Jag såg precis det senaste avsnittet av svt’s livsåskådningsgranskande program Existens och den här gången tog de upp humanisterna. Jag är inte direkt en anhängare av det programmet och jag finner att jag även när de faktiskt tycks kritisera religion så håller jag inte riktigt med i deras tankesätt.
Nu verkar de dock ha sensationellt dåligt med uppslag. Inte för att avsnittet handlade om humanisterna eller ens om att de kritiskt granskade humanisterna utan för det totalt innehållslösa temat.

Hela programmet  fokuserade kort på två saker, det som vi icke troende är mest vana att höra är det gamla, ateister är aggressiva och raljerande. Det är ett så urvattnat, innehållslöst och tomt argument att jag inte brukar slösa tid på att kontra det längre men jag framhäver kort att det är en bild som är helt felaktig. Religiösa människor är fruktansvärt arroganta och raljerande i sina uttalanden men det låts passera bara för att det kommer från präster och imamer. Humanisterna och personer som är starka religions kritiker fokuserar av min erfarenhet på att kritisera folks tro, inte personer i sig.
Detta skär sig dock med dagens status quo samhälle där ingen får bli för kritisk mot någonting för det stör samhällsfriden. Att kritisera religion är helt enkelt inte bekvämt och då börjar ord som aggressivt tonläge att dyka upp. Jag brukar alltid använda en mening ur Sam Harris bok, the End of Faith när jag ställs inför detta sätt att tänka. Sam skriver att det enda vi behöver göra för att inse det bisarra i den avsmak samhället tycks ha för religions kritik. Är att byta ut religion mot någon annan företeelse. Sätt en förintelse förnekare från nationaldemokraterna i ett debattprogram och låt honom argumentera för att det aldrig fanns några gaskammare. Ingen kommer känna sig begränsad till att inte kritisera honom å det grövsta, och när kritiken flödar kommer ingen att kalla folk för aggressiva och raljerande.
Den största religionen i vårat land, en organisation med 6 miljoner medlemmar, även om de flesta förmodligen bara är medlemmar på papperet, har som grundideologi att alla människor föds sjuka, sjuka i själen av en skuld som vi alla föds med, och vi tycker att det viktigaste som finns är att påpeka att en grupp med 5000 medlemmar som tycker att detta är bisarrt, är de som är aggressiva?

Hur som helst, aggressiv eller inte har ingen betydelse i vilket fall som helst, hur pass direkt man är i sin kritik eller hur väl man väljer sina ord har ingen inverkan på huruvida argumenten faktiskt är vettiga. Det är ju tyvärr så att om man är tillräckligt säker på sin sak så är det ganska svårt att argumentera det diplomatiskt. Som en annan religionskritiker, Dan Dennett sagt vid tillfälle, det är svårt att säga till en religiös person “jo förresten, du har kastat bort ditt liv” och göra det utan att personen känner sig kränkt. Vill vi ha yttrandefrihet i Sverige så får folk finna sig i att uppleva debattörer som aggressiva.

Större delen av avsnittet i Existens handlade om en person som tydligen varit medlem tidigare och känner sig lurad. För han trodde att han gick med en flummig hippie rörelse baserad enbart i humaniora där man har ställningstagandet att alla åsikter är lika värda. Därför anser han att humanisterna har stulit ordet humanism och gett det en egen mening.
Det dyker direkt upp ett antal frågor här. Varför gick han med i en förening utan att förstå dess ställningstagande? Det är för mig ganska uppenbart från humanisternas hemsida, uttalanden och publikationer att de är en rörelse som slår värn om ett sekulärt samhälle, som är emot dogma och anser att vetenskap är det enda sättet vi kan lära oss något säkert om vår omgivning.
Att den här personen gått med och trott att det var en annan typ av förening och sedan blivit irriterad över att de inte uppfyller hans förväntningar håller väl knappast nyhetsvärde, och för övrigt säger det kanske mer om honom än om någon annan. Att som troende gå med i humanisterna hör kanske bättre hemma på failblog än på svt.

Jag tycker även att argumentet att man skulle ha knyckt termen humanism är lite underlig. Man verkar tala om den svenska rörelsen men humanisterna finns internationellt i många många länder och alla falanger har samma
värdegrund. Menar man att svenska humanisterna ska byta namn för att personer som inte orkar läsa på innan de går med i en förening inte ska gå med av fel anledningar?
Jag tycker att humanisterna är ett rätt okej namnval då man vill lyfta fram att människans värde ska stå i fokus som fri från högre makter.

Resten av programmet bestod mer eller mindre i subtil kritik mot att humanisterna är ett ateistiskt förbund och att deras direkt religionskritik skrämmer bort en del potentiella medlemmar. Man intervjuade bland annat miljöpartiets tidigare språkrör Birger Schlaug och han talade sig varm om att han inte vill gå med i humanisterna trots att han inte tror på gud för att han inte känner samma kritik mot religion. So what?
Det är väl tämligen sannolikt att alla organisationer kommer stöta på folk som inte blir medlemmar. Ska man lägga ner föreningen för att man inte kan få hela svenska folket att gå med? Schlaug och redaktionen på existens har tydligen missat att det finns människor i Sverige som både inte tror på gud och som känner att man saknar en stark förening där man kan driva religionskritik, om föreningen inte behövdes skulle de inte ha några medlemmar.

I stora drag så känns det som att man hugger efter halmstrån från existens sida i ett försök att i god postmodernistisk anda skapa en “balanserad” debatt genom att kritisera alla sidor lika mycket. Men när man gör ett helt program baserat på en medlems dåliga uppfattning om föreningen så blir det mera parodi.

Det ska tilläggas att jag inte är medlem i humanisterna själv, men jag tycker att de är en viktig grupp i Sverige just därför att de erbjuder något som många rationalist rörelser inte gör. Humanisterna erbjuder en vetenskapligt andlig syn på världen där man ofta försöker framhäva det vackra och meningsfulla i den naturliga världen. Man arrangerar begravningsceremonier, läger för ungdomar och vigslar fria från religiösa inslag för de människor som  känner att det finns en plats för ceremoni och mening utan att man behöver tro på en högre makt.

Det är ironiskt att existens försökte framhäva humanisterna som en nihilistisk grupp som vill ta all mening och andlighet från stackars svenskar som behöver tro på gud för att må bra, när det är den enda sekulära organisationen som aktivt arbetar för att framhålla att mening och andlighet inte kräver tro på saker som inte går att bevisa.

Dagen rapporterar att Unga humanister förrättar avdop genom att blåsa på folk med en hårtork. Enligt en webbfråga tycker 79 % av Dagen-läsarna att detta är “respektlöst”. Jag däremot röstade att det var “oskyldigt”.

Inte för att jag är humanist, utan för att jag är (ana)baptist. Jag tycker deras ceremoni är lika lite respektlös som judars eller muslimers ceremonier när någon konverterat. Det är inte som om de hade skändat Jesus eller gjort en nidbild av dopet, de utför bara en symbolhandling för folk som redan bestämt sig för att de inte vill vara kristna. Som anabaptist tycker jag att det är självklart att man ska välja sin tro själv, och de flesta som kommer till de unga humanisterna är barndöpta som inte har valt att bli det.

Naturligtvis tycker jag inte att kyrkan ska införa avdop för dem som inte längre tror eller som aldrig har trott, men jag kan inte kalla det humanisterna gör för respektlöst. Dopet är ingångsporten till ett liv med Gud, om man har avsagt sig tron är dopet satt ur kraft. De som inte tror men är döpta kommer inte ha större privilegier än de odöpta på den sista dagen. Och när dopet redan är satt ur kraft spelar det ingen roll hur mycket eller lite man blåser med en hårtork.

Uppdatering 6/10: I en debattartikel i Dagen gör nu en Ung Humanist samma poäng som jag: avdopet är en protest mot barndopet, en symbolisk handling för utträde ur Svenska kyrkan.

Hur kan man hålla tyst som kristen? Ska man låta sig tystas?

- – - – - -

“Slappna inte i er iver, håll er brinnande i anden. Tjäna Herren.” – Rom 12:11

Humanisterna försöker förpassa religion till sovrummet. Det är okej att utöva sin tro, så länge man håller det privat. Det är ett lömskt knep från den onde. Han kan inte göra nåt åt frälsningen, “men håll åtminstone käften”. Tyvärr faller många för det.

Men hur sjutton kan man hålla tyst när man har fått möta Jesus?? Föreställ dig att du har botemedlet för cancer. Sitter du då nöjt och trycker på det, eller gör du allt som står i din makt för att sprida det? Det är ju bråttom!

Tänk dig nu att du har receptet på evigt liv och svaret på vad meningen med livet är. Vad gör du?

- – - – - -

Christer Fuglesang har nu lämnat den internationella rymdstationen och påbörjat återfärden mot jorden. Kanske kan rymdresor som hans i framtiden ge svar på frågan om vi är ensamma i universum eller inte. Chansen finns. De senaste årens upptäckter av så kallade exoplaneter – planeter i andra solsystem – har väckt hopp om att människan ska kunna finna nya livsformer.

I skrivande stund har över 300 stycken upptäckts. Den planet som rönt störst intresse går under namnet Gliese 581 d, och befinner sig på 20 ljusårs avstånd från oss. Planetens storlek och avståndet till moderstjärnan gör att förhållandena inte tycks skilja sig alltför mycket från jordens. Medierapporteringen ger ibland intryck av att vi snart kan packa väskan och bege oss dit, men sådana funderingar hör än så länge hemma i science fiction-världen.

Det vi hittills vet om planeter i andra solsystem säger oss nämligen att möjligheterna att finna ett framtida hem eller några främmande livsformer på andra planeter framstår som klart begränsade. En del är för varma, andra för kalla. Många saknar atmosfär, hos andra har atmosfären fel sammansättning. Och på ytterligare andra är det någon annan central faktor som inte är tillräckligt väl anpassad för att planeten ska kunna hysa liv. Detta gäller även Gliese 581 d. Planeten ligger utanför den så kallade “Guldlockzonen”, och är troligen för kall för att flytande vatten ska kunna finnas, vilket betraktas som en nödvändig förutsättning för liv.

Ändå tycks hoppet om att finna liv på andra planeter brinna lika klart som någonsin. En sådan upptäckt skulle visa att vi inte är ensamma i universum, vilket skulle vara en av människans viktigaste upptäckter någonsin. Men för vissa tycks sökandet efter andra livsformer lika mycket var rotat i hoppet om att kunna avskaffa en övernaturlig skapare. Man skulle då kunna hävda att liv uppstår spontant så länge några viktiga beståndsdelar finns tillgängliga. På så sätt försöker man minska utrymmet för en skapare.

Jag tycker därför att det är på sin plats att påpeka att livets uppkomst är en mycket komplicerad process. Livets byggstenar är inte som en pulversoppa – “tillsätt bara vatten”. De senaste decenniernas mikrobiologiska forskning har tvärtom visat de förbluffande komplexa förutsättningar som måste vara uppfyllda för att den allra enklaste livsformen skulle kunna uppstå. Även om vi skulle upptäcka en organisk molekyl på Mars eller någon annan planet är det ett enormt stort steg till en DNA-sekvens eller självreproducerande liv. Även ateisten och DNA-upptäckaren Francis Crick skriver att “i något mått måste livets ursprung i nuläget ha varit närmast ett mirakel, så många omständigheter är det som måste ha varit tillfredsställda för att kunna sätta i gång det.”

En intressant detalj i sökandet efter exoplaneter är att de generellt är för små att se med vanliga teleskop. Därför använder man indirekta metoder för att upptäcka dem. Om moderstjärnan uppför sig annorlunda än förväntat drar forskarna slutsatsen att det måste finnas något som utövar denna påverkan. Det kan vara ett svart hål, mörk materia eller – som i det här fallet – planeter. Detta är en intressant parallell till hur kristna alltid har tänkt sig Gud. Vi kan inte upptäcka honom med våra fysiska sinnen, men om Gud faktiskt existerar, utgör han en hållbar förklaring till den värld vi lever i. Som Augustinus sade: “Gud är som solen. Vi kan inte se Honom själv, men utan Honom kan vi inte se någonting alls.”

Om människan trots allt skulle finna liv på andra planeter innebär det inget hot mot den kristna tron. Gud kan självfallet ha skapat varelser på andra planeter än vår. Men om andra planeter faktiskt är så döda som de verkar, blir det en svårknäckt nöt för ateisten att förklara livets existens och de unika dragen hos vår jord.

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Expressen 2009-09-09

Läs Anders Johanssons smått suveräna essä om Nietzsche och anledningen till att Humanisterna inte refererar till honom. Det är den postmoderna Nietzsche som skildras. Foucaults och vetenskapskritikernas Nietzsche. Han som sa att om man verkligen vill göra sig av med Gud måste man första göra sig av med grammatiken. Denne Nietzsche är alltför komplex för att rymmas i ett “Gud finns nog inte”. Istället är dennes “Gud är död” både mera kompromisslöst och mera komplext på samma gång. Läs och bli lite klokare!

Det är inte lätt att vara ateist. En av de största svårigheterna med en ateistisk livsåskådning är hur man ska förklara den allmänna förekomsten av religiös tro. Globalt sett är det bara en av tio som inte bekänner sig tro på en gudomlig makt. Tron är den normala mänskliga grundhållningen, inte otron. Varför då, kan man undra?

Den kristna tron är övertygad om att vi är skapade med en gudslängtan, med ett sinne och behov av att kunna kommunicera med Gud själv. Om denna gudslängtan skrev Augustinus: ”Du har skapat oss till dig, o Herre, och våra hjärtan är oroliga, tills de finner vila i dig”. Paulus deklarerar i Kolosserbrevet att ”Allt är skapat genom honom och till honom.” Upplevelsen av att vi är skapade till Gud och till att tro på honom understryks av orden i Predikarens tredje kapitel ”Gud har lagt evigheten i människornas hjärtan”.

Övertygelsen att människan är skapad för tron får stöd även av upplysningsmannen Voltaire i hans bekanta ord ”Om inte Gud funnits, hade det varit nödvändigt att uppfinna honom”.

Människans hjärna är skapad och förprogrammerad för religiösa upplevelser. Den slutsatsen kan dras ur en studie publicerad tidigare i år i artikeln Cognitive and neural foundations of religious belief  i tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences. (PNAS 2009 106:4876-488).

Forskarna lät ett fyrtiotal troende försökspersoner tänka på religiösa och moraliska frågor samtidigt som de mätte vilka regioner i hjärnan som aktiverades. Det visade sig att personerna använde samma områden när de tänkte på moralfrågor eller frågor som hade med Gud att göra. Resultaten var de samma oavsett vilken religiös övertygelse försökspersonerna hade.

Enligt en av författarna, professor Jordan Grafman vid US National institute of neurological disorder and stroke i Bethesda, Washington, är den mänskliga hjärnan uppbyggd för att tro på nästan allting så länge det finns en grund för att göra det. Så snart något är mer mystiskt och man inte omedelbart kan se en logisk förklaring börjar Guds-områdena i hjärnan att bearbeta materialet. Ett av de områden som aktiverades var frontallobens ytskikt, ett område som är unikt för människan.

Professor Grafman kommenterar forskningen: “Det finns ingen särskild Guds-punkt i våra hjärnor. Istället är den religiösa upplevelsen inbäddad i flera områden som vi använder varje dag. Religiös tro och religiöst beteende är ett kännetecken för det mänskliga livet, i alla mänskliga kulturer, utan någon motsvarighet hos djuren.” (The Indepedent 10 mars 2009).

Vi har syncentrum i hjärnan som svarar mot vad våra ögon ser, luktcentrum som svarar mot vad våra näsor registrerar. Vi har mänskliga drifter som hunger, törst, sömn och sexualdrift som alla har sin tillfredsställelse. Skulle vår gudslängtan och vår hjärnas beredskap för religiösa upplevelser vara den enda mänskliga drift och längtan som det inte fanns någon faktisk grund för, och ingen relevant tillfredsställelse för? Ateisterna har onekligen en intellektuell uppförsbacke.

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2009-08-17

Stig Demkers krönika är en sorglig läsning som understryker den förvrängda världsbild som innehas av en troende. Det är hutlöst arrogant att hävda att sekulariserade människor saknar en horisontell bredd. Vilka är det som med stolthet bär skygglappar och vill vara ledda får i flocken? Vilka är det som inte lyssnar till evidens och rationella argument? Vilka mördar varandra i trångsynthetens tecken?

Vetenskapen är den mest objektiva metod för att förklara världen. Detta är ingen trobaserad uppfattning utan en reell beskrivning. Med sedvanlig pinsamhet avslöjas Demkers ignoranta åskådning när han hänvisar till det Gamla Testamentet – en vidrig människouppfunnen text om en psykopatisk skapare och hans neuroser.

Den nya kristenheten tar åt sig vetenskapen för att tränga in den i dess förljugna världsbild, men förnekas när den motsäger mytologin. Efter att rabblat upp lite naturvetenskapliga fakta, så utnyttjas återigen Einsteins citat, som genom åren blivit så urvattnade av religiösa retoriker. Albert Einstein trodde inte på någon judeo-kristen gudom eller någon typ av personlig frälsare. Han satte – likt andra vetenskapsmän – ordet gud när han skulle beskriva det som inte kunde förklaras.
Detta är den einsteinska guden – inget annat.

Demker har samma banala och enkelspåriga idéer som intelligent design-rörelsen, när han ser spår av ”design” och undrar hur man kan tro att alltet finns utan en skapare. Det är ingen skillnad – rent hypotetiskt – att påstå att universum uppstått ur intet än att att säga att en intelligent skapare har gjort det. Att hänvisa till en intelligent skapare leder bara till ändlös regression. Vem har skapad den intelligenta designaren?
Denna typ av resonemang förklarar ingenting.
Denna tankegång avslöjar bara religiösa fundamentalisters totala okunskap om vetenskap och dess metoder.
Vetenskapen säger att den inte vet hur universum kom till – detta är den logiska konsekvensen av intellektuell hederlighet.

Stig Demker, som vägrade att välsigna partnerskap, avslutar med tydligt förakt mot människor som kräver bevis istället för blind och auktoritär tro. ”Förblindade till förståndet” skrivar han med en hänvisning till Paulus den sjukes Korinthierbrev. Högmod och inbilskhet kallar bigotten Demker agnostiker och ateister, med ett sådant remarkabelt hyckleri att det är svårt att tro på det.

Demkers osedvanligt förljugna krönika på Dagen:
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=174113

“Vem vet, inte jag…”

Textraderna ovan tillhör Lisa Ekdals låt som var populär för ett antal år sedan. Jag möter ofta antingen eller ståndpunkter. Jag tror eller inte på det stora, Gud. I DN idag debatterar Stefan Einhorn för öppenheten för de som inte vet, de som befinner sig i lägret mittemellan de tvärsäkra troslägena (givetvis finns det olika grader av bägge fallengerna och de kan se olika ut för varje människa över tid), som fundamenatalistiska kristna eller humanister a´la Christer Sturmark och Stefan framför ett förslag till ett agnostiskt manifest.

En öppenhet möjliggör möten med olika ståndpunkter och är i grunden ett avståndstagande från ens eget ego, att ha rätt på den andres bekostnad. Är det så att många idag är så osäkra att de måste vara säkra utåt gällande sina ståndpunktet för att övertyga sig själva eftersom man kan ha dålig självkänsla. Inte vet jag, men jag tror att vi människor behöver varandra och varandras gåvor så vi kan göra den här världen till en bättre plats att dela och leva i. För det krävs öppenhet och dialoger, där var och en givetvis kan få ha olika ståndpunkter.

Det jag ibland möts av som präst är antingen likgiltighet (som kan bottna i osäkerhet av att våga tala om det metafysiska eller de existensiella frågorna) eller att man skämtar bort Jesus. När man möter nya svenskar möts man i dialog mer av respekt, även om man inte tillhör samma tro. Kan bero på att man är van att möta andra nära och att andlighet är en självklarhet. Man kan räkna med Gud. Som en frälsarkrans att hålla sig till när det stormar i ens liv.

Kan det vara så att det idag finns en längtan, en insikt att allt kanske inte handlar om prylar och hus och kortsiktiga äventyr, att det finns en längtan hos väldigt många att träffas och liksom Einhorn utgå från där man själv befinner sig (ecce homo) och därifrån kan dialogen öppna upp för en vidare andlig resa. För jag tror inte att allt enbart handlar om kropp och materiella saker. Allt kretsar inte kring mig och dig.

Hade jag suttit på en färja som höll på att sjunka skulle jag som ateist eller agnostiker definitivt rikta min bön om hjälp mot en högre kraft, som jag valt att kalla Gud. Kan det vara så att många inte fått tillräckliga konsekvenser i sina liv, därför har man liksom Israels folk när allt gick bra, vilket man kan läsa om i Gamla testamentet, övergivit tron på Gud. Dock befinner vi oss i ett paradigmskifte, många har det svårt i vårt land.

Så låt oss också visa på ett läger som ger svar på de stora frågorna, låt oss alla kristna vara frimodiga, fri – modiga, och visa på Jesus och ge bort Biblar. Så blev jag räddad. Eller frälst som man sa förr i tiden. Och jag mår idag bra. Gör du? Låt oss mötas där vi är, såsom Ted Gärdestad sjöng; “för kärlekens skull”.

Återigen speglas det odemokratiska hyckleriet inom kristenheten. Denna gång är det pastor Erika Cyrillus som spyr ut sin ignoranta livsåskådning till Dagen-läsarna. Med devisen ”kamp mot falska religioner” påvisas intoleransen och högfärdigheten mot andra religioner än den kristna. Bara begreppet falsk religion är skrattretande. Om någon påstår att en religion är osann jämfört med en annan postuleras att bevis finns – detta är religiöst kvacksalveri.
Anledningen till Cyrillus vanvett är den kommande höstens katalog från det svenska klädmärket Gunilla Sjödén. I katalogen beskrivs stämningar och färger av plaggen som buddistiska. Måttet är rågat för Hälsingepastorn som uppmanar andra kristna kvinnor till bojkott. För tänk om kristna konsumenter av detta blasfemiska märke glömmer lidandet, denna dödsdrift som jagar kristendomen. Enligt pastorn förtränger buddister lidandet.

Nästa företag att få smaka på den predikande teisten är Indiska som kritiseras för hinduistiska inslag.
Att en ateist har problem med liknande marknadsföring är förståeligt och uppenbart, men att en EFS-pastor – som representerar en, enligt de själva, människoälskande religion – uppvisar ett sådant bigotteri är anmärkningsvärt. I hennes retorik avslöjas den kristna intoleransen som de troende beskyllt humanisterna för under de senaste veckorna. Humanisterna är i alla fall konsekvent intoleranta till alla vidskepelser.

Nej, nej, bedyrar hon, när hon svär sig fri från intolerans. Hon handlar visst produkter från andra religioners marknader – bara de inte innefattar andra gudar.
Hon är för marknadsekonomi, skriver hon – bara den inte hädar den kristna guden.
Härmed lanseras en idé – fri att använda av Cyrillus och hennes medlöpare. Lansera det Gröna Korset, en varumärkning som garanterar att fromma kristna behandlat varorna och att inga blasfemiska inslag har försurat treenigheten.

Det kan påpekas att Erika Cyrillus fick mottaga Olof Djurfeldt-stipendiet helt nyligen. Motiveringen löd: “Erika Cyrillus journalistik kännetecknas av skarpsynt analys, elegant språkbehandling och ett frimodigt försvar för klassisk kristen tro med tonvikt på dess etiska konsekvenser i samhälls- och privatliv. Hon är en frimodig nutida företrädare för den svenska folkväckelsens nykterhetsideal.”

Erika Cyrillus opinionsinlägg på Dagen:
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=173497

Humanisternas kampanj "Gud finns nog inte". Klicka på bilden för att komma vidare till kampanjens hemsida.

Om Gud finns eller inte borde väl vara upp till var och en att själv bestämma. Men återigen har yttrandefriheten fått stå tillbaka för religioner som känt sig kränkta. Men hur kan en religion känna sig kränkt?

En kampanj som ifrågasätter Guds existens pågår världen över. Även i Umeå har Humanisternas affischer suttit uppe med texten ”Gud finns nog inte”. Detta har tydligen upprört många känslor, kanske inte främst här i Sverige men väl i Australien, Kanada, Kroatien och Holland där bussbolag helt plötsligt ändrat sin reklampolicy eller dragit sig ur redan tecknade avtal. Den ur demokratisk synpunkt värsta reaktionen kom ändå från Åbo och Tammerfors i Finland där kommunala tjänstemän lagt sig i kampanjen och censurerat budskapet. Det är en sak att ett privat företag lirkar sig ur en reklamkampanj, men att kommunala tjänstemän censurerar är fullständigt oacceptabelt.

I Kanada ville man alltså genomföra en reklamkampanj på bussarna med texten ”You can be good without God”, men stoppades av det lokala bussbolaget. Det var en kopia av kampanjen The Atheist Bus Campaign som rullat runt på Londons bussar med texten ”There’s probably no God. Now stop worrying and enjoy your life.” I Storbritannien har man istället för att förbjuda kampanjen startat motkampanjer från kyrkans sida. Det är just detta som är demokrati – att få debattera och diskutera fritt, även ifrågasätta Guds existens.

Att religionen har egna regler är inte något nytt. Kyrkan har länge haft enormt inflytande över samhället och den demokratiska utvecklingen – och inte alltid gott sådant. I Sverige känns detta inte lika mycket längre, men det räcker med att resa till något europeiskt grannland så inser man snabbt att kyrkans makt finns kvar. Abortmotståndet och den starka homofobin vilar tungt över många länder. Den religiösa extremismen gäller inte bara kristendomen utan i allra högsta grad även islam, eller den så kallade islamismen som brukar få beskriva den extrema och fundamentalistiska delen av islam.

I ett demokratiskt samhälle kan inte en religion känna sig kränkt, det kan bara individer som utövar religionen och att ifrågasätta någons ideologi är inte detsamma som att kränka någon. Yttrandefrihet ska gälla alla människor, vare sig det handlar om religion eller politik. Religion ska kunna ifrågasättas och inga särskilda regler ska gälla för en enskild ideologi.

Min blogg på VK.se hittar du här

Göran Rosenberg ondgör sig i DN över Humanisternas kampanj Gud finns nog inte. Att man kan ha olika syn på kampanjen är självklart. Rosenberg verkar dock vara mer inne på att det är en kampanj bara mot judiska och muslimska personer. Såhär skriver han:

Så låt mig ta det mycket enkelt. En kampanj som har till uttalat syfte att dra en skiljelinje ”mellan de sekulära och dem som vill inordna andra människor i sina religiösa trossystem” (Christer Sturmark i DN 18/6) och som till symboler för de senare väljer den judiska davidsstjärnan och den muslimska halvmånen (den svenska flaggan är inte en kristen symbol hur ofta Humanisterna än upprepar den saken) [min kursivering] gör sig skyldig till en grov generalisering om människor med judisk eller muslimsk anknytning.

Det finns en enda anledning till att svenska flaggan har ett kors i mitten: Kristendomen. Vi var ett kristet land och som sådant satte vi ett kors på vår flagga för att markera detta. Färgerna härrör från en av konungaätterna under tidig medeltid.

Hur man utifrån detta historiska fakta drar slutsatsen att svenska flaggan inte har något med kristendom att göra är helt obegripligt.

Poängen med humanisternas kampanj är just detta; att om vi hade varit ett judiskt land (som Israel) eller muslimskt (som t.ex. Turkiet) hade vi kanske haft en flagga i samma färger men med en annan symbol mitt i. Religionen påverkar fler saker än man tror och på väldigt subtila sätt.

Humanisternas kampanj är bra och den som försöker beskylla dem för islamofobi, antisemitism eller något annat i samma stil, måste vara förblindad av provokationen att någon ens vågar påstå i offentliga sammanhang att Gud inte finns. Kampanjen är inte ansvarslös på något sätt. Att behandla kampanjen så som Rosenberg gör och dessutom försöka skrämma oliktänkare med dessa ord är däremot ansvarslöst. Speciellt när han baserar resonemanget på att det kristna korset förlorat sin betydelse bara för att det hamnat på en flagga.

Intressant?

Efter ett par veckors debatt om Humanisternas kampanj är det lätt att fastslå att kristenheten inte har några intellektuella, hållbara eller trovärdiga argument. Det är samma upprepningar, samma inskolade beskydd för det immaterialistiska, det vaga metafysiska. Ältandet av gudstrons överdrivna betydelse och mening, medvetna misstolkningar och omtolkningar av ateism.
Den förre Dagen-chefredaktören Olof Djurfeldt är den senaste i raden av besvikelser i den kristna retorikens pinsamheter. Nu är godheten, enligt Djurfeldts krönika, ett gudomligt bevis. Detta betyder väl att det onda är av det ogudomliga, det profana, det ateistiska, det naturliga?
Återigen glöms grymheterna, ondskan och övergreppen i kristendomens namn.
Alltid samma förakt mot historien, alltid samma blindhet inför nutiden.

 Vittnesbörd, denna naiva, självbedragande, hallucinogena och illusoriska fabel, som ses som ett bevis, läggs snabbt in i lådan för giltigheten av Fadern och hans tillhörande tvåenighet.
”Nu är det ju så att också de troende har tänkt. Teologer har formulerat sina gudsbevis”, skriver Djurfeldt. Vilket skandalöst påstående, vilket förakt mot vetenskapens krav på bevisföring, på deduktion, induktion och epistemologi. Skulle bevis ligga i skrifter från järn- och bronsåldern, skrivna av okända, omtolkade av andra, skrifter utan koherens, skrifter där amsagor kan härledas till tidigare civilisationer? Kallar teologer detta för bevis vill inte jag stå åtalad inför de heligas domstol.

 Etik och moral är av gud given hävdas det. Vilkas eller vems etik förresten? De vita rasisterna i USA eller Sydafrika, som svingar bibelcitat, beväpnade till tänderna? De ökända autodaféer vars stinkande rök förföljt kristendomen? De rwandiska mördarna som i guds namn slaktade människor som offerlamm? Vatikanens etik gällande sex, hiv och preventivmedel? Svenska präster som än idag vägrar att viga människor som sökt sig till kyrkan? Katolska prästers askes som lett till övergrepp på barn?
Religion har ingenting med etik att göra, ingenting med altruism att göra.
Talade inte Nasarén om helvetet – den sjukaste idé någonsin?

Minnet är kort över den fascistiska och sakrala censur som rådde under sekler – med kyrkans goda minne.
Varför börjar ateister och humanister att ifrågasätta övernaturliga och diktatoriska himmelsväsen?
Det var inte många årtionden sedan blasfemi var ett brott i västvärlden och än idag är det utanför Occidenten. Det är inte länge sedan människor mördades, slaktades, brändes och förvisades för att de var otrogna gudsförnekare. Glöm aldrig detta!

”Ingen kan bevisa Gud. Men ingen kan heller motbevisa Gud”, fortsätter den gamla Dagenredaktören sitt uttjatade resonemang. Precis som det vore 50 procent chans att någon gud inte existerade. Precis som om det vore 50 procent risk att gud fanns. Detta statistiska bedrägeri genomsyrar dödskulten kristendom.

Djurfeldts krönika:
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=173140

Johan Wollin skrev precis ett mail till mig där han beklagade den elementära nivån i “Humanist”-debatten. Samtidigt tipsade han om en grej som Bengt Ohlsson har skrivit. Där påpekar han bland annat det bedrövliga faktumet att flera författare anslutit sig till Humanisterna. De borde ju, skriver han, ha snäppet mera förståelse för läsupplevelsens komplexitet och inte bara basunera ut att Bibeln är LÖGN. Så sant!

Jonas Gardell har skrivit en skitbra artikel om Michael Jackson och hur vi har efterhandsnormaliserat honom. Kom ihåg honom som en trallande neger istället för den groteko han blev, har pressen uppmanat oss. Varför, undrar Gardell.

Ni har väl för övrigt inte missat den alltid lika fantastiska Carsten Jensens senaste artikel om Irak? Där får man svart på vitt hur genomruttet Danmark är.

Den förre producenten på Sveriges Radios Vetenskapsredaktion, Rolf Hersson, förklarade nyligen på nyhetssajten Newsmill varför han valde att lämna samfundet Humanisterna. Herssons inlägg ledde till en mindre brevväxling mellan honom och Humanisternas ordförande Christer Sturmark. Vid ett tillfälle undrade Hersson över de källor som Sturmark använt sig av i delar av sin bok “Tro och vetande 2.0″. Sturmarks källhänvisningar är väldigt kryptiska och Hersson misstog sig under sina efterforskningar. Christer Sturmark skrev:

Hersson har uppenbarligen inte läst ‘Tro och Vetande 2.0′ särskilt noga. Den författare han söker är Phil Zuckerman, amerikansk professor som forskat och skrivit åtskilligt om sekulära samhällen. Hans senaste bok heter “Society without God”. Jag rekommenderar Hersson att läsa den. Mina uppgifter i kapitlet kommer också från FN:s Human Development Index.

Den som flyktigt läser igenom Sturmarks svar riskerar dock att bli lurad. Sturmark undviker nämligen återigen att nämna källorna till de påståenden som han gör i sin bok “Tro och vetande 2.0″. Som en vän av ordningen undrade jag först hur Sturmark, vars bok utkom i sin pocketupplaga i augusti 2007, kan referera till Zuckermans bok som publicerades drygt ett år senare. Sturmark säger naturligtvis inte ordagrant att det är just denna bok som låg till grund för hans slutsatser, men man blir naturligtvis betänksam över svaret då Hersson ställde en specifik fråga om just källan. Det gåtfulla svaret “Phil Zuckerman” har troligen sina speciella skäl. Enligt en artikel i tidningen Världen idag (18 feb 2009) är Sturmarks argumentation nämligen ett plagiat av Zuckermans artikel “Sects and Violence – Is Faith Good for Us?” som översattes och publicerades i tidningen Humanisten (5/2006) vilket aldrig framgår i boken. Tidningen Världen idag fortsätter:

Phil Zuckerman uppger i e-post att Christer Sturmark har plagierat hans artikel utan tillåtelse och att han därför tog kontakt med honom. – Jag kontaktade Sturmark direkt, skriver Zuckerman och fortsätter: – Han verkade genuint ångerfull och undrade vad han kunde göra för att ställa allt till rätta.

Sturmark säger till sitt försvar att han aldrig plagierat Zuckerman, han har bara “hämtat statistik” från Zuckermans arbeten. Vem som helst kan dock jämföra Sturmarks stycke “Hälsofarlig underkastelse” (s. 305 f. i pocketupplagan) med den aktuella artikeln. Det krävs ingen större begåvning för att komma fram till slutsatsen att Zuckermans anklagelser stämmer.

Sturmarks andra källa, FN:s Human Development Index (som även Zuckerman nämner), ger dessutom inget stöd för hans påståenden då detta index överhuvudtaget inte har med religion att göra. Indexet är enbart ett mått på mänsklig utveckling och innefattar exempelvis förväntad livslängd, läskunnighet, utbildningsnivå och BNP per capita för världens alla stater. Den amerikanske författaren Mark Twain skrev en gång: “Det finns tre sorters lögn; lögn, förbannad lögn och statistik”. Christer Sturmarks (läs Zuckermans) slutsatser bekräftar med all tydlighet Mark Twains ord. Orsakssambanden måste fastslås innan man kan dra några som helst slutsatser av statistiska analyser. Det finns t. ex. ett fastställt samband mellan drunkningsolyckor och alkohol då man vet att alkohol förekommit i nästan hälften av fallen. Men om det visar sig att sju av tio drunkningsoffer dessutom har hål i tänderna kan man för den skull knappast påstå att det finns ett samband mellan dålig tandhygien och olyckorna. Som Hersson mycket riktigt påpekar är förhållandet mellan välstånd och sekularism det omvända; länder med ett högt välstånd tenderar att bli mer sekulariserade, det är inte sekulariseringen som bidrar till välståndet.

Om FN:s index över mänsklig utveckling mot förmodan ändå skulle visa sig ha ett samband med religiositet så motsäger snarare statistiken Sturmarks slutsatser. Han borde nämligen nämna att den uppåtgående trenden för detta index under de senaste 30 åren har varit tydligare bland de stater som enligt Sturmarks definition är “religiösa” än vad den har varit bland de “ateistiska” OECD-länderna. Av någon anledning drar varken Zuckerman eller den svenske översättaren Sturmark den minst lika logiska slutsatsen att det kan vara västvärldens sekularisering som under de senaste trettio åren ligger bakom OECD-ländernas stagnation.

Sturmark gör sig även skyldig till logiska tankefel och grova generaliseringar då han delar upp världens stater i “religiösa” och “ateistiska”. Det är inte heller korrekt att definiera ateism som “tror inte att gud existerar”. Med “hög” andel ateism anger han Sverige som ett exempel: “64 % av det svenska folket är ateister enligt denna definition. Motsvarande siffra i Frankrike är 44 %,  42 % i Belgien och 39 % i Storbritannien. I Danmark är siffran 48 % och 41 % i Norge och i Australien 25 %”. Sturmark undviker dock att nämna att SCB år 2000 utförde en undersökning där 42% av svenskarna visade sig tro på en högre makt och 22% tror på en personlig Gud. Totalt är alltså 64% av Sveriges befolkning på ett eller annat sätt troende. Liknande siffror och högre ändå uppvisas i samtliga av Sturmarks “ateistiska” stater. Sturmark gör nämligen ingen skillnad på sekulära stater och “ateistiska” stater. Han skyndar sig även att undanta stater med “påtvingad” ateism, ex Nordkorea och Sovjetunionen. Varför det? Det borde väl vara “hälsosamt med ateism” oavsett om den är påtvingad eller ej? En “påtvingad” ateism i Nordkorea borde uppvisa en positiv effekt på samhället på samma sätt som en “påtvingad” religiositet i Iran uppvisar en negativ effekt. Om nu Sturmark undantar “påtvingad” ateism för att få sitt resonemang att gå ihop, varför försöker han då påtvinga det svenska folket ett samhälle där religion och religiösa uttryck inte ska få förekomma offentligt? Sturmark vet mycket väl att de enda uttalat ateistiska staterna som existerat på vår jord (ex. Albanien, Kuba och Nordkorea) knappast “…hör till de rikaste, hälsosammaste, bäst utbildade och friaste samhällena i världen”.

Det har självklart en betydelse vad det är vi tror på. Den dominerande religionen eller ideologin har en stor betydelse för ett samhälles välstånd eftersom de präglar människan i grunden. Ett samhälle består ju som vi alla vet av människor. Men all religion och ideologi måste bedömas utifrån den frukt som den bär. Kärlek, omsorg, omtanke och respekt för människan är viktiga begrepp inom kristendomen. De inryms under en absolut moral som vi människor har att förhålla oss till. I detta är kristendomen och judendomen unik. Att jämställa den judisk-kristna moralen med islam, hinduism eller någon annan form av religion är grovt missvisande; man kan inte jämföra Martin Luther King eller Moder Theresa med Usama Bin Ladin helt enkelt för att grundvalarna för deras religioner är väsensskilda. Albert Einstein sade bl a:

De bästa ledstjärnorna för vår strävan och vårt omdöme har vi fått i den judisk-kristna religiösa traditionen. Den ställer ett mycket högt mål, som vi med våra svaga krafter endast mycket ofullständigt kan nå, men den ger oss en säker grund för våra värderingar och strävanden.

Ett samhälle och dess välstånd byggs utifrån de lagar och rättesnören som präglas av människans moral. Sturmark vägrar att ta till sig möjligheten att de sekulariserade staternas välstånd en gång kan ha baserats på en kristen moral; en moral som nu naggas i kanten av människans egoistiska begär, ständigt påverkat av ett ökat välstånd. I ett sekulärt samhälle riskerar en tidigare kristen och absolut moral att snabbt ersättas med människans subjektiva dito. Det kanske är därför som Sturmark kan plagiera andras texter och publicera dem som om de vore hans egna samtidigt som han hävdar att en ateistisk moral är att föredra framför den kristna.

Religiösa storheter, prominenta debattör och teologer, numera biskopen, har medvetet – kan inte vara på något annat sätt – försökta att ge sken att ateismen är en trosuppfattning. Detta är ett falskt påstående. Ateismen utgår endast från uppfattningen – byggd på frånvaron av alla sorters bevis, byggd på alla de monoteistiska religionernas kontradiktoriska, våldsförhärligande och trångbröstade heliga skrifter, byggd på De Enda Böckernas religioner att ändra budskapet efter vetenskapens oåterkalleliga landvinningar, byggd på rationalitet och härledning, byggd på det uppenbara devota – att det högst sannolikt inte existerar något intelligent skapande väsen som är aktiv, död eller passiv.
Två ateister kan vara varandras motpoler i alla frågor utom i det skapelseberättande.

Några av statskyrkorna, exempelvis den svenska och anglikanska, har blivit så liberala i sitt beskydd av Den Ende att kyrkorna försvarar all tro baserad på någon gudom(er). Ingen har fel tro, ingen är längre otrogen den rätta läran.
Jehovas Vittnen har modet och att säga att deras tro är sanningen. Jesu Kristus Kyrka av Sista Dagars Heliga försvarar fortfarande charlatanen och bedragaren Joseph Smith.
Möjligtvis har de liberala kyrkorna – som skyddar den allmängiltiga tron – insett att det är omöjligt att säga att kristendomen är sann, efterson större delen av jordens befolkning skulle vara bedragna, vilseledda blasfemiker. Faktum är att kristendomen är splittrad inifrån av så olika inriktningar att det känns motbjudande att kalla det en religion. Den pseudopolyteistiska katolicismen tillber reliker, har över 5 000 helgon och många troende är övertygade om att protestanter inte kommer till himlen.
Kan Anders Wejryd försvara detta på ett trovärdigt sett?
Bryt ner protestantismen på samma sätt och allting slutar i olika skolor, sekter, riktningar, tolkningar, vridningar och ideologier.
Alla dessa tolkningar  kan inte har rätt (och då finns det tusentals religioner till).
Bara en kan ha rätt.
Ateisten tror inte att någon har det.

Ärkebiskopen pratar om självmål, när han inte ens är nära spelplanen. Vidare pratar han om ”goda religioner”, vilket är ett omöjligt babbel att dechiffrera.
I samma goda självbelåtna ton, lanseras religioner som ett hopp för de fattiga, som en kärlekens bastion, som trygghetens borg. Alltid med samma medvetet dåliga minne från dåtid, nutid, samtid, som knuffar undan religionernas hycklande, mördande, brännande, erövrande, krigande, plundrande och förtryckande under historikens matta.
Humanisterna har tydligen inte förstått vad religion är, säger han plumpt.
- Kom till spelplanen och visa.

Ärkebiskopens intervju med Dagen:
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=173240