Vi har varit på besök hos uppfödar-Fia i Fjällandet igen. Lördagen den 1:e augusti packade vi in oss i bilen, och 04:20 lämnade vi Bjälkatorp med destination Fjällandet för att hämta hem Shejrix Cirith Ungol, att kallas Uno.

Matte hade gjort pizza till färdkost, och resan gick bra, nästan hela vägen. Precis som förra resan var det matte som fick hantera de 200 rondellerna runt Mariestad. Till skillnad från förra resan, blev det dock ingen Sushi till mellanmål, däremot fick huße äta mattes pizzor, ety hon valde att äta pastasallad för att hålla sin mage i schack. Men nog om reseförtäring. Resan gick som sagt bra, det mesta av tiden, fram till ca 5 mil innan Östersund, då höger frambroms lade av. Man kan tycka att vi borde haft bilen på service innan vi gav oss ut på en 100-milaresa, men så gjorde vi inte. Även om både huße och matte inte håller Heavy Metal för en oäven musikgenre, så föredrar vi att det inte låter som experimentell industriell metal från bilen. Eftersom vi inte ville vara strandade på en rastplats mitt ute i ingenstans, valde vi att i alla fall ta oss till Fia, genom att använda motorbroms under de sista milen av resan. Väl framme var vi alltså strandsatta i en förort till en förort till Östersund. Mitt ute i ingenstans, vilket inte vore något problem, så länge man vet att man har möjligheten att ta sig för att köpa ex.vis mat, ammunition och andra livsnödvändigheter. Det skall även tilläggas att Telenor-abbonemanget vi har på våra telefoner inte har någon täckning ute i obygden.

Eftersom vi var framme sent på lördag eftermiddag, var det ju givetvis inga bilreparatörer öppna, så icke heller dagen efter, ety det var ju söndag. Vi fick alltså vänta tills måndagmorgonen med att ringa (på Fias telefon) till en bilfirma, som tyvärr öppnade så sent att vi inte hann komma fram förbi växeln. Bilföretagets växel verkade dessutom ha helt lagt ner vidarekopplingen till Ford-serviceavdelningen (de servade Ford, Volvo och Renault), då så snart man blev kopplad dit, blev man lockad av fem vanliga ringtoner, för att sedan bli snöpligen avbruten av en lång ton och en bortkoppling. Mycket irriterande. Eftersom Fia skulle till jobbet, var hon tvungen att ha sin telefon, men hon lovade att ringa till bilfirman när hon hade paus på jobbet. Det gjorde hon, och fick sitta i kö hela sin första fikapaus, och när hon väl kom fram, blev hon tillfrågad av Simon, den vänlige telefonisten™, om registreringsnumret på bilen. Det hade ju givetvis inte huße gett henne. Hon fick vår adress, personnummer, skostorlek, favoritfärg, men inte regnumret. Suck. Efter att vi mailat numret till henne, så ringde snälle Simon upp henne efter han slutat jobbet, och fick regnumret, varpå han påpekade att “Detta är ju en Ford, och du har ju ringt till Volvo-serviceavdelningen.” Fia påpekade problemen med att nå Ford-serviceavdelningen, och bad Simon springa över till Ford och be dem ringa upp henne på tisdagen. Fia köpte även ett Telia kontantkort så att vi kunde nå verkstaden utan att behöva använda Fia som mellanhand. Eftersom bussförbindelserna till Fjällandet är obefintliga, fick vi helt förlita oss på Fia vad gällde transporter. Eftersom hon jobbade, var vi då tvungna att anpassa dessa transporter efter hennes arbetstider. Alltså, lämnades bilen in på tisdag eftermiddag, Fia hämtade huße och körde hem. Bilen lagades på onsdagen, och vi hämtade den på fredagen. 4000 kronor fattigare. Tur att det inte går så mycket pengar när man sitter i skogen och leker med hundar och mockar hundskit.

För att reiterera en platityd, så “inget ont som inte har något gott med sig”. Att spendera nästan en vecka extra, utan tillgänglighet på telefon, och bara kunna fokusera på att spendera tid med Fias och våra egna hundar, är inte något negativt. Eftersom vi nu kom att utnyttja Fias gästfrihet lite mer än vi räknat med, spenderade vi dagarna med att göra rent i hennes nya, fina hundgård, samt att mata och umgås med hundarna och måla delar av hundgården. Det var en nyttig erfarenhet att sköta så pass många hundar (totalt 12 stycken), och det är imponerande att Fia hanterar det helt själv. Det är inte det lättaste att ge alla hundarna mat, och att ge dem nog med tid och uppmärksamhet. I samband med att hon byggde sin nya hundgård, utökades även rastgården till runt 600m2, så det var lätt att rasta hundarna i alla fall. Hundgårdarna är nästan ett kapitel för sig. Det är ett enormt arbete (och en massa pengar) som gått in i dem, och de är troligen de finaste vi sett hitintills.

Tiden gick väldigt snabbt i Fjällandet. Anledningen till att vi var där var ju att vi skulle hämta Uno så vi spenderade mycket tid med att umgås med valparna som var kvar (Uno, Ithil och Tirith). Vi passade även på att röja bort lite vinterpäls på Niro, Pya och Milou.Team Shejrix är ett härligt gäng, och valparna i den andra Shejrix-kullen är inget undantag. Uno visade sig vara väldigt kontaktsökande, och ville helst sitta i knät hela tiden. Det är svårt att inte smälta för en sån liten kille. Hans systrar, Ithil och Tirith var också väldigt mysiga, men inte lika snabba att ty sig till oss. Tirith, valpen som Fia själv skulle behålla, var lite blygare än de andra två, medans Ithil, som inte hade någon köpare ännu, var en mycket bestämd liten dam, som hade åsikter om det mesta. En mycket charmig och intensiv liten valp, som växte på oss ju mer tid vi spenderade med henne. Eftersom hon ännu inte hade fått någon ny ägare, och att vi hade ekonomiskt utrymme att köpa även henne, beslutade vi att fråga Fia om det gick bra att köpa både Uno och Ithil, vilket det gjorde. Fia verkade glad att Ithil kom till ett hem där Fia visste att Ithil skulle få det bra, och att Fia skulle få veta hur det gick för henne. Detta innebär att Familjen Erman nu består av fem (hur många hundar skaffar vi då nästa gång, enligt talserien?) hundar (Visko, Milou, Tiwas, Uno, Ithil) och två människor. Det innebär också att hundgårdarna hemma i Bjälkatorp måst utökas och ytterligare en hundkoja byggas. (Hundkojan är byggd redan, och sektioner till hundgården är beställda.)

Fia hade även fixat nytt batteri till sin ATV, och vi passade på att köra den lite grand också. Riktigt kul, men att köra en ATV är inte som att köra en motorcykel, fick huße snabbt erfara. Det är helt annorlunda, men inte dessmindre underhållande. Panda och Meleia är fortfarande kvar i Fjällandet, men är numer kastrerade, och därmed väsentligen lättare att ha med att göra. Panda är fortfarande den som bestämmer dock. Nåde den som slutar klappa henne, eller klappar henne när hon inte vill, eller på ett sätt som hon helt plötsligt kommer på att hon inte vill.

Dagen innan vi åkte hem, passade vi på att hälsa på Urban, Loke & Malin på Team Luna-Tics, där vi blev bjudna på spaghetti med ruggigt god sås till. Stort tack för det! Det var intressant att se hur en familj “söderbor”, bara släpper allt och flyttar norröver och startar ett helt nytt liv med hundar som fokus.

Bilresan hem gick hur bra som helst. Varken Uno eller Ithil sade ett knyst, och sov den mesta tiden i buren. Ibland vaknade de till och tuggade frenetiskt på tuggbenen som Fia gett dem. De vuxna hundarna skötte sig också mycket bra.

Summa summarum har det varit en av de bättre semestrarna vi haft på länge, och vi måste tacka Fia för att hon lät oss bo hos henne så länge, och för den smarriga maten. Man skojar inte bort den där älgfärs-lasagnen! Vi kommer på besök igen så snart vi kan!

Fler bilder från resan finns på länken nedan.

Fjällandet, augusti 2009