Idag lever vi livet litt lenger enn igår. Er du sikker på du vet hvor du er på vei? Verden er sydende av liv og likevel en avgrunn av tomhet.

Alt er en prosess. Du står aldri stille. Om livet er en vei så er alt i verden noe du går forbi, eller tar med deg et stykke på veien. Man finner andre mennesker, opplevelser, lykke, og depresjon. Du tar det med deg, og etterlater det på et punkt. På slutten av reisen er vi alle alene. Hva du har gjort i mellomtiden blir hvisket ut i sanden. Livet har aldri sin begynnelse, for tenker man på livet så lever man det samtidig.

Vi kan bruke dagene til å utforske verden, til å oppleve mest mulig, til å leve slik vi ønsker, til å føle sansene ut til det ytterste. Spør deg om det er verdt å ofre noe, eller vinne noe. Spør deg hva du elsker i livet, om du lever det eller om du er på vei dit.

Hvor er du idag, igår og imorgen? Eksisterer imorgen? Har livet eksistert fram til dette punkt?

Hva er verden? Hva er mennesket? Hva vil det sies å være et menneske? Man tolker og fortolker og kommer ingen vei. Hundrevis av maur som leter etter sannhet, men som er fanget i egne nett av fortolkninger. Vi ser verden gjennom innlærte kategorier, og kategoriene i seg selv er historiske produkter av liv som er levd tidligere. Disse liv former livene idag og sannheten idag formes av sannhetene alle tidligere liv har levd.

En sannhet som aldri viskes videre forsvinner, men alle sannheter som leves er produkter av de som tidligere er levd og vi vil kanskje derfor aldri være originale, og aldri miste mye hver gang en sannhet ikke viskes videre og dermed forsvinner i sanden når mennesket som levde den går tom for dager.

Alle er mennesker, alle er individer, men likevel lever ingen uavhengig av hverandre. Du ser det han ser som hun ser som alle har sett før. Tanker er tenkt, glemt, levd, og funnet igjen. Man kan miste ting i sanden, men sanden forsvinner aldri, og dermed vil det man mistet aldri helt forsvinne selv.

Til slutt går man tom for sannhet, går tom for dager. Man blir levende spøkelser som vandrer utover sanden. Mennesket blir selv et glemt objekt i sanden, forsvinner som sannhet, og vil aldri finnes igjen. Likevel forsvinner man aldri, og glemte sår vil rives opp igjen, de samme gledestårene vil igjen gråtes. Du lever siden han lever siden hun lever og man vil aldri helt slutte å leve. Selv om hjertet slutter å slå.

En läkare ska gå ut med information om sjukdomar. Och om de är experter på något så ska de kunna på en opartiskt sätt tala om fördelar och nackdelar med de olika preparaten för att förebygga eller bota vissa sjukdomar… de ska också tala om biverkningarna av de olika medicinerna som kan stoppa sjukdomens förlopp och kanske också det man kan förvänta sig hända när man fått sjukdomen.. Dessutom ska de på ett opartiskt sätt tala om sjukdomen och dess olika faser och vad man kan förvänta sig av de olika symtomen som sjukdomen framkallar… Läkareden på Wikipedia och även från “Rygginfos lite mer allmänna nyheter“

Jag hittade också det här “Sveriges läkarförbunds regler för marknadsföring av läkarverksamhet m.m.” vilket gör det mycket intressant när man läser följande:

Igår tog det fyr. När Aftonbladets läkare Annika Dahlqvist gick ut och sa att hon INTE skulle vaccinera sig mot svininfluensan… Aftonbladet fick så många kommentarer att de idag har ytterligare en artikel om Annika Dahlqvist.. Hon strider därmed mot den regeln att faktisk marknadsföra en viss kost som på sikt kanske kan göra att patienter mår dåligt och kanske kommer att bli sjuka.. för det är faktiskt så att vi är alla olika individer.. och kan inte en läkare se det då känner i alla fall jag att läkarvetenskapen är på väg åt totalt fel håll…

Idag går hon ut på sin blogg om vad det är hon har sagt och att Aftonbladet har feltolkat henne.. men hon tänker inte på vad hon själv skrev på sin blogg den 6 augusti i år.. för då skrev hon så här:

Jag kommer i vilket fall inte att vaccinera mig. Jag litar på mitt goda infektionsförsvar, som har förbättrats ytterligare sedan jag övergick till lchf.

Jag brukar inte heller gå på mammografi eller cellprovtagning. Dels har jag inte tid, jag är mest ute på resa Sverige runt, dels så känns det som en droppe i havet när man tänker på all sjukdomsframkallande kost och medicinering som industrin förser oss med.

Sen får vi se hur det går för oss med hälsan och livet med åren. Så länge är jag och många andra lchf-ätare glada över att vi har fått en rejält förbättrad hälsa med vår nya kost.

Man måste ha med i beräkningen att Aftonbladet alltid behöver ha några dagar på att hitta saker som kan vara av intresse för läsarna.. och det finns så många bloggar att gå igenom.. och så ska det vara plats in tidningen/nätet.. och så helst när det är lite nyhetstorka… då kan de lägga in något som kan få folk att reagera.. för det börja ju mattas lite efter att det här har hänt.. och då måste något nytt tillkomma..

Dessutom blir jag så förbannad att hon går ut och säger att hon känner sin kropp och då behöver hon varken gå på mammografi eller cellprovstagning… för problemet med detta är att du inte känner dig sjuk.. ok.. jag har en knöl i bröstet.. men om jag hade cancer så skulle jag magra, få matleda, bli trött, känna mig sjuk och allt annat som man kan tänka sig att man råkar ut för om man får en dödlig sjukdom… men jag gjorde inte detta.. det ända jag kände var en knöl.. inte något som sa att det var cancer… och risken var ju bara 30% att det skulle vara en cancertumör.. vilket det nu var..
För att inte tala om cellprov.. har en mycket god vän.. som var iväg och gjorde detta.. och hon var pigg och frisk som en nötkärna.. men hon hade rejäla cellförändringar.. och det var jag som sa att hon skulle iväg när hon blev kallad… men hon mådde ju så bra.. men det är en billig livförsäkring sa jag då… varvid hon faktiskt gick iväg.. vi undrar fortfarande idag vad som hade hänt om hon inte gått iväg och gjort det där cellprovet..

Att en läkare kan gå ut och tala om att hon har så bra immunförsvar att hon inte kommer att få cancer är rena idiotin.. det är rena rama självmordet.. och hade jag haft henne som läkare hade jag bytt direkt.. att sen media är så jävla dumma att de trycker skiten är under all kritik…

För detta betyder att jag är dum i huvudet.. jag är dum som inte äter LCHF-diet.. för jag har ju fått cancer.. och jag undrar vad som hade hänt om jag ätit den där kosten..
Om jag då fått cancer.. vad hade hänt då.. hade jag kunnat stämma någon då…

Jag undrar om det är någon som har fått cancer eller som har fått cellförändringar när de gör cellprov fast de äter LCHF kost… för det kan inte vara så att bara en kost gör att du slipper dessa sjukdomar..

Nä.. någon måtta på tokeriet får det faktiskt vara!!!

Läs även andra bloggares åsikter om pysan, cellprov, cellförändringar, bröstcancer, LCHF, kost, diet, cancer, läkare, immunförsvar, media, mammografi, läkaretik, marknadsföra, individer, läkarvetenskap

Vissa människor har en otrolig förmåga att sparka på en när man känner sig bra, de gör det utan att egentligen reflektera över det och när man säger åt dem att sluta är det helt plötsligt inte deras fel utan ens eget.
Att de inte förstår gör bara saken värre. En person som inte kan förstå eller acceptera att en annan människa har en helt annan tankegång går inte så bra att ha å göra med. För mig är det en självklarhet att jag respekterar andras tankar och åsikter även om jag inte håller med om dem själv. Jag vet ändå att det finns människor som inte tycker som jag och det respekterar jag också. Men jag blir otroligt störd över att jag kan acceptera dem men de kan inte acceptera mig för jag tänker inte på samma sätt.

Om jag kunde välja så skulle människor vara så mycket mer toleranta mot varandra. Låta varandra vara och inte bråka om vem som vet bäst eller vem som cyklar snabbast. Alla är individer och vi måste komma ihåg det! I alla delar av livet och världen!

Om tio personer hoppar ut för ett stup, skulle du göra det också?

Cadii

För att sammanfatta, orsakas japanernas höga sparkvot (med låg konsumtion som en konsekvens) av oron de känner inför framtiden.

De sparar för att kunna förbereda sig inför risken av ytterligare ekonomiska kristider.

De sparar för att de är rädda för att inte kunna behålla sina jobb om livstidsanställningssystemet avskaffas.

De sparar för att kunna klara sig i framtiden då det finns en risk att de yngre generationerna inte kommer att ha råd att försörja dem.

 Dessa orsaker till sparande i kombination med ett dysfunktionellt politiskt system som japanerna inte känner någon tilltro till, samt existensen av världens största statsskuld, som bara förväntas växa. Dessa problem måste utan tvekan lösas om Japan en gång för alla ska lyckas vända den negativa spiral som landets ekonomi för närvarande befinner sig i.

 /Andrea

Sjunkande födelsetal
Den sista anledningen jag tänker ta upp, som antagligen är den allvarligaste, är den sjunkande nativiteten, som i kombination med en oförändrad mortalitet ger upphov till negativ demografi.

Enligt statistik från november 2008, utgörs den japanska populationen av följande andelar:

-     0 – 14- år: 13,5 %

-     15 – 64 år: 64,1 %

-      65 år och äldre: 22,4 %

Statistik över mortalitet och nativitet
Redan här ser man att andelen “65-åringar och äldre” är större än andelen 0-14-åringar. På CIA:s rankinglista över nativitet i olika länder, ligger Japan på plats 224 med 7,24 födda barn per 1000 människor. De innehar med andra ord placeringen som det land med världens näst sämsta nativitet. Endast Hong Kong är sämre.

CIA har även en rankinglista över mortalitet. Där ligger Japan på en 72:a plats utav 224, med 9,54 döda per 1000 invånare. 
Man säger att Japan befinner sig i det fjärde steget i den demografiska transitionen – det dör fler än vad det föds.

Problematisk framtid
Den yngre generationen av japaner står inför ett allvarligt problem: att finansiera den äldre, pensionerande generationen av 40- och 50-talister. I artikeln “Japan – åter en ekonomi i världsklass” står det att den japanska arbetskraften kommer att falla med 10 miljoner japaner fram till år 2030, vilket kommer att innebära allvarliga problem, då det redan nu är svårt att nyrekrytera.

Detta i kombination med fallande födelsetal och med en statsskuld som utgör 180 % av BNP, utgör ytterligare en anledning för japanerna att spara: det finns ingen garanti för att de kommande, krympande generationerna kommer ha råd att försörja den åldrande generationen.

 /Andrea

Något annat som associeras med den japanska ekonomin och arbetsmarknaden, är de så kallade livstidanställningarna, som är ett namngivet fenomen, som på japanska heter shushinkoyo. Detta innebär att japaner rekryteras från skolan hellre än från andra arbetsplatser, och stannar inom samma företag fram till pensionen. Folk som varit anställda hos flera olika arbetsgivare betraktas till och med av somliga som illojala.

Då livstidanställningar är ett dyrt system för företagen, kommer andelen livstidsanställda i framtiden i Japan (som idag uppgår till ungefär 20 % av befolkningen) att minska.

En undersökning gjord av JILPT år 2004 visar att 78 % av japanska arbetare gillar systemet med livstidsanställning och känner sig trygga med det. Med den här statistiken som grund, vill jag påstå att många japaner känner oro inför risken att inte kunna behålla sina jobb om detta system avskaffas, vilket skulle kunna vara en förklaring till japanernas beteende att spara.

 /Andrea

Japan är ett land som gått från u- till i-land på 20 år, vilket är en väldigt hastig tillväxt. Japans historia som i-land sträcker sig tillbaka till 1960-/70-talet och är med andra ord inte så lång. En av anledningarna till japanernas sparande, är deras korta men intensiva och stormiga ekonomiska historia, som innehåller tre allvarliga recessioner:

1.   Den globala ekonomiska krisen under slutet på 1980-talet, som i Japan orsakades av att en fastighets- och aktiebubbla sprack, vilket ledde till en enorm bankkris.

2.   Mellan 1997 och 1999 led Japan av en recession orsakad av den världsdelsomfattande finanskrisen i Asien. Denna ledde till att statsskulden ökade kraftigt och att börsen föll.

3.   IT-bubblan som sprack runt millenniumskiftet, vilken ledde till att exporten minskade och färre investeringar gjordes.

Med tanke på detta och landets relativt korta tid som i-land, har japanerna antagligen lärt sig att spara sina pengar för att känna sig trygga inför framtiden och möjliga finanskriser.

/Andrea

En av anledningarna till den svaga konsumtion som råder i Japan (som vi har diskuterat) är dels japanernas ovilja att konsumera och istället spara p.g.a. rädsla inför framiden, men det är även deras oförmögenhet att konsumera.

Som det ser ut idag i Japan som så sjunker befolkningen, vilket gör det ännu viktigare för samhället att befolkningen konsumerar mer per person för att hjulen ska snurra och BNP-tillväxten ska bli god. Detta har inte skett i Japan, snarare det omvända, vilket gjort att BNP sjunkit, som Andrea så fint skrivit i ett inlägg för ett tag sedan.

En annan anledning till japanernas ovilja att konsumera är deras oförmogenhet att göra det. De har helt enkelt inte råd att konsumera så mycket som de borde för en god BNP-tillväxt i landet. Detta beror på att många japaner bara jobbar deltid. En tredjedel av sysselsättningen i Japan består av deltidsarbetare med relativt låga löner enligt Virginia Palms artikel på http://www.aktiespararna.se/start. Detta hämmar den privata konsumtionen som är jätteviktig i en fungerande ekonomi och ett fungerande ekonomiskt kretslopp. Konsumtion är a och o.

Japans arbetsmarknad som den ser ut idag kan vara en av de inhemska bidragande orsakerna till den dåliga ekonomin vi ser i landet idag.

/Louise

Att jag tillsammans med mitt ex har skapat de fyra absolut bästa och underbaraste individer jag någonsin kan tänka mig!

Jag är sååååå stolt över de, och kan uppriktigt sagt säga till er alla att är det något jag verkligen tycker att jag “gjort bra” så är det just att hjälpa dessa underbara varelser till att bli så fina,trygga,charmiga,roliga,smarta,generösa,vänliga,glädjefyllda och härliga barn som de verkligen är!!

Jag känner att min kärlek och uppmuntran hjälpt de på vägen till att bli vad de är idag och det kära läsare är något jag känner sån stolthet över.

Som nu tex. när jag sitter här och skriver så kom min yngsta son Liam fram till mig och frågade mig:

-Mamma….vet du en sak?

Nee vaddå svarade jag..

Då sa han…- Att jag älskar dig mamma,så underbart!

Förstår ni vilken känsla!

Är så lycklig över att ha turen att ha fött fyra så underbara små kottar.

LOVE

(Världens längst bloggrubrik?)

Snart kommer en japan hit och ska åka ända upp till Lappland, Kiruna och hela samevärlden. Jag blev bjuden att följa med, vilket nu i efterhand verkar riktigt lockande. Jag vill se samerna och deras rika kultur en dag! Han ska till ishotellet, se norrsken och äta renkött.

Och så jag. Som åker till Japan för att uppleva bento, karaokebarer och metropolpuls.

Två personer som söker sig bort från sina egna rika kulturer för att uppleva en annan. En annan riktigt långt bort. Två världar.

Är inte det lite lustigt? Varför sätta sig på ett plan när man rika upplevelser en tågresa bort?

Två individer som är hemmablind.

Därför upptäckte jag samisk musik – här i form av samisk pop. Helt fantastisk musik som påminner om isländsk musik, inte minst i språket. Hon jojkar och det är ju helt fantastiskt i sig i crescendot! Varför har inte vi fått lära oss mer om samerna i skolan! Jättetråkigt, speciellt när vi har en minoritetsbefolkning med eget språk och kultur som är värdsunik. Bara jojkandet är unikt. 

Denna musikvideo valde japanen med motiveringen: “They are ‘’Yanawaraba’’ from Okinawa, it’s like Sami in Sweden I think! (As Sami culture is different from Swedish general culture, Okinawa’s is a little bit different from Japanese general culture.)”

En diskussion som ofta dyker upp när man är mer eller mindre anonym på internet, är huruvida man ska “visa att man står för sina åsikter” genom att vara öppen med sin identitet. Själv la jag mig nyligen i en sådan diskussion som uppstod bland kommentarerna till ett inlägg på Biology & Politics. (Diskussionen handlar främst om hur nazism ska bekämpas, och frågan om anonymitet är ett sidospår.)

Argumenten jag la fram för rätten att vara anonym, handlade om att jag och många med mig har för mycket att förlora på att blogga öppet – främst på våra jobb. Värt att påpeka är att det inte handlar om någon paranoia, utan om något som faktiskt sker. Det finns också andra skäl att ligga lågt med sin identitet, samtidgt som man inte bör låta sig skrämmas. Det är dock en avvägning som var och en måste få göra. Och det utan att anklagas för att inte stå för sina åsikter.

Nåväl, det var inte om detta jag ville skriva. Det är trots sin relevans ett ganska billigt sätt att komma undan en djupare diskussion om anonymitet. För frågan är, varför detta fokus på avsändaren av åsikter? Här kan man såklart invända att det inte gör någon skillnad om man undertecknar med “Anna” eller “lillstrumpa” – det vill säga att bara för att man är öppen med sitt namn behöver det inte säga ett smack. Ska man dra det ett steg längre borde man i så fall argumentera för att lägga ut personnummer så att vem som helst lätt kan kolla upp närmare vem bloggaren/kommentatorn är. Det är det väl knappast någon som tycker, och det är inte heller detta fokus jag vill lyfta fram på anonymiteten.

Nej, jag vill hävda att anonymiteten har ett värde i sig. För vari ligger det intressanta i att veta vem som ligger bakom texter på t.ex. en blogg som denna? Jag kan sträcka mig så långt som att det är relevant på vissa typer av bloggar. Vilka som hör dit kan diskuteras, men när det gäller texter inriktade på arbetsplatsskildringar och klasskamp (bloggkollektivet Vardagspussel där jag också skriver är ett sådant exempel) ser jag ingen som helst anledning att gå ut med sin identitet. Vad vi försöker göra är just att lyfta fram ett kollektivt perspektiv, baserat på våra egna erfarenheter. Vi vill inte tala om för andra hur de har det, det vet de bäst själva, men vi vet att våra erfarenheter delas många andra inom arbetarklassen. Min vän Planekonomen hade ett fint citat på det temat, på sin gamla blogg. Citatet lyder:

Jag skulle vilja skrifva en hel lifshistoria för dig, men om man tänker på sin egen, då har man alla arbetares historia på en gång. (Hjalmar Wång)

Naturligtvis delar inte alla arbetare exakt samma upplevelser (särskilt inte sett ur ett globalt perspektiv), men det är inte heller poängen. Det som är viktigt är vad som förenar oss: våra visserligen olika men i grund och botten delade erfarenheter av vad det innebär att vara lönearbetare i ett kapitalistiskt system.

Vad har då detta med anonymitet att göra? Här vill jag gärna citera Petter som i ett debattinlägg på SVT Opinion (som handlar om just det här som jag pratar om), skriver att han “är ointresserad av individer, politik handlar om kollektiv av människor och man talar alltid för ett visst intresse oavsett vilket namn man väljer.” Så låt oss tala för våra egna intressen, i egenskap av arbetare. Och låt oss göra det utan att fästa för mycket vikt på vem som säger vad.

När jag ändå är inne på ämnet vill jag också framhålla Prole.info som ett utmärkt exempel på hur kollektivitet kan förmedlas genom anonymitet. Anonymiteten ligger inte bara i att tecknaren/tecknarna inte går ut med sin(a) identitet(er), själva illustrationerna är en visualisering av det jag pratar om. Det är bilder av det ansiktslösa motståndet, bokstavligt så väl som metaforiskt.

Dessutom vill jag passa på att länka till min kamrat Kluster X som i sitt senaste inlägg skriver intressant om dokumentärfilmaren Adam Curtis.

Min vän Job skriver enkelt och bra om oförmåga att se strukturella mönster. Jag kan inte annat än hålla med om hur tröttsamt det är när man försöker beskriva maktstrukturer och någon jävel kontrar med att alla inom den eller den gruppen faktiskt inte är på det viset.

Särskilt irriterande tycker jag att det är att höra det här argumentet när det för debattören är en fråga om att slippa ifrån ansvar. Som när män tror sig slippa undan feministiskt ansvar genom att försäkra att de minsann är schyssta killar som aldrig skulle slå sin fru, eller vad diskussionen nu handlar om. Precis som det påpekas i bl.a. Med uppenbar känsla för stil (Stephan Mendel-Enk) kan inte sådana företeelser betraktas som abnormiteter, utan måste ses som någonting som drivs fram av en manlighetsnorm.

Jag skulle kunna komma med en rad exempel, men det känns överflödigt och Job är tydlig nog i sitt inlägg. Istället tänkte jag lite kort försöka utveckla det han tar upp. Något som åtminstone jag brukar få höra när man pratar om kollektiv är den uttjatade kommentaren “men ett kollektiv består ju av individer”. Nej, skulle jag säga. Att prata om hur ett kollektiv agerar är något annat än att prata om att vad just du som individ tycker/tänker/gör. Men om många individer agerar på ett visst sätt då? Jamen då handlar det ju inte längre om individer, utan om en grupp!

“Men”, invänder någon, “det är väl ett tråkigt synsätt?” Jaha, kanske det, men det är inte jag som har hittat på att det finns grupper i samhället. Första steget mot det klasslösa samhället är att erkänna att klasser existerar, första steget bort från könsrollerna är att är att se att man är en del av dem, och så vidare.

Eftersom jag vaknade tidigt så har jag roat mig med att sitta och surfa runt på olika bloggar, kolla bloggportalen och vad folk skriver om övervikt och fetma och liknande.

En sak som slår mig direkt som är gemensamt för de flesta bloggar som jag läst på morgonen, är att de är så otroligt trångsynta! Det spelar ingen roll exakt vad bloggen handlar om i övrigt men så fort det kommer till övervikt och fetma så är åsikten den att man kan inte vara nöjd om man är fet! Är det inte fördomar så är det istället att man tycker synd om överviktiga.

Tittar man närmare på saker som nämns är det sådant som att man kan ju absolut inte äta annat än godis om man är så fet som vissa är, tex xx! Eller som detta jag såg : Se bara på Du är vad Du äter, Anna Skippers program som är världsbäst och visar alla feta människor ur den sanna synvinkeln – de är vidriga!

På sätt och vis blir jag varken upprörd eller förvånad över det som skrivs, lika lite som jag blir det över viss dubbelmoral hos en del som kommenterar hos oss (på ett inte särskilt trevligt och väldigt ifrågasättande sätt) och blir upprörda för att vi inte håller med dem och sedan skriver ner oss på sin egen blogg och inte kan förstå att vi irriterar oss över det. Bara för att vi inte tycker samma sak som dem, så innebär det inte att vi har fel i våran åsikt och våra tankar.

Att vara plussize, överviktig, fet, stor, ja oavsett vad man kallar det innebär inte per automatik att man är en ohälsosam, svag människa som lever på fet mat och godis och aldrig rör på sig. Precis som det per automatik inte innebär att alla underviktiga människor svälter sig själv och inte äter mer än ett salladsblad om dagen.

Vi gjorde en förklaring tidigare i veckan i en kommentar som undrade hur vi såg på träning bla, att träning är underbart och en stor källa till glädje. Men när vi skriver det så är det många som vägrar tro på oss och menar att vi skulle ljuga. Det tas för givet att vi måste äta på ett visst sätt, för att vi är överviktiga. Inser inte människor att det enbart är en fördom, en som vi försöker krossa.

Förutfattade meningar och åsikter kan ofta vara väldigt farliga just för att man dömer människor på förhand utan att ha alla fakta. Att säga att alla feta människor är ohälsosamma äckliga monster är precis lika fel som att säga att alla zigenare är kriminella – man ska aldrig dra alla människor över samma kant.

Det innebär att man kan missa att lära känna en underbar människa, eller att lära sig nya saker och få en annan syn på livet, för att man tar givet att alla ur en grupp i smahället fungerar och tänker precis likadant. När det istället är så att alla är enskilda individer, alla är unika.

Inom alla samhällsgrupper så finns det många olika människor, som alla är på sitt eget sätt. Vi skriver om oss, vår synvinkel och vårt levnadssätt. Vi kan stå för att vi lever hälsosamt och rör på oss, vi är inte de monster vissa försöker utmåla oss som.

Många talar om de enorma summor som feta människor kostar samhället varje år på grund av sina sjukdomar och ohälsa men om man ställer det mot vad tex kriminalvården kostar samhället, vad narkomanvården och liknande kostar – allt handlar ju om vad man jämför det med. Dessutom så är det återigen att ta saker för givet. Vi kostar i alla fall inte samhället mer än någon annan bara för att vi är överviktiga. Ingen av oss går till läkaren särskilt ofta, och när vi gör det så är det inte av skäl som rör våran vikt.

Sen har vi ju detta (hittade detta på en blogg som jag vägrar att länka till pga innehållet) :

Asså om du fick välja mellan att bo granne med en extremely fet familj (mamma, pappa, son och doter i tonåren), en peddofil (straffad), en hysteriskt religiös familj (galnafanatiker) och ett nigga´gangsta gäng : Vilket skull DU välja? Jag skulle iaf välja så hära:

1. Religiösa fanatiker för dem kan man typ ignorera
2. Nigga-gänget för de har rätt bra musik smak och sen är det rätt tufft med värsta gänget som granne och håller man sig polare merom så får man nog inga inbrott eller att bli beskjuten
3. Feta familjen kommer på delad plats med peddon för jag skulle aldrig! tillåta mina barn att umgås med de feta barnen för mina barn skulle ju fan få dåligt rykte lissom och så kan de också bli så där släbbiga. Peddon kan man ju varna för och dessuom vågar han nog inge göra när han vet att polisen vet om han.

Sen fortsätter det i liknande stil men jag orkade inte läsa mer. Hur kan man ens resonera som så att man vågar inte umgås med feta människor för att de kan smitta? För att man kan få dåligt rykte av det? Vad för sjuk människosyn har man egentligen och vad har människor för värde för sådana här personer? Vi smittar inte, vi är som vem som helst, bara det att vi har fler kilon än “man ska ha”.

Det gör inte överviktiga till sämre personer. Det är när föräldrar lär sina barn sådant som mobbare skapas och alldeles för många föräldrar tänker sådana här saker. Vad hände med alla människors lika värde? Det är barn som lär sig sådant som trycker ner den där knubbiga tjejen/killen i skolan och anser sig ha rätt att göra det, för att denne skulle vara en sämre människa.

Som vi skrivit så många gånger tidigare så är vi hellre runda, glada, mår bra och trivs med oss själva än blir fixerade vid mat, kan inte blogga om annat än veckans vägning och hur mkt man gått ner i vikt och att man kan köpa mindre kläder än veckan innan. Vad har det för betydelse vad vågen säger och vad storleken på kläderna säger – så länge man är nöjd med sig själv och mår bra så varför inte nöja sig med det?

Dessutom så verkar det som att en del av de överviktiga människor som går ner i vikt, genom bantning, dieter, operation, oavsett vad.. Anser sig ha rätt att se ner på människor som väljer att vara nöjda som de är och inte faller för trycket att se ut som alla andra och följa samhällsidealen att man ska vara så mager att revbenen syns. Alla är inte på detta sätt, men de finns och de är inte roliga att umgås med när man själv arbetar med självacceptans och HAES.

Om du vill gå ner i vikt så är det ditt val och din kropp du arbetar med, gör ditt val och nöj dig med det men kom aldrig och försök ändra på andra människor utan låt dem vara nöjda som de är och må bra som de är.

Att förnedra och trycka ner andra människor är aldrig okej så försök inte linda in det i “välmening” eller “omtanke” för alla människor vill inte ha dina åsikter om sin vikt och leverne. Att säga till någon “du är söt, om du bara skulle gå ner x antal kilo så skulle du vara så snygg”, det är inte omtanke, det är ren elakhet! Det hade räckt med “du är söt”.

Låt alla vara som de är och ta sina egna beslut så kommer vi alla att må bättre och vara gadare

Läser vidare i Cecilia Gyllenhammar och Jessica Zandéns blogginlägg, det som artikeln utgår ifrån. Där hittar jag även fraser som “Dom är så fina (pappor), älskare, äkta män, så dom helt har tappat sin manliga identitet och runkar ensamma på toa när hustrun somnat.” och en rad andra konstiga påståenden som att folk jagar bort singlar från parfester och dylikt, för att det är norm att vara gift och tråkig.

Nu är det så att för det första så stavas dem inte dom, det är de eller dem som gäller. Kan man inte skilja på de och dem utan är feg och gömmer sig bakom småbarnens dom så behöver man inte skriva ett inlägg som så många människor kommer att läsa. Sedan så undrar jag vad de egentligen anser vara manlig identitet? En actionmandocka?

De skriver om män med bäbisar som om det vore omanligt, som om män inte kan tycka om att ta hand om sina barn. Jag tycker det är förjävligt! Jag vet väldigt få som faktiskt inte har velat vara pappalediga. Jag vet fler av den gamla skolan som önskar att de fått möjlighet än pappor som lidit och känt sig omanliga under sin pappaledighet.

Vad har de för rätt att placera alla män i ett fack? Säga att alla är likadana? Påstå att vi kvinnor “bara står ut” i ett äktenskap med en sådan man.

Jag älskar mångsidighet. Jag har en karl som vet vad han vill, tar egna beslut, kan slåss om det krävs (inte med mig, han har väl inte förstått kraften i ett försoningsknull ännu) men även vara diplomatisk. Som älskar djupt, passionerat och visar detta för omvärlden. Som jobbar hårt och vill beskydda, men som även vill bli omhändertagen. Som absolut inte skulle låta mig knipa hela barnledigheten, men som inte känner sig omanlig för att han vill vara hemma med sitt framtida barn. Han gillar heminredning, musik, tekniska saker, att bygga. Saker som anses vara både manliga och kvinnliga. Är han ingen riktig man för det? Jag tycker att de bästa männen är de män som inte låter sig placeras i fack, som inte underordnar sig sin partner, utan är sig själva, även om det råkar vara så att de vill gå runt med en bäbis på armen.

Jag tror att det Cecilia Gyllenhammar och Jessica Zandén försöker säga är att männen söker sig för mycket till det trygga. Det tycker jag också att många män gör. De går in i ett förhållande och tio år senare är deras helgnöje att spela fotboll med barnen och städa, frugan köper kläderna och bestämmer allt allt allt. Det handlar inte om att det är män, det handlar om att de är sådana som tar den lätta vägen, det finns kvinnor som är exakt likadana, som låter sig styras år efter år tills de exploderar för att de inte fått leva, till allas förvåning förstås.

De vill hela tiden inrikta det hela på kvinnligt och manligt, vilket jag tycker är fel, för det är alldeles för snäva roller för att använda i denna debatt. Det handlar om så mycket mer än så. De handlar om en generation av äldre kvinnor som helt missat hur saker och ting har förändrats och när de ser det så förstår de inte vad det är de ser. En generation som inte alls kan se till att män och kvinnor är olika individer som fungerar på olika sätt, utan bara ser manligt och kvinnligt rakt igenom.

Jag har själv skrivit om att jag tycker att jämnställdheten gjort oss för “könlösa” och det står jag fast vid, för vi är trots allt olika, vi män och kvinnor, och detta måste vi få fortsätta vara, i grunden. Det betyder inte att vi ska ta emot hela mans/kvinnorollen, utan att vi ska våga vara moderliga/beskyddande och inte skämmas om vi vill vara hemmafruar eller inte vill att frugan ska gå ut ensam när det är mörkt.

När det däremot kommer till förhållanden så kan man inte dra alla över en kam. Som det ser ut idag så finns det så många olika sorters förhållanden, så många olika sorters människor. Jag tycker inte att vi är instängda i äktenskapet, Jag tycker vi i sådana fall blir instängda i kvinnor i Cecilia och Jessicas förlegade åsikter, åsikter från kvinnor som tror att allas äktenskap är som deras egna var eller är. Som inte kan se att vi unga faktiskt lever annorlunda, kvinnor som inte vågade ta risker förrän de blev 45.

Vi blir varnade för att våga satsa på kärlek och barn när vi är unga. Vi blir varnade för att våga älska, för vi kommer missa hela vår ungdom om vi älskar får man höra. Vi blir rädda för kärlek, familj och normer, sedan när vi kommer fram till att det var det vi ville ha så är vi för gamla för att skaffa det.

Det är inte äktenskapen som stänger in oss i roller, det är åsikter, de äldres åsikter om allt vi gör och allt vi tänker och allt vi inte får göra som dem, De äldres tro på att saker inte har förändrats för oss, för att de inte har förändrats för dem. Alla ser inte lyckan i att vara skild och ha en 20 år yngre älskare, för oss som i viss mån fått leva ut vår sexualitet och bombats med sex från höger och vänster är detta inte hippt. Vi är en generation som vill återerövra det fina i kärleken. Låt oss göra det.

Fantastiske Anathema har nok en gang skrevet så bra om ting jeg tenker på, denne gangen om janteloven. Etter å ha bodd en del forskjellige steder har jeg opplevd ulike grader av denne loven. Fra en utkant på Sunnmøre hvor man helst ikke skal stikke seg ut, til et snobbested i Boston hvor alle trodde de var viktigst i verden og ikke kunne forstå hvorfor absolutt alle andre måtte være så utrolig håpløse hele tiden. Jeg liker ikke janteloven, men det komplett motsatte var muligens ennå verre.

Janteloven fungerer også forskjellig fra sted til sted, og gjennom tidene. Da jeg vokste opp var det bra å hevde seg, men da skulle det være på en naturlig måte, og det måtte fremheves av noen andre enn man selv. Det var bra å være pen, men man skulle for all del ikke prøve å være det. Skulle man sminke seg så måtte det være på en naturlig måte, helst skulle det se ut som om man ikke hadde sminket seg i det hele tatt, at man hadde våknet sånn. Det var bra å ha bra kropp, men den skulle ikke vises med store utringinger eller lignende. Det var viktig å ha de riktige klærne, men aldri å tro at man var noe. Og så var det stort å ha talent i noe, men man måtte ikke tro at man var flink, og helst ikke gå inn for å være det. Naturlig talent var best. Og så kunne det bli oppdaget helt tilfeldig av noen. Kanskje tok man helt vanlige timer i et eller annet instrument, og så synes læreren at denne personen er ekstra flink. Da kunne de som syntes det oppfordre personen til å kanskje ha en konsert, og så måtte personen se i bakken og rødme og si at nei han er da ikke noe spesielt han. Og så kan alle andre si joda joda, og oppfordre mer, og til slutt kan man la seg overtale. Da er det lov å vise talentet sitt. Så lenge det ikke er for ens egen del. Så lenge man ikke kom med ideen selv.

Dette har etterhvert irritert meg. Jeg mener det er stor forskjell på å  være flink i noe, og å tro at man er viktigere eller mer verdt enn andre mennesker. Folk er forskjellige, sånn er det bare. Og Norge er veldig flinke til å skulle putte alle i en boks. Og så kan vi plukke ut dem som fortjener det, så lenge de klarer å holde seg ydmyke og late som de ikke fortjener den plassen de har fått. Det er lite rom for å hoppe ut av boksen selv. Si at vet dere hva, jeg tror jeg kan få til noe her borte jeg. Stikke seg frem, huttetu. Hvorfor kan ikke folk få lov å erkjenne at selv om det er ting de ikke er så gode på, så er det også ting de får til bra, kanskje bedre enn de fleste? Jeg tror janteloven er mye av grunnen til at f.eks. Sverige har hevdet seg så mye bedre i utlandet enn det Norge har. Her skal vi være fornøyde med det vi har fått til, ikke stå på videre når vi har det bra nok som det er. Jeg tror vi kunne tålt en god dose høyere selvtillit enn det vi har, og å ha selvtillit går faktisk utmerket hånd i hånd med å være realistisk. Det er forskjell på å ha selvtillit og å være egosentrisk eller selvgod, men når det ikke er lov å ha selvtillit eller å stå for det man kan, så er det de selvgode som står igjen med både oppmerksomhet og makt, fordi de ikke bryr seg.

Når man vokser opp med janteloven så sitter den dypt forankret, selv når man kommer seg unna. Sånn sett har det vært litt herlig å være i USA noen år, fordi det har vært en liten frisone fra janteloven. Og jeg har benyttet muligheten til å kjempe meg litt ut av den. Jeg har for eksempel aldri likt oppmerksomhet fra mange på en gang, og å snakke i forsamlinger har vært den store skrekken. De siste årene har jeg holdt frivillige foredrag, og prøvd å gjort det meste ut av dem som har vært. Jeg har stammet og rødmet, glemt alle engelske ord, og snakket alt for fort. Men med tiden har det blitt enklere. Nå er det en slags spennende nervøsitet. Jeg har funnet min måte å gjøre det på for at det skal gli best mulig, og jeg får glede av å få det til. Å få en forsamling til å le er stort, og jeg klarer å være fornøyd med det jeg gjør bra istedet for å gremmes over feilene. Og så har jeg vært i avisen, flere ganger. Jeg har ikke oppsøkt det selv, men når jeg har fått forespørsler så har jeg hatt som regel å si ja. Ett av mine pinligste minner fra barndommen var da en journalist i pittelille Sykkylvsbladet intervjuet oss som førsteklassinger om hva vi ville bli når vi ble store, og alle skulle minne meg på det i uker etterpå. Det er rart å komme hjem til en bygd hvor alle vet hvem jeg er, ikke bare fordi jeg ligner mamma, men fordi de har sett meg i avisa. Det er ett år siden broa i Minneapolis raste, men “fra Sykkylven” var nevnt i artiklene, så dette har folk visst virkelig lagt seg på minne. Det morsomme er at jeg en dag fikk en kommentar om at det ikke var rart at folk visste hvem jeg var sånn som jeg stakk trynet mitt frem i avisene eller noe. Og istedet for å bli flau var jeg bare fornøyd med å ha kommet over sånne holdninger. Jeg synes jeg har nådd langt.

Så var det blogging da, den ultimate kriminalitet ifølge denne loven. Eller er det greit så lenge man sier at man blogger bare for sin egen del og ikke bryr seg om å ha mange lesere? Svenske Blondinbella er i alle fall langt oppe på listen over folk man elsker å hate, både i Sverige og etterhvert i Norge. En overfladisk tenåring som tjener millioner på å skrive om absolutt ingenting og poste bilder av seg selv. Nå skjønner ikke jeg de som gidder å følge med på bloggen, men folk er forskjellige. Hva Blondinbella gjør på interesserer ikke meg, men det betyr ikke at det ikke skal ha lov til å interessere andre. Så hvorfor må man på død og liv mislike henne? Det finnes millioner av overfladiske tenåringer i verden, uten at resten får hatmail og trusler. Blondinbella har sett en mulighet til å tjene penger uten å gjøre noe særlig for det, og hun har benyttet seg av det. Det er tydeligvis ikke lov. Istedet for å tenke som meg at interesserer det meg ikke så følger jeg bare ikke med, så har mange bestemt seg for at dette må hun svi for. Da lurer jeg på hva som feiler folk, og samfunnet vårt. Blondinbella har ikke tatt disse pengene fra noen. Hadde hun ikke hatt lesere hadde hun heller ikke hatt reklameintekter. Jenta tvinger ingen til å klikke seg innom, det er faktisk leserne (eller mengden av) som bestemmer hvor mye hun tjener. Men folk klandrer ikke de som sørger for lesertallene, de klandrer Blondinbella. Fordi hun har blitt kjent og rik uten talent, hun må da skjønne at det ikke er lov liksom.

Jeg synes absolutt vi bør diskutere samfunnet vårt, hvordan det fungerer, hvorfor ting skjer. En debatt om hvordan det er mulig for en overfladisk tenåringsjente å tjene millioner på å ta bilde av sine nye klær er en ting. Å skulle hate denne personen er noe helt annet. Da bør man kanskje gå inn i seg selv litt, og spørre hvorfor man har dette behovet for hat. Om man kanskje er misunnelig, eller ikke har nok selvtillit og tro på seg selv. Hadde det vært mulig å jobbe med sine egne talenter istedet, og å være fornøyd med den man er? Igjen tenker jeg at Norge hadde hatt godt av å bytte ut janteloven med litt selvtillit og tro på en selv. Litt lov til å utvikle seg og stikke seg frem på de feltene man har interesse for. Lov til å prøve og feile litt, uten å bli ledd av. En lov som fremmer individer og glede, ikke undertrykker det.

I forrige innlegg la jeg ut en spørreundersøkelse om meg selv, for å finne ut hvor godt folk kjenner meg, både av venner og medbloggere. (jada fasiten kommer snart ;P ) Det ene spørsmålet gikk ut på hva slags alkoholholdige produkter jeg liker best. En som kallte seg Joar hadde ikke så lyst å ta testen, han ville heller skrive til meg hvor dårlig moral jeg hadde. Her var følgende kommentar:

Vi trenger kristne ledere som eier moral og derfor er jeg glad Dagfinn Høybråten styrer KrF og ikke Kjell-M Bondevik, for han hadde ikke noe særlig moral. Jeg skulle ønske Høybråten kunne støtte Norge Idag og Magazinet sin printing av Muhammedkarikaturene og blitt mer tydeligere på Israel saken og kampen mot Islam…

Vi er individer, ikke ideologier.
Når Joar tar utgangspunkt i mitt politiske ståsted som tilhenger av den kristendemokratiske ideologi, så forutsetter han at jeg er enig i absolutt alt KrF står for. Hver eneste sosialdemokrat, kristendemokrat og liberalist er nok ikke enig i alt som deres parti eller ideologi står for. Dette er kanskje noe jeg skal skrive mer om senere for det er mye som kan sies om individ kontra f.eks ideologi. Det er artig dette her med ideologi..partier har ofte evnen til å gå bort fra sin ideologi i noen tilfeller eller tolke den forskjellig i lys av deres situasjon,- i Norge f.eks blir KrF riktignok ansett som et borgerlig parti, men det er også et sentrumsparti.

I latinamerikanske land har de kristendemokratiske partiene en tendens til å gå i sosialistisk retning. Poenget mitt er at en ikke så lett skal anta at jeg mener man skal gjøre det så vanskelig som mulig for de som ønsker å selge alkohol. Jeg mener, KrF selv mener jo faktisk ikke at en skal forby alkohol. Derfor er det ikke et avholdsparti, men et måteholds parti, kanskje til stor forargelse for de fra bedehusene som mener dans og kino er synd. Alkohol er ok, så lenge det brukes med måte. Argumentet om at jeg skal føre alkoholikervenner på ville veier, ved å drikke litt alkohol, er en grusom forenkling. Hvorfor er det det egentlig?

Alkohol med måte
Joars argument om at jeg ikke kan være et forbilde for de som sliter med alkohol, fordi jeg kan nyte noen glass rødvin, er litt enkelt etter mitt syn. Om jeg er med noen som sliter med alkohol sånn rent fysisk, så er det selvsagt en helt annen sak. Jeg er nok ikke en av de mest forbudslystne i KrF (KrFU). Da det ble politisk korrekt å hevde at spilleautomater burde bli ulovlig i Norge pga de som sliter med gambling, så skrev jeg en post (på en side som har blitt hacket av fundamentalistiske muslimske hackere om vi skal tro deres egne ord..), der jeg tok til orde for et proft kasino med slike automater, der man f.eks kunne hatt streng sjekk av hvem som spilte, slik at de som led av spillegalskap ble nektet inngang. Jeg legger meg også i “sentrum” når det gjelder alkohol, da jeg mener at alkohol ikke nødvendigvis er helt forkastelig.

Mat kan også være forkastelig om det inntas i for store mengder. Eller piller. Eller til og med vann! Hehe, måtehold er noe jeg mener er viktig på alle områder i livet. Det kan selvsagt lett gå over en strek, og da får en svi. For å blande inn litt religion også her da, så sier jo f.eks Paulus noe veldig liberalt (men på samme tid konservativt), nemlig at en har lov til, men ikke alt gagner oss. Joar beskylder meg for å være en hykler faktisk, siden jeg kan nyte alkohol i “skjul”. Jeg er åpen om mitt forhold til alkohol jeg. Jesus selv drakk jo vin, og dette liker ikke religiøse kristne å høre. Derfor ble f.eks flere veldig provosert da f.eks Åge Åleskjær oppfordret kristne til å kjøpe en flaske vin i julegave til naboen, nettopp for å få vekk stempelet som “skinnhellig kristen”. Jeg støtter ham i uttalelsen. Jeg forstår argumentet fra en del kristne om at vi ikke skal te oss som de i denne verden, men de i denne verden spiser. Det gjør vi også. Uten å ta den helt ut så ser du poenget. Måtehold er også å ikke te seg som andre i denne verden, for mange drikker seg dritings på fredagene. Det er Norge et “fint” eksempel på.

God kristelig moral
Begrepet “moral” tolkes jommen meg forskjellig. Jeg liker ordet men forstår at kan misbrukes til de grader. Blir man for religiøs og innsnevret i sin verden, er moral et farlig våpen for å hakke på andre, og på samme tid et skjold for å trekke oss vekk fra verden. For meg er god kristelig moral (usj, det ordet gir faktisk MEG negative assosiasjoner ;P ) å hjelpe de som har det vondt, å ta inn over seg problemer som tilsynelatende også kan virke problematisk i forhold til en egens ideologi eller (tidligere tolkning av en) religion. Det er her jeg vender tilbake til dette med at vi ikke er ideologier, men individer. Følger man f.eks i for sterk grad en fundamentalistisk utgave av liberalisme eller sosialisme, så tror jeg samfunnet sliter. Se på USA, se på Sovjet. Det gikk ikke, og det går ikke helt bra. Fattigdom skapes, likhet med utrensking av de som er “utenfor” blir politisk korrekt osv.

Det er ikke bare religioner som har et potensiale i seg til å være livsfarlige om de blir brukt feil. Samme kritikken fortjener ideologier. Ideologier har også tatt mange menneskeliv. Lenin, Stalin og Mao drepte f.eks til sammen 100 millioner mennesker med sin tolkning av kommunismen/sosialismen. Jeg synes det er ubehagelig å høre Joars påstand om at Kjell M. Bondevik har en dårligere umoral enn Høybråten. Ok, så er Høybråten avholdsmann, men han kan ha flere skjeletter i skapet enn Bondeviken. Som om avhold skulle være en dyd fremfor alle andre dyder. Vi mennesker kan jo ikke se andre helhetlig, – det er vår begrensning. Så kan man gjerne gå innom debatt om KrFs forhold til Israel, “kamp mot islam”, og forholdet til Muhammedkarikaturene som Joar gjør her. Men det er en annen debatt. Forøvrig kan det sies at det hjelper lite på dialog med retorikk som “kamp mot islam”.

Konklusjonen min må da bli: Jeg har ikke dårlig samvittighet for å nyte alkohol og samtidig være med i et parti som ønsker at vi har et samfunn der Hans Nielsen Hauges mantra “handel med ansvar” er en drivkraft,- også i alkoholpolitikken.

Kommentarer fra innlegget på gamlebloggen:

Trond

27.nov.2007 kl.04:47

Martin

27.nov.2007 kl.04:58

Til Trond: Hehe, poenget mitt var at Joar beskylder meg for å drikke i “skjul”, men jeg har da alltid vært åpen med at jeg kan nyte alkohol =)

Heidi Victoria Moss

27.nov.2007 kl.05:08

For det første vil jeg bare kommentere det med kristendom, alkohol og avholdenhet. Mange mener jo at som en “god kristen” “bør man/skal man” holde seg totalt borte fra alkohol. Selv synes jeg dette er et vanskelig spørsmål, men jeg ser jo så klart effektene av alkohol, som i at mange hjem blir ødelagt og mange kan ødelegge både eget og de rundt seg sine liv pga alkoholavhengighet. Men hva som er
“god kristen moral” her, tror jeg er veldig personlig. Det er ikke noe rett eller galt svar. Det jeg også tror er veldig viktig når det gjelder slike temaer er å se ting fra flere ståsted.. Noe ikke alle kristne er like flinke til å gjøre, og kan derfor bli ganske trangsynte.Det å respektere at kristne vil være avholden fra alkohol er noe jeg støtter fullt ut, men da må det også gå andre veien.

Så langt som det med “skinnhellig kristen” går, er jeg med på det at kristne bør prøve å få vekk det stempelet.. For hadde ikke vi hatt det stempelet som “overmennesker” eller “trangsynte og dømmmende” hadde kanskje andre mennesker generellt vært både mer åpne og vennlige til å høre hva kristne har å si. Det å gå fremfor med et godt eksempel på medmenneskelighet, enn dømmende, pirkende og arrogante må da være mye bedre..

Ja, jeg stemte krf ved forrige valg, og ja jeg nyter alkohol fra tid til annen. Jeg ser ikke noe galt i det. Støtter deg 100% her Martin!

olec

27.nov.2007 kl.15:32

hehe, lykke til Martin.
Jeg skal si meg fornøyd så lenge jeg får velsignelse til å ha vin i sausen

Joar

27.nov.2007 kl.16:15

Til Martin,
Det var et godt innlegg du kom med. Men jeg står på det jeg har sagt og mener at alkohol er synd. Alkoholen har skapt et dårlig samfunn hvor vi ser masse helgefyll og en del familier som har gått i oppløsning pga alkohol. Hvorfor kan man ikke forby alkohol egentlig?? Saudia Arabia har gjort det, men jeg ønsker ikke et så konservativt land, men alkohol er ikke bra for noen.Når det kommer til bedhusene så vil jeg ta de i forsvar. Jeg liker ikke dansing, jeg synes det er umoralsk og forbinder det med alkohol og fest. Dansing og kino som du tar kort opp. Det fleste som går på kino er søppel. Men det fins gode filmer også som eventyrfilmene harry potter og ringenes herre, mens de fleste andre action filmer og sånt er bare noe tull..

Synder er så mangt er min mening, men de største syndene som kan begås er etter min mening…
1. Drikke alkohol,, 2.. røyke,, 3.. snuse og narkotika.. 4.. Danse og kino.. Men martin, er ikke alle former for nytelser umoralsk?? I fader vår så står det “før oss ikke ut i fristelse, men frels oss fra det vonde” det har etter min oppfatning at det er den onde sirkelen man kommer bort i hvis man går for langt når lysten tar kontrollen over et helt menneske…

Jeg har oppfatninger som kan sies å være veldig konservative, og føler meg vel med det… Angående Muhammed karikaturene og Islam så er jeg helt enig med det Carl I Hagen og FrP sier om de to tinga, for de har jo rett…. Jeg ser bare elendighet med hele den religionen…

kjell morten

27.nov.2007 kl.18:25

jaja… så var sex on the beach, Petterøes 3,samt generalen og hasjpipa, masurka og donald duck en verre synd en både drap, utroskap og løgner. Kanskje best du går inn i bedehuset igjen Joar. Det kan bli kaldt for deg i den virkelige verden. Var det forresten ikke Harry Potter som fikk så ørene og kosteskaftet flagret av kristenfundamentalistene? Synd, synd og atter synd… Jeg må skrive hjem til mor og beklage at hun fødte meg – for jeg nyter visst hvert et øyeblikk av dette livet. Ikke bra. Ikke bra..Jeg kan forsåvidt ikke skjønne annet enn at du ser hele livet som en elendighet Joar. Det synes forsåvidt jeg er kanskje den aller aller STØRSTE synden..

David

27.nov.2007 kl.21:08

Hehe. Enten denne Joar er en karikatur eller alvorlig, så fremstår han som en parodi, og ingenting annet. Ikke rart det er krig i verden når kino og dans regnes som mer syndig enn voldtekt og drap…

Martin

27.nov.2007 kl.21:33

Til Heidi Victoria Moss:
Kjekt med en som er helt på linje med meg her Selvsagt er det problematiske sider ved alkohol, og de må vi ta på alvor. F.eks så mener jo KrF at en skal i sterkere grad høre på politiets vurderinger i forhold til f.eks skjenkepolitikken. Dette er jeg enig i.Til Olec:Hehe, jeg husker den vin i saus-debatten ja =P
haha. Ja jeg synes du skal kose deg med den sausen jeg, Olec ;P

Til Joar: Takk for komplimentet =)
Jeg kan respektere synet ditt på alkohol, men når det gjelder synet ditt på dansing så synes jeg bare det er helt utrolig, og også synet ditt på det du kaller “fristelser” generelt. Tror du ikke Gud ønsker at vi mennesker skal kose og nyte livet når vi kan? Nei, jeg er glad jeg ikke bor på landet og går i bedehus, – da hadde jeg kanskje mistet troen =S
Det er også fascinerende at du mener at inntak av diverse saker og ellers artige ting, er verre enn drap, hovmod, løgn og utroskap for å nevne noe. Deg om det. Og om det så er riktig, som Hagen sier, at Islam er bare en morderisk religion og ondskap satt i system, så er det allikevel lite konstruktivt å bruke den slags retorikk.Vi burde heller alliere oss med moderate muslimer og stater for å kjempe mot de ekstremistiske. Med respekt kommer vi langt. Hvis ikke, kan vi skape grobunn for flere ekstremister. Jeg er klar over at det høres “politisk korrekt” ut, men det gjør det ikke mindre sant av den grunn ;P Vi må se på fruktene av det vi gjør og sier i sånne saker. Istedenfor å si “islam er en hatefull religion”, kan vi heller si at “islam brukes gjennom hataksjoner av enkelte ekstremister”.

Til Kjell Morten: Du er ikke den eneste som blir skremt =S Gud ønsker jo at vi skal ha det godt.
Vi trenger nødvendigvis ikke å tråkke over grenser ved å ha det gøy, som f.eks å drikke oss dritings, men å nippe et glass rødvin er noe ganske annet og det forundrer meg at Joar ikke ser dette.

Til David: Nei, jeg også synes det er ganske utrolig…for å si det mildt. =P

27.nov.2007 kl.22:30

Joar: Sier ikke Bibelen om at den alvorligste synden er “å gjøre den Hellige Ånd synd”? Altså å fornekte nåden og frelsen. Bibelen likestiller synder som f.eks hor, drukkenskap og baktalelse. Tenk litt på det.

Joar

27.nov.2007 kl.22:32

Til Martin og takk for langt svar …
Her er vi nok på to forskjellige planeter når det kommer til alkohol.. når det gjelder dansing så er det helt klart det er forkastelig.. dansing er negativt fordi det fører ungdom inn i et miljø som jeg ser på som svært negativt… dansing ødelegger moralen til ungdommen fordi den fremkaller dårlige sider som er umoralske og med en gang jeg ser dans, ser jeg også fest og fyll… dansen er ikke bra for ungdom og for noen…Men Martin, ikke
bare dans, men også musikk.. Hva med den sataniske rocken f.eks, den forferdelig rocken som forstyrrer sinnet til mennesker.. det ødelegger jo stemningen i samfunnet og ikke bare det, men det ødelegger også mennesker… du har vel sett sånne rockefolk… de blir jo helt ødelagte av det…. Musikk skal være rolig og avslappende, og det fins veldig få typer musikk jeg kan akseptere…

Og helt til slutt, nå er jeg veldig moralistisk, Martin …, men dette må jeg bare få lov til å si..
Jeg mener vi mennesker i samfunnet må ta oss kraftig i sammen og begynne å oppføre oss skikkelig.. Jeg må si at de fleste i dag har stor mangel på moral… Ta f.eks ekteskapsbrudd, barn som fødes utenfor ekteskap, folk som røyker og drikker, folk som driver med hor, umoralske erotiske tv program, se og hør, danskebåten og sånne ting… Jeg synes hver og en av oss bør sitte oss ned og se på hva vi kan forandre med oss selv, for jeg tror ikke Gud ville likt det han så var livsstilen til mange i dag… samfunnet er så umoralskt… homsene som ødelegger familiene er også mye i skylden av de lidelser som har skapt oppløsning i familiene… vi bør få tilbake moralen.. det er min mening…

David

27.nov.2007 kl.23:45

Dette tror jeg ikke noe på. Noen prøver å være morsom. Skal du lage komedie, så prøv for et litt bredere publikum.

Trond

28.nov.2007 kl.00:43

Joar: Du er ikke bare konservativ, men du leser ikke bibelen helt:1: jesus tar ikke avstand fra alkohol, men missbruk. Merk deg forskjellen.

2: Bibelen sier også ingenting som sier at dans er synd.

sliuk kunne jeg holdt på i timesvis, men for å være ærlig. jege r glad at personer som deg ikke sitter i styre og stell.

Conad

28.nov.2007 kl.10:56

Er enig med David her. Virker noe i overkant….

Martin

28.nov.2007 kl.11:31

Hehe, ja det gjør virkelig det…

Kari87

28.nov.2007 kl.16:01

Interessant tema.. Dette skal vi kanskje diskutere i timen i morgen. Kan bli spennende.
Jeg er selv avholds. Noe av grunnen for det er i solidaritet til dem som sliter med alkoholen.. Kunne ønsket alkoholen hadde blitt kastet ut av samfunnet. Hva skal vi med den? Den gjør utrolig mye mer skade enn den gjør godt. En annen grunn er ikke å føre sin bror til fall. Du nevner det i innlegget og mener det er et litt “svakt” argument.. Hvis jeg forstod deg rett. Det er jeg hel uenig i. Om det så er bare en liten sjangs for at jeg kan føre noe til fall med det så skal jeg holde meg langt unna det. En skal være veldig forsiktig med det mener jeg..
Joar sier at Bibelen sier at alkohol er synd.. Det gjør den ikke. Hvis han virkelig mener det (det gjør han sikkkert ikke så foreslår jeg at han tar en bedre titt i boken..
Paulus advarer mot å drikke seg full.. Det gjør han. Og hvorfor? Jo fordi det fører bare til utskeielser..

kjell morten

28.nov.2007 kl.18:01

Var noen som sa en gang: hva skal vi gjøre med alle de edrue idiotene? Det er fristende å tro at Joar er bare en som vil ytre seg i ytterkant – mulig at han sitter og ler i skjegget sitt..
Men uansett – det FINNES slike typer som han her. Det er fryktelig trist.. Men de har det jo mest vondt selv da. Vet ikke om det er noen trøst – kunne vært så alright om folk heller brukte livet sitt på å leve og nyte – glede både seg selv og andre. Det går meget godt an uten å skade andre! -Jeg forundres stadig over disse debatten blant mange kristne rundt nytelse – enten det nå er dans, musikk, mote, sex eller nå også onani. (kristenblogg) På kristenblogg er de opptatt av å presisere at jeg bør avstå fra “homofil praksis” (jeg antar det betyr sex) mens nå sitter de og diskuterer om onani er galt eller ikke. Og jeg vet ikke om jeg skal le eller gråte når Hesselberg forklarer at han runker uten å fantasere. Så hva var vitsen da? Jeg tenker at jammen må det være en enkel sak å avstå fra onani da…
Jeg kan ikke ha sex uten å elske – jeg kan heller ikke runke uten å fantasere. Ingen av delene skader noen – tvert imot.

Jeg tenker på PEPSI-reklamen “Image is nothing – thirst is everything”, og har kommet frem til at jeg liker bedre noe sånt som: “Thirst is something, but self-image is everything.”

Selvbildet, hva kan være mer viktig enn det? Det er et bilde vi skal leve med hver eneste dag. Hver dag blir tyngre om selvbildet vårt er dårlig eller i ubalanse. Sånt er ikke til å holde ut.

Tenk på venner. Hvordan kan man ha et godt bilde av sine venner om man selv synes man er en dritt, en taper, en særing uten mål og mening, en stygg streit mongo?
Hehe, det er lett å tenke sånn om seg selv. Det er lett å la gode kommentarer og ord prelle av og suge til seg de som sårer gjør oss mindre enn det vi er. Dessuten er det ikke riktig, hverken mot en selv eller venner, om man føler at man har lite å gi.

Jeg tenker på Gud. Hvordan kan mennesker tro på ham, og tro at han er kjærlighet og godhet når de gjerne ser på seg selv som bortimot det motsatte? Det er viktig å være ydmyk å se sine feil, men erkjennelser er til for å gå videre. De er til for å gå forbi det vonde, det som begrenser og heller se mot det som er godt. Gud har skapt oss i sitt bilde, og det er hans mål med oss å strebe mot dette bildet, på tross av syndefallet som har trykket oss alle ned.

Et godt selvbilde er essensielt for lykke i hverdagen.
Det er lett å glemme dette, og tro at et annet menneske skal komme å løse alle ens problemer.
Men vi må ta tak i oss selv, og spørre: “Hva må jeg gjøre for å føle at jeg er den jeg vil være?”
For selv om vi har venner og familie rundt oss; når det kommer til enden er vi alene i våre egne liv.
Vi er flokk”dyr”, ja, men også individer.
Og individet må føle at det har det godt med seg selv.

Kommentarer til innlegget da det ble publisert på gamlebloggen:

Knut Stian Olsen

27.jul.2007 kl.14:31

Martin

27.jul.2007 kl.14:47

Til Knut Stian: Det er ingenting gale med de eller med deg, hehe. Det er jo faktisk krakteristikker jeg har brukt på meg selv uten at det har hjulpet meg et fnugg.
Jeg tror vi alle og til føler at vi ikke er gode nok osv av og til. Men isåfall er det vel noe vi burde jobbe med. Men selvsagt kan man oppleve glede i livet selv om selvbildet ikke er helt på topp. Det skulle da bare mangle!..man burde prøve å gjøre det beste ut av det man har, så om det er noe ved en selv en ikke liker burde en endre på sin innstilling, og kanskje gjøre noe med det. Men det er jo selvsagt ikke alltid så lett som det høres ut.

olec

27.jul.2007 kl.15:00

Start hver dag med å si høyt “Dette blir en fin dag!”
.
Gyv lys på enhver oppgave med innstillingen:
.
“Detta fikser jeg!”

Martin

27.jul.2007 kl.15:05

Til Olec: Hehe, ja sånn skal det låte! =)
Håper jeg klarer å tenke mer sånn!
Ha en fin helg alle sammen forresten. (jeg pleier ikke å skrive det men hvorfor ikke denne gangen)

Minneapolise

28.jul.2007 kl.07:37

“Det er lett å glemme dette, og tro at et annet menneske skal komme å løse alle ens problemer.
Men vi må ta tak i oss selv, og spørre: “Hva må jeg gjøre for å føle at jeg er den jeg vil være?”
Likte denne biten veldig godt!

Martin

28.jul.2007 kl.11:41

Til Minneapolise:Så bra da. Det er kjekt å høre =)
Ja, jeg tror mange tenker at de før eller siden skal bli reddet av noen (et nytt liv som blir født, en ny kjærlighet), men jeg tror bare ikke at det er så enkelt i mange tilfeller. Kanskje det aldri er så enkelt.

Kari87

29.jul.2007 kl.15:00

Du er litt av en fyr.. Det må jeg bare si.. Åpen og ærlig.. Ikke mange som tørr å være det.. Respekt!

Martin

30.jul.2007 kl.12:51

Til Kari87: Hehe, javel..? Takk..hehe.. Men er det så unikt å være åpen og ærlig da? Jeg skjønner ikke helt at jeg skulle skillt meg noe særlig ut fra andre. *forundret* =P

Citat af Seneca Den Ældre (ca. 54 f.Kr.-39), romersk forfatter.

Klik her for at se flere citater af Seneca Den Ældre