The talk of the town här i Finland de senaste dagarna har varit tillbakadragandet/hemkallandet/hemtransporten/avslutande av tjänstgöringen för de finländska fredsbevararna i Afghanistan. På Hufvudstadsbladets nätupplaga finns en artikel av Stefan Lundberg som behandlar ämnet. Stefan skriver bland annat så här om finländarnas hemkomst.

I Sverige har kvällspressen gjort sig lustig över att finländarna kommer hem innan det afghanska parlamentsvalets andra omgång har genomförts och ersätts av en svensk trupp.

“Trötta finska soldater ersätts av svenskar”, rubricerar Aftonbladet. Uppdraget var för tufft för finländarna och det tar hårt på den finska folksjälen, konstaterar tidningen.

Stefans definition av Kvällspressen i Sverige förbryllar, eftersom den enda artikel som jag har sett om detta ämne i den svenska kvällspressen är skriven av Stefans kollega, journalisten på Hufvudstadsbladet, Staffan Bruun, som har sitt arbetsrum vägg i vägg med Stefan, och med vilken Stefan själv gör riktigt roliga radioprogram.

Stefan Wallinin   - omintakeisella tavallaan – luotsaama Rkp ei antanut SPT:n toimittajan Maria Gestrin-Hagnerin osallistua puolueen Kemiönsaaressa tiistaina pitämän tulevaisuuskokouksen lehdistötilaisuuteen. Syynä on puolueen närkästyminen hänen viimeviikkoisesta jutustaan, jossa etukäteen arvosteltiin kokouksen ohjelmaa.

Toimittajien edustajat puolestaan  paheksuvat Ruotsalaisen kansanpuolueen ja sen puheenjohtajan Wallinin käyttäytymistä, kun nämä antoivat toimittajalle porttikiellon tilaisuuteensa.

Sekä Politiikan toimittajat että suomenruotsalaisten lehtien uutispalvelun  SPT:n hallitus vaativat Wallinia purkamaan   Gestrin-Hagneriin kohdistuneen boikotin. Molemmat katsovat Wallinille lähettämissään kirjeissä, että kyse on vapaan tiedonvälityksen rajoittamisesta ja että puolueiden sekä yksittäisten poliitikkojen on kestettävä arvostelua.

SPT:n kirjeen allekirjoittajina on kuusi sen hallituksen eri ruotsinkielisissä tiedotusvälineissä työskentelevää journalistia.

RKP:n suunnalta kuuluu myös muita uutisia. Näennäisestä suvaitsevaisuudestaan huolimatta, RKP on paljastunut todelliseksi rasismin pesäksi. Suomenruotsalaisten suhtautuminen maahanmuuttajiin ja ulkomaalaisiin on paljastunut heidän itsensä tekemässä tutkimuksessa ristiriitaiseksi.

Suomenruotsalaiset kertovat itse suhtautuvansa valtaväestöä myönteisemmin työperäiseen maahanmuuttoon ja ulkomaalaisiin. Ero käy ilmi kahdesta tänä vuonna tehdystä asennetutkimuksesta.

Kieliryhmien ero on suurin kannassa ulkomaalaisten maahanmuuttoon. Kolme neljästä ruotsinkielisestä katsoo, että ulkomaalaisten lisääntyvä muutto Suomeen tuo maahamme hyödyllisiä kansainvälisiä vaikutteita. Koko väestöstä tuota mieltä on harvempi kuin joka toinen.

Erittäin hämmentävää ja ristiriitaista tässä ajatuspaja Magman tekemässä tutkimuksessa on se, että myönteisistä asenteistaan huolimatta suomenruotsalaiset eivät halua runsaasti ulkomaalaisia kotikulmilleen.

Suomenruotsalaiset eivät näytä hyväksyvän sitä, että ulkomaalaisten osuus kotikaupungin tai -kylän väestöstä ylittää kymmenen prosenttia. Karkeasti ottaen voi sanoa, että korkeintaan joka kymmenes naapurimme saa olla värillinen

Näin arvioi Magman johtaja Nils-Erik Forsgård.

Wallin on agendoineen huolestuttava tapaus Suomen politiikassa. Kun tähän ynnätään suomenruotsalaisen pääoman etujen häikäilemätön ajaminen, ruotsinkielisellä vähemmistölläratsastaminen   ja hyvää vauhtia Suomea monikulttuurihelvetiksi muuttava Astrid Thors esikuntineen, niin luulisi muidenkin jo huolestuvan.

Puolue jonka ansiolistalta löytyvät lähiajoilta (tuon yllämainitun sanan- ja julkaisuvapauden irvokkaan vaimentamisen lisäksi) ylimieliset otteet kansanvaltaa kohtaan, puheenjohtajan henkilökohtaisen avustajan harjoittama seksuaalinen ahdistelu ja sen peittely,  huonosti peitetty halveksinta suomenkielistä enemmistöä kohtaan sekä  humanitaarisen maahanmuuton käyttäminen halpatyövoiman tuontiin ja keinotekoinen ruotsikielisen väestön lisääminen, yhtälö on valmis ja jokainen saa ratkaista lopputuloksen itse.

Kuuluuko tällainen puolue sitten Suomeen ja kansanvaltaan – se onkin ihan toinen kysymys.

Lähde: STT

I onsdagens Hufvudstadsbladet ingår en intressant artikel om Finlands varumärkesdelegation. Med Nokia-Ollila i spetsen sitter de och skrapar sig i huvudet. Hur tusan ska Finland profilera sig?

Delegationens tuffa utmaning ska jag skriva mer om när jag hinner, men nu är det dags för en frågesport. Hittar du felet i det här klippet ur artikeln? Svaret kommer rakt efter bilden så var beredd.

Just det, sloganen är fel. Sloganen som Stockholm använder lyder nämligen så här:

The Capital of Scandinavia

Och det är den kaxigaste stadsslogan jag har stött på.

Det är begripligt att sloganen driver turistnissarna i Köpenhamn och Oslo till vansinne. Plötsligt har Stockholm mage att utropa sig till hela Skandinaviens huvudstad!

(Säkert surar man också på Helsingfors stads reklamavdelning men eftersom Finland inte hör till den skandinaviska klubben får de finska byråkraterna nöja sig med gnaga på underläppen och svära i tysthet.)

Det härliga med Stockholms slogan är att den både är falsk och sann.

Visst, Skandinavien har ingen formell huvudstad så i den bemärkelsen ljuger sloganen. Vilket är en dödssynd vad gäller alla slags sloganer.

Men å andra sidan vet du och jag att Stockholm är navet i Norden. Medan Helsingfors, Oslo och Köpenhamn är satellitstäder. Kanske pulserande, vackra och unika städer men ändå förorter i förhållande till Stockholm.

Älska det eller hata det, så är det.

Reklamgänget i Stockholm har modet att vara så kaxiga att de dundrar på med sin briljanta slogan.

Ovanligt osvenskt och ovanligt fyndigt.

Visst, de flesta journalister jobbar ibland under extrem tidspress. Sånt är aldrig roligt. Men när Hufvudstadsbladets reseredaktör under några timmar skenar omkring i Oulanka nationalpark blir det aningen roande. Och stressigt värre.

HBL:s reseredaktör Camilla Ahlbom hade tidigare i september en tuff lördag. Tidig väckning, en snabb dusch, i expressfart till flygfältet och sedan iväg mot Kuusamo. Där hoppar hon in i en taxi och förmodligen kommenderas chauffören Till Oulanka nationalpark och step on it!.

Tiden är tajt. På eftermiddagen ska redaktörn vara tillbaka i Helsingfors.

Så här lyder inledningen på artikeln:

Redaktörn vill alltså njuta. Hon vill vandra i Oulanka nationalpark vid ryska gränsen och rapportera om sina intryck.

Men hon har så förbaskat bråttom.

Den dramatiska effekten i artikeln blir kanske inte den önskande.

Som läsare blir jag också stressad. Jag blir orolig. Ska hon hinna genom Lilla björnrundan utan att missa eftermiddagsflyget? Hon har säkert något viktigt som väntar på henne i huvudstaden?

Framför allt glömmer jag fort bort att reportaget handlar om vad som lär vara en av Finlands vackraste nationalparker. Klockan tickar, redaktörn har bråttom till flyget, släpp fram henne där längs stigarna! Hör ni ungar, svara fort på hennes frågor, hon är faktiskt på jobb!

Bråttom, bråttom, bråttom. Hur mycket god resejournalistik kan produceras under sådan stress? Knappast många rader.

Vilket är synd. Jag tycker att Finlands vackra natur förtjänar att uppmärksammas av journalistkåren. Och journalisterna skulle säkert må bra av att koppla av i naturen.

Det tycks också redaktör Ahlbom inse. För hon avslutar med det andfådda konstaterandet:

“Det roliga tar slut lite för fort. Nästa gång blir det Stora björnrundan.”

Flås, flås.

Hufvudstadsbladet den 13.9.2009

I mars 2009 kom äntligen JK:s beslut i Gunnar K. A. Njålssons klagomål angående val av forskardoktorand vid Svenska social- och kommunalhögskolans forskningsinstitut FISS i november 2006. Njålsson hade inlämnat sitt klagomål 2007.

I sitt beslut (1183/1/07) upprepar biträdande JK Mikko Puumalainen Helsingfors universitets ställningstagande och påpekar att FISS rättat till en oegentlighet och detta räcker för honom. Enligt Njålsson rättades inte ens denna speciella oegentlihet till (en professors utlåtande att han inte var inskriven vid HU).

Hur som helst fanns många fler oegentligheter med i dessa skrivna utlåtanden som åtminstone delvis låg till grund för valet av sökande.

Nu råkar vi känna till tidigare JK beslut som gäller samma typ av oegentligheter:

I dessa fall har JK ämbetet prickat vederbörande högskola/universitet i den meningen att högskolan tillsänts en skrivelse vari oegentligheterna påtalats och räfst och rättarting efterlysts. Detta betyder inte nödvändigtvis att rättsliga åtgärder vidtagits mot vederbörande högskola.

Så alltså inte i Njålssons fall.

Eftersom jag finner det föga sannolikt att JK handläggare av inkompetens prickat universitet i tidigare fall blir min slutsats: antingen har JK ingen enhetlig eller rättsligt logisk linje i sådana här frågor och borde alltså inte handlägga dem överhuvudtaget eller också är Puumalainen inkompetent för sitt ämbete.

I liknande fall har JK-ämbetet prickat universitet och högskolor

för varierende och undermåliga sakkunnigeutlåtande.

Så alltså inte i Njålssons fall.

Det kan noteras att Puumalainen utnämndes till biträdande JK 2007, samma år som Njålsson inlämnade sin klagomål.

Som minoritetsombudsman hade Puumalainen uttalat sig om Tatu Vanhanens uttalande i Helsingin Sanomat i augusti 2004 och ansett (Hbl 12.8.2004) dennes uttalanden som “hets mot folkgrupp”.

“Om man i klartext påstår att vissa människor på grund av sitt ursprung är dummare än andra så är det enligt min åsikt förtal och överskrider tröskeln för polisutredning” hade Puumalainen sagt till Ilta-Sanomat. (Hbl 12.8.2004)

Centralkriminalpolisen undersökte artikeln i Helsingin Sanomat och kom till en helt annan uppfattning än Puumalainen. Ingen tröskel för polisutredning hade enligt CKP överskridits.

Nu har vi fått veta att vid FISS vad gäller år 2007 professorernas utlåtanden skrivits på speciella blanketter tydligen för att försöka undvika slarvigt skrivna eller rent felaktiga utlåtanden. Vi undrar om FISS under år 2007 kontaktat JK och berättat om detta nya förfarande i hopp om att eventuellt förekomma  ett negativt beslut och om detta i så fall orättmättigt accepterats av JK-kansliet i Finland.

Hur som helst ger JK:s beslut grönt ljus för partiska, godtyckliga rent oprofessionella ställningstaganden vid val av sökande till forskartjänster.

Ytterst är det forskningen i Finland som får betala priset.

Itsensä valtakunnanmoralistiksi nostanut Wallin totesi feministien ja näennäissuvaitsevaisten aloittamasta noitavainosta:

Se on merkki siitä että tällaista ei enää voida suvaita.

Pyhimyksenä ja suomalaisten suurena hengellisenä moraalisena johtajana siis esiintymistään jatkava Wallin jatkoi antamassaan haastattelussa samaan hengenvetoon:

Onneksi kuitenkin Kiesin kaltaisiin tapauksiin törmää aika harvoin nykyään.

Jasså? På de´viset?

Wallinin aikakäsitys – tai moraali – saattaa olla normaalista poikkeava. Wallin nimittäin  unohti kertoa, että edellinen tällainen tapaus, johon hän on törmännyt aika harvoin nykyään, oli varsin lähellä Wallinia.

Onneksi kuitenkin Kiesin kaltaisiin tapauksiin törmää aika harvoin nykyään.

Wallinin valtiosihteeri Stefan Johansson nimittäin kähmi viime syksynä useita naispuolisia vieraita Ruotsin suurlähettilään kirjamessujen yhteydessä  järjestämillä juhlilla.

Hän tarttui minua rinnoista. Olin niin tyrmistynyt, etten aluksi reagoinut mitenkään

nimetön uhri kertoo Hufvudstadsbladetille.

Tapausta todisti Ny Tid -lehden eroava päätoimittaja Solveig Arle. Hän jutteli uhrin kanssa, kun tapaus sattui.

Arle kirjoitti Ny Tid -lehden6.11.2009 numerossa tapauksesta seuraavasti:

Se oli suoraan sanoen raakaa käpälöintiä. Mitä tämä kertoo suomalaisesta tasa-arvosta? Jos edes ministeriön ollessa kyseessä ei ole perustavanlaatuista käsitystä siitä, mitä seksuaalinen ahdistelu on.

Nainen lähetti kirjeen Stefan Wallinille, jossa hän kertoi valtiosihteerin käytöksestä. RKP:n työvaliokunta käsitteli asiaa  kokouksessaan – ja Johansson ymmärsi erota.

Samainen – tuolloin 46-vuotias – Johansson toimi Wallinin valtiosihteerinä jo edellisessä hallituksessa, kun Wallin toimi ympäristöministerinä.

Poliittisen valtiosihteerin tehtävänä on ministerin apuna ja edustajana edistää ja seurata hallitusohjelman toteutumista ministerin toimialalla, ohjata asioiden valmistelua sekä huolehtia yhdessä kansliapäällikön kanssa yhteistyöstä muiden hallinnonalojen kanssa.

Valtiosihteeri myös avustaa ministeriä kansainvälisten tehtävien ja etenkin EU-asioiden valmistelussa sekä edustaa ministeriä hänen toimeksiantojensa mukaisesti.

Näin siis toimii – näkökulmasta riippuen – joko Wallinin poliittinen muisti tai sitten hänen moraalinsa.  Herää kysymys siitä, miksi Wallin ei puuttunut tuolloin itse ja omatoimisesti lähimmän avustajansa toimintaan?

Toisaalta kyse saattaa tietysti olla myös siitä, että Wallin ei aidosti nähnyt avustajansa toiminnassa tuolloin mitään vikaa ja heräsi vasta silloin kun julkisuus otti asian esille.

Miettiköön sitten itse kukin, oliko Kiesin toiminta yhtä härskiä ja yleisesti paheksuttavaa kuin Johanssonin ja oliko Kiesiin kohdistuva noitavaino oikeutettua ja asiallista?

Puhumattakaan sitten Wallinin uskottavuudesta moraalinvartijana.

Lähteet: YLE, IL, STT,  MukuWikipedia. Kiitos Tommille.

Jk. Eräs tunnettu suomenruotsalainen koomikko – André Wickström – on valottanut  tämän Wallinin edustaman kuuluisan Ankkalammikon – siis  erittäin pienen suomenruotsalaisten enemmistöä edustamattoman – ärkoopeeläisen elitistiporukan syvintä olemusta Ruotsin TV:n lähettämässä ohjelmassa Lilla Onsdag:

(Vastuuvapauslauseke: edustan itse suomenruotsalaista vähemmistöä ja kritisoin tässä kirjoituksessa ministeri Stefan Wallinia sekä Ruotsalaista kansanpuoluetta – en edustamaani vähemmistöä enkä suomenruotsalaisuutta missään muodossa.)

Förra veckan dog Willy Kyrklund. I stillhet. Svenska dagbladets litteraturkritiker minns ett besök i ett radhus utanför Uppsala. En viktig författare, en intressant människa. Jag växte upp ett stenkast från Kyrklund. Bokstavligen. En gång förklarade jag för honom att vi minsann hade läst Ångvälten i skolan. Jag var kanske tolv år och vi åkte 22:ans buss in till stan. Drygt tjugo år senare är Polyfem förvandlad fortfarande det vackraste som har skrivits på svenska. Hufvudstadsbladet målar ett vackert men mörkt porträtt. Kyrklund har trätt ut ur sin kyrklundhet.

No niinhän siinä kävi, että Fortumin kaveruspari Lilius-Fagernäs päätti lähteä heiluttelemaan pallejaan muualle.

Kuten todettu, uusia hommia on kuulemma jo tiedossa. Ainakaan Lilius ei kuulemma jää syytinkimökkinsä sähköiseen kiikkustuoliin lukemaan Hufvudstadsbladetia, vaan suuntaa katseensa näillä näkymin merten taa.Ei vaikka kuukausieläkettä rapsahtaa aikanaan vetreän eläkeläisemme tilille peräti 40 000 euroa kuukaudessa.

Tuskinpa Fagernäs jää pekkaa, tai tässä tapauksessa mikkoa pahemmaksi. Aina löytyy tilaa vielä yhdelle, käyttipä hän mitä tahansa, kunhan tuntee bisneksen syvimmät vedet. Ja Fagernäs tuntee. Uuden pestin etsiskelyllä kotosohvalta käsin ei ole kiire: onhan Fagernäsillä parempi soputumisraha kuin kansanedustajilla kuunaan. Käsi tulee nimittäin olemaan raskas läksiäisten jälkeen, ennustan. Eikä sitä kannata pestä pariin viikkoon.

Miten ministerit hoitivat asian? No eivät millään tavalla. Ministeri Pekkarinen ei kuulemma ole tehnyt Fortumin suhteen mitään, jos Liliusta uskotaan. Ja miksi ei uskottaisi. Mauri ei tehnyt työtään, joten Mikko sai mennä.

Ministeri Häkämies puolestaan sai Fagernäsin ilmoituksen puhelimessa kesken muita juttuja. Pilkkijuttujen lomassa Petteri tokaisi Jyrille jotta se on nyt sitten tässä. Että ei styylata enää. Ainakaan vähään aikaan. Suullinen ilmoitus kaverille pitkäaikaisen suhteen päättymisestä oli parempi kuin tekstari.

No entäs nyt?! Onko Petterin ja Mikon jälkeen vain vedenpaisumus?!

Ei ole. Uudet vekkulit ovat kohta remmissä, eikä vaihdos aiheuta mitään muutosta. Ainakaan sähkölaskuun.

Eikä kyllä palkkioihinkaan. Tulevaisuudessa vain kaikki hoidetaan entistäkin viisaammin. Tyhmähän se on joka kahdesti samasta källistä narahtaa.

Ja arkahan se on, joka ei bonuksia ota. Sillä kukapa se haluaisi samanlaiseen tilaan kuin Lenin Suomi-asemalla. Persaukiseksi entiseksi suurmieheksi.

Voihan se olla tietysti niin, tarkemmin ajatellen, että koko Fortum-kohun syy on kokonaan, ei Mikon, eikä Peten, vaan jälleen kerran – Meidän Ikioman Matin!! Mattihan se oli muistaakseni se joka keksi Rukan latusella laittaa porukat töihin.

Voihan olla, että fortumlaiset päättivät nostaa kytkintä ajoissa, ennen 80-vuotispäiviään Fortumin kuppilassa.

…kände jag mig idag när jag satt på Iso W.  kordinerandes logistik o. en kollega från min gamla arbetsplats ringde.

Först uppfattade jag bara att det var någon som ringde från Hufvudstadsbladet men inte vem det var. Min spontana tanke var att det var någon som skulle försöka sälja en prenumeration på tidningen till mig. Men ganska snart föll poletten ner o. ljuset gick upp angående vem jag talade med, o. att han inte alls försökte tråka på mig någon tidning.

Det visade sig att en Hbl-läsare i Sverige hade googlat o. hittat en artikel om vin som jag skrev under min korta karriär som journalist. Hon uppfattade tydligen mig som en auktoritet på området o. beslöt att mejla några frågor i ämnet till mig. Eftersom den adressen inte funkar längre mejlade hon kollegan, o. han skickade mejlet vidare till mig.

He, he… Rätt lustigt att det finns folk som läser ens alster nästan ett år efter att de har blivit publicerade.

Från det ena till det femte, nu ska den här vinexperten våga vägra dator en stund o. gå ut o. motionera. Jobbet på Iso W. är extremt stillasittande, så det kommer att sluta med en katastrof om inte regelbunden motion kommer in på schemat nu. Påminn mig någongång om att jag har sagt det här

REPORTAGE 2008-12-31

DEL II

I förra delan av detta reportage avslöjade vi allvarliga brister i dataintegriteten hos de privata stipendiefonderna i Finland. Nu kommer vi att ta en närmare granskning av problemet och undersöka hur läget i Finland ser ut i jämförelse med västländer såsom Kanada. Vi ser även hur ett företag i Finland fått alltmer ansvar och makt genom åren när företaget fått i uppgift att handskas med tusentals finländska och internationella forskares känsliga person- och projektuppgifter.

Våra intervjuer har gett intrycket att Finland, precis som Kanada och många EU-länder, har en modern dataskyddslagstiftning som skulle kunna tillämpas av de privata stipendiefonderna och övervakas av landets dataskyddsombudsman. Problemet vi har upptäckt är snarare att man i Finland inte tillämpar den befintliga lagstiftningen på många viktiga områden.

Den kanadensiska erfarenheten

Vi har tagit oss ut i världen, långt ifrån Ankdammen och Finland för att få svar på några viktiga frågor som stipendiesökande kan tänkas ställa. I Kanada, precis som inom EU och i Finland, har man en välutvecklad dataskyddslagstiftning. Stipendiesökande har rätt att veta varför deras uppgifter behövs och vad de kommer att användas till i förväg, alltså innan de skickar in uppgifterna. Hos fonderna i Kanada har man också sedan länge tagit ett system i bruk för att gardera sig mot fusk hos sakkunniga eller mot brister i utlåtanden.

Enligt flera experter som vi intervjuade hos Kanadas samhällsvetenskapliga och humanistiska forskningsråd (Social sciences and humanities research council of Canada – SSHRC) har de sökandes dataskydd och bedömningsprocessens integritet på allvar i flera decennier. Här är det frågan om en statlig stipendiefond som behandlar cirka 12 000 stipendieansökningar per år, delvis via internet. Men lagstiftningen och ansvaret gör ingen skillnad mellan en stipendiefonds privaträttsliga eller offentligrättsliga art. Och på fondens hemsidor och i samband med ansökningarna finns noggranna uppgifter om ansökningsprocessens gång och om hur länge uppgifterna bevaras, vad de används till, vart de kan utlämnas och hur de sökande kan kolla sina egna uppgifter.

På basis av de svar vi har fått i Finland frågar vi experterna hos SSHRC vad de anser vara ”intressekonflikter” som kan utgöra skäl för att misstänka en sakkunnig som bedömer en ansökan för jäv, om en sökande kan varna för en sakkunnig i förväg och hur man hos SSHRC filtrerar ut undermåliga eller misstänkta utlåtanden.

Experterna på SSHRC hänvisar till handböcker som både anställda och sakkunniga tar del av innan de börjar med sina uppgifter. Enligt en av dessa handböcker utgör sakkunniga som är släkt, nära vänner, forskningskollegor, handledare och rivaler en risk för intressekonflikter i processen och bör därför nekas att ta ställning till ifrågavarande sökandes ansökan eller forskningsplan.
Medlemmarna i arbetsutskottet för forskningsområde i fråga, i synnerhet ordföranden, får utbildning om hur de kan identifiera bristfälliga utlåtanden som sedan gallras bort. SSHRC är också förberedd för ”dead agenting” (att en vetenskaplig eller personlig rival inlämnar vilseledande utlåtanden eller muntliga kommentarer vid ett möte i syfte att gallra bort en sökande) om det skulle uppstå, men hittills har detta varit obefintligt som fenomen. Sökande får meddela i förväg om sakkunniga som inte är lämpliga i förhållande till den egna ansökan och ska ge en motivering för detta.

Finländskt slarv med känsliga uppgifter chockerade kanadensiska experter

Vi presenterar uppgifter som vi inhämtat från Finland, där en extern sakkunnig har yppat uppgifter om en sökandes stipendieansökningar utan lov och utanför stipendieansökningsprocessen och frågar hur SSHRC skulle gå tillväga om saken gällde en av fondens externa sakkunniga.
”Beroende på fallets detaljer skulle SSHRC antingen kontakta den sakkunniges universitet och be det att undersöka händelserna i enlighet med de avtal som vi har, eller så skulle vi sätta igång en intern undersökning av fallet på SSHRC. Om det konstaterades att den sakkunnige yppat information, i synnerhet om det fanns skriftliga bevis för detta, skulle vi vidta disciplinära åtgärder mot denne sakkunnige” förklarar en av de intervjuade experterna.

Det finns säkert frågor som inte har funnit en lösning även hos SSHRC i Kanada, men dataskyddets grundläggande frågor tycks inte höra till dessa. När vi granskade dataskyddspraxisen hos Finlands akademi hittade vi många likheter mellan akademin och SSHRC. Registerbeskrivningar finns och användning av externa sakkunniga går till ungefär på samma sätt som i Kanada. Däremot lade vi märke till att Finlands akademi i praktiken utnyttjar internationella sakkunniga i mycket mindre grad än vad som framgår av forskningsrådets föreskrifter.

Så kunde fusket minskas hos stipendiefonderna

Helsingfors företag i besittning av tusentals stipendiesökandes känsliga uppgifter

Datalink Oy för tankarna mer till IT-branschen än till vad detta småföretag på Drumsö i Helsingfors egentligen sysslar med. Företaget är registrerat i företagsregistret i november 1985. En närmare titt på företagets hemsida avslöjar att Datalink erbjuder tjänster åt stipendiefonderna och deras beslutsfattare. Databaser och system för värdering av stipendieansökningar hör till service som det finska företaget tillhandahåller.
Men få stipendiesökande har sett namnet på företaget, förutom i samband med de online-ansökningar som en ökande andel av de finlandssvenska och finska stipendiefonderna de senaste tre åren har börjat operera med. Och få av dessa stipendiesökande torde vara medvetna om att deras uppgifter, tillsammans med tusentals övriga sökandes person- och projektuppgifter, finns bevarade i Datalinks lokaler. Emedan de flesta finländska fonder som utnyttjar Datalinks tjänster inte hade någon som helst registerbeskrivning att visa upp för ett år sedan, kunde vi inte heller hitta någon som helst registerbeskrivning hos Datalink, foretaget som specialiserat sig på databaser och tjänster till stipendiesektorn.
När vi kontaktade företagets VD Antti Etholén fick vi Datalinks förklaring till detta via e-post:
”Varje stipendiefond ansvarar som registerförare för sina egna ansöknings- och stipendieregister, varför vi ber Svenskfinland granskas kontakta de enskilda fonderna med frågor som gäller behandling av personuppgifter”.

Registerbeskrivningar växer som svampar på nätet efter landets första dataskyddsklagomål mot stipendiefonder

När en journalist från Svenskfinland granskas i maj 2007 begärde av två fonder att få se de egna person- och projektuppgifterna och att få veta hur uppgifterna användes, kom inget svar från varken Koneen säätiö (Kone stipendiefond) eller Emil Aaltosen säätiö (Emil Aaltonens fond). Vi följde upp klagomålet, som lämnades in till Dataskyddsombudsmannen i Finland redan den 30 maj 2007. Klagomålet var, enligt de uppgifter vi har fått, det första i Finland som riktats mot de privata stipendiefondernas dataskyddspraxis.
Dokument hos dataskyddsombudsmannen visar att myndigheten under året tog kontakt med flera fonder. Efter något år gick dessa fonder till slut med på att upprätthålla och tillhandahålla registerbeskrivningar samt att informera sökande om hur deras uppgifter kan användas. Trots flera påstötningar om en registerbeskrivning kom det att dröja över ett år innan Koneen Säätiö och Emil Aaltosen säätiö la ut detaljerade registerbeskrivningar på nätet.
Vi lägger märke till att flera av de privata fonderna, bland annat Jenny och Antti Wihuris Fond och Emil Aaltonens fond, hann placera ut lagstadgade registerbeskrivningar på nätet (i maj 2008 ) innan dataskyddsombudsmannens kontor återkom till klagomålsärendet. Beslutet i ärendet fattades den 17 juni 2008 mer än ett år efter att ärendet inleddes, men bara några dagar efter att Svenskfinland granskas kontaktade myndigheten för att få veta varför ärendet hade dröjt så ovanligt länge.

Dataskyddsombudsmannens kansli ville undvika frågor om eventuella förhandsvarningar till fonderna

När vi frågar dataombudsmannens representant överinspektör Mia Murtomäki om de sedvanliga behandlingstiderna hos myndigheten, förklarar hon att den genomsnittliga behandlingstiden är en månad, men att behandling kan dröja upp till tre eller sex månader. Tydligen har detta ärendes behandlingstid varit helt utanför den sedvanliga statistikens ramar.
Vi hade flera avslutande frågor, bland annat om dataskyddsombudsmannens syn på fördelningen mellan Datalink Oy och de enskilda stipendiefonderna vad gäller ansvaret att informera personer vars uppgifter bevaras om sina rättigheter och om hur uppgifterna används. Vi hade också märkt att flera av de nya registerbeskrivningarna inte nämnde någonting om utelämning av personuppgifter till de externa sakkunniga som fonderna använder eller om dessa sakkunnigas plikter vad gäller dataskyddet. Och vi ville ställa frågan om dataskyddsombudsmannens representant hade väntat så länge med ett svar till oss för att kunna ge de överträdande stipendiefonderna tid att rätta till oegentligheterna.

Våra intervjuer har gett intrycket att Finland, precis som Kanada och många EU-länder, har en modern dataskyddslagstiftning som skulle kunna tillämpas av de privata stipendiefonderna och övervakas av landets dataskyddsombudsman. Problemet vi har upptäckt är snarare att man i Finland inte tillämpar den befintliga lagstiftningen på många viktiga områden.

Trots upprepade mail och flera förfrågningar om en intervju, svarade dataskyddsombudsmannens ledande tjänsteman Reijo Aarnio inte på våra frågor.

I gårdagens kvart-i-fem-eko intervjuades folkrättsexperten Hans Corell av Bengt Therner om kriget i Gaza. Hans Corell sa bl a:

Det man ser redan när det gäller offer på den civila sidan verkar fullständigt oproportionerligt.

Detta uttalande är inget att höja på ögonbrynen åt, vi har hört det förut. En ärlig journalist borde däremot göra klart för åhörarna att Hans Corells personliga åsikt är omtvistad, vilket vi tidigare påpekat. Rosalyn Higgins, president för Internationella domstolen i Haag, betonar att proportionalitet

[...] cannot be in relation to any specific prior injury – it has to be in relation to the overall legitimate objective of ending the aggression.

Men Bengt Therner är långt ifrån ärlig. Han säger själv:

Israels lidande i proportionalitetens vågskål är 11 dödade plus de 32 liv som sju tidigare års Hamasraketer sammanlagt krävt. Krigets lagar och folkrätten kräver tre saker för den här sortens vedergällning:

• att vedergällningen ska vara proportionerlig
• det ska inte kunna finnas nåt annat möjligt sätt
• och syftet ska kunna nås.

Therner är snubblande nära Hufvudstadsbladets tal om att

[...] Israel verkar hylla den primitiva, gammaltestamentliga “öga för öga, tand för tand”-principen om hämnd

Men det handlar inte om hämnd. Det handlar om att sätta stopp för den dagliga beskjutning av civila som utförs av den rasistiska organisationen Hamas.

SvD 2 3 4 5 6 7 8 9 10
Sydsvenskan 2 3 4 5 6
VG 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16
Dagbladet 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11

Henrik Bachner skriver i sin doktorsavhandling Återkomsten – Antisemitism i Sverige efter 1945 följande (s. 389):

Den kristna kyrkans historiska konstruktion av judendomen som kristendomens negativa motpol har behandlats tidigare. I centrum för denna konstruktion finner vi bilden av judendomen som en hatisk, grym, krigisk, oförsonlig och hämndlysten religion kontrasterad mot kristendomen som kärlekens och försoningens lära. Denna ursprungligen teologiskt motiverade demonisering kom också att appliceras på judarna som folk. De stereotyper som emanerade ur denna karaktäristik har, som vi också tidigare kunnat konstatera, visat sig ytterligt livskraftiga långt in i vår tid.
[...]
I skriften Antisemitismen (1950) underströk historikern Hugo Valentin att “det är karaktäristiskt för antisemitens vanetänkande, att han, när det faller sig lägligt, tanklöst tillskriver den moderne juden ett ‘gammaltestamentligt’ åskådningssätt, ett ord som f ö godtyckligt associeras med nationell chauvinism, inhumanitet … och intolerans”
[...]
Så kunde till exempel en ledare i Värmlands Folkblad ett par dagar efter invasionens [av Libanon 1982] inledning i förbigående fördöma “den grymma öga-för-öga och tand-för-tand mentaliteten” som påstods genomsyra den israeliska politiken. Sydsvenska Dagbladet varnade på ledarplats för att Israels val av det “bibliska handlingsmönstret öga för öga – tand för tand” aldrig kunde leda till fred i Mellanöstern.

Idag, 26 år senare, återanvänds samma resonemang av Björn Månsson på ledarplats i den finländska tidningen Hufvudstadsbladet:

I ett läge då Israel verkar hylla den primitiva, gammaltestamentliga “öga för öga, tand för tand”-principen om hämnd hade det suttit med en klarare vädjan om sans från den part som inte vill bli beskylld för statsterrorism.

Särskilt som Israel inte tycks nöja sig med “öga för öga, tand för tand”, utan åtminstone räknat i antalet dödsoffer hämnas hundrafalt.

Vilken ledarsida har någonsin talat om “den koranska stena-våldtagna-kvinnor och hugg-händerna-av-tjuvar-mentaliteten“? Se för övrigt det tidigare inlägget om den nyligen (av Hamas) antagna sharialagstiftningen i Gazaremsan.

Läs även andra bloggares åsikter om Hufvudstadsbladet, Finland, Sydsvenska Dagbladet, Värmlands Folkblad, antisemitism, Henrik Bachner, Björn Månsson, Hugo Valentin, Hamas, sharia

dibbuk, Sapere aude!, Dick Erixon, Jonathan, Jihad i Malmö, I Gilboas svala skugga

“Danmark och andra länder, som deltog i den USA-ledda koalitionen i Irak; “har gjort sorgligt lite för att klara flyktingkrisen och bör uppmuntras att göra mer”, skriver Obama på sin officiella hemsida.

Han kritiserar också USA för att bara ha tagit emot en liten del av de 7000 flyktingar som landet lovat ta emot. “

Obama kritiserar Danmark, Hufvudstadsbladet (Finland)

Every year at least one Finnish club has what could be termed a ‘big tie’ against European opposition. Last year Tampere United played Rosenborg for a place in the Champions League group stage, and this year it was Honka’s turn to hog the national limelight with their UEFA Cup First round game against Racing Santander.

Unfortunately the home leg of the Racing tie was scheduled for the same day as HIFK and Jokerit were playing at home, so Finnish TV had more important things to show than UEFA Cup football. Worse than that, Honka can not play European games in Espoo because Tapiola Stadium is not up to UEFA standards, so the Santander match was played at HJK’s home ground and Honka’s fans had to travel that bit further to attend their ‘home’ match.

The game attracted football fans from other clubs though, which partly made up for the difficulties in travelling from Espoo. Mathias, a HJK fan supping lager on Urheilukatu before the game, was strident in his dislike of Finland’s national sport. A member of HJK’s fan group Sakilaiset, he bridled at the suggestion he might prefer to be at Hartwall Arena to see Jokerit play against Pittsburgh Penguins.

“We hate ice hockey, it’s a stupid sport,” he said, warming to his theme. “We call it ‘Kendo’ because it’s just about fighting. By 2020 football will be bigger than hockey, but for most Finns this is the third biggest sporting event taking place this evening, and that’s why it’s the only one not covered on Finnish TV.”

This is a bugbear for Finnish football fans. They can follow football from every corner of the globe via streaming websites, but watching a Finnish club play the biggest match of the season is fiendishly difficult. The Honka fan group, HK 05, was heavily outnumbered and outsung by Santander fans, with the majority of Finns sitting quietly until the referee made a decision they didn’t like. Then they would stand up, whistle, scream and shout – before sitting back down again to leaf through the programme.

Fan groups are a relatively new phenomenon in Finland, and they don’t have anything like the profile of groups in Sweden and Denmark. Finns still don’t feel that going to a football match is quite the social event it evidently is for the Santander fans, whose club was playing its first European tie in 93 years.

They sang and chanted for 90 minutes, something that only a small percentage of Finnish football followers feel comfortable doing. Looking after the paying customer has never been one of Finnish football’s strong points, but Honka at least seem aware of the difficulties and are trying to do something about them.

“Our target attendance was 8,000, and we got more than that,” said Honka’s CEO Jouko Pakarinen after the game. “It’s a shame we could not play in Espoo, but hopefully in a few years’ time we will have a stadium that is fit for Veikkausliiga and European games. Espoo council already have the plans for a new stadium, and they understand the need for us to play in the town. It will be a football stadium without an athletics track, that is very important.”

Soccer-specific stadia are not in plentiful supply in Finland. There are football grounds, and some of them are pretty big, but of all Veikkausliiga stadia probably only Kuppittaa in Turku and tehtaan Kenttä in Valkeakoski have all the things that a football fan wants from a stadium: proximity to the pitch, a roof, and usable toilets.

“We want to do that, it should be like that, but we are years, maybe decades from achieving it,” says Markku Korhonen from Veikkausliiga in response to a question about soccer-specific stadia. “We have to play in September and October and there is nothing we can do about the weather.”

The soccer-specific stadia that have been built in Finland are not all that great. Finnair stadium is quite small by international standards, with a capacity of just 10,770, but it somehow manages to make fans feel very remote from the game. The best football grounds are intimate, atmospheric and occasionally intimidating, like Söderstadion in Stockholm or Hillsborough in Sheffield. When the ground is full and the crowd involved in the game, the hairs stand up on the back of your neck and you feel like those in the stands can and do influence the result of the game..

Despite many visits for football matches, that has never happened to me at Finnair Stadium. The wind whistles round the ground, spectators get cold, and the crowd noise drifts off into the Töölö sky. The only place that feels warm, cosy, and within a reasonable distance of the pitch is the lower tier of the main stand, where the ‘platinum’ seats are.

This is an example of one of the biggest problems afflicting the game in Finland. The VIPs and sponsors are prioritised at the expense of everyone else, because they bring in more money than the rest.

This is a trend common to football in most European countries, but in Finland it goes much further, even extending to plastering the team shirts with advertising that can destroy any kind of affinity that supporters might feel for the shirt. For most football fans the team shirt is almost sacred, with changes to the design debated endlessly and sponsors only barely tolerated now, 20 years after they became commonplace.

In Finland the surface area of any one shirt is barely 50%, with the rest covered in adverts for local restaurants, mechanics and shops. This is the sign of a successful Finnish club, because clubs believe that fans cannot be relied on to provide sufficient income and you have to milk the corporate sector instead.

This could be a self-fulfilling prophecy, as ordinary fans are turned off by the poor facilities available to them, while sponsors hoover up ‘free’ tickets to reward disinterested clients and bored employees. It takes bravery to challenge the dominant business model, but Pakarinen at least is clear in his desire to have an enthusiastic, knowledgeable crowd, not dominated by freeloading sponsor’s guests.

“People pay to get into ballet and opera, so why not football? The players are artists, and they deserve to be respected for this.”

HBL has an article sourced from Spanish websites, so please forgive the double translation and any errors that may result. Pedro Munitis is ever so excited about playing for his home town club in Europe, and apparently received the Big Book of Footballer’s Cliches last Christmas.

“For a Santander lad like me to represent them in Europe is like a dream,” said Munitis. “When I came home in 2006 I felt that I might well have played my last match in European competition, but thanks to our great season last year we have this chance now.”

“To finish sixth last year was an achievement, but that won’t help us tonight against Honka. I expect that we will meet a physically strong team that is very disciplined.”

Munitis ackonowledged Racing are the favourites, but awrned against complacency.

“But everyone who follows football knows that the favourite doesn’t always win. We can’t approach this with any kind of arrogance. Honka haven’t come this for for nothing. It would be good for us to be humble. That’s the best way to win the important matches. That’s something I’ve learnt over my whole career.”

His health in relation to a parrot was, tragically, not mentioned.

Mika Lehkosuo said that it was important to try and unsettle Racing early on, and ensure that his young team doesn’t show too much respect. Marca was apparently bigging up Honka’s striker yesterday, but according to Iltalehti there is little chance of it going to his head.

“Yeah, I’m a big man,” laughed Aleksandr Kokko. “My dream is to play for Barcelona one day. It could help if I score three goals against Racing.”

Note to any Spanish readers, unfamiliar with Pori humour: he is not serious.

Lastly, if we’re talking about Finns in Europe, Roman Eremenko played 90 minutes for Dinamo Kiev against Arsenal. He did alright, and has hopefully taken a step towards playing regularly for his club.

Okay, editing the previous post is not really going to work so well, so I will endeavour to produce one of those journalist-writing-about-journalists pieces that do so much to increase the sum of human knowledge. As mentioned before, William Moore’s report is the best place to start. I did something for soccernet, but it is rather Hyypiä centric as that’s what they wanted. You can see all the goals and a bit more here.

Here’s what I got from Baxter’s press conference, although I think it is probably on Huuhkaja TV at the palloliitto site:

Question: are you happy with the result?

“We’ll do everything we can to win, and if we get a draw then maybe I’ll be happy after that. At the moment because of the way the game went I’m finding it very difficult to be happy with it.”

On Miroslav Klose:

“He’s a very difficult striker (Klose). I’ve got a lot of respect for him……a lot of people want strikers to be like Lionel Messi, but sometimes Klose is much more difficult to play against.”

In response to an Azeri journalist who questioned Baxter’s description of Azerbaijan as a ’small’ match sandwiched between two big ones, against Russia and Germany:

“Don’t take my English in a way it is not meant. A very famous English general once said that the most important small battle is after the big war, and that’s what I meant: you have to be ready for the next game and it is often more difficult to ensure the players are ready to play the next game after such a big event.”

How is Forsell doing after he was brought off?

“Forsell received a kick in the calf, there was a lot of bleeding and it became very stiff. I reckon he’ll be stiff for a few days but then he should be okay.”

Are you annoyed that people are asking about Russia and germany when you’ve put in a good performance?

“I’m happy that people talk about Russia and Germany. This is a home game, we want to win all of our home games, and we always want to attack. We did a good job tactically in trying to get at the German team whenever we could. That became more difficult as the game wore on because of the way they played. The Germans cranked up their machine and it was like a steamroller, and because of the way we defended in the last 15 minutes then maybe I’ll be happy in the morning.”

The German onslaught was tough to withstand, did you mark man to man or zonally?

“We zone the dangerous areas and man-mark the dangerous headers. You can zone or man-man, but if the delivery is as good as it was for the Germans and the players coming in are as good and aggressive as they were, then you’ve got problems. When the delivery is as good as it was, and the players coming in are as aggressive as they were, then it’s very difficult to play against.”

He was annoyed with the result, but couldn’t smash any teacups, basically. He was more forthcoming than Hodgson, and his attempts to develop Finland’s footballing identity and style – a stated aim in his reign so far – look a little clearer now. Finland will not play for a draw at home, and so Baxter has to be more confident and relaxed with his squad and in his media appearances.

“Bitter draw” was the headline in Iltalehti, “Mighty start” was what Iltasanomat went for. HBL settled on quoting Daniel Sjölund, who thought that “We lost two important points”, which is about right. “Better than Hodgson” was Mikko Knuutila’s verdict in Iltasanomat, and it is very difficult to argue with it. I think there was more goalmouth action in this one match than there was in an entire qualification campaign under Hodgson, and Finland’s fans deserve the excitement after watching a much more cautious teamin the Euro qualifiers.

Man of the match was Mika Väyrynen, with the recently-returned-from-illness Daniel Sjölund running him a close second. Ilta Sanomat didn’t think so, giving 8/10 to their top-rated players Jonatan Johansson and Markus Heikkinen, whereas HBL gave 9s to Roman Eremenko, Daniel Sjölund and Väyrynen. I couldn’t find player ratings from Helsingin Sanomat, and Iltalehti’s rating system is too weird to explain here.

The consensus was that we’ve been here before. There was a sequence on YLE’s Urheiluruutu recalling the nearest miss Finland have had in qualification for a major tournament, the last-minute clusterfuck against Hungary in 1997. There is more than a passing resemblance to the third German goal last night.

So most people are disappointed, but proud of the performance.The contrast with the ultra-defensive Hodgson era was noted in all the papers, and the aggression Finland showed going forward was great to see. I was pleased that Finland managed that kind of performance without Jari Litmanen, not because he wouldn’t improve the side but because the other players now know they can break teams down without him.

The crowd was fantastic. William’s report has a prescient comment on the atmosphere:

A final word about the crowd. At long last, the Finns have found their singing voice.
At least this is true for the hardcore supporters’ club contingent, who have now moved to a position on the North Bank.
There were a healthy number of them and from where I was sitting they seemed in good voice, and they kept the spirits high the whole time, even after Klose’s final adjustment of the scoreline.
Furthermore, they (and others) stoutly refused to be suckered in to any Mexico waves.
Such things are fine for matches where the lack of excitement on the pitch necessitates making your own entertainment – but this was not one of those games by a long chalk.

This is an obsession among football people in Finland. The presence or absence of ‘football culture’ is a constant source of debate and mockery, with those who try and support the national team in a ‘foreign’ way occasionally derided for their affectation.

There was a poll on radio Rock’s website the other day, asking ‘does Finland have a football culture’. Of course it was immediately targeted by habitues of the main Finnish football forum, and that was probably the idea in the first place. Image, the Finnish ’style’ mag, ran a bizarre feature a while ago about people watching English Premier League teams on TV in bars, arguing that this was somehow the main manifestation of Finnish football culture.

Well, bollocks to that. The atmosphere was brilliant last night, and all the papers I read acknowledged the fact. You can see a video of some Finland fans warming up for the match near the train station at Nelonen’s website. The song the three hefty lads are singing at the end goes ‘Finland is wonderful, we have sauna, booze and the axe’. A perfunctory summary of the country’s development, but not an inaccurate one.

There was a good tifo before the game, and you can see many more pictures of the game and crowd at the appropriate thread on FF2. Der Spiegel has a slideshow from the match, but I think their cameras were concentrated at the end Germany were attacking. Iltasanomat’s is better.

Lastly, spare a thought for poor Mario Gomez. I hadn’t seen the guy play before he did this against Austria:

I expected great things when he came on against Finland, but instead he managed this:

TamU had a bizarre night in Lahti last Friday, with an odd refereeing performance, a crucial goalkeeping mistake, three goals in the last minute and a questionable red card, but nobody said anything about match fixing.  You can see the highlights of their 2-2 draw here.

On saturday I went to valkeakoski to see FC Haka vs FC Honka. These two clubs are the last remaining Finnish teams in Europe this season, and to be honest they weren’t that good. Honka got a last minute winner as hundreds of former Haka players swelled the gate to a pathetic 1,500, the old boys being invited as part of a reunion.

Aleksandr Kokko is a decent enough striker, but he was fouled a lot and the referee offered no help. I judge him to be of little threat to TamU’s lethal weapon Henri Myntti at the top of the goalscoring charts, but even so I think Honka are a decent side who will cause some upsets in the title race this year. Honka got a last minute winner and looked a solid bet for third place, or maybe second if HJK mess up their difficult run-in. You can see the goals here.

On Sunday it was Tammela Stadium for me, and TPV against PK-35.  Two words to say about this: Daniel Nwoke. If he doesn’t get a new contract at TamU he will tear Ykkönen apart, but he can probably do a job at Veikkausliiga level. I don’t think he’s that much worse than King Henri, but for whatever reason he hasn’t clicked at TamU and it might be best for everyone if he moves on. PK-35 certainly couldn’t live with him, his finishing and passing were very good and he led the team well. No highlights of this one I’m afraid, but TPV won 2-0 and played much better than their league position suggests. They won’t be relegated this year.

On Monday the two title contenders met at Finnair Stadium in Helsinki. It was an excellent game between two evenly matched teams, but it was in the end decided by errors. Patrick Bantamoi should have come off injured before the freekick that gave HJK their first goal, Jos Hooiveld should have stayed closer to Dawda Bah for the second, and Domagol Abramovic was very grateful for slack HJK passing for his second. Medo got the winner in the last minute with a deflected strike. On this evidence Inter are a better team and will win the title, especially given the tough games HJK have coming up. You can see the highlights here.

One thing for HJK to note: stick a few of the free tickets up near the journos next time you want a big crowd, because a 7,000+ crowd does not look credible when you know the names of everyone in the stand. And that is only 20 people. Jonas Von Wendt mentioned this in Hufvudstadsbladet today, saying the crowd was probably around 5,000, and it certainly felt that way. I still can’t get my head round a stadium that  only holds 10,770 people and manages to make them all so far away from the pitch. What’s the point?

I would talk about PoPa’s American who uses the word ‘twat’ (a very British swear word) when abusing linesmen, but I’m very tired and I reckon that probably deserves it’s own post. Tomorrow, maybe.

TamU lost yesterday, but the stats show a decent performance. The result sent MyPa to the top of the league, and kept TamU down in  lower mid-table. They will almost certainly have to rely on the cup to get into Europe this year, and they have a tough Quarter Final draw:

FC Haka – TP-47

FC Honka – Tampere United

VPS – MyPa

HJK – Warkaus JK

HJK once again being shafted by the footballing establishment, just like they were at the start of the season with opening games against IFK, KTP, VPS and KuPS. Games will be played on the 7th and 8th of August, but Honka-TamU and Haka-TP-47 look likely candidates for postponement should either club get through to the Second Qualifying Round of their respective European competitions.

This draw is shamelessly copy-pasted from Mika’s excellent Finnish Football blog. If you haven’t looked at it yet, you should. While I probably would have noticed that Litmanen is training with Lahti, there’s no way I would be able to tell you that TP-47’s Cameroonian midfielder Alfred Mapoka had signed for PFC Botev Plovdiv without Mika’s help.

Right, on with the preview.

Honka v IFK

Honka are missing Otaru, IFK have a lot of players out. Honka had a bit of a stroll in the park against Akranes on Thursday, while IFK suffered the indignity of conceding a winner direct from a corner against Lahti. I have to say Honka are big favourites for this one, but fingers crossed for the Ålanders. They’re due a bit of luck. There could well be a lot of Finlandsvensk at the game, after a free ticket promotion for Hufvudstadsbladet readers, and the weather looks absolutely glorious. Lets hope it’s a big crowd.

I’ll do Jaro-Inter and RoPS-KuPS tomorrow morning. RoPS-KuPS is this week’s TV game, kick-off 7pm and live on Urheilukanava.

There’s an advert in today’s HBL offering a free pair of tickets to Honka v IFK Mariehamn for anyone who presents a HBL card at the HBL offices. That is, anyone who subscribes to the paper. It’s an extraordinary offer, and I hope it is successful.

this follows a meeting a few weeks ago at which the law was laid down: no more inflated crowd figures. Honka in particular have suffered from the directive that attendances be vaguely related to how many people turn up, with the VPS game drawing just 1,709 people.

Accounting practices are still not uniform – haka count 70% of their season ticket holders, regardless of how many attend, while TamU only count people inside the ground – but the crowd figures announced have been lower than usual. The last round of games had only one game with more than 2,000 people there. But then, if the people going are enjoying it, what does it matter?

Kritiikkiportti kokoaa yhteen kulttuurisivuilla ilmestyneitä taidearvosteluita 29:stä kotimaisesta sanomalehdestä. Kesäkuun 11. päivä aloittanut palvelu on jo osoittautunut erinomaiseksi paikaksi vertailla esimerkiksi yksittäisen teoksen eri lehdissä saamia kritiikkejä tai saman kriitikon aiempia arvioita.

Kritiikkiporttia voi testata vaikkapa hakusanalla Once, jolla sieltä tulee tätä kirjoittaessa vastaan Turun Sanomissa tänään ilmestyneen oman elokuvakritiikkini lisäksi filmistä neljässä muussa lehdessä (Helsingin Sanomat, Hufvudstadsbladet, Kaleva, Uutispäivä Demari) julkaistua arviota.

Lehtiä voisi tietenkin olla mukana enemmänkin, mutta jo tällaisenaan Kritiikkiportti tuo uusia lukijoita monille maakuntalehtien kriitikoille. Sivuston päätoimittaja ja Suomen arvostelijain liiton puheenjohtaja Sisko-Tuulikki Toijonen lupaa Kritiikkiportin laajentuvan seuraavan kerran syksyn aikana. Suomen arvostelijain liiton lisäksi sivustoa ylläpitävät Suomen kulttuurirahasto sekä hankkeessa mukana olevat sanomalehdet.

REPORTAGE 2008-06-05

(Uppdaterat: 2008-06-10)

Pressfriheten har som så mycket annat fått en egen dag. Svenskspråkiga Hufvudstadsbladet som utkommer i Finland firade iår Pressfrihetens dag genom att lämna sin insändar- och debattsida tom, förutom en liten notis som förklarade att det var till Pressfrihetsdagens ära. Många av de övriga finländska medierna firade dagen på eget sätt. För de flesta finländska och nordiska läsare var detta säkert en positiv påminnelse om en “frihet” som man inte får ta för givet. För en liten skara personer, bl.a. undersökande journalisten Hans Ånäs kunde ståhejet inte ens uppnå tröskeln för vad som anses som ett dåligt skämt.

“Allmänhetens rätt att få veta” är något av en helig ko vad gäller journalisternas och mediernas försök att berättiga sin självutropade roll som samhällshändelsernas bevakare. Med detta stridsrop hoppas journalister (personer som annars påminner om mannen på gatan) oförhindrat nå fram till såväl privata personers, som organisationers hemligaste sfär. Med stöd av något som i alla fall i Finland heter Journalistikens etiska regler- också dessa i stor grad uppgjorde av journalisterna själva- hoppas denna självutnämnda demokratins “adel” att vinna legitimitet och tilltro hos den tystare motparten- de grå massorna som läser tidningarna, lyssnar på radio eller tittar på tv. Om man paketerar ihop detta och flera andra fenomen får man vad vi i Väst benämner “pressfrihet”. Och detta förknipas (oftast överdrivet) direkt med yttrandefrihet.

>> BAKGRUND: SOC&KOM-AFFÄREN

Svenska social- och kommunalhögskolan JK-anmäld

Hufvudstadsbladets chefredaktör Max Arhippainen kan skriva hur många eloger till pressfrihetens ära som det honom och Hbl-styrelsen behagar, men någonstans på denna chefredaktörs och på flera andra finländska nyhetsredaktörers arbetsbord finns en liten notis som aldrig hittat fram till spalterna.

Svenska social- och kommunalhögskolan, en av Svenskfinlands centrala läroanstalter och högskolan där många chefredaktörer och journalister har utbildats, är sedan november 2007 JK-anmäld. Anmälan till Justititiekanslern i Finland som inlämnades av en internationellt känd forskare i innovationspolicy pekar bl.a. på falska och vilseledande akademiska utlåtanden som skrivits av skolans professorer om sökande till en tidsbunden forskardoktorandtjänst.

Dokumenten som hör till anmälan och som utfärdats av själva högskolans förvaltning visar att detta har skett till och med efter att forskaren bett ledningen för högskolan och dess forskningsanstalt att jäva två professorer. Den ena av de namngivna professorerna kom sedan med ett uppenbart falskt utlåtande som nämnar endast denna sökande vid namn. Professorn påstår sig veta med säkerhet att sökanden inte var inskriven vid Helsingfors universitets doktorsprogram. Utlåtandet är daterat före den 24 november 2006. Detta utlåtande kontrollerades inte noggrant och den felaktiga informationen visar sig i beslutsprotokollet där tillsättande av tjänsten avgjorts. Protokollet är daterat 29 november 2006.

Nio professorer utsågs som sakkunniga och bads inlämna utlåtande om de sökande. När vi undersöker de dokument som samtliga professorer hade tillgång till hittar vi en uppställning över de fyra sökandes kvalifikationer. Uppställningen är daterad 13 november 2006, alltså innan experterna avfattade sina utlåtande. Innehållet lämnar inget tvivel på att anmälaren var ordinarie doktorand vid Helsingfors universitet när ansökningarna granskades. Där finns inte heller någon oklarhet om den sökandes övriga akademiska meriter.

Skolan anklagas ytterligare för att ha räknat som “icke aktuell” denne samma sökande som var doktorand vid Helsingfors universitet under vilken Soc&Kom sorterar. Svenska social- och kommunalhögskolan prickas för att ha tagit i beaktande två personer som inte var antagna till något post-gradualt forskningsprogram vid universitetet. Enligt högskolans eget protokoll placerades till och med en av dessa personer i reserv för forskardoktorandtjänsten.

En annan professor uppger sig i sitt utlåtande för att vara bekant med den sökandes tidigare stipendieansökningar och uppsatser. Anmälan för fram bevis för att denne professor inte rimligen eller i enlighet med Dataskyddslagen kan ha haft tillgång till uppgifter om den sökandes stipendieansökningar. Det finns, enligt bevisen, inte heller någon möjlighet för att professorn skulle kunnat ta del av forskarens arbete sedan tiden före forskningsprojektet påbörjades.

… Läs mer om denna nyhet

http://sweden.indymedia.org eller t.ex.

http://www.indymedia.no/node/3766