Det är onsdagen den elfte i elfte och klockan är elva minuter över elva. Spännande, eller hur? Om två år vid den här tiden är det ännu roligare.

Köpte Andreas Romans pocket Mörkrädd häromdan. Har tänkt läsa den länge. Jag tror att den är bra. När jag stod där med boken i handen var de något kryptiskt som fångade mitt intresse. En liten ikon på baksidan av omslaget.  En “tagg”. Det visade sig finnas fler inne i boken också. Jag brukar vara en early adapter, men det här hade gått mig förbi…

“Det är världens första ‘taggade’ roman”, säger VD:n för Pocketförlaget i en DN-intervju. Alltså, med hjälp av kameran i din mobiltelefon, och en sådan här kryptisk ikon, kan du hämta hem kul extramaterial från Internet. Filmer till exempel. Det enda du behöver är en “taggläsare” som du laddar ner till din mobil via ett SMS. Plättlätt. Kul. En hel värld av möjligheter öppnar sig.

Tänk att tagga grejer på stan och ordna en interaktiv tipspromenad! Lansera ny musik i en passande miljö, eller i kombination med någon kul produkt! Ge bort en e-bok i födelsedagspresent till en vän. Det räcker med ett grattiskort med en tagg. När jag klurat ut allt det här visar det sig att jag är hopplöst passé. Men det kan ju bero på att jag inte läser kvällstidningarna längre, som naturligtvis hakat på det här för länge sedan… >>

Kul grepp, Andreas. Nu ska jag läsa och bli rädd.

Följ Andreas blogg hos Pocketförlaget >>

Andreas cyberhem >>

Jag hade konstnärsdejt med mig själv förra helgen. Tänk att något så lätt ordnat kan kännas så lyxigt och inspirerande! “Det är avgörande för vår konstnärliga förmåga” säger Julia Cameron i sin bok “Lusten att skriva”, om att fylla på källan med sinnliga upplevelser, helst på egen hand. Det var dags, kände jag.

En varm kväll av © Galina Davydtchenko

Det pågick en konstrunda här i Täby och några av utställarna höll till på Karby Gård. Jag fastnade framför Galina Davydtchenkos fantastiska målningar. Dramatik och stillhet på samma gång, hetta och kyla, närhet och distans. Vad händer innanför fönstren i husen? Tunga byggnader, samtidigt svävar de. Den enda förbindelsen, en bro.

“Det finns något sagobetonat över bilderna”, sa jag. “Ah, det försöker jag komma bort från”, log Galina och så pratade vi en stund om inspiration, att prova nya tekniker, experimentera. Nu är hon nyfiken på screentryck.

Jag kunde verkligen känna med de där husen och jag tänkte på vad Roberto Assagioli lär ha sagt till Freud:
”Ni säger att människan är som ett hus med en källare och ett våningsplan. I mitt teoretiska hus finns det inte bara en källare och ett våningsplan. Det finns också en mellanvåning, en övervåning, ett soltak och en hiss mellan våningarna.”

Se mer av Galinas konst här >>

Det är sannerligen tröttsamt att begrunda sin vardag och inse att i princip allt man tar sig för är ångestframkallande , vad som är än värre är det faktum att de aktiviteter man tar sig för med syfte att bryta av vardagstristessen framkallar än mer ångest. Ett klassiskt fall av skitliv tror jag bestämt.

När jag igår kväll bläddrade igenom tidningen Ergo ramlade  jag över en träffsäker och underhållande seriestripp signerad Jan Berglin. Strippen rör “kulturvänsterdebatten” som Göran Hägglund drog igång för ett par veckor sedan och som sedan dess diverse skribenter i ny- och gammelmedia i princip frossat i.

Personligen väljer jag att hålla mig utanför diskussionen då min självkritiska ådra vid blotta tanken på hela debatten skriker “fascistoid” och “gubbtjyv”. Det känns inte som något jag vill framstå som.

Håll till godo.

Jag har upplevt många höstar. De andra årstiderna också, förstås. Och det alltid lika hänförande och fascinerande. Så vackert. Gillar inte precis senare delen av hösten, men som den är just nu, färgsprakande, levande, frisk och underbar. Jag tror jag är mer närvarande än någonsin, här, verkligen här, och upplever den.

Det är en konst att leva här och nu. Visst drömmer jag mig bort ibland. Till dåtiden. Till framtiden. Men mest är jag här, för det finns så mycket här jag drömde om förut. Det är som om jag fått en andra chans. Jag är 40 och verkligen mitt i livet, levandes det.

Igår hade min chef och jag medarbetarsamtal. Till saken hör att hon tidigare var min kollega, det är bara senaste 1 – 2 åren hon varit min chef. Vi känner varandra väl, där är inga spel eller konstigheter. Öppen och rak kommunikation, rå men hjärtlig kontakt med utrymme för utflippad humör men också allvar, ett stöd i livet. Förra året hade jag sagt att jag om 5 år eventuellt skulle kunna tänka mig att bli/vara arbetsledare för gruppen. Hon frågade om jag tänkte likadant nu, hade jag samma mål. Jag satt tyst och funderade länge. Insåg att jag inte hade behov av att planera målen framåt i jobbet. Jag är här och nu, sa jag. Jag har ingen aning om var jag är eller vad jag gör om 5 år. Det får tiden och livet utvisa.
Det kändes som en sådan befrielse!

På tal om något helt annat, har ni läst Tusen strålande solar?
Om inte – gör det!
(PS – avslöja inget, har inte ännu läst ut den. Funderar på att smita hem och göra det )

Ingmar Bergmans sängklotter, 340' kronor.

Du vet hur det är. Du vaknar mitt i natten och har fått en fantastisk idé, somnar om rätt lycklig och på morgonen är allt som bortblåst. Gör som Ingmar Bergman, skriv ner idéerna så snart du kommer på dem. Auktionen av mästarens lösöre har pågått i några timmar och ett av objekten, egentligen två, ett par nattduksbord, klubbades för 340.000 kronor. Hade han en aning? Ja, han sitter nog i sin himmel och ler åt galenskaperna.

Det twittras och fejsbookas och kommuniceras i en rasande fart. Allt sker i realtid och det finns de som menar att det här är bara början. Just nu pågår bokmässan i Göteborg och på något sätt känns det rätt okej att följa aktiviteterna på avstånd och fortfarande kunna andas >>.

Linda Skugge är en av dem som siar om framtiden och menar att de traditionella bokförlagen är förlegade. Unni Drougge delar ut sin samlade produktion i ett litet USB-smycke att hänga om halsen, alltid tillgängligt. Nog verkar det bekvämare än att ha en boktrave på ryggen, men hur vill du som läsare ha det egentligen?

Bookyourlife är ett intressant koncept. Det marknadsförs som en ny seminarieserie – för mer läslyx i livet. Som en författarafton på dammiga biblioteket, men mer flärd? För vad kan vara mer spännande än att träffa sin favoritförfattare i verkliga livet? Deckardrink med Camilla Läckberg? Jag vet inte, det känns liksom som att jag redan känner henne tillräckligt.

Jag tycker lite synd om alla författare, som inte bara behöver kunna skriva. De ska inte heller ha något emot exponering. Men det är kanske inget nytt?

Det positiva i utvecklingen är att det kommer att finnas något för alla. Det kommer alltid att finnas ett behov av att läsa berättelser tryckta på papper. Om behovet växer, för att kompensera det digitala alternativet, inte mig emot.  Jag skulle till exempel väldigt gärna vilja känna doften och texturen på den isländska designduon SEEK:s fantastiska bok i verkligheten. Det når nästan hela vägen fram genom skärmen >>.

Så, vad är läslyx för dig?

Säga vad man vill om Svenska Hollywoodfruar, och det är det ju många som gör, men det finns en hel del att inspireras av. Vilken berättarteknik. Vilka karaktärer! Vilka inre och yttre motstånd! Det är nästan komiskt hur väl de tre kvinnorna kompletterar varandra, som i en saga av bröderna Grym. Jag gör ett försök…

Det var en gång tre prinsessor i landet “Overthere”. De levde gott och hade mer än man kan önska sig, men alla bar på en längtan de inte riktigt kunde sätta ord på.

Den äldsta systern drog sig aldrig för att säga vad hon tyckte. Ibland var det ganska elaka saker och hon blev med tiden rätt ensam. Hon förstod inte varför. Innerst inne var hon nog arg och ledsen. Jag som är så perfekt, varför är jag inte lycklig? tänkte hon. Jag har ju allt man kan önska sig?

Mellansystern var alltid så kavat och glad. Hon kunde bli så där himlastormande kär, så att hon blev alldeles rusig. Men efter en tid när det blev vardag så ledsnade hon. Varför? undrade hon, de är ju alla så framgångsrika och förmögna, mina kärlekar. Och så tittade hon sig i spegeln och undrade: Tänk om jag är på väg att bli gammal och ful? Hur ska jag då hitta en drömprins? Hitta någon som ser hur vacker du är på insidan, svarade spegeln. Nu kände hon sig ännu mer förvirrad.

Den yngsta systern hade alltid varit beskyddad och älskad. Hon visste ingenting om otäckheter i världen och trodde alla om gott. Det hade kunnat gå riktigt illa, så godtrogen som hon var. Det bästa hon visste var att göra det trivsamt för andra och ordna trevliga fester. Hon var så rädd för att bli övergiven. Tänk om maten hon serverade skulle smaka konstigt? Eller tänk om hon sårade någon? Ibland hoppade det grodor ur munnen på henne och hon kände sig så osäker. Hon ville känna sig modigare, som sina två systrar. Men de verkade inte heller må så bra…

: : :

Ja, hur ska det gå? Vem vet? Jo, du och jag, som kan våra sagor.

Eller varför inte läsa på om de grekiska gudinnorna? Många såpaförfattare lär hämta inspiration där när de skapar sina intriger. Allt finns ju.

Jag tar en titt i Jean Shinoda Bolens bok “Gudinnorna inom oss”. Fascinerande. Jean är jungiansk psykoanalytiker och menar att man kan förstå sig själv bättre om man vet vilken gudinna man känner sig identifierad med för tillfället. Det varierar nämligen i olika faser i livet. Jag gör ett försök med Hollywoodfruarna.

Anna Anka – Athena, en prestationsinriktad krigsstrateg, alltid klädd i rustning. En oberoende jungfrugudinna med självtillit och kompetens, som aldrig blev offer och aldrig led.

Agnes-Nicole – Afrodite, gudinnan som aldrig blev ett offer och behöll sin integritet, men även var sårbar. Hon representerar kärlek och sexualitet, skönhet och erotisk attraktion. Hade många kärleksaffärer och många barn med olika män. En kvinna påverkad av Afrodite söker hellre intensitet än varaktiga relationer.

Maria – Persefone, Demeters dotter som blev bortrövad av Hades till underjorden. En sårbar, relationsorienterad gudinna som representerar gemenskap och kommunicerar att lidande kan vara utvecklande.

Varför ska de behövas egentligen? Inget ont mot de som arbetar med renhållning, men borde det inte vara så att de inte skulle behöva finnas? Själva yrkesgruppen, alltså. Kunde inte låta bli att fundera på det när jag imorse gick genom stan som höll på att vakna upp. In i centrum gick en man och städa upp på trottoarerna med hjälp av en sopkvast och en liten skyffel. Och vad är det han städar upp? Jo, cigarettfimpar, gammat snus, godispapper, gamla bussbiljetter, kapsyler, oidentifierbara papperstussar, plastbitar för att nämna en del av det jag såg. Efterlämnade av människor. HUR tror vi att vi ska kunna rädda den här planeten från miljöförstöring och nedskräping när de flesta inte ens kan kasta sitt eget skräp i en papperskorg?! Ibland blir jag så besviken på människosläktet.
Både i stort och smått, uppenbarligen.

Sverige är ett av världens tryggaste länder, inget som är farligt eller störande får existera.

Det senaste exemplet på detta debatteras just nu i Göteborg. Gatumusik skall förbjudas överallt utom på speciella platser. Bakgrunden är att många affäsidkare tycker att det är jobbigt och störande med musikanter som står utanför deras affärer och spelar “samma låt” hela dagarna. Tro inte att jag inte förstår dem,  jag kan själv tycka att det fullständigt sjukt när det står en människa som inte ens kan ta ett ackord och drar över strängarna på en gitarr hela dagarna, under den kalla årstiden till och med med tumvantar på. Problemet är ju dock inte att “musikanterna” står där, problemet är ju att vi som passerar förbi ger dem pengar. Svensken är i detta avseende inte någon särskilt medveten konsument, man betalar för denna olåt som är i fullständig avsaknad av kvalitet, låt vara en liten, men ändock en summa pengar.

Hur tänkte du nu Svensson?

Många klagar på att det låter illa men slänger ändå en tia i muggen för att döva sitt samvete, dom är ju fattiga säger någon, ja men du inbillar dig väl ändå inte att musikanten får behålla sina pengar. Det du gör är att du göder en cynisk handel med människors elände och dessutom får en massa olåt på köpet.

Avskaffa förbudet för gatumusik och betala bara för det som verkligen låter bra, då saneras denna bransch på samma sätt som alla andra branscher. Den som inte kan erbjuda en bra kvalitet försvinner och så ska det vara i en demokrati.

Ibland händer det att du möter någon och får omedelbar kontakt, utan att du riktigt vet hur det gick till. Tord Pååg har arbetat med film i många år och håller föredrag i bland annat scennärvaro. Han menar att närvaron sitter i ögonen.

Vi viker ofta undan med blicken, för att vi är blyga, för att vi har lärt oss att inte ta plats eller för att vi inte vill tränga oss på. Men det autentiska mötet sker genom ögonkontakt. Visst kan den du möter välja att avvisa dig, men tänk om? Tord väljer att gå in i mötet med en positiv förväntan, att den andre är stödjande och vill väl. Hur gör du?

Läs hela den intressanta artikeln i SvD >>

Jag är orolig, orolig för att människor som jag, kommer att utgöra en elit som styr Sverige. En elit som inte är särskilt representativ för resten av befolkningen. Vi i min elit gör konstiga sker, vi läser riktiga tidningar, som Svd och GP inte bara Metro. Vi tittar på TV program på SVT som fördjupar våra kunskaper, inte bara Big Brother, Robinsson, Andra Avenyn och Paradise hotel.

Jag är marknadsliberal men i första hand Demokrat därav min oro.

Jag kommer ihåg att när debatten om reklamfinansierad TV, på 80 talet, rök som värst så lärde vi oss att om vi bara fick reklamfinansierad TV så skulle vi få mer och bättre TV. Vi fick mer TV, mycket mer,  men fan vet om den blev bättre.

Nu ser vi sedan några år hur tidningsbranschen går åt samma håll, gratistidningar som rapporterar om “viktiga” nyheter som vilka juveler Paris Hilton har skaffat sig, men tyvärr glömmer historien om varför finanskrisen ger de effekter den gör. 

Om en majoritet av befolkningen aldrig ägnar sig åt att söka kvalitativ information, så lämnas planen öppen för oss som håller oss ajour med verkligheten. Vi kan då med lätthet sprida våra budskap utan att någon kritisk granskning kommer till stånd. Låt oss för allas skull hoppas att vi vill allas väl och inte har några andra avsikter.

Luxikon.se är en riktig guldgruva för dig som vill hänga med och svänga dig med uttryck som apradar, gråtkräkas och heroinben, som om du inte har gjort annat. Ett lexikon som håller dig uppdaterad med ord som inte fanns förrän nyss. Härligt.

Här är ett smakprov, dagens utvalda ord;

Gubbstep
• (s.) Dubstep när den diggas av någon som är lite för gammal för att kalla sig club kid. Ungefär som när mammor klär sig i tonårsdöttrars kläder. Det är tillåtet så länge man inte klär som om man ser ut att odla hasch hemma i garderoben. Med ursprung i serien Stockholmsnatt.

– Du tycker inte att du är lite för gammal för sån här blip blop dunk dunk?
– Dubstep ju. Det är det nya gamla!
– Gubbstep snarare…

Äntligen! Nu är det tydligen klart. Janne Josefsson slutar som moderator för tv-programmet Debatt. Kanske kan vi nu få se ett i grunden bra programformat med en ny moderator som inte lägger sig i debatten och vädrar sina egna åsikter. En moderator ska nämligen verka för en lugn och saklig debatt och låta gästerna stå i centrum.

Bifogar i det här inlägget ett klassiskt klipp där Janne i en SVT-debatt blir fullständigt utklassad och överkörd av Sveriges kanske främsta journalist, nämligen Lars Adaktusson. Ämnet de debatterar är grävande journalistik. Janne levererar  bland annat slagkraftiga repliker och argument av typen “men durå…”.

Artiklar: Aftonbladet, Resumé

Jag tänkte tillägna några låtar till några kända personer som har utmärkt sig på något sätt under den senaste tiden.

Wanja Lundby-Wedin tillägnas låten Working Class Hero, av John Lennon.

Michelle Obama tillägnas låten New Shoes, av Paolo Nutini.

Mona Sahlin tillägnas låten Like A Rolling Stone, av Bob Dylan. Alternativt låten Falling Down, av Mustasch.

Billy Bob Thornton tillägnas låten Video Killed the Radio Star, av The Presidents of the United States of America.

Olle Ljungström tillägnas låten Break Stuff, av Limp Bizkit.

Om ni inte förstår de mycket roliga referenserna så får ni väl googla. Eller om ni tillhör 90-tals generationen så orkar ni ju förstås inte. Ni ska ju bara ha allt serverat och dessutom vill ni inte betala för er heller, varken i tid eller pengar. Lycka till med den fortsatta livsstilen.

…över en kaffe idag fick jag höra vad personalen på några av stadens ska vi säga “särskildaboende-”avdelningar hade för sig i helgen, den inte ont anande sjuksköterskestudenten som jobbar extra på ett av dessa boende tog ledigt i fredags för medverka vid “planeringsdagar” med hela denna sektion på en finlandsfärja, en resa som för första gången var sponsrad av kommunen. Det den blåögda studenten inte anade var att inte ett seriöst ord skulle yttras om värdegrunder och övertidsersättningar, utan om chefer som sitter med huvudet mellan knäna på “mötet” och fnissande kollegor när studenten försöker säga något om vikten av respekt i vården…
Toppen att skattepengarna kan göra någon lycklig, för antar att tanterna och gubbarna passade på att riktigt njuta av taxfree spriten innan de somnade i fel hytt och kräktes på bufféen.

Det här inlägget kanske kommer lite sent, eftersom det var nästan två veckor sedan, men poängen kvarstår. Umeå studentkårs arbetsmarknadsarrangemang Headhunt 2009 var ett fiasko.

Vår bloggkamrat Firemonkey har redan uttryckt sig bra angående laguppställningen på detta arrangemang. Läs inlägget här. Man kan inte annat än hålla med. Vart är de potentiella arbetsgivarna? Det fanns alltså inte ett enda företag representerat. Hur många av Umeå studentkårs representerade studenter kommer egentligen att arbeta inom kommunal sektor? Och hur många kan egentligen bli fackpampar? Svaret är glasklart på båda frågorna: inte många!

Jag vet inte om Umeå studentkårs ordförande Robert Östberg (VSF) läser den här bloggen, men jag skulle vilja ha svar på en fråga; varför sitter Du som kårordförande kvar i ledningsgruppen för Headhunt? När det här årligt återkommande arrangemanget klubbades igenom 2007 så var det under premisserna att det skulle vara ett fristående projekt efter det första året. Alltså inte bundet till Umeå studentkår. Och att Robert Östberg skulle sitta med i ledningsgruppen under det första året (2008) för att få fart på det. Detta beslut har man alltså gått ifrån. Nu sitter han alltså med i år igen. Denna gång i egenskap av kårordförande.

Jag vet inte om arrangemangets fiaskoartade karaktär beror på detaljstyrningen från Umeå studentkår eller om det var säljteamet som misslyckades fullständigt, men ovanstående frågeställning är dock mycket relevant.

Många till antalet är studenterna som jag har hört klaga på arrangemanget Headhunt 2009. Det har varit förhållandevis tysta klagomål. Det hade varit högljudda klagomål om studenterna hade vetat vad Headhunt årligen kostar dem relativt vad de får för pengarna. Det vet de inte. Headhunt ligger nämligen gömt under en stiftelse (Kårhusstiftelsen). Det finns alltså ingen möjlighet för studenterna att få reda på hur mycket av deras pengar som går till detta arrangemang. Det finns således heller ingen möjlighet för mig att redovisa dessa siffror här på bloggen.

Eftersom föregående skribent nedan avslöjade sin partitillhörighet, så tänkte jag att jag kan göra detsamma. Jag tänkte samtidigt slå ett slag för två unga kandidater som kandiderar till Europaparlamentet.

Själv lägger jag min röst på den mycket duktiga Christofer Fjellner. Han står på plats nr.3 på Moderaternas lista. Han är född 1976 och har tidigare varit förbundsordförande för Moderata Ungdomsförbundet. Han har suttit i Europaparlamentet under föregående mandatperiod med mycket gott resultat, så jag tycker att vi skickar tillbaka honom för en runda till. Att han dessutom är son till en brigadgeneral borde kunna attrahera vissa av tankesmedjans skribenter.

En annan mycket duktig, ung, kandidat som kandiderar till Europaparlamentet är Folkpartiets Fredrik Malm. Han är född 1977 och står på plats nr.4 på Folkpartiets lista. Han har också en bakgrund i ett ungdomsförbund, nämligen Liberala Ungdomsförbundet där han har varit ordförande. Fredrik är dessutom en av de duktigaste och mest pålästa debattörer jag någonsin har sett.

Jag tycker alltså att det är viktigt att rösta in unga människor i Europaparlamentet. Det är så vi får slut på “gubbväldet”.

Bilden är länkad från Christofers hemsida.

Bilden är länkad från Fredriks hemsida

Ja 7 juni är det ju EU parlamentsval, så skicka Schyman till Bryssel så att hon kan utmana den gubbhylla det faktiskt är!

Ja så sitter man här, med en blogg, det är på tiden har jag insett efter denna helg. Jag har alltid vetat att jag gillar att prata, historier är till för att berättas, som flera kan intyga skriver jag under på det. Men nu ska jag spara Era öron och min röst genom att skriva ner historierna så får ni välja om ni vill veta…

Denna insikt kom till mig efter att jag vaknade i lördagsmorse, hes, efter lite tankevärksamhet så insåg jag att det beror på att jag pratat så mycket, mina bordsherrar hade fått så många historier serverade att deras öron måste krullat sig. Förlåt för det mina herrar.

I dag höll president Obama ett tal i Prag, essensen i detta tal var att vi måste börja se över möjligheterna med att skära ner både det befintliga antalet av kärnvapen samt nyproducerandet av dem. Frågan jag ställer mig själv är om detta verkligen är önskvärt, och vilken bild Obama har framför sig när han håller detta tal.

Enligt teorin om M.A.D. (Mutually Assured Destruction) så kommer ingen använda sig av dessa vapen så länge man vet att fienden har samma möjlighet att förgöra dig som du har att förgöra dem. Detta är ett begrepp som grundas under kalla kriget och lever vidare även idag. Tilläggas bör att detta inte endast är av ondo, trots att det är ett begrepp som grundats som ett resultat av en rent avskyvärd form av krigsföring. M.A.D. gör så att ingen vill använda sina kärnvapen, i ett spekulativt scenario kan vi se hur USA och Ryssland faller i krig mot varandra. De kommer då enligt denna teori inte vilja använda sina kärnvapen eftersom de vet att den andra nationen kommer svara med samma medel, något som skulle vara ödestigande för båda nationerna, och inte att förglömma världen i stort. Enligt min åsikt kommer således de nationer som idag innehar kärnvapen aldrig avskaffa hela sin arsenal, att göra så skulle bokstavligt talat vara självmord. Man vill trots allt inte vara den som sitter på “pottkanten” om det skulle blossa upp ett nytt krig.

Obama talar om en värld i fred och ser avvecklandet av kärnvapen som ett steg på vägen. Detta är dock ett scenario som med största sannolikhet aldrig kommer inträffa. Nationer som idag är kärnvapen makten kommer gömma undan kärnvapenstridsspetsar för att garantera sig att de inte är de enda som är oförmögna att försvara sig om ett nytt stort krig skulle komma.

Detta leder mig osökt in på att den enda anledningen till att Obama skulle hålla ett tal om detta är för att försöka reparera bilden om USA som Bush-administrationen lyckats slagit sönder. Genom att hålla tal som internationellt uppmärksammas om fred önskar Obama ändra bilden som världen har om USA, synd bara att det blir så genomskinnligt…

Media: DN, SVD1, SVD2, Syd S.

För en rekommenderad film på ämnet, så där lagom på en söndag, se: Dr. Stangelove or: How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb, av Stanley Kubrick.

Jag ska egentligen inte skriva så mycket om själva händelsen. Det mesta är redan sagt. Se till exempel här och här. Jag ska dock lyfta fram vissa citat som jag tycker är underhållande. Wanja Lundby-Wedin säger bland annat såhär:

– “Eftersom vi äger AMF Pension tillsammans med Svenskt Näringsliv är det viktigt att styrelsen är enig. Det bygger på konsensus, vilket också innebär att man inte sitter och reserverar sig mot besluten hela tiden“.

Där har Wanja fundamentalt missuppfattat en styrelses roll. Jag har suttit med i ett flertal styrelser med miljonomsättning och reserverat mig emot många beslut genom åren. Konsensus är absolut inget självändamål. Om ett beslut bygger på konsensus så blir det nästan en tvekan för utomstående som läser mötesprotokollet om huruvida beslutet överhuvudtaget har diskuterats innan klubbning. Speciellt om beslutet är kontroversiellt. När man dessutom sitter på ett mandat så blir reservationsverktyget än mer viktigt.

Jag skulle vilja fråga Wanja hur hon ser på andra styrelser. Jag menar, ta vilket företag som helst. I alla börsnoterade företag så är det flera parter som tillsammans äger företaget och sitter i styrelsen. Är det lika viktigt med konsensus överallt, Wanja? Om inte, vad skiljer då AMF Pensions styrelse från andra styrelser i näringslivet?

Wanja säger även att:

– “Jag känner mig faktiskt lurad, även om jag är medveten om att jag som styrelsemedlem inte kan svära mig fri från ansvaret för avtalet“.

Behöver jag ens kommentera det här citatet? Kommentaren blir isåfall kort och gott; inkompetens! Det finns flera möjligheter att läsa sig till information som styrelseledamot. Först har vi möteshandlingarna som kommer ut innan mötet. Sedan har vi mötesprotokollet som kommer ut efter mötet. Sist, men inte minst så har vi årsredovisningen som ska gödkännas av alla styrelseledamöter innan den godkänns av årsmötet (bolagsstämman). Följdfrågan blir naturligtvis, är Wanja över huvudtaget läskunnig?

Förtroendet för Wanja verkar dock vara orubbat. Det känns ju skönt för mig. Ju mer inkompetens hos arbetarrörelsen, desto lättare match får Alliansen i nästa riksdagsval. Man ska inte glömma att Wanja även sitter med i Socialdemokraternas partistyrelse. Undrar vad hon har varit med och gödkänt där? Inköp av 15 st Jakobianare, kanske? “Jag känner mig lurad. Jag förstod inte förrän efteråt att vi skulle ha så många hundar”.

Tilläggas bör att Urban Bäckström, som jag tidigare har hyllat så mycket (se här), också känner sig överraskad över vad han har varit med och godkänt. Hur var det nu? Före detta riksbankschef, chefsekonom, företagare, VD.. just det så var det. Men möteshandlingar, protokoll och årsredovisningar blir för svårt även för den bäste.

På den internetbaserade bokhandeln Bokus så finns det, när man klickar in på valfri boktitel, en sektion som heter något i stil med; “Kunder som har köpt den här boken har även varit intresserade av följande titlar“. Det är en ganska underhållande sektion. Jag tror nämligen att den säger någonting om sinnestillståndet för personerna vid beställningstillfället, i alla fall när det gäller facklitteratur.

När jag för ett tag sedan skulle beställa en mikroekonomibok från Bokus, så visade denna ovan nämnda sektion att människor som hade köpt just den boken även var intresserade av titlar som “Konsten att vara snäll” och “Självkänsla nu!“. Jag drar alltså slutsatsen att personerna som beställde just den där mikroboken blev väldigt arga på sin sociala omgivning vid beställningstillfället. Denna ilska ledde sedan, hastigt och lustigt, till väldigt dåligt självförtroende.

Det är däremot oklart om denna ilska, och sedan nedgång i självkänsla, bottnar i priset på boken, eller på boken i sig. Det kan även handla om böcker som ska läsas efter mikroekonomiboken. I så fall är det riktigt bra framförhållning.

Den naturliga följdfrågan blir således; hur mår nationalekonomistudenterna där ute i Sverige, egentligen?