En mycket bra artikel av Ilya Meyer på Newsmill:

Konsten att föreviga ett krig:

Den 27 december 2008 inledde Israel en militär operation mot Hamasstyret i Gaza efter att ha lidit under åtta års palestinsk missilbeskjutning av civila israeliska samhällen och efter att alla andra alternativ prövats och misslyckats.

Under åtta år lamslogs hela södra Israel av ständiga raketattacker med upp till 40 missiler om dagen mot skolor, fabriker, sjukhus, bensinmackar, bostadshus och kraftstationer. Totalt slog 12 000 missiler ner i civila israeliska samhällen. Både FN som organisation och omvärlden som världssamhälle intog en märklig tystnad.

Inget politiskt, ekonomiskt, diplomatiskt eller militärt tryck utövades på Gazaregimen för att få den att upphöra med sina åtta års brott mot de mänskliga rättigheterna. Inte heller utövades något tryck på Gazas Hamasregim för frisläppandet av israelen Gilad Schalit, som kidnappades från Israel och som idag, 1200 dagar senare, ännu inte fått träffa vare sig familj, advokat, Röda korset, FN-sändebud eller läkare. Ett flagrant brott mot de mänskliga rättigheterna.

Nu äntligen har FN talat. I en nästan 600 sidor lång rapport fördömer FNs sändebud Richard Goldstone Israel för brott mot de mänskliga rättigheterna under landets månadslånga svar på 8 års missilbeskjutning från Gaza. Rapporten säger inget om de föregående åtta årens missilattacker. Eller om kidnappningen av Gilad Schalit. Eller om att en av huvudpersonerna som sammanställt rapporten, professor Christine Chinkin, redan i förväg sade att hennes uppgift var att se till att Israel fördömdes internationellt. Rapporten åberopar Human Rights Watch (HRW) mer än 30 gånger, men nämner inte att HRWs främste rådgivare är en man med nazistkopplingar, Marc Garlasco. Han har till och med fått avgå på grund av sin tvivelaktiga bakgrund, men det hindrar inte att Goldstones rapport bygger på Garlascos tvivelaktiga uppgifter och inställning.

[...]

Det är inte enbart Israel som är avigt inställd till rapporten. Många stater såsom EU, Schweiz, Kanada, Sydkorea och Japan vägrade stödja dess inriktning och dess resultat. Till och med FN:s tidigare Hög-kommissarie för mänskliga rättigheter Mary Robinson – annars känd som är stark kritiker av Israel – vägrade medverka i rapporten och sade tydligt att den “styrdes inte av omtanke för mänskliga rättigheter utan av politik“.

Överlag är rapporten en på förhand bestämd och planerad politisk kampanj mot Israel. Dess rekommendationer försöker tvinga Säkerhetsrådet, Generalförsamlingen, den Internationella brottmålsdomstolen, FN:s råd för mänskliga rättigheter och hela det internationella samfundet att delta i kampanjen.

Rapportens mål var inte att bringa klarhet i ett krig startat av Hamas och avslutat av Israel. Dess mål var att iscensätta en kampanj för att delegitimisera FNs medlemsstat Israel och att göra det genom att kapa en lång rad FN-organisationer för att genomföra kampanjen.

Eftersom rapporten rentvår Hamas och i förlängning all arabisk fanatism och extremism inklusive tydliga brott mot de mänskliga rättigheterna, uppmuntrar rapporten till en fortsättning av sådant uppförande från fanatiska arabiska regimer.

Sålunda bidrar rapporten till att förlänga krig och lidande för israeler, araber och hela Mellanöstern. Rapporten har bekostats av våra skattemedel via FNs medlemsstaters bidrag. Svenska skattemedel används sålunda till att föreviga krig och förlänga elände.

Läs hela artikeln på Newsmill!

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_3539235.svd
http://sydsvenskan.se/varlden/article551010/USA-kritiserar-Gazarapport.html
http://www.dn.se/nyheter/varlden/israel-och-hamas-kritiserar-amnestyrapport-om-gaza-1.904318
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=180158

Du har nog sett filmen “Casablanca”, eller hur.

När polischefen i Casablanca, kapten Renault, visserligen i en akt av välgärning men ändå, skjutit ihjäl den förhatlige boven i dramat, nazistofficeren Strasser, och Renaults mannar anländer till brottsplatsen, blir uppdraget från Renault: “Round up the usual suspects”.

När man läser Aftonbladet, kan man lätt tro, att Renaults ord även vägleder dem i deras “israelkritik”. Fast här är det frågan inte om pluralis, utan om singularis: Uppdraget är att hänga ut “the ususal suspect”: Israel. Läs t. ex. här, här, här, här , här, här och här.

Många har hävdat att det borde vara enkelt för Israel att, om man är oskyldig, lämna en trovärdig förklaring till de beskyllningar om organstöld – mm. mm. – som riktas mot dess försvarsmakt.

Men som Israels ambassadör Benny Dagan säger i SvD är det omöjligt att försvara sig mot absurda anklagelser:

– Varför undersöker ni inte om judarna ligger bakom attackerna mot World Trade Center? Varför undersöker vi inte om judarna sprider Aids i arabländerna? Varför undersöker vi inte om judar dödar kristna barn för att ta deras blod och organ. Varför undersöker inte era tidningar allt det? Det skulle bli riktigt bra artiklar.

Detta är ju också beskyllningar som riktas mot judarna och the ususal suspect.

Som Ilya Meyer skriver i Jerusalem Post, verkar logiken vara den att judarna närmast definitionsmässigt i vissa alltför omfångsrika kretsar anses skyldiga till dess de själva bevisar motsatsen.

Donald Boströms hållning verkar vara likartad. Och Åsa Linderborg är i Aftonbladet inne på samma linje: Israel måste “granskas”. Lösa beskyllningar från Israels fiender måste utredas. Den israeliska upprördheten tas inte på allvar.

Men varför kan man inte lika gärna utreda sanningshalten i de palestinska arabernas beskyllningar? Varför ska de tas för gott och kritiken riktas mot Israel? Varför inte “gå på” de palestinska araber som stått för beskyllningarna och fråga dem vilka bevis de har? Fram med bevisen! Det är knappast Israels sak att bevisa sin oskuld; det är de som står för anklagelserna som har att presentera sina bevis!

Men nej: Så snart någon påstår att Israel har begått någon missgärning, så är det alltid och uteslutande Israel – The usual suspect – som har bevisbördan. Ingen annan.

Jag tror att den kappvändande capitain Renault i Bogart-filmen Casablanca gjorde det lite för lätt för sig: Även om det finns en “usual suspect” kan den verkligt skyldiga nämligen vara någon helt annan. I Casablanca-fallet var det t. ex. – han själv, så man förstår ju varför han ville vända bort uppmärksamheten …

Bogarts/Ricks slutreplik till Renault är förresten följande: “I think this is the beginning of a beautiful friendship”.

Detta är tyvärr något som mången palestinsk arab aldrig skulle uttala i förhållande till Israel.

Och sannolikt är det denna inställning hos såväl flertalet palestinska araber som hos vissa kretsar knutna till Aftonbladet och – Sveriges regering!? – som leder till att Israel alltid och alltför ofta anses vara just the usual suspect.

Correct me if I’m wrong.

Tillägg 2009-08-25: Detta är en i vissa delar starkt omredigerad version av den ursprungliga texten.

Länk: SvD:s ledarblogg.

***

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Casablanca, Humphrey Bogart, The usual suspect, palestinska araber, Benny Dagan, Ilya Meyer, Donald Boström, Åsa Linderborg

Dagens citat – del 58 (090220)

Ilya Meyer har skrivit om palestiniernas (brist på) kompromissvilja:

I det palestinska samhället är kompromisskonsten lika raffinerad som den är enkel: ge oss vad vi vill ha.

Annars…

Vem bryr sig om vad en jude anser om palestiniers kompromissvilja? Detta är vad den palestinske skribenten Tawfiq Abu Bakr skrev 2003 i den palestinska myndighetens dagstidning Al-Ayyam om historiska palestinska beslut:

They [the Zionists] sacrificed the impossible for the possible. As Ben Gurion said in 1937: ‘I want a state, any state, even if it’s the size of a tablecloth.’

Our leadership at that time enabled [the Zionists] to succeed at every opportunity through political means, with its ‘all or nothing’ policy, by rejecting every proposal for compromise, rejecting proposals to give it a state on most of the land of Palestine (since it was a period in which the Jews in Palestine were merely offered autonomy).

SvD 2 3 4 5 6 7 Sydsvenskan 2 3 4 5 Dagen VG 2 Dagbladet 2 DN 2 AB 2 3 Barometern 2 HD 2 3 KrB 2 3 4 TrA 2 3 YA 2 3 4 5

Newsmill

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestina, Ilya Meyer, Tawfiq Abu Bakr

En Brännpunktartikel i dagens SvD är skriven av biståndsminister Gunilla Carlsson och UNRWA:s generalkommissionär Karen AbuZayd. I artikeln sägs, utan källhänvisning:

[...] de tre veckorna av intensiva israeliska attacker i Gaza har haft förödande humanitära konsekvenser.

1314 människor, varav 412 barn, har dödats.

5300 människor, varav 1855 barn, har sårats.

50 FN-byggnader, de flesta av dem skolor, har skadats.

Hamas officiella siffror har därmed blivit svenska regeringens officiella siffror. Och många Hamassoldater, pojkar i åldern 15-17, får bara etiketten “barn”, eftersom alla under 18 år räknas som barn. CAMERA har mer information. Att FN-byggnader använts som avfyrningsplatser för Qassam- och Gradraketer nämns inte heller.

Men det största problemet med artikeln är biståndsministerns medförfattare, generalkommissionär för UNRWA, United Nations Relief and Works Agency, en alltigenom bisarr organisation. Denna organisations 60-åriga historia är en perfekt illustration av “världssamfundets” fula spel i Mellanösternfrågor.

FN har ett flyktingorgan, UNHCR, som hjälper världens alla flyktingar. Ja, det vill säga, alla utom två grupper av flyktingar – de judar som flytt till Israel, och de araber som flytt från Israel. Dessa grupper särbehandlas.

De judiska flyktingarna har inte fått någon hjälp från FN någonsin. Inte en krona, inte en filt, inte en skolbyggnad, ingenting. Varken de som flydde från Europa eller de som flydde från arabländerna och Iran.

Judiska flyktingar från Irak

För de arabiska flyktingarna, däremot, är läget det omvända. De har ett eget FN-organ (UNRWA), och är historiens största mottagare av internationellt bistånd per capita. Men inte nog med det. Palestiniers flyktingstatus går i arv! Eli Göndör har skrivit:

Det unika med det palestinska flyktingproblemet är att det har permanentats, etablerats och blivit ett fast inslag i Mellanösterns demografiska bild med världssamfundets goda minne.

I december 1948 röstade FN:s generalförsamling fram resolution 194. Där fastslogs att de palestinska flyktingarna som ville återvända till sina hem för att leva i fred med sina grannar skulle ha rätt att göra så. De övriga skulle få kompensation för egendom som de förlorat på grund av sin flykt.

1949 beslutade FN även att de palestinska flyktingarna skulle hanteras av UNRWA (United Nations Relief and Works Agency) tills en lösning infann sig. I UNRWA: s första rapport, som publicerades den 1 maj 1950, beräknades antalet flyktingar till 914 000. UNRWA:s definition på vem som var flykting blev följande: En arabisk person som hade bott inom det brittiska mandatet Palestina mellan juni 1946 – maj 1948 och hade flytt. Med tiden har mandatet förnyats vart tredje år och definitionen om vem som är flykting utökats till flyktingarnas barn och barnbarn. Palestiniers flyktingstatus går alltså i arv.

Det palestinska flyktingproblemet är det enda i världen som har ett eget flyktingorgan.

Under 53 år har man enligt UNRWA:s beräkningar kommit fram till att det idag finns cirka 3,8 miljoner palestinska flyktingar. Anledning till det höga antalet har flera grunder.

Många flyktingar registrerade sig med mer än ett namn för att kunna få mer än en ranson vid proviantutdelning.

Flyktingarna beräknades efter antalet ransoner som delades ut.

När flyktingar avled togs deras ransoneringskort över av andra. De avlidna föll aldrig ur UNRWA:s statistik. Därför har flyktinggruppen en extremt låg mortalitet.

Flyktingstatusen för palestinska flyktingar är den enda som går i arv. En palestinier som har far- eller morföräldrar eller föräldrar som är flyktingar kan räkna sig själv till samma kategori. Det föds alltså dagligen barn i flyktingläger runt om i arabländer, vilka räknas som flyktingar bara för att deras föräldrar eller farföräldrar var det.

Men det finns mer… Generellt undviker FN-organ att anställa lokalbefolkning, som även tar emot hjälp av organen i fråga, eftersom det då föreligger en intressekonflikt. Med UNRWA förhåller det sig tvärtom! Asaf Romirowsky skrev förra året:

As one of the largest employers in the host countries with Palestinian refugee camps, UNRWA is staffed mainly by local Palestinians — more than 23,000 of them, with only about 100 international U.N. professionals. The pattern of hiring within the served population is unique in the U.N. system. By contrast, UNICEF (to cite one example) avoids employing locals who are also recipients of agency services, considering it a conflict of interest. UNRWA bureaucracy has created an infrastructure for Palestinian dependency. Refugees, now in their third generation, rely on the services UNRWA provides and have no incentives to plan or implement solutions that may endanger their livelihood by rendering UNRWA’s services obsolete.

It was under the leadership of former UNRWA Commissioner Peter Hansen that the organization’s complicity with terror was openly exposed. In a statement to the Canadian Broadcasting Corporation, Mr. Hansen admitted: “I am sure that there are Hamas members on the UNRWA payroll ” and I don’t see that as a crime.”

UNRWA skriver själva:

UNRWA employs some 24,324 staff, of whom more than 99 per cent are locally-recruited Palestinians, almost all of them Palestine refugees. The United Nations covers the costs of 98 international staff posts, and the World Health Organization (WHO) and the United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization (UNESCO) second senior staff to the Agency. The Agency is by far the largest United Nations operation in the Middle East besides being one of the biggest employers in the region. UNRWA services are labour intensive and the majority of staff are directly involved in providing services to refugees, for example, as doctors, teachers, social workers or sanitation labourers. Staff costs account for two-thirds of the Agency’s regular budget.

Att något är ruttet med UNRWA förstår vem som helst. James Lindsay, tidigare juridisk rådgivare åt UNRWA, har nyligen skrivit en mycket kritisk rapport, Fixing UNRWA: Repairing the UN’s Troubled System of Aid to Palestinian Refugees (gratis att ladda ner). Ilya Meyer har läst rapporten:

James Lindsay fokuserar främst på tre områden som han anser kräver omgående förändring: att UNRWA ”upphör med sina ensidiga uttalanden och begränsar sig till humanitära frågor; anstränger sig för att säkerställa att organisationen inte anställer eller ger bidrag till terrorister och kriminella; och tillåter UNESCO eller annan neutral organisation att förse UNRWAs institutioner med balanserade och icke-diskriminerande skolböcker”.

Lindsay understryker att ”för de palestinska araber som UNRWA ska tjäna, betyder förändringarna ett slut på deras eviga status som flyktingar och att man ger dem, efter sextio år, vad de så desperat söker och förtjänar: ett normalt liv.”

Ännu en artikel starkt kritisk mot UNRWAs roll finns här.

SvD 2
DN 2 3 4
VG
Dagbladet
AB 2 3

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestina, Gaza, Hamas, Gunilla Carlsson, Karen AbuZayd, UNRWA, SvD, UNICEF, FN, UNHCR, flyktingar, Eli Göndör, Ilya Meyer, UNESCO, WHO, James Lindsay, CAMERA, Campus Watch, Asaf Romirowsky

Vi välkomnar Ilya Meyers nya blogg. Ilya presenterar sig själv så här:

Jag är utbildad lågstadielärare men arbetar idag som översättare samt skribent med Mellanöstern som specialområde.

Jag är också veteranbilsentusiast vars hjärta klappar för 50-talets engelska bilar. Inte låga öppna sportbilar utan vanliga familjebilar – vardagsmodeller som inga andra bryr sig om. Jag har skrivit mycket om veteranbilar, och har även gett ut en bok som lättsamt behandlar svårigheterna och humorn i att vara invandrare i Sverige.

Uppvuxen i Indien, England och Israel och nu boende i Sverige, anser jag att min bakgrund ger mig en unik insikt i Mellanösternkonflikten baserad på historiska, religiösa, multietniska och strategiska hänsyn. Tidigare medlem i ”fredsrörelsen” Shalom Akshav (Fred Nu), desillusionerades jag av dess blåögdhet och oförmåga att hantera palestinsk-arabisk orubblighet och terror.

Jag är fyrabarnspappa och om det är något jag brinner för är det den unga generationen. Det är nog därför jag störs så av oförrätter mot barn, som i det palestinsk-arabiska samhället.

Jag tror på fred och samexistens baserade på ömsesidig respekt och ansvarstagande, och anser att villkorslöst ekonomiskt bistånd utan krav på reciprocitet förlänger konflikt och lidande.

United States Institute of Peace konstaterade i augusti 2006 att palestinierna är

the largest per capita recipients of international development assistance in the world

Bara från Sverige kommer årligen 700 miljoner kronor. Det motsvarar 76 kronor per år och svensk – vuxna som barn. Förutom stödet direkt till palestinierna går miljontals kronor av svenska skattemedel även till ren propaganda, vilket vi berättat om i en tidigare bloggpost:

Det är rent av så befängt att staten finansierar projekt vars syfte är att ändra den egna utrikespolitiken!

Det finns ett skriande behov av hjälp bland många palestinier, men vilken hjälp får de egentligen av våra pengar? Ilya Meyer rapporterade tidigare i höstas från den israeliska staden Kochav Yair, en artikel som borde vara obligatorisk läsning för alla inom den svenska “biståndsindustrin”. Borgmästaren i Kochav Yair berättade:

EU och Sverige genom SIDA och andra organ ger mycket pengar till både israeliska araber och palestinska araber. Utmärkt, det är välbehövligt!, säger han.

Men för allt i världen se till att ni öronmärker era pengar för specifika projekt, kräv insyn och följ sedan upp att allt har förlöpt planenligt. Det är just det som är stötestenen – ni tar stora mängder pengar från era egna skattebetalare och dessa pengar dyker upp här och i PA-området i form av stora lyx-bilar, vapen och antisemitisk propaganda. Titta på mig; jag kör en liten oansenlig Mazda medan många av mina arabiska motpartners och alla lokala ledare på båda sidor om den Gröna linjen kör omkring i stora Mercedes, BMW och andra lyxbilar. Medan infrastrukturen fortfarande ser anskrämlig ut. Detta är ett av de allra största hindren mot reell framgång och fred – framför allt palestina-araberna inser att de inte behöver kompromissa om något eftersom de alltid får stora donationer oavsett hur de missbrukar sina medel.
[...]
Nyss fick PA erbjudandet om en stor donation för byggande av ett modernt avfallsåtervinningssystem. PA ville ha pengarna. EU ville istället använda de redan avsatta medlen till att bygga och övervaka igångsättandet av återvinningsstationen. PA vägrade. Det var kontanterna man ville ha. Det hela slutade med att det rann ut i sanden. Ingen återvinningsstation byggdes. Hela området förlorade eftersom föroreningarna till luft, mark och vatten fortsätter i oförminskad takt. Därför säger jag: avsätt gärna pengar, men se till att de används enbart på avsett sätt – nya fabriker som skapar sysselsättning, avloppssystem, avfallshanteringsstationer, vägar. Ge inga pengar om det inte är så att ni äger en stor lyxbilsagentur och vill sälja ännu fler lyxbilar.
[...]
Hur kan era politiker i Sverige inte vilja kontrollera vart pengarna tar vägen? Era pengar behövs, människorna behöver verkligen er hjälp, men ni hjälper inte, ni förhindrar utveckling och framsteg genom att era stora donationer fullständigt missbrukas. Förstå en sak: fred skapas genom ekonomi!

Ta hit era politiker så de själva får se hur era pengar slösas. Det är rent ut sagt kriminellt för det är era skattepengar och jag kan inte tänka mig att ni har det så gott ställt att ni inte har bättre avsättningar för era skattemedel. Detta hjälper inte er, och det hjälper absolut inte de lokala araberna i Israel eller PA. Så vem tjänar på detta?

De lokala araberna både i Israel och PA vill verkligen förbättra sin situation, det är deras klanledare och religiösa ledare som sätter stopp för utveckling. Men de är en minoritet – ni måste helt enkelt förstå detta!
[...]
På kommunnivån, lokalnivån, funkar allt väldigt bra, vi löser våra problem runt kaffebordet i gemyt och ärlig framåtanda. Det är på nationell och internationell nivå som det hela förstörs, det är politikerna som förstör. Borgmästare eller inte, jag och mina kollegor är framför allt inte politiker utan affärsmän, affärsmän vars ”företag” råkar vara en stad eller en kommun. Vi tycker om att göra våra ”företag” framgångsrika. Vi vet hur vi ska prata med varandra, med folket på gatan, vi har fingret på pulsen. Titta här, mellan våra ungdomar, skolor och så vidare fungerar allt utomordentligt bra. Men så fort politiken kommer in i bilden – och med det storfinans från oförstående utomstående – förstörs allt vi så mödosamt byggt upp.

En arabisk bensinstationsföreståndare i staden säger:

Fast visst skulle jag vilja se lite ändringar, vem vill inte det? Ser du den stora nya Mercedesen där borta? Den tillhör Khalid (bilmärket och namnet har ändrats av säkerhetsskäl). Den bilen representerar en stor del av pengarna som skulle gått till gatubelysning i min by.

Den palestinske politikern Mohammed Dahlan sa om biståndspengarna i The Guardian 2004:

[5 miljarder dollar] have gone down the drain, and we don’t know to where

Nyligen var utrikesminister Carl Bildt i Qatar. Om detta berättar Gulf Daily News:

THE Arab region is falling short in backing up its pledges of solidarity with the Palestinian people with financial resources, according to a leading European Union (EU) official.

Swedish Foreign Affairs Minister Carl Bildt said empty promises were not only contributing to the war-torn country’s ongoing humanitarian crisis, but putting the security and stability Middle East at risk of extremism.

“I would like to take this opportunity to appeal to the Arab world to be perhaps somewhat more generous in helping the Palestinians,” he said during the final session of the Manama Dialogue.

“If you look at the amount of money going (towards Palestine), the European money is two to three times as much as the Arab money.

“The Paris donor conference in December last year, when we collected funds for the state building efforts in Palestine, was 53 per cent EU money and 20pc from countries from the Arab world.

“I would like to have a more balanced European-Arab partnership when it comes to Palestinian state building.

Vågar man hoppas att framtidens “biståndspolitik” ska präglas av oförminskad generositet, men inte av den naivitet som ger näring åt dagens korruption?

Dagens citat kommer från Samir Mashharawi, medlem i det palestinska lagrådet. Den 4 oktober 2004 uttalade han sig i Jerusalem Post:

Corruption has reached non- governmental institutions and many other bodies and organizations
[...]
The people are asking what happened to the huge sums of money earmarked for the Palestinians´ welfare.

Den vänsterkristna lobbygruppen Diakonia och dess verksamhet presenteras nu öppet för den israeliska allmänheten i tidningen Jerusalem Post. I en artikel skriven av Ilya Meyer skärskådas Diakonias påstådda omsorg om “både” palestinier och israeler. Granskningen görs i ljuset av gruppens oförtröttliga satsning på anti-israelisk propaganda, på bekostnad av alla andra oroshärdar i världen.

Den så kallade “omsorgen om båda parter” innebär, i Diakonias värld, att jämföra Förintelsen av sex miljoner judar med de palestinska arabernas “naqba”, efter deras misslyckade försök att tillsammans med fem arabiska invasionsarméer genomföra ett folkmord på judarna i Mellanöstern 1948.

Är det orimligt att informera om Förintelsen utan att samtidigt informera om naqban – de palestinska arabernas “katastrof” när de blev flyktingar i Israels Självständighetskrig 1948?

Det är i alla fall den officiella hållningen hos den svenska kristna hjälporganisationen Diakonia. Diakonias handläggare för Konflikt och Rättvisa, Joakim Wohlfeil, sade vid ett möte i Göteborg i oktober att organisationen snarare är en lobbygrupp med en tydlig politisk agenda för  Mellanöstern, än en kristen hjälporganisation. Den tystnad som chockbeskedet orsakade bröts snabbt av organisationens generalsekreterare Bo Forsberg, som försäkrade att Diakonia främst var en kristen hjälporganisation.

Diakonia agerar helt fritt i Israel och de palestinska områdena för att driva igenom anti-israeliska initiativ som ofta är påfallande antisemitiska till sin verkan. Deras meritlista talar för sig själv.

Politisk extremism, religiös fanatism, diktaturer och brott mot mänskligheten är på uppgång. [...] Iran, Darfur, Tjetjenien, Saudiarabien, Afghanistan, Jemen och Tibet kräver att vi fokuserar om vi ska kunna bidra till en bättre värld.

Men detta är platser på vilka Diakonia inte är engagerade. Istället verkar den föregivet kristna hjälporganisationen fullständigt besatt av världens enda judiska stat, och helt ointresserad av att komma till nödställda kristna folkgruppers hjälp. Kopter utsätts för systematisk rasism i Egypten, den kristna minoriteten i Pakistan står på utplåningens rand och de kristna på Filippinerna utraderas. Betlehems kristna befolkning har decimerats sedan den palestinska myndigheten tog kontrollen i området. Men Diakonia fortsätter att pumpa in pengar i den palestinska myndighetsapparaten samtidigt som man tiger om den systematiska utrensningen av kristna i Betlehem — Jesu födelseplats och kristendomens vagga.

Meyer påpekar att ordet “terror” knappast förekommer alls i Diakonias årsrapporter, trots att organisationen säger sig måna även om israeler i den explosiva Mellanösternkonflikten.  Den israeliska staden Sderot, som bombarderats med 8 000 palestinska raketer från Gaza, har tvingats att bygga sina lekplatser för barnen inomhus. Men något omnämnande i Diakonias årsrapport förtjänar inte arbetarstadens invånare.

Inte mindre än 13 % av Diakonias inkammade donationer går till palestinierna.  Och trots att afrikanska Kongo-Kinshasa är ett “fokusområde” för verksamheten, har organisationen bara skrivit en (1) enda artikel om den accelererande humanitära katastrofen som nu drabbar miljontals människor där. Den skrevs i februari.

Däremot attackerades Israel i inte mindre än 10 Diakonia-relaterade debattartiklar bara under oktober månad, samt i koordinerade utspel i Riksdagen, av politiker som Diakonia vallat runt på iscensatta resor till Mellanöstern. Snedvridningen framgår också tydligt i det så kallade “följeslagarprogrammet”:

Diakonia driver vad man kallar ett “ekumeniskt följeslagarprogram i Palestina och Israel”, vars uttalade mål är att “begränsa ockupationens brutalitet” och att “stoppa den olagliga ockupationen av Palestina”. Men gruppen strävar däremot inte efter att få ett stopp på terrorismen, som är själva orsaken till ockupationen och våldet. Trots det vidlyftiga talet i Diakonias policydokument, har rörelsen inte en enda gång setts ledsaga barn i Sderot. Men så handlar det ju om judiska barn.

Det är till denna organisation som kristna i Sverige donerar miljoner. Och det är till denna organisation som Israel ger obehindrad rätt att verka inom sitt suveräna territorium.

[...] Diakonias besatthet med den judiska staten — samtidigt som människorättsfrågor i de 23 arabstaterna förbigås med tystnad — väcker den uppenbara frågan om huruvida dess kristna donatorer i Sverige verkligen är medvetna om hur deras surt förvärvade pengar används. För om det är någonting som Diakonia inte gör med ett så flagrant fördomsfullt ställningstagande , så är det att bidra till lugn och ömsesidig respekt i Mellanöstern. 

Läs hela artikeln på engelska i Jerusalem Post här.

För mer läsning om Diakonias metoder, se debattartikeln “Diakonia hjärntvättar politiker mot Israel”.

I en debattartikel i Norran sätter Ilya Meyer fingret på en av FNs värsta skamfläckar – UNRWA:

En av historiens mest långvariga – och kostsamma – orättvisor handlar om de palestinska araber som blev flyktingar i samband med Israels skapande.

Israel skapades i enlighet med världssamfundets stadgar: 75 procent av ottomanska Palestina reserverades för att bygga ett helt nytt arabiskt land med namnet Transjordanien (senare omdöpt till Jordanien) där judar inte fick bo. Resterande 25 procent skulle bli ett judiskt land med namnet Israel där 40 procent av befolkning skulle bestå av araber, såväl muslimer som kristna. Dessa 25 procent delades dock en gång till, 50–50, då arabvärlden ansåg att judarna ändå fått för mycket. Israel byggdes på de återstående 12,5 procenten.

Mellan 400 000 och 750 000 araber flydde 1948 under arabernas krig mot Israels judar. Samtidigt jagades 850 000 judar bort från sina hem i den arabiska världen.

De arabiska flyktingarna är i dag 61 år senare fortfarande flyktingar, så också deras barn och barnbarn (enligt FN kan flyktingskap inte ärvas men FN har gjort ett undantag för Palestinaaraberna). De judiska flyktingarna blev medborgare i de länder de flydde till.

Det finns två huvudsakliga anledningar till denna markanta obalans: de arabiska länder som tog emot sina egna trosfränder i kölvattnet av det krig de själva startat har på ett förnedrande och människoovärdigt sätt förvägrat dem medborgarskap, social integration och ofta till och med grundläggande mänskliga rättigheter. Vissa yrken är förbjudna för palestinska araber, de får inte äga egendom, de får inte medborgarskap i de länder där de är födda.

Den andra förklaringen till varför de palestinsk-arabiska flyktingarna fortfarande är flyktingar stavas UNRWA.

UNRWA är en FN-flyktingorganisation som skapats för en enda grupp flyktingar: de palestinsk-arabiska, inklusive ättlingar födda i andra länder och som följaktligen inte har flytt någonstans – en grundläggande definition av begreppet ”flykting”. Deras flyktingstatus går i arv, varför antalet flyktingar växer år för år.

UNHCR är en FN-flyktingorganisation som skapats för alla världens flyktingar förutom palestinska araber. Flyktingar under UNHCR:s regi förblir inte flyktingar – de får antingen medborgarskap i andra länder eller hjälp med att återvända till sina hemländer när omständigheterna tillåter.

UNRWA har 25 000 anställda, nästan uteslutande palestinska araber, för att ta hand om 4,5 miljoner palestinska araber – en siffra som ständigt ökar eftersom flyktingskapet ärvs.

UNHCR har 6 300 anställda för att ta hand om 33 miljoner flyktingar i över 100 länder. Flyktingar som antingen blir medborgare i mottagarländerna eller som så småningom återvänder till sina ursprungsländer.

UNHCR:s mandat är att lösa flyktingskap medan UNRWA:s mandat är att bevara flyktingskap.

Anledning till denna diskrepans är dels att UNRWA är en egen värld – den skapar jobb åt sig själv och dessa jobb hotas om organisationen tvingas lösa problemen i stället för att föreviga dem.

Och dels ett cyniskt politiskt rävspel. De arabiska diktaturerna behöver Palestina-arabernas lidande som vapen mot Mellanösterns enda demokrati, Israel. Det är just demokratin som är hotet mot dessa arabiska regimer, och inget palestinskt lidande är för kostsamt för att stävja det demokratiska hotet.

UNRWA kostar världens skattebetalare en halv miljard dollar årligen för upprätthållandet av 4,5 miljoner palestinska arabers flyktingstatus. UNHCR kostar världens skattebetalare en miljard kronor årligen för lösandet av 33 miljoner människors flyktingstatus.

Den demokratiska världen har en moralisk – och i dag i finanskrisens spår även en ekonomisk – skyldighet att ta sig an problemets kärna i stället för att som tidigare fortsätta att kasta pengar i en bottenlös brunn som med UNRWA:s egen definition blir allt djupare med åren.

Ilya Meyer

Frilansskribent med Mellanöstern som specialområde

Ilya Meyer har skrivit en debattartikel i dagens upplaga av den frikyrkliga tidningen Sändaren:

De visar oresonligt antipati mot Israel, motarbetar judarnas rättigheter i Mellanöstern, uppmuntrar indoktrinering, stödjer våldsgrupper, visar kartor på ett arabiskt Palestina där Israel är utplånat, är tysta när judar attackeras på öppen gata och visar totalt ointresse för mänskliga rättigheter i omvärlden.

Detta är inte terrorstämplade Hamas och Hizbollah, utan Svenska kyrkan och Diakonia. De arbetar målmedvetet för att tvinga bort judar från deras hem i Mellanöstern, som förutom Israel redan är judenrein – redan det en tankeställare.

De motsätter sig byggande av hus för judar på Västbanken alltmedan förhandlingarna pågår. Men inte byggande av hus för araber: i östra Jerusalem har araberna under blott fyra år olagligt byggt fler än 6 000 hus. Olika måttstock för judar och andra.

Svenska kyrkan och Diakonia förhindrar palestinska araber från att arbeta hos judar – man tvingade nyligen Assa Abloy att flytta från industriområdet Barkan på Västbanken, där både araber och judar arbetar. Väster om gröna linjen får palestinska araber inte arbeta – det är ju ett annat land.

Men Barkan byggdes i samexistensens tecken. Produktivt arbete, lika lön, hederlig inkomst – allt för att stävja rasism, extremism, självmordsbombningar. Den israeliske filantropen Stef Wertheimer skrev: ”Dessa gemensamma industriområden kan markera en era då produktion, export, utbildning och högre levnadsstandard kan ersätta terrorism och fattigdom.” Svenska kristna organisationer motarbetar judisk-arabisk samlevnad.

De driver ett ’följeslagarprogram’ med målet ”att få ett slut på ockupationen och våldet”. Men inte att få ett slut på terrorismen – källan till ockupationen och våldet. Följeslagarna skyddar aldrig judiska skolbarn i Sderot, som pulveriserats av 8 000 raketer från Gaza. Måttstockarna skiljer sig verkligen åt.

:: Frilansskribenten ILYA MEYER reflekterar över svenska förhållningssätt gentemot Israel:

• Brinnande antipati mot Israel.
• Förnekande av judarnas rättigheter i Mellan­­östern.
• Uppmuntran till indoktrinering och terrorism genom medie- och penning­stöd till militanta grupper.
• Tystnad när judar i Sverige attackeras på öppen gata.
• Ointresse för mänskliga rättigheter i omvärlden.

Vi pratar inte terror­stämplade Hamas eller Hizbollah. Vi pratar Svenska kyrkan och Dia­konia, som ser det som sin heliga plikt att tvinga bort judar från deras hem i Mellanöstern, vilken i övrigt redan är judenrein – en tanke som framkallar kalla kårar hos människor med samvete och minne i behåll.

Dessa organisationer är besatta av Västbanken, som FN först öronmärkte för palestinska judar, men som övertogs av palestinska araber. Västbanken ockuperades senare av Jordanien och administreras i dag av Israel. I dag förhandlas om Västbankens framtid. Svenska kyrkan och Diakonia motsätter sig byggande av hus för judar på Västbanken i avvaktan på avtalet. Däremot är de inte emot byggande av hus för araber: enbart i östra Jerusalem har araberna olagligt byggt fler än 6 000 hus. En måttstock för judar och ett annat för alla andra. Det låter bekant.

Svenska kyrkan och Dia­konia förhindrar pale­stinska araber från att få jobb hos icke-araber – Diakonia tvingade nyligen svenska Assa Abloy att flytta från industriområdet Barkan på Västbanken. Där arbetade både araber och judar. I de nya lokalerna väster om Gröna linjen får palestinska araber inte arbeta – det är ju ett annat land.

Barkan byggdes i samexistensens tecken. Produkt­­­ivt arbete, lika lön, en hederlig inkomst brukar sällan uppmuntra till rasism, extremism och självmordsbombningar. Den israeliske filantropen Stef Wertheimer skrev: ”Dessa gemensamma industriområden kan markera en era då produktion, export, utbildning och en högre levnadsstandard kan ersätta terrorism och fattigdom.” Svenska nominellt kristna organisationer förstör grunden för samlevnad mellan israeler och palestinaaraber. De vill att endast araber ger arbetstillfällen åt araber. Det är rasism.

Diakonia har ett existentiellt problem: utan konflikt mellan palestinaaraber och israeler, inget behov av Diakonia, som enbart intresserar sig för detta smala landområde. De har inte minsta intresse av Tjetjenien, Armenien, Kurdistan, Burma, Tibet, Zimbabwe, Iran, Darfur, Saudiarabien, Pakistan.
De ignorerar även sina egna trosfränder: islamister fördriver Västbankens kristna från sina hem där de har levt i 2 000 år. De är tysta om Egyptens kopter som lider under systematisk rasism, om de kristna i Pakistan, som systematiskt mördas och jagas på flykt av en alltmer stridbar våg av islamism, om de kristna på Filippinerna, som kommer under allt starkare attacker från den extremistiska islamistiska omgivningen.

Det finns en avgrund mellan ledningen för Svenska kyrkan och Diakonia och den stora majoritet hederliga kristna med tro på allas lika värde. Det är dags att stoppa Svenska kyrkans och Diakonias sjuka besatthet av Israel, deras oförmåga att behandla judar och araber med samma måttstock och den rasism detta innebär.
I sann Mellanöstern­anda har Svenska kyrkan och Diakonia kapats av ett fåtal som förfogar över stora finansiella medel.

Ilya Meyer
Västra Frölunda

– — –

Artikeln ovan också publicerad i Världen idag under rubriken Diakonias olika måttstockar (081031) ::

- Ilya Meyer, frilansskribent på plats i Göteborg och Bokmässan -

Var på Bokmässan i Göteborg för en vecka sedan och råkade i samspråk med en man som presenterade sig själv som arab och palestinsk flykting.

När jag presenterade mig som jude och israel, kallade han mig för ”en sjuk jävel”.

Vi befann oss alltså i Skandinaviens och Europas förnämsta bokvärld och det kändes verkligen främmande att bevittna ytterligare ett kulturevenemang kapat och förnedrat av den här sortens attityd. Denna allt för vanliga ”artighet” till trots fortsatte vi samtalet.

Det visade sig att han aldrig varit i Israel, på Västbanken eller Gaza, han var född i Europa (han vill inte säga var), han hade bott i Sverige i tio år men kunde knappt svenska (vi fick föra vårt samtal på engelska) men han kvarhöll att han var palestinsk flykting.

Jag försökte förklara för honom att för att klassas som flykting måste man ha flytt ifrån en plats. Han hade inte flytt någonstans, alltså var han inte flykting. Hans föräldrar möjligen, men inte han. Han förstod inte vare sig logiken eller sanningen i detta.

Han hävdade att han var flykting eftersom han alltid hade längtat till Palestina, därför var det hans hem.

Jag försökte förklara för honom att judarna också alltid längtat tillbaka till det land de tvingats ifrån, och att det är Israel. Jag sade vidare att Palestina-araberna redan har Jordanien som skapades på 75 procent av Palestina och där fick judar inte ens lov att vistas (i Israel är 22 procent av befolkningen araber). Vidare att Palestina-araberna ändå är välkomna att bygga upp ytterligare ett arabiskt land på Västbanken/Gaza och kalla det Palestina, bara de inte gör det på ruinerna av mitt land Israel.

Det förstod han inte heller. Han upprepade att araberna längtade efter ett arabiskt Palestina, och att det betydde per automatik att judarna inte fick plats i Israel.

Hur jag än argumenterade kunde jag inte förmå honom att inse det rasistiska och ologiska i hans argumentföring: att bara därför att en arab vill något, bör han få det men när en jude vill samma sak och dessutom av samma anledning (historisk tillhörighet) bör han inte få det eftersom han bara är jude.

Gick åter till att botanisera i bokvärlden för att söka några timmars tillflykt undan en ständigt hotande omvärld.

Jag kanske bör ansöka om status som palestinsk flykting – jag är palestinsk jude och jag behöver verkligen fly Palestina-arabernas verklighetsfrämmande och logikförkastande omvärldstolkning. Speciellt nu när Bokmässan, en oas av intellektuellt utbyte, har invaderats och kapats.

Ilya Meyer

–  — –  –  –

KOMMENTAR Försöket att kommunicera med palestina-araben misslyckas. Ilya Meyer redogör för svårigheten. De två är representanter för två världar. Vem skulle vilja gå in i Ilyas roll? Detta dialogdrama är ingenting annat än en stor tragedi. Detta också med tanke på den positiva kulturella miljö som Bokmässan under åren velat vara.

/Red ::

Ett pressmeddelande från regeringen har följande att förtälja:

Carl Bildt deltar i internationellt möte om stödet till palestinierna

Utrikesminister Carl Bildt deltar i mötet med Ad Hoc Liaison Committee (AHLC) den 22 september i New York. AHLC är det främsta organet för internationell koordinering av det statsbyggande biståndet till de palestinska områdena och ett viktigt forum för fredsprocessen i Mellanöstern. Värd för AHLC-mötet är FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon. Bland deltagarna finns USA:s utrikesminister Rice och Rysslands utrikesminister Lavrov.

Vid mötet kommer den palestinske premiärministern Salam Fayyad att redogöra för genomförandet av den palestinska reform- och utvecklingsplanen. Ministrarna kommer även att diskutera hur utvecklingen i Västbanken och Gaza påverkar fredsprocessen, inte minst frågorna om rörelsefrihet och bosättningar.

- Det är viktigt att fredsförhandlingarna fortsätter intensifieras också under höstens politiska förändringar i USA och Israel, säger utrikesminister Carl Bildt.

- Vissa positiva steg har tagits för att förbättra rörelsefriheten i de palestinska områdena, men bosättningspolitiken fortsätter att hindra utvecklingen. Mycket mer behöver göras för att den palestinska ekonomin ska komma på fötter, säger biståndsminister Gunilla Carlsson.

———-

Sverige är en av de största givarna av stöd till palestinierna. Sverige bidrar i år med cirka 720 miljoner kronor till palestinskt statsbyggande och humanitär nödhjälp.

Låt oss hoppas att någon på detta internationella möte besitter den insikt i biståndets effekter som förmedlades av Ilya Meyer här på denna blogg. Läs:

Bra staket gör goda grannar – Inga staket gör ännu bättre grannar
Yairs stjärna grumlas av maktpolitik
Det färggranna Israel
Israelisk verklighet kontra svensk mediefantasi
”Västbanken i Skandinavien”

Intervju med Ron Nachman, borgmästare i staden Ariel i Samarien

Ilya Meyer, frilansskribent på plats i Ariel

* * *

RON NACHMAN är borgmästare i den israeliska staden Ariel i Samarien, området mellan Israel och Jordanien som också kallas för Västbanken.

FOTO: Ilya Meyer

Rent formellt tillhör området vare sig Israel, den nuvarande ockupationsmakten, eller Jordanien, den tidigare ockupationsmakten. Inte heller har området tillhört något annat land i modern tid. Man får gå tillbaka ett par tusen år för att hitta nationell tillhörighet för detta markstycke, då som judiska kungadömen. Sedan dess har ockupationer av kortare eller längre perioder avlöst varandra.

Och därav den moderna tidens låsta politiska läge – Jordanien ockuperade området och fördrev judarna därifrån 1948; i ett panarabiskt krig mot den judiska staten 1967 lyckades Israel kasta ut jordanierna därifrån och ockuperar nu området, och sedan dess kräver de lokala palestina-araberna något de aldrig tidigare krävt eller haft; nämligen att området ska rensas från judar för att bli ett framtida oberoende arabiskt land, ytterligare ett utöver de 22 arabiska länder som redan finns i Mellanöstern. Israel har konsekvent sagt att etablerandet av ytterligare ett arabiskt land möter inget hinder, under förutsättning att detta 23:e arabiska land byggs vid sidan om världens enda judiska stat, istället för som Palestinska Myndighet, Hamas, Hizbollah, Iran, Syrien med flera kräver – på ruinerna av den judiska staten.

Ron Nachman är borgmästare i staden Ariel som är byggd på en tidigare obebodd bergskedja. Fast det är en sanning med modifikation: här fanns det visst boende tidigare, judiska städer från ungefär 2000 år sedan har hittats vid arkeologiska utgrävningar. De invandrande araberna har enligt tradition byggt sina samhällen i dalarna, aldrig på kullarna eller bergskedjorna, varför området länge låg öde.

Ron Nachman minns ett besök i Skandinavien, i Norge år 2000. Han var bjuden av en kristen grupp för att tala om framtiden och utsikterna för fred samt för att samla in pengar till utvecklingsprojekt. Norsk TV intervjuade honom efteråt.

Han skrädde inte sina ord.

”Norge är Skandinaviens Västbank. Tänk er en snar framtid med följande scenario: ni har redan en stor pakistansk minoritet i Oslo, faktiskt den största pakistanska minoriteten per capita i hela Europa. Vad skulle hända om deras familjer i flera generationsled nu plötsligt krävde ”rätten att återvända” till Norge, så som palestinska araber som aldrig har bott i Samarien kräver ”rätten att återvända” till ett område de aldrig varit i. Jag skulle vilja se hur Norge hanterade en sådan situation. Ändå är det Norge och Sverige som går i spetsen för  kravet att araber som aldrig varit i Samarien – och vars föräldrar förresten själva invandrade dit bara några år tidigare i jakt på arbete – ska få fritt tillträde hit. Jag säger rakt ut: Oslo(-processen) är själva grundorsaken till hela regionens politiska och ekonomiska problem.”

Det märks att Ron Nachman inte är rädd att säga sin mening.

”Jag sade till Norsk TV:s generaldirektör att den så kallade ’muren’ finns enbart på er TV. Endast tre procent av anti-terrorstaketet består av mur men då detta är det enda som visas i rutan, kan man bara dra en av två möjliga slutsatser: antingen ljuger era journalister medvetet och är därför ett skam för yrket, eller så är ni rätt så korkade eftersom ni skriver vältaligt om något ni inte har sett och inte skriver alls om något ni verkligen har sett. Själv skulle jag kalla min stad för en ’gated community’, alltså ett samhälle som är skyddat från utomstående. Skyddet kan ju alltid tas bort den dagen det inte behövs, men med de många bestialiska mord på våra civila, utförda av araber som anser att mord på judar på något sätt skapar förutsättningarna för en egen stat, föredrar vi att skydda oss själva tills ni i Skandinavien kan övertyga era arabiska vänner att sluta med otyget.”

Jag frågar borgmästaren om denna omtalade säkerhetsbarriär har varit effektiv.

”Absolut!” säger han och tillägger: ”Morden på våra oskyldiga civila har minskat med ungefär 97 procent. Men allra bäst vore ju om barriären inte fanns, inte behövdes. Se här, vi kan alltid plocka ner den på några korta dagar, det är ju bara elektroniskt övervakad ståltråd och, på vissa ställen där ni älskar att filma, betongmur. Vi kan jämna den med marken, plantera gräs och träd så ingen skulle veta att den någonsin funnits. Samma sak kan man tyvärr inte säga om alla de civila liv som släckts och alltjämt skulle släckas om barriären inte fanns. Förmå era vänner att sluta sin terrorverksamhet och resultatet av deras terror – barriären försvinner också. Barriären är tillfällig, de döda är borta permanent.”

Jag frågar Ron Nachman vilka enligt hans mening mer specifikt utgör hinder i den delikata balansen som krävs för fredlig samlevnad i området.

”Främst ISM, som är en illa dold palestinsk-arabisk terrororganisation trots det tjusiga namnet; vänstern; de tyvärr vilseledda ”fredsälskare” som bara ställer krav på Israel men inga krav alls på någon annan – inte på palestina-araberna, inte på Hizbollah, Syrien, Kina angående Tibet, Ryssland angående Tjetjenien, Burma angående sin egen civilbefolkning, Sudan angående massakrerna i Darfur – listan är hur lång som helst.”

”Men det största faktiska hindret utgörs av omvärldens urskiljningslösa och omdömeslösa finansiering av palestinsk-arabisk orubblighet. Om världens finansiering, via både privata organisationer och regeringar, säger de arabiska extremisterna en enda sak: de avkrävs ingenting och kommer aldrig att avkrävas något – inga kompromisser, ingen insyn, inga svar. De bara tar emot – från era skattepengar. Samtidigt säger denna ohämmade finansiering av palestinsk-arabisk verksamhet – och total avsaknad av finansiering av israelisk verksamhet – en annan sak: det är legitimt för utländska intressen att underminera den suveräna judiska staten Israel och dess demokrati på ett sätt som är fullständigt otänkbart någon annanstans. Man öser in pengar för att välta omkull en demokratisk process i ett demokratiskt land. Men jag säger rakt ut: det är fel att lägga sig i, det kommer aldrig att leda till något produktivt.”

Jag frågar Ron Nachman hur detta konstanta bombardemang från utlänningar, både privata och officiella, påverkar situationen.

”Inte alls, de påverkar ingenting på marken, det är bara deras attityd som är förolämpande. Och när man förolämpas är man inte precis benägen att lyssna. Titta här, jag kommer inte till Sverige och lägger mig i hur ni behandlar era samer eller talar om för er hur ni ska hantera deras anspråk i norr. Jag använder inte stora summor skattepengar för att underblåsa hat och motvilja bland vissa delar av den svenska befolkningen mot andra delar av befolkningen eller mot era grannar. Enligt min mening har ni fullständigt rätt att sköta era affärer själva. Skulle ni fråga mig om råd skulle jag med glädje dela med mig av mina kunskaper i den mån jag hade några om era mycket specifika förhållanden, men jag vet faktiskt inte så mycket om hur man driver ett multinationellt företag som Volvo, jag kan inget om renskötsel, här uppe i öknen har vi liksom ingen stor erfarenhet av snöröjning. Alltså skulle jag förmodligen tacka för förtroendet – i den mån jag tillfrågades – men hålla tyst. Men ni i Sverige och i resten av Europa, som inte kan ett endaste dugg om Mellanöstern, dess politik, etniciteter, rättigheter, folkvandringar eller ens historia, ni anser er själva vara experter och lägger er i. Förstå detta: Skandinavien är 100% annorlunda gentemot Mellanöstern, ändå lägger ni er i. Ni är helt enkelt uttråkade, därför har ni råd med åsikter utan att förstå, utan att veta. Ni lever i en illusion om hur det är här. Ni är inte naiva, för då skulle ni vara mottagliga för bevisbar fakta och sakliga argument; ni vill helt enkelt inte lyssna, ni kan inte förmås att förstå för då skulle hela ert existensberättigande vad gäller engagemanget i Mellanöstern slås i spillror. Det vill ni undvika till varje pris.”

Ron Nachman ger ett exempel.

”Detta med ’Land for Peace” – mark i utbyte mot fred – är något ni enbart åberopar när det gäller Israel. Inte när det gäller Storbritannien och Falklandsöarna – ett långvarigt  irritationsmoment som till och med lett till krig med Argentina. Inte när det gäller Kinas 60-åriga våldtäkt på Tibet – er handel med Kina är större än någonsin samtidigt som röster höjs för att bojkotta all handel med Israel. Inte när det gäller Japan och ön Sakhlin; inte Ryssland och den fullständiga demoleringen av Tjetjenien – ni säljer fler Volvofordon till Ryssland än någonsin och Ryssland blir snart företagets näst största exportmarknad, det finns till och med Volvofabriker där. Ändå leder Sverige resten av Europa i kritik av Israel. Det är dubbelmoral utan like. Belgien, Frankrike, Storbritannien, som i stort sätt ägde hela världen till för inte så länge sedan, kuvade nationalstat efter nationalstat i hunger efter makt och pengar, men det har aldrig rests krav på mark i utbyte mot fred eller krav på dessa tre länders utplåning från världskartan. Endast här, där det aldrig någonsin funnits någon palestinsk-arabisk stat, enbart en palestinsk-judisk – eller rättare sagt två palestinsk-judiska stater – endast här krävs mark i utbyte mot fred. Av utomstående!”

”Och vilken fred sedan? Vad har palestina-araberna – med er hjälp – åstadkommit sedan vi inledde processen ”mark i utbyte mot fred”? Aggression. Mord. Självmordsbombningar. Raketer. Granater. Detta är tredje gången ni upprepar samma misstag – vi utrymde Libanon till 100%, varifrån vi bombades i våra egna hem, och vi fick ett krig med Hizbollah. Vi utrymde Gaza till 100% och raketanfallen ökade med 500% – med 8000 missiler avfyrade mot våra städer. Nu kräver samma kloka människor att vi ska upprepa samma mönster i Judéen och Samarien. Till vilken nytta? De flesta normalt funtade människor skulle säga att det är värt att pröva något nytt om det finns någorlunda utsikterna för framgång. Men med facit i handen har vi sett att vi tidigare har gjort precis det ni kräver av oss nu, och resultatet har blivit död och förstörelse. Man behöver inte precis vara kärnfysiker för att inse att de som förespråkar detta lever i en egen värld. Förmå palestina-araberna att leva i fred med oss först, sedan kan vi diskutera saken, men att upprepade gånger stånga pannan blodigt på samma sätt och varje gång tro att resultatet kommer att bli annorlunda är bara befängt.”

Som om inte intervjun redan är tillräckligt livlig, hettar det till ordentligt när jag tar upp ämnet FN. Det märks att Ron Nachman inte gillar oschysst spel.

”Den israeliska regeringen godkänner byggandet av 20 lägenheter – inte 20 städer utan 20 lägenheter – för att minska trångboddheten i ett samhälle i Samarien, och tro’t eller ej men detta avhandlas i självaste FN-skrapan! FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon fördömer det från talarstolen!”

”Jag ringde upp honom, jag tackade honom för hans engagemang i världens svåra problem. Alltså inte slakten i Darfur, för det diskuterades inte; inte slakten i Burma, för det diskuterades inte; inte slakten i Tjetjenien, för det diskuterades inte; men byggandet av 20 lägenheter i Samarien. Jag bjöd in honom för att komma hit och se situationen själv innan han delgav oss sin åsikt. Han tackade artigt nej, det är uppenbarligen lättare att kritisera på avstånd utan att störas av fakta.”

”Jag var på mottagning med Storbrittaniens före detta premiärminister Tony Blair, som är Kvartettens speciella sändebud till Mellanöstern. Jag tyckte, naturligt nog, att det skulle vara bra för ett sändebud att bese området från första parkett så han kunde bilda sig en uppfattning. Jag bad honom om hjälp för ökad välfärd för judar och araber – både muslimer och kristna – genom att undersöka situationen på plats. Du kan inte ’skapa’ fred från en bekväm fåtölj i London, fred måste göras mellan grannar. Vill du bidra till denna fred måste du träffa dessa grannar. Vi vill ha fred, palestina-araberna säger de vill ha fred. Varför inte komma hit och prata med oss båda på ort och ställe, hjälp oss på plats?”

”Allt jag fick som svar var ett stammat ’Du förstår det är inte så lätt’”. Varför, frågade jag? Du vill ju hjälpa, kom hit och hjälp oss då. ’Det är lite mer komplicerat än så’, fick jag som svar. De andra inbjudna tittade på varandra – här är mannen som säger sig vilja hjälpa men kan inte tänka sig komma till området han säger sig vilja hjälpa.”

”Det är just problemet: alla ’experter’ är experter på att delge sina åsikter, men är inte experter på att göra något konstruktivt,” säger staden Ariels måttligt provokativa borgmästare Ron Nachman.

Borgmästaren har ett speciellt önskemål gällande Skandinavien:

”Ni har under många år skänkt Nobelpris för excellens i många områden, inklusive i den politiska arenan – Rabin, Peres och Arafat fick Nobels Fredspris 1994.”

”14 år senare har vi krig i Gaza, krig i Libanon, daglig terrorism i Judéen och Samarien, hotande kärnvapenkrig från Iran, kidnappningar, självmordsbombningar. Och dessa tre herrar fick Nobels Fredspris.”

”Jag vill att priset krävs tillbaka, även postumt i fallen Rabin och Arafat, eftersom man inte bör få pris för något så förfärligt som de har skänkt världen: oförminskat krig och elände som drabbar både araber och judar. Detta kallar jag att stå till svars för sina handlingar, att erkänna sina misstag. Enbart om vi inser våra misstag kan vi göra annorlunda nästa gång för att nå verkliga förbättringar, till allas fördel, palestina-araber såväl som israeliska araber och israeliska judar. Detta skulle utgöra ett lysande exempel på civilkurage för kommande generationer.”

Jag frågar slutligen om utsikterna för fred mot bakgrund av alla misstag som han anser har gjorts och som fortfarande görs.

”Jag tror freden är inom räckhåll. I Israel har vi en stark fredsrörelse, ledd framförallt av Shalom Akhscav, Fred Nu. Jag tycker inte som de, men faktum är att de finns och de syns och hörs. Så fungerar det i en demokrati. Tyvärr finns inget liknande i något enda arabland eller muslimskt land. Det är ett beklämmande faktum, och det är där ni i Skandinavien borde lägga era resurser. Hos oss finns viljan – vi har ju redan tagit initiativet. Nu väntar vi på våra arabiska grannars gensvar – och det kommer inte utan er hjälp och era massiva investeringar i riktig samhällsutveckling. Lägg era pengar på utbildning i den arabiska världen, fokusera på att utrota antisemitismen i arabvärlden, håll inne era stora donationer när ni ser att pengarna går till att ge småbarn utbildning i martyrskapets ädla konst. Och kräv insyn för varenda krona ni donerar – svinnet är enormt!”

Med dessa ord avslutar Ron Nachman intervjun i trädgården utanför hans helt vanliga parhus i staden Ariel, där han bor granne med ett dagis och en småbarnsfamilj. Sedan visar han oss sin stora passion: orkidéer. Hundratals om inte tusentals, en del så ovanliga att ingen annan israel har sett några, vare sig på bild eller levande. När dagen går mot sitt slut och politiken läggs på hyllan, njuter Ron Nachman av ett par timmar i trädgården och växthuset med sina älskade orkidéer.

– — – — –

EFTERTANKE

* Ron Nachman talar om “Skandinaviens Västbank” och om Anti-terroriststaketet visavi Muren. Sverige borde lyssna, reflektera och samfällt tänka om.

* Ron Nachman talar om hindren för fred: – ISM som enbart har krav på Israel, inga på PA, – “omvärldens finansiering” utan krav,- “Land for Peace” – och resultatet är intet…

* Nobelprisen 1994 till Rabin, Peres och Arafat ska krävas tillbaka efter de 14 åren av terror och dödande

* Ron Nachman är borgmästaren som talar med Ban Ki-moon, Tony Blair m.fl och han är en röst som just nu talar starkt och allvarligt till Sverige, dess Riksdag och Regering samt media och dess medborgare.

“Den som har öron, den må höra…”

/Red ::

Ilya Meyer, frilansskribent på plats i Kochav Yair, Israel

Tyvärr är diskriminering en stor förklaring till problemen mellan israeliska judar och israeliska och palestinska araber i min region. Folk diskrimineras på grund av deras etniska tillhörighet.

Dessa ord kommer mycket överraskande från YANKELE MAMAN, den judiske borgmästaren i staden Kochav Yair (som betyder ”Yairs stjärna” på hebreiska).

BILD: Yankele Maman, borgmästare i den israeliska staden Kochav Yair, håller i det elektroniska säkerhetsstaketet som skyddar hans stad från terroristerna. FOTO: Ilya Meyer

Men allt är inte som man tror när man är van vid att läsa det svenska journalister skriver. För enligt Yankele – ytterligare en av dessa ständigt lika energiska och engagerade borgmästare i de många israeliska småstäderna – är verkligheten precis tvärt emot vad man tror man ser.

Yankele Maman börjar med att ge en kortfattad historia av Kochav Yair innan han raskt tar oss in på nutiden. Här låg en judisk stad redan före den byzantiska eran. Huvudvägen genom de gamla judiska kungadömena Juda och Israel  gick där den moderna motorvägen Route 6 går. Området täcktes av tät skog hela vägen till Medelhavet tills turkarna började fälla alla träd för att användas som tågbränsle. När turkarna slutligen drevs ut ur landet fanns inte ett enda träd kvar. Alla träd som nu syns har mödosamt planterats ett och ett sedan judarna började bygga upp sitt land. Och hela området är en enda stor arkeologisk fyndplats, som i så många delar av Israel.

Jag frågar Yankele Maman hur det är att vara borgmästare för en judisk stad omringad av palestinskt-arabiska städer till norr, öster och söder, samt israeliskt-arabiska städer som västra granne.

Vi har alltid haft nära, varma och vänliga relationer med våra grannar. Att somliga är judiska städer och somliga är arabiska städer har aldrig spelat någon roll. Det som är nytt är att den palestinsk-arabiska intifadan har som mål att förinta vår stad och vår stat. På grund av de upprepade morden på våra civila, utförda av araberna från de palestinskt-arabiska områdena, har vi tvingats bygga en säkerhetsbarriär. Det är inte roligt, men det räddar våra liv. Om attackerna upphör kan barriären nedmonteras, det är ju bara ett staket med elektroniska sensorer för att avkänna infiltrationsförsök.

Vi kör förbi de många palestinskt-arabiska olivlundarna och apelsinodlingarna väster om säkerhetsbarriären och jag upptäcker att det finns ytterligare ett staket väster om det, ett normalt staket av det slag man ser runt industriområden hemma i Sverige.

Yankele förklarar:

Säkerhetsbarriären är politik, bara politik. Våra lokala araber förstår behovet, det räddar liv på civila. Det andra staketet är till för att förhindra stöld. De palestinskt-arabiska odlingarna som ligger mellan dessa två staket är nu helt skyddade från stöld, tidigare ett enormt problem då araber – både israeliska och palestinska – brukade komma in i området mitt i natten och skövla andra människors odlingar. I och med att området nu enbart är tillgängligt för de palestina-araber som faktiskt äger marken är deras odlingar och inkomster numera helt skyddade. Tro mig, de är supernöjda med säkerhetsbarriären, fråga vem som helst men gör det diskret för offentligt kommer de att säga tvärtom.

Det där om stölder av epidemiska proportioner blev jag påmind om gång efter annan under besöket i området.

Du märker att på den palestinskt-arabiska sidan finns det inga vägskyltar – all metall stjäls och säljs på svarta marknaden.

Snart skall vi åka till en av många marknader där allt stöldgods säljs.

Den israeliskt-arabiska staden Tira är hem till 30.000 människor. För att komma dit kör vi förbi Tiras industriområde. Det verkar vara ett ganska oorganiserat hopkok av byggnader, och detta är ändå Israel, där all infrastruktur brukar vara så rigoröst planerad. Jag frågar om inte detta tyder på ett stort mått av diskriminering mot staten Israels arabiska minoritet.

Tålmodigt erkänner Yankele att en del av områdets befolkning visst lider av diskriminering. Han förklarar:

Som borgmästare av Kochav Yair, om jag upptäcker att någon har byggt en terrass på sitt hus utan bygglov, ser jag till att det rivs och att erforderliga byggnadslov söks.

Här i Tira, å andra sidan, är hela detta industriområde – varenda byggnad du ser så långt ögat når – illegalt byggt. De inte bara förfular området, dessa fabriker spyr ut föroreningar till luften, marken och vattnet – och vattnet används både av Tira och Kochav Yair. Diskrimineringen ligger i att de israeliska myndigheterna medvetet tittar åt andra hållet för att minska friktionsmoment så mycket som möjligt. Alltså blir våra arabiska medborgare positivt diskriminerade, de får göra som de vill annars klagar de högt inför lättlurade medier – och de utländska medierna sprider gärna denna bild. Det är de judiska medborgarna som blir negativt diskriminerade, för dem tillämpas reglerna strikt.

Han ger oss ytterligare ett exempel. Vi åker till torgmarknaden i den arabiska staden Tira. Utanför marknaden finns en israelisk polispostering. Poliserna ser till att hålla ficktjuvar och andra småkriminella borta. Överallt i Israel finns flygplatsliknande säkerhetskontroller vid entréer till byggnader som bibliotek, köpcentrum, varuhus, snabbköp, skolor och så vidare – anledningen är arabisk terrorism mot civila judar. Inga vapen får föras förbi dessa säkerhetskontroller. Utanför marknaden i Tira finns också en säkerhetskontroll, men där är kontrollanten inte intresserad av vapen; här är det kameror som beslagtas – av rädsla för att man fotograferar varorna som bjuds ut till försäljningen inne i själva marknaden. Allt är nämligen stöldgods. Riktiga märkesvaror, inga kopior, som säljes för en spottstyver. Poliserna som vaktar på utsidan vet om det men ingriper återigen inte för att inte störa de lokala relationerna.

I Tira är alla skyltar på såväl arabiska som hebreiska, många judar kommer hit för att handla, poliserna består av judar, araber, druser. Stadens finanser är bra. Men infrastrukturen även här ser halvt förfallen ut. Jag frågar hur det kommer sig och vad borgmästare Maman menade med det tidigare uttalandet om att allt är tvärtom mot hur utländska medier framställer situationen.

Yankele Maman förklarar att mycket av pengarna försvinner i privata fickor. Vi stannar vid ett arabiskt kafé för att avnjuta en kopp arabiskt kaffe med ”hel” (kardemumma) och på väg därifrån passar jag på att tacka servitören för det utmärkta kaffet och frågar om affärerna.

De blomstrar som aldrig förr,säger han och tillägger ”men många fler skulle komma hit om inte vägarna såg så här ut. Jag nämner att jag har hört att stadens kassa är välfylld och bör kunna användas för upprustning av vägarna, men han kontrar med att kassan töms lika fort som den fylls. Han nickar mot en splitterny lyx-SUV som står parkerad på andra sidan gatan.

Den tillhör en av de lokala politikernas söner. Familjen har tre till, ler han lakoniskt.
Jag frågar varför man inte kräver mer insyn. Han stirrar på mig som vore jag ovanligt korkad.

Jag har ju fru och barn!, förklarar han och tar emot dricksen med en nick.

På vägen till bilen frågar jag Yankele Maman hur detta kommer sig.

Ja du, säger han med en suck.

En av dem som bor i min stad heter Shaul Mofaz. Han är Israels transportminister. Efter många månaders lobbying från mig äskade Mofaz och fick faktiskt 6 miljoner shekel (ungeför 12 miljoner kronor) för upprustningen av Tiras vägar. Pengarna överfördes, men sedan gjordes inget – de bara försvann. Det värsta är att inte bara här utan överallt i detta område visar araberna dessa dåliga vägar för besökande utländska journalister och ger detta som bevis för att de ’diskrimineras’ – efter det att de öronmärkta pengarna mystiskt försvunnit.

Just detta med öronmärkta pengar är något av en hjärtesak för Yankele Maman. Han poängterar att han och de övriga judiska borgmästarna har en varm, vänskaplig relation med de arabiska borgmästarna, de samlas och diskuterar sina lokala problem över en kopp kaffe och oftast blir allt löst på kort tid. Det är när utomstående lägger sig i som svårigheterna hopar sig.

EU och Sverige genom SIDA och andra organ ger mycket pengar till både israeliska araber och palestinska araber. Utmärkt, det är välbehövligt!, säger han.

Men för allt i världen se till att ni öronmärker era pengar för specifika projekt, kräv insyn och följ sedan upp att allt har förlöpt planenligt. Det är just det som är stötestenen – ni tar stora mängder pengar från era egna skattebetalare och dessa pengar dyker upp här och i PA-området i form av stora lyx-bilar, vapen och antisemitisk propaganda. Titta på mig; jag kör en liten oansenlig Mazda medan många av mina arabiska motpartners och alla lokala ledare på båda sidor om den Gröna linjen kör omkring i stora Mercedes, BMW och andra lyxbilar. Medan infrastrukturen fortfarande ser anskrämlig ut. Detta är ett av de allra största hindren mot reell framgång och fred – framför allt palestina-araberna inser att de inte behöver kompromissa om något eftersom de alltid får stora donationer oavsett hur de missbrukar sina medel.

Han ger ett exempel:

Nyss fick PA erbjudandet om en stor donation för byggande av ett modernt avfallsåtervinningssystem. PA ville ha pengarna. EU ville istället använda de redan avsatta medlen till att bygga och övervaka igångsättandet av återvinningsstationen. PA vägrade. Det var kontanterna man ville ha. Det hela slutade med att det rann ut i sanden. Ingen återvinningsstation byggdes. Hela området förlorade eftersom föroreningarna till luft, mark och vatten fortsätter i oförminskad takt. Därför säger jag: avsätt gärna pengar, men se till att de används enbart på avsett sätt – nya fabriker som skapar sysselsättning, avloppssystem, avfallshanteringsstationer, vägar. Ge inga pengar om det inte är så att ni äger en stor lyxbilsagentur och vill sälja ännu fler lyxbilar.

Borgmästaren nämner att fyra arabiska (varav några palestinska) och två judiska städer, däribland Kochav Yair, driver en gemensam avloppsreningsstation. Den israeliska regeringen betalar till och med för den palestinsk-arabiska staden Kalkilya, men de övriga arabiska städerna betalar helt enkelt inte sina delar av driftskostnaden. De är skyldiga 4 miljoner shekel (8 miljoner kronor) och Yankele har tvingats ta ett lån på 2 miljoner shekel för att täcka deras skuld till hans stad, som ju betalat driften ett år i förväg.

Yankele återgår till det som är hans hjärtesak.

Hur kan era politiker i Sverige inte vilja kontrollera vart pengarna tar vägen? Era pengar behövs, människorna behöver verkligen er hjälp, men ni hjälper inte, ni förhindrar utveckling och framsteg genom att era stora donationer fullständigt missbrukas. Förstå en sak: fred skapas genom ekonomi!

Ta hit era politiker så de själva får se hur era pengar slösas. Det är rent ut sagt kriminellt för det är era skattepengar och jag kan inte tänka mig att ni har det så gott ställt att ni inte har bättre avsättningar för era skattemedel. Detta hjälper inte er, och det hjälper absolut inte de lokala araberna i Israel eller PA. Så vem tjänar på detta?

De lokala araberna både i Israel och PA vill verkligen förbättra sin situation, det är deras klanledare och religiösa ledare som sätter stopp för utveckling. Men de är en minoritet – ni måste helt enkelt förstå detta!

Borgmästare Maman sätter fingret på den ömmande punkten:

På kommunnivån, lokalnivån, funkar allt väldigt bra, vi löser våra problem runt kaffebordet i gemyt och ärlig framåtanda. Det är på nationell och internationell nivå som det hela förstörs, det är politikerna som förstör. Borgmästare eller inte, jag och mina kollegor är framför allt inte politiker utan affärsmän, affärsmän vars ”företag” råkar vara en stad eller en kommun. Vi tycker om att göra våra ”företag” framgångsrika. Vi vet hur vi ska prata med varandra, med folket på gatan, vi har fingret på pulsen. Titta här, mellan våra ungdomar, skolor och så vidare fungerar allt utomordentligt bra. Men så fort politiken kommer in i bilden – och med det storfinans från oförstående utomstående – förstörs allt vi så mödosamt byggt upp.

Han anser att lösningen är att med riktig finansiell kontroll, öronmärkta investeringar, övervakning av utländskt finansierade projekt, kommer hela området – inklusive PA – att blomstra. Om bara man lät de lokala borgmästarna sköta det de kan bäst, skulle regionen bli en helt annan, till gagn för alla, eftersom politik inte skulle spela någon roll, bara människors bästa.

Yankele Maman, borgmästare i den vackra israeliska staden Kochav Yair, summerar mycket koncist:

Allt folk vill ha är bra utbildning, rena gator, mat på bordet. Resten är rätt så oväsentligt.

Han föreslår att någon framåttänkande stad eller kommun i Sverige inleder ett pilotprojekt med en arabisk och en judisk stad och fokuserar enbart på lokala förbättringar. Han garanterar att gensvaret inte skulle vänta på sig. Och han ser gärna att detta pilotprojekt övervakas av svenska journalister, som han har hört tillhör de mest israelkritiska i världen, helt utan substans enligt honom.

Ta hit era reportrar. Ge mig två timmar med dem, jag tar med dem på besök hos judar, araber och druser och inom dessa två timmar kommer jag att omvandla dem till ärliga betraktare istället för som nu part i målet. Ge mig bara två timmar, mer behövs inte för att förmedla sanningen.

Yankele lämnar oss slutligen med något tankeväckande.

Jag själv förlorade en 14-årig brorsdotter i en självmordsattack på en buss i Haifa, säger han.

Jag anser att jag har all rätt i världen att vara full av hat, men hat bygger ingen framtid. Jag vill ha en framtid för alla, en framtid av fredlig samlevnad.

Vi tackar Yankele Maman och kör ut från Kochav Yair. Stannar för att tanka bilen. Den arabiska föreståndaren råkar i samtal med oss och är väldigt glad över att en svensk journalist besöker hans område. Jag frågar hur han känner sig som arab i ett judiskt land. Han stirrar på mig oförstående.

Det är inget jag tänker på. Jag bor här och arbetar här. Det finns minoriteter överallt i världen.

Han sänker rösten.

Fast visst skulle jag vilja se lite ändringar, vem vill inte det? Ser du den stora nya Mercedesen där borta? Den tillhör Khalid (bilmärket och namnet har ändrats av säkerhetsskäl). Den bilen representerar en stor del av pengarna som skulle gått till gatubelysning i min by. – Han ler lite sorgset.

Så nog skulle jag vilja se lite ändringar.

– — –

EFTERTANKE

Borgmästaren i Kochav Yair har framför allt ett viktigt budskap till Sverige plus en utmaning av världsklass.

1. Allt bistånd från Sverige måste öronmärkas och ges ett adekvat kontrollsystem. Det som finns fungerar inte.

2. Vilken eller vilka kommuner antar utmaningen om “ett pilotprojekt med en arabisk och en judisk stad och fokuserar enbart på lokala förbättringar”?

Red ::

Ilya Meyer, frilansskribent på plats i Tel Aviv

Israel är ett färggrant land, i all synnerhet när man tittar på befolkningen. Solbrända sabras (infödda israeler) som tycks leva hela sommaren på stranden, svalt ljushyade nya immigranter från Ryssland och Europa, svarta judar av etiopisk härkomst, mörkbruna Bnei israel-judar från södra Indien – färgpaletten är verkligen bred och alla samsas i ett samhälle som står under starkt existensiellt tryck utifrån med sju krig på 60 år, och inifrån med ekonomiska bekymmer orsakade av en oproportionerligt stor försvarsbudget.

Jag föddes i Indien. Mina föräldrar tillhörde de hundratusentals judar som fördrevs från arabvärlden under förra seklet. Min far föddes i Calcutta i Indien, hans föräldrar kom från Bagdad i Irak. Min mor föddes i Teheran i Iran, hennes mamma i Jerusalem men hennes pappa och hans familj i Basra, i Irak. Min fru föddes i en judisk familj i Sverige: hennes mamma räddades till Sverige från Polen och diverse koncentrationsläger av de vita bussarna efter Andra världskriget. Min frus far föddes i Sverige men hans föräldrar kom från Vitryssland. Våra två äldsta barn föddes i Israel, våra två yngsta i Sverige.

Denna personliga mångfald återspeglas i och återspeglar landet Israel och den judiska nationen. Min familjs påtvingade flykt från Irak och Iran efter seklers boende i dessa länder är typisk för det öde som har drabbat de allra flesta individer i Israel och själva landet under hela dess historia.

Krig och hot tycks alltid bubbla under ytan i Israel. Nyligen utfördes inte mindre än tre arabiska terrorattacker mot civila judar i huvudstaden Jerusalem under kort tid, med många dödsfall. Det finns en strid ström av afrikanska muslimska asylsökande från Darfur som ständigt blir skjutna i ryggen av egyptiska muslimska gränsvakter när de försöker fly undan likaledes muslimska pogromer till världens enda judiska land. Samma egyptiska gränsvakter som lyckas skjuta dessa asylsökanden har aldrig under 30 år lyckats arrestera eller döda en enda terrorist som smugglat in vapen och bomber från Egypten till Gaza för bruk mot civila judar i Israel. Trots detta ständiga tryck utifrån och inifrån, sker i Israel dagligen ett mirakel som det lugna Sverige, med närmare 300 år utan krig, fullständigt misslyckats med: framgångsrik integration.

En betraktelse av livet på stranden i Tel Aviv vilken sommardag som helst visar på skillnaden: småbarn och tonårsbarn med olika bakgrund och hudfärg som tillsammans njuter av solen, sanden och havet. Ryska invandrare, etiopiska immigranter, infödda israeler, muslimska flyktingar från Darfur – de pratar alla hebreiska och på frågan hur de identifierar sig själva svarar de i mun på varandra ”israel och jude”. De mest märkliga är flyktingarna från Darfur – det tål att upprepas att de utstår rån, våldtäkt och mord i det muslimska Egypten när de flyr hemlandet, och söker därför sin tillflykt i världens enda judiska land, Israel. De anser alla att det är värt riskerna. Det känns lite märkligt att höra att de inte vill stanna i Egypten eller åka till något annat muslimskt land, endast till det judiska Israel, i väntan på att kunna åka tillbaka hem. Här behandlas man väl, säger de.

Skillnaden gentemot hemma i Sverige där segregationen tycks vara starkt befäst är markant. I Israel spelar hudfärg eller ursprungsland ingen roll. Skillnaderna anses berikande för landet. Man kan inte låta bli att undra hur det kommer sig att vi misslyckas så totalt med integration i det socialt-liberala Sverige.

Israel, ett land under konstant hot från en aggressiv omgivning, lyckas integrera en ständig ström av nya immigranter.

Sverige har mycket att lära av Israel, inte minst på den oerhört viktiga integrationsfronten.

– — –

EFTERTANKE

Föreningen Fred i Mellanöstern översänder härmed via FiM-bloggen ovanstående artikel DET FÄRGGRANNA ISRAEL av Ilya Meyer som en hösthälsning till Riksdag, Regering, alla svenska myndigheter, organisationer, föreningar och enskilda.

Sverige har en stor kunskapsbank i ämnet integration. Israel är kanske en av världens bästa kompetenser i disciplinen.

/Red ::

Ilya Meyer, frilansskribent på plats i Kochav Yair, Israel

* * *

Vy over Kochav Yair, en pittoresk liten stad byggd på kullarna.

På den israeliska sidan av 1967-års Gröna linje – där attackerande jordanska arméstyrkor nedkämpades till vapenstillestånd – ligger en bedårande vacker israelisk stad, Kochav Yair (som betyder ”Yairs stjärna” på hebreiska). Öster, söder och norr om staden ligger palestinsk-arabiska byar tillhörande Palestinska myndigheten (PA), och väster om staden ligger det en israeliskt-arabisk stad, Tira, med en befolkning på 30.000.

Jag träffar Marek Oren och hans hustru Ariella, elektronikingenjör respektive grundskolelärare som har bott i staden i 12 år. På väg in till Kochav Yair ser vi det omtalade säkerhetsstaketet som skär av PA-området från Israel. Vad tycker de om staketet?

- Tyvärr ett nödvändigt ont. Det är inte önskvärt, långt ifrån. Vi vill ha och vill vara goda grannar, precis som det var innan. Staketet kom inte ur tomma intet, det var ett svar på ett akut problem orsakat av en del av våra grannar: så gott som varje vecka dödades civila israeler av palestina-araber som vill ha en egen nation och som ansåg att bästa sättet att skapa denna nation var genom att döda civila i vår nation. Bisarrt! säger Ariella och skakar konfunderat på huvudet.

Jag frågar då om relationerna med de israeliska araberna i de näraliggande arabiska byarna och städerna. Varför tillåts de inte att tjänstgöra i den israeliska militären?

- För det första vill de inte. För det andra skulle det försätta dem i en mycket svår situation om de måste konfrontera sina egna, det vill vi inte tvinga någon att göra. Det handlar om pålitlighet, familjband, säkerhet. Våra arabiska medborgare utgör en erkänd minoritet där familj- och klantillhörigheter ofta är viktigare än nationella eller ens religiösa band. Allt är inte alltid lika enkelt som det ofta framställs i utländsk media, säger Marek Oren, och fortsätter:

- Titta här, situationen är likadan i Storbritannien, där många brittiskt-födda muslimer säger att de känner starkare band till islam än till landet i vilket de föddes, ändå är det Israel medierna fokuserar på. Och så finns det en tredje aspekt som inte många talar om: nämligen att det även finns israeliska judar som heller inte tillåts tjänstgöra i armén på grund av säkerhets-, sociala eller andra skäl.

Paret Oren tar mig ut på en kort tur. Vi kör upp på en vacker kulle. Här låg det en gång i tiden en kibbutz, Eyal, på en i övrigt öde plats, inne i Israel. Men upprepade attacker från den arabiska staden Kalkilya, med många dödsfall som resultat, tvingade så småningom kibbutzen att flytta till en mer skyddad plats. Man ser fortfarande skyttegravarna från vilka kibbutzmedlemmarna försökte skydda sina hem och familjer, samt monument över de många mördade civila.

Jag frågar Marek hur han ser på relationen med de arabiska grannarna idag.

Jag har så gott som dagliga kontakter med araber. En del är kunder, andra är kolleger och frilansande ingenjörer. Allt flyter hur bra som helst. Att vi tillhör olika religioner är liksom fullständigt oväsentligt. Vi har utvecklat ett system för smidig samlevnad där vi helt enkelt undviker att diskutera politik. Håller vi oss till det är det som att leva var som helst i världen, inga problem alls.

Innan vi skiljs åt säger Ariella och Marek något som får mig att stanna upp.

Problemet kanske ser ut att vara orsakat av olösliga religiösa motsättningar, men det är långt ifrån sanningen. Roten till problemet är politik, politik som praktiseras av religiösa ledare i de palestinska och ibland de lokala israeliskt-arabiska samhällena. Dessa ledare utnyttjar lokala politiska ledare helt enkelt för att befästa sin egen makt. Det handlar endast om makt, inte om någon gränsdragning hit eller dit, en sådan struntsak skulle vi kunna lösa imorgon över en kopp kaffe – så varma är faktiskt våra relationer på den lokala nivån. Om bara dessa maktgalna typer slutade elda på massorna. Om bara den övriga världen insåg att makropolitik inte hör hemma i ett mikroområde där allt bygger på personliga relationer och istället tillät oss att lösa våra problem på den lokala nivån, skulle det inte finnas några problem alls. Det är politik och maktbegär som är roten.

Detta är ett tema jag skulle höra om och om igen i mina vidare samtal och intervjuer med såväl israeliska araber som palestinska araber, såväl israeliska judar som israeliska poliser, såväl borgmästare som mannen – och kvinnan – på gatan.

Kochav Yairs industriområde: prydligt och high-tech i en vacker trädgårdsomgivning. – Bilder FOTO: Ilya Meyer

EFTERTANKE

Liknande samtal som dessa från Kochav Yair finns det tusentals av i hela Israel, men de filtreras bort i maktmedias maktstrukturer där sanningen alltid friseras.

/Red ::

:: DEN MEDIALA RAPPORTERINGEN som ges svensken i allmänhet om Israel och Palestina består generellt av enbart negativt material.

Dödens berg och staden Ariel har besökts av den svenske frilansskribenten ILYA MEYER som ger en positiv bild med integration och fredlig samexistens. Ariel är ett exempel på en palestinsk miljö som inga svenska media, politiska eller kyrkliga organisationer skildrar.

/Red

Bra staket gör goda grannar – Inga staket gör ännu bättre grannar

Staden Ariel ligger högt belägen i södra Samarien. 18.000 människor bor uppe på en 12 kilometer lång bergskedja där det aldrig tidigare varit någon bebyggelse i modern tid. De lokala araberna har alltid kallat det för Dödens Berg, eftersom ingenting någonsin vuxit där.

Idag blomstrar en modern stad där. Det finns ett universitet med 10.000 studenter, såväl judar som araber – muslimer och kristna – och druser. Forskning och utveckling inom områden som biomoleculära studier, el & elektronik, robotteknik, hjärtkirurgi, laserteknologi och ADHD.

Vem är det då som bor i Ariel? Integration har alltid varit en hjärtesak i Israel, ett land som ju byggts av folk från hela världen. Detta kanske låter som ett bisarrt påstående om en stad som omges av säkerhetsstaket för att separera den från de omringande arabiska byarna och städerna. Men enligt Reuben Shapira, kommunens talesman, är denna separation en påtvingad och onaturlig utveckling efter decennier av fredlig samexistens. Redan för 3000 år sedan fanns judiska städer i området, uppe bland bergen, och lämningarna efter tre av dessa städer kan ses än idag. Genom århundraden har stora arabiska invandringar lett till etablering av arabiska städer och byar, exempelvis Marda och Salfit, de närmaste grannarna till Ariel.

Området är tyst, pastoraliskt. Bland kullarna finns vidunderliga arabiska olivlundar. Men det palestinsk-arabiska kriget, intifadan, satte stopp för fri rörelse efter att flera civila judar dödades i området. En väloljad samverkan tvärs över religiösa och etniska gränser – gränser på väg att suddas ut genom åratal av fredlig samexistens – försvann. En separationsbarriär i form av ett två meter högt elektroniskt skyddsstaket byggdes, med grindar för att möjliggöra för den lokala arabiska befolkningen att sköta sina fält. Staketet har vid ett flertal tillfällen flyttas efter beslut av Israels Högsta domstol för att ge lokalbefolkningen bättre möjlighet att sköta sina dagliga göromål.

Kan man då verkligen säga att integration och samexistens fungerar i och kring Ariel? Reuben Shapira upprepar något som jag först hörde när jag satt i ett arabiskt kafé vid stadens ingång. Osama, en arab som sitter vid ett annat bord, bredvid Ofer, en israelisk soldat i full stridsmundering som tar lunchpaus och njuter av en välsmakande kebab i färskbakat ”lafa”-bröd, säger till mig att situationen är politikernas och de religiösa extremisternas fel. Han får medhåll av Muhammad, som serverar sallad till hungriga besökare, och Ofer.

En pensionär som sitter vid nästa bord, israelen Adam Urklinski, säger att området har varit judiskt i flera millennier och att araber invandrade hit för ungefär 700 år sedan, och att när judarna återvände hit till de forna judiska bebyggelserna, som hela tiden legat öde, restes plötsligt krav från extremistiska araber att detta skulle vara del av en ny, aldrig tidigare existerande arabisk stat vid namn Palestina. Han har absolut inget emot byggandet av ytterligare en arabisk stat vid sidan om de redan existerande 22 arabiska staterna, så länge det ligger bredvid och inte på ruinerna av världens enda judiska stat, Israel. I diskussionen säger alla att här finns inte bara möjlighet utan även viljan att utvecklas tillsammans. Både judar och araber vill att arabiska studenter får läsa vid universitet i Ariel, stadens borgmästare vill bygga ett gemensamt avloppssystem med den arabiska staden Salfit där avloppet leds in i Israel för behandling där. Reuben Shapira, Ariels talesman, hävdar att här finns gott om utrymme för samlevnad.

Jag frågar om båda sidor ser det på samma sätt. Han svarar att det är människor det handlar om, han tycker inte om uttrycket ”sidor”. Han säger att

Det är människor som har bott här och som alltid kommer att bo här även i framtiden. Och människorna vill att det ska gå att leva bredvid varandra i genuint fredlig samexistens. Så har de varit tidigare. Det är dagens extremister som tyvärr sätter tonen. Och medan extremisterna får monopol i medierna, måste tyvärr staketet vara på plats för att skydda civila liv.

Reuben Shapira är missnöjd över de utländska mediernas och andra utomståendes sätt att stödja extremisterna, över utomståendes krav på Israel som de inte har på palestinska araber. De är alla, trots allt, palestinier: judiska palestinier (som blev israeler) och arabiska palestinier (som vill skapa ett nytt land). Poängen är att skapa ett fredligt land bredvid Israel, inte istället för Israel. Reuben Shapira poängterar gång på gång att han inte vill att araberna ska lämna området, han skulle se det som ett nederlag för både demokrati och samexistens. Men han vill heller inte att judarna ska tvingas lämna sina hem.

Han hävdar att staket är onaturligt och inte i längden borgar för smidig samexistens.

Ariels stadsarkitekt är en arab från Kfar Kassem och är en av de mest populära kommunala tjänstemännen eftersom han vet hur man ska prata med vanligt folk. Stadens finansminister är en Drus från Galiléen. Integrationen fungerar utmärkt, och vi vill helst att allt återgår till det normala, det vill säga vänliga relationer med våra arabiska grannar för deras och vårt bästa. Lyssna här, det här är för det mesta helt vanliga, normala människor. De vill inget annat än att leva sina liv – precis som du och jag.

Jag frågar varför Ariel behöver ett staket om de flesta arabiska grannar är vänligt sinnade.

Bra fråga! Och svaret är lika bedrövande för oss som det är otrevligt för våra grannar. Staketet behövs inte enbart för att vi själva utgör ett mål, trots att det har hänt och det finns alltjämt arabiska terrorister som hotar stadens civila. Staketet behövs därför att om terroristerna kommer in i Ariel, så kommer de även förbi Ariel in i resten av Israel. Här är hela vårt land endast 16 kilometer brett! Vi måste förhindra våldsverkare från att ta sig in och förbi. Problemet är att inte bara vi betalar priset för dessa terrorister, våra arabiska grannar gör det också.

Jag frågar slutligen kommunens talesman om de lokala araberna också ser det på samma sätt. Han svarar att faktum är att Israel har en fredsrörelse som är väldigt aktiv och är mycket mån om de civila arabernas situation. Rörelsen heter Shalom Akhshav – Fred Nu – och anses av många ligga på den politiskt extrema vänsterkanten. ”Någon arabisk motsvarighet, som värnar om civila judars liv, har inte de palestinska araberna. Den dagen det växer fram en stark sådan, kommer vi nog att kunna riva alla staket, inte bara här utan i hela regionen, och då jublar jag,” avslutar Reuben Shapira.

På vägen ut från Ariel kör vi förbi ett stort bygge. Jag frågar vad det är. ”Folkets hus enligt svensk modell”, svarar en stolt Reuben Shapira. ”Det invigs om några månader, och det kommer att vara den mest avancerade i hela landet, med state-of-the-art ljudanläggning och annan teknisk utrustning för nydanande levande teater.”

Inte illa för en plats som tidigare hette Dödens Berg.

E F T E R T A N K E

HUR MÅNGA har sett dessa staket (se bilden högst upp)? Alla ges ju – via media och propagandister – den uppfattningen att Arafats Mur är vad som gäller i landet…

/Red

Update 14:34 /DSr ::

:: ILYA MEYER – frilansskribent på plats i Haifa, Israel  – ger sitt perspektiv om hur “hatet är finansierat av den tysta omvärldens skattebetalare”. Sveriges regering bidrar med sina ekonomiska bidrag att fördjupa detta hat.

/Red

***

MIN SEMESTER i Israel sammanföll med återlämnandet och begravning av två israeler som kidnappades och dödades år 2006 av libanesiska Hizbollahterrorister.

Familjerna och en hel nation hölls medvetet i ovisshet om deras öde i hela två år.

Vad fick Hizbollah i utbyte?

De fick frihet för Samir Kuntar, en libanes som för 30 år sedan dödade en 28-årig israel inför ögonen på hans 4-åriga dotter, och sedan krossade flickans huvud mot en sten. I Libanon välkomnades Kuntar som hjälte. Libanons premiärminister Saniora hyllade hans frigivning som ”en nationell framgång”.
Tillsammans med Kuntar överlämnades kvarlevorna av en kvinnlig terrorist, Dalal Mughrabi. Palestinska myndigheten (PA) krävde hennes kropp eftersom man ville fira hennes ”hjältemodiga gärningar”.
Det som gjort Dalal Mughrabi så berömd att Hizbollah och PA slåss över hennes kvarlevor är att hon i mars 1978 utförde en terrorattack som lämnade trettiosex israeliska civila döda, varav tretton barn.

PAs tidning Al-Hayat Al-Jadedda hyllade Mughrabi som en ”levande legend och ett utmärkt exempel för alla kvinnor”.

Hizbollah, Hamas och PA anser dödandet av civila judar vara höjden på deras samhällsaspirationer. Israel ser att omvärlden inte gör något för att sätta stopp för denna makabra utveckling, utan tvärt om fortsätter att finansiellt hjälpa dessa organisationer trots att attacker mot israeliska civila fortsätter medan förövarna frisläpps i utbyte mot döda israelers kroppar.

180 israeler har mördats av frisläppta terrorister sedan år 2000, barnamördaren Kuntar är bara den senaste i raden.

I Israel förstår man inte varför omvärlden inte avkräver islamisterna samma standard. Efter Kuntars frigivande anser man här att bestialiska mördare bör skickas tillbaka i kistor.

Detta bådar inte gott för Gaza. Med israelen Gilad Schalit fortfarande kidnappad i Gaza i mer än två år, kommer förmodligen Gazaborna i en nära framtid att betala ett högt pris för detta brott mot mänskliga rättigheter. Redan nu höjs röster för att allt vatten och el skärs av tills Schalit frisläpps. Förmodligen kommer detta inte att resultera i hans frigivning, utan kanske åtföljas av dagliga israeliska bombningar mot på måfå utvalda mål i Gaza, på samma sätt som den israeliska staden Sderot har utsatts för bombardering med fler än 8000 missiler från Gaza under de senaste sju åren. Gazaborna kommer att betala ett högt pris för Gilad Schalits fortsatta fångenskap medan omvärlden inte lyfter ett finger för att hjälpa honom, lika lite som omvärlden hjälpte de två soldaterna som Hizbollah höll i två år och skickade tillbaka i kistor.

Hizbollah, som idkar människohandel, har visat att terror betalar sig. Varför skulle Hamasterrorister överlämnar en levande jude när Israel är berett att betala vad som helst för att få tillbaka en död kropp? Att döda judar är ju själva idén med terrorattackerna.

Redan för 60 år sedan sade man ”aldrig mer” när terror utövades av nazister på judar i Europa, men samma mönster upprepas idag av nazisternas arvtagare i arabvärlden.

Veckan efter att två israeler begravdes inser Israel att man bara kan lita på sig själv. Kostnaderna i arabiska liv och egendom för framtida kidnappningar – för de kommer nu obönhörligen att ske – kommer att sättas på EUs, FNs, Kvartettens och Röda Korsets konto: alla de som satt och sitter tysta medan en hel nation hålls som gisslan.

Ett av begravningstalen hölls av en av offrens bröder. Denne visade på den grundläggande värdeskillnaden mellan Israel och landets fiender.

Vi levde i en värld där vi trodde att vår fiende var som oss, att vi kunde prata med människor som också ville ge sina barn ett gott liv, som också ville se blommor växa, finna sin stora kärlek och bilda familj. Precis som vi. Men det visade sig att våra fiender är vår raka motsats och att vi inte har något gemensamt. Men trots det kommer vi inte att sluta försöka.

Han sade vidare att han var stolt över att han tillhörde en nation som värdesätter kärlek högre än hat.

Hatet är finansierat av den tysta omvärldens skattebetalare. ::

FRILANSSKRIBENTEN ILYA MEYER skriver att Sveriges regering med sitt stora ekonomiska stöd till Palestina indirekt gör sig medskyldig till de bestialiska aktioner som exemplifieras i artikeln nedan. Abbas med PLO/Fatah ägnar sig åt utpressning och köpslagan av kriminella palestinaaraber som finns i Israels fängelser mot kidnappade israeler (dvs. inte fängelsekunder). Grymt spel som Sveriges regering supportar.

/DSr

***

Sverige stöder det cyniska spelet

av Ilya Meyer

TORSDAG den 28:e augusti är den tredje födelsedagen som en israelisk soldat, Gilad Schalit, tillbringar i fångenskap sedan han kidnappats, blott 18 år gammal, av palestinska regeringspartiet Hamas.

Pojken har sedan dess hållits inspärrad, utan tillgång till Röda korset, läkarvård, advokat eller besök av anhöriga. Hamas meddelar att pojken under dessa år aldrig tillåtits att få fysisk motion i solljus.

Det finns omkring 8.500 palestinsk-arabiska fångar i israeliska fängelser. Att sitta i fängelse är knappast en semester för de intagna, men de har mord, massmord och annan terrorverksamhet på sitt samvete.

Resultaten av deras aktiviteter finns att räkna bland tusentals slaktade och lemlästade civila israeler som åkte buss, gick på restaurang, bodde på hotell eller helt enkelt nattade sina småbarn hemma i sovrummet.

Ett exempel på en terrorist i israeliskt fängelse är – eller rättare sagt var – Samir Kuntar, som nyligen släpptes av Israel. Kuntar fängslades för att han dödade en ung israelisk pappa framför ögonen på hans fyraåriga dotter, varefter han krossade flickans huvud mot en sten. Liksom alla andra fångar åtnjöt Kuntar rättigheter som är garanterade i det israeliska rättsväsendet. Sålunda besöktes han av Röda korset och hade obehindrad tillgång till advokat, journalister, familjemedlemmar. Han fick gifta sig, åtnjöt äktenskapliga besök, tog universitetsexamen, och han lämnade israeliskt fängelse som en välgödd man som välkomnades varmt av både Palestinska myndighetens Mahmoud Abbas och Hizbollahs Nasrallah. Frisläppandet till ära bar den korpulente Samir Kuntar på en liten Hitlermustasch och gjorde Hitlerhälsningen när han välkomnades i Beirut.

En enorm kontrast mot den unge israelen Gilad Schalit, som ännu i det tredje året efter att han kidnappats från det suveräna Israel – inte från någon omstridd del av marken – ännu inte ens fått se solljus, än mindre fått prata med eller skriva till sina anhöriga, advokater, Röda korset. Ändå klagar de palestinsk-arabiska fångar, när de tar emot sina otaliga besök av Human Rights Watch, Röda korset, advokater, journalister och anhöriga, på att deras boende inte är lika bekvämt som de önskar.

Frågan är om någon av dem vill för en enda vecka byta plats med Gilad Schalit, som av Hamas hålls inspärrad i en underjordisk håla.

Sverige ger stora bidrag till Palestina-araber. Procentuellt sett ger Sverige mest i hela världen. De får våra skattepengar utan minsta krav på motprestation. Med andra ord betalar vi i Sverige för att de gör sig skyldiga till denna och andra bestialiska aktioner – i full strid mot Genèvekonventionen och mot allt vad mänskliga rättigheter och ren anständighet heter.

Om Gilad Schalit är en krigsfånge, har han rätt att behandlas i enlighet med de regler som vi i Sverige har skrivit under. Om vi ger stora donationer till organisationer som öppet bryter mot dessa regler, gör Sverige sig skyldig till medhjälp – eftersom den olagliga fångenskapen utan besök, advokat eller ens anklagelse inte skulle kunna fortsätta om vi krävde motprestationer i utbyte mot våra pengar.

För ett par dagar sedan släppte Israel ytterligare 198 palestinsk-arabiska fångar. Mahmoud Abbas, istället för att välkomna deras frisläppande som en försoningsgest och uttrycka sin vilja att motprestera genom att verka för Gilad Schalits frisläppande, sade att detta bara är början – nu kräver han att bland annat att Marwan Barghouti, som sitter inne med fem livstidsdomar, också ska släppas från israeliskt fängelse.

I Israel arbetar man för att få en oskyldig ung grabb frisläppt. I det palestinskt-arabiska samhället kräver man istället att massmördare släpps fria – under förutsättning att deras offer är judar.

Det är viktigt att hålla i minnet att när Mahmoud Abbas kräver frihet för Barghouti och firar frisläppandet av barnamördaren Kuntar, är han ändå en av de mer “moderata” gestalterna i det palestinskt-arabiska samhället.

Och det är ännu viktigare att hålla i minnet att inget av det palestinskt-arabiska samhällets lagstridiga och motbjudande människohandel hade varit möjligt utan svenskt finansiellt bistånd.
Det tål att tänkas på i dessa nedskärningstider.

– — – — –

FOTNOT Ilya Meyer är frilansskribent med Mellanöstern som specialområde

Artikeln publicerad i Borås-Tidning (080828) ::

Direkt från Ben-Gurion flygplatsen, 35 minuter från Jerusalem, skriver ILYA MEYER följande rapport under den gångna natten efter att ha blivit vittne till skolmassakern i Jerusalem.

***

Israels ”fredspartner” har gjort sin röst hörd i Jerusalem

av Ilya Meyer

PÅ TORSDAGSKVÄLLEN gjorde Israels fredspartner sin röst hörd i Jerusalem. Inte via högtalare utan med skjutvapen. Resultatet blev åtta döda unga studenter, ungefär två dussin skadade.

Jag är i Jerusalem torsdag 6 mars alldeles i närheten av centralstationen när jag hör skjutvapen från en intilliggande byggnad. Ett par minuter senare ser jag ett flertal polisbilar och ambulanser köra i hög fart mot byggnaden.

En palestinsk terrorist har tagit sig in i byggnaden där studenterna har samlats för att fira nymånaden. Terroristen skjuter vilt omkring sig och ungdomarna mejas ner där de ber sin kvällsbön.

Åtta unga liv släcktes på torsdagskvällen. Utanför byggnaden kunde vare sig jag eller någon annan röra sig fritt eftersom polisen ville först kontrollera allas identiteter. Ambulanserna körde de döda och skadade i skytteltrafik till olika sjukhus i huvudstaden.

Palestinierna, Israels fredspartner, hade lämnat sitt bidrag till fredsdiskussionerna. Åtta unga studenter som inte uppmärksammade palestiniernas fredsdialog miste livet på torsdagskvällen. I de olika palestinska samhällena firade man genom att dela ut godis och blommor till förbipasserande.

En högaktuell fråga i sammanhanget är hur mycket mer Sverige ska fortsätta att finansiellt understödja palestinierna när pengarna används till att utbilda palestinier i massmordets sköna konst.

Bilresan från Jerusalem till flygplatsen och flyget hem till Sverige tar normalt 35 minuter. Ikväll tog det två timmar eftersom polisen letade efter den eller dem som körde dit denna palestinske fredsförhandlare.

Det är torsdagsnatt när jag skriver detta på flygplatsen. Jag kommer hem till Sverige under fredagen, men åtta ynglingar kommer aldrig någonsin hem.

Och Sverige fortsätter att finansiera deras bödlar.

Obegränsäd givmildhet utan minimala anständighetskrav på mottagaren har fått ett förödande resultat – inte för första gången när det gäller palestinierna. Den svenska regeringen fortsätter ändå att avkräva Israel ”proportionalitet” i sin respons till detta och andra terrordåd mot oskyldiga civila.

Antagligen skulle den svenska regeringen protestera högt om Israel på måfå valde ut exakt samma antal oskyldiga araber och dödade dem, om nu någon israel skulle komma på en så absurd tanke – sådana hjältedåd är enbart förbehållna palestinierna. Men vad exakt betyder då det svenska älsklingsordet ”proportionalitet”? Betyder det strikta krav på återhållsamhet från Israel medan palestinierna ges obegränsad frihet att utöva fortsatt bestialitet i trots mot civilisations mest minimala normer?

Svaret finns hos åtta sörjande familjer i Jerusalem.

VÅLDET mellan Gaza­palestin­ier och israeler har trappats upp. Gazaborna hävdar att deras missiler mot civila i Israel är ett svar på Israels ständiga angrepp på palestinska militanta / soldater / terrorister / kriminella (läsaren kan välja begrepp i enlighet med den egna politiska övertygelsen).

Israel å sin sida säger att så länge raketanfallen fortsätter, kommer operationer för att stoppa dessa raketanfall att fortsätta. Israels aktioner kallas för självförsvar / offensivt försvar / mord / riktade mord / massmord (här kan också läsaren välja begrepp i enlighet med den egna politiska övertygelsen).

Läs hela artikeln Rätt och fel i Mellanöstern av Ilya Meyer i Världen idag (080307)

Vad är lagligt och olagligt i det palestinska terrorkriget mot israeliska civila?

Med vilken rätt?

Vad är lagligt och olagligt i det palestinska terrorkriget mot israeliska civila?

Lär dig mer på FiM – Fred i Mellanöstern

SVERIGES ENORMA BIDRAG till palestinierna måste villkoras: pengar mot ett totalt stopp för både terror och hatindoktrinering av palestinska småbarn. Speciellt nu, när Sverige ämnar höja bidraget till palestinierna.

PENGAR MOT ETT villkorslöst upphörande av våld – hur kan det vara fel? ILYA MEYER skriver om att svenskt ekonomiskt stöd ges till PLO utan villkor.

Se: MXp