Smert’ na brudershaft

Signaturen Ban-Ken gladde sig häromdagen i en kommentar över att jag hade nämnt den ryske deckarförfattaren Boris Akunin här på bloggen. Och jag gladde mig i min tur — min ambition är förstås att detta forum ska komma att tjänstgöra som ett slags nördarnas gröngölingsbok där ingen subkulturell marginalia saknas (vi kan ju konstatera att det är en bit kvar till det målet …)

Kommentaren fick mig också att reflektera en smula över att det var länge sedan jag själv läste en ny Fandorindeckare — min vän Gustaf rekommenderade dem till mig  2005 och sedan slukade jag i ganska rask takt allt som fanns översatt till svenska, in alles fem volymer.

Sorgligt nog har det inte kommit fler sedan dess — Norstedts verkar ha gett upp sina försök att lansera Tsarrysslands egen Sherlock Holmes / James Bond / Hercule Poirot på svenska. På engelska verkar det i alla fall finnas åtta böcker ute, och Akunin har tydligen publicerat 12 på ryska.

I förrgår uppsökte jag Göteborgs fantastiskt välförsedda stadsbibliotek och lånade två av de böcker som bara finns på engelska och ser fram emot att återstifta bekantskapen med den på en gång folkskygge och imperatoriske Erast Fandorin.

Akunin (eller Grigorij Sjalvovitj Tjchartisjvili som han egentligen heter — som synes har vi råkat få ett georgiskt tema här på bloggen senaste veckorna) ägnar sig åt något som jag är väldigt svag för: litterär förströelselitteratur — intelligent melodram — deckare och thrillers med betydande litterära kvaliteter och någotsånär “fullvuxen” komplexitet i framställningen som ändå bibehåller spänningslitteraturens signum: stark framåtrörelse, lättlästhet och sköna intriggimmickar (ett bra exempel från den västliga kultursfären är Robert Harris, författaren till Fatherland, Archangel och andra moderna klassiker). Ruth Rendell har kallat Akunin för “den ryske Ian Fleming” vilket hon tydligen avser som en komplimang. BA:s böcker är också ibland snarare thrillers en regelrätta pusseldeckare — dessutom är de till en del skickliga och kärleksfulla pastischer på artonhundratalets kolportageromaner, med övermänskliga och mustaschprydda skurkar och en lika övermänsklig och mustaschprydd hjälte.

Det är tråkigt att Norstedts inte verkar kunna sälja Akunin till svenskarna — i Ryssland är han en storsäljare med femton miljoner böcker och tre filmatiseringar under bältet. Men jag gläder mig i alla fall åt att många av böckerna finns tillgängliga på engelska.

Syster Pelagia och den svarta munken

Den engelska Wikipediaartikeln om Akunin visar att den georgiske häxmästaren har fortsatt utveckla en närmast Simenonsk flit sedan det svenska förlaget tog sin hand ifrån honom. Till min förvåning konstaterar jag att han sammanlagt har presterat:

tolv böcker om Erast Fandorin (sviten löper mellan 1876 och 1905);

tre böcker som detektivnunnan Syster Pelagia (som utspelar sig på ryska landsbygden kring förra sekelskiftet);

fyra böcker om Nicholas Fandorin,  Erasts  sonson,  en brittisk historiker (utspelar sig i nutid);

Spionromanen “Spionskij Roman”

fyra böcker i “Genreprojektet” där Akunin betar av olika litterära genrer som om ingen morgondag funnes — hittills har han skrivit titlarna “Barnbok”, “Spionroman”, “Science Fiction” och “Äventyr”;

Sex böcker i serien Smert’ na brudershaft ( Dödens brödraskap), om kampen mellan Rysslands och Tysklands underrättelsetjänster under första världskriget;

och därutöver fyra helt fristående böcker.

Alla serierna utom den om Syster Pelagia är oavslutade, tillkännager den oförtröttlige judisk-georgiske författaren, som definitivt kan vara värd en gräddtårta eller två …

Jag är möjligen en smula tjatig, men jag kan helt enkelt inte få nog av de skamfilade luntorna på bloggen Awful Library Books. Det känns dessutom som om de bara blir bättre och bättre — allteftersom bloggen växer skickar förmodligen bibliotekarier från de mest obskyra landsortsbibliotek in sina mest uppseendeväckande titlar — som … ja …

Hair of the dog that knit me. Eller vice versa. (Vad menar jag egentligen?)

För den kostnadsmedvetne gourmeten i Louisianas sumpmarker. (Ordet “herpetological” gör det hela om möjligt ännu mera aptitretande …)

Vissa av böckerna på bloggen har kanske förlorat en del av sin aktualitet …

Men vissa känns fortfarande lika oundgängliga för den intresserade lekmannen …

Jag vet inte vad det säger om mig att jag får lust att köpa, äga och läsa åtskilliga av de skamfilade biblioteksfynd som två amerikanska biblotekarier ondgör sig över på bloggen Awful Library Books — möjligen är det om inte annat  en antydan om att jag kommer att behöva flera bokhyllor inom kort  (jag behöver faktiskt  flera bokhyllor redan nu, slår det mig ).

Å andra sidan tvivlar jag på att många av mina alerta och nyfikna läsare skulle kunna hejda sig själva om de snubblade över … ja … låt oss säga …

Eller varför inte …

… eller …

… eller …

Fast om sanningen ska fram så finns det även en och annan bok på bloggen som kanske inte känns så där väldigt angelägen …

Första hieroglyfen : mj — andra hieroglyfen: j — tredje hieroglyfen: w. What does that spell? Mjau!

Hieroglyfhuggarna verkar vara förtjusta i att iföra sig såväl skärp som hängslen:  inte nog med att j-et är dubblerat, vi avrundar dessutom ordet med en bild på själva katten — ett determinativ som vill upplysa oss om att det rör sig om ett litet kattdjur.

Determinativerna är alltså små symboler som ska ge läsaren hjälp att tyda inskriptionernas fiffiga sammelsurium av stavelsetecken, ljudtecken, ideogram och rena rebuslösningar — ett tecken som visar mera allmänt vad det rör sig om. Den där böjda armen som man så ofta ser antyder till exempel att det handlar om något slags arbete.

Khnumtemplet i Esna

Dessutom ger determinativerna  solens söner, kusinbarn och bryllingar möjlighet till ett slags ordlekar  som inte är möjliga i vårt alfabet. Något kvickhuvud kom till exempel på idén att skriva en hymn till getguden Khnums ära som uteslutande består av gethuvuden, vars betydelse ändras genom determinativer. Denna bragd som skulle göra Sten-Åke Cederhöök mållös av avund kan man beskåda i Esnas Khnumtempel.

(Upplysningarna i ovanstående text är hämtade från John Mans intressanta och underhållande  Alpha Beta — How Our Alphabet Shaped the Western World. Det var för övrigt där jag stötte på den strippande assyrologen George Smith också … Och den som inte kan få nog av mina utgjutelser om hieroglyfer kan läsa mer här. )

Så vitt jag kan kan googla mig till har den här boken inte kommit i svensk översättning, vilket förvånar mig en smula. Visserligen är den en genrehybrid av det slag som ibland gör förläggarna förbryllade — historisk roman, humoresk, thriller, fiktiv biografi. Men Michael Chabons The Amazing Adventures of Cavalier and Clay — som Carter Beats the Devil påminner en del om — innehöll ju en lika frisk mix av ingredienser, och den blev ju översatt och även rätt uppskattad av “Den bisarraste av alla germanstammar” (för att nu tala med Frank Heller).

Möjligen hamnade boken en smula i skuggan av de brinnande tvillingtornen — jag såg att den varit “månadens val” i en bokklubb i september 2001, vilket kanske var en smula olyckligt. Men i den engelskspråkiga världen var den ändå synnerligen framgångsrik — kritikerna talade i tungor och tävlade om att övertrumfa varandra i superlativer. Vilket i o f s inte alltid behöver betyda särskilt mycket — de mest mediokra böcker kan numera ha omslag som pryds av glödande beröm — “Släng dig i väggen Shakespeare! Här kommer Dan Brown!” — “Sannolikt den viktigaste volym som den västerländska civilisationen hittills frambringat — jag faller på knä och tillber Tom Clancy”.

Men i det här fallet vill jag nog hävda att även de mest utsvävande lovord är helt på sin plats — Carter är en häpnadsväckande prestation: oavbrutet spännande, roande, lyrisk och lärorik. Boken är 560 sidor lång i storformatspocket men “reads like a novella”, som Time Out skrev i sin recension.

Handlingen i boken är något svårsummerad. TIll en del är den en fiktiv biografi över den verklige Charles Carter, framgångsrik trollkonstnär under nittonhundratalets första decennier — till en del är den ett slags pusseldeckare som handlar om president Hardings död i San Francisco 1923. Historiska fakta och illusoriska falsarier vävs ihop med stor skicklighet till en ofta andlöst spännande och synnerligen välskriven berättelse.

Det är dessutom något så ovanligt som en bok som från start till mål är skriven med smittande gott humör. Jag kommer att tänka på Jerome K Jeromes Tre män och en båt — Jerome hade ju fått i uppdrag att skriva en guidebok, men var nygift och såg världen i ett sånt försonande skimmer att han inte för sitt liv kunde sänka sig till fackboksprosa utan svävade iväg i ett friflytande kåseri som kom att bli en humoristisk klassiker. Även Carter Beats the Devil känns som om den är skriven av en nygift författare.

Det tog Gold åtskilliga år att färdigställa boken — den är ett smärre underverk av research, som elegant har gömts undan i texten och matar den underifrån med en ovanligt stark tidsstämning. Jag har ju själv fuskat lite med att skriva romaner som utspelar sig på tjugotalet och jag är full av beundran för Golds säkra instinkter och massiva kunskaper om perioden. Dessutom är han fyra år yngre än mig — damn his oily hide! Carter Beats the Devil är en bok som jag är svart av avundsjuka för att jag inte har skrivit själv — och avundsjuka är ju som bekant den mest uppriktiga formen av beundran.

Enligt Wikipedia ska Gold komma med en ny roman i augusti 2008 — och jag väntar med nybadad andedräkt, som vi översättare säger.