Min hormonläkare ringde nyss, och vi diskuterade hur det har gått med testosteronet. Efter fyra månader har jag fått en hel del förändringar i kroppen, men också rejäla problem med bland annat sömnen, och det tog jag upp.

Han berättade att de blodprover jag tagit innan andra sprutan visade på att jag låg “normalt”, men att de låg i den övre halvan av det normala spektrat. Tidigare hade jag bara fått veta att de var “normala”, men jag var osäker på förut vad som menades med “normalt”. Det var inte “normalt för transkillar efter en spruta testosteron” utan “normalt för biologiska killar” han menade. Detta alltså innan spruta nummer två, som måste ha fått värdena att rusa i höjden. Inte så konstigt att jag totalt tappade dygnsrytmen, fick kroniskt kåtslag och fortfarande ser ut som om jag har böldpest.

Jag nämnde att jag hade tyckt att det var konstigt när jag fick veta att mina testosteronvärden var “låga, men inom normalspektrat för en kvinna” innan jag började medicinera. Min kropp hade ju redan då både fettfördelning och hårväxt som tydde på höga värden, och ändå hade jag ganska lite testosteron i kroppen. Nu hade jag alltså väntat i tolv veckor mellan första och andra sprutan, när de flesta bara väntar sex veckor, och jag hade ändå höga värden. Då sa han att jag förmodligen är känslig för såna hormoner. Jag har lite lättare än de flesta för att ta upp testosteron, alltså.

Här gick jag runt och oroade mig innan medicineringen för att det skulle visa sig att jag hade någon variant av androgenokänslighet; att jag skulle ha svårt att tillgodogöra mig hormonerna. I själva verket är jag som en svamp och suger upp varenda dyrbar droppe. Vi kom överrens om att ändra intervallet mellan sprutorna från 12 till 15 veckor, och sänka dosen från fyra till tre milliliter. Idag har jag också fått recept på Circadin från min psykiater, som ska hjälpa mig att få ordning på dygnsrytmen.

Hormonläkaren sa att det kommer att gå över; när vi hittar ett bra intervall och en bra dos så kommer jag att fungera bättre. Det tror jag med. Det är sju veckor sedan andra sprutan, och det känns som om jag har snabbspolat mig igenom hela högstadiet, bara för att börja om igen och igen. Jag har fyllt tretton, fjorton och femton gång på gång.

Tre år på 49 dagar i en ändlös loop – inte konstigt då att jag har haft hjärtklappning och ingen dygnsrytm. Jag hoppas att jag är på väg ut ur det snart, innan jag behöver tandställning igen.

Läs även andra bloggares åsikter om testosteron, hormoner, transsexualism, könskorrigering, Nebido, vård, medicin, sprutor, hormonvärden, biverkningar, hypomani, sömnlöshet, puberteten, finnar, kåtslag, dygnsrytm, hjärtklappning

Högt upp över himlen på kemiska vingar. En vind, och röken mot min kind. Kisar, blundar, flaxar till, vingliga vingslag utan luftmotstånd, jag flyger, ovan mark, ovan tid.

Jag behöver ingen hjälp av syntetiska impulser för att lyfta, jag lyfter ändå. In i inuti, en annan värld. All smutsen smetas bort från min lins, verkligeheten blir klar och ren. Armar och ben blir ett trassel av fumligt synkroniserade nervimpulser. Jag flätar mitt inre, samman till en rosett av glöd och kol. Det är jag men ändå inte alls. Någon annan, en förfinad kopia av ett blekt original. Kokar av liv och oskuldsfull vilja. Nu är jag här, dit ingen kan nå. Osårbar. Ofelbar. Ofattbar.

Framåt genom snår och fuktig myr. Framåt. Inte stanna upp, ingen blick över axeln nu. Jag är på väg, en ny stig, ett nytt liv. Jag lagar ett trasigt hjärta med lim så att det inte ska spricka. Jag lagar ett trasigt hjärta med lim för att bli lycklig.

Jeg har nettopp gått en runde med bikkja. Det var en runde rundt parken på kanskje 20 minutter. På den lille turen fikk jeg flere kommentarer slengt etter meg som “hey sexy” “looking good” og “your dog looks nice and so do you”. Og på forrige luftetur var det noen som plystra etter meg. Blæh! I tillegg til at jeg finner sånne kommentarer fullstendig forkastelig (i hvert fall i dag) så ser jeg ikke det minste sexy ut akkurat nå. Usminka, med uryddig hår, grønn knelang kjole og en stor alpakkajakke slengt utapå.

Jeg er i et skikkelig menneskefiendtlig humør akkurat nå. Alle fremmede er truende og ekle. Det siste jeg trenger er tilnærmelser fra ekle fremmede menn. Jeg har ikke dratt til side gardinene i dag. Jeg stenger verden ute. Jeg har kjent på det i litt over en uke nå. Det begynte med en uforklarlig irritasjon. Et sydende raseri som kom fra ingensteder. Det gikk over til bunnløs fortvilelse og et snev av paranoia. Det vanlige mønsteret. Det er som om jeg observerer følelsene mine utenfra samtidig som jeg lever meg gjennom dem. Jeg antar det er medisinene som gjør det. Det er veldig merkelig. Nå venter jeg bare på at tidevannet skal snu og at paranoiaen og depresjonen skal vike plass for hypomaniens intensitet. Jeg er sliten.

Jeg får vel skrive litt om kjærligheten også. Jeg er forelska. Det er ingen tvil. Enten jeg vil eller ikke, og jeg er ikke helt sikker på om jeg vil. Når vi er sammen har vi det superfint. Og når vi ikke er sammen savner jeg han nesten med en gang. Og jeg har altfor mange tanker rundt det hele – særlig nå som jeg har en nedeperiode. Jeg får bare vente og se hva som skjer og prøve å ikke ødelegge alt sammen med mine nevroser.

Hjärnan har rusat på maxspeed sedan ett par dagar tillbaka. Vi plockar russinen ur kakan och slår samman depressionens värsta symptom med manins mest okontrollerade; vips så har man ett blandtillstånd, eller mixed state, what ever.

Symptom så som: ökad rastlöshet, tankeflykt, distraktion och impulsivitet plus självmordstankar, nedstämdhet och en abnorm ångest. Jag kan inte sitta stilla, men inte röra mig heller. Som en depression, fast med snabbspolning, där alla värdelöshetskänslorna pratar med ljus och pipig röst; “Jag hatar mig, jag är ful, jag vill dö, jag har ingenting att leva för, alla hatar mig, jag är dålig, äcklig, ful, ful, ful…” 

Vaknar mitt i natten, trots att ha tvingat i mig dubbla doser sömnmedicin och lugnande, och kan bara inte få tankarna att sluta vråla med högsta hastighet. Eller få rastlösheten att låta benen ligga stilla under täcket. Varenda tanke leder till ångest. Inte en endaste liten ofarlig tankesnutt som är helt ofarlig och trygg. Allting leder i slutändan till outhärdlig, smärtskärande ångest, hur oskyldigt det än börjar inuti huvudet.

Kroppen är nedtyngd av lugnande och vägrar att förflytta sig ur sin sovposition, medan hjärnan snarare har skruvat upp hastigheten och helt tappat koncepten, redo till ögonblicklig flykt. Jag är plötsligt fångad i min slöa, drogade kropp, med en hjärna som måste ha lyckats lura till sig mängder utav biologiskt speed. Paniken är ren och total.

Men jag står ut. På något sätt, med lite för mycket trasig hud och små vita piller, lyckas jag lura nattens demoner på flykten. Benen slutar skaka och jag kan lägga ner huvudet på kudden igen. Skärrad, skakad, livrädd.

Inte igen, snälla, snälla, snälla, inte igen…

Jag sliter mitt hår i långa, toviga tussar. Jag skriker i tomma rum. Jag ber på mina bara, blödande knän. Hjälp mig, hjälp mig någon.

Jag är nyss hemkommen från möte med mina kontaktpersoner på psyk och vi diskuterade i vanlig ordning mitt liv och min sjukdom. Jag berättade att mina mediciner inte hjälper men fick inget konkret gensvar. (Så jag fortsätter alltså med mina verkningslösa mediciner tills vidare?! Bara för att det är så kul att knapra tabletter liksom.)

Jag berättade om mitt agressivt pendlande måeende, i värsta rapid cycling-perioderna och mixed states:en (blandtillstånden) som nästan krävt mitt lev fler än en gång. Detta var dock inte så allvarligt för jag hade ju överlevt då, då kan jag överleva igen, menade de glatt.  

Jag meddelade att jag ville ha ADHD-utredningen, och MEDICIN mot ADHD, vilket givetvis icke kan ges utan utredning. Nackdelen är att utredningen tidigast kan göras i höst då det är väntetid. Jag svarade sanningsenligt då att; “Om jag inte lever i höst då…?” På vilket de svarade att jag faktiskt har skrivit kontrakt med dem, på att lova ringa psykjouren om jag känner för att skada mig själv. (Men vilken tur, då vet vi ju med SÄKERHET att jag inte kommer att begå självmord.). Vidare bet den ena  till med att; “Det finns faktiskt fler än du som mår dåligt”.

Angående min sjukskrivning som tar slut 17 maj sa de att visst kunde de förlänga den, men då fick jag förbereda mig på centervistelse hos dem på deras center, annars kunde de inte ge mig någon sjukskriven, eftersom “man kan ju inte bara vara sjukskriven bara så där”, utan plan och mål osv. De HOTADE alltså mig, ingen centervistelse = ingen sjukskrivning, trots att jag omöjligt kan klara av ett arbete så som jag mår nu. Och trots att jag försökt förklara för dem att jag inte tycker centret hjälper mig med den problematiken jag har. Detta berodde då tydligen på att jag inte trodde på centervistelsen och inte försökte att ta till mig den på ett korrekt sätt.

Jag står handfallen, tom och förbluffad. Men, men, jag betalar ju skatt…? Ska man inte få vård då? Ska man inte få hjälp? Är det inte meningen att man ska bli FRISK?

Fan. Fan fan fan. Jag klarar inte ens av glädjen i att ha köpt en ny bil, modell gammal och skruttig, utan att spinna igång. Från att ha varit lugn och sansad till hypoman på ingen sekund alls. Jag märkte det när jag satt i den nya bilen under hemfärden, kunde inte hålla ögonen på vägen, hamnade ideligen över mittlinjen, upptagen med att studera hur fint det var ute. Fascinerad av trädens former, arkiteturen hos passerande hus, snön i diket, krockdödade renar, himlens otroligt vackra färger.

Tankarna flöt som en vild fors. Spottade fram exalterade utrop om landskapets fantastiska uppenbarelse. Och plötsligt, forsen blir arg och mörk, ropade om räkningar som är obetalda, CSN’s krav, framtiden utan en enda krona i handen. Glädjen blev hastigt förbytt i djupaste olycka, nyttan av att ha en bil när man inte ens har pengar att tanka för är obefintlig. Oavsett nödvändigheten i att besitta ett fordon för att kunna ens ta sig till affären. Jag sjönk, sjönk, sjönk. Men armarna sprattlade fortfarande hjälplöst. Lyckades parera bilen hem till dess parkering och klappa den hej då. Småsprang upp i lägenheten medan kroppen viftade vilt. Förkrossad över att inte ens kunna bli glad utan att starta en uppåtgående spiral av hyperaktivitet och tankeflykt. Mani, mani, mani.

Hjälp mig. Hjälp mig, någon. Hjälp.

Favorit i repris (För att inte glömma bort innebörden, vilket kan vara lätt hänt i vissa lägen. Typ nu.);

Hon är inte nåt man får,
hon är nån man ska förtjäna
Du höll henne aldrig högt,
du låg aldrig nere på knäna
Hon är inte nåt man har,
inget att förfoga över
Du sa att hon var så svår,
men klagar för att det är över

Du sa att hon var så svår,
rent omöjlig att förstå
Det kan nog tänkas du har rätt,
mellan er två var det så
Men nu vill du åberopa brott
Och nu säjer du i raseri,
att den förräderskan har gått
Jag säjer hon har gjort sig fri
Hon har gjort sig fri

Ofrivilligt fri. Jag kan inte andas. Det hugger utan förvarning till i brösttrakten. Värre än all världens medicinska hjärtåkommor, det är sorgen och saknaden.  Jag kan inte leva med Honom, men hur ska jag kunna leva utan Honom?

Han, som jag har delat hela mitt liv med det senaste två åren. Han, som vet saker ingen annan någonsin kommer få veta. Han, som ler så som ingen annan kan. Jag vet att Han också är en djävul i lammkostym. Men, för fan, jag älskar Honom. Helvete, helvete, helvete. Jag glömmer bort allt som är dåligt, jag minns det som är bra. Det är en praktisk egenskap. Bara inte i detta område. Jag borde istället minnas allt Han har gjort, så att jag aldrig mer, ens av misstag, överväger att vara Hans igen. Vilket jag gör, varje sekund.

Hela jävla bröstkorgen har strypts åt, kan man få lite luft här?

Helgen började lysande med mig på topp, likt en gallionsfigur i fören på en sjörörvarbåt gick jag in för varje aktivitet med liv och lust, alltid först, alltid bäst. På lördagkväll tog det slut, bonk, in i väggen och ramlade ner i backen. Kunde inte stanna på krogen, hade ångestmaskar under huden, kunde inte stå still eller ens prata riktigt, bara stamma intelligensbefriade meningar innehållande ett enda ord, bestående av en enda bokstav. A-a-a-a-a. M-m-m-m-m. E-e-e-e.  Typ. Det gick upp för mig att allt var slut. Även allt det fina vi hade haft. Och att jag var ensam igen. Ensam i hela världen. Ingen familj, ingen släkt står att finna i mitt magra släktträd. Några få vänner, men inga som jag kan tynga ner med allt det tunga smutsiga som jag bär på. Ingen som kan hålla om mig när jag vill dö och skriker tills rösten tar slut. Aj. Insikt. Ont. Taxi till psyk. Natt på PVA.

Fortfarande inga andetag. Hjärtat vägrar slå. Istället bankar en hammare mig i bröstet.

Nu speedad. Duracellkanin hög på metaamfetamin. Pratar för högt. Flaxar för mkt. Äter inte alls. Säger bort mig. Säger fel saker. Planerar. Funderar. Impulserar. Flyger utan roder. Ömsom skrattar över mitt nya vackra liv, ömsom våt på ögongloben av saknad efter Honom.

Aj. Aj. Ajajajaj.

Det var sky high här. Fullkomligt på promenad bland moln och snöflingor. Alla är så fina. Så snälla. Allt är så bra. Det gör inget att bilen är trasig den är söt ändå. Alla människor är fina människor. Jag måste säga åt alla, ringa, prata, skrika ut. Hoppar i kuddarna på DollarStore för att dom ser så fluffiga ut. Det här är inte normalt, det är sjukt. Jag ska göra en ny tatuering, nej två fan, en på magen, ja, vilken bra idé! Och åka pulka sen. Gestikulerar med yviga gester. Pratskriker. Hoppar vilt omkring i ivrig glädje. Nej, det här är inte jag, jag kan inte styra min kropp eller min röst. Jag är en maskin som fastnat i maximalt läge.

***********************************************************************************************************

Så rasar allt utan förvarning. Ner, ner, under jord, utan stopp. Han lyckades, eller lyckades jag. Det var orden som fångade mig, halade in mig från det blå. Jag föll, och slog mig mot botten. Fortfarande på speed och adrenalin men med mörka moln och åska inui. Benen kryper, armar slår men det är bara svart omkring. Ingen människa förtjänar att leva så här.  Ont, ont, en sån jävla smärta i bröstet. Äter, karvar, biter. Vart är kniven? Vart det vassa? Vart är blodet? Han håller fast mig i sängen, hårda fingrar mot mina smala handleder. Jag vill dö, jag vill dö, låt mig dö. Rullar, gråter, skriker. Det gör så ont. Snälla, gör så att det slutar. Jag vill att det ska sluta. Slukar Theralen, inget resultat. Kroppen trött men hjärnan vaken och smärtkänslig. Kan inte röra mig, men tårna och händerna rör sig ändå. Likt dödsryckningar hos en nynackad höna. Det finns ingen mening med att leva, ingen kan leva så här. Låt mig gå. GÅ!

Om en person har mani samtidigt med en depression kallas det för blandtillstånd, det är det mest riskbenägna tillståndet hos bipolära, tillståndet då flest självmord begås. Rädda mig, rädda mig, jag kommer att dö, jag vägrar leva mer. Hjälp mig, hjälp mig! Benso, benso är sista hoppet. Narkotikaklassat preparat, beroendeframkallande. Dåligt, dåligt, sådan ska man inte droga sig med. Men jag står inte ut. Min sjukdom har uppgraderat sig själv till ett snabbsvängande rapid cycling-tillstånd. Vägen är full av kurvor. Jag kan inte. Benso gör kroppen utmattad, eller beror det på det tillfälliga adrenalinpåslaget som plågat mig de senaste dagarna? Ögonlocken blir slöa och blicken vägrar fokusera, jag glider, jag ålar mig fram emot sömn och tillfällig vila från smärta och högrusande motoraktivitet.

*************************************************************************************************************

Och jag vaknar. För tidigt. För pigg. Än är det inte slut. Trots att jag hoppades. Orkar endast kisa med ögonen, ljuset är så ljust. Ryggen är krökt, orkar inte hålla sig själv upprätt. Min kropp gör motstånd, demonsterara argt över min försök till rörelse, medan min hjärna manar till kampt och flykt. Att ens försöka våga sig ut i världen och bete sig aceptabelt vore ett misslyckat skämt. Jag törs inte, för rädd att trasa sönder de fattiga relationer jag lyckats rädda undan flodvågen. Jag förstör mitt liv för egen maskin medan jag tittar på, förundrat, fascinerat, har sedan länge gett upp hoppet om att kunna nå stopp-knappen och slå av helvetet.

Ingen människa kan leva så här!