Jonas Nordin berättar på Historiska museets specialblogg för utgrävningen av Gamla Stockholm om sin pappas morfars kaffekopp, en kopp som släktingen på något sätt fått med sig hem från Stockholmsutställningen 1897. Kanske hade han fått tag på den under sista utställningsdagen när allmänheten vid stängningsdags började plundra hela området för att få med sig minnessaker hem.

Utställningens officiella avslutning skulle hållas klockan fem på eftermiddagen söndagen den 3 oktober. Efter ett tal av utställningens generalkommissarie, överståthållare Gustaf Tamm, hördes fanfarer, saluter och hurrarop. Varefter kaoset utbröt. Publiken började roffa åt sig alla möjliga saker: serviser på matställena, innehåll i utställningsmontrar, ja till och med lyktor från träden – lyktor som användes vid illuminationsskådespelen på kvällarna. Kanske hade det kunnat undvikas om vaktmanskapet ingripit snabbare. Men många drogs med i det hela och i tidningen stod det efteråt att det inte minst var s.k. “bättre” folk som skämde ut sig. Flera personer anhölls för stöld.

Just de där lyktorna var extra minnesvärda. Så här skriver Harry Sandberg i boken “En södergrabb berättar” (1957):

Illuminationskvällarna kommer jag särskilt ihåg. Många tusen små olikfärgade lampor hängde som kulörta lyktor runt gångarna. De var inte större än en kaffekopp och inuti dem satt ett kort, men brett stearinljus, som naturligtvis måste tändas för hand. Hur det arbetet var organiserat kommer jag inte ihåg, men jag minns att på utställningens sista dag försvann alla lamporna, inte en fanns kvar. De togs som minne – liksom många andra lösa inventarier – av besökarna som god pris.

Att vid sådana här tillfällen sno med sig saker hade utvecklats till en tradition bland stockholmarna under slutet av 1800-talet. När gamla Operakällaren stängdes hade folk redan lagt beslag på stora delar av inredningen. Liknande var situationen när Hotell Rydberg slog igen två decennier senare.

Dagarna efter Stockholmsutställningens stängning berättades i tidningarna om plundringen:

Å flere af hufvudstadens gator kunde man under gårdagen iakttaga personer som utbjödo till salu “jätteutställningsljus” a 3 kr. pr st, “smöör-gååsalistor från Sancta Giertrudz gillestuwa” m. m. i de flesta fall sannolikt annekterade “utställningsminnen”.

Stölderna sågs inte med blida ögon från utställningsledningen, speciellt inte vad gäller lyktorna. Följande uppmaning infördes i tidningarna:

Bland de många större eller mindre föremål, som den “stora allmänheten” på afslutningsdagen ute i sommarstaden förde med sig hem från utställningen i den vackra afsigten att skaffa sig ett eller flere “minnen” af dagen, voro också några hundra eller tusen af de små illuminationslamporna. De, som den dagen haft lamporna till låns, torde få anse lånet förfallet och uppsagdt genom nedanstående upprop:

Under utställningens sista dag medtogs af den besökande allmänheten, bland annat, ett betydande antal små kulörta illuminationslampor. Som detta till stor del torde få skrifvas på en hos allmänheten rådande föreställning, att det skulle existera en viss rättighet att vid liknande tillfällen utan vidare tillägna sig minnen, samt utställningen, som måste hålla ägaren af lamporna, en engelsk firma, skadelös för den lidna förlusten, genom hvad som sålunda inträffat fått vidkännas afsevärda kostnader, fått uppmana hvar och en, som kommit i besittning af sådana lampor, som användts för illuminering af utställningsfältet, att skyndsammast återställa desamma till vakten vid hufvudentrén.
Stockholm den 10 oktober 1897.
På förvaltningsutskottets vägnar:
Gust. Tamm / Carl L. Bendix  

Besökarna plundrar utställningen på alla lösa föremål. Hr Stockholm själv bär här iväg med Liljeholmens stearinfabriks 37 meter höga ljusstake, i vars bottenplan låg en sal där ljustillverkningen demonstrerades. Längst upp på ljuset sitter utställningens generalkommissarie Gustaf Tamm. Notera även de åtråvärda illuminationslyktorna som hr Stockholm lagt beslag på. Teckning av Hjalmar Eneroth ur skämttidningen Nya Nisse, 9 oktober 1897.

Vid 1900-talets början duggade strejker och demonstrationer tätt i Stockholm. Arbetarrörelsen växte och rösträttsfrågan var het. Men alla strejker var inte av det omvälvande, samhällsomstörtande slaget.

Hotell Rydberg vid Gustav Adolfs Torg var ett av Stockholms mest kända etablissemang och dess matsal och bar frekventerades i synnerhet av stadens journalister och författare, såsom Hjalmar Söderberg, Albert Engström, Emil Norlander och Hasse Z. Hotellet hade öppnats 1857 och drivits under flera framgångsrika ledningar; några år tidigare hade Stockholms längsta bardisk invigts, vid vilken man kunde beställa etthundra olika amerikanska drycker för 75 öre/styck. Och det var ännu tio år kvar till att hotellet skulle komma att rivas – på tomten ligger idag Dansmuseet.

Strejken på Hotel Rydberg 1904 hade sin grund i att hotellrestaurangens hovmästare herr Sundgren ett drygt år tidigare besökt Petersburg och där sett hur kyparna på de främsta restaurangerna var helt slätrakade. Han fick klart för sig att det är så det ser ut överallt på kontinenten. Minsann, detta skulle införas även hemma i hans egen matsal.

Den som har betraktat ett gruppfoto från sekelskiftet vet att majoriteten av alla män bar mustasch, så herr Sundgrens beslut var inte omtyckt. I ett helt år härdade uppassarna ut, berövade sina främsta prydnader. Men till slut, under hösten 1904, började några upproriska mustascher åter att spira på kyparnas överläppar. Källarmästare Berglund blev förgrymmad och befallde att vartenda skäggstrå skulle bort, annars kunde de opponerande söka sig efter andra etablissemang att tvinna sina mustascher på.

Den 30 man starka uppassareskaran satte hårt mot hårt. Och strejk var medlet. Den 7 november 1904 kl 14.30 lade kyparna sålunda plötsligt ned arbetet. Matsalen var visserligen inte särskilt välfylld vid tidpunkten, så det drabbade inte så många, men de gäster som ändå fanns där fick snällt vänta på att bli serverade sin Biff Rydberg (som var restaurangens egen uppfinning) eller vad de nu hade beställt.

Förhandlingarna mellan de stridande parterna blev hård och drog ut på tiden. Varken kyparna eller källarmästare Berglind ville vika en tum från sina åsikter. Någon medlare i frågan fanns inte. Till slut lyckades man dock få Berglind att upphäva mustaschförbudet.

Strejken fick till följd att hårbeprydnader nu kunde florera fritt – samt att ett antal biffar ute i köket hunnit kallna. Hela strejkförloppet var över på tjugo minuter.