Jag kom i säng vid midnatt, men fick inte sova förrän framåt sju. Anledningen var att jag ville testa om jag kunde sova utan värktabletter, och det gick inte så bra. Därför hade jag precis tagit mig ur sängen när boendestödjare M1 dök upp klockan ett.

Hon märkte att jag var trött och hängig, och frågade varför så jag förklarade att tandvärken hållit mig vaken och att jag nyss gått upp.

“Så det är därför du låter som en tonårsgrabb i målbrottet!” utbrast hon.

Inget ont som inte har något gott med sig, antar jag.

Läs även andra bloggares åsikter om tandvärk, sömn, sömnlöshet, trötthet, röst, målbrottet, pubertet, hormoner, testosteron, transsexualism, könskorrigering

I eftermiddags när jag vaknade hade jag fått ett mail som satte min värld i gungning litegrann. Jag visste ju, fast ändå inte. Jag har läst och hört många berättelser på samma tema, och varje gång blir jag både arg och ledsen – men mest förtvivlad. Mailet kom från en vän som berättade om sitt liv med en diagnos som räknas in under intersexuella tillstånd, eller DSD (Disorders of sex development).

Att ha DSD är att ha fötts med ett biologiskt kön som är tvetydigt; det kan vara att läkarna inte är helt säkra på om det är en pojke eller en flicka, eller att de tror sig vara säkra men att det senare visar sig att det inte är så självklart. Intersexuella diagnoser handlar om sånt som är mätbart: hormoner, kromosomer och förekomsten av och utseendet på och funktionen hos vissa organ. De flesta med DSD har en tydlig könsidentitet som man eller kvinna i vuxen ålder, även om det händer att läkarna har valt fel kön åt dem som barn.

Jag vet inte om den som skrev mailet skulle använda ordet “könsstympad” om sig själv, och jag vill egentligen inte utmåla människor som offer, men det är det ordet som ligger närmast till hands. Som så många barn med DSD har hon genomgått operationer och andra behandlingar som barn. Några av de operationerna är viktiga för barnets fysiska och psykiska hälsa, men inte alla. En del görs mest för att anpassa barnet till en norm för hur en flicka eller pojke förväntas se ut mellan benen, och det mail jag fick idag vittnade om de mer långsiktiga konsekvenserna en sådan operation kan ge.

Jag vet att det finns en del transsexuella som verkar “vilja vara” intersexuella. Det anses liksom vara finare att ha en strikt kroppslig förklaring till varför man känner sig som man gör. Jag vet att det förekommer att transsexuella självmedicinerar med hormoner och sedan hävdar att de effekterna beror på att de har DSD, och att det händer att till exempel transsexuella tjejer berättar stolt att deras kroppar aldrig har producerat testosteron, eller att de behöver extra höga doser av östrogen för att de är intersexuella, vilket deras läkare inte fattar. Och så vidare. Det är som ju fler kroppsliga symtom man har på att vara medfött androgyn, desto högre status får man.

Jag har aldrig förstått själva hypen. Innan jag började med testosteron oroade jag mig nämligen en del för att det skulle visa sig att jag till exempel inte tålde testosteron så bra, eller att jag inte kunde tillgodogöra mig det. Nu visade det sig istället att min kropp kanske snarare drar åt andra hållet, och suger upp testosteron som en svamp. När jag insåg det blev jag enbart lättad, men först idag kommer jag på mig själv med att undra över vad det “betyder”.

Om jag tillhörde de som verkligen vill framstå som så genuint transsexuella att de inte är transsexuella alls, så skulle jag säkert kunna leta fram någon ovanlig diagnos som liknar detta, ställa den på mig själv och hävda att det måste vara ett intersexuellt syndrom att känslig för testosteron. Men jag vill inte ha någon intersexuell diagnos till varje pris, och jag har inget behov av att rättfärdiga min behandling med att leta kroppsliga förklaringar. Det som spelar någon roll för mig är att testosteronet fungerar i min kropp, och att det flyter på som det ska.

Jag är tacksam över att jag inte blev könsstympad som barn, och jag är tacksam över att jag idag börjar närma mig en kropp som ser ut som jag tänkt mig den. Att jag föddes med XX-kromosomer och snippa, och sedan utvecklade bröst och runda höfter, är inget jag anser att jag behöver skämmas över. Man blir inte mer äkta för att man genomgått ett extra helvete, och man blir varken mer eller mindre kvinna eller man för att läkarna inte direkt förkunnade ens (rätta) kön så fort man föddes. Att bli könsstympad är inget privilegium.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, intersexualism, DSD, vård, behandling, barn, könsstympning, operationer, trauma, könsorgan, biologism, hormoner, testosteron, östrogen, kön, genus, könsidentitet, identitet, diagnoser, sjukdom, funktionshinder, övergrepp, könsstympning, status, HBTQ, transpersoner

Jag klippte mig igår. Ingen världssensation, bortsett från att en viss känsla saknades. Jag får nämligen alltid karinboyekomplex när jag sätter saxen i håret. Hur jag än klipper så inbillar jag mig att jag ser ut som en typisk flata från 1930-talet. Sensationen den här gången var alltså att jag för första gången på evigheter INTE såg Karin Boye i spegeln.

Min frisyr ser ut som om jag klivit direkt ut ur en skolkatalog från 1994. Jag har mer finnar än hår på bröstet, men det tar sig, och jag börjar bli bättre på att raka mig. Jag ser ut som en fjortiskille – och det är ju faktiskt precis det jag är.

Läs även andra bloggares åsikter om bilder, könskorrigering, frisyr, transsexualism, hormoner, finnar, rakning, hår, kroppshår, Karin Boye

150 dagar har gått sedan jag fick den första testosteronsprutan. Åtta månader efter att diagnosen Transsexualism ställts och efter totalt fjorton månader i utredning fick jag äntligen börja behandlingen.

Å ena sidan känns det som om det var igår jag med fumliga händer plockade fram asken med den lilla glasampullen i ur väskan för att överlämna den åt distriktssköterskan. Jag minns hur klumpig och obekväm och spänd jag var när jag blygt drog ner shortsen litegrann och la mig på britsen, men samtidigt hur lycklig och förväntansfull jag kände mig.

Å andra sidan känns det som om det var hundra år sedan. Som jag skrev redan igår har jag fått en hel del tydliga kroppsliga förändringar, men de psykiska effekterna är svårare att sätta ord på.

Jag mår bättre, den saken är säker. För tre år sedan hade jag ägnat halva mitt liv åt gerillakrigföring mot min egen kropp, så jag bestämde att det fick vara nog, och inledde fredsförhandlingar. Idag tror jag att jag har kommit till någon slags vapenvila, och kanske tillochmed att jag är på väg mot fred – och det skulle aldrig ha fungerat utan testosteronet.

All den energi som jag lagt på att sätta krokben för mig själv kan jag helt plötsligt använda till en massa annat. Jag orkar plugga, och tillochmed träffa människor och vara social. En sån enkel sak som att gå ner till Statoil för att posta ett brev tar inte längre flera timmar av självpepp innan det blir av. Jag kan röra mig ute utan att äcklas av den bild jag tror att andra ser.

Kanske är det därför jag märker att jag har fått en mycket bättre självkänsla, att jag är tryggare och mindre osäker. Jag vet inte ens om jag en enda gång på de här 150 dagarna har känt av den där bitterheten jag alltid kände förut över att ha fått vänta så länge på att börja leva.

Jag var bitter, men kämpade för att komma ur bitterheten eftersom jag visste att den var destruktiv. Då lyssnade jag alltid på Tell me this night is over, och sjöng med, i tysthet:

“I hope that someone’s gonna call and tell me this night is over

’cause I wanna start living my life before I get much older.”

Jag vågade aldrig hoppas på att det faktiskt skulle hända, men det gjorde det. Mitt liv har äntligen börjat. Jag är 29 år på papperet, 14 år i kroppen och 150 dagar i själen. Nyfödd som jag är har jag viktigare saker för mig än att odla min bitterhet – att leva, till exempel.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, vård, könsbyte, transition, kön, genus, psykisk sjukdom, psykologi, självkänsla, ångest, självmordstankar, självdestruktivitet, självbild, hopp, hormoner, testosteron, Nebido, bilder, The Ark, Tell me this night is over, väntan, längtan, livet, lycka, glädje, pubertet, kropp, utseende, depression

Jag brukar säga att jag inte är som en vanlig tjej. N brukar hålla med mig.
Två kvällar den här veckan har jag dock gnällt och skällt på stackars N.

Ena dagen för att han var på dåligt humör. Usel planering tyckte jag att han hade och jag kände mig liksom tvingad till att gnälla på och ifrågasätta honom. Ända tills vi skulle sova och han avslutade med:
- Lägg av nu! Du har fan förvandlats till en vanlig tjej!

Nästa dag försökte jag förstå mig på försäkringskassans hemsida och föräldrapenningen. Och så e-legitimationen. Fuck, hur svårt ska det vara? Jag jobbar med sånt här och deras tjänst och information är helt värdelös. Sen gav jag upp och skällde ut N för att vi ”inte pratat om det här”. Trots att det inte finns nått mer att prata om egentligen. Jag grät och skrek.
N skrattade åt mig eftersom han insett att det inte var jag utan hormonkärringen som var i farten.
Han: – Vad gråter du för egentligen? Finns det något att vara ledsen och arg för?
Jag: – Nä det finns det inte… buhuu.

Som tur var för N höll det bara i sig i 2 dagar.
Nu är jag tillbaka. Glad, lugn och utan spår av gnällighet. Försäkringskassan får han hjälpa mig med dock.

Imorgon firar jag 150 dagar i puberteten – men jag kunde inte hålla mig, så jag visar lite bilder redan idag. Det är en hel del som har hänt sedan jag började med testosteron, både fysiskt och psykiskt.

De kroppsliga förändringarna är ungefär de jag hade väntat mig: Jag har fått mer kroppshår, jag har en lite mörkare röst och en jämnare och kraftigare skäggväxt. Min kroppstemperatur är densamma som förut, och med undantag för vissa perioder skulle jag inte säga att jag egentligen svettas mer. Däremot har jag både blivit mer varm i huden och mer frusen. Kanske är det lite psykiskt: Jag behöver inte längre de låga temperaturerna för att hålla mig hårig.

Måtten har förändrats – och det långt över förväntan, med tanke på att jag praktiskt taget inte har tränat alls. Vikten har fortsatt neråt, tack vare att jag samtidigt äter Concerta för min ADHD. Trots att testosteron brukar få människor att gå upp i vikt har jag tappat 4,5 kilo. Musklerna har kommit fram lite bättre, och mina underarmar och händer har blivit lite senigare, inbillar jag mig.

Men framförallt är det håret som är den stora skillnaden. På ställen som ryggen och kinderna som förr hyste några små ljusa fjun har jag numera en tydlig hårväxt, och benen som redan förut var ganska ludna är numera nästan päls. Jag har tillochmed hår på bröstet – men snyggast är ändå mina underarmar. Jag råkar nämligen tycka att lite lagom seniga och håriga armar är snyggt, och har alltid skämts för att mina egna inte är så ludna som jag önskat att de var, och alldeles för runda. Nu har jag äntligen snygga armar.

Håret på huvudet är ständigt flottigt och jag har finnar i ansiktet, på bröstet och på ryggen. Jag börjar tröttna litegrann på det, men det är egentligen en bagatell. Rent kroppsligt är jag väldigt nöjd med min pubertet såhär långt, och känslan av att faktiskt kunna hantera situationen smyger sig på då och då. Det är en mycket märklig känsla – men helt fantastisk.

Läs även andra bloggares åsikter om könskorrigering, vård, transsexualism, kropp, bilder, puberteten, kroppshår, målbrottet, skägg, röst, hår, finnar, muskler, mått, vikt, Concerta, Nebido, medicin, svett, förändring, hormoner, utveckling, diagram, testosteron

Jag har alltid känt att det är skitsvårt att umgås med personer som lever i en kvinnlig könsroll. Inte för att jag ogillar tjejer, utan för att jag aldrig har kunnat relatera till dem på ett sätt som jag har känt att jag har förväntats göra. Jag vet inte hur det är att leva i en kvinnlig könsroll, fast jag antar att jag har gjort det själv. För mig var det så mycket jag aldrig förstod, och som jag sedan gav upp att försöka förstå när jag väl bestämt mig för att försöka få en könskorrigering.

Jag har alltid haft svårt att förstå människor i allmänhet och tjejer i synnerhet, men ändå har jag knappt pratat med några personer jag uppfattat som kukfödda på hela kvällen. Istället har det varit personer jag uppfattat som fittfödda, och det har fungerat över förväntan. Kanske är det mitt nyvunna självförtroende, men jag tror minst lika mycket att det kan ha att göra med att jag inte längre känner det där tvånget att hela tiden slå ifrån mig när folk förväntar sig att man ska ha vissa erfarenheter, insikter och kunskaper – eftersom de förväntningarna har minskat drastiskt.

Även om jag inte passerar som kille vare sig till utseende eller på rösten så är det i alla fall en påminnelse för folk som känner mig. Min boendestödjare som en gång i våras i förbifarten frågade mig om jag brukade handla i en affär som säljer damunderkläder – och sedan bad om ursäkt för det i tio minuter när hon kom på vad hon sagt – skulle förmodligen inte göra ett sånt misstag idag. Jag har glidit över i facket “mittemellan” i den könsnormativa världen, och det är en lättnad i sig – och det är i sin tur något som bara bygger på min självkänsla mer och mer.

Jag kan alltså tillochmed prata med människor, och ännu mer tillochmed prata med människor i en kvinnlig könsroll utan att känna något slags behov av att markera att jag inte är en av dem. Min gamla taktik att vara så konstig att ingen könar mig som kvinna var inte tillräckligt effektiv för att hålla könsparanoian i schack. Konstig är jag fortfarande – och synd vore väl annars – men vad det än är som har förändrats så fungerar det. All del energi som jag lagt ner på att driva mig själv in i onda cirklar pushar mig idag framåt i goda cirklar.

Läs även andra bloggares åsikter om kön, könskorrigering, transsexualism, puberteten, självkänsla, psykologi, hormoner, testosteron, självbild, könsidentitet, könsroller, självförtroende, genus, identitet, målbrottet

För någon vecka sedan ringde Leo för att fråga om jag hade ett gammalt dokument på min dator som de behövde för något pappersarbete. Visserligen låter hon ofta lite förvirrad på telefon, men den här gången kom hon av sig. Leo har inte hört min röst sedan Pride, så det är inte så konstigt: Jag har ju kommit i målbrottet. Hon sa att det var för att hon brukar reagera på att min röst är mycket ljusare än vad hon tänker sig att den är, men att hon inte reagerade på det den här gången. Hon reagerade alltså på att hon inte reagerade. Det lät mer som jag nu; som den röst hon tänker sig att jag har.

Imorse ringde Minou, och när vi babblat en stund kom det där med rösten upp. Det var ett tag sedan vi pratades vid över telefon, och hon erkände att hen först hade tänkt att min röst bara var morgongrötig. Men jo, hen hörde skillnad hen med. Alla gör det: Mina vänner, mina boendestödjare, min läkare, mina föräldrar… Alla hör att min röst är annorlunda jämfört med för några månader sedan. Inte längre så besvärande ljus, utan mer jag. Fortfarande är den inte särskilt mörk; någon basröst är det inte tal om, men den är lite mindre besvärlig.

Mina vänner reagerar inte längre på att jag har en så ljus röst när de hör mig. Det var såna reaktioner jag fick ibland förut, när jag till exempel träffade folk IRL första gången eller när de såg mig på tv ifjol: Vänner och bekanta tyckte att den röst de hörde inte stämde med den röst jag hade i deras huvuden. Jag tog det alltid som en komplimang, eftersom det tydde på att deras bild av mig gick bortom det ytliga. De kunde se mig som den jag var här på nätet istället för att haka upp sig på min röst eller mina bröst.

Idag har avståndet mellan deras bild av mig och min fysiska kropp krympt, men det viktigaste är att det största avståndet – det mellan min egen inre bild och den bild jag ser i spegeln – är mindre än någonsin.

Igår skickade jag en bild från mitt gamla liv till Robin för att muntra upp honom. Jag ville visa honom att han inte är fetast i världen, så jag tog den mest pinsamma bilden jag har. Fotot är ungefär tre och ett halvt år gammalt, från den tiden då jag vägde 108 kilo och såg ut som min mormor. Hans reaktion var “Fan vikka pattar du hade”. Jag är så himla glad att han skrev det i imperfekt. Min kropp är inte perfekt, men mina gamla former är imperfekt.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, puberteten, målbrottet, testosteron, hormoner, rösten, telefon, kropp, komplex, fetma, övervikt, ideal, skönhet, bröst, komplimanger, självbild, bilder

Jag kräks för det mesta åt reklam. Min lycka är fullkomlig nu när jag fått tillåtelse av andra boende att klistra Reklam, nej tack! på brevlådan. Annat hade nästan varit en orsak att flytta ut till Halljärv-kojan, eller något liknande.

Men den här gillar jag. Leendet drar mina läppar utåt när jag ser den på TV.

Egentligen vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Den väcker i alla fall många tankar. Kvinnor, män, könsroller, hormoner, intressen, Mammon, kapitalism, perfektionism, eller är det livets mening rent utav?

Och vadå stereotyper.

Hahaha. Men roligt är det.

Om ni som jag använder Firefox; Skriv:

about:mozilla

i adressfältet

- På tal om Mammon

“-Vad skulle du säga till de som inte kan acceptera det här bland de som är jämnåriga till dig, vad skulle du vilja säga till dem?

- Jag vet inte, jag tycker de är rätt löjliga som håller på att reta mig bara för att jag är den jag är. Det är inget fel på att vara det, för de är ju sig själva och jag kan ju inte gå och reta dem. Så jag tycker att de ska sluta med det.”

Sam är 16 år och har blivit mobbad på sin förra skola för att han är transsexuell. Hans mamma och hans storasyster och tvillingsyster stöttar honom, och han går på stopphormoner och ska få börja med testosteron. Sam har vänner som inte tycker det är någon stor grej, men så var det inte förut innan han bytte skola. När han sitter i soffan hos Malou i Efter tio och får frågan svarar han så underbart, och med en röst som om det han säger är helt självklart. Mamma Camilla ställer dessutom hormonläkaren Olle Söder mot väggen och frågar varför det är så svårt att få stopphormoner innan puberteten hinner gå för långt åt fel håll.

Jag läste om Sam och Camilla i Aftonbladet för någon månad sedan, och blev oerhört imponerad av mamma Camillas lyhördhet. Jag sa då att “Att våga lita på sitt barn, och välja att försöka förändra omvärlden istället för barnet, det är mod för mig“. Idag måste jag säga att jag är minst lika tagen av Sams mod – och klokhet.

Man kan ju inte gå runt och reta människor för att de INTE är transsexuella, för de kan ju inte rå för att de föddes med en kropp som matchar deras självbild, så då kan man inte reta folk för ATT de är transsexuella. Frågan är väl kanske om de som mobbat Sam vågar se sig själva i spegeln?

Han själv har i alla fall inget att skämmas för – tvärtom. Även om man inte kanske känner sig stolt över att vara transsexuell så tycker jag att man ska vara stolt över att man vågar vara sig själv. Det är mod.

Tyvärr kan jag inte bädda in Tv4-filmer, men det går att se avsnittet här. Cred: Rikkie. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, HBTQ, komma ut, garderoben, Sam, Camilla, könskorrigering, könsidentitet, tv, tv4, Efter tio, hormoner, stopphormoner, vård, transition, testosteron, Olle Söder, barn, acceptans, respekt, föräldraskap, mod, mobbing, självkänsla

Ordet aktivist är ett intressant ord, eftersom det symboliserar en person som är en underhuggare och som uttnyttjas utav mer smarta och i vissa fall seriösa personer som sitter högre upp i samma falang, så att säga.

Sedan finns det många olika sorters aktivister, t ex miljöaktivister, djurrättsaktivister och vänsteraktivister. De två sistnämnda är varken demokratiska eller seriösa, ett exempel på detta skedde igår då c:a 50 idiotiska antidemokrater till vänsteraktivister försökte sabotera ett möte i Vellinge anordnat utav SDU, alltså Sverigedemokratisk Ungdom.

Deras försök, bl a via äggkastning och skrik av alla de slag, hade dock ingen effekt. Det finns nämligen saker som poliser, högtalare och volymknappar på högtalare.

När det gäller djurrättsaktivister så tycker jag att de är bra, bortsett ifrån de handlingar som de gör och begår. Om de bara lade av med dessa så skulle de komma längre, detsamma gäller vänsteraktivister.

Men detta fattar utav någon anledning inte dessa båda grupperingar, vilket säger ganska mycket om deras bångstyrighet och låga IQ. De bete’r sig enkelt uttryckt värre än t ex en stenkåt bisonoxetjur, vars hormonaktivitet har spårat ur så mycket att han är en fara för alla människor som råkar befinna sig i de marker som han befinner sig i.

Nu menar jag inte att vänsteraktivister och djurrättsaktivister utnyttjar djur sexuellt, t ex kor och katter, även om många utav dem verkar ha gjort det minst några gånger för mycket.

Detta kan i så fall förklara deras bete’ende vid t ex motdemonstatrationer, de är “översexuella” i en något konstig bemärkelse så att säga.

Motdemonstrationer och motdemonstrationer förresten, -Det är ju bara ett jävla bröl, som Brasse Brännström sade i sketchen “Fiolen min” ifrån 1976. Man skulle kunna tro att vänsteraktivister är kåta på sverigedemokrater och för övrigt alla som dessa aktivister är emot.

Snacka om att de är ruskigt osäkra på sig själva, det är de ju av allt att döma ändå förresten.

Läs mer om SDU:s möte och vänsteraktivisternas förkastliga och antidemokratiska handlingar på http://politisktinkorrekt.wordpress.com/2009/11/22/sd-demo-i-vellinge-under-eftermiddagen/ ,

http://somjagserdet68.wordpress.com/2009/11/22/yalla-yalla-sverige-at-alla/ och på

http://www.dn.se/nyheter/sverige/sd-mote-i-vellinge-sdu-1.999352 .

När man är i puberteten är det viktigt med hygienen, jag vet. I teorin vet jag, i praktiken är jag sluskarnas okrönte konung. Jag borstar inte ens tänderna varje dag, så det är lite si och så även med resten. Det gäller ju att utnyttja att jag är singel, pluggar på distans och inte har något liv IRL.

Med andra ord: Jag har inte tvättat ansiktet på några dagar, och inte håret heller. Jag har inte duschat eller badat, så jag ser ut som om jag doppat hela mig i olja. Sist jag rakade mig var i måndags. Tidigare skulle jag inte ha velat åka till köpcentret såhär; jag känner mig sunkig. Idag blev det så ändå, av ren lättja. Och jag förstod inte riktigt varför jag kände mig så bekväm med det. Min vanliga oro för att folk ska tycka att jag är äcklig var som bortblåst.

Normalt sett känner jag mig alltid i ett sånt underläge när jag kliver in i en affär med tekniska prylar, och jag brukar känna mig så korkad att jag inte ens vågar säga “ja” när expediterna uttryckligen frågar om jag behöver hjälp, fast det är precis det jag gör. Kanske var det min millimeterlånga skäggstubb som fick mig att helt plötsligt våga fråga om skillnaderna mellan olika kamerastativ, och erkänna att den viktigaste egenskapen hos hörlurar är hur effektivt de stänger ute ljud. Jag kom hem med båda, och med en känsla av att klara av sociala situationer utan att freaka ur fullständigt.

Det var först nu, när jag fick för mig att ta lite bilder, som jag fattade varför det inte kändes så motigt. Det är knappast första gången jag kommer på det, men jag blir lika förvånad varje gång: Jag känner mig manlig.

Jag har femdagars skäggstubb som faktiskt är stubb, och inte fjun. Min haka är stickig och skiftar i gröngult, och mina armar börjar bli ludna. Mitt ego börjar anta manliga proportioner och min sociala fobi verkar smälta bort i takt med att skägget växer. Rösten hänger fortfarande inte med, inte huvudet heller. Jag minns min förra pubertet som kaos, och det är den här med – men den här gången har jag nästan trettio års livserfarenhet och en högskoleutbildning som hjälper mig att sätta saker i perspektiv. Eller: Den borde göra det. Jag borde vara bättre rustad. I teorin.

Min skäggstubb gör att jag fixar att gå i affärer. Det eviga krypande obehaget så fort jag rör mig bland folk börjar släppa, bara för att jag känner mig mer hemma i min kropp. Fortfarande har jag långt kvar, men det går åt rätt håll. Med ett ansikte fullt med finnar, ett hår fullt med flott, en grönaktig haka och en röst som får folk att fråga om jag har svininifluensan blir livet lite lättare.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, testosteron, hormoner, vård, bilder, manlighet, mansroller, kön, genus, könsroller, självkänsla, social fobi, ångest, komplex, ideal, puberteten, finnar, skägg, hår

Idag kom jag ut inför min terapeut: Jag erkände att jag är en person med könsorgan. Hon lyssnade, men jag tror inte riktigt att hon förstod hur stort det var för mig.

För första gången sedan jag flyttade hit för snart två år sedan har jag tillåtit mig själv att börja prata om min könskorrigering, min könsidentitet och liknande, på ett mer personligt plan. Förut har vi pratat om vad som händer, rent tekniskt: Jag väntar på en remiss dit, jag vill vara säker på att jag inte har epilepsi innan jag börjar med hormoner, jag funderar över hur testosteron och centralstimulantia fungerar ihop.

Känslorna och tankarna har jag däremot hållit tyst om när jag sitter hos terapeuten, hos psykologen och hos psykiatern. De har sipprat fram när jag har träffat min utredare och den psykolog som är knuten till utredningen, såklart, men det är en helt annan sak: En helt annan mottagning i en helt annan stad, där de har en helt annan kompetens. Jag har varit rädd för att bli missförstådd, för att bli misstrodd, för att upptäcka deras okunskap och deras fördomar. Sånt besvärar mig, hur subtilt och oskyldigt det än är, så jag har varit tyst. Tills idag.

Hon frågade om jag märkt av några kroppsliga och mentala förändringar sedan jag började med testosteron, och jag började med det vanliga: Kroppshår, skäggväxt, finnar, fet hud, sömnproblem, målbrottet… Och så till slut bestämde jag mig för att berätta allt. Jag sa att jag hade haft stånd i två månader, och att det för mig som varit asexuell var en oerhört absurd upplevelse. Sedan gick jag över till att prata om stämbanden och målbrottet, men ändå.

Jag har idag erkänt att jag är en människa med könsorgan – inför min terapeut. Jag tror inte ens att jag har berättat om min asexualitet förut, utan har hållit det mesta som rör det kroppsliga, det könande, därifrån. Här, på min blogg, och på nätet i övrigt, bland mina vänner IRL och till exempel med mina boendestödjare, pratar jag massor om min transsexualism, men så fort jag kliver in genom dörren på åttonde våningen på sjukhuset så går jag i lås. Att prata om könsskav – när kroppen skaver mot självbilden, och när självbilden skaver mot normen – på psyk har jag fortfarande svårt för.

Det är över tre år sedan den första journalanteckningen om min transsexualism gjordes i mitt förra landsting, och över två år sedan jag träffade en läkare i det här landstinget för att be om en remiss till utredningen. Jag har gått i utredning i ett och ett halvt år, lever så öppet som det överhuvudtaget är möjligt, har varit med i tv och blivit intervjuad av tidningar, går på testosteron sedan snart fem månader, bloggar hämningslöst om de mest intima delarna av mitt liv på ett sånt sätt att jag misstänker att folk som läser ibland skäms för min skull, mår rätt okej och känner inte att min könsidentitet är ifrågasatt från alla håll och kanter – och ändå känns det som om jag tagit ett gigantiskt steg idag.

Jag har erkänt att jag har könsorgan. Nästa steg är antagligen att våga erkänna att jag har könsorgan som andra skulle beteckna som kvinnliga. Vi får se hur det går.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, kön, könskorrigering, psykiatri, psykologi, tabu, ångest, komplex, penisavund, könsorgan, kukar, fittor, stånd, testosteron, puberteten, målbrottet, asexualitet, stämband, öppenhet, komma ut, garderoben, vård, tystnad, skuld, skam, rädsla

Jag antar att det var igår som jag märkte det för första gången: Min sexualitet och mitt språk har förändrats sedan jag började med testosteron. Det är snart ett år sedan jag skrev “God kuk!” till Dennis, och sedan dess har jag varit noggrann med att kolla att det blir rätt ord: jul, kul eller kuk. Igår var jag nära att skicka ett sms där det stod rumpa istället för stora. Jag skriver alltså rumpa oftare än stora, enligt T9, och det måste vara något relativt nytt. Såhär rumpfixerad har jag inte varit förut.

Det är mycket som har förändrats. När jag började med testosteron för snart fem månader sedan fanns det vissa saker som jag oroade mig för: Att min ADHD skulle förvärras, att jag skulle bli sexuell och inte trivas med det, och att jag skulle bli heterosexuell och inte trivas med det heller.

Jag hade en internaliserad heterofobi som var pinsam, men som jag försökte att hantera ändå. Min bild av hur det är att vara heterosexuell är förmodligen ganska störd, eftersom jag är osäker på hur frigjord en heterosexuell man “får” vara. I heteroland gäller lite andra spelregler än i HBT-världen, har jag förstått, och min bild har varit ganska dyster. Att vara bisexuell har jag inga problem med, men att inse att jag är heterosexuell och därmed känna mig utesluten ur HBT-sammanhang och ändå inte helt välkommen i heteronormen – det var min stora mardröm.

Även om de flesta inte byter läggning när de börjar med hormoner, så finns det de som gör det. En del svänger från att bara gilla killar till att bara gilla tjejer eller tvärtom; andra glider längs med skalan. Det sistnämnda har jag gjort, tror jag. Jag är inte längre 95% bög, utan ungefär 80% – fast egentligen är det svårt att uttrycka det på det viset. Androgynofil, brukar jag kalla mig själv: Jag attraheras av androgynitet och androgyna personer. Det stämmer fortfarande, men jag räknar numera in fler personer.

Innan testosteron föll jag framförallt för personer ur följande kategorier:

• Kukfödda män med “androgyn” stil: typ Ola Salo och Jude Law.
• Kukfödda män med mjuk, “feminin” framtoning oavsett utseende: typ Robin Williams, Peter LeMarc, Mark Levengood och Jonas Gardell.
• Transkillar, bortsett från de som hade en alltför “maskulin” stil: Flanellskjortor och keps, till exempel, och svällande muskler och tatueringar. “Mannen med fittan” Buck Angel är till exempel inte riktigt min smak, även om jag tycker att han har en härlig inställning till sin kropp som jag beundrar.
• Intergenders, ospecificerade transpersoner etc. som ligger nära “mitten” av könsskalan utseendemässigt och har ett queert förhållningssätt.
• Någon enstaka gång ibland fittfödda kvinnor med en mycket androgyn (dock inte butch) stil: Typ Melina Kanakeredes och Malena Ernman, och förmodligen lika sällan en kukfödd man med uppenbart “maskulin” stil.

Det hände att jag definierade min läggning som “jag attraheras av personer av alla kön, utom av fittbärande kvinnliga kvinnor i en typiskt kvinnlig könsroll”. I själva verket var det inte riktigt så enkelt. Jag föll framförallt för personer med en “androgyn maskulinitet” och framförallt för personer med kuk, och allra hårdast föll jag för de som hade båda två.

Idag har jag börjat inse att jag kan lägga till en kategori:

• Personer med ett kvinnligt könsuttryck, men med androgyna och/eller maskulina drag.

Där ingår till exempel en del kukfödda transpersoner med relativt feminina könsuttryck och kroppar, tjejer med strapons, tjejer med kuk och killar i kjol, peruk och smink. Däremot är tjejer med en tydligt kvinnlig könsidentitet, ett tydligt kvinnligt könsuttryck och fitta fortfarande otänkbara, och därmed även till exempel transsexuella tjejer som strävar efter att smälta in som kvinnor, göra könskorrigerande operation och inte känner sig bekväma med att ses som queera eller som trans. Jag är inte intresserad av kvinnlighet, utan av androgynitet.

Nu är allt detta i mitt huvud, alltså. Allt är teori, inget är praktik. Jag kommer på mig själv med att sjunga “I wish I was a virgin, a virgin like you… I wish I was as simple as you seem” och inse att jag på sätt och vis är en oskuld, men ändå väldigt komplicerad. Nu har jag i alla fall släppt min heterofobi, eftersom jag insett att heterosexuella inte alltid är så utsatta som jag intalat mig att de är. Än så länge har jag inte blivit hetero, men bög, homosexuell och bisexuell käns inte längre som att de passar. Androgynofil, transofil och queersexuell – det är väl snarare det jag är, om jag nu ska sätta etiketter.

På sätt och vis har min läggning förändrats, men på sätt och vis inte. Jag är fortfarande androgynofil, men i takt med att jag blir tryggare i min mansroll vågar jag tänka mig kvinnliga personer utan att halka in på självömkan över att jag riskerar att få min kropp bedömd och sorterad som ändå kvinnligare än deras. Jag är precis lika fjollig som förut, men min självkänsla är starkare och jag är tryggare i min manlighet och har tappat en stor del av min rädsla för tjejbaciller. En biverkning som testosteronet haft är nämligen att den så gott som helt har botat min heterofobi.

Läs även andra bloggares åsikter om heterofobi, heterosexualitet, homosexualitet, bisexualitet, läggning, fördomar, homonormen, heteronormen, HBTQ, kön, genus, könsidentitet, transsexualism, könskorrigering, vård, hormoner, testosteron, puberteten, läggning, sex, sexualitet, könsuttryck, transpersoner, könsroller, kärlek, androgynofili, kvinnlighet, manlighet, oskuld, självbild, självkänsla, kroppar, heterofobi, Ola Salo, Jude Law, Buck Angel, Robin Williams, Mark Levengood, Jonas Gardell, Peter LeMarc, Melina Kanakaredes, Malena Ernman

Jag läste nyss en artikel om att lesbiska är bättre mödrar än heterosexuella kvinnor, och genast utbröt en diskussion i kommentarsfältet där folk ventilerar alla sina tröttsamma fördomar om hur lesbiska är. Såklart. Någon drar upp att alla (eller i alla fall hälften) av alla flator är butchar, och får svaret:

“det fenomen du beskriver har med mängden könshormon att göra.. jonas gardell t.ex har säkerligen en för hög halt östrogen i kroppen det är därför han beter sig en en skolflicka, medans dom manhaftiga lesbiska har en för hög dos testosteron i sina kroppar.. detta är på inget sätt fakta utan bara mina egna antaganden! men jag tror att dom stämmer ganska bra”

Jag har gått på testosteron i snart fem månader, och jag skrattar rått åt tanken på att det skulle finnas ett samband. De senaste månaderna har jag fått en del frågor om hormoner, och jag har funderat ännu mer över det själv. Hur har jag förändrats mentalt efter att mina testosteronvärden skjutit i höjden? Tja, jag har blivit korkad, uppvarvad och så vidare, men hur är det med… liksom… mansrollen? När jag hade en överdos av testosteron i kroppen, var jag mindre fjollig då än när jag hade ett underskott?

Den som känner mig kan intyga att så inte är fallet. Jag har alltså gått från att ha “låga, om än normala halter testosteron för att vara biologisk kvinna” till att efter tre månader ha “höga, om än normala halter testosteron för att vara biologisk man” – och det sistnämnda blodprovet togs alltså en kvart innan spruta nummer två pumpade in fyra milliliter till i min sätesmuskel. Hade någon tagit mitt testosteronvärde för en månad sedan hade det antagligen varit onormalt högt, och min hormonläkare säger att jag antagligen är extra känslig för testosteron.

Jag älskar de flesta sätt min kropp har förändrats på, och jag känner mig mer och mer trygg i mig själv och i min mansroll ju längre jag kommer i min könskorrigering. Så jag badar i manliga könshormoner, men inte har jag slutat gilla rosa, flirta med killar, vifta med mina “brutna handleder”, fnittra och lyssna på fjollmusik för det. Nu har jag visserligen bara varit i puberteten i tjugo veckor – inte ens fem månader – men jag tycker att om fjollighet hade med hormonvärden att göra skulle jag ha tappat det vid det här laget. Inte ens min stora skräck – att bli helt heterosexuell och sluta gilla män och bara gilla kvinnor och därmed tvingas ut i heteroland – har besannats. Tackolov kan man inte bota fjollighet och bögighet med testosteron – det är jag ett levande bevis för.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om testosteron, hormoner, vård, könskorrigering, transsexualism, manlighet, kvinnlighet, östrogen, fjollor, butchar, könsroller, kön, genus, könsidentitet, hormoner, biologi, sprutor, blodprov, män, kvinnor, Jonas Gardell, föräldrar, barn, läggning, homosexualitet, heterosexualitet, bisexualitet, sexualitet

Efter att jag skrytit lite på olika ställen om mitt radioprat igår fick jag positiv feedback från en kompis:

“- OMG! I love your voice

- Åh, tack Jag har inte riktigt lika mycket komplex för den som jag har haft förut, men jag tycker fortfarande att den är för ljus

- Ja den är lite väl ljus, men mycket bättre än förut. Den mognar nog ganska mycket till.. När jag lyssnade kändes det som; Aha, är det där Immanuel? Liksom att det är mer av dig nu än förut, och att jag kan lyssna och koncentrera mig på vad du säger när jag slipper bli irriterad av den ljusa rösten “

Det är ganska exakt så jag själv känner. Även om min första tanke är “Är det där jag? Vilken ljus röst!”, så är den inte riktigt så absurt ljus som den var för bara några månader sedan.

Jag har gått på testosteron i tjugo veckor idag. Min röst är inte mörk, men inte heller ljus. Den är sträv och raspig och jag får ont i halsen när jag pratar – vilket jag gör mycket. Jag har börjat tycka om ljudet av min egen röst så till den grad att jag inte längre mumlar halvhögt när jag pratar för mig själv, utan verkligen pratar. Jag babblar högt. Mina stämband mår inte helt bra, men en raspig röst är bättre än en ljus och tjejig.

Jag gillar att han sa att min röst har mer av mig nu än förut, för det tycker jag också. Min röst börjar långsamt likna den röst jag hela tiden har haft i huvudet. Den behöver bara sänkas litegrann, och jag behöver jobba på mitt feminina sätt att uttrycka mig – och så vill jag gärna slippa den där känslan av att ha satt en innebandyboll i halsen. Imorgon är det jag som tar reda på vilken foniatriker jag ska till, så att jag kan ringa och målbrottsbröla lite för att skynda på dem.

Läs även andra bloggares åsikter om puberteten, målbrottet, rösten, könskorrigering, testosteron, hormoner, transsexualism, radio, röst, stämband, vård, heshet

Ah! Det slår aldrig fel. Igår och idag har jag velat dö. Alltså, det har varit så sjukt sjukt sjukt plågsamt bara att finnas till. Svårt att beskriva, men ni vet väl: en stark känsla av att INGENTING är meningsfullt, INGENTING med mig är bra, jag kan inte le, jag får andnöd på riktigt,  och panikångestattacken är en bara köträngsel på systemet bort, och bla bla bla.

Ha! Idag kl 14 noll noll: Mens. Gladare. Okej att det hänt en hel del skit senaste veckan som fortfarande är ÅNGEST. Men herregud. Life goes on. And hormones rule my life.

137 dagar på testosteron

Fredagsnattens sensation är fysisk. Hud sveper förbi hud i ett laddat möte, med ett spännande resultat mellan mina lår.

Med andra ord: När jag suttit hela eftermiddagen och kvällen och skrivit på min föreläsning och programmet kraschar upptäcker jag att klockan är över ett på natten, och att jag är trött och hungrig. Middag vore ingen dum idé. När jag står i köket och brer mackor upptäcker jag en märklig kittling mellan mina ben. Jag har morgonrock på mig, så jag öppnar den och tittar. Då ser jag att mitt skrev börjar förvandlas till en varulvs.

Det har varit kallt på sistone, och kyla gör ju att man får mer kroppshår. Det är jag van vid; det är så varje höst, till min stora lycka. Imorse upptäckte jag därför att jag har börjat få en hel del hår på armarna, och nu ser jag att på baksidan av mina lår växer en tjock päls som liksom letar sig framåt. Den konstiga pirrande känslan kommer från när hårstråna stryks emot varandra så att de blir statiska.

Nästan hela benen täcks av en lurvig matta. Jag ska försöka ta en bild på underverket, men tills dess får ni tro mig på mitt ord. Jag känner verkligen inte igen mig själv varken till utseendet eller till sättet, och jag gillar den jag har blivit.

Läs även andra bloggares åsikter om hår, kroppshår, testosteron, pubertet, könskorrigering, transsexualism, hormoner, kyla, statisk elektricitet, vård

Det er jo ikke til å feie under teppet at gravide kvinnfolk mange ganger er store hormonbomber som kan sprenge når som helst og hvor som helst, og at de aller fleste mener at dette er kvinnens rett. Det er jo greit det kan være tungt å bære fram et barn, det er tross alt ni måneder og mange har plager fra dag en og mange har ikke plager i det hele og store. Men skal dette gi oss lov til å si og gjøre hva vi vil ? Er det ingen som tenker på mannen opp i alt dette ?

En ting er sikkert: hadde jeg vært mann og min samboer hadde behandlet meg som mange gravide behandler sine menn hadde jeg pakket sakene mine og dratt på dagen! De gangene jeg har luftet mine “tanker” og “bekymringer” pga. min kjære på terminforumet på babyverden har jeg fått mange kommenarer som “herregud for en mann du har!”, “hadde min samboer sagt det der hadde jeg klikket!!”, “det der hadde jeg ALDRI funnet meg i, hadde han gjort eller sagt noe sånt så hadde det blitt 3. verdenskrig her hjemme!” nå høres det ut som jeg har verdens verste kjæreste, gjør det ikke?! Og saken var så enkel som at han blandt annet hadde kommet med kommentaren “tjukk og tjukk” og det plaget meg ikke en gang, jeg syns bare det var morsomt!

Jeg har hørt historier om de som har jaget mannen ut av huset med kjøkkenkniven, fått det raseri anfallet på en matbutikk fordi hun ikke fikk kjøpe sjokolade, de som kaller og kjefter på sin kjære som om de hadde gjort noe alvorlig galt og de som får de raserianfallet og lager den krangelen fordi at mannen har lagt kniven i feil skuff liksom. Det er jo greit at vi blir mer hormonelle, men jeg mener man må klare å beherske seg! Jeg kan jo også bli sur og forbanna, men da går jeg en annen plass og roer meg ned, det hender også at jeg bare sitter å gråter av ingenting og da prøver jeg jo å skjule dette for min kjære da jeg faktisk ikke er lei meg for noe og det ikke er noe galt men tårene bare kommer.

Det er MANGE som melker det å være gravid til fingerspissene, og det hadde nok jeg også gjort om han hadde latt meg, men det gjør han ikke. Det er fordi at jeg helt fint klarer å gjøre det selv. Og det er jo egentlig bare rett og rimelig. Det virker som at mennene skal finne seg i ALT når dama er gravid og det mener jeg FEIL, FEIL, FEIL!

Det er ikke en selvfølge at han skal være der for deg bare for at du er gravid om du behandler han som dritt! Eller ? Hvordan tar mannen dette? Hvor lei tror dere ikke de blir av alt tullet?! Og det er greit:  “man er to om det”, men da må man jo klare å behandle den andre med respekt og kjærlighet og ikke skyve personen vekk! Jeg hadde ikke blitt i det forholdet om jeg hadde blitt behandlet slik, jeg hadde gitt klar beskjed om at HUN må skjerpe seg eller så drar jeg. Skal liksom jeg gå i ni måneder å være ulykkelig? Jeg tror ikke det bare forsvinner så fort barnet er født..

Det irriteret meg grønnt at det virker som mange kvinner behandler mennene sine som dritt fordi at de tror og mener at det er deres rett siden de bærer fram mannens barn. Og dere må ikke misforstå, jeg vet at det er mange som er EKSTREMT hormonell og ikke klarer å styre seg og de er liksom på en måte unnskyldt. Men jeg mener det er mulig å holde litt igjen, gå for seg selv om man blir forbanna og bare roe seg helt ned..

Fråga från Buddha

“Jag anser definitivt att könskorrigeringar skall bli bekostade av samhället, fast jag reagerar å andra sidan på begreppet sjukdom… Jag tycker personligen att det begreppet är något fel. Nu är det så att jag personligen inte är särskilt insatt direkt, det måste jag erkänna. Jag förstår grejen med att bli utredd och att det är oerhört viktigt. Men att sjukdomsklassificera det känns ändå oerhört fel…

Jag har tänkt på det förr, kanske har jag helt fel? Det är mest en fundering som jag haft, och mer undrat över… Kanske du kan besvara det åt mig, för det handlar inte om ifrågasättande… (om du förstår vad jag menar, ibland har jag svårt att förklara mig). Jag är mer nyfiken på sakfrågan där gällandes begreppet sjukdom.”

Svar

Tja, vad betyder ordet “sjukdom”? Wikipedia skriver såhär:

“En sjukdom är ett tillstånd som karakteriseras av fysiologisk, psykologisk och/eller social ohälsa… Man kan som i engelskan skilja mellan sjukdom där objektivt uppmätbara patologiska förändringar föreligger, disease, och sjukdom utan objektivt påvisbara orsaker, illness, som betyder “att må dåligt”. Sverige har anslutit sig till FN-organet WHO:s definition på av vad som är sjukt respektive friskt. WHO har definierat friskt som frånvaro av ohälsa och sjukt är närvaro av ohälsa.”

Den medicinska definitionen av Transsexualism (F64.0 i ICD-10 och i Socialstyrelsens kodsystem) och Könsidentitetsstörning hos barn resp. hos ungdomar och vuxna (302.6 och 302.85 i DSM-IV) passar mycket väl in i detta.

“Transsexualism

En önskan om att leva och bli accepterad som en medlem av det motsatta könet, ofta åtföljt av en känsla av obehag eller otillräcklighet med det egna anatomiska könet och en önskan om hormonell eller kirurgisk behandling för att kroppsligen likna det prefererade könet så mycket som möjligt.”

Detta är alltså den definition som WHO (som ger ut diagnosmanualen ICD) och Socialstyrelsen förespråkar. Det låter enkelt och utan så mycket fokus på lidandet, men när man tittar på definitionen i DSM-IV blir det tydligare att det förutsätts mer än en vilja att leva i en viss könsroll. DSM är den diagnosmanual som den amerikanska psykiatrikerföreningen APA ger ut, och den är mer detaljerad:

“Gender Identity Disorder

* A. A strong persistent cross-gender identification (not merely a desire for any perceived cultural advantages of being the other sex). In children, the disturbance is manifested by four (or more) of the following:
1. Repeatedly stated desire to be, or insistence that he or she is, the other sex.
2. In boys, preference for cross-dressing or simulating female attire; In girls, insistence on wearing only stereotypical masculine clothing.
3. Strong and persistent preferences for cross-sex roles in make believe play or persistent fantasies of being the other sex.
4. Intense desire to participate in the stereotypical games and pastimes of the other sex.
5. Strong preference for playmates of the other sex.

In adolescents and adults, the disturbance is manifested by symptoms such as a stated desire to be the other sex, frequent passing as the other sex, desire to live or be treated as the other sex, or the conviction that he or she has the typical feelings and reactions of the other sex.

* B. Persistent discomfort with his or her sex or sense of inappropriateness in the gender role of that sex.

In children, the disturbance is manifested by any of the following:
In boys, assertion that his penis or testes are disgusting or will disappear or assertion that it would be better not to have a penis, or aversion toward rough-and-tumble play and rejection of male stereotypical toys, games, and activities.
In girls, rejection of urinating in a sitting position, assertion that she has or will grow a penis, or assertion that she does not want to grow breasts or menstruate, or marked aversion toward normative feminine clothing.

In adolescents and adults, the disturbance is manifested by symptoms such as preoccupation with getting rid of primary and secondary sex characteristics (e.g., request for hormones, surgery, or other procedures to physically alter sexual characteristics to simulate the other sex) or belief that he or she was born the wrong sex.

* C. The disturbance is not concurrent with physical intersex condition.
* D. The disturbance causes clinically significant distress or impairment in social, occupational, or other important areas of functioning.”

Jag måste påpeka här att jag är lite tveksam till kriterie B för barn, eftersom jag vet att det är lätt för omgivningen att bedöma en utifrån ytligheter. Risken finns att man hakar upp sig på hur trovärdigt barnet spelar “motsatt könsroll”. Hursomhelst ingår det alltså ett “stort lidande eller funktionsnedsättning” i diagnoskriterierna.

Det är vanligt med depressioner och självdestruktivitet bland transsexuella innan de får vård, medan många klarar sig avsevärt bättre när könskorrigeringen är färdig. De psykiska problemen är alltså orsakade av ångesten över att kropp och knopp inte går ihop – och det är också det som gör skillnaden mellan transsexuella och transvestiter, grovt förenklat. En transvestit är en person som är nöjd med sitt kroppsliga kön – även om hen såklart kan må dåligt till exempel på grund av omgivningens fördomar, kroppskomplex och så vidare – medan en transsexuell behöver könskorrigerande behandling. Verkligheten är inte riktigt så enkel, eftersom det finns ett brett spektrum däremellan. Det finns till exempel de som är intergender och har en könsidentitet som är “mittemellan”, men som ändå har ett tydligt behov av viss vård, men de har mycket svårare att få hjälp genom landstinget och är ofta tvungna att betala själva.

För att sammanfatta det hela

Man vet att transsexualism innebär ett lidande, och man vet att det går att lindra lidandet genom att behandla med hormoner och eventuell kirurgi. Man kan kalla det för sjukdom eller funktionsnedsättning, ett tillstånd av allvarlig ohälsa eller en medfödd skada som behöver rättas till, men faktum är att om det inte skulle räknas som någotdera så skulle det inte heller gå att få vård.

Själv ser jag på min transsexualism som en funktionsnedsättning snarare än som en sjukdom. Det är en del av mig som jag får försöka behandla så gott det går, och försöka acceptera resten som det är. Jag har inget hopp om att en dag känna mig frisk från min transsexualism, för den kommer alltid att finnas kvar – men jag hoppas att jag en dag kommer att känna mig hel. Mer än så vågar jag inte tro på, men det är redan i sig ett vansinnigt högt satt mål.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, könskorrigering, könsidentitet, könsbyte, identitet, transvestism, HBTQ, sjukdom, funktionsnedsättning, vård, medicin, psykiatri, hormoner, operationer, diagnoser, Socialstyrelsen, WHO, ICD-10, DSM-IV

Äntligen!

Det är väl det minsta man kan säga. Vi är många som har upprörts över hur Caster Semenya och frågan om hennes evetuella intersexuella tillstånd blivit behandlad av media, av bloggare, av allmänheten – men framförallt av sitt eget förbund.

Det sydafrikanska friidrottsförbundet gjorde könstester av Semenya innan VM i somras, men hon fick själv inget veta. Istället kom ifrågasättandena efter vinsten, och direkt hängdes hon ut som könsfuskare och jagades – bildligt talat – med tjära och fjädrar. Det som skulle varit hennes livs stora stund blev en mardröm. Pressen fick henne att hoppa av och gå under jorden. Vi pratar om en artonåring med en förmodat medfödd och odiagnosticerad biologisk variation, men de som skulle ha skyddat henne vände henne ryggen.

Nu ber de om ursäkt. Det sydafrikanske friidrottsförbundet vill be Caster Semenya, hennes familj, Sydafrikas president och befolkning om ursäkt för hur de har skött “hanteringen av könstestet och dess efterspel”, skriver DN. Samtidigt stängs hela styrelsen för förbundet av, med omedelbar verkan.

Ja, “äntligen!” är kanske futtigt, men det finns inte mer att säga. En gång i tiden dömdes personer som upptäcktes ha ett oklart biologiskt kön som häxor och avrättades för brott mot naturen. Förföljelsen av Caster Semenya visar att det enda vi lärt av historien är att vi inte lärt av historien. Jag hoppas ändå, på något sätt, att den såkallade civiliserade och upplysta värld vi lever i ska vara lite mer öppensinnad. Att det visar sig. Snart.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Caster Semenya, intersexualism, funktionshinder, könsorgan, hormoner, sjukdomar, vård, VM, friidrott, sport, kön, könsidentitet, könsroller, genus, sexism, transfobi, HBTQ, Sydafrika, politik, fördomar, media

Min hormonläkare ringde nyss, och vi diskuterade hur det har gått med testosteronet. Efter fyra månader har jag fått en hel del förändringar i kroppen, men också rejäla problem med bland annat sömnen, och det tog jag upp.

Han berättade att de blodprover jag tagit innan andra sprutan visade på att jag låg “normalt”, men att de låg i den övre halvan av det normala spektrat. Tidigare hade jag bara fått veta att de var “normala”, men jag var osäker på förut vad som menades med “normalt”. Det var inte “normalt för transkillar efter en spruta testosteron” utan “normalt för biologiska killar” han menade. Detta alltså innan spruta nummer två, som måste ha fått värdena att rusa i höjden. Inte så konstigt att jag totalt tappade dygnsrytmen, fick kroniskt kåtslag och fortfarande ser ut som om jag har böldpest.

Jag nämnde att jag hade tyckt att det var konstigt när jag fick veta att mina testosteronvärden var “låga, men inom normalspektrat för en kvinna” innan jag började medicinera. Min kropp hade ju redan då både fettfördelning och hårväxt som tydde på höga värden, och ändå hade jag ganska lite testosteron i kroppen. Nu hade jag alltså väntat i tolv veckor mellan första och andra sprutan, när de flesta bara väntar sex veckor, och jag hade ändå höga värden. Då sa han att jag förmodligen är känslig för såna hormoner. Jag har lite lättare än de flesta för att ta upp testosteron, alltså.

Här gick jag runt och oroade mig innan medicineringen för att det skulle visa sig att jag hade någon variant av androgenokänslighet; att jag skulle ha svårt att tillgodogöra mig hormonerna. I själva verket är jag som en svamp och suger upp varenda dyrbar droppe. Vi kom överrens om att ändra intervallet mellan sprutorna från 12 till 15 veckor, och sänka dosen från fyra till tre milliliter. Idag har jag också fått recept på Circadin från min psykiater, som ska hjälpa mig att få ordning på dygnsrytmen.

Hormonläkaren sa att det kommer att gå över; när vi hittar ett bra intervall och en bra dos så kommer jag att fungera bättre. Det tror jag med. Det är sju veckor sedan andra sprutan, och det känns som om jag har snabbspolat mig igenom hela högstadiet, bara för att börja om igen och igen. Jag har fyllt tretton, fjorton och femton gång på gång.

Tre år på 49 dagar i en ändlös loop – inte konstigt då att jag har haft hjärtklappning och ingen dygnsrytm. Jag hoppas att jag är på väg ut ur det snart, innan jag behöver tandställning igen.

Läs även andra bloggares åsikter om testosteron, hormoner, transsexualism, könskorrigering, Nebido, vård, medicin, sprutor, hormonvärden, biverkningar, hypomani, sömnlöshet, puberteten, finnar, kåtslag, dygnsrytm, hjärtklappning

“Du har fått finnar!” upplyste min boendestödjare mig om idag, när vi träffades för första gången på tre veckor. Hon lät upphetsad och glad. “Ja, jag vet”, svarade jag, lika glatt. Jag har finnar över hela ansiktet, en del på bröstkorgen och några på ryggen.

Än så länge stör jag mig inte så mycket på det, och på det hela taget så trivs jag med att min hud har blivit fetare. Jag är inte riktigt lika känslig för beröring längre, och det är sällan jag känner mig sådär bokstavligt talat hudlös som jag ofta kände förut. Min hud är mjukare och behöver smörjas mycket mer sällan. Förut var det till exempel otänkbart att gå i flera timmar utan att smörja händerna, eftersom huden blev så torr att jag fick svårt att röra fingrarna; nu kan det räcka med en gång om dagen. Jag fixar att duscha och bada utan att hälla olja i vattnet, och jag känner sällan att huden stramar så fort jag rör mig. Helt otroligt. Jämfört med det är lite finnar ingenting.

Hon påpekade också att det första hon såg inte var finnarna, utan något annat som hon inte kunde sätta fingret på. Min haka har blivit större, kom hon fram till. Käken har liksom blivit kraftigare. Jag sa att det nog är för att jag är orakad, och skäggstubben ger en färgskillnad som skapar en synvilla. Det höll hon med om att det kunde stämma.

Hursomhelst tycker jag att det är roligt att andra lägger märke till skillnaderna också, även när det bara handlar om finnar. Jag hade varken finnar, målbrott, kåtslag, idolförälskelser, moppemusch eller ett socialt liv förra gången jag var fjorton, i någon större utsträckning. Efter 125 på testosteron är det uppenbart att min kropp kräver återbetalning för de fjorton år som gått till spillo – med ränta.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om hormoner, testosteron, finnar, bilder, utseende, skäggstubb, könskorrigering, transsexualism, torr hud, puberteten, bilder

En centimeter ovanför min hud svävar små universum, perfekt klotformade.

De blir fler och fler. Varje gång jag badar är det fler vattendroppar än förra gången som klamrar sig fast vid hårstråna på mina armar när jag lyfter dem mot ljuset.

Mina universum är så små att den teknik jag har tillgång till inte skulle göra dem rättvisa, och det går inte heller riktigt att beskriva dem i ord tillräckligt detaljerat för att förmedla vad jag känner.

Några millimeter ovanför min hud klättrar havet längs träden i en skog som växer för varje dag som går.

Kalla mig narcissist, men jag är förälskad i min egen spegelbild i tusen olika vatten.

Läs även andra bloggares åsikter om könskorrigering, testosteron, hormoner, transsexualism, puberteten, kroppshår, vatten, bad, hår, poesi

Det här är tredje delen i berättelsen om hur jag kom fram till att jag är transsexuell. Läs del I och del II här.

Jag var ingen pojkflicka när jag var liten; jag kan inte säga det tillräckligt många gånger. Jag var inte särskilt grabbig vare sig till utseendet eller till beteendet, men jag var inte heller särskilt tjejig. Det är viktigt att lyfta fram det, eftersom det är många som tror att om man är transsexuell så måste man ha varit en pojkflicka eller en flickpojke redan som barn.

Just detta var en av de sakerna som senare fick mig att tvivla på att jag verkligen var transsexuell, eftersom jag inte hade den obligatoriska transbarnsberättelsen. Jag lekte med Barbie, jag hade en rosa baddräkt, jag klättrade inte i träd och jag hatade att spela fotboll; sånt passar inte in i sagan om barnet som fötts i fel kropp – i alla fall inte i sagan om killen som föddes med tjejkropp. Ändå hade jag alltså en tydlig uppfattning om att jag inte var tjej, och när jag fantiserade om min framtid såg jag framför mig hur jag levde jag som man. Allt detta var ändå mest teoretiskt, tills jag började närma mig puberteten. Det var då problemen började på allvar – fast just när jag var mitt uppe i det förstod jag inte att det kunde hänga ihop. Jag var nog lite för könsblind för att se sambandet då.

Min kropp utvecklades i en riktning som jag absolut inte kunde förlika mig med. Jag fick bröst och höfter och mens, men varken målbrott eller skäggväxt. Det blev mer och mer tydligt att jag inte kunde gå runt och hoppas på att det en dag skulle växa ut en kuk, och insikten gjorde mig väldigt deprimerad. Jag hade ett enormt penisavund, och kände samtidigt ett extremt förakt och äckel inför de förändringar jag upptäckte.

På den tiden fick jag ofta höra att det var helt normalt att vara orolig för puberteten, för det var en rädsla för det okända vuxenlivet. Det ansågs också vara helt normalt att som tjej tycka att det var fruktansvärt jobbigt att få bröst och mens, och det kändes nästan som det var mer regel än undantag att man skulle vara deprimerad. Det hörde till. Med andra ord var min kroppsliga längtan efter att bromsa tiden fullkomligt normal, med undantag för mitt penisavund. Det hörde till som tjej att hata sin kropp och föra ett ständigt krig mot den; att min drömbild sedan egentligen var en helt annan än vad som förväntades var en bagatell. Intalade jag mig.

Samtidigt började jag ändå att läsa på om “könsbyten”, när jag fick chansen. Det här var i början av 90-talet, och den största kunskapssamling som jag kände till var länsbiblioteket, så det var dit jag gick. Det fanns verkligen inte mycket information, men jag hittade någon enstaka tidningsartikel här och någon text i en bok där. Jag förstod inte mycket, men jag fick veta att man måste gå i utredning inom psykiatrin för att få “byta kön”. På den här tiden hade jag en så extremt svår rädsla för “psykologer” att det kändes nästintill omöjligt.

Vid det här laget visste jag redan att det var en könskorrigering jag ville ha, och att det var något jag behövde. Däremot satte jag det fortfarande inte i samband med min könsidentitet, eftersom jag var övertygad om att jag inte skulle kunna övertyga någon om att jag var kille. Jag kände mig nämligen inte som en kille, för jag visste inte hur en sådan sak var tänkt att kännas – och enligt intervjuerna med transsexuella som jag läste var det väldigt viktigt: Man måste känna sig som en kille eller tjej för att veta att man var transsexuell. Jag hade ingen sådan känsla, så jag drog slutsatsen att jag nog inte var transsexuell.

Det enda jag visste var att jag ville ha en platt bröstkorg, adamsäpple, skäggstubb, en mörkare röst, bredare axlar, tydligare muskler och framförallt: en kuk. Jag var beredd att göra nästan vadsomhelst för att få en sådan kropp, och jag visste också att jag inte kunde förlika mig med att leva som tjej socialt – men jag hade fortfarande inte vågat erkänna för mig själv att jag var transsexuell. Jag identifierade mig nämligen fortfarande inte riktigt som kille, utan som könlös.

Läs de andra delarna:

• Del I
• Del II: Jag lärde mig att jag fanns, men också att jag inte syntes
• Del IV: Leva som tjej vore okej, om jag bara fick ha kuk

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, könskorrigering, könsidentitet, identitet, diagnoser, vård, kroppar, ideal, utseende, könsbyte, psykiatri, rädsla, känslor, förvirring, ångest, puberteten, minnen, barndom, manligt, kvinnligt, kroppar, komplex