Humle och Dumle var ett av Sveriges Televisions allra första barnprogram. De bodde i Kapten Bäckdahls skafferi.

Äntligen en miljönyhet som kan få de breda massorna med i opinionen mot klimatförändringarna. En grupp forskare i Tjeckien har konstaterat att humlen tappar smak tack vare ett varmare klimat. Humle är ju som bekant det som ger ölen den större delen av sin goda smak.

Czech researchers looked at the effect of climate change between 2004 and 2005 on Saaz hops — the delicate variety grown in the Czech Republic that’s used to make pilsner lager. They found that the quality of the hops has fallen. The scientists blamed rising temperatures that caused a drop in the concentration of a key ingredient that gives pilsner beers their flavor. And it’s not just Czech hops, but those made in regions of German and Slovakia, scientists say. / Chicago Sun Times

Forskningsunderlaget verkar minst sagt skralt, men kanske är detta nyheten som kan omvända den mest inbitna klimatskeptiker?

S0m gammal ölbryggare (har arbetat 5 månader som ölbryggarassistent på Gotland Bryggeri) och ölfantast blir man naturligtvis oroad, särskilt som Saazer-humle som forskarna undersökte räknas som en av de bättre humle-sorterna.

De tyska renhetslagarna från 1516 säger att äkta öl endast får innehålla malt, jäst, humle och vatten.

/Daniel Eriksson

Läs mer

• Global warming threat to beer Chicago Sun Times
• Öl hotas av global uppvärmning Nyheter 24

Dagen inleddes med en ballardsk uppenbarelse i trapphuset: den vita undersidan i betong, spiraltrappans graciösa stigning inramad av de kycklinggula väggarna. Vilken morgon!

Under dagen var det också nyhetsläpp på Systembolaget, jag passade därför på att åka dit under lunchen. Southern Hemisphere var slut så jag stod och velade mellan Southern Tiers båda bidrag; Hoppe och Unearthly. Unearthly köpte jag på Ölbutikken när jag gjorde min mor sällskap till Köpenhamn för att se Glasvegas, detta var i mars och jag väntade sen kanske en aning för länge innan jag i slutet av maj öppnade upp flaskan. Den var vid det laget en trött historia (får jag hoppas) utan bett och det vore därför kanske roligt att testa den på nytt för att åtminstone utröna ungefär hur den ska smaka, eftersom den batchen som nått Systembolaget enligt utsago är bryggd i slutet av juni. Hoppe provsmakade jag på Oliver Twist hyfsat nyligen och var om jag inte missminner mig en frisk historia med tydliga nejlikesmaker. En god apertif till december kanske? Om den håller sig så länge det vill säga.

Jag kom fram till kassan med en Hop-it från Urthel och en Herr Frederiksen och Fru Frederiksen från danska Amager. Att Sierra Nevadas Southern Hemisphere var antagligen till det bästa, den lär inte orka många meter med tanke på att den varit ute på banan sen vad, april? Vore dumt att förstöra mitt goda minne av den.

Före mig i kön stod en kostymklädd medelålders man med tre tetror Gredos. Han påvisade ett antal nervositetssyndrom och när killen bakom mig i kön, som istället hade en box Gredos, påkallade mannens uppmärksamhet för att fråga huruvida vinet var gott, då ryckte han till och utropade “jag vet inte”, innan han samlade sig och ändrade sitt utlåtande till “jo, jag tycker det är gott”. Om han köper ut åt sina barn kan man väl tycka att han kunde kosta på sig något roligare än Gredos.

Väl åter på jobbet avslutades dagen fint med att en kollega drog igång Flamin’ Groovies – Shake Some Action på sin dator.

Hittade till Vin & Gastronomi via mitt rssflöde och ett reportage om Sigtuna Brygghus där humle och hårdrock tillhör livets nöjen. Kan ju bara hålla med!

– Från början var den bryggd som en hyllning till Black Sabbath, den var brygd fredagen den 13 februari, samma datum som Black Sabbaths debutalbum släpptes. Vi kallade den Symptom of the universe, efter en låt från bandet album, säger Mattias och ler brett.

Bärs. Som. Bärs.
//H

NP: Burst – I Exterminate the I (Lazarus Bird, 2008)

Eftersom jag är i Köpenhamn idag på spansk vinmässa så faller det ju sig helt naturligt att jag på ägnar mig åt ölprovning. Inte? Nå så blev det i alla fall. Lunch skulle intas och jag hamnade på Brewpub som man av namnet kan gissa sig till är ett microbryggeri.

Jag slog mig ner på deras trevliga innergård och beställde in den “Store Frokost”, en lunchtallrik bestående av:

• Låntidsmognad, inlagd isländsk sill. En stor, otroligt mjäll sillfilé med en mild kryddig smak som påminde vagt om matjessill.
• Griskind med rotrukter. Mycket mör, ugnsbakad griskind med mustig smak serverad med friterade chips av potatis och palsternacka.
• Lättrökt fläsfilé med lökconfit. Fantastisk mör och saftig filé med bara en antydan av rökighet med syltade sötsyrliga rödlökar.
• Oxsvansterrin med jordgubbe(?). En vacker terrin som tyvärr saknade sälta. Den färska jordgubben till var helt obegriplig, men en titt i menyn avslöjad att den skulle varit konserverad. Som marmelad hade det kanske funkat bättre.
• Utvalda, lagrade danska ostar. En fast, smakrik rödkittsost och en kraftfull blåskimmel serverade på en sallad med kanderade valnötter och ugnsbakade körsbärstomater.

En mycket fin lunchtallrik tillagad med omsorg och med fina smaker. Till detta blev det en provbricka med fem av pubens egna fatöl:

• Sommerweisse. En veteöl med toner av mogen tropisk frukt, aprikos och en frisk smak med len fruktighet. Trevlig, välgjord öl som tyvärr inte passade med någon av rätterna på tallriken.
• Doonesbury. En pale ale med en mycket aromatisk, nästan parfymerad, doft av citrus och apelsin. Smaken var lätt, fruktig, aromatisk med mjuk karaktär och en liten beska.
• Amorillo. Red ale med en doft dominerad av torkad frukt och en medelfyllig kropp med någon sötma och en fint balanserad beska.
• William Wallace. Skotsk ale (brown ale) med brödig näsa, fyllig kropp och en lång balanderad eftersmak med viss rökighet och bra beska som inte tar över. Fantastisk bra tillsammans med den fina sillen.
• Leviathan. Ett barley wine med en alkoholhalt på 9,5%. Kraftfull, fyllig, lite bränd med viss sötma och en hög men väl balanserad beska. Alkoholen var väl maskerad. Märkligt nog den öl som genomgående fungerade bäst till maten, speciellt till fläskfilén och griskinden.

Jag blev överraskad över den genomgående höga kvaliteten på ölen. Vanligtvis brukar microbryggerier dra på för hårt med humlen och ölen får en markerad beska och en överdriven aromatisk ton. På Brewpub hade de lyckats att göra balanserade, välsmakande öl som man gärna kommer tillbaka och smakar mer av.

Vaknar och sträcker mig efter Mannen. Som inte är där. Uppe vid sju en lördag. Jag tror han har feber.
Nåja, det räcker att säga hans namn så har jag plötsligt famnen full av hundra kilo karl.

Lillefnuff ramlar ut ur garderoben och tigger tonfisk. Lillebror spurtar ut ur sitt rum i träningskläder. Undrar var den ungen får sin energi ifrån. Långa Barnet har inte återvänt från festen. Han kommer väl krypande om några timmar misstänker jag. Eller så sitter han i spänn på femte våningen på grund av den där foliemössan.

En fransk köttgryta puttrar på spisen. Det känns som det är dags för lite ordentlig mat nu. Höst och allt. Till och med Mannen erkände vid frukosten att det är lite höst i luften. Annars har han börjat skrika varenda gång jag nämnt det.

Det är sol och regn om vartannat och jag kan inte bestämma mig för om jag ska gå en runda i skogen eller bara häcka i soffan. En bok ligger på vänt och det finns olösta korsord. Annars kan jag ju ägna eftermiddagen åt att sätta ihop taklampan rätt. Den ska se ut som en humlekotte men ser mer ut som om den fått en elchock. Och då var jag ändå nykter när jag satte ihop den första gången.

Stryka kan man också göra. Om man inte är klok.

Eller så kan man svamla en massa dynga på bloggen. Eller måla naglarna.

Hela dagen är full av möjligheter.

«Hun er russisk!» sier min russiske kollega og peker på et av bildene mine fra Karlovy Vary, Tsjekkia. Ei eldre kone henter vann fra en de helsebringende brønnene, som i sin tid ga byen ryktet som et av Europas beste steder for kurbad, kanskje bare slått av Baden Baden, som ifølge min kollega var mest for de svært rike. Hit til Karlsbad, som byen dengang het, dro de litt mindre velstående på jakt etter helse, deriblant en mengde russere.

Ung og gammel henter vann i Parkfontenen. (Foto: Oda Bhar)

Tsar Peter den store besøkte Karlovy Vary i 1711, og samme år ble det første kurhotellet bygd. Hundre år seinere kom den virkelige storhetstiden. I 1870 ble byen knyttet til det europeiske jernbanenettet, og fram til 1. verdenskrig var de innom her alle sammen: det europeiske jetsetet og kunstnerne med navn som Goethe, Schiller, Dostojevskij, Freud, Marx, Leibniz, Beethoven, Brahms, Chopin, Dvořák, Wagner, Liszt og vår egen Grieg.

Slettelandskap i Nordvest-Böhmen. (Foto: Oda Bhar)

Selv skal jeg til byen sammen med redaksjonen i Montages, for å dekke den internasjonale filmfestivalen som finner sted her hvert år i juli. Vi reiser i festivalens minibusser, som plukker opp og leverer fra flyplassen. Det blir en fin kjøretur gjennom det nordvest-böhmiske slettelandskapet, tross øsende regnvær. Vi ser enger, treklynger, humleplantasjer, landsbyer med fine kirker og bergtopper med borgruiner.

Humle-plantasje i det nordvestlige Tsjekkia. (Foto: Oda Bhar)

I baksetet skravler gutta kontinuerlig om film. I forsetet sover Agnethe og jeg fotograferer, med regnværet på bilruta som naturlig softfilter. (Flere bilder fra kjøreturen her.)

Eng med valmuer ved veien, Praha – Karlovy Vary. (Foto: Oda Bhar)

Russere drar fortsatt til Karlovy Vary, men det gjør mange andre folk også. Så hvorfor tror kollegaen min at kona på bildet er russisk? Er det noe med klærne, fargene, det røde og brune? Eller det blomstrete skautet, grønt med knallrøde roser, et vanlig folkloristisk plagg på landsbygda i Russland. Jeg så det selv langs den transsibirske jernbanen: Hver gang toget stanset var perrongen full av små koner med stakk og blomstretet skaut, som solgte opptenningsved eller bunter med gulrøtter.

(Mulig) russisk kone drikker vann i Dvořák-parken.

Kona setter seg på en benk og drikker fra den medbrakte plastkoppen sin. «Jeg er sikker,» sier kollegaen min. «Russisk hun er.» Jeg liker når hun høres ut som Yoda, den gamle jedi-mesteren i Star Wars: Morsom hun er. Jeg liker den slaviske aksenten, og holdningen, det litt bryske, av mange forvekslet med uvennlighet, men jeg tolker det helst som motvilje mot bullshit, et ønske om å skjære gjennom.

For å beskytte kurbadgjestene mot dårlig vær ble det bygget tak over springvannene, slik at du kunne gå tørrskodd mellom dem. Her, den staselige Møllekolonnaden. (Foto: Oda Bhar)

Det finnes mange teorier om hvordan du bør drikke vannet i brønnene. Før frokost for at effekten skal bli størst, fulgt av en halvtimes rask gange. Eller til bestemte tider på dagen, og aldri mindre enn 2 dl på 2 minutter. Selv prøvde jeg flere av de 14 kildene, og mest påfallende var hvor ulikt de smakte. Noen hintet om svovel, de fleste var salte og minnet om hav.

Springvann i Møllekolonnaden, Karlovy Vary. (Foto: Oda Bhar)

Som nordmann er jeg vant til å drikke fra fjellbekker med hendene som skål, derfor brydde jeg meg ikke om å ta med meg en kopp. Noe som gikk greit de første par gangene – helt til jeg stakk hånda inn i en stråle og ble skoldet. Jeg lot som ingenting, tok hånda rolig ut og slurpet i meg vannet. Men seinere prøvde jeg ingen ukjente fontener uten kopp.

Torget foran Møllekolonnaden, Karlovy Vary. (Foto: Oda Bhar)

Karlovy Vary er en vakker by. Gjennom historien har den vært herjet av branner, oversvømmelser og krig, men i likhet med tyskerne er tsjekkerne glade i å bygge opp igjen og restaurere gammel bebyggelse.

Hotel Romance og Markedskolonnaden. (Foto: Oda Bhar)

I Norge blir denne typen «kopier» sett ned på, ekspertene foretrekker å bygge nytt, siden kongstanken er at alt skal uttrykke tida det bygges i. Dermed ender vi med svært uensartede bykjerner, i motsetning til Sentral-Europa, hvor du kan gå omkring som i nykonstruerte historiebøker.

Böhmisk krystall er verdenskjent for sin høye kvalitet. Dette gjelder ikke minst Karlovy Varys lokale variant, Moser-glass. (Foto: Oda Bhar)

Da Donau-monarkiet falt etter 1. verdenskrig ble Tsjekkoslovakia opprettet av de tidligere tyske regionene Böhmen og Mähren, samt det nordlige Ungarn. Karlovy Vary ligger i det gamle nordvestlige Böhmen, og majoriteten av befolkningen var tysk fram til 2. verdenskrig.

Yoghurtis som faktisk smaker yoghurt! (Foto: Oda Bhar)

At byen ble internasjonal lasarettstad hindret ikke amerikanske fly fra å bombe den mot slutten av krigen. Selv store og godt merkede bygninger dekket med Røde Kors-flagg ble rammet, og mange liv gikk tapt. Etter 1945 ble mesteparten av den tyskættede befolkningen fordrevet, og tapte alle verdier. De nye innbyggerne kom for det meste fra Sentral-Böhmen.

Den russisk-ortodokse kirken i Karlovy Vary. (Foto: Oda Bhar)

I 1946 ble kurbadene statlige, og først etter kommunismens fall i 1989 ble virksomheten igjen rettet inn mot et internasjonalt publikum. Idag er ifølge Wikipedia en tredjedel av alle hoteller og underholdningssteder (som kasinoet) eid av «private investorer fra Russland og andre tidligere Sovjetrepublikker», ifølge en tsjekkisk bekjent i Norge en omskrivning for mafia.

Becherovka er byens kjente krydderbrennevin. Den smaker pepperkake og ble utviklet av tyskeren Jan Becher. (Foto: Oda Bhar)

Karlovy Vary International Film Festival (KVIFF) ble startet i kommunisttida (1946), men har først de siste 20 årene blitt en virkelig internasjonal arena. Hotel Thermal ble bygget spesielt for filmfestivalen, og inneholder opptil flere kinosaler og konferanserom hvor det kan vises film.

Den lille elva Teplá krysser Karlovy Varys historiske bykjerne, før den renner ut i elva Ohře. I midten ser du sovjetblokka Hotel Thermal, av mange kalt byens styggeste hus. (Foto: Oda Bhar)

En morgen er det fullt på filmen jeg planla, dessuten er jeg lei av bykjernen. Jeg rusler avgårde i en tilfeldig retning, og kommer snart til et område hvor husene er mindre bløtkakeaktige. Som mange sentraleuropeiske byer ligger Karlovy Vary der en elv renner ut i en annen, i dette tilfellet den smale Teplá, som krysser den historiske bykjernen, og den brede Ohře (tyske Eger), som seinere munner ut i Elbe.

Jernbanestasjonen ligger litt utenfor bykjernen. (Foto: Oda Bhar)

Jeg finner en bro over begge elvene, klatrer opp en liten ås og havner ved den gamle jernbanestasjonen. Her går jeg på jakt etter graffiti. Jeg finner ikke mye, men noe er det alltid i nærheten av toglinjer.

Sjablonggraffiti på jernbro over toglinjene. (Foto: Oda Bhar)

Mitt neste funn er et boligområde med moderne sovjetblokker og utsikt over den brede Egerdalen. Jeg surrer rundt og fotograferer litt, før jeg krysser et friområde med grasplen og kløver og store trær.

Boligområde nord for sentrum, Karlovy Vary. (Foto: Oda Bhar)

Her snubler jeg over en kirkegård, ulik alle andre jeg har sett. Urnene er plassert i små glassmontre, stablet oppå hverandre og murt sammen til en slags boligblokk for døde.

Kirkegård hvor de døde har vinduer. (Foto: Oda Bhar)

Det fine er at folk har satt små fotografier og pyntegjenstander inne i montrene, noe som gjør tanken på den avdøde klarere, ihvertfall for meg, enn om de bare var markert med en enkel stein.

De dødes vinduer mot livet. (Foto: Oda Bhar)

Fra kirkegården prøver jeg å finne tilbake til sentrum, men går meg vill og trasker til føttene verker. Hvorfor skjer dette nesten alltid når jeg går på oppdagelsesferd, særlig utenfor kantene på kartet?

Selv ugresset er vakkert i Tsjekkia. (Foto: Oda Bhar)

Etter en laaang strekning langs ei gate som aldri tar slutt (men jeg vil ikke gi meg, nekter å snu!) møter jeg et skilt hvor navnet Karlovy Vary er streket gjennom med rødt. Jeg er ved bygrensa. Der er det heldigvis også en holdeplass med oppslåtte rutetider og et gjenkjennelig navn, slik at jeg kan ta bussen tilbake.

Bratt skog sett fra fløybanen i Teplá-dalen. (Foto: Oda Bhar)

Stort sett er hele Montages-gjengen opptatt med filmer og skriving (og litt øl) uka gjennom. Først den siste dagen, søndag når vi skal reise hjem, tar vi en felles utflukt på dagtid. Det er en fløybane av liknende type som i Bergen, som fører opp til et utsiktstårn i de grønne åsene øverst i Tepládalen.

Utsikt over Karlovy Vary fra utsiktstårnet Diana. (Foto: Oda Bhar)

Herfra ser jeg det alt sammen igjen: Det store brune festivalhotellet, bygårdene i jugend- og barokkstil, den russiske kirken med løkkuplene, forstedene utenfor bykjernen med pastellfargete blokker.

Hotel Thermal og den russiske kirken sett fra utsiktstårnet. (Foto: Oda Bhar)

Når jeg ser på bildene fra utflukten synes jeg vi minner om et band på tur. Et band i den happy første tida, før alle stridene begynner, mens alle ennå tror at ingenting ondt kan skje.

Bad ass Montages: Karsten, Trond, Oda, Eirik og Agnethe.

Jeg har mange flere bilder fra denne turen. Hardcore-interesserte kan se dem på Flickr (oversiktsside her). Du kan også gå rett til lysbildeshow: 1) Gatene i den historiske bykjernen, 2) vandringen min til forstedene, 3) detaljer fra den fine kirkegården, og 4) bilturen til og fra byen fra Praha.

Du kan også lese den forrige posten min, som handler om selve filmfestivalen, ikke minst filmene jeg så. Her gir jeg noen gode råd om hvordan du kan velge filmer blant flere hundre på en festival.

Ikke mange skrittene fra her jeg bor har vi et bitte lite område som har fått stå i fred for både spader og gressklippere.  Det er ikke mange kvadratmeterne stort, men likevel er det et yrende liv på denne plassen.  Blant annet flagrer sommerfugler fra blomst til blomst på jakt etter den livgivende nektaren. På første bildet ser dere en av dem, en rapssommerfugl med hodet langt ned i matfatet. Skjønt.. det kan også være en kålsommerfugl med sterke markeringer?!? Uff, jeg sliter fremdeles med å skille disse hvite sommerfuglene fra hverandre.

Hva dette gule og sorte insektet er, aner jeg ikke. Ikke vet jeg hva det drev på med heller der det klamret seg fast til kvisten på en nyperosebusk. Noe holdt den i hvert fall på med, og kanskje var det eggene sine den hadde tenkt å gjemme akkurat der.

Gressteger er det mange av. Dette er en hann. Det vet jeg blant annet fordi den har fargerike lange vinger den kan fly med. Hunnens vinger er så avkortede at hun ikke kan fly.

Humler er det også mange av. Dette tror jeg er en jordhumle. Hvis det medfører riktighet, er jeg imidlertid fremdeles usikker på om det er en liten- eller en stor jordhumle. Vi har nemlig store jordhumler her på Østlandet, og denne var faktisk ganske stor.

Usikkerheten lurer alltid i bakgrunnen når jeg skal angi hva slags insekter jeg viser dere. Så er også tilfellet når jeg sier at det neste bildet viser en danseflue. Jeg leste for resten noe artig om dansefluene i insektboken min. Der står det at disse fluene danser i store svermer før paringen. Hannen fanger et insekt som han gir til hunnen i bryllupsgave, og mens hun suger ut byttet parer de seg.

Litt enklere er det å bestemme sommerfuglene med sterkere farger. Men for all del.. det er mulig å ta feil her også! Dette er nok imidlertid en gråbrun ringsommerfugl som er ganske vanlig her i Sør-Norge.

Til slutt viser jeg dere en blomst jeg synes er ganske pen, men spør meg ikke om hva slags blomst det er. Ser dere nøye etter vil dere også kunne finne et bitte lite insekt som virkelig står med hodet i matfatet øverst der oppe.

Måtte denne lille plassen bak huset få stå der like urørt i mange, mange år framover!

(Før markøren over bildene for EXIF-info, og klikk for å se dem i større format.)

… men et langt steg for en liten humle.

(Før markøren over bildet for EXIF-info, og klikk for å se det i større format.)

Jeg har lenge hatt lyst til å lage skikkelig mjød, slik som vikingene engang lagde. Etter en del søk på forskjellige oppskrifter, har jeg satt sammen noe fra flere, og føyd til noe selv. Akkurat nå står mjøden og gjærer, og det lukter skikkelig godt i stua.

Hovedingrediensen i mjød er honning, og den kan være dyr. Selv fikk jeg tak i 1 1/2 kg honning for 99 NOK. Jeg kjøpte to spann, slik at det tilsammen ble tre kg. Med de andre ingrediensene som jeg kommer tilbake til, kostet råvarene ca. 350 NOK. Det vil si mellom 11 og 12 NOK pr flaske, så det må jo sies å være en investering, eller hva? Under følger hvilke ingredienser jeg har brukt, og siden en oppskrift på hva jeg har gjort:

INGREDIENSER:

* 3 kg honning
* 1 kg brunt sukker (for fargens skyld) + 3 kg hvitt sukker + 500 gram lys sirup
* Skall fra 3/4 sitron
* 3 grønne, syrlige epler skåret i biter
* 1 neve med humle (fås på apoteket)
* 1 teskje kanel
* 1 teskje malt ingefær
* 1 teskje malt nellik

Ved siden av dette, trenger du:

* 2 vinballonger/dunker på 25 liter
* 1 pakke hetvinsgjær (sherry-gjær)
* 1 pakke gjærnæringsalt (til 25 liter)
* 1 pakke gjærstopp (til 25 liter)+2 pakker Pektolase klarningsensym
* 1 pakke ballongrens (renslighet er viktig)
* 1 pakke svoveltabletter (i tilfelle storm-gjæring)
* Hevert
* Termometer
* Gjærlås
* Stor kjele (ca. 10 liter)

SLIK GJØR DU:

1. Kok opp ca. 10  liter vann, og rør ut sukkeret og sirupen i det varme vannet. Rør så ut honningen, slik at blandingen er flytende, og lett å røre i.

2. Etter litt avkjøling, heller du dette på ballongen.

3. Kok så opp 5-6 liter vann igjen, og tilsett sitronskall, eplebiter, humle, ingefær, kanel og nellik. La dette småkoke i ca. 10 minutter.

4. Ta en saftsil eller en duk (desinfiser i micro) og så siler du oppkoket ned i ballongen. Hvis du plukker ut eplebitene og sitronskallet først, renner det fortere, men det tar en 5-10 minutter, før alt er filtrert.

5. Fyll opp dunken til 25 liter, med kaldt vann.

6. Når blandingen på dunken er mellom 22-25 grader, heller du først gjærnæringssaltet ned i blandingen, og så hetvinsgjæren. Rist ballongen godt, og sett så på gjærlåsen.

7. Pakk inn ballongen i et pledd eller håndkle, da mjøden gjærer best i mørke, og la den stå i et rom det temperaturen er ca. 22 grader. Etter en dag eller to, skal det begynne å ploppe i gjærlåsen. Skulle det gjære for kraftig, tilsetter du svoveltabletter. Følg anvisningen på pakken.

8. Etter 2 til 4 uker, skal mjøden være ferdig gjæret. Plopper det 1-3 ganger i gjærlåsen pr minutt, er den ferdig gjæret. Ha i gjærstopp, og rist kraftig. Nå er det viktig at du rister på ballongen 3 ganger om dagen, i 3-4 dager, for å få ut kullsyren. Hvis ikke, blir ikke mjøden klar.

9. Sett så ballongen høyt, slik at du kan tappe over mjøden til en ny, ren ballong, uten å bevege på ballongen, når bunnfallet har lagt seg. Det tar mellom 2-4 dager. Bruk heverten, og ikke få med bunnfallet over i den nye ballongen! Tilsett Pektolase for å klarne mjøden. Følg anvisningen på pakken! (Du får kjøpt dette på steder de selger vinsetteutstyr.)

10. Nå er egentlig mjøden klar for og drikkes, men hvis du synes den er for tørr eller bitter, er det dags for å ettersøte den. Det gjør du ved å koke opp litt vann, og røre ut sukker i dette. Det er lett for at det blir for søtt, så ta litt og litt sukker om gangen(ca. 250 gram pr. gang), til du finner den søtheten som passer din smak.

11. Tapp mjøden over på rene flasker. (Bruk ballongrens). Den kan drikkes med en gang, men smaken blir fyldigere ved lagring. Det sies at 7 år er ideelt, men så lang tid har de færreste av oss:-)

Lykke til, og nyt smaken av VIKINGENES GUDEDRIKK!

En ivrig humle leter etter føde på Øya i Trondheim. Her langs Nidelvens bredd fant den tydeligvis såå mye honning/nektar at den holdt seg i ro så lenge at jeg klarte å ta dette bilde…

Jeg har tidvis slitt med et beist på badet en hel dag, da Helga ikke kom hjem før på kveldinga. Det var en svært traumatisk opplevelse for meg, også å ikke kunne gå på klosett med beinan på gulvet. Alexander(oppkalt etter Rybakk, men skjønte fort at etternavnet var Denstore) var så lenge på badet at den ikke lengre kunne fly, men var tross alt tre cm i radius. Helga var storsinnet og drepte den ikke da jeg tryglet henne om å ikke gjøre det, men slapp den vennlig ut. Alexander flyr atter en gang.
P.S: Alexander er ei humle i største laget.

Ibland gör naturen själv jobbet för en. Humlen har paxat en stol!