jag har valt livet.
Det tar emot mer för varje dag nu.
Ångesten vill att jag ska ge mig hän.
Ångesten vill att jag ska ge upp.
Ångesten vill ha Mig.
Den är hungrig.
Den vill äta mig.
Den vill slita.
Den vill att jag inte ska tro.
Men klockan fyra idag ska jag träffa en vän.
Även om inte mycket krafter finns kvar.
Även om jag inte orkar, så känns det viktigt.
För jag måste orka.
För jag får inte brytas ner.
Jag får inte ge hän.
Jag får inte ge ångesten mer av mitt drömmande över livet.
Mitt dunkande för livet.
Min kärlek.
Mitt lilla hopp …
Vanjavit

Jag vet inte om det är värme eller vrede. Antagligen båda, men jag har; vill jag tro, en förmåga att vara en hopplös romantiker.

Hoppet. Hoppet är det sista som lämnar människan, något jag har fått höra sedan barnsben.

Jag trodde det var själen.

Men någonstans kanske jag har levt under devisen att det ändå är hoppet som är den sista delen att lämna kapseln. Det tar död på mig och har så alltid gjort.

Vänner med mer än stort V och M som i Människor har tagit tag i repet som bundits fast vid min fot och dragit ner mig på jorden, skakat och ruskat om mig och fått mig att se plus och minus, minus och plus. Svart och vitt, vitt och svart. Orange, rött, grönt, lila, rosa, blått… Det finns tydligen mer än att vara melankolisk eller instängd i ett sovrum tillsammans med den enda.

Utan dessa repdragare hade jag varit ute i tomma världsrymden och febrilt chippat efter andan. Paniken hade varit mer påtaglig än den någonsin varit. Jag hade varit paniken. Men Människor som heter Vän gav mig en astmapump och en ständig famn att komma igen i. Aldrig är jag ensam. På ett sätt.

Ständigt är jag ensam. På ett annat. Och det är väl den här delen som är vrede och avsaknad av värmen.

Jag skakar så mycket att jag fångar varenda liten iskall stilettkniv med min kropp. Knivarna sätter sig i benmärgen på mig och jag vet inte hur jag ska bli varm igen. Hoppet försöker blåsa mig varm igen men det är fifty-fifty i huvudet på mig, varje sekund. Bra tanke? Dålig tanke. Dålig tanke? Bra tanke.

Jag blir inte klok, men då vet jag alltid att jag har refill på astmamedicin när det än kan komma att behövas.

(Tills jag vet att det inte är 200 % kört lever jag i någon slags förhoppning och tanke om att jag på något sätt ska kunna trycka på on-knappen och få dig kär i mig. För att sedan leva lyckligt i resten av våra och vårt liv.)

(Jag ska skriva en lapp till dig med denna innebörd.)

Mycket händer nu, det är därför jag bloggar så otroligt lite tyvärr.

Jag har så mycket tankar i huvudet och mycket handlar om det faktum att jag ÄNTLIGEN ÄNTLIGEN lyckats börja leva för “just nu” som jag skrev om förut, och vet ni….. -Det är skit läskigt!

Jag har som sagt under över ett och ett halvt år gått och väntat på att mitt ex ska vilja ha mig tillbaka. Jag vet att det låter jätte sorgligt och kanske t om patetiskt att ha väntat så länge,men min kärlek till honom har varit så otroligt stark att jag inte velat släppa den.

Han var ändå mitt livs kärlek i över halva mitt liv och vi har fyra barn tillsammans så självklart hoppades jag att han skulle välja mig igen.

Anledningen till att jag också hängt kvar så länge, är att han hållt mig kvar med meningar som att jag alltid kommer vara hans livs kärlek,inget eller ingen kommer någonsin kunna ändra på det, “just nu” trivs han med det liv han lever idag….och “just nu” passar det hans mall på hur livet ska levas…”just nu” bor de ihop av ekonomiska skäl främst etc etc..vill inte gå in närmare i detalj,men saker han sagt har iaf. gjort att jag hängt kvar på hoppet…vilket alltså varit helt i onödan, för “JUST NU” har ju varit i över ett år nu liksom!!!

Jag vill även poängtera att tack vare hans “just nu” så har jag ju verkligen kunnat leva ett rikt singelliv,jag har träffat massor med nya vänner och varit med om saker som jag aldrig någonsin hade varit med om annars, så det är ju inte så att jag bara lidit den här tiden som varit.

Ibland har det verkligen varit helt tvärtom faktiskt, för jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv och om hur det är att leva med bara Jeanette. Jag älskar mig själv mer nu och jag känner mig mycket tryggare och starkare i mig själv som individ.

Jag har äntligen kommit till insikt att det inte är jag som behöver sörja för hur livet är, utan istället njuta av vilken gåva han faktiskt gett mig.

Han har ju gett mig möjligheten att bli oberoende, att känna att jag faktiskt duger genom att bara vara Jeanette.

Jag menar inte att jag inte hade en identitet när vi var tillsammans, eller att han på något sett styrde mitt liv (Snarare tvärtom i så fall) utan det jag menar är att nu kan jag inte luta mig tillbaka på någon annan än mig själv och det känns faktiskt väldigt bra.

Eftersom jag då gått och hoppats på att det skulle bli vi igen så har jag ju då heller inte velat ge mig in i något seriöst förhållande. Utan de jag varit med har varit väl införstådda med att jag inte varit redo för mer än just ett tillfälligt givande och tagande om man nu så säger.

Jag mötte en man under den här perioden av “väntan” som jag vet att hade det varit i ett senare skede under min själsliga resa hade jag mer än gärna velat inleda något seriöst med honom,men när våra vägar korsades var jag tyvärr inte alls redo.

Han har nu dessutom dragit sig tillbaka väldigt mycket, och när det gäller just vår “relation” så är det mycket som far runt i mitt huvud. Han verkar nästan arg på mig och det gör mig så otroligt ledsen då jag inte vet varför….så det är också en stor bidragande faktor till att jag känner mig så förvirrad just nu.

Det som jag å andra sidan glädjer mig väldigt mycket åt , och den största bidragande faktorn till att jag nu skriver så sällan, är att jag fått annat i mitt huvud att tänka på.

Jag vill inte skriva utförligt om det här ännu,men kan berätta att det finns en anledning till att jag nu VILL leva för just nu..Jag är villig att gå längre än att bara vara KK och det känns otroligt läskigt att tänka det,ännu läskigare att säga det…och läskigast av allt är att t om skriva det här… För nu vet ni…jag har vågat öppna upp tanken på att leva resten av mitt liv med en annan man.

Jag är otroligt rädd för att bli sårad igen men jag känner att jag är villig att ta chansen.

När man träffar någon som klaffar en så bra och man inser att hoppet är ute när det gäller “sitt livs kärlek” så gäller det ju att våga hoppa…det gäller att våga ta steget för att se vart det leder en,men det viktigaste av allt är att man då också måste vara redo för att verkligen göra det.

Jag har inte varit det tidigare…men nu kära vänner är det dax

Så ja…det blir nog tyvärr dåligt med bloggande då jag har annat för mig …Men ni får ju då istället desto mer information om vad som händer när jag väl sätter mig ner och skriver.

Så ja… Jag är otroligt förvirrad,nervös,spänd,pirrig,förväntansfull och “skrattig” just nu och det är en härlig känsla.

Önskar bara att jag kunde få reda på hur det är fatt med mister J.

Men livet kan ju inte bara vara en dans på rosor…eller hur? Något måste man ju gå och grubbla på också.

Sen vill jag bara skriva att efter det tragiska som hänt mina vänners son och annat skit i världen som skett,har faktiskt något riktigt bra hänt en kär vän till mig.

Han har haft elakartade tumörer i halsen och genomgått den första operationen för att ta bort dessa, operationen gick lysande och han var uppe på fötter bara ett par timmar efter! =) Cystorna har inte heller spridit sig någon annanstans än i halsen,så det här kommer lösa sig och bli jätte bra!

Så vissa skitgrejer kan ju faktiskt lösa sig och bli återställt eller t om bli bättre sen!!

-Glöm aldrig det!!

Jag älskar er alla!!!!

Kramis J.

Vet inte om Hoppet är klassad som barn-/ungdomsfilm eller vuxenfilm, men den går nog hem som båda delarna. Azad är en tolvårig kille som tillsammans med sin bror Tigris skiljs från sin familj då pojkarna sänds till Tyskland, men hamnar i Sverige, för att undkomma krig och förföljelse i hemlandet.

Filmens öppning är väldigt stark där Azad och Tigris desperat försöker söka skydd i en rottingkorg mitt på ett fält under ett flyganfall. Stundtals är den hur stark som helst och jag kommer på mig själv att sitta och lipa framför tvn, vilket minsann inte sker ofta, medan den bitvis är betydligt mer medioker. Peter Stormares korvgubbekaraktär som ska symbolisera hopp känns lite påklistrad, medan de betydligt mer orutinerade skådisarna känns mer äkta även om de kanske inte är de bästa på att agera. Som helhet är ändå Hoppet en svensk film betydligt över medel och att få uppleva den asylsökandes situation ur ett barns ögon är säkerligen nyttigt både för unga och gamla av det inskränkta slaget.

Betyg: 4

Jag vet inte vad det är som triggar dessa tankar, men ibland så tappar jag hoppet om människan.
Jag ser liksom inte längre hur det är möjligt att vi ska överleva denna värld länge till. Eller överleva oss själva för den delen. Där har vi ett riktigt problem.

Kattmänniska.

ps. Ni är dåliga på att skriva roliga kommentarer. Just nu upplever jag det mest som att kommunikationen endast strömmar åt ett håll. Ge mig ditt bästa! Spotify-inviten finns kvar ännu.

Tankar och känslor kan man inte rå för att man har, de bara kommer och finns där även om man inte vill. Det finns saker som man ältar hela tiden, men hur ska man göra för att inte tänka på det? Det första man tänker på när man vaknar och det sista man tänker på innan man somnar. Vill inte tänka, vill inte känna, vill inte ha ont i magen eller bröstet, vill inte ha krypningar i kroppen. Vill bara att allt ska vara bra. Att man ska vara lycklig och glad, känna sig älskad, fin och duktig. Men jag ska försöka och hoppas in i det sista, för trots allt så är hoppet det sista som överger en!

Min trygghet är dottern och maken, vill inte att det ska försvinna för då har jag inget…..

AKA: Leaps and Bounds – Runtime: 88 Minutes – Country: Sweden / Norway / Germany

This film is about a refugee family, being terrorized in their home country Iraq; somewhere the war never comes to an end. And that is certainly an up-to-date and realistic topic, which could offer a certain variety concerning a cinematic realization. The main focus is laid on the two brothers Azad (Ali Abdulsalam) and Tigrit (Ronas Gemici), who survived a bomb attack while playing on some countryside hills. Their parents can only consider one resolution: they have to bring their kids out of the country, that they finally get the chance to live a more fortunate life.

Azad and Tigris are practising their ability of high jumping…

And that is just where the whole story begins; seeming to be a very promising, interesting and serious one. The destination of the two brothers is set up to be germany, but they finally get stuck up in Stockholm after they had been betrayed and loosed their tickets. But gladly they can find shelter, there is a compatriot family which takes care. But for how long… since this cannot be the final solution – the boys want to be reunited with their family – anywhere, but certainly not home, where the war is still going on.

A good intention – that is the only thing I can accredit this film. It just looses itself within the whole developing of the story; introducing many different (and difficult) topics like: war-technical traumatas, migration, integration, asylum policy, a difficult sports career – and so on. What maybe was intended as a authentic and moving drama; finally turned out to be a rather unrealistic and unsubstantial fairytale. With a lot of annoying cliches, of course. The images we get from the Kurds and Swedes are way too reduced, they simply do not correspond to reality; just to give you one example here. The director just wanted way to much, which results in the fact that he looses himself between the topics, only slightly dealing with the interesting and serious aspects.

Can philosophy really help here… ?

The only thing which I really liked about this film: the characterization of the two brothers, which was certainly moving at least. Azad has to take care of his older brother after he got speechless – one result of the bomb attack. So they are sticking up together even more, trying to figure out a reasonable solution to all of their problems, always looking out for each other. Mainly focusing on Azad’s ability of high jumping, which should lead to the desired success, or let us call it a “legitimation” to have a chance for a better life in the future…

But that is just about it. For example, the character of the philosophical hot-dog selling salesman (Peter Stormare) who gives Azad some whise words of advice, seemed to be misplaced somehow. At least I could not take this role for serious. Such as the rest of the film, which seemed way to belittled and badly reduced, mainly focusing on Azad’s abilities as a high-jumper; while totally fading out all serious problems. But that is maybe justified by the overall title Hoppet – which basically means “jump”. Being very cautiously: concerning this film I sometimes felt that the term “jumping” (over all barriers in life) could simply be equaled with “running away” – which is obviously not a solution.

Azad has to the care for his older brother who remains silent…

Warning, serious spoilers ! Just take a look at the end of the film. Azad finally made it to germany, taking part in a major sports competition. After they convinced a local customs officer not to look into a certain box where his brother was hidden, by the way… please. Everything works, if you are only believing in it ? I would certainly agree, but not concerning this difficult and serious topic. Then we see Azad going for his final jump… which can not be fulfilled without his parents showing up, somehow out of the blue – just to underline the already artificially appearing happy end ? There is even more: the manuscript of the book the father wrote to finally get a legitimation to leave his country; formerly entrusted to his sons – is now flattering in the wind. He now is actually there (we do not know how they made it), so who cares ?

At least I did. Not all things are to be handled so flippant, especially in a children’s film which tries to present something of importance. In my opinion: the story of a torn apart family who becomes reunited, mainly because of their constant bravery and courage. But this realization just can not be taken seriously. Good intentions, yes… maybe even a certain relation concerning school demonstrations, since it can initiate some important discussions. But the film considered as what is is… unrealistic, exaggerated, rather whitewashing – I did not really like it. 3.4/10.

The Trailer – The DVD

Jag har skrivit förr om hur hoppet inte överger människan. Jag är även djupt troende. Jag tror på att det kommer att bli bra.

Hemma alltså. Känns som att jag tjatar mest hela tiden om hur allt ska bli bra hemma. Men jag tror verkligen att det kommer att bli det. Kanske inte det här årtiondet. Men någongång. Som idag till exempel. Maken hade satt upp en ljusslang i hallen. Utan att bli gömd bakom en list ser det ut som en finlandsbåt. Jag tror att han kommer att sätta upp en list också – så småningom.

Jag ska rensa ut alla köksskåp och göra mig av med alla dubletter av allt. Jag kanske inte hinner det den här helgen, men jag ska!! Så småningom.

Killarnas rum innehåller fler leksaker än Toys r us. Där tror jag att vi kommer att rensa. Snart. Eller kanske i sommar.

Jag tror benhårt på att vi kommer att göra balkongen vrålläcker om någon månad. Det kom jag på att jag tror mest på just nu.

Jag återkommer om ett tag när jag varit tvungen att börja tro på något annat.