I går folkomröstade Schweiz om att förbjuda minareter. Som ni säkert fått reda på så vann de som ville förbjuda minareter.

Det är ett solklart angrepp på religionsfriheten. Jag är övertygad om att det strider mot Europakonventionen. Normala plan- och byggbestämmelser är förvisso tillåtna enligt konventionen så det finns ingen absolut rätt att bygga minareter.

Men här förbjuder man inte minareter enligt någon neutral princip som t ex en högsta höjd på byggnader utan genom att förbjuda dem just på grund av dess religiösa symbolik och en sådan diskriminerande lagstiftning måste rimligtvis vara otillåten. Eftersom Schweiz faktiskt är ansluten till Europakonventionen, vilket jag inte hade trott, kan vi vänta oss ett rättsfall kring det.

Enligt en mindre juridisk och mer ideologisk bedömning är beslutet också dåligt. Man angriper en minoritets mänskliga rättigheter baserad på rädsla och grumliga idéer om att sända politiska signaler till den muslimska världen.

Det lär inte bli lättare för muslimska stater att reformeras i riktning mot att respektera sina minoriteters rättigheter av sådana här åtgärder. Och inte lär integrationsproblemen i Schweiz bli mindre av att man alienerar en minoritet på det här viset. Men de principiella skälen räcker gott för att motsätta sig beslutet även utan dessa konsekvensetiska övervägandena.

Frågan är om man ska dra några ytterligare slutsatser av denna folkomröstning. Är den till exempel ett skäl för att motsätta sig direkt demokrati och föredra representativ istället? Jag är inte så säker på det. En sådan jämförelse måste beakta mer än en enskild datapunkt. Även om den politiska eliten hade rätt åsikt i just den här frågan vill jag påstå att om folket är främlingsfientligt brukar det ge utslag i den fördra politiken även i representativa demokratier. Inte för att jag är superförtjust i direktdemokrati egentligen men jag skulle nog inte dra stora växlar utifrån endast denna omröstningen.

Andra ser det som ett argument för en författningsdomstol. Jag skulle inte formulera det på det viset (jag förstår inte varför alla som vill se mer lagprövning tjatar om författningsdomstol. Har de inte hört talas om länder som Kanada och USA?). Däremot tycker jag det är illustrerar att vissa grundläggande rättigheter bör vara inskrivna i grundlagen och ta längre tid att avskaffa än att ändra en vanlig lag. Om schweizarna hade röstat om att avskaffa religionsfriheten istället för att förbjuda minareter hade de kanske tagit sitt förnuft till fånga.

Liberala Ungdomsförbundet Skåne
Pressmeddelande
Hässleholm den 23 november 2009

I samband med att hemmet för ensamkommande flyktingbarn öppnade i Vellinge visade den lokalt styrande moderatledningen hur lite de bryr sig om de människor som är mest utsatta i samhället.

– Det är skrämmande att se vilken ignorans man kan visa mot människor som med risk för sina liv flytt till Sverige för att kunna skapa sig en framtid. För oss i Liberala ungdomsförbundet Skåne är det en självklarhet att alla människor är lika mycket värda, men när man är rädd för att trettio kommande flyktingbarn ska rasera en av Sveriges rikaste kommuner undrar vi om man inte är lite fel ute, säger Hanna Håkanson, ordförande för Liberala ungdomsförbundet Skåne.

Att hemmet trots motståndet öppnat är väldigt viktigt, kommuner har generellt sett ingen vetorätt mot vem som får flytta dit, och det bör inte heller gälla flyktingar.

– Det är glädjande att se hur människor i Vellinge engagerat sig i frågan och öppet stödjer flyktingboendet. Att nu också moderatledningen verkar göra en pudel i frågan och ändra ståndpunkt välkomnar vi. Bättre sent än aldrig, avslutar Hanna Håkanson.

För att markera vår ställning i frågan kommer Liberala ungdomsförbundet Skåne på fredagen den 27 november mellan kl. 12.00–17.00 att befinna sig i Vellinge för att manifestera och samla in pengar till vår årliga kampanj, Jul Här Svält Där. Pengarna går till flyktingar som lever gömda i Sverige för att migrationsverket hotar att utvisa dem till ett land där deras liv kan vara i fara.

Presskontakt: Hanna Håkanson, tfn 0768- 511~208
Hanna.hakanson@liberal.se

Jag har nyss lämnat in mina motioner till Liberala studenters årsmöte. Den mest intressanta tyckte jag själv var en jag skrev där jag föreslår att alla vuxna som bor i Sverige ska ha rösträtt i riksdagsvalet. Jag bifogar argumentationen i motionen nedan.

Liberaler berömmer sig ofta över sin historia av att kämpa för rösträttsutvidgningar. Det gäller grupper som kvinnor och arbetare som uteslöts från de politiska processerna.

Det är något som förpliktar att kämpa för rösträtten även idag för grupper som godtyckligt berövas den.

Jag menar att icke-medborgare bosatta i Sverige utgör en sådan grupp. Varför ska inte alla vuxna som bor i Sverige få rösta? Icke-medborgare berörs också av svenska lagar när de bor i Sverige. De måste betala samma skattesatser och avhålla sig från samma brott som andra svenskar.

Icke-medborgares uteslutning från de demokratiska processerna leder till problem på samma sätt som det ledde till problem när kvinnor inte fick rösta. Ett visst perspektiv och vissa specifika intressen utesluts från representation utan skäl.

Ibland sägs det att man bör ha visat en koppling till Sverige för att få rösta. Det är ett argument för att turister inte ska få rösta här men i övrigt är det ett svagt argument. Visst kan en icke-medborgare tänkas flytta från Sverige men det kan även en svensk medborgare tänkas göra.

Vi röstar för 4 år i taget så om man planerar att bo i Sverige hela livet är inte vidare relevant. Det är knappast rimligt att beröva en hel grupp demokratiskt inflytande för att en del av de kan tänkas flytta från Sverige under den närmaste tiden.

Man kan peka på att vi låter svenska medborgare som bor utomlands rösta trots att de många gånger påverkas mindre av riksdagens beslut än en utlänning som bor i Sverige. Vi låter också medborgare som snart ska dö rösta trots att de inte kommer uppleva de långsiktiga konsekvenserna av valresultatet.

Argumentet att utlänningar skulle sakna kunskap är också tveksamt. Med samma resonemang skulle man kunna motivera kunskapsprov för att få rösta. En viktigare invändning är att om man är intresserad nog för att ta sig till vallokalen har man förmodligen lika bra kunskaper som de medborgare som röstar.

Det är värt att påpeka att i kommunvalen får utlänningar som bor här redan rösta. Är de från EU eller Norge och Island får de rösta direkt när de flyttar hit. Övriga får rösta efter de bott här i 3 år. Vi tillät också samma personer som får rösta i kommunvalen att rösta i euro-omröstningen.

Det är dags att ta nästa steg och ge full rösträtt till alla vuxna som bor i Sverige.

Jag har inte så mycket att tillägga till argumentationen i motionen. Jag kan säga att jag är lite förbryllad att jag sällan ser frågan diskuteras. Sänkt rösträttsålder brukar det ju motioneras om till Lufs kongress t ex. Självfallet finns det speciella orsaker som gör att frågan om rösträttsåldern kommer upp i ungdomsförbunden men även i andra sammanhang hör man det diskuteras. Jag har för mig att MP haft sänkt rösträttsålder i sitt partiprogram t ex.

Men att inte kräva medborgarskap för rösträtt verkar diskuteras mer sällan. Om någon läsare har tips på litteratur där frågan behandlas vore det intressant.

På Newsmill så har det nyligen publicerats två inlägg om sexköpsförbudet som jag tänkte ta och kommentera. Det ena av professorn i straffrätt Madeleine Leijonhufvud, det andra av miljöpartiets riksdagsledamot Esabelle Dingizian. Båda stödjer förbudet mot sexköp och båda argumenterar som jag tolkar det för straffskärpningar. Dock så vill den ena gå betydligt längre än den andra. Föga överraskande är jag som förespråkare av legalisering inte helt överrens med artikelförfattarna.

Leijonhufvuds artikel är en något retoriskt nedtonad variant av vad förbudsförespråkarna ofta framför. Dock gör hon egentligen inte några försök att argumentera för att den skulle hjälpa de prostituerade. Istället menar hon att lagen handlar om att skydda någon sorts “värdighet”. Det kanske ska tolkas paternalistiskt som att de prostituerade inte förstår sitt eget bästa. En annan tolkning är att Leijonhufvud personligen finner prostitution motbjudande och alltså vill förbjuda det. Kommentaren om Köpenhamn i artikeln stärker den tolkningen. Ett klassiskt motiv för att reglera folks sexliv alltså.

Hon har förmodligen rätt att lagen har viss avskräckande effekt. Däremot framstår hennes resonemang kring normalstraffet för sexköp som ganska ogenomtänkt. Den formella straffskalan för sexköp är böter eller fängelse i upp till 6 månader. I praxis har normalstraffet satts till dagsböter. Leijonhufvud verkar tycka det är någons sorts obstruerande från rättsväsendets sida. Det är ett märkligt resonemang.

Det finns många andra brott med samma straffskala som sexköp, t ex snatteri, ringa narkotikabrott och ringa misshandel och de har också dagsböter som normalstraff. Rimligen förutsåg alltså lagstiftaren att praxis skulle bli på det viset. Gillar inte riksdagen hur domstolarna tillämpat lagen kan de ändra den. Varför HD skulle ta intiativ till en straffskärpning förstår jag överhuvudtaget inte.

Men problemen med Leijonhufvuds artikel är inget jämfört med den andra artikeln av Esabelle Dingizian. Hon föreslår till synes på allvar att sexköp ska ha samma straffskala som människohandel, nämligen fängelse i mellan 2 och 10 år. Motiveringen är att det skulle få polisen att prioritera brottet i högre grad.

Att försätta en människa i slaveri ska alltså ha samma straffskala som att man köper en sexuell tjänst som erbjuds frivilligt. Jag kan överhuvudtaget inte förstå hur hon tänkt.

Rimligtvis anser även hon att sexslaveri är värre än frivilligt sexsäljande. Så varför ska de då likställas straffrättsligt? Är det inte rimligt att rättsväsendet prioriterar bekämpandet av de allvarligare brotten? Kommer det inte drabba kampen mot slaveri om polisen ska prioritera vanligt sexköp lika mycket?

Ska vi tillämpa principen på fler områden? Cykelstölder prioriteras inte av polisen så vi bör göra straffskalan lika som för grovt rån kanske?

Det är visserligen intressant att se en Miljöpartist förespråka “hårdare tag” men annars tycker jag artikeln är ett sorgligt exempel på hur debattklimatet om prostitution ser ut i Sverige idag.

Påstående för diskussion: Det bästa argumentet mot marknadsekonomi är hur reklamen riktad till konsumenter ser ut. Det bästa argumentet mot socialism är hur propagandan riktad till väljare ser ut.

Precis som förra regeringen har den nuvarande regeringen ägnat sig åt trixande med utgiftstaket (trots att man ofta kritiserade den förra regeringen för sådant trixande när man var oppositionen). Det är olyckligt att det förekommer. En föreslagen lösning är att övergå till en statsbudget på bokföringsmässig grund. Jag tänkte försöka förklara vad det innebär.

Idag redovisas statsbudgeten enligt kassamässig grund. Det är princip rätt enkelt system som innebär att man budgeterar inbetalningar och utbetalningar. När man faktiskt gör en utbetalning registreras det i statens redovisningssystem. Det kan användas för ett trixande med utgiftstaket. Genom att skjuta upp betalningar till nästa år kan man klara utgiftstaket för det innevarande året utan att göra några verkliga nedskärningar. (Jag har förenklat beskrivningen. I själva verket redovisar man ibland när man gör en utbetalning och ibland när man får in en faktura. Detta blir dock i praktiken en rätt liten skillnad. Myndigheters löpande kostnader redovisas också bokföringsmässigt. Men i alla transferingssytemen redovisar man när utbetalningar sker.)

Det alternativa systemet som diskuteras är en budget på bokföringsmässig grund. Det innnebär att man registrerar kostnader, inte utbetalningar. (I bokföringssammanhang skiljer man på kostnader, utgifter och utbetalningar som är tre olika saker.) Kostnader uppkommer i princip när man faktiskt förbrukar resurser.

Jag har diskuterat utgifts- och kostnadssidan men det finns exakt motsvarande skillnader när det gäller inkomsterna. Motsvarigheten till en kostnad är en intäkt och till en utbetalning är en inbetalning.

Ett exempel kan kan illustrera skillnaden. Anta man köper en 10 årsförbrukningar av pennor till hela staten. Enligt kassamässig bokföring ska detta bokföras det år när man köper pennorna. Med kostnadssystemet ska man bokföra en kostnad efterhand som man faktiskt förbrukar pennorna, där kostnaden för förbrukningen av en penna ska motsvara inköpspriset. I praktiken så gör man en schablonuppskattning och tillämpar så kallad avskrivning, vilket innebär att man bokför en del av inköpspriset som en utgift varje år över en 10 årsperiod.

Ett viktigare exempel är infrastrukturinvesteringar. Idag så registreras hela kostnaden för att bygga en väg när man bygger den. (Dvs man ska göra på det sättet. I praktiken har man ägnat sig åt visst budgettrixande även här och iband tillämpat något som mer liknar kostnadsmässig redovisning.) Med kostnadsmässig bokföring skulle man dela upp kostnaden över den period då vägen används.

Förutom att motverka trixande med utgiftstaket finns det viktigare argument för en redovisning på bokföringsmässig grund. Det främsta är att enligt lag måste kommuner och företag göra sina redovisningar enligt bokföringsmässig grund. Det kan verka rimligt att samma system tillämpas i staten som i resten av samhället.

Dessutom ger en bokföringsmässig redovisning ibland ett mer rättvisande resultat. Det är när man faktiskt använder pennorna som man förbrukar verkliga resurser och får ett behov av att köpa in nya.

Samtidigt kan man anföra att det nuvarande systemet är mer intuitivt och lättförståeligt för väljarna. Vidare kan det vara svårt att avgöra vilket år en kostnad verkligen hänför sig till, medan det är lättare att hålla koll på när en utbetalning sker. (Detta problem är förstås inte relevant bara för staten.) Jag stödjer sammantaget inte en övergång till en statsbudget på bokföringsmässig grund. Trixande med utgiftstaket kan motverkas på andra sätt.

(Som en parentes i sammanhanget kan jag inte få anslagsförordningens bestämmelser för hur redovisning ska gå till att stämma med lagen om statsbudgeten. Speciellt verkar §§16 och 17 i anslagsförordningen inte förenlig med §10 i lagen om statsbudgeten. )

Två centerpartister, Staffan Danielsson och Lennart Pettersson, har i en riksdagsmotion föreslagit att man ska förbjuda att offentligt bärande av burka och niqab, dvs heltäckande slöjor som framförallt bärs av muslimska kvinnor. Förbudet ska tydligen gälla “ute i samhället, på skolor och arbetsplatser.”

Jag tycker det är ett synnerligen dåligt förslag och deras argumentation för det är undermålig.

För mig är utgångspunkten vara att människor ska få klä sig som de vill. Därför skulle det krävas starka argument för att övertyga mig om att ett sådant förbud är bra. I detta fall finns dessutom en problematik om att förslaget kan försvåra integrationen av muslimska kvinnor som invandrat från vissa länder. Dessutom kan många människor, i Sverige men också utomlands, uppfatta det som ett angrepp på deras religion och kultur och en kränkning. Även om sådana kränkningar av människors religiösa känslor inte kan eller bör undvikas helt, finns det heller ingen anledning för staten att i onödan förolämpa människor.

De vill förbjuda burkan med motiveringen att det värnar det öppna samhället och demokratin. Det är en fullkomligt bisarr motiveringen. På vilket sätt skadas demokratin av att du inte kan se ansiktet hos alla du möter?

De tar upp olika sammanhang där det kan vara legitimt att ställa krav på klädseln. Självfallet bör inte en polis få ha burka men det är irrelevant för frågan vi diskuterar. Det finns skäl att ha klädregler i vissa yrken, av säkerhetsskäl eller för att de är uniformsyrken. Men det berör inte sakfrågan. Vi förbjuder inte folk att gå med utslaget långt hår bara för att det är olämpligt i vissa yrken.

Att det är förbjudet att gå naket offentligt är inte heller vidare relevant. För det första är det inte alltid förbjudet att gå naket, bara om någon kan förväntas ta anstöt. Till synes är det ett mindre omfattande förbud än vad centerpartisterna föreslår. För det andra är det inte säkert att förbudet mot förargelseväckande beteende är bra så det är kanske det som borde avskaffas istället. För det tredje så är motiveringen till det förbudet ett annat än vad centerpartisterna använder för att vilja förbjuda burka. För det fjärde påverkar det förbudet inte integrationen av invandrargrupper negativt.

Här är ett blogginlägg som påpekar att den svenska vintern kan vara ganska kall. Att dölja ansiktet kan vara motiverat av rena väderskäl vilket herrar riksdagsledamöter inte kommenterar.

Ärligt talat hittar jag inte mycket till argumentation i motionen eller den debattartikel som åtföljde motionen. Jag kan inte se att de presenterar en enda positiv konsekvens som förväntas följa av deras föreslagna förbud. Bara att enligt deras tolkning av det öppna samhället hör inte burkabärande kvinnor hemma i det.

De säger sig vilja väcka en diskussion med förslaget. Jag tycker att diskussionen kan bli synnerligen kort eftersom det så uppenbart är ett dåligt förslag.

Fredrick Federley har nyligen motionerat om att avskaffa förbudet mot sexköp vilket väckt viss debatt. Som regelbundna läsare av denna bloggen säkert kan gissa stödjar jag det förslaget. Jag tänkte kort diskutera varför och hur debatten förts.

Om man följer debatten om sexköpslagen är det slående hur dåliga argumenten från förbudsivrarna är. De påstår att den förbättrar situationen för verkliga och potentiella sexsäljare men deras argument för hur det ska gå till är oftast obefintligt. Man pratar om hur dålig situationen är för de prostituerade eller hur många av dem som varit utsatta för övergrepp i sin ungdom. Även om statistiken är korrekt, vilket jag inte satt mig in i i detalj, så visar den inte i sig om sexsäljare gynnas av lagen eller inte.

Man låter ofta känslor ersätta analys när man försvarar sexköpsförbudet, vilket gör mig väldigt skeptisk.

Om jag får tolka förbudsivrarnas argument, speciellt de mer feministiska, så är det ofta de egentligen menar följande: “Sexsäljare har fattat ett felaktigt beslut när de väljer att prostituera sig och genom förbudet mot sexköp skyddar vi dem från sig själva.” Det är inte så argumentet formuleras men enligt principen att man ska tolka sina motståndares argument så snällt som möjligt tror jag det är det de menar, och att det är paternalism det är frågan om.

Ett annat vanlig argumentationstyp skulle kunna kallas den moraliska. Man tycker helt enkelt illa om att sex utförs mot pengar eftersom sex ska vara något fint eller liknande.

Ett tredje argument är att det motverkar sexslaveriet eftersom det minskar efterfrågan på all sorts köp av sexuella tjänster. Jag tänkte kommentera argumenten en och en. Grundläggande, om man som jag är liberal, måste såklart vara att det är de som vill förbjuda sexköp som har bevisbördan.

Angående argument 1 kan jag konstatera att jag inte är någon större fan av paternalistisk lagstiftning. Förbudsanhängarna har alltså en rejäl uppförsbacke om de vill övertyga mig om punkt 1. Efter att ha följt debatten har jag inte blivit övertygad i alla fall. Vissa, kanske tom en stor majoritet av de, prostituerade har säkert gjort ett misstag. Men kan vi vara säkra på hur många? Och hjälps de verkligen av lagen? Kanske gör de ännu dummare yrkesval om de inte kan bli prostituerade? Eller så kommer de att jobba under mindre säkra förhållanden. Argumenten är alldeles för spekulativa för att jag kan acceptera att lägga dem till grund för ett förbud. Jag är inte övertygad om att sexköpsförbudet kan motiveras ens utifrån en rent paternalistisk bedömning och än mindre att det kan motiveras för en person med liberala böjelser som jag.

Det andra argumentet avvisar jag helt. Jag ser inte själv något fel i sexköp i sig, om det inte har negativa konsekvenser för de inblandades välbefinnande, och även om jag gjorde det skulle jag vara försiktig med att lägga det till grund för lagstiftning.

Det tredje vore så klart väldigt starkt om det kunde bevisas. Men jag är inte övertygad om att det kan det. Jag skulle närmast vänta sig att frivillig prostitution är ett subsitut för tvångsprostitution, inte ett komplement. Översatt från ekonomspråk väntar jag mig att lagliga prostituerade skulle konkurrera med verksamheten som drivs av människohandlarna, inte gynna den.

Slutsatsen blir för min del att jag förespråkar ett legaliserande av sexköp och koppleri. Det är inte lika självklart eller angeläget som att vi borde tillåta organhandel men jag är i dagsläget ändå rätt säker på min sak.

Som avslutningen tänkte jag kort kommentera den politiska bakgrunden till förbudet. Jag tror att det andra argumentet i listan ovan, det moraliska, har varit det viktigaste för att förbudets blivit accepterat hos allmänheten. Sexsäljare är ingen stor grupp och heller inte särskilt populär såvitt jag kan bedöma. Det faktum att en skärpt sexköpslagstiftning verkar vara den enda åtgärden som vissa politiker föreslår för att hjälpa prostituerade stärker mig i min tro om orsaken. Om väljarkåren var full av sympati för prostituerade och det var därför de stödde lagen kunde man vänta sig att politiker skulle tävla om att presentera även andra åtgärder till de prostituerades hjälp. (Ingen tror väl att sexköpsförbud löser alla problem.) Självfallet görs det en del andra åtgärder men att prata om det verkar inte var något politiker tror vinner röster.

Om förbudet handlade om sympati för de prostituerade vore det svårbegripligt. Om förbudet däremot handlar om att många människor tycker illa om sexköp av så kallade moralistiska orsaker, och inte bryr sig i någon större utsträckning om de prostituerade, är det fullt begripligt hur debatten ser ut. Jag menar så klart inte att det är ett argument i sig att förbudsivrarna inte alltid har snövita skäl för sin åsikt. Jag bara tar upp det eftersom jag stött på ett svartmålande av min liberala sida i den här debatten tillräckligt ofta för att göra mig lätt irriterad.

Imorgon röstar Irland åter om Lissabonfördraget. Precis som den första valrörelsen, visar denna valrörelse, av vad jag har kunnat följa genom irländsk och europeisk massmedia, att även denna folkomröstning blir misslyckad.

Jag syftar då inte alls på vilket resultat – ja eller nej till fördraget – det blir i folkomröstningen, utan på den debatt som har försigått omröstningen. Precis som förra årets omröstning har debatten präglats av oseriösa och irrelevanta inlägg, vilket visar att det inte lämpar sig att hålla folkomröstningar i så här komplexa frågor. Både förespråkare och motståndare försöker att använda populism, skrämselpropaganda och andra otrevliga inslag för att få väljarna att rösta på ett visst sätt.

Undersökningar efter förra folkomröstningen på Irland var anmärkningsvärda. De visade nämligen att de främsta huvudskälen till att folk då röstade nej var:

(1) Att man tyckte att fördraget var för komplicerat eller helt enkelt inte förstod det

(2) Att man ansåg att fördraget skulle undergräva Irlands suveränitet, självständiga abort-, skatte- och neutralitetspolitik

(3) Att man inte ville att antalet kommissionärer skulle reduceras till färre än antalet medlemsstater

(1)  var egentligen inte ett argument mot Lissabonfördragets innehåll – utan snarare mot dess upplägg - och visar att politikerna misslyckades med att förklara fördragets innebörd. Samtidigt är det varje medborgares egen skyldighet att informera sig själv. Numera finns dessutom den mesta informationen tillgänglig på nätet, så man kan inte skylla på någon annan om man inte är informerad. Förutsättningen för att hålla folkomröstningar är just att gemene man tar sitt ansvar, men tyvärr är det allt för många som inte gör det och då blir folkomröstningar totalt misslyckade.

(2) var ett helt irrelevant argument. Irland har nu fått garantier som berör dessa frågor. Motståndare hävdar att dessa garantier är helt betydelselösa, men det beror i så fall på att garantierna enbart garanterar det som redan är självklart – nämligen att Lissabonfördraget inte alls påverkar abort-, skatte- och neutralitetspolitiken.

(3) är det roligaste argumentet, då ett nej till Lissabonfördraget medför att Nicefördragets regelverk behålls. Enligt Nicefördraget ska reduceringen av kommissionens storlek ske redan 2009, istället för 2014 som det ändras till genom Lissabonfördraget. Nu har visserligen Europeiska rådet kommit överens om att riva upp denna ändring om Lissabonfördraget träder i kraft, vilket kan få fler att rösta ja till fördraget.

Irlands folkomröstningar visar alltså att det är ett dåligt sätt att besluta i en politisk fråga. Det kan låta bra att folket får bestämma, men de som i realiteten bestämmer i en folkomröstningen är populisterna – inte folket! Det blir okunskap och “starka känslor” som avgör, istället för kunskap och förnuft! Låt oss istället påverka genom representativ demokrati!

Lufs ordförande Adam Cwejman har skrivit en krönika om författningsdomstol i Nerikes Allehanda.

Jag har flera invändningar mot vad han skriver.

Det är slående hur han upprepar ett vanligt borgerligt misstag: att blanda samman den organisatoriska frågan om Sverige ska ha en författningsdomstol med frågan om hur lagprövningen ska gå till.

Så låt oss klargöra en sak: en författningsdomstol är helt enkelt en domstol som är specialiserad på författningsfrågor. Man kan ha domstolar som ägnar sig åt en grundlig lagprövning utan att ha en författningsdomstol. Exemplet jag nämnt innan är USA, ett land utan författningsdomstol men med en omfattande lagprövning där det närmast är rutin att lagar förklaras strida mot författningen. Kanada är ett annat exempel med ett system som mycket liknar det amerikanska.

Ett mer närliggande exempel är EU-rätten i Sverige. Om svensk lag strider mot EU-rätten ska den inte tillämpas. Den prövningen görs i normalfallet av helt vanliga svenska domstolar även om det finns en sorts författningsdomstol i form av EU-domstolen överst i hierarkin.

Cwejman förespråkar också abstrakt normprövning. Återigen är det inte synonymt med en författningsdomstol även om det finns en stark korrelation i dagsläget. Att ta steget fullt ut till abstrakt normprövning är dock inte nödvändigt för att kunna pröva FRA rättsligt. I USA hade man kunnat stämma FRA i en fastställelsetalan för att få det fastslaget att lagen är grundlagsstridig och få ett förbud mot FRA att tillämpa den. Samtidigt har inte USA en fullständigt abstrakt normprövning eftersom det krävs att någon enskild person eller företag som lidit eller riskerar lida skada startar rättsprocessen.

Han påstår också att FRA-lagen klart och tydligt står i strid mot grundlagens skydd för privat korrespondens. Det är ett tveksamt påstående. Följande bestämmelse i Regeringsformen 2 kap 6§ lär vara vad han tänker på: “[Varje medborgare] är därjämte skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande.”*

Men man måste också ta hänsyn till §12. Där klargörs att det inte finns något absolut skydd för brevhemligheten. Inskränkningar får göras att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. (Den får inte heller sträcka sig så långt att den fria åsiktbildningen som grundval för folkstyrelsen hotas, något som inte är relevant för FRA-lagen.) Man kan så klart tycka att FRA-lagen inte uppfyller det kravet men det är knappast självklart.

Lagrådet uppfattade i varje fall inte denna påstått tydliga konflikt med grundlagen, vilket är intressant eftersom det är ungefär de domarna som lär sitta i en eventuell författningsdomstol.

* En intressant fråga är om internettrafik överhuvudtaget kan sägas skyddas av denna paragrafen. Svaret är nog ja, det bör räknas som förtroligt meddelande.

Det är inte många på många områden i Sverige där vi låter folk få privilegier baserat på vilken etnisk bakgrund de har men ett exempel finns i alla fall: samer har särskilda privilegier för renskötsel. De är de enda som får vara medlem i de samebyar som driver renskötsel på statens uppdrag.

Finns det några vettiga skäl för den ordningen? Från en liberal synpunkt blir  svaret nej, enligt min mening.

Ur en mer kollektivistisk synvinkel kan regleringen vara ett utmärkt sätt att kompensera det samiska folket för de övergrepp den svenska staten utsatt dem för. Man skulle ändå kunna ifrågasätta varför bara samer har en sådan reglering. Samhället behandlade många grupper illa men det är bara samerna vi väljer att kompensera på det här sättet.

Men från liberal synvinkel är det inte intressant att kompensera vissa människor för brott begångna mot helt andra människor bara för att de tillhör samma folkgrupp. Som liberal måste man också vända sig mot att kompensationen bara kan utnyttjas av de samer som vill driva renskötsel. (Det är nästan som om staten sänder signalen att samer borde vara renskötare och leva i pittoreska kåtor, inte bli metallarbetare eller programmerare. )

Bidrar lagen till att bevara den samiska kulturen? Kanske på ett ineffektivt sätt. Själv låter jag hellre människor avgöra själva vilka delar av kulturen de vill bevara. Det kommer aldrig vara allt eftersom alla kulturer förändras men en betydande samisk kultur kan säkert bevaras under överskådlig tid även utan rennäringslagen.

Vissa typer av yrken lämpar sig ovanligt illa för att de ska omfattas av arbetsrätten. Ett tydligt sådant exempel är präster och andra religiösa ledare (i fortsättningen bara kallade präster). Det finns två principiella argument för att arbetsrätten (dvs LAS, diskrimineringslagen, arbetsmiljölagen osv) inte ska tillämpas på tjänster vars innehåll är rent religiöst.

Den första är religionfrihetsargumentet. Det fínns en grundläggande rättighet att organisera sig för att utöva sin religion. Om man inte har möjlighet att välja präster fritt och bestämma deras arbetsuppgifter i sin religion så är det en inskränkning av denna friheten. Varje trossamfund bör ha rätt att avgöra vem de vill ha som präst och vilka kvalifikationer de ska uppfylla. Likaså bör de ha rätt att själva avgöra om deras prästers yrkesutövning lever upp till kraven för en fortsatt anställning.

Argument nummer 2 är att sekulära domstolar inte har kompetens att avgöra religiösa frågor. Hur ska en domstol kunna avgöra om en prästs yrkesutövning lever upp till kraven eller om det föreligger tillräckliga skäl för avskedande enligt LAS, t ex? Då måste domstolen avgöra teologiska frågor. Detta riskerar i sin tur att leda till stora problem i ett pluralistiskt samhället om staten stödjer vissa uppfattningar framför andra.

Det senare argumentet är avsevärt svagare än det första enligt min mening. Men i USA har det spelat stor roll. Det har lett till att domstolar inte pröver arbetstvister gällande präster, även om samfundet har samtyckt. Om anställningsavtalet t ex säger att avsked bara får ske på grund av synnerliga skäl kommer domstolarna ändå vägra pröva om synnerliga skäl föreligger. Så långt tycker inte jag vi behöver gå i Sverige. Det räcker med att klargöra att LAS och den övriga arbetsrätten inte gäller för präster och motsvarande. Självklart ska samma regel även gälla för motsvarande företrädare för sekulära livssynsorganisationer av typen Humanisterna.

I USA har ett viktigt yttrandefrihetsmål nyss haft slutförhandling i Högsta Domstolen. Fallet har att göra med de stränga kampanjfinansieringsregler som det finns i USA.

De reglerna kan användas som ett tydligt exempel där man verkligen kan tala om en “slippery slope”. Först kom det nämligen regler som förbjöd företag och fackföreningar att ge pengar direkt till valkampanjer. Men de kunde ju delvis kringås genom att företagen och fackföreningarna istället betalade direkt för valreklam i sitt eget namn. Så då förbjöds företag och fackföreningar från att köpa TV-reklam som stödjer en viss kandidat inom en period om ett visst antal dagar från val.

Bakgrunden till det nuvarande målet, Citizens United v. Federal Election Commission, är följande: En organisation vid namn Citizens United som i princip är en politisk organisation producerade en film, kallad “Hillary”, om Hillary Clinton inför primärvalet. Den var synnerligen kritisk mot henne. De ville göra TV-reklam för den men den federala valkommissionen sa nej, med motiveringen att det var TV-reklam mot Hillary och att Citizens United som företag (eller rättare sagt corporation, en något bredare term) var förbjuden att sända den inför valet.

Filmen visades på Internet och vissa biografer, fora där företag får göra valreklam. Men Citizens United stämde också valkommissionen får att få ett utslag att de borde fått köpa TV-reklam.

Frågan gäller specifikt om förbudet mot att corporations köper TV-reklam är förenligt med författningen och ännu mer specifikt första tillägget till författningen. Försvararna av lagen menar att den motverkar korruption och intrycket av korruptionen, de viktigaste juridiska argumenten. Ett mer politiskt argument är att det är orättvist om organisationer med mycket pengar kan påverka den allmänna opinionen tack vare sina pengar. Den typen av argument har emellertid HD varit mycket skeptisk mot tidigare så det åberopas inte så mycket där.

Motståndarna till lagen pekar på hur viktig yttrandefriheten och hur lagen begränsar öppen debatt. Sådana filmer som “Hillarly” är precis den typ av politisk debatt som författningen ska skydda. Att godkänna lagen vore ett allvarligt prejudikat inför framtiden. Att staten i framtiden får för sig att förbjuda böcker som publiceras inom kort tid inför val är ett exempel som åberopats.

Glädjande nog ser det ut som om HD kommer hålla med motståndarna till lagen, baserat på vilka frågor justieråden ställde vid huvudförhandlingen. Hur långt den kommer gå återstår att se. Det framstår som klart att de så kallade konservative domarna är mer skeptiska än de så kallade liberala vilket var väntat.

För oss i Sverige kan hela episoden fungera som en varning mot att börja införa kampanjfinansieringsregleringar.

Forum för Levande Historia har producerat en film om de svenskar som inte såg övergreppen Pol Pot stod för. Filmen, som kan ses här, http://www.levandehistoria.se/polpot, är utan tvivel rolig och har ett viktigt budskap.

Men den är inte helt oproblematisk.  I filmen pekas enskilda personer, som Jan Myrdal, ut som medlöpare till folkmord. Även om det utan tvivel är riktigt, och Jan Myrdal själv har valt att vara en offentlig person, ger det ett visst obehag att en myndighet på det sättet pekar ut en enskild person utan replikmöjlighet.

Jag är inte kategorisk motståndare till statlig opinionsbildning  men den bör hålla sig inom vissa gränser. Detta är ett tveksamt fall. Ni kan läsa vad Mattias Svensson skriver här http://www.magasinetneo.se/blog/2009/09/03/skrattet-fastnar-i-halsen

Jag är nyfiken på hur ni läsare reagerar på filmen?

Jenny Travis skriver intressant om nackdelen med regler som kräver licens för att öva vissa yrken.

Som hon tar upp var Milton Friedman berömd för att hävda att syftet med yrkeslicenser, må det vara för läkare, fastighetsmäklare eller advokater, inte var att skydda konsumenten från orseriösa yrkesutövare utan att skydda yrkesutövarna från konkurrens och att det tvärtom skadade konsumenterna genom att minska deras möjlighet att välja vem de vill köpa tjänsten av. Kenneth Arrow å andra sidan menade att den naiva konsumentskyddande förklaringen förmodligen var motivet när det gällde läkarlicenser i alla fall.

Tyvärr är yrkeslicenser ett både under- och svårutforskat område inom nationalekonomin så jag tror inte man kan avgöra i vilken utsträckning de hade rätt. Att Friedman hade rätt att motivet ofta är att minska konkurrens och därmed höja lönerna är säkert korrekt. Det finns flera observationer som tyder på det varav den viktigaste kanske är att lobbying för licenser oftast kommer från intresseföreningar för de berörda yrkesgrupperna.

Att licenskrav medför högre priser och lägre utbud får anses vara synnerligen sannolikt. Svårare är att bedöma effekten på kvaliten på de utförda tjänsterna. Personligen är jag mycket skeptisk när det gäller icke-vård relaterade licenser. Således vill jag t ex avskaffa kravet på licens för fastighetsmäklare. Att införa krav på lärarlegitimation avvisar jag helt.

Intressant nog saknar Sverige krav på yrkeslicens på flera områden där många amerikanska delstater har det. I USA krävs det t ex vanligen advokatlicens både för att vara ombud i domstol och för att yrkesmässigt ägna sig åt juridisk rådgivning.

När det gäller vårdyrken är jag mer benägen att tro på att de är bra för konsumenterna. Folk verkar ovanligt benägna att fatta korkade beslut på det medicinska. Se bara på alla som besöker homeopater och andra typer av alternativmedicinska kvacksalvare. (Till skillnad från Jenny tror jag inte det finns många fungerande metoder inom den så kallade alternativmedicinen. Däremot instämmet jag att det är en hel del inom skolmedicinen som inte gör någon nytta.)

Men även om man inte vill avskaffa kravet på läkarlicens kan man diskutera den närmare utformningen. Man bör också vara medveten om de nackdelar det obestridligen har. Man bör framförallt inte lyssna allt för mycket på läkarförbundet när de har synpunkter på vad andra personalkategorier ska få göra inom sjukvården.

Marcus Widegren har skrivit en bra debattartikel i senaste numret av Liberal Debatt om de liberala klimatskeptikerna. Den kan också läsas på Uppsalainitiativets blogg.

Artiklen berör varför det verkar som om liberaler är överrepresenterade bland de som förnekar hotet från den globala uppvärmningen. Författaren argumenterar emot dessa skeptiker och försöker visa att deras inställning i själva verket är oliberal. Den är av intresse tror jag för de flesta av bloggens läsare, även om jag inte är så säker på att författaren skulle räkna särskilt många av er som riktiga liberaler.

Jag ska inte diskutera inlägget i detalj, bara kommentera hans jämförelse mellan liberala klimatskeptiker och de vänsterpersoner som avvisar nationalekonomiska resultat de inte gillar av ideologiska skäl. Klimatforskningens resultat är säkrare än nationalekonomins så jämförelsen är för snäll mot de liberala klimatskeptikerna enligt mig. En mer rättvisande jämförelse är om man begränsar den till ortodoxa marxister.

En privat rymdindustri har så smått börja uppstå. Än så länge är det väldigt långt från de turistresor till månen som diskuterades i tidningarna 1969. Men det kan ändå ge anledning att fundera på hur lagarna kring rymdverksamhet ser ut.

En sak som är viktig är att inte stoppa den privata rymdverksamheten med betungande säkerhetskrav. De som åker ut är säkert medvetna om att de tar en risk. Det är främst en fråga för nationell rätt i de länder där verksamheten bedrivs.

En fråga för internationell rätt är däremot att tydligt stadfästa att kommersiellt utnyttjande av månens resurser är tillåtet. Mycket av internationell rätt, både när det gäller haven och rymden, har tyvärr en socialistisk prägel och tänker sig att utvinningen av naturresurser ska organiseras av ett internationellt organ och vinsten delas med alla länder.

Förmodligen bör den internationella rätten ändras så länder kan kräva territorier på månen. Det skulle uppmuntra utforskande och vara ett lätt sätt att etablera juridiska system för utforskande av månen. Privat ägande av marken på månen bör likaledes tillåtas. (Inte att sammanblanda med de bluffmakare som säljer mark på månen nu.)

Däremot finns det ingen anledning att ta bort förbudet mot att använda rymden för militära ändamål. placera vapen i rymden.

Amerikansk rätt skyddar folk och företag som driver internetforum eller tjänster som youtube från att bli skadeståndsskyldiga på grund av material som de låter användare ladda upp. (Med vissa undantag.)

Det är en bra lagstiftning som uppmuntrar till att driva internettjänster. Om youtube var tvungen att gå igenom alla uppladda videor för att kolla att de inte innehöll förtal skulle det fördyra deras verksamhet betydligt och därmed skapa en risk att en värdefull tjänst försvann från internet.

Det finns en viss motsvarighet i EU-rätten men inte lika lånngtgående. Framförallt skyddar den inte youtube om de blir informerade att en video utgör förtal. Detta kräver att internetleverantörer gör juridiska bedömningar. De flesta kommer helt säkert ta det säkra före det osäkra och helt enkelt välja att ta ner allt innehåll som det klagas på.

Därför bör det bara vara den som laddar upp innehåll på nätet som är ansvarig för innehållet, inte de tjänster som publicerar det. Kanske bör det även gälla enligt upphovsrättslagen för att skydda värdefulla verksamheter som Pirate Bay.

I Gomorron Sverige för någon dag sedan hade SVT med Mohammed Omar för att diskutera utvecklingen i Iran. Mohammed Omar väckte uppmärksamhet för ett tag sedan när han deklarerade att kriget i Gaza gjort honom till radikal muslim.

Sedan dess har han bla ifrågasätt Förintelsen och uttalat att homosexulatitet bör vara förbjudet. Om Iran har han deklarerat att han stödjer den nuvarande teokratiska och förtryckande regimen.

Det är något ganska märkligt när SVT upprepade gånger, för det har hänt förut, kan bjuda in en sådan fullblodsextremist samtidigt som de är så enormt kritiska mot exempelvis Sverigedemokraterna.

Jag för min del ser inget värde i det Mohammed Omar har att säga. Det finns inget skäl för att SVT att bjuda in alla tokstollar bara för att de råkar finnas. Jag undrar om SVT hade kunnat tänka sig bjuda in en nazist till studien för att kommentera nyheterna också?

Irland har infört en lag som förbjuder hädelse. Det har funnits en bestämmelse om hädelse i grundlagen innan men den har inte implementerats i vanlig lag och inte kunnat tillämpas vilket alltså ändrats nu.

Det är en mycket dålig idé. Som liberal har jag svårt att se någon som helst poäng med den här lagen. Att kritisera religioner bör vara fullt tillåtet, även om vissa skulle känna sig förolämpade.

Lagen förbjuder förolämpningar av en religion om de orsakar ilska hos en betydande grupp anhängare av religionen. Dock verkar det inte som om avsaknaden av religion skyddas. Förmodligen är det tänkt att lagen ska förbjuda sådant som de famösa Muhammed-teckningarna. Lagen uppmuntrar alltså religiösa grupper till att känna sig kränkta.

Mycket bra satir av religion, precis som av andra saker, upplevs som förolämpande av vissa. Förolämpande yttranden kan också ha en plats i normal offentlig debatt. Det är inte statens roll att se till att alla inlägg håller sig på en nivå som skulle vara acceptabel i en akademisk filosofisk debatt.

Innan man börjar diskutera föräldraförsäkringens utformning bör man ställa sig frågan varför den överhuvudtaget existerar. Varför väljer staten och gå in och finansiera flera månaders ledighet för nyblivna föräldrar? Svaret blir rimligen att man från statens sida anser att barnet inte bör spendera sina första månader på dagis eller liknande, utan i sin hemmiljö. Vilket är ett rimligt ställningstagande för barnets framtida utveckling. Det handlar alltså inte alls på något vis om föräldrarnas rätt att vara hemma med sitt barn för sin egen skull, utan det är barnet som bör vara i fokus.

Att män idag bara tar ut 21 % av all föräldraledighet är beklagligt, men problemet är strukturellt och betydligt mycket större än denna enskilda fråga. Så länge män tjänar mer än kvinnor och är den huvudsakliga familjeförsörjaren kommer kvinnan att ta ut större del av föräldraledigheten för att det gynnar familjen. Jag vågar påstå att få män låter bli att ta ut ledighet för att de inte bryr sig om sitt barn, utan jag tror att det huvudsakliga skälet är ekonomiskt, men även att kvinnan fortfarande förutsätts vara den som tar hand om hem och familj.

Liberala Kvinnor med Birgitta Olsson i spetsen väljer att tackla detta problem med ett gammalt socialistiskt trick- kvotering. Liberala Kvinnor vill att föräldraförsäkringen delas i tre (lika stora) delar. En del till mamman, en del till pappan och en del de får disponera fritt mellan sig. Problematiken kring detta är för mig ganska uppenbar. Alla lever inte i kärnfamiljer, det finns gott om nyfödda vars föräldrar inte lever ihop och inte heller har som ambition att någonsin göra det. Som ett vanligt exempel kan vi ta en kvinna som lever i ett förhållande utan barnets biologiska pappa, och pappan har ingen ambition av att vara en del av barnets liv. Att föräldraförsäkringen ska tilldelas den mannen istället för kvinnans partner är för mig befängt. Staten ska inte lägga sig i vem som uppfostrar ett barn så länge inga oegentligheter förekommer, och om föräldrarna anser att det är grannen i porten bredvid som ska vara den som tar hand om deras barn de första månaderna av hans eller hennes liv och grannen är beredd att göra detta ska varken Liberala Kvinnor eller någon annan sätta några pekpinnar i hjulen för deras val. Bara för att något inte är vanligt, betyder det inte att det är fel.

Självklart är det önskvärt att män tog ut lika stor del av föräldraförsäkringen som kvinnor, om det är vad de önskar.  Men det problemet löser man inte med tvång och kvotering, det måste komma från arbetsmarknaden och på människors egna villkor. Och det är en helt annan diskussion. Men angående föräldraförsäkringen anser jag att Individuell föräldraförsäkring, som Liberala Kvinnor kallar det visst låter fint och liberalt, men de utgår från fel individ. Det är barnet som skall vara i fokus, inte föräldrarna.

Staten ska vara skild från kyrkan, det är en viktig princip i ett pluralistiskt samhälle som det svenska numera är. Det gäller hela staten, även t ex statliga universitet. Universitet har dessutom helt oberoende av det en skyldighet att skilja på vetenskap och religion. 

Tyvärr är det en del teologiska fakulteter som inte förstått detta.Högskoleverket har i en granskning konstaterat att det vid både Lunds, Göteborgs och Uppsala universitets ges kurser med klart konfessionell inriktning i form av praktik inför prästarbete. Det enda samfund som har förmånen av sådana kurser är Svenska Kyrkan.

Det är helt fel. Staten är inte skild från kyrkan om universiteten skräddarsyr utbildningar speciellt för ett samfund eller om kurser som förutsätter en viss tro ges vid statliga universitet.

Det märkligaste är att universiteten inte tagit åt sig av kritiken utan försvarar sitt agerande. I dagens Sydsvenskan försvarar teologkåren det med att det är en självklar praktik för blivande präster. Det är det säkert men det har ju rimligen ingen betydelse i frågan. Svenska Kyrkan bör få anordna denna praktik på egen hand som alla andra samfund.

De som tvivlar på hur olämpliga kurserna är kan läsa kursplanen för en av dem här. Jag citerar: “De praktiska övningarna … varvas med teoretisk reflektion i syfte att bearbeta en möjlig framtida yrkesroll som präst i Svenska Kyrkan.”

DN skriver om Lars von Triers nya film att den klipps om för den amerikanska och brittiska publiken.

I sak har jag inga kommentarer kring det men deras artikel är missledande. Censuren i USA är inte statlig utan ett frivilligt ratingsystem som drivs av filmbolagen själva. De flesta biografer är inte villiga att visa filmer som inte fått en rating men det finns inget statligt krav på att filmer ska ha en rating. Det finns också gott om filmer som släpps utan den här granskningen men de uppnår sällan succé. USA är ju utan tvivel ett mer puritanskt land än Sverige i många avseenden.

Nu när det äntligen ser ut som om filmcensuren kan avskaffas kan det vara intressant att veta att det finns länder som klarar sig utan en statlig filmcensur för vuxna.

Storbritannien är känt för att inte sätta lika stort värde på yttrandefriheten som USA eller Sverige. (USA värderar yttrandefriheten ännu mer än Sverige men båda ovanligt mycket för västerländska demokratier.)

Ett exempel är deras förtalslagstiftning som är ganska sträng. Ett exempel på hur det kan missbrukas finns här.

I korthet har den populärvetenskapliga författaren Simon Singh skrivit en artikel där han påpekat att kiropraktikernas branschorganisation sprider reklam för bluffbehandlingar. För det har han stämts och måste nu antingen förlika eller gå igenom en dyr rättegång. Det är fullständigt absurt att debatter om sådana medicinska frågor ska begränsas utav rädsla att hamna i domstol. Det påminner om fallet med det israeliska företaget som säljer icke-fungerande lögndetektorer och som lyckats få en artikel indragen som påpekar det.

En robust debatt är värd betydligt mer för demokratin än att vissa människor känner sig lite förolämpade. USA är ett föredöme i mycket på yttrandefrihetsområdet med dess avvisande av lagar mot hets mot folkgrupp och med hårda beviskrav för käranden i förtalsmål. Deras lagstiftning är inte perfekt, t ex kan man förtala företag och organisationer. Det kan man inte stämmas för i Sverige vilket fungerat alldeles utmärkt.

Där Sverige borde inspireras av USA är att göra sanning till ett mycket tydligare försvar. I USA kan man inte dömas för förtal för att man påpekar att en dömd pedofil får statsbidrag för utbildningsverksamhet, vilket nyligen hände i Sverige. Domstolen ansåg det inte vara av allmänt intresse nämligen. Sådana godtyckliga standarder bör man undvika.

I “Kvällsöppet med Ekdahl” den 6 maj diskuterades prostitution mellan folkpartiets toppnamn till Europaparlamentet Cecilia Wikström, och Liberatis Alexander Bard. Jag håller egentligen inte med någon av dessa två helt och hållet. Alexander Bard är mot sexköpslagen medan Cecilia Wikström är för den. Wikström anser dock att vi ska exportera den till resten av Europa. Jag anser inte att det är en bra idé att sådana lagar stiftas på EU-nivå.  

Jag hade hoppats på att det skulle bli en saklig debatt. Diskussionen om sexköp rör vid kärnan i liberalismen, dvs hur man definierar frihet. Anmärkningsvärt är det då när Alexander Bard i nationell TV står upp och säger att Liberala ungdomsförbundet numera är mot sexköpslagen.

I Liberala ungdomsförbundets handlingsprogram står att vi är för sexköpslagstiftningen. Detta kan komma att ändras under kongressen i augusti, men bara dårar tar ut segrar i förskott (om man nu anser att det skulle vara en seger). Tilläggas bör också att LUF anser att sexköpslagen bör spridas ut i Europa, vilket jag som sagt personligen inte håller med om.

Det är väldigt tragiskt att Alexander Bard ljuger i nationell tv.