Högt upp över himlen på kemiska vingar. En vind, och röken mot min kind. Kisar, blundar, flaxar till, vingliga vingslag utan luftmotstånd, jag flyger, ovan mark, ovan tid.

Jag behöver ingen hjälp av syntetiska impulser för att lyfta, jag lyfter ändå. In i inuti, en annan värld. All smutsen smetas bort från min lins, verkligeheten blir klar och ren. Armar och ben blir ett trassel av fumligt synkroniserade nervimpulser. Jag flätar mitt inre, samman till en rosett av glöd och kol. Det är jag men ändå inte alls. Någon annan, en förfinad kopia av ett blekt original. Kokar av liv och oskuldsfull vilja. Nu är jag här, dit ingen kan nå. Osårbar. Ofelbar. Ofattbar.

Framåt genom snår och fuktig myr. Framåt. Inte stanna upp, ingen blick över axeln nu. Jag är på väg, en ny stig, ett nytt liv. Jag lagar ett trasigt hjärta med lim så att det inte ska spricka. Jag lagar ett trasigt hjärta med lim för att bli lycklig.

Jag får en hel del tid att tänka, här, i säkert förvar hemma i lägenheten. Vågar inte ge mig ut i sociala sammanhang för tillfället, är för känslig för yttre stimuli och saker som är roliga. Sånt triggar igång manier. Måste vara hemma och ha tråkigt. Och, som bieffekt, tänka.

Att jämt behöva analysera, vara på sin vakt för sin egen minsta vink eller ordflöde, för att sedan kunna stycka upp och dela in i lämplig kategori. (Om man inte lämpligt hinner kväva en ofördelaktigt kommentar eller ett glatt danssteg i sin vagga, givetvis, då kan man analysera impulsen istället.) Jag är min egen laboratorieråtta, en liten vit mus att studera och utsätta för diverse experiment. Allt i all välmening, för att kunna besegra sjukdomen, eller åtminstone lyckas föregå den. Så, hur var det nu, är jag på väg att bli hög eller är jag bara naturligt glad? Grimaserar jag när jag pratar nu? Hur många tankar tänker jag per minut, i snitt? Och jämfört med det normala genomsnittet? Jaha, det var väl det jag visste, jag är på väg att bli manisk igen. Bra, då vet jag det.

Och ja, jag är rädd för att dö. För att må så dåligt att jag dör. Att jag dödar mig själv. Det är jag rädd för. Eller att aldrig bli så frisk att jag kan vara ute i sociala sammanhang och känna glädje utan att bli speedad och hitta på massa knasigheter.

Jag är också rädd att aldrig finna TRYGGHETEN. Att bara få vara den jag är, att bli omhändertagen när världen rasar. Att våga falla handlöst baklänges med slutna ögon. Och bli fångad. Starka armar i mina armhålor. Ett nät av kärlek. Bara för mig. Ett nät.

Jo, som sagt, jag hinner tänka. Massor.

Jag hade misstänk att det var någonting på väg att ske. Darringarna i musklerna, benens ofrivilliga rastlöshet, engagemanget i dammsugningen, tankarnas demonstrationer med stora plakat. När sömnen sedan vägrade infinna sig förstod jag vart min berg och dalbana var på väg; upp bland molnen.

Nu sitter jag på ett stort och soffmjukt filmjölksfärgat moln och spretar med tårna. Kikar ner på människor och liv och fnissar lite smått och lagom hysteriskt. Min handstil blir svårtydd och spretig, jag pratar högt och för mycket. Förolämpar folk till höger och vänster och är noga med att fastslå att “Jag är ett geni!” i var och varannan mening. Jag är ju det. Ett geni alltså. För omväxlings skull.

Förutom dessa mindre och större beteenden är jag hyfsat över ytan med benen i vatten. Simmar på, utan överbesvärande tankesvängar, kan ta hand om mig själv, låter mig inte vältas av småsaker. Har inte svävat bort ännu och agerat i totalt oförnuft. Håller hårt i visakortet som glöder bakom mina fingrar. Men längtar i hemlighet efter uppskattande komplimanger brevid en nersölad bardisk i mörkret. Vilket vore en dödssynd att söka efter, men ack så mjukt och varmt i magen att höra.

Han kom hem idag. Än så länge vapenvila. Ingen exekutionspatrull har ännu beodrat mig ned på knä. Ingen snara om halsen. Kommer explositionen idag? Jag blundar och ber att det aldrig ska smälla mer. Jag har blivit skotträdd.

Min drömmar handlar om villkorslös kärlek, en varm famn och ömma ord. Mjuka händer som varsamt smeker mitt hår och en aldrig sinande uppmärksamhet. Aldrig dom där hårda stecken runt ögonen, utan bara en orolig och tröstande min.

Det är vad jag tror skulle göra mig hel. Kanske är jag bara ett stort barn som söker efter en mors kärlek och ömhet. Att bara få vara liten i någons famn, att inte behöva vara rädd att någon ska bli arg, för att jag har ramlat ner i mitt hål igen. Att starka armar istället hjälper mig upp och håller mig fast tills smärtan försvunnit. Det är vad jag drömmer om.

Men kanske är det inte alls vad som skulle göra mig hel, kanske mår jag istället bra av att vistas ute i den verkliga världen med alla dess vedermödor istället för att stängas in i en skyddad verkstad av tillrättalagda ord och ordnade minspel.

Jag önskar att jag vore självständig, en sån där person som Går Sin Egen Väg. Och visst har jag gjort några tafatta försök, att gå iväg åt något håll som jag utsett som Mitt Eget, men lika snart har jag vänt tillbaka till utgångspunkten och förvirrat undrat vart jag är på väg, egentligen. Jag är ingen Jag-Går-Dit-Jag-Vill-individ, jag är snarare en jag-vet-inte-vart-jag-vill-gå-individ. För jag har absolut ingen som helst aning om vart jag vill gå, förutom, bort från smärtan när den behagar mig med sin närvaro. Kanske har jag fokuserat så mycket på bort, att jag har glömt att titta efter vart jag är på väg?

Så det är också en dröm jag har, att ha ett mål, att veta vart jag är på väg. Att ha en vilja, som jag kan lita på. Jag vill ju mycket, en väldigt kort stund, då när jag är där uppe, bland alla molnen, men så snart jag kommer ner igen, till Den Verkliga Världen så är inte alla idéer lika bra som jag tyckte nyss. Så så snart jag får en vilja måste den utvärderas och granskas minutöst, så att jag kan vara säker på att det inte bara är ett infall av mina hypomaniska tendenser.  Dessvärre så tycks alla mina mål och viljor vara hypomaniskt bullshit, sådant som jag bara vill när jag är “hög” och manisk, när jag är i Den Verkliga Världen vet jag mest inte alls vad jag vill.

Positivt inlägg det här. Liksom “livet leker, jippie”. Kanske är jag på väg ner nu igen, i min personliga berg-och-dalbana? Bäst att förbereda sig på en nödlandning…

Nu är jag arg!

Jag vill förändra och förbättra min arbetsplats. Jag har miljontals intelligenta idéer som jag tyckere att alla borde lyssna på. Jag vill, jag vill, jag vill! Jag vill göra nånting! Jag bryr mig! Men, ingen vill lyssna, ingen orkar bry sig. Vil låter allt vara som det alltid har varit. Vi provar ingenting nytt.

AGGGGGNH!

Jag vet att jag kunde hjälpa till att göra det så mycket bättre om jag bara fick chansen. Men jag är bara en naiv idealist med halvfärdiga drömmar om en bättre värld.  Och för varje gång jag slås i ansiktet av  den brutala verkligheten tappar jag lite av gnistan. Men jag vägrar att ge upp. Jag vägrar att bli likgiltig. Jag ska skrika tills jag blir hes. Jag måste ha någonting att kämpa för. Sådana som jag måste kämpa, annars tar likgiltigheten över…

Hypomanisk nu eller bara engagerad? Hur ska jag veta? Förklara för mig. HUR ska jag veta?  

Alle mennesker svinger i humør og stemning. Noen ganger er vi slappe, andre ganger aktive. Ofte henger det sammen med hva som skjer rundt oss.

Det er forskjell på humør og stemning. Stemning sammenlignes med “store tannhjul” og humør med “små tannhjul”.

Bipolar lidelse kalles en stemningslidelse. En person med en bipolar lidelse svinger unormalt mye i stemningsleiet tilsynelatende uten grunn. Personen vil svinge mellom å være deprimert og proppfull av energi. Det skifter ikke fra dag til dag, men det er snakk om langvarige perioder med nedstemthet som veksler med perioder med ukritisk oppstemthet - fra total verdiløshet til verdensmester i alt.

En svingning mellom bunn og topp kan strekke seg over tre til åtte måneder. Noen opplever rapid cycling og svinger langt hurtigere. Det er store variasjoner fra person til person, men hver person har omtrent samme varighet for sine svingninger hver gang.

Det finnes ulike grader og varianter av bipolare lidelser.

Den mest alvorlige kalles Bipolar I, tidligere kalt manisk-depressiv lidelse. Depresjonene vil da bli dype med stor selvmordsfare. Oppturene vil gli over i mani. Mani innebærer svært impulsiv pengebruk, hvor personen kan tømme kredittkort og kontoer for hundretusenvis av kroner på få dager, hvis det er mulighet for det. Framtidsplanene blir fantastiske og urealistiske. Personen får mange jern i ilden samtidig og tankene vil fly ukontrollert gjennom hodet – fortere enn de kan oppfattes. Energinivået og entusiasmen går i taket. Personen vil være svært oppstemt, men kan lett bli irritert. Søvnbehovet forsvinner. En manisk person kan være våken mange døgn i strekk, noe som tilslutt kan ende med psykose. Det vil være nødvendig å bruke medisiner.

En mildere variant kalles Bipolar II. En person med denne lidelsen vil ikke bli like manisk, men hypomanisk. Hypomani er en mindre alvorlig grad av mani, men fortsatt et unormalt høyt stemningsleie. Noen kaller Bipolar II for kreativ-depressiv lidelse. Symptomene er de samme, men toppene og bunnene er ikke like ille som ved Bipolar I.

Det finnes de som får oppturen og nedturen samtidig. Dette kalles en mixed episode. Andre kan hovedsakelig ha depresjoner uten høye oppturer. Hvis en person bare har depresjoner, kan det være snakk om en unipolar lidelse. Det finnes også noe som kalles Cyclothymic disorder. Det er mildere enn både Bipolar I og Bipolar II, men har likhetstrekk.

I dag mener man bipolare lidelser skyldes en ubalanse i hjernens kjemi. Bipolare lidelser behandles med stemningsstabiliserende medisiner, som grunnstoffet Lithium – en medisin som har vært kjent siden oldtiden. For mange vil det også hjelpe med anti-depressiva i perioder.

Det positive er at det går an å bli frisk. Svingningene trenger ikke å fortsette resten av livet. Det går an å ha bare én bipolar episode i livet, selv om halvparten opplever mer enn 10. Det kan gå år mellom hver episode.

Innen nyere behandling læres den som lider av sykdommen opp til å bli kjent med sine egne tidlige tegn/symptomer på tilbakefall av enten depresjon, mani eller begge slik at man får fanget det tidlig. De kan lage seg en plan for når dette skjer så man har et navn på en lege eller psykiater. Det er også viktig å leve regelmessig med nok søvn.

Andre diagnoser:
Det finnes lidelser som kan forveksles med Bipolare lidelser, som Borderliner. Det er en helt annen diagnose.

Mer informasjon:
Helsenett.no – Bipolar lidelse
Nettdoktor.no – Fakta om manisk depressiv sykdom (bipolar)

Ikke Bipolar, men kan forveksles:
Borderline Personality Disorder