Sebenarnya ideologi apa yang menjadi falsafah hidup bangsa Indonesia ? Saya masih teringat pada pelajaran (Pendidikan Pancasila dan Kewarganegaan (PPKN) saat duduk di bangku SMU. Nilai PPKN saya biasanya lumayan, kalau bukan 7 biasanya 8. Mungkin karena saya bisa menjawab pertanyaan seperti di atas. Bahkan waktu SD saya sudah hafal 36 butir Pedoman Penghayatan dan Pengamalan Pancasila (P4) yang kemudian berubah menjadi 45 butir. Mungkin sekarang sudah berubah, tapi saya sudah tidak tahu lagi. Hal yang jelas adalah bahwa ideologi negara ini adalah Pancasila.

Namun jika kita melihat implementasinya, rasanya sudah banyak perilaku anak bangsa sudah tidak sesuai dengan Pancasila. Jangankan untuk mengamalkan Pancasila, kadang kelima silanya sudah banyak yang lupa, apalagi menghafal dan mengamalkan 45 butir P4 tersebut. Tapi saya heran jikalau kita membuka referensi tentang ideologi-ideologi dunia maka jangan berharap bahwa nama Pancasila akan disebutkan disana. Paling tidak mereka hanya akan menyebut Fasisme, Komunisme, Demokrasi Liberal Kapitalisme, dan Islam. Apakah karena Panacasila tidak memenuhi kriteria sebagai ideologi atau ideologi ini hanya berlaku lokal di Indonesia karena tidak diemban ke negara lain.

Sebuah negara akan cepat berkembang bila negara tersebut mengemban sebuah ideologi. Indonesia  tidak mau dikatakan menganut kapitalisme liberal dalam wujud kebijakan neoliberal yang sedang berlangsung, walaupun pada prakteknya hal itu terjadi. Apalagi dikatakan mengemban komunisme. Hanya mendengar namanya saja sudah ada orang yang bergidik karena teringat peristiwa G 30 S PKI. Kalau nama sosialisme masih banyak orang yang suka, apalagi dikalangan mahasiswa yang banyak menentang kapitalisme. Dikatakan mengemban ideologi Islam, kebanyakan orang akan langsung fobia karena mungkin yang teringat dibenak adalah hukum rajam atau potong tangan. Indonesia juga tidak mau dikatakan negara sekuler dengan salah satu alasannya bahwa di kabinet tetap ada departemen agama. Padahal sebenarnya hal itu memperkuat indikasi bahwa Indonesia adalah negara sekuler.Jadi sebenarnya ideologi yang diemban Indonesia yang mana ?

Saya percaya bahwa di Indonesia ini banyak sekali orang baik dan orang cerdas. Tapi mengapa korupsi masih merajalela, mafioso peradilan gentayangan, kemiskinan masih tinggi, birokrasi masih mempersulit pelayanan publik. Rakyat menderita dalam negeri yang kaya raya. Kesemuanya itu bertentangan dengan nilai-nilai Pancasila. Apakah karena sudah jarang dilalukan penataran P4. Salah satu jawabannya adalah karena Indonesia tidak memegang satu ideologi yang jelas. Andai saja Indnesia menerapkan Pancasila atau kapitalisme secara ‘kaffah’ atau sosialisme secara ‘kaffah’ atau Islam secara kaaffah, mungkin keadaan Indonesia minimal tidak terpaut jauh di bawah Amerika atau China. Sekedar ilustrasi, salah satu prinsip yang menurut saya adalah prinsip kapitalisme adalah “waktu adalah uang‘. Untuk menjabarkan prinsip ini mereka membuat berbagai infrastruktur, teknologi dan birokrasi yang efektif sehingga bisa menghemat pemakaian waktu. Korupsi akan dihindari karena hal itu merugikan.  Pada akhirnya keuntungan yang didapatkan akan makin banyak. Prinsip ini juga akan memotivasi orang menjadi pekerja keras, karena tiap detik waktu akan bernilai uang.

Saya pernah bertanya pada salah seorang pimpinan LSM Asing yang bekerja di Aceh. ” Kok, jauh-jauh datang ke Indonesia?”

” Karena kalau bekerja disini saya digaji 1 dolar 1 menit”. Jawabnya singkat. Wow.. besar sekali gajinya.

Sekarang saatnya Indonesia mengkaji kembali, ideologi apa yang akan diterapkan di negeri ini. Apakah Pancasila masih relevan atau mengambil keseluruhan demokrasi liberal kapitalistik, atau kembali ke selera Bung Karno yang lebih cenderung ke Sosialisme atau mengambil Islam sebagai Ideologi negara. Saya sebagai seorang muslim (walau kurang taat) menginginkan Ideologi Islam sebagai alternatif  falsafah hidup bangsa. Secara tidak langsung negara sudah mengakui hal ini kan? Beberapa partai Islam sudah mencantumkan Islam sebagai ideologi atau dasar pendirian partai. Prinsip-prinsip ekonomi Islam sudah mulai diterapkan. Bahkan Kompasiana-pun ikut mempromosikan Bank Syariah yang lebih menentramkan (Baca iklan iB (ai-bi) pada halaman home Kompasiana). Walau saat ini tidak satu negarapun yang mengembannya namun saya percaya pada sifat ideologi yang tidak pernah mati bila pengembannya masih ada serta terus memperjuangkannya serta tidak mengalami perubahan. Bagi saya hal ini adalah kewajiban dan saya percaya hanya dengan ideologi ini yang akan memberikan berkah dunia akhirat. Terserah orang mau bilang apa

Kompasiana/muhammadjabir

Illustration Robert Nyberg

Det skrivs och talas en hel del om var de olika borgerliga partierna egentligen befinner sig på den politiska skalan – speciellt nu efter Folkpartiets landsmöte.  Vilka har gått till höger eller till vänster? Var finns dagens socialliberala borgerlighet, egentligen?

Många hävdar att det nya borgerliga mittenpartiet är Moderaterna, och att de andra allianspartierna nu försöker suga åt sig de gamla högerväljarna och de extrema nyliberalerna. Och visst är det så – om man enbart lyssnar till retoriken. Tittar man på den praktiska politiken så kan man istället konstatera att det inte finns någon socialliberal borgerlighet längre. Bortser man från den taktiska retoriken vill “de nya Moderaterna” gå minst lika långt ut i nyliberalismens träskmarker som resten av allianspartierna. Man har bara vett om att inte säga det högt.

Folkpartiet steg i helgen fram som det enda parti som öppet förespråkar ökade klyftor och sänkta skatter enbart för höginkomsttagare. För att verka folklig rabblade Major Björklund visserligen upp en hel rad med “vanliga” yrkesgrupper som han trodde skulle få sänkt skatt med förslaget. Men när Rapport granskade siffrorna visade det sig att varken gymnasielärare, sjuksköterskor, bibliotekarier eller socionomer kommer i närheten av att betala någon värnskatt eller statlig skatt.  Björklund är alltså lika illa påläst när det gäller skatter som när det gäller Zlatans uppväxt. För övrigt är det sämre anställningsskydd, mer kärnkraft, betyg i förskolan och språktester som gäller.

Centern har den senaste tiden lagt sig farligt nära Fp, vilket gör att allt fler röster höjs för att slå samman de båda – inte så konstigt – det parti som en gång värnade om miljön och en levande landsbyggd satsar numera hellre på kärnkraft, stureplans “bratsen” och fler och större bonusar till statliga bolagsdirektörer.

Kristdemokraterna var länge ett parti enbart för skenheliga högerkonservativa homofober, men har med Hägglund i spetsen försökt att profilera sig som ett parti för “vanliga människor.  Samtidigt säljer man ut våra gemensamma tillgångar som apotek och sjukhus till riskkapitalister med vinstmaximering som affärsidé  – helt emot vad “vanliga människor” vill. Man förespråkar att våra medborgerliga rättigheter ska bestämmas utifrån sexuell läggning och kramar sitt  “hemmafrubidrag”.

Moderaterna sägs ofta vara det enda av allianspartierna som har gått åt vänster – eller åt mitten. Och visst försöker de att skapa en illusion av att ha blivit förespråkare för “den svenska modellen”, “arbetslinjen” och “välfärdens kärna”.  Skrapar man under ytan, eller tittar på vad de faktiskt har åstadkommit under sina år vid makten blir bilden en helt annan.

De nya moderaterna säger vackra ord om “välfärd” samtidigt som man tar fram storsläggan och förvandlar både a-kassan och sjukförsäkringen till minimala nådegåvor med hårdare kvalificeringskrav som utestänger allt fler. Man talar vackert om “den svenska modellen” samtidigt som man förskjuter maktbalansen på arbetsmarknaden genom att fördyra fackmedlemskap, slakta arbetsmarknadspolitiken, arbetsmiljöarbete och forskning. Man kramar LAS, samtidigt som man uppmuntrar arbetsgivare att  sparka de med ohälsa. Man talar om “arbetslinjen” när den grundläggande idén handlar om ökade klyftor. Man skapar medvetet  en “hungrig” underklass av lågutbildade, sjuka  och arbetslösa (som bara behöver “ta sig i kragen”) för att sedan kunna utnyttjas och hjälpa till att driva ned lönerna.

De nya moderaterna iscensätter allt det som de andra borgerliga partierna pratar om. Man gör det bara med lite mer finess och med en mjukare välfärdsvänlig retorik som stulits från socialdemokraterna…

Det enda riktigt socialliberala partiet i svensk politik numera är kanske just Miljöpartiet. Signifikativt ligger de närmare både sossarna och vänstern än något av allianspartierna  i sin politik – medan borgarna vandrar vidare i det nyliberala träsket mot sitt drömsamhälle…..

Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt skall inga standardkrav skattefinansieras.

(citat ur Reinfeldts bok Det sovande folket, 1993)

*

Läs Helle Klein – Det nya Sverige handlar om att kontrollera och utestänga

Läs mer;

Så raseras välfärden

Ökade klyftor – inget olycksfall i arbetet

Så inleds systemskiftet

*

Press; SvD1, SvD2, SvD3 , DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, AB1, AB2, AB3,

Bloggat; Jj.n, Helle Klein, Kommunisternas blogg, Jinge, Peter Andersson, S-buzz, Alliansfritt Sverige

Mer – Netroots

*

Läs även andra bloggares åsikter om politik, folkpartiet, samhälle, ekonomi, alliansen, miljöpartiet, val 2010

intressant.se

9. November hadde jeg en kronikk på trykk i Hamar Arbeiderblad, med tittelen “De fiktive kjønnsforskjellene“. Dagen etter fikk jeg svar fra medlem av Stange SV; Irmelin Sander. Svar på innlegget ble skrevet mens jeg satt på fly til Georgia og sendt inn til avisen samme dag, men først i dag kom den altså på trykk i avisen. Siden HA, har passordbegrensninger på sine sider, har jeg lagt inn Irmelins svarinnlegg under kommentarfeltet på mitt forrige innlegg. Mitt svarinnlegg i dagens avis kan leses her:

Det må være trist å være sosialist!

Tirsdag 10. november svarer Irmelin Sander på mitt innlegg om likelønn: «De fiktive kjønnsforskjellene». Innlegget handlet egentlig om likelønn, men Sander henger seg i stedet opp i et gammelt Thatcher-sitat om sosialistenes tenkemåte som jeg trakk frem i en sammenligning: «So long as the gap is smaller they’d rather the poor were poorer».

Irmelin forsøker ikke engang å benekte sannheten i Thatchers sitat. Hun understreker tvert imot at hun egentlig er helt enig. Så lenge elendigheten er begrenset, kan vi godt ha det ganske dårlig alle sammen. Så lenge lidelsen er lik er allting godt. Det lyser misunnelighet lang vei, og hun forsøker ikke engang å benekte det: «Jeg har aldri levd i nød, selv om jeg som jentunge husker at vi bare hadde brød, smør og sennep ved noen anledninger. Det går, – det går i en overgang, og det er lettere å leve med når ikke naboen går forbi med et glinsende helt grønt eple i hånda, eller slikker på en diger softis!», skriver hun.

Jeg beklager å si det Irmelin, men jeg synes virkelig det er trist at du har et slikt syn på samfunnet rundt deg. Jeg synes det er trist at du ikke evner å glede deg over den velstanden vi har i dagens Norge. Jeg vil anbefale deg å sette deg ned, trekke pusten, se deg rundt, se hvor bra du har det, og tenke over hvem som virkelig er bakstreversk. Hvem er det egentlig som vil skru klokka -og vår sivilisasjon tilbake? Det er ikke meg!

God oppvekst?
Jeg fatter ikke hvorfor jeg skal unnskylde og skamme meg over vestlig sivilisasjons suverenitet. Ja, Irmelin har helt rett i at jeg er priviligert. Jeg har aldri forsøkt å legge skjul på at jeg er vokst opp i et møblert hjem, med tilgang til bøker og annen kultur. I store deler av min oppvekst har jeg også vanket i ganske radikale teatermiljøer, som Irmelin kjenner godt, der jeg har fått kulturell input som jeg er takknemlig for den dag i dag. Forskjellen på meg og Irmelin er at jeg ikke har tenkt å skamme meg over at jeg er priviligert. Jeg har ikke tenkt å gå rundt å være flau over velstanden vi har i vår del av verden, eller beklage høylydt at jeg var så heldig å ha et trygt barndomshjem og foreldre som stilte opp. Jeg er tvert imot stolt over det. Jeg er stolt av min familie, jeg er stolt av oppveksten min, jeg er stolt av Norge, og jeg er stolt av vårt frie, velstående og demokratiske samfunn. Jeg skulle ønske Irmelin også ville klare å være det, både for politikkens del, og hennes egen del.

Menneskesyn
Jeg må si jeg priser meg lykkelig over å ikke ha samme menneskesyn og verdensoppfatning som Sander. Det må være utrolig trist å aldri kunne glede seg fullt og helt over lykkelige hendelser i livet. Når man tror at det ideelle er likhet, og at verden er et nulsumspill, må hver eneste glede i livet ha en fryktelig vond bismak. Det kan jo ikke være spesielt hyggelig å innbille seg at hvert gode man tilegner seg kommer på bekostning av noen andre. En viss grad av misunnelighet finnes riktignok i oss alle på en eller annen måte. Jeg kan også ta meg selv i føle dette iblant. Av og til er det ting jeg skulle ønske jeg hadde råd til, men det faller meg aldri inn å tenke noe så irrasjonelt som at andres velstand er på bekostning av min!

Frykt for mangfoldet
Et annet aspekt som både forundrer meg og skremmer meg litt er Irmelins frykt for mangfoldet. Det er ikke så viktig hvordan vi har det, men at vi har det så likt som mulig. Jeg synes det er rart at Irmelin, som jeg ellers personlig kjenner som et åpent, varmt og inkluderende menneske, kan ha slike oppfatninger. Er det noe jeg virkelig har lært igjennom det kulturelle miljøet i suttung-bevegelsen, ungdomsteateret, kulturskolen og musikkinja på Stange Vgs så er det nettopp respekten for,- og gleden ved mangfoldet. Jeg har alltid undret meg over at så mange i disse miljøene trekker til den radikale venstresiden i politikken. Det er jo nettopp i de mest venstreradikale samfunn at respekten for det flerkulturelle har vært aller minst. Mangfold er nemlig også aksepten for at mennesker har ulik bakgrunn, talent, oppvekst og utgangspunkt. Målet må jo være å skape et samfunn der alle har like muligheter, ikke et samfunn der det er mest mulig likhet. Det gjør meg intenting om naboen min kjøper champagne til 20.000 kr, og kjører rundt i en Lexus, så lenge alle har de formelle mulighetene til dette hvis de jobber hardt og bruker sine talenter.

Nullsumspill
I skrivende stund sitter jeg på et fly til Georgia. Der skal jeg møte Unge Høyres søsterparti i landet, Young Rights. De er i opposisjon til det sittende regimet og jobber for grunnleggende menneskerettigheter og et objektivt rettsvesen. Velstandsnivået der er et ganske annet enn vårt. Jeg drar imidlertig ikke dit for å unnskylde velstanden jeg lever i, men for å dele av våre erfaringer i Norge. Jeg er glad jeg kan se alle menneskene der i øynene, og føle at jeg gjør det jeg kan for å jobbe for at de også skal kunne bli et fritt, velstående demokratisk samfunn en gang. Jeg er glad jeg slipper å tenke at jeg har det bra på bekostning av dem. Verden er nemlig ikke et nullsumspill. Verdens rikdom har mangedoblet seg i løpet av bare de siste 50 årene. Vi kan alle få det bedre. Derfor må det være så utrolig trist å tenke som Sander. Det må være trist å være sosialist!

Partistyrelsen för Folkpartiet ville se obligatoriska medborgarskapskurser. Det var dock något oklart vad dessa skulle innehålla, det fanns stor risk för att det skulle innehålla sociala föreskrifter och kulturella rekommendationer. Dvs, att staten skulle sanktionera visst socialt beteende från medborgarna.

En liberal hållning bör vara att staten inte lägger sig i människors beteende så länge beteendet inte inskränker någon annans frihet. Att man skulle försäkra sig mot rån eller misshandel genom att tvinga alla skriva på ett samhällskontrakt med pompa och ståt är i mina ögon synnerligen naivt. LUF föreslog att dessa kurser skulle vara frivilliga, därmed kan de som är intresserade av att ta del av dessa kurser göra detta.

LUFs linje vann ganska klart, oerhört glädjande.

Folkpartiet liberalernas landsmöte har tagit ett par mycket märkliga beslut idag. Nu under förmiddagen avslogs motionerna H2 och H3. Motionerna var inskickade av Adam Cwejman, Linda Nordlund och Lars-Johan Edström.

Motion H2; Ville att barns asylskäl skulle värderas oberoende av familjens situation. Detta skulle ge en bättre situation för många flyktingbarn och ge dem ett bättre skydd. Tyvärr så röstades detta förslag ned. Jag tycker det är väldigt underligt att ett liberalt parti inte ytterligare vill förbättra flyktingbarns situation. Idag får inte dessa barn sin situation bedömd utifrån sin individuella situation, utan bedömd utifrån sin familj. Olyckligt! Men någon ännu märkligare var att motionens andra del, att man inte ska få låsa in flyktingbarn i häkten, avslogs.

Motion H3; tog bland annat upp hårdare tag mot långa handläggningstider. Om en handläggning tar längre än 6 måndaer så ska den sökande automatiskt beviljas uppehållstillstånd. Detta för att minska det utanförskap, ovisshet och misär det innebär att vänta på beslut om att få stanna eller ej. Vidare ville motionen också att granskningen av migrationsverket skulle öka, genom stickprovskontroller och att JO ska regelbundet kontrollera verket. Vidare ville motionen utöka rättssäkerheten genom att utvisning endast ska kunna verkställas efter ett domstolsbeslut.

Att Folkpartiet liberalernas landsmöte avslår detta är mycket olyckligt. Ett av argumenten mot hårdare kontroll av migrationsverket var att vi inte borde ge sanktioner mot myndigheter. Otroligt inkosekvent, eftersom landsmötet tidigare har röstat för att man ska kunna utdöma viten mot försäkringskassan om de har för långa handläggninstider.

Mycket tråkigt att detta avslogs.

Det blev en het debatt om upphovsrätt på detta landsmöte. Det var intressant att se, att många inom Folkpartiet inte ser några som helst problem med dagens upphovsrätt. Motionen som diskuterades lades av Madeleine Sjöstedt och gick ut på följande:

1. att partistyrelsen ges i uppdrag att verka för en utredning om en ny upphovsrättslag

2. att partistyrelsen ges i uppdrag att utarbeta Folkpartiets ställningstagande kring den nya upphovsrätten med utgångspunkt i den positiva syn på Internets möjligheter till informationsspridning som ges uttryck för i motionen

3. att den nya upphovsrättslagstiftningen måste söka efter en bättre balans mellan upphovsrättsinnehavares intressen och allmänintresset genom att utöka de legala möjligheter fildelningen och andra tekniker ger

Motionen är alltså varken radikal eller tillhörande något randfenomen inom liberalismen. Det handlar helt enkelt om att utreda hur man kan göra om upphovsrätten så att den inte är teknikfientlig, men samtidigt löser ersättningsfrågan. Många debattörer trodde dock att kulturen skulle gå under av denna motion, mycket tråkig argumentation och inställning. Kanske är det ett symptom på bristande insikt och förståelse i, vad som är uppenbara problem för väldigt många.

I slutändan bifölls motionen, med tillägget att utgångspunkten ska vara att upphovsrätten ska vara kvar. Vilket inte förändrar andemeningen i motionen.

För LUF är detta åtminstånde någonting, även om det fortfarande är en långt bit kvar för Folkpartiet att gå i förståelsen av friheten på internet.

En gång i tiden var Sveriges statsminister Karl Staaff, han var först med att lägga fram rösträttsreformer i riksdagen. Vi liberaler ville då avskaffa kungen och genomföra att statschefen skulle väljas av folket. Lite längre fram i historien så slöts den så kallade torekovskompromissen. Men denna kan omöjligt gälla för evigt! Vi som liberaler borde verkligen driva att medborgarna ska få välja sin statschef, oavsett om denna statschef har den formella makten eller inte. Att vissa människor ärver vissa rättigheter är inte liberalt.

Det är synd att det liberala partiet inte vill fullborda Karl Staaff arbete.

hold på hat og briller

Stormen har svært ved at lægge sig om Københavns Rådhus efter tirsdagens valg. Beskyldningerne flyver de radikale spidskandidater om ørene som vist nok nu er blevet enige om at de står sammen om at tage afstand fra hinanden.

Efter at have hævdet at en stemme på Klaus Bondam ville betyde mindre indflydelse til Dansk Folkeparti, vælger Bondam nu at indgå forlig med DF og give dem en række udvalgsposter for til gengæld selv at få fingrene i en borgmesterkæde. Posterne må have været af høj værdi siden DF foretrækker en radikal borgmester frem for en borgerlig. Stemmeslugerne Manu Sareen frygter at et sådan dristig trin kan forårsage politikerlede, og han forlod derfor forhandlingen i vrede, men proklamerede dog ridderligt at han havde lovet ikke at røbe uenigheden og derfor var tavs. Ridderen var dog rejst hjem dagen efter hvor Sareen frejdigt plaprede ud om Bondams umoralske og selviske dans mod magten. Sikke en fejde!

En god brugt vendekåbe af mærket Bondam er blevet sat til salg på Den Blå Avis og alle har travlt med at pege fingre! Selv den rene Sareen har fået mudder på tøjet, for alt tyder på han selv nikkede ja til det djævelske ægteskab mens han sad og tænkte på sin næste medieperformance.

Det er åbenbart langt vanskeligere end man umiddelbart skulle tro at holde DF stangen. Liberal Alliance blev jo i sin tid grundlagt for bl.a. at dæmme op for DFs indflydelse. Men forsvaret var åbenbart ikke stærkt nok. I hvert fald siver det danske folkeparti ind fra alle vegne, og det siges at de to partier i dag ofte ses gå tur hånd i hånd langs søerne.

Men er det mon ikke muligt at finde nogle politikere der tør agere ideologisk og sige fra når prisen for indflydelse går direkte imod det politiske projekt? Hvor finder man dog politikere der hverken sælger deres værdier for en prestigefuld post eller blot viser modstand mod ideologi-stridende aftaler ved at lege mopset teenager?

Svaret må være at melde sig ind i DF. Her tør man holde fast på værdierne! Hvem kan forestille sig Pia K krybe til korset og give asylbørnene en human behandling i Danmark blot for at blive minister. Nej, vel? Vi har da heldigvis stadig nogle politikere der tør stå fast ved principperne!

Idag omvaldes Jan Björklund som folkpartiets partiledare. Tidigare än omvalet hade han tid för sitt långa tal och det började han med att försvara svenska truppers närvaro i Afghanistan och kritik emot vänsterpartiets krav på tillbakadragande av trupperna. Han talade om att det skulle finnas stor risk för talibanernas återtag av makten om de internationella trupperna drar sig tillbaka. Han fortsatte sitt tal med ett hyllningstal till USA som demokratins räddare, vid tre tillfällen och att EU ska bli stark makt inte för att bli ett alternativ till USA utan en samarbetspartner till det. Han gick på Göran Hägglunds spår i att kritisera “kulturvänstern” som han menade var mer vänster än intellektuell och kulturell.

Hans tal bestod främst av 10 punkter:

1. Skattesänkningar och löneskillnader: – Stora skattesänkningar och ökade löneskillnader i samhället med motiveringen att ansvar och utbildning ska löna sig, att det är bra att det finns löneskillnader. Han tog exemplet att en sjuksköterska med längre utbildningstid än en undersköterska ska ha högre lön än undersköterskan för att hon/han har högre ansvar och högre utbildning, en undersköterska i sin tur ska ha högre lön än ett vårdbiträde p.g.a högre utbildning och högre ansvar. Sverige tjänar på större löneskillnader tyckte Jan Björklund.
2. Globalisering: – Nej till närodlade matprodukter med angrepp på miljöpartiet som en fiende till u-länder som, enligt Björklund, är direktberoende av handel med Sverige och andra i-länder. Han tyckte att det var en form av protektionism som omhuldades i “ädla argument” och att det i själva verket var närodlat-förespråkarnas mening att kapa handelsbandet med u-länder och därmed släcka deras hopp om förbättrade livssituationer. Björklund menade att det behövdes mer avregleringar av handeln, utan att nämna att det skulle vara rena lotten för de starkaste som utgörs av de rika länderna, började han tycka synd om de fattiga och att de är så beroende av de rika vilket de även fortsättningsvis ska vara. Det var lite konstigt för en partiledare som ofta fördömer alla som är omtänksamma och kallar dem för “tycker-synd-ommare”.
3. Skolpolitik: – Förstatligande av skolor. Göran Persson angreps för att ha kommunaliserat den svenska skolan för 20 år sedan och att det är viktigt att nu återförstatliga skolan för jämlik kvalité. Jan Björklund tyckte att kommunaliseringen av skolan hade medfört att skolan och eleverna resultat hade blivit sämre. Högre krav på kommuner och friskolor efterlystes. Flerskaligt betygssystem som nästa år kommer att föreslås av regeringen att bli lag försvarades av Jan Björklund i talet. Han talade om att läraryrket behöver få högre status för att kunna förbättra skolan.
4. Jämställdhet: – Jan Björklund talade om att den liberala feminismen och  jämställdhetspolitiken skiljer sig från vänstern i att liberalerna inte vill se problemen i grupper och strukturer utan enskilda individer. Han kritiserade vänsterns talan om normer och strukturer samt lovprisade Nyamko Sabuni. Björklund talade om liberala kvinnors vikt i den svenska historien och att de har gjort mycket stora skillnader. Han försvarade hushållsnära tjänsterna och tyckte att det skulle vara ett steg mot ett jämställt samhälle. Jan Björklund betonade folkpartiets kamp om att göra den offentliga sektorn marknadsbaserad så att det ska gå att tjäna på “i den kvinnligt dominerade sektorn”.
5. Klimat och energi: – Människan måste utnyttja naturresurser och det måste ske på ett sätt så att det ska räcka till kommande generationen. Ja till kärnkraft! var också en av de viktigaste delarna av Jan Björklunds tal och han såg på kärnkraften som en lösning på miljöproblemet. Här dömde han ut både Peter Eriksson som energiminister, Lars Ohly som näringsminister och Mona Sahlin som statsminister som han tyckte fegade ur i energifrågan. De rödgrönas eventuella avvecklingen av kärnkraften vid ev. valseger ansågs av Jan Björklund som ett stort hot mot miljön.
6. Integrationspolitiken: – Jan Björklund försökte vinna billiga poänger genom att hänvisa till vissa kända namn som bl.a. Zlatan Ibrahimovic och Nyamko Sabuni men misslyckades med båda när han kom med tabben att Zlatan var uppvuxen på Balkan och glömde var Nyamko kom ifrån när han efter lite tvivel nämnde Afrika. Han talade om att anhöriginvandring samt asylansökan med familjeanknytning ska ha som krav på att personen kan försörja sig själv och familjen som kommer samt att man ordnar bostad åt dem. Gällande oroligheterna i förorter kallade han det ett stort integrationsmisslyckande och efterlyste åtgärder och polisen ska kunna ingripa även hänsynslöst vid behov. Han dömde ut den socialdemokratiska integrationspolitiken som “alltför omhändertagande”. Björklund lovprisade Nyamko Sabunis skifte av integrationsansvaret från socialstyrelsen till arbetsförmedlingen, något som han kallade för “perspektivskifte”.
7. Vård och omsorg: – Gällande äldreomsorgen tyckte Jan Björklund att en make eller maka ska kunna följa med och bo med sin maka/make i en äldreboende om han/hon så önskar, om man har levt stor del av sitt liv tillsammans och vill göra det även i slutskedet av livet ska man kunna göra det.
8. Socialförsäkringar: – Med erkännandet att regeringens avgiftshöjningar 2007 ledde till att en halvmiljon människor i Sverige lämnade arbetslöshetsförsäkringen men Björklund tyckte att det ändå fanns en halvmiljon oförsäkrade i Sverige innan maktskiftet. Utan att nämna några åtgärdsförslag talade han om att “det är dags att alla svenskar blir försäkrade”.
9. Euro: – Enligt Björklund tyckte att euro-samarbetet visade sig starkt under finanskristiden och att det är beklagligt att Sverige inte har varit med i samarbetet. Han nämnde Estland som är på väg att ansöka om att bli inkluderat i euro-samarbetet men han talade inget om Litauen som hade sin valuta bunden till euro och som tvingades devalvera sin valuta för att rädda sin ekonomi, om ens rädda.
10. Företagsklimat: – Mer fokus på kompetens och en gedigen arbetsrätt men om ett företag riskerar att få försämrad ekonomisk situation ska de kunna sparka de som är “mindre kompetenta”. Turordningsreglerna ska luckras upp. Jan Björklund talade om att den svenska arbetsrätten måste “moderniseras och liberaliseras”. Jan Björklund efterlyste därmed reformeringen av LAS(lagen om anställningsskydd).

Jan Björklunds tal innehöll mycket tydligt ideologiska inslag, inte minst när han uppenbart genom att nämna vid många tillfällen, stoltserade med den liberaliseringsvåg som normalt kallas för “nyliberalisering” som har genomsyrat samhället under de två senaste decennierna. Med tanke på att han flagrant ogillade försäkrings- och stödsystemen som byggts upp under de socialdemokratiska regeringarna och att han samtidigt efterlyste mer avreglering, inte minst i att döma ut närodlade matprodukter som äkta argument av protektionism. Det som där var klart var också att Jan Björklund stack ut bland ledarna i att inte nämna sig någon miljökämpe utan istället fokusera på avregleringen av handeln. Björklund talade om vikten av att införa euro samt att kärnkraft ska antas vara en viktig del av den framtida energiförsörjningen.

I jämförelse med moderaternas landsdagar där miljöpolitiken och miljövänlighet, åtminstone i tal, var en viktig del av partiledarens tal fanns inga sådana inslag i Björklunds. Även gällande reformeringen av LAS beslutade de moderata landsdagarna att inte talade om uppluckring av lagen om anställningsskydd, något som skiljer dem från Jan Björklund. De ovanstående förslagen som för det mesta är typiskt högerorieterade och de områden som skilde Jan Björklund från resten av de borgerliga partierna handlade om att Jan Björklunds förslag var mer högra än de andra, speciellt i försäkringsfrågor samt skattesänkningar där han utan någon tvekan talade om att det måste finnas stora löneskillnader mellan människornas samt att skatterna måste sänkas för att ge fler incitament att jobba mer och ta egna initiativ. Mats Knutsson kallar det för “borgerlig kannibalism“. För folkpartiet kommer integrationsproblematiken att bli det kommande valet stora fråga, en viktig fråga men tveksamt om folkpartiets politik leder till några inkluderingar. Enligt Henrik Brors på DN handlar det om att folkpartiet är nu efter nya väljare och det är säkerligen till höger om moderaterna som partiet tänker söka sig till nu när moderaterna på tal har accepterat en del av de socialdemokratiska reformerna.

Jan Björklunds hyllning av USA som demokratins räddare samt att EU ska få allt större makt på bekostnad av medlemsländerna handlar om folkpartiets klassiska linje i utrikespolitiken och förskräckandet av folket genom att ta upp Sovjetunionen som exempel på socialismen kommer aldrig att upphöra även om USA har fört så många imperialistiska krig och invaderat olika länder runt om i världen, mördat miljontals människor för att ha kontroll över deras naturtillgångar, är inget som gör Jan Björklund påmind om den amerikanska grymheten.

Folkpartiets landsmöte har precis röstat för att staten ska vara huvudman för skolan. Det är en otroligt viktig reform! För rättvisan mellan kommunerna, idag är det stora skillnader både i finansiering och kvalité. Förstatligande öppnar för en rad möjligheter: öka läraryrkets status (sedan Göran Persson kommunalisering så har läraryrkets status sjunkit), underlätta granskning av skolan (det är vansinnigt mycket lättare att granska 1 huvudman jämfört med 290). Men framförallt så är riksnivån den rimliga nivån att skolan ligger på. Eftersom spelreglerna (med skollag, skolinspektion m.m.) sätt på nationell nivå så bör också ansvaret utkrävas på nationell nivå.

Jag är väldigt glad över att Folkpartiet Liberalerna ställt sig bakom ett förstatligande av huvudmannaskapet.

Landsmötet har precis röstat igenom en motion från Mats Persson om; 1. att staten ska vidta åtgärder som gör det möjligt för den enskilde att översätta sin utbildning eller examen från annat land. Samt 2. att arbetsförmedlingen möjliggör för den enskilde att genomgå utbildning inom ramen för arbetsmarknadsåtgärder!

Utskottet biföll det första yrkandet, men inte det andra. Men landsmötet valde att bifalla båda två. Detta är oerhört viktigt, till att börja med så måste människor som kommer hit kunna använda sina utbildningar. Som det ser ut idag arbetar många ingenjörer och andra högutbildade som taxichauförer eller städare. Inte för att de velat byta yrke, utan för att de inte haft något val. Om någon tvivlar på detta, rekomenderar jag att fråga alla taxichauförer i taxikön vid närmaste centralstation. Kolla vilka som har högskoleutbildning och vilka som hellre skulle vilja arbeta med det som de är utbildade till. Om detta var alla överens.

Det blev dock en debatt kring den andra delen av motionen. Att man ska kunna genomgå utbildning inom ramen för arbetsmarknadsåtgärder. Det innebär att man underlättar möjligheten att försörja sig under tiden man validerar sin utbildning.

LUFs ombud röstade för denna motionen, och det är ett viktigt steg på vägen mot färre hinder för människors fria rörlighet.

Setiap masyarakat telah mengembangkan kepercayaan sendiri, kod, peraturan dan ritual dalam rangka untuk mendidik para ahlinya untuk produktif, tertib dan sukses kerjasama, untuk kepentingan seluruh kumpulan. Kecenderungan untuk mengembangkan kepelbagaian bahasa, nilai-nilai, kepercayaan dan tradisi masing-masing ciri tamadun manusia dan merupakan ciri penting kemanusiaan sebagai spesies. Kebanggaan nasional, asli iman dan identiti etnik telah pasti, kadang-kadang, merosot dalam ketegangan dan konflik, namun cerita rakyat, adat resam dan mitos, bahawa setiap puak, suku atau negara telah dihasilkan, mempunyai peranan bersejarah penting inspirasi dan penyelarasan bagi semua kelompok manusia dan umum, nilai seni abadi sebagai sumber keindahan, arketipe, hiburan dan rujukan. Bahkan bahkan dunia kontemporari globalisasi dan pengalaman internet kebangkitan akar tempatan dan nasional damai dan kebanggaan dalam bentuk komersil, seperti di Olimpik cabaran, dalam muzik hits dan di Restoran-Restoran etnik.

References: conservatives, socialism, catholicism, folk, historic, genre, feminist, republican, democrat, society, govern, mormons, presbyterian, episcopal, catholic, christianity, concepts, cultural, elderly, ethnic,

Dengan kata lain, selepas diberikan kepada kumpulan-kumpulan manusia yang banyak alasan untuk merasa istimewa dan untuk bekerja keras sepanjang sejarah luar, di pasar moden, kita melihat bahawa doktrin-doktrin, tradisi, mitologi dan cerita rakyat masih menjadi sumber ide-ide, pesona dan keberuntungan. Mereka, dengan kata lain, sumber yang unik yang hanya waris daripada suatu budaya atau tamadun boleh sepenuhnya mengungkapkan dalam bentuk kontemporari seperti mode, cousine, muzik atau filem. Dalam rangka memberikan sugestif bacaan tentang kebudayaan manusia dan ajaran-ajaran manusia, kami cadangkan anda beberapa halaman yang ditujukan untuk Kelompok Sosial, Profesional Angka, Budaya Gerakan, Parti Politik dan Agama Ideas. Projek ini tentang Ideologi, Hukum-sistem, Kemanusiaan dan warisan ini dikelola oleh http://www.thenew.com dan http://www.euroserve.cn (dengan perkhidmatan dns http://www.esw3.eu).

References: romancatholic, romantic, weddingdresses, weddingdress, weddinginvitations, buddha, buddhism, methodist, protestant, spiritualism, catholicchurch, judaism, islam, myth, newage, pagan, church, relationships, muslims

Awal terjadinya Piagam Jakarta yaitu pada saat dimulainya sidang Badan Penyelidik Usaha-Usaha Persiapan Kemerdekaan Indonesia (BPUPKI) untuk menentukan dasar Negara Indonesia. Pada sidang BPUPKI tersebut terdapat proses perdebatan dan perbedaan pendapat yang dipengaruhi oleh tiga macam ideologi, yaitu: Pertama, ideologi kebangsaan; Kedua, ideolog;Islam dan Ketiga, ideologi Barat Modern sekuler.

Pada tanggal 29 April 1945, bertepatan dengan hari ulang tahun Kaisar Hirohito, dibentuklah Badan Penyelidik Usaha Persiapan Kemerdekaan Indonesia (BPUPKI) oleh pemerintah Jepang sebagai upaya pelaksanaan janji mereka tentang kemerdekaan Indonesia. BPUPKI beranggotakan 62 orang yang diketuai oleh Radjiman Widjodiningrat. Pada hari terakhir sidang pertama BPUPKI pada tanggal 1 Juni 1945, Soekarno, salah seorang anggota, menyampaikan usulan fundamen filsafat negara, yang dikenal dengan Pancasila.

. Dalam perkembangannya, ketika pembahasan mengenai hubungan agama dan negara semakin mengerucut, anggota BPUPKI yang masuk dalam kategori ideologi. Kebangsaan dan Barat Modern sekuler ini bergabung menjadi satu kelompok yang Disebut nasionalis sekuler, sedangkan para anggota BPUPKI yang berideologi Islam dikenal dengan sebutan nasionalis Islam. Ternyata di dalam Naskah Persiapan UUD 1945 jilid II yang disusun oleh Yamin, tidak satupun memuat pidato para anggota Nasionalis Islam. Dalam hal ini, yang dimuat hanyalah tiga, yaitu (1) pidato Soekarno, (2) pidato Yamin, dan (3) pidato Soepomo. Sedangkan,menurut catatan, BPUPKI juga berhasil merumuskan dasar negara dan bentuk pemerintahan melalui pemungutan suara. Terdapat 45 suara pemilih dasar negara adalah kebangsaan, sedang 15 suara memilih Islam sebagai dasar negara.

Setelah sidang pertama berakhir, dibentuklah panitia kecil yang beranggotakan sembilan orang, yang lalu dikenal dengan nama “Panitia Sembilan”. Melalui perbincangan yang serius akhirnya Panitia Sembilan berhasil mencapai suatu kesepakatan antara Islam dan Nasionalis. Pada tanggal 10 Juli 1945, Soekarno menyampaikan pidatonya pada sidang BPUPKI. Soekarno juga menyampaikan rancangan preambule UUD hasil rapat Panitia Sembilan. Dalam rancangan preambule tersebut muncullah kalimat yang sampai saat ini tetap menjadi persengketaan “…Ketuhanan, dengan menjalankan syariat Islam bagi pemeluk-pemeluknya.” Rancangan preambule itu ditandatangani oleh Panitia Sembilan pada tanggal 22 Juni 1945 di Jakarta. Oleh karena itu, rancangan preambule itu dikenal sebagai Piagam Jakarta.

Sehari setelah pidato Soekarno, yakni pada tanggal 11 Juli 1945, seorang Protestan anggota BPUPKI, Latuharhary, langsung menyatakan keberatan atas tujuh kata di belakang kata Ketuhanan pada Piagam Jakarta. Agus Salim melihatnya secara netral, walaupun ia lebih condong mendukung Piagam Jakarta. Namun beberapa orang anggota BPUPKI berkeberatan, termasuk Wongsonegoro dan Hoesein Djajadiningrat. Dua pasal rancangan pertama UUD yang paut dengan pokok bahasan ini ialah Pasal 4 dan Pasal 28.

Pasal 4 ayat (2) berbunyi “Yang dapat menjadi Presiden dan Wakil Presiden hanya orang Indonesia asli”, sedangkan Pasal 28 berbunyi “Negara menjamin kemerdekaan tiap-tiap penduduk untuk memeluk agama apapun dan untuk beribadat menurut agama masing-masing”. Abdul Wahid Hasjim mengajukan dua usulan. Pertama, Pasal 4 ayat (2) tersebut ditambah dengan anak kalimat “yang beragama Islam”. Kedua, Pasal 28 diubah isinya menjadi “Agama negara ialah agama Islam, dengan menjamin kemerdekaan orang-orang yang beragama lain untuk….” Agus Salim tidak sependapat dengannya, namun Hasjim mendapat dukungan dari Sukiman. Soekarno selalu memposisikan diri bahwa rancangan preambule adalah hasil kompromi dua pihak, yaitu Nasionalis dan Islam. Padahal tidak kurang tokoh Muhammadyah, seperti Ki Bagus Hadikusumo, yang didukung oleh Kyai Ahmad Sanusi, tidak menyetujui tujuh kata anak kalimat Ketuhanan.

Pada tanggal 18 Maret 1945 dibentuklah Panitia Persiapan Kemerdekaan Indonesia (PPKI) yang diketuai Soekarno dengan wakilnya Hatta untuk menetapkan UUD. Ternyata sebelum waktu penetapan, Hatta menyampaikan empat usulan perubahan rancangan UUD yang sudah ditetapkan oleh BPUPKI. Usulan tersebut sebagai berikut:

1. Kata Mukhadimah diganti dengan kata Pembukaan.

2. Kalimat Ketuhanan, dengan menjalankan syariat Islam bagi pemeluk-pemeluknya

diganti dengan Ketuhanan yang Maha esa.

3. Mencoret kata-kata “dan beragama Islam” pada Pasal 6 ayat (1) yang berbunyi

“Presiden ialah orang Indonesia Asli dan beragama Islam”.

4. Sejalan dengan usulan kedua, maka Pasal 29 pun berubah.

Usulan perubahan diterima bulat oleh PPKI. Soekarno juga menekankan bahwa UUD 1945 tersebut hanyalah sementara, yang akan diubah oleh MPR setelah Indonesia dalam suasana lebih tenteram. Ada alasan kuat mengapa Hatta mengajukan empat usulan perubahan tersebut. Dalam buku karya Hatta dengan judul Sekitar Proklamasi Kemerdekaan 17 Agustus 1945 yang dikutip oleh Anshari (1981), Hatta mengatakan bahwa ia didatangi oleh seorang perwira Jepang, yang ia sendiri lupa namanya, pada tanggal 17 Agustus 1945 petang. Perwira itu membawa pesan bahwa bahwa orang Kristen di kawasan Kaigun sangat berkeberatan atas tujuh kata dalam Pembukaan UUD. Walaupun mereka mengakui bahwa tujuh kata itu tidak mengikat mereka, namun mereka memandang hal itu sebagai diskriminasi terhadap golongan minoritas. Hatta sendiri sudah menjelaskan kepada perwira tersebut bahwa ketetapan rancangan UUD merupakan hasil kesepakatan dua pihak, Islam dan Nasionalis. Perwira tersebut meyakinkan Hatta bahwa wilayah Indonesia bagian Timur akan menolak bergabung ke dalam negara persatuan Indonesia. Hatta akhirnya lebih memilih persatuan ketimbang perpecahan dan menerima keberatan orang Kristen. Tentu saja ketetapan PPKI tersebut membuat sakit hati pihak Islam. Akan tetapi mereka tidak dapat menolaknya, karena suasana waktu itu sangat darurat. Mereka masih berharap akan memasukkan misi mereka di masa yang akan datang.

Pihak Islam fundamentalis tidak menyerah. Mereka masih melihat peluang perubahan UUD 1945 seperti yang dikatakan Soekarno pada sidang PPKI. Sepuluh tahun setelah Indonesia merdeka, pada tanggal 15 Desember 1955, diadakanlah Pemilu untuk memilih wakil-wakil rakyat untuk duduk di Konstituante, sebuah lembaga pembuat UUD sebagai pengganti UUD 1945. Presiden Soekarno melantik anggota-anggota Konstituante pada tanggal 10 November 1956. Partai-partai Islam meraih 230 kursi, sedang partai lainnya (Nasionalis, Kristen, Sosialis, dan Komunis) meraih 286 kursi.

Pada sidang Konstituante terjadilah perdebatan yang berlarut-larut tentang dasar negara. Para wakil partai-partai Islam tetap memegang Pancasila sebagaimana dirumuskan dalam Piagam Jakarta. Para wakil-wakil lainnya menyetujui kembali kepada UUD 1945. Namun demikian kedua pokok masalah itu menemui jalan buntu, karena tidak dapat diputuskan dengan suara sekurang-kurangnya dua pertiga anggota Konstituante. Menghadapi suasana kritis ini Presiden Soekarno turun tangan. Pada tanggal 5 Juli 1959 ia mengeluarkan dekrit, yang salah satu isinya ialah pemberlakuan lagi UUD 1945 dan pembubaran Konstituante.

Namun demikian, sejak tahun 1959 di masa sistem Demokrasi Terpimpin, perjuangan peletakkan Islam sebagai dasar Negara mulai berkurang. Permasalahannya adalah perjuangan Soekarno yang sangat kuat untuk mendasarkan negara atas Pancasila. Selain itu juga, pada saat itu, umat Islam sudah tidak begitu solid lagi untuk terus memperjuangkannya. Contohnya, partai-partai Islam (NU, Perti, dan PSII) sama sekali tidak pernah menyatakan ketidaksetujuannya atas pembubaran Masyumi oleh Soekarno pada tahun 1960 akibat protes keras Masyumi terhadap sistem Demokrasi Terpimpin. Dengan demikian, upaya untuk merumuskan Islam sebagai landasan Negara tidak lagi menemukan semangatnya.

Dalam agama Islam memang tidak terdapat atau ditemukan referensi utuh yang dapat dijadikan rujukan murni tentang bagaimana hubungan agama dengan negara, sehingga yang demikian itu semakin menambah tidak menyatunya sikap dan pendapat yang berkembang, dikarenakan petunjuk yang ada masih mengandung multi interpretatif. Akibatnya, dalam soal konsepsi relasi Islam dan Negara pun, umat Islam juga tidak memiliki pandangan yang seragam.

Mengenai hal ini, setidaknya dapat kita bedakan tiga tipologi kelompok aliran pandangan dalam soal relasi agama-negara tersebut

Pertama, mereka yang berpandangan bahwa Islam merupakan agama sempurna yang mengatur segala aspek kehidupan umat manusia, termasuk mengatur kehidupan bernegara (fundamentalis).

Kedua, adalah pendapat yang berpandangan Islam hanya memberikan dasar-dasar universal sementara yang diserahkan sepenuhnya kepada umat manusia. Mereka berpendapat bahwa agama adalah sesuatu yang privat. Aliran ini sering disebut sebagai sekulerisme, yaitu suatu paham yang memisahkan persoalan keagamaan dari persoalan kenegaraan (sekuler).

Ketiga, adalah kelompok yang berpandangan bahwa antara agama dan Negara memiliki hubungan komplementer, di mana masing-masing saling melengkapi. Sehingga sering dikatakan bahwa agama memerlukan Negara dan Negara memerlukan agama (moderat).

Perbedaan konsepsi mengenai relasi Islam-Negara juga sempat menjadikan wajah perpolitikan Indonesia menegang. Tingkat ketegangan itu makin meningkat tajam diakibatkan terjadinya benturan pandangan antara kelompok Nasionalis dengan kelompok Islam.

Pendapat salah satu tokoh nasional, Soekarno, seorang pembela pemisahan agama dengan Negara, mengatakan bahwa Islam di Indonesia bukanlah urusan Negara. Sementara itu, sebagian kalangan Islam berpandangan bahwa Islam dan Negara merupakan satu kesatuan yang tidak bisa dipisahkan. Oleh karena itu, menurut kelompok ini, hukum-hukum yang diberlakukan dalam sebuah negara harus didasarkan pada tiga prinsip: Pertama, kesatuan wilayah Islam; Kedua, kesatuan rujukan syariat yang tertinggi, yang tercermin dalam Al-Quran dan Al-Sunnah; dan Ketiga, kesatuan kepemimpinan yang tersentralisir yang tercermin dalam pemimpin yang tertinggi atau khalifah, yang memimpin daulah orang Islam dengan ajaran Islam. Tetapi sebagaimana telah diungkapkan di atas, tidak semua umat Islam memilki pandangan tersebut. Ada umat Islam yang berpandangan bahwa Islam hanya memberikan dasar-dasar etis universal, termasuk di dalamnya adalah mengenai persoalan berbangsa dan bernegara. Bagi kalangan ini, Islam tidak mengatur secara komprehensif bagaimana sebuah Negara itu didirikan dan atas dasar apa negara itu dibangun.

Perbedaan cara pandang dalam internal Islam mengenai soal relasi Agama-Negara karena akibat langsung dari adanya dua paradigma berbeda di lingkungan umat Islam sendiri. Pertama, paradigma yang mengkonstruksi pemikiran bahwa Islam di Indonesia memiliki kekhususan namun tidak mengingkari adanya sifat keuniversalannya. Kedua, paradigma yang menekankan bahwa Indonesia adalah bagian dari dunia Islam yang universal.

Akar perbedaan paradigma atau cara berpikir umat Islam tentang Islam Indonesia merupakan implikasi langsung dari adanya kaidah-kaidah yang ada dalam dasar-dasar pembentukan hukum Islam Adanya perbedaan cara pandang dalam sejarah Islam kontemporer di Indonesia selalu ditandai dengan perdebatan tentang penerapan ajaran Islam.

Satu pihak mengatakan bahwa Islam yang bersifat holistik harus dipahami juga bersifat organik, yaitu hubungan Islam dengan segala aspek kehidupan harus dalam bentuknya yang legal-formal. Sementara pihak lain memahami totalitas ajaran Islam dalam dimensi yang lebih substantif, yaitu mendahulukan isi dari bentuk formalnya yang menjadi acuan dalam kehidupan sosial masyarakat Islam.

DAFTAR PUSTAKA

Baasir, Faisal. Etika Politik: Pandangan Seorang Politisi Muslim. Jakarta: Pustaka Sinar Harapan. 2003.

Basalim, Umar. Pro-Kontra Piagam Jakarta di Era Reformasi. Jakarta: Pustaka Indonesia Satu. 2002.

Effendy, Bahtiar. Islam dan Negara Transformasi Pemikiran dan Praktik Politik Islam di Indonesia. Jakarta: Paramadina. 1998.

http://panmohamadfaiz.files.wordpress.com/2008/03/islam-dan-persaingan-ideologi-di-parlemen-oleh-pan-mohamad-faiz.pdf.piagam jakarta

Setiap masyarakat telah mengembangkan kepercayaan sendiri, kode, aturan dan ritual dalam rangka untuk mendidik para anggotanya untuk produktif, tertib dan sukses kerjasama, untuk kepentingan seluruh kelompok. Kecenderungan untuk mengembangkan keanekaragaman bahasa, nilai-nilai, kepercayaan dan tradisi masing-masing ciri peradaban manusia dan merupakan ciri penting kemanusiaan sebagai spesies. Kebanggaan nasional, asli iman dan identitas etnis telah pasti, kadang-kadang, merosot dalam ketegangan dan konflik, namun cerita rakyat, adat istiadat dan mitos, bahwa setiap suku, klan atau negara telah dihasilkan, memiliki peran historis penting inspirasi dan koordinasi bagi semua kelompok manusia dan umum, nilai seni abadi sebagai sumber keindahan, arketipe, hiburan dan referensi. Bahkan bahkan dunia kontemporer globalisasi dan pengalaman internet kebangkitan akar lokal dan nasional damai dan kebanggaan dalam bentuk komersial, seperti di Olimpiade tantangan, dalam musik hits dan di restoran-restoran etnis.

References: conservatives, socialism, catholicism, folk, historic, genre, feminist, republican, democrat, society, govern, mormons, presbyterian, episcopal, catholic, christianity, concepts, cultural, elderly, ethnic,

Dengan kata lain, setelah diberikan kepada kelompok-kelompok manusia yang banyak alasan untuk merasa istimewa dan untuk bekerja keras sepanjang sejarah luar, di pasar modern, kita melihat bahwa doktrin-doktrin, tradisi, mitologi dan cerita rakyat masih menjadi sumber ide-ide, pesona dan keberuntungan. Mereka, dengan kata lain, sumber daya yang unik yang hanya ahli waris dari suatu budaya atau peradaban dapat sepenuhnya mengungkapkan dalam bentuk kontemporer seperti mode, cousine, musik atau film. Dalam rangka memberikan sugestif bacaan tentang kebudayaan manusia dan ajaran-ajaran manusia, kami sarankan anda beberapa situs yang ditujukan untuk Kelompok Sosial, Profesional Angka, Budaya Gerakan, Partai Politik dan Agama Ideas. Proyek ini tentang Ideologi, Hukum-sistem, Humaniora dan warisan ini dikelola oleh http://www.thenew.com dan http://www.euroserve.cn (dengan layanan dns http://www.esw3.eu).

References: romancatholic, romantic, weddingdresses, weddingdress, weddinginvitations, buddha, buddhism, methodist, protestant, spiritualism, catholicchurch, judaism, islam, myth, newage, pagan, church, relationships, muslims

Jag kommer ihåg att jag på jobbkongressen satt och grämade mig över jobbkongressens vissa beslut som innebar högervridning av det socialdemokratiska partiet i en tid då botemedlet är mer tydlighet i alternativet till högeralliansens orättvisa politik. Jag fick försäkran från några partikamrater om att partiet skulle få högre förtroendesiffror i de närmast kommande mätningarna men jag själv kände mig alltid orolig och visste att väldigt många därute hoppades på en vänstersvängning av partiet i kapitalismens och marknadens misslyckas perioder, jag hade räknat med att allt fler skulle av missnöje vända socialdemokratin ryggen och istället vända sig till missnöjespartiet Sverigedemokraterna. Jag är nästan säker nu att det är just det som har hänt och de 2.6% som har gått över till SD är en del av de 4.4% som socialdemokraterna tappar sedan senaste mätningen.

Ska man verkligen bry sig om veckovisa opinionsmätningar som duggar tätt inpå varandra är det hemska siffror för socialdemokraterna och Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna för att det är bottenrekord och Sverigedemokraterna för att det är toppenrekord. Det blir så när en kongress alla väntat på blir ett sätt för ombuden att bara säga ja till partiledningens förslag på, ideologisk debatt lyste med sin frånvaro såpass att det hade blivit en tidningsnyhet att man hade skrivit in ordet “klassamhälle” i de politiska riktlinjerna. Samtidigt som man hela tiden hävdar att moderaterna förvirrar väljarna genom lanseringen av “det nya arbetarpartiet” valde partistyrelsen att lansera “det nya småföretagarpartiet” som om det skulle lätta på förvirringen och hjälpa väljarna tydligare förstå vilka som är vilka, vilka som tar arbetets och vilka som tar kapitalets sida.  Det gäller nu att prata tydligt om att socialdemokratin vill ha trygghet för SMÅ-företag, inte att man ska ta företagens sida i en konflikt mellan arbete och kapital. Socialdemokraterna är och förblir ett arbetarparti och har arbetarnas intressens som viktigaste.

Det blir bara för mycket känslor som väller ut när man får en hemsk opinionssiffra som efter de tagna besluten hade räknat med och varit orolig för. När egna partikamrater jag talade med var så besvikna att de övervägde att säga upp sitt medlemskap kändes det som riktigt allvarligt och allvarligt borde det också när det var så uppenbart att finanskrisen förorskad av de hårda avregleringarna och privatiseringar under de senaste åren ropade på partier som våga tala ideologiskt och sätta människornas värde räknat i mer än pengar och som kände människor i första hand som likvärdiga medmänniskor än kunder. Det är absolut uppenbart att av alternativen mellan högeralliansen och socialdemokraterna är det socialdemokraterna som har mer positiv syn på människan och dess arbete men det handlar inte om att vara bättre relativt till det dåliga, det handlar om att vara bra på riktigt och våga använda sin ideologi som har byggt upp detta land ur hopplöshetens ruiner.  Det handlar om att våga vara socialdemokraterna, inte bara vid namn utan även i handling.

När arbetarklassväljare blir missnöjda är det en öppen väg ut och det är att vara godtrogna och gå på det rasistiska partiet Sverigedemokraternas propaganda om att allt är andras fel och på det sättet trösta sig själva. När man ser valresultaten från EP-valet är det flagranta skillnader mellan SD-röster i rika och fattiga områden där SD är som starkast i de röda arbetarfästena. SD lär även tacka Jan Helin, Aftonbladets chefsredaktör, för de höga siffrorna, efter att han lät en rasistisk debattartikel av Jimmie Åkesson, som kunde klassificeras som hets mot folkgrupp, publiceras i tidningen och bidrog till att rasismen fick för stort utrymme i median. Men det stora problemet är inte Jan Helin utan det handlar om att de etablerade partierna samlar sig i mitten och gör det svårt för de mindre insatta väljarna att urskilja vilket parti som är bäst för dem och när SD sedan gör sig till martyrer och kallar sig för den riktiga oppositionen är det inte så svårt för dem att vända ansiktet mot det främlingsfientliga partiet.

Det som krävs nu är att socialdemokraterna som parti vågar föra en klassisk socialdemokratisk politik med stark stat, stopp för all privatisering och vinsutdelning i välfärden, ansvarstagande för välfärden genom höjning av skatten för de rika för att få balans i ekonomin och säkra välfärden, ökning av a-kasseersättningen samtidigt som minskning av a-kassaavgiften samt rejäl förstärkning av den facklig-politiska samverkan mellan SAP och LO och TCO. Hela politiken måste baseras på ledstjärnorna: jämlikhet, solidaritet och frihet!

Da er jeg tilbake i Norge etter noen fantastiske dager i Georgia med Unge Høyres søsterparti; Young Rights. Jeg har vært heldig å blitt kjent med et utrolig gjestfritt folk og en spennende kultur, men etter nesten et halvt døgn på enten fly eller flyplass føltes det utrolig deilig å sette bena innenfor dørterskelen hjemme igjen.

Etter noen dager uten internett har jeg et akutt behov for å blogge, og da passer det jo fint med noen refleksjoner og beretninger fra den siste uken:

Innreise
Tirsdag 10. november drar Camilla Strandskog, Stefan Heggelund, Fredrik Punsvik og jeg fra Gardermoen, med endelig destinasjon; Georgia for øyet. Camilla er eneste i gruppen som har vært i Georgia før. Vi synes det er svært morsomt å spøke om hvorvidt de har strøm i Georgia, osv… mens Camilla er litt oppgitt og informerer oss om at det er elektrisitet der, og at vi ikke skal bo i huler.

Allerede på flyplassen aner vi en tendens til en litt primitiv form for humor. Dette skyldes nok delvis et flertall av mannlige turdeltakere, men det faktum at de fleste av oss har en fasinasjon for ganske vulgær humor er også en nokså medvirkende faktor. Da vi flyr videre fra London, Heathrow, og oppdager at det ikke er mulig å spore en eneste norsk person, blir ikke humoren mer elegant. Vestlige turister er mildt sagt mangelvare i Georgia. Sjansen for å treffe en annen norsk person er omtrent like stor som å vinne i Lotto 3 ganger på rad (dersom eventuelle mattenerder leser bloggen min informerer jeg om at her ikke er utført sannsynlighetsberegninger).

Det er merkelig hvor befriende det er å kunne si akkurat hva du vil. Det norske samtaleinnholdet blir raskt rimelig primitivt, og terskelen for å le av dårlige vitser blir ganske lav. Nettopp derfor er det kanskje også litt sunt at vi er tilbake i Norge nå. Dannelse er jo tross alt et viktig prinsipp for et konservativt parti.

Flyturen går greit. Stefan har flyskrekk, men får til gjengjeld meget god service fra alle flyvertinnene. Etter mange timer, og mellomlanding i Armenia ankommer vi flyplassen i Tblisi ca kl 03.00 – georgisk tid. Noe av det første som møter oss er en ung oversosial mann som spør hvilket ærend vi har i Georgia. Vårt søsterparti, Young Rights, er i opposisjon til den sittende regjeringen. Vi vet også at menneskerettigheter og ytringsfrihet ikke er Georgias fremste merkevare, så vi svarer ikke stort mer enn: business. Mannen svarer kjapt: «this is ex-soviet country – get out while you can». Vi ler, men kikker samtidig litt undrende rundt og lurer på om ikke transporten vår snart er der før vi treffer flere gærninger.

Etter at vi har tatt feil av vekslingskursen, tatt ut alt for mange penger, og satt oss ned en liten stund kommer transporten. Det blir starten på det som visstnok var en vanvittig biltur fra Tblisi opp til Bakuriani i kaukasus-fjellene, der vi skal holde til de neste dagene. Stefan er ganske anspent når vi kommer frem, og forteller skremt om en litt annen kjørekultur enn vi er vant til i Norge. Selv var jeg altfor trøtt til å bry meg og sov mesteparten av veien. Om Stefans frykt var begrunnet eller ubegrunnet får altså de andre vurdere.

Hotellet vi skal sove på er et ski resort som brukes en del om vinteren, men da vi ankommer er vi de eneste på hele hotellet. Det er et hyggelig sted. Jeg er overlykkelig over at det er internett på rommet (den skulle imidlertid bli midlertidig) slik at jeg kan oppdatere bloggen de neste dagene. Men aller først er det tid for å sove litt. Klokken er 06.00 og etter frokost venter det 30-40 Georgiere som skal skoleres i demokratiteori, tale og debatt, og organisasjonsbygging de neste dagene.

Første møte
Young Rights er ungdomsorganisasjonen til det konservative partiet: New Rights, i Georgia. Jeg visste ikke så mye om New Rights på forhånd, men det var selvfølgelig en glede å oppdage at partiet er godt plantet i liberal konservativ tradisjon. Verdiene de kjemper for er: Freedom of individual, Limited government, Rule of law, Right to property, Free enterprise, Equal opportunities, Self-Help, Traditional values and family. I tillegg til demokratiske rettigheter og konservative verdier, kjemper ungdomsorganisasjonen for en samling av sentrum-høyre ungdom i Georgia. Vi skal forhåpentligvis hjelpe dem med å bygge en sterkere organisasjon.

Hvis du trodde norske politikere er glad i å skravle, så burde du reise til Georgia. De snakker i munnen på hverandre hele tiden, og er svært så livlige. I tillegg snakker svært få engelsk. Det er stort sett bare Irina og Rezi (tidligere og nåværende leder av Young Rights) – som også var med å organisere opplegget – og et par til som snakker nok engelsk til å kunne kommunisere fritt blandt gruppen vi skal skolere de neste dagene. Det er litt uvant i starten. Selv har jeg aldri holdt foredrag med noen som oversetter for meg før, men jeg blir fort vant til å kommunisere gjennom tolk og med mye gestikulering.

Vi starter opplegget med å sette noen regler for dagene. Irina og Rezi har allerede laget et poengsystem, der gruppene får poeng fra 1 – 6 for ulike faktorer. Disiplin er en poenggivende faktor. Å komme for sent gir 10 minuspoeng. (Jeg lurer på om Sunniva har gitt dem noen tips.) Ti minuspoeng er riktignok ikke SÅ strengt som det først kan virke som. I Georgia står man nemlig ikke opp 9 om morgenen på seminar. Den første regelen vi setter er at alle må være på plass til, hold dere fast, klokken 11 om «morgenen». Georgiere er rimelig glad i å feste, og noe særlig tidligere enn klokken 11 var det visstnok ikke mulig å starte.

Camilla åpner det politiske programmet med et foredrag om demokrati-teori. I første lengre pause blir vi kjørt ned til «sentrum» i Bakuriani. Der stikker jeg innom en liten lokal butikk for å kjøpe undertøy, siden jeg ikke hadde rukket å vaske det jeg har hjemme før turen. Jeg betaler litt under 100 kr. til sammen for 6 par sokker og 6 boksere. Prisnivået reflekterer velstanden i området. En gjennomsnittslønn i Georgia er ca $2-300 i måneden, i Bakuriani er det nok en del mindre. Overalt er det tomme brakker, og forfalne bygninger. Sovjetunionen har satt sine spor.

Den politiske situasjonen er også en helt annen verden enn den vi er vant til. I Unge Høyre bekymrer vi oss over at staten har vokst seg for stor, at skattene er for høye, at det sivile samfunn og enkeltmennesket ikke ilegges nok ansvar og at skolen vår ikke gir elevene den nødvendige kunnskapen for å kunne måle seg med andre rike vestlige land. Dette er ikke noe forsøk på å bagatallisere de problemstillingene vi har i Norge. Det er selvfølgelig et meget stort problem at 1 av 5 går ut av skolen uten å kunne lese og skrive skikkelig, at 230.000 mennesker i Norge går på uføretrygd, at vi har nesten 700.000 mennesker i arbeidsfør alder utenfor arbeidslivet, og at trygdeutgiftene våre bare fortsetter å skyte i været, osv… men det kan ikke sammenlignes med de problemene man sliter med i Georgia. Jeg tenker at vi har godt av å bli minnet på hvor heldige vi tross alt er.

Bakgrunn og politisk situasjon
Georgia er et gammelt kristent kongedømme, fra 327, (se Wikipedia). Landet kom under tsar-Russlands kontroll den 12. september 1801. Etter den russiske Oktoberrevolusjonen i 1917 erklærte Georgia seg som et selvstendig land etter forsøket med Den transkaukasiske demokratiske føderale republikk. Landet var selvstendig en kort periode frem til 1921 da det ble invadert av Den røde armé. Landet ble da innlemmet i Sovjetunionen og var en del av Den transkaukasiske sosialistiske føderative sovjetrepublikk (TFSSR) sammen med Armenia og Aserbajdsjan I 1936 ble landet omdannet til Den georgiske sosialistiske sovjetrepublikk innenfor Sovjetunionen.

Georgia ble selvstendige i 1991, og har vært det siden, men de sliter fortsatt med manglende demokratiske rettigheter, politisk maktkonsentrasjonen og korrupsjon, hvilket hindrer nødvendig utvikling. President Mikheil Saakasjvili styrer landet med det vi ikke kan kalle annet enn en autoritært styreform:

- Valgene fikses
- Mediene er partiske
- Rettsystemet er partisk
- Ytringsfriheten er svært begrenset, og du kan risikere å havne i fengsel eller bli banket opp dersom du blir for plagsom i din politiske motstand mot Saakasjvilis regjering.

Ungdommene i Young Rights kjemper for demokrati.
Deres fremste kampsaker er f.eks:

- Et uavhengig rettsystem
- Menneskerettigheter
- Ytringsfrihet
- Demokrati
- Uavhengige medier

Det er alltid grenser for hvor lenge et autoritært styresett vil evne å holde på makten, men demokrati må læres og det er nettopp derfor slike demokratiutviklingsprosjekter er så utrolig viktig. Demokrati kan ikke innføres over natten. Det krever en langvarig mentalitetsendring. Når du hele livet har blitt vant til å bli kontrollert, må du også venne deg til å takle frihet. Georgia er riktignok ikke noe diktatur, men den politiske situasjonen er fortsatt langt unna et fungerende demokrati. Jeg har liten tro på at Saakasjvili vil kunne fortsette i det uendelige. Konflikten med Russland, i forbindelse med inntoget i Sør-Ossetia, har svekket tilliten til Saakasjvili betraktelig. Det kan ta tid, men en dag vil Saakasjvili måtte gå og hans parti miste makten. Da er det viktig at et nytt styresett har en såpass innebygget demokratisk mentalitet, at det ikke utvikler seg et nytt autoritært styre.

Mye av skoleringstiden går derfor med til demokrati-teori. Vi forteller om hvilke grunnleggende faktorer et demokrati består av og ulike måter å organisere et demokratisk samfunn på. Vi deler av våre erfaringer fra Norge som ungdomspolitisk parti og hvordan Unge Høyre oppnår politisk innflytelse innen de demokratiske rammene i vårt samfunn. Mange av ideene er nye. Det er litt absurd å tenke på at rettigheter vi har tatt helt forgitt siden vi kunne gå, fortsatt er såpass fjerne her, men det er jo også nettopp fordi vi nærmest har fått disse tankene inn med morsmelken at de er såpass selvfølgelige for oss.

I Norge har vi elevråd fra barneskolen av. Som 11-12 åring og elevrådsleder i 6. og 7. klasse husker jeg godt at jeg satt på møter sammen med lærere, foreldre og rektor og var med på å bestemme hvordan ulike forhold på skolen skulle være. Vi har barn og unges kommunestyre, ungdommens fylkesting, studentparlamentet, osv… Helt fra barndommen av, og i alle ledd i samfunnet – lærer vi hvordan bestemmelser som angår en gruppe mennesker kan taes i fellesskap.

I Georgia har de også lovlige politiske grupperinger på skolene, men ikke annet enn de som er direkte opprettet/kontrollert av regjeringen får vi høre. Ungdommene vi er sammen med har mer enn nok med å forestille seg å kunne diskutere politikk fritt på skoler og universiteter. Elevdemokratiet vi er kjent med i Norge er fortsatt ganske vanskelig å forstå.

Oppholdet
Andre dagen har vi tale -og debattskolering. Stefan får stående applaus fra georgierne for sitt eksempel på et norsk skoledebattinnlegg, til tross for at forsamlingen ikke kan ha skjønt spesielt mye av innholdet. Det er kanskje like greit. Når du kjemper for ytringsfrihet og menneskerettigheter er det kanskje litt vanskelig å anse valgfritt sidemål som noen vital sak for samfunnsutviklingen.

Georgiere er bråkete, de snakker i munnen på hverandre og har ikke en veldig disiplinert møtekultur, men vi blir alle grepet av en enorm gjestfrihet som jeg knapt har sett maken til noe annet sted. De har en utrolig vilje til å lære, et enormt konkurranseinnstinkt og er veldig opptatt av å få tilbakemeldinger fra oss på alt de gjør. Vi kårer beste åpningsinnlegg, og som hedmarking må jeg bare akseptere at premien vi gir ut er en Oslo Unge Høyre-genser.

Stemningen er på topp. Ungdommene fra Georgia er åpne og inkluderende mennesker og stolte av sin kultur. Det er umulig å ikke bli glad i disse menneskene.

Sosialt er det også et møte med en helt annen kultur. Alle synger og danser som om de skulle gjort det hele livet. De er særlig glad i vise frem sin georgiske folkedans, og vil gjerne at vi skal prøve. De går aldri lei våre forsøk på å etterligne dansen deres, selv om jeg (jeg kan snakke for meg selv) antakelig ser enda dummere ut enn jeg føler at jeg gjør når jeg forsøker å etterligne de ganske kompliserte beinbevegelsene i georgisk folkedans. Georgierne er uansett bare overlykkelige over at vi ønsker å lære av deres kultur.

Drikkekulturen er heller ikke noe for sarte mager. Etter at det politiske opplegget er ferdig for dagen er det fest, hver dag. Det er umulig å stoppe georgiere fra å ha det gøy. Jeg tenker at Sunniva tross alt har hatt en ganske takknemlig jobb med å holde styr på Unge Høyre-folk på diverse landsmøter og konferanser. For denne gjengen er fest tilsynelatende like selvfølgelig som demokrati er for oss. Våre venner ser også ut til å ha en evigvarende tilførsel av georgisk vin, som de gladelig deler ut til oss. Det er bare å venne seg til å drikke litt saktere, for et tomt glass i Georgia er nermest å regne som synd. I tillegg er det viktig å skåle. Enkelte drikker nesten ikke uten å utbringe en skål, og det ville selvfølgelig være en fornermelse å ikke skåle med. De skåler for alt mulig, men først og fremst til ære for oss. For kvinner, og spesielt Camilla naturligvis, for vennskap mellom våre nasjoner, for vennskap mellom oss, for vennskap mellom våre kulturer, osv… Vennskap er en sentral faktor. En god skål må også gjerne repeteres på ulike måter, og mange ganger.

Georgiere er ikke bare gjestfrie, men de er også utrolig stolte og gavmilde. Det er aldri snakk om at vi skal spandere noe på dem, selv om prisene i baren er lommerusk for oss. En øl koster f.eks. ca 6 kroner. Vi er deres gjester, og det er deres oppgave å by på det de har. Det eneste de krever er at vi tar imot det de tilbyr. Det er rett og slett uhøflig å takke nei. Det må nok være utrolig slitsomt å reise til Georgia som avholdsmann, men ingen av oss sliter med det problemet. De er også veldig stolte av sine mattradisjoner, og det er et absolutt must å smake.

Siste dagen i Bakuriani holder Fredrik og jeg en presentasjon om Unge Høyre, hvordan vi jobber, hvordan organisasjonen vår fungerer, og hvordan vi forsøker å oppnå innflytelse. De synes «Nok er Nok» plakatene der AP, SV og SP kastes i søppeldunken er interessante og lurer på om det er lovlig å henge opp slike plakater i Norge. De synes også det er ganske spennende at ungdomspartier i Norge faktisk har lov til å fronte andre meninger enn sitt moderparti, helt uten problemer.

Det politiske innholdet denne dagen avsluttes med individuelle presentasjoner fra medlemmene i Young Rights. Alle har måttet jobbe med en individuell oppgave i løpet av seminaret. Oppgaven er prinsipiell og ideologisk, og handler om hvordan hver enkelt ville organisert samfunnet i Georgia dersom de kunne startet med blanke ark. Flere av presentasjonene er meget gode og ideologisk bevisste. De tar for seg maktfordelingsprinsippet, hvordan begrense presidentens makt, forholdet mellom presidenten og parlamentet og viktigheten av et objektivt rettsvesen, for å nevne noe. Vi avslutter dagen med en kåring av de to beste presentasjonene. Vinnerne får hver sin «Nok er Nok t-skjorte», før vi går på rommet og forbereder oss mentalt på enda en kveld med mye vin, taler, sang og dans.

Hjemreise
Etter en georgisk festmiddag med så mange skåler at jeg ikke kunne telt dem med både fingre og tær – det skåles for kjærligheten, for kvinner, for barn, for venner, for vennskap mellom våre land, for religion, for de døde, for de levende – setter vi kursen for Tblisi der vi skal tilbringe 2 netter før vi vender hjem igjen. Ca kl. 01.30 om natten kjører vi ned fra Bakuriani og Kaukasus-fjellene. Vi er omgitt av tåke, og sjåføren kan nesten ikke se veien forann seg. Denne gangen er det ikke bare vi som synes det er litt skummelt. Også denne kvelden er jeg rimelig trøtt da vi reiser, og etter de første humpete kilometerne klarer jeg å sovne i baksetet. Da jeg våkner igjen er vi ute på motorveien med retning Tblisi og dramatikken er over.

Vi parkerer bilen i bakgården på hotellet der vi skal sove. Hotellet består av huset til en gammel hyggelig dame. Hun snakker hverken georgisk eller engelsk – bare russisk, men klarer å gjøre seg forstått med gestikulering og kroppsspråk. Det er en ganske sjarmerende leilighet, og overalt henger det malerier. Etter det vi forstår er de malt av datteren hennes som er kunstner og bor i utlandet. Vi finner raskt sengen når vi kommer frem. Jeg går på badet, pusser tennene og legger meg. Da jeg våkner igjen har døren på mystisk vis gått i vranglås. Den er nemlig umulig å åpne (selv etter å ha demontert dørhåndtaket).

Resten av dagen går med til sightseing i Tblisi. Byen er en blanding av butikker, forfalne bygninger, fattige strøk og flotte velbevarte middelalderbygninger. Det er særlig mange gamle vakre katedraler. Den mest kjente av dem skal visstnok være utformet av en ung arkitekt som fikk armen sin kappet av etter at prosjektet var ferdig slik at han aldri skulle kunne bygge noe så vakkert igjen. Etter omvisning drar vi videre til et lokalt georgisk spisested, hvor vi får servert en georgisk bønnesuppe, diverse lokalt tilbehør og en rett som består av kokte melboller fylt med krydret kjøtt og kraft. Det er spennende med ny mat, men vi begynner å lengte etter noe mer gjenkjennelig på tallerkenen. Dagen avsluttes derfor med middag på steakhouse, noe Stefans urolige mage satte stor pris på.

Vi er klare for en siste natt i huset til den hyggelige russiske damen. I løpet av kvelden er vi så uheldige å knuse et kjøkkenglass. Vi tilbyr damen penger for glasset, men hun ville ikke høre snakk om å få et øre mer enn glasset koster, til tross for at vi vet at hun sliter økonomisk. Fredrik insisterer likevel på å legge igjen litt ekstra penger.

Vi kommer oss avgårde og resten av hjemturen består egentlig av det samme som turen til, i omvendt rekkefølge, for å gjøre en historie kort.

I ettertid
Turen har vært veldig inspirerende. Verdien av å oppleve nye kulturer, og kommunisere med mennesker med annen bakgrunn og andre erfaringer er helt unik – særlig for et parti som er opptatt av mangfold, og internasjonal politikk. I Unge Høyre vet vi, som konservative, at det ikke er mulig å designe et nytt samfunn fra skrivebordet. Likeledes tror jeg det er umulig å løse store utfordringer i internasjonal politikk, uten å oppleve kulturen og få en forståelse av hva det dreier seg om selv

Jeg har på kort tid blitt utrolig glad i Georgia, og menneskene i Young Rights.
Jeg har hatt en fantastisk tur. Jeg er ganske sliten og glad for å være tilbake i Norge igjen, men jeg håper virkelig at jeg får muligheten til å reise tilbake om ikke så altfor lenge.
Elitekurspremien kunne ikke vært bedre!

Det enda som upprör DN:s ledarskribenter när det gäller hela Vattenfall-affären tycks vara Maud Olofssons minst sagt inkompetenta massmediala agerande.  Hon har – enkelt uttryckt – ställt till det för regeringen och för dess möjligheter att sälja ut bolaget.

Citat, DN;

Den senaste tidens turbulens är inte skapad av företaget utan av näringsministern. Det är hennes impulsiva agerande som åstadkommit en allvarlig förtroendeskada både på henne själv och på Vattenfall.

I DN:s nyliberala tankeverkstad finns enbart ett övergripande mål för alla företag  – statliga eller ej – vinstmaximering och för statliga bolag -  en slutlig privatisering (utförsäljning). För de som tillber marknaden över allt annat räcker tydligen inte fantasin eller förståndet längre än så.

Men, det finns faktiskt en viktig anledningen till att staten ska och bör äga vissa företag. Då kan man nämligen sätta upp andra och viktigare mål än just vinstmaximering. Då kan man låta miljöaspekter, service, bra villkor, hälsa och andra viktiga motiv styra verksamheten – som ett gott exempel.

Vinstmaximerings principen, att gynna den fria marknaden, är ju den övergripande tanken med hela EU projektet numera (som ju Sverige är en del av) – oavsett hur mycket man talar om miljöavtal och miljöhänsyn. Den nyliberala agendan har tagit över. Men, det borde och kunde vara annorlunda.

Ett statligt energibolag har alla möjligheter att gå i täten när det gäller miljösatsningar – även om det i ett inledningsskede inte ger en omedelbar maximal vinstutdelning.  Att rädda miljön och framtiden borde vara viktigare än att förse statskassan eller privata fickor (VD, styrelse) med maximal vinst och stora bonusar.

*

Mer press; DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3 SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, AB1,AB2, AB3

*

Bloggar; Alliansfritt Sverige, Kilden & Åsman, Jinge, Annarkia, Peter Andersson

Mer; S-buzz, Netroots

*

Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, maud olofsson, vattenfall, regeringen, eu, miljö

Punk/hardcore sudah menjadi sebuah bagian dari kultur sosial di masyarakat. Lahir dari sebuah komunitas yang ingin mengekspresikan dirinya secara jujur mengenai opininya, eksistensinya dan idealismenya.

Sebuah kultur yang menurut saya sangat menjunjung tinggi tenggang rasa dan menghargai perbedaan. Tentunya hanya mereka yang memahami makna dan filosofi punk/hardcore itu sendiri, bukan sekedar kulitnya saja. Kultur yang sangat menjunjung tinggi kebebasan. Kebebasan yang tidak merugikan aspek-aspek di sekitarnya, baik sesama manusia atau pun lingkungan lainnya. Untuk itu sangat menuntut rasa simpati, empati dan tenggang rasa yang tinggi. Walaupun terkadang mungkin kebebasan tersebut berbenturan dengan kebebasan orang lain. Namun hal tersebut merupakan hal yang biasa dalam kehidupan sosial, karena perbedaan adalah hal yang wajar. Bukankah ada yang bilang bahwa hal yang abadi di dunia ini adalah perbedaan?

Sebuah kultur yang sangat sensitif dengan kondisi sosial di sekitarnya. Oleh karenanya jangan heran jika banyak punk/hardcore kids yang aktif dalam kegiatan-kegiatan sosial. Hal tersebut merupakan hal yang wajar, mengingat kultur tersebut memang lahir dari sebuah komunitas sosial yang sangat erat kaitannya dengan isu-isu sosial kemasyarakatan.

Kultur yang sangat erat kaitannya dengan musik dan fashion. Walaupun bukan sebuah hal yang mutlak, namun sudah menjadi sesuatu yang wajar jika kultur ini sangat identik dengan jenis musik dan fashion tertentu. Namun sayangnya semakin banyak orang-orang yang berada di dalamnya yang ”hanya” sibuk berkutat di lingkaran musik dan fashion saja. Tidak lagi sensitif terhadap isu-isu di sekitarnya. Padahal ”kepedulian” adalah salah satu hal positif dalam kultur ini. Menurut saya, jika memang sudah dapat memaknai punk/hardcore lebih dalam, musik dan fashion itu secara otomatis akan melekat secara sendirinya. Tidak perlu lantas setiap saat cuma berkutat di masalah musik dan fashion. Di scene ngomongnya musik, di kampus ngomongnya kaos band favorit, merk sepatu, di mana-mana obrolannya cuma seputar itu-itu saja. Bangun hoey… dunia ini tidak sesempit itu, brur!

Menjadi seseorang yang peduli dengan sekitarnya tidaklah lantas harus aktif di organisasi sosial, politik atau organisasi-organisasi seperti itu. Namun setidaknya tertanam dalam dirinya bahwa dunia ini masih banyak hal yang dapat dipedulikan, tidak hanya musik dan fashion. Tidak lah harus ikut demonstrasi politik, tidak pula harus membuat newsletter. Hal yang sederhana saja sudah cukup. Misal, menanamkan dalam diri mengenai kebersihan lingkungan sehingga membiasakan diri membuang sampah pada tempatnya. Atau peduli dengan ekonomi kerakyatan, sehingga membiasakan diri belanja di pasar dari pada di Carrefour. Dan masih banyak hal lain yang dapat dipedulikan sebagai bentuk rebel positive oleh punk/hardcore kids. Tidak hanya peduli seputar musik dan fashion.

Yang memprihatinkan, bahkan semakin banyak pula ”senggolan” di dalam scene oleh sesama kid hanya karena berbeda selera musik, atau mungkin berbeda cara berpakaian. Yang saya kenal sejauh berada dalam kultur ini, kultur ini adalah kultur yang sangat menghargai perbedaan. Namun mengapa ”senggolan-senggolan” seperti itu sering terjadi, apalagi terjadi sesama scenester. Dan yang memalukan, hal tersebut hanya dipicu karena perbedaan musik dan fashion! Apa tidak ada hal yang lebih penting dari pada sekedar memperuncing perbedaan selera musik dan fashion? Kok seolah-olah di dunia ini hanya ada dua hal: musik dan fashion.

Idag publiserar jag en artikel på Newsmill runt avsaknaden av en gemensam värdegrund och behovet av ideologisk riktning och nytändning inom Centerpartiet.

Ett parti utan ideologisk förankring fungerar inte mer än under en kort period. Centerpartiet har blivit Alliansens Ny Demokrati, där ingen egentligen vet vad som gäller. Att ta diskussionen internt och kriga färdigt om vilken inriktning detta parti ska ha kommer att bli smärtsamt och det kommer inte att bli oblodigt, men det är en absolut nödvändighet.

Läs mer på Newsmill,

Mvh

M

Idag skriver jag en artikel på Newsmill om Centerpartiets vilsenhet och fragmenterade ideologiska värdegrund.

Ett parti utan ideologisk förankring fungerar inte mer än under en kort period. Centerpartiet har blivit Alliansens Ny Demokrati, där ingen egentligen vet vad som gäller. Att ta diskussionen internt och kriga färdigt om vilken inriktning detta parti ska ha kommer att bli smärtsamt och det kommer inte att bli oblodigt, men det är en absolut nödvändighet för vår överlevand som en signifikant politisk rörelse.

Läs hela artikeln på Newsmill,

Mvh

M

Regeringens egna utredare konstaterade nyligen att Sverige har extremt hårda regler för sjukersättning (sjukpension). Efter att ha granskat sjukförsäkringssystem världen över hittade man inget annat land som hade strängare regler.

Men, frågan är om inte den nya “utförsäkringskedjan” slår världsrekord även på andra sätt. Det är svårt att tänka sig att man i andra välfärdsstater tvingar ut cancersjuka patienter från försäkringen – mot läkarens order och bedömning.

Så här säger cancerläkare Per Bengtsson på Södersjukhuset om situationen, citat Metro;

Svårt cancersjuka drabbas allt oftare av Försäkringskassans hårdare regler och tvingas jobba fastän de mår väldigt dåligt eller är mitt i pågående behandling. Döende patienter kan få sin sjukpenning indragen. Läkarintygen spelar ofta ingen roll.

– Det är en frustration. Vi vill ju patientens bästa. Patienter far illa.

Metro berättar också om cancersjuka Carin, som efter en tuff behandling lyckats komma tillbaka på halvtid som gymnasielärare. Nu säger FK nej till halv sjukpenning – istället får hon rådet att säga upp sin fasta anställning och “ta jobb som spärrvakt”.

Så här säger Aina Johnsson, kurator på SÖS och Karolinska sjukhuset, som dagligen möter patienter som Carin;

– Carins situation är förfärlig och inte unik. Efter årsskiftet blir det ännu värre då många av våra svårast sjuka patienter blir utförsäkrade och varken får lön eller sjukpenning.

Man kan konstatera att det enda som verkar stå skrivet i helig skrift över regeringens sjukförsäkringspolitiska anslagstavla är de ord som Husmark Pehrson själv uttalade för ett par år sedan (innan den mjuka propagandaapparaten var i full gång), citat;

- De nya skärpta riktlinjerna för sjukskrivningar ska bidra till att betala regeringens skattesänkningar.

Frågan är om det inte var bättre på den tiden regeringens företrädare talade klarspråk. Då när man utan att blinka pekade ut alla sjuka som “fuskare” och sa rakt ut – vi behöver pengarna till skattesänkningar (för de som är friska och rika). Nu svamlar man istället om “rehabilitering” och hur bra allting är för de som kastas ut från försäkringen – när allt egentligen handlar om en inhuman utslagning av svårt sjuka människor.

Kanske har man insett att människor i allmänhet inte alls gillar att man sparkar på de som redan ligger ned…

Vi är numera så vana vid det nymoderata nyspråket att vi knappt ens reagerar längre. Och nu är man på gång igen – när man försämrar semestervillkoren för stora delar av befolkningen kallar man den nya lagen för “förenklad semesterlag” – men den innebär en rad försämringar – framförallt slår dessa mot långtidssjukskrivna och arbetsskadade.

Alltså  – inget nytt under den borgerliga solen – låt de som redan har det svårast drabbas hårdast.

Läs mer om den nya semesterlagen hos Monica Green och i Värmlands Folkblad.

*

Tidigare bloggposter; De som förbrukats måste förnedras, Husmark gör alla fel i utförsäkringskedjan

Bra bloggar; Vägen till himmelen, Smärtbloggen, Utredarna, Ingen ko på isen, Martin Moberg,  Marlene

Progressiva bloggar - Netroots

Press, sjukdom – hälsa; DN1, SvD1, SvD2,

*

Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, sjukförsäkringen, regeringen, hälsa, sjukdom, välfärd

intressant.se

Illustration; Robert Nyberg

Rasismen flödar i det moderatstyrda och välmående Vellinge.  Där finns inga flyktingar och knappt några invandrare, men gott om fördomar…

Gårdagens Agenda gav oss en inblick i hur det kan låta på ett av “informationsmötena”….

Citat;

“- I många av de här länderna som de här barnen kommer ifrån skjuter man ned varandra när man blir förbannad…”
….

“- Jag har ingenting emot invandrarbarn, men….”

Är moderater mer rasistiska än andra människor? Nja…

Moderaterna har under de senaste åren haft sina mer eller mindre uttalade flörtar med potentiella SD-väljare, men så har även andra riksdagspartier.  Problemet är större än så. Av landets 290 kommuner har endast 100 tecknat avtal att ta emot ensamkommande flyktingbarn. Ibland kan man läsa att rasister finns främst bland lågutbildade män, men det stämmer förmodligen inte in på befolkningen i alla de kommuner som nu – runt om i landet -  tar emot så få flyktingar som möjligt.

Ofta är den genomskinliga motiveringen “vi har inga hyreslägenheter” (t.ex. rika Täby, Danderyd). Anledningen till att man inte bygger hyreslägenheter är givetvis att man inte vill ha någon blandad befolkning. Man vill hålla nere skatten genom att enbart bereda plats för rika och  friska höginkomsttagare – dit hör inga ensamkommande flyktingbarn, och knappast så många andra nyanlända flykting heller ( i första steget). Man vill leva i sin segregerade dröm för välanpassade “normalsvenskar”.

Hos de som inte känner några invandrare eller flyktingar frodas fördomarna och rykten får lätt fäste. Berättelser om ensamma flyktingbarn som lyckats fly undan krig, tortyr och andra hemska upplevelser och sedan sägs komma hit för att “skjuta ned” alla som de eventuellt skulle “bli förbannad” på kan tyckas så befängda att ingen kan tro på dem – men så är det inte. Ryktena och fördomarna finns, och det finns till och med de som tror att de är sanna.

På samma sätt startades ryktena om de s.k. “apatiska flyktingbarnen”. Familjer som kom hit efter att i de flesta fall ha genomlevt fruktansvärda övergrepp blev anklagade för att ha drogat och misshandlat sina barn i “smyg” – allt för att lura myndigheterna och få stanna.  Jag har precis läst  Gellert Tamas bok “De apatiska” (läs den!).  Han beskriver ett Sverige där påhittade rykten snabbt blir officiella sanningar. Hur familjer som har flytt undan traumatiska händelser behandlas som brottslingar istället för att få hjälp, och hur myndigheter och politiker underblåser ryktena. Vi var många som i det första skedet också trodde på det vi fick höra. Hur ska man veta?

En sak är säker – det värsta  politiker eller myndigheter kan göra, i en sådan här situation, är att underblåsa rasistiska rykten och spä på människors rädsla för det okända – alltså precis så man gjort  Vellinge.

Istället hade det gjort gott för de flesta ovilliga kommuner att bygga en mer blandad bebyggelse, med hyreshus (- inte bara för flyktingar), och  skapa samhällen där alla får plats och är välkomna. Det är ett sätt att riva ned alla murar av rykten och halvsanningar som skapas när man segregerar människor.

Att moderater är mer benägna att vilja behålla sina små segregerade samhällsvarianter av  “gated communities”  är ett faktum,  men frågan är om det beror på att moderater är mer rasistiska eller har denna grupp blivit mer rasistiska  just därför att de lever avskärmade, välmående och egocentrerade liv.

Vad är hönan, vad är ägget?

Hur som helst tror jag att en rejäl dos mångfald och personliga möten med flyktingar och människor från andra kulturer och med helt andra bakgrunder skulle vara oerhört nyttigt för alla rasistiska Vellingemoderater – och för alla andra välbeställda och segregerade samhällen och deras likaledes välmående och smygrasistiska befolkningen…

*

Bloggat; Svensson, Röda Lund, Peter Andersson, Högbergs tankar, Alliansfritt Sverige, In your face, Mer – Netroots

Press; DN1, DN2, DN3,  AB1, AB2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4,  Expressen1,

*

Läs även andra bloggares åsikter om politik, regeringen, samhälle, sverigedemokraterna, vellinge, rasism, främlingsfientlighet

intressant.se

Vänstern och småföretagarna.

 ”Därför är Vänstern bra för småföretagarna!” säger Lars Ohly i Aftonbladet och får svar av Företagarnas vd Anna –Stina Nordmark Nilsson som säger:

 ”Lars Ohlys fokus på mer pengar till offentlig sektor, färre möjligheter till företagande inom vård och omsorg och en rad höjda skatter kommer aldrig att göra vänsterpartiet till något förtagarparti”.

 I vänsterpartiets partiprogram fastslås att ”de rättigheter som springer ur ägandet måste begränsas och ägandet i sig övergå till gemensamma former” och att ”arbetarägande och konsumentkooperation skall stimuleras genom lagstiftning och skattepolitik”.

 Klarare kan det väl inte framgå att privatägda företag skall missgynnas och att den väg som Vänsterpartiet stakar ut i sitt program leder fram till att privatägda företag skall socialiseras.

 Vänsterpartiet bör tala klarspråk om vilka mål de strävar mot.

Oleh: Yasser Arafat

Salah satu diantara banyak pertanyaan yang pasti saya dengar saat berdiskusi tentang HMI dengan mahasiswa baru ialah pertanyaan soal perpecahan HMI menjadi HMI (DIPO) dan HMI (MPO). Selalu saja pertanyaan ini mengisi ruang-ruang dialog antara mahasiswa baru dengan pengurus HMI. Dan biasanya pertanyaan tersebut disusul dengan pertanyaan lanjutan seputar siapa yang benar dan siapa yang salah (tersesat).

Saya tertarik untuk sedikit memberikan pendapat terkait persoalan dualisme HMI ini. Ketertarikan sayani muncul ketika membaca artikel adu pendapat tentang siapa yang benar dan siapa yang sesat di beberapa website.

Jika kita berbicara tentang sejarah HMI, maka fase-fase sejarah HMI sudah dimulai sejak awal berdirinya pada tahun 1947. Fase tersebut merupakan fase perjuangan pasca kemerdekaan RI. HMI sebagai satu-satunya organisasi mahasiswa Islam saat itu turut berkontribusi dalam perjuangan mempertahankan kemerdekaan.

Tahun 60-an merupakan tahun perjuangan HMI melawan ideologi komunisme dan Fase penting lain adalah pada tahun 1985 dimana saat itu di Indonesia diberlakukan Undang-Undang No. 8 Tahun 1985, tentang organisasi kemasyarakatan. Aturan tersebut memuat kebijakan soal azas tunggal yaitu Pancasila. Semua ormas dan orpol diharuskan merubah azas organisasi mereka menjadi Pancasila.

Pada HMI kebijakan ini sampai membuat perpecahan di tubuh organisasi dan mencapai puncaknya pada kongres HMI XVI yang diselenggarakan di Padang, Sumatera Barat pada tanggal 24-31 Maret 1986, dimana ada beberapa kader HMI menyatakan dirinya sebagai HMI-MPO (Majelis Penyelamat Organisasi) yang tetap menjaga Islam sebagai azas organisasi. Sedangkan HMI yang memilih strategi menuruti perintah penguasa saat itu untuk merubah azas organisasi menjadi Pancasila, sering disebut sebagai HMI (DIPO). DIPO sendiri merujuk pada nama jalan sekretariat PBHMI yaitu jalan Diponegoro.

Dalam perjalanan sejarah organisasi ini, ada beberapa oknum kader HMI (DIPO) maupun HMI (MPO) yang sering kali mengklaim bahwa dirinyalah yang betul-betul HMI. Oknum kader HMI (DIPO) menganggap bahwa HMI (MPO) merupakan organisasi ekstrem dan kaku. Begitu juga sebaliknya, oknum kader HMI (MPO) menganggap HMI (DIPO) sudah tersesat dengan mengganti azas organisasi mereka dari Islam menjadi Pancasila.

Sampai hari ini, persoalan ini masih saja menimbulkan polemik di beberapa cabang. Bahkan terakhir saya membaca tulisan mengenai polemik antara HMI (DIPO) dan HMI (MPO) Cabang Semarang. Seperti biasanya, masing-masing diantara mereka mengklaim dirinya merupakan pewaris sah dari organisasi yang didirikan oleh Lafran Pane ini.

Kalau boleh saya berpendapat dan sekaligus menjawab pertanyaan mahasiswa baru soal pihak mana yang berada pada kebenaran, maka saya dengan tegas mengatakan bahwa keduanya benar. Mungkin Anda akan memprotes saya dengan mengatakan bahwa mustahil kebenaran ada dua.

Menurut saya, kebenaran itu memang harus satu. Mustahil kebenaran itu ada dua. Tetapi, itu kebenaran yang bersifat mutlak. Sedangkan kebenaran yang saya maksud disini ialah kebenaran subyektif. Kebenaran yang diklaim oleh masing-masing pihak atas dasar sudut pandang masing-masing.

Jika saya memandang persoalan dualisme HMI ini, saya jadi teringat dengan sejarah mengenai keluarga salah seorang sahabat Nabi, Ammar bin Yasir. Dialah yang pernah disebut dalam sebuah hadits Nabi, ”Siapa yang memaki-maki Ammar Bin Yasir, Allah akan memaki-maki dia. Barang siapa yang memusuhinya, Allah akan menjadi musuh dia. Barangsiapa yang merendahkan Ammar, Allah pun akan merendahkan dia.”

Kisah keluarga Ammar bin Yasir ini kemudian diabadikan dalam Al-Qur’an, tepatnya surat An-Nahl ayat 106.

Ammar bersama orangtuanya, Sumayyah Binti Kahiyyat dan Yasir pernah disiksa oleh Abu Jahal Bin Hisyam ditengah-tengah padang pasir, ramdha. Saat tahu tentang itu, Rasulullah datang dan berkata, “Hai keluarga Yasir, sabarlah! Kalian dijanjikan pahala surga.”

Bahkan mereka diancam akan dibunuh jika tidak meninggalkan agama Islam. Kedua orangtua Ammar, Yasir dan Sumayah, tetap berpegang teguh memegang Islam dengan berani berujar di hadapan para musyrikin, “Kami yang sudah suci dengan Islam tidak mau mengotorinya lagi.” Mendengar itu para musyrikin marah dan akhirnya membunuh keduanya dengan tombak. Atas tindakan itu, akhirnya Ammar tidak bisa apa-apa selain menuruti kaum musyrikin. Ia dihadapan para pemuka musyrikin melontarkan cacian dan makiannya kepada Rasulullah dan langsung menyatakan keluar dari agama Islam. Kejadian itu pun diketahui Nabi. Selang beberapa hari setelah kejadian itu turunlah ayat kepada Nabi, “Barang siapa yang kafir kepada Allah sesudah dia beriman (Dia mendapat kemurkaan Allah) kecuali orang yang dipaksa kafir padahal hatinya tetap beriman (Dia tidak berdosa)” (QS An-nahl:106).

Berdasarkan ayat ini umat Islam pada waktu itu diizinkan untuk melakukan taqiyyah dalam rangka menjaga keselamatan. Taqiyyah ialah sikap untuk menampakkan kekafiran dan menyembunyikan kebenaran. Inilah yang dilakukan Ammar yang terpaksa mencaci maki Nabi dan menyatakan keluar dari Islam untuk penyelamatan jiwanya. Dan tindakan taqiyyah yang dilakukan Ammar tadi dibenarkan oleh Nabi, “Kalau mereka kembali menyiksamu lagi, ucapkan cacianmu padaku; Allah akan mengampunimu dikarenakan kamu terpaksa melakukannya.”

Jika diibaratkan, HMI (MPO) adalah Sumayyah dan Yasir. Mereka berteriak lantang ketika penguasa dzalim saat itu memaksa untuk menggadaikan keimanan mereka. Mereka menantang penguasa dzalim saat itu dengan teriakan, ”Kami yang sudah suci dengan Islam tidak mau mengotorinya lagi.” Tentu sikap mereka ini mendapatkan tekanan dari penguasa yang berkuasa. Dan hal ini yang memaksa mereka untuk bergerak secara bawah tanah.

HMI (DIPO) merupakan Ammar bin Yasir di bangsa ini yang bertaqiyyah. Mereka menuruti kemauan penguasa untuk melepaskan keislaman dari azas organisasi yang mereka kendarai. Hal ini dilakukan untuk menyelamatkan eksistensi organisasi ini. Secara lisan dan sikap mereka merubah azas mereka dari Islam menjadi Pancasila. Tetapi dalam hatinya masih tersimpan ruh Islam. Meskipun telah terjadi perubahan azas HMI dari Islam menjadi Pancasila namun HMI (DIPO) tetap menjadikan Islam sebagai landasan juangnya. Konsistensi mereka terhadap Islam tampak pada saat mereka menyiasati isi dari Anggaran Dasar HMI sehingga tidak bertentangan dengan kehendak penguasa tetapi juga tetap membawa spirit keislaman.

Seperti kita ketahui bersama bahwa awalnya HMI (DIPO) berazaskan Islam yang tertuang dalam Pasal 3 Anggaran Dasar HMI. Namun semenjak diberlakukannya azas tunggal, HMI merubah isi Anggaran Dasar. Pada Anggaran Dasar pasca diberlakukannya azas Tunggal Pancasila, ditambahkan 1 (satu) pasal tentang identitas, yaitu Pasal 3 Anggaran Dasar yang berbunyi bahwa ”HMI menghimpun mahasiswa yang beridentitaskan Islam dan bersumber pada Al-Qur’an dan As-Sunnah”. Pasal tentang azas terdapat pada Pasal 4 Anggaran Dasar yang berbunyi ”organisasi ini berasaskan Pancasila”.

HMI (DIPO) percaya bahwa penguasa itu tidak akan bercokol di tahta tiran selama-lamanya. Mereka percaya suatu saat penguasa itu akan tumbang dan mereka akan kembali lagi pada azas awal dari organisasi ini yaitu Islam.

Dan akhirnya pada Kongres Jambi 1999 HMI benar-benar kembali ke Khittah awal. Mereka kembali mengenakan Islam sebagai azas organisasi.

Seperti itulah analogi dualisme HMI bahwa ternyata keduanya sama-sama benar. Benar menurut ukuran dan sudut pandang masing-masing. HMI (MPO) merupakan cerminan orang-orang yang konsisten terhadap apa yang diyakininya sebagai sebuah kebenaran. Sedangkan HMI (DIPO) ialah cerminan orang-orang yang terpaksa berucap kata kafir walaupun sebenarnya dalam hati mereka tetap beriman. Hal ini dilakukan semata-mata untuk melindungi dirinya dari bahaya para tiran, baik tiran agama maupun tiran politik.

Dengan kembalinya azas HMI (DIPO) menjadi Islam, maka tidak seharusnya kedua organisasi ini, baik DIPO maupun MPO, untuk tetap membiarkan perpecahan ini terjadi. Tidak ada alasan lagi bagi HMI DIPO dan MPO untuk berpecah. Karena akar permasalahan perpecahan tersebut sudah tidak ada lagi. Keduanya sudah sama-sama berazaskan Islam.[]

SKP har haft sin 35:e kongress.

Här kan man läsa alla dokument, inledningstal och den nya partistyrelsen som valdes på kongressen.