Som andre organismer lever vi våre liv innenfor kraftfelt. Dere og jeg, ingen av oss er ikke frittstående eller frittsvevende størrelser. Vi kommer inn i verden som følge av krefters spill, og forlater den på samme vis. Bak alt vi foretar oss er der krefter i virksomhet. Vi blir hele tiden påvirket og utsatt for sterke og svake krefter som drar oss hit og dit, skyver og dytter på oss, løfter eller tynger oss, innvaderer og vrenger oss, trykker på oss, prøver å velte oss, utnytte oss og åpner seg for å bli nyttet av oss. Alt i livene våre handler om slike krefter, skjulte eller åpne, kjente eller ukjente, vennlige eller fiendtlige. Noen krefter vil bryte oss ned og eliminere oss, fjerne oss fra denne jord. Andre omfavner og styrker oss, gir oss rom og holder oss fast. For at et lite liv skal opprettholdes og vare ved må det være en balanse mellom krefter som bryter ned og krefter som bygger opp. Sykdom og kriser i livet handler om krefter og ikke minst balansen mellom styrkende og nedbrytende krefter i våre liv. Det finnes en egen medisinsk tankegang som omhandler akkurat dette. Salutogenese kalles studiet av hvorledes god eller optimal helse fremkommer gjennom blanseringen av sykeliggjørende og helsefremmende krefter i oss. Alle disse kreftene som vi er omgitt av vil hele tiden sine egne ting med oss, de vil gjøre bruk av oss til sine egne formål. Mange av kreftene kjenner vi godt til, andre vet vi lite om. Tyngdekraften er naturligvis den enkleste å merke. Helt fra vi kommer inn i verden handler det om å mestre tyngdekraften og dens virkninger på oss, komme seg i oppreist stilling, bevege seg stabilt og holde balansen, kunne bevege seg utvunget og samtidig bære med seg lettere eller tyngre ting. Om en går eller tar seg rundt med sykkel eller i rullestol er tyngdekraften lett å merke. Den er en manifest kraft som en ikke kan la være å kjenne. Det finnes også krefter som innvirker på oss på så uklare måter at de er latente krefter. Dvs, vi merker dem ikke til vanlig. Det er lett å overse at det også finnes en motsatt kraft til tyngdekraften, en levitasjons eller letthetskraft som gjør at vi kan føle  at vi blir svevende, at vi flyr eller letner. Mennesker har alltid lengtet etter å kunne fly på egen hånd, det mangler ikke på dumme forsøk på å realisere denne drømmen. Den hellige Theresa av Avila hadde et spesielt forhold til denne kraften. Hun beretter flere steder om sine opplevelser av å stige oppover og sveve. Hva med lys og mørke ? Det er sjelden at vi tenker på det, men vi merker at vi tiltrekkes av lys, vi søker dit det er lyst og hele vår sinnstemning påvirkes av lys. I andre tider da menneskene ikke hadde vår evne til å lage sitt eget lys var man mer bevisst lyset store betydning. Lyset er et av de viktigste symbolene for oss. Og motsatt, til alle tider har man snakket om mørkets krefter. I dette uttrykket ligger det at disse kreftene har innflytelse på oss, de skremmer oss og tynger oss ned, vi ønsker oss så langt vekk som bare mulig fra dem.

Mange av de andre kreftene vi er utsatt for kan være vanskeligere å oppdage eller forstå. Men de er uavbrutt og ubønnhørlig tilstede. Det finnes alle slags krefter, fysiske, språklige, sosiale, mellommenneskelige, økonomiske, følelsesmessige, seksuelle, religiøse, og alle de andre navnene som vi har satt på kreftene rundt oss. Vi mennesker må altså for å være mennesker ha en bestemt slags evne til eller lære å holde oss fast på bestemte måter, passe på at kreftene ikke styrer oss eller bryter oss ned, men vi makte å holde dem i sjakk, vi må kunne flyte eller drive med og holde igjen, stoppe eller bremse, vente og holde ut. Alt som foregår i livet handler om å håndtere det feltet av grådige krefter som vi er innfelt i. For å greie det må vi selv utgjøre en kraft, en slags samlet energipunkt som gjør oss i stand til å leve med, tåle og makte alle kreftene vi er utsatt for. Hvert enkelt menneske er en sterk og særegen kraft, som på egne måter påvirker og gjør noe med sine omgivelser og med andre mennesker. Hvert eneste individ må lære seg hva slags særegen kraft han eller hun utgjør, og lære å håndtere denne kraften på best mulig måte. Det finnes en sosialfaglig tankegang som nettopp handler om å gjøre mest mulig ut av akkurat dette punktet når man skal hjelpe et annet menneske. Slike tiltak kalles for styrkebasert behandling. Denne tilnærmingen brukes innenfor ungdomsarbeid, rusomsorg og psykiatri. Det er av betydning at man forstår at som enkeltmennesker er det å finne en god balanse mellom de kreftene som virker på en ikke alltid lett. Alle opplever tidvis å komme i ubalanse slik at nedbrytende krefter får for stort spillerom i ens liv. Ingen går fullstendig klar hendelser og motgand og ugunstige situasjoner i livet som resulterer i at nedbrytende og skadelige krefter får overtaket og vinner overhånd slik at en føres inn i krevende livsfaser. De mest avgjørende kreftene vi er konfrontert med stammer fra eller handler om krefter som har rot i eller fremkommer gjennom vårt samkvem med andre mennesker. Kjærlighet og erotiske krefter er kanskje de som er mest åpenbare for oss av slike krefter. Men det finnes mange andre som kan være like viktige. I og med at hvert enkelt menneske, hvert individ representerer en særegen kraft som påvirker oss på komplekse måter, er det åpenbart at feltet av sosiale eller mellommenneskelige krefter er de viktigste for oss.

Vennskapet med Fernando utgjør en egen gyllen epoke og en slags gullalder for meg. Før og etter denne foregikk og foregår livet mitt i en annen takt, en annen toneart. Det jeg vet om hans liv før jeg møtte han har han selv fortalt meg om, eller jeg har hørt om det og plukket det opp fra folk som kjente han den gangen. Fernando ble for mange nærmest en slags halvmytisk figur, som folk fortalte historier om i lang tid etter at de hadde vært i kontakt med han. Ikke alt som ble sagt var fordelaktig og heller ikke riktig. De mange halvsanne og overdrevne historiene kunne være både rosende og ondsinnete. Jeg fikk også innblikk i noen mer ukjente sider ved hans mangslugne liv ved å gå gjennom det papirrotet han etterlot seg.
Det er nokså underlig at vi kunne bli så gode venner. Faktisk at vi kunne bli venner i det hele tatt. Egentlig var vi svært forskjellige av natur, nesten motsetninger. Han var intens og nesten uten grenser i sin fantasi og skaperinnstilling, generøs og energisk og ofte i motsetning til alt og alle; det han var for den ene dagen var han gjerne i mot neste dag. Dette virket nok forvirrende på omgivelsene, men samtidig var det grunnen til at han i livsløp og karriere ble tiden var i fornyelse, livet hans tok form rett foran øynene på oss som en vei som slynger seg videre, nye overraskelser kunne dukke opp når som helst, ingenting fikk anledning til å stivne. Jeg for min del er vel mer av den forsiktige og tilbakeholdne typen, finner på lite nytt og liker helst å holde meg inne med folk og omgivelser. ngen har noengang omtalt meg som generøs, det er i allefall sikkert, jeg er vel mest kjent for og noen ganger kritisert for det motsatte.Fernando kunne utfordre å gå på tvers av alle makter og autoriteter, jeg tenker meg gjerne om lenge og vel og vurderer risiko før jeg går ut mot overordnete. Ikke for det at jeg er feig, men jeg ønsker å spille mine kort så godt og riktig som mulig. Jeg har forsåvidt amibisjoner innenfor systemet, som det heter, det var ikke Fernando i nærheten av å ha. Det er forbausende at vi likevel kom så nær hverandre, og nærmest ble en slags valgbrødre som det heter hos gamle Goethe, og det over så mange fine år. Mitt eget liv som fagperson og ellers har hele tiden vært så ulikt Fernandos som det bare går an. Men det ble også ganske annerledes og kanskje til og med mye rikere gjennom kontakten med og påvirkningen fra Fernando. Han gjorde meg iallefall mye sikrere på de faglige tingene og den faglige retningen jeg selv ønsket å gå i, kanskje lånte jeg endog noe fra han også, for å si det forsiktig. Jeg er usikker på hva slags innflytelse jeg hadde på han, men jeg tror at min påvirkning virket til at han holdt noen av sine villeste firsprang mer i tømme av og til.

Jeg møtte Fernando første gang da han fikk jobb på spesialskolen eller det spesialpedagogiske sentret der jeg hadde jobbet en stund. Før det hadde jeg ingen anelse om fyren. Han hadde naturligvis ikke søkt på jobben på normalt vis, slik andre gjorde det. Nei, han hadde bare tatt et A4-ark, skrevet med store bokstaver og svart tusj over hele arket at han ønsket jobb på sentret. Ingenting mer. Søknaden var sendt etter at fristen var gått ut. Folk i ledelsen hadde selvsagt reagert med skepsis og undering over en slik søknad. Samtidig gjorde søknaden flere av dem så nysgjerrige på hva som kunne ligge bak en slik atypisk måte å søke jobb på, at de gjerne ville ha fyren bak en slik anti A4-søknad til et intervju for å se nærmere på han. Det var jo det Fernando håpet på. Han orket ikke all styret med formelle søknader. Og de var fortapt når de lot han stille til intervju. Han fikk selvsagt jobben.
Han gjorde inntrykk på meg og de andre med en gang han dukket opp, med sin fargerike entusiasme og sitt enorme og uimotståelige engasjement i faglige ting. Vi fikk ikke en ny medarbeider; men noe annet og mye mer. Det var heller som det dukket opp en flokk med nye medarbeidere i miljøet. Han var alle steder, påvirket alt og alle nesten på flekken. Det var som en slags ånd slo ned i institusjonen, feide gjennom den og folkene der. Luften forandret seg, lyset ble klarere, blomsterbedene ble mer fargerike. Ja. musikken som ble spilt av alle ungdommene med stereospillere på skulderen ble sterkere og flottere. Hele institusjonen fikk et nytt tempo i tingene, en ny driv,en ny temperatur, en slags løft og en ny tro på seg selv og det vi holdt på med. Jeg hadde den gangen, ung og uerfaren som jeg var, ingen anelse om at enkeltpersoner kunne ha en slik effekt og innvirkning på sine omgivelser, uten at de i og for seg forsøkte å gjøre noe for det. Bare ved å være der med seg selv satte han ting i gang, det tok formelig fyr rundt han. Og samtidig med robust pågåenhet og engasjement hadde han også en innebygd ydmykhet og evne til selvforringelse og selvbegrensning somgjorde at han kunne trekke seg tilbake, holde seg unna slik at det skapte rom for oss andre. Ikke bare skapte rom for oss, men drev oss inn i et slikt rom der vi selv begynte å finne på nye ting, sette igang ting, og forandre det vi holdt på med. I løpet av bare et par år var institusjonen blitt et helt annet fagmiljø med helt andre fagpersoner. En livlig og spennende arbeidsplass for alle slags fagfolk der det skjedde ting hele tiden og der man begynte å følge med i hva som skjedde andre steder.

Etter å ha gjort seg ferdig med psykologskolen i Oslo midtveis i 70årene hadde Fernando nærmest flyktet nordover for å finne seg en jobb, så langt nord og vekk fra Oslo som han greidde å komme seg. Fernando var på et vis alltid en slags flyktning i livet sitt. Han engasjerte seg jo i alt og alle, og hadde derfor alltid noe å være på flukt i fra. Noe som senere kunne innhente han, ta han igjen, få han ned på jorden igjen.
Etter skolen trengte han desperat til en pause seg selv. Han hadde bak seg mange år med et intenst og rullende liv på universiteten i en stor by. Det skjedde nok altfor mye i livet mitt de siste årene ved universitetet, sa han engang han vi sammen reflekterte over livet. Mye gikk rett og slett rundt for meg mot slutten av disse årene.
Da han reiste til Finmark som 27-åring etter turbulente studieår, hadde han allerede giftet og skilt seg to ganger. Han hadde fått en liten sønn allerede som 19-åring.
Fernando var hele tiden en uberegnelig og ujevn student. Han kunne prestere imponerende det ene semestret med karakterer helt i den ypperste klassen. Og dette kostet han ikke noe, som oftest brukte han bare halvparten av normal tid på sine superprestasjoner. Neste semester var han helt utenfor, og i fare for å stryke. Selv om han elsket studielivets åpenhet og intensitet, var det også en konstant overbelastning for han. Han ble så overtent og lett revet med at han glemte eller ignorerte både forpliktelser og obligatoriske kurser. Natt og dag gikk i et for han; han hadde asldri noen skikkelig døgnrytme i studieårene. Noen ganger forsov han seg til avgjørende eksamener, en gang dukket han opp i feil eksamenslokale, for et helt annet fag, fullstendig fortumlet. Den ubegrensete tilgangen til alle slags bøker og tidsskrifter, artikler og faglitteratur virket som bensin på bålet for han. Fernando som aldri tidligere hadde vært noen lesehest ble nå sugd inn i og nærmest fortært av en uendelig faglig bokverden. Han oppholdt seg på lesesalene fra tidligste morgen til sene kvelder. Folk som observerte denne fyren som alltid hang over tunge fagbøker helt oppslukt, omtalte han som ‘den siste mohikaner’. Lesingen var så altoppslukende at det nesten var farlig for han. Han kunne bli så opptatt av det han leste at ofte gikk hele natten med til frenetisk lesing, på en iskald og primitiv loftshybel der det kunne snø inn gjennom glipene rundt takvinduene. han følte som om han var den første som noensinne hadde fått et glimt inn i store hellige sannheter, ting ingen andre hadde fått adgang til tidligere. Etter en slik studienatt kunne han gå direkte på forelesninger neste dag, uten et eneste minutts søvn. Da var han nesten farlig, både for selv selv og for foreleser og medstudenter. Han kunne blande seg inn i forelesningene, avbryte og nesten ustoppelig plage foreleseren med en serie av spørsmål og kritiske synspunkter, og rase mot det han betraktet som faglige dumheter. Han kunne være så engasjert og opphisset under slike seanser etter søvnløse netter at det var like før han måtte hentes av politi for å bli plassert på en akuttavdeling i psykiatrien. Han har selv fortalt at han ved en anledning etter en periode med mye lesning og mange søvnløse netter, fikk en slags paranoid panikkanfall utenfor en lesesal. Han stivnet fullstendig, greidde ikke å bevege seg full av angst som han var, og med en følelse av overhengende fare og at alle folkene rundt han så på han, snakket om han, og ville han ikke vel. Han kom seg til en telefon og fikk ringt kjæresten som hentet han og brakte han i sikkerhet.
Entusiasmens hans tok han mange ganger høyt og langt. Den var så smittsom at han ble dratt inn i saker og sammenhenger som var helt fremmede for hans natur. Ved en tilfeldighet smittet han på seg medlemskap i suf-ml, en politisk villvekst og bevegelse som med sin dyrking av disiplin, det autoritære og politiske helter nærmest sto for det motsatte av de tingene som preget Fernandos karakter. Han var da blitt en slags intellektuell kjendis og myte i studiemiljøet; medstudentene visket og tisket overalt om han og hans faglige prestasjoner. Han fikk alle slags utnavn, jeg har hørt senere at et av dem var ‘universitetsraketten’. Lederne for revolusjonsbevegelsen på venstresiden var interessert i alt som kunne fremme deres sak. En så spennende og supergløgg fyr var en mulig rekrutt som de kunne ha god bruk for. Han ble selvsagt ikke lenge der. Da våren kom med tiltrekningen fra lettkledde studiner, varme ettermiddager og lukter og sus i luften valgte han for godt veien ut av møter og disiplin; det hadde gått opp for han at de superpolitiske typene som han hadde jobbet med i bevegelsen søkte opp og rekrutterte sånne som han for å få mer trykk i det sosiale løftet de selv var på jagt etter. Men Fernando var til tross for sin underlegenhet i politisk organisasjonsvirksomhet, samtidig våknere enn disse villpolitikerne. Han forsto godt at han levde i et samfunn som hverken trengte eller hadde rom for noen revolusjon, noen politisk omveltning mot et eller annet ukjent drømmemål som ingen visste hva var. Dette samfunnet vårt, resonnerte han, har på langt nær brukt opp alle sine muligheter for å gi folk dens slags liv og muligheter for utfoldelse som de drømmer om. Vi lever i et samfunn som har i seg en innebygd kreativ prosess, mente han. Det er denne vi må støtte opp under, dersom vi ønsker mer og rett type frihet, forandringer og å forbedre våre livsmuligheter. Vi trenger ikke autoritære samfunnsomveltere for at de med sine vedtak skal tvinge på oss det de mener er et bedre liv. De har jo egentlig ikke anelse om hva de menneskelig sett holder på med bak sine tilsynelatende revolusjonære drømmerier og formler; det de egentlig først og fremst vil oppnå er makt og oppmerksomhet for seg selv. Slike bevegelser er farlige både for samfunnet og for deltakerne i dem; på et vis er de en slags ubevisst egorus for en gruppe med forblindete ungdommer, sa han beskt etter at han senere var blitt ekskludert fra det gode selskap. Han mente hele sitt liv at årene han brukte på denne politiske bevegelsen var tapte år, at de hadde skadet det han egentlig var god for.

Att dela och delas.

Den sjunde vågens. Generationens.

Drömmaren målar en tavla i sitt inre.

Hittar korrespondenser, letar ekvivalenser, gör associationer.

Glupska, karriäristiska, drömmeri på den gula cykeln.

Där det abstrakta bo i det konkreta.

Anfang. Där spelade jag bandy med Robin.

Anfang. Där ringer citymail (för första gången jag såg honom denna sommar) en kollega.

Vi har båda solglasögon

men mina är så mycket ljusare.

Gummisnoddarna är många, är vackra, är unika, ringlande runt mitt styrhandtag. Deras gulnad – ack – en drömmares livstid kunde sörjas för att räkna alla nyanserna rättvisa. Trycksvärtans alla avlagringar. De hänger så elegant som en efterrätt från en annan värld, som av ett lyckligt trollslag landat i vårt universum. Töjbarheten. Anspråkslösheten. Minnena: jag på pappas postcykel, sitter i lådan av kartong längst fram. Vinddraget, pappas tag med tramporna. Framåt.

*

De verkar i litteraturens inre.

Jag har reflekterat en del över att människor anser sig ha så många åsikter om hur andra människor ser på sig själva. Detta är något som vi båda råkat ut för i flera sammanhang. För oss okända personer känner ett behov av att berätta för oss att vi tänker fel. Nu handlar det inte om de vanligt återkommande kommentarerna om att vi skulle uppmuntra till övervikt utan om våran personliga syn på vilka vi är och hur vi ser ut.

Jag har slutat räkna antalet kommentarer från folk som ”bara menar väl” när de påtalar att vi inte borde kalla oss tjockisar för det ordet är ju negativt. Enligt vem? Varför kan man inte ta ett ord som är negativt laddat och göra det neutralt, eller varför inte positivt. För mig så låter tjockis mysigt och varmt, det ligger ingen negativ värdering i ordet alls. Det är bara en beskrivning av vem vi är, inte något farligt.

Att lära sig tycka om sig själv handlar till stor del om att skaffa sig en positiv bild och definition av vem jag är. Vem är jag som individ, hur fungerar jag och hur ser jag ut, på riktigt? Inte hur jag vill se ut, utan vilken reflektion spegeln faktiskt ger mig. För att må bra i sig själv så måste man radera den negativa ”om jag bara vore si eller så”-bilden och se den verkliga bilden. Först då kan man ta tag i sin självkänsla. För mig har det varit en enormt lång och krokig väg, men jag står idag stolt och skäms inte över att vara mig själv. När människor då tar sig friheten att säga att min bild av verkligheten är fel, då förringar de även min självacceptans och min känsla av stolthet över mig själv. Det kan handla dels om vikten, att jag borde ju inte kalla mig tjock när jag ser ut som jag gör, men det kan även röra andra saker i mitt liv och utseende. När det gäller min vikt så ser inte jag varför det är så provocerande att någon frivilligt väljer att kalla sig tjock och inte lägger en negativ laddning i ordet. Och milde tid, faktiskt älskar sig själv som hon är, med extrakilon. Hur kan det vara så laddat?

Många människor har en bild av att tjock det är bara den som ser ut på ett specifikt sätt och gärna också beter sig på ett specifikt sätt (läs, sitter i soffan och äter bara onyttigt). När deras bild av verkligenheten då blir förvrängd, att en person frivilligt utan att skämmas kallar sig tjock och mer än så, tycker om sig själv och säger att hon eller han lever hälsosamt då vet dessa personer inte hur de ska agera. Då blir ofta försvaret att säga att man inte kan tycka så, det är fel, eller att man ljuger om sin livsstil, för det passar inte in i just den personens bild av verkligheten. Oftast är deras bild tagen från dokumentärer av varianten “generation fett” som går på tv för tillfället och medias bild av övervikt, de tror gärna stenhårt på att detta är den enda sanningen.

Men ska vi titta på rent fakta en stund, om vi talar om mig i detta fall som alltså inte ”borde” få säga att jag är tjock. Jag är utan omskrivningar precis detta och det ska jag få kalla mig utan att andra ifrågasätter det faktumet. Rent medicinskt så väger jag mer än jag ”borde” göra, om läkare får säga sitt (vilket de gärna gör). Min vikt växlar mellan övervikt och fetma enligt det där BMI. Jag ”borde” väga högst 70 kg, varför jag nu skulle vilja göra det. Jag är en sådan där tjej som viktpendlar 5 kg +/- beroende på när i månaden det är. Gissa vad? Det stör mig inte det minsta! Jag är 168 cm lång och jag väger mellan 80-85 kg (oftast närmare 85) för det mesta. Återigen, det är den jag är och jag gillar den personen. Låt mig då få göra det, utan att sätta negativa värderingar i vad jag väljer att kalla mig själv.

En annan sak som många känner för att påpeka vilket jag skrev lite om för ett tag sen är att jag har kort hår. Det är inte som att jag inte vet om det själv *s* men ändå så kommer det kommentarer som ”du borde verkligen låta håret växa ut, det vore ju så mycket mer feminint” och ”men vad tycker din sambo, killar gillar ju faktiskt långt hår bättre”. Ursäkta mig, jag visste inte att alla män i hela världen hade exakt samma åsikt, då ska jag genast låta håret växa ut. Ingen har någonsin frågat vad jag faktiskt tycker och tänker, vilket gör att många blir oerhört förvånade när jag berättar att jag helt frivilligt valde att klippa bort 60 cm av mitt hår och faktiskt känner mig vacker i den hårlängd jag har. Vackrare och mer feminin än jag någonsin gjorde som långhårig. Som kvinna ”borde” jag uppfylla en viss bild och vara på ett visst sätt, men jag har aldrig och kommer aldrig att lyssna på det örat. Jag är jag, varken mer eller mindre, med min mjuka mage, kärlekshandtag, celluliter och kortkort pojkfrisyr. Ingen annan har rätt att berätta för mig att min självbild är fel, för den kan enbart jag definiera.

Det borde vi alla göra, istället för att lägga oss i vad andra tycker, känner, tänker och hur de ser ut. Lär känna dig själv istället. När man väl kommer till insikt om vem man är och att denna person duger, då kommer de flesta även inse att alla har sin egen väg till och syn på självacceptans och den är inte fel så länge den inte skadar individen (t.ex. ätstörningar och självskadebeteende) eller någon annan.

/Hanna

Nästanmaken och jag har haft en liten “ordväxling” idag. Tittilila har fått flyttat upp till mellangruppen på dagis, medan alla andra barn födda -05 är kvar bland “myrorna”. Eller nästan alla. Tittilila leker mycket med “myrbarnen” men hon leker också med större barn, små barn och mellanstora barn.

En knapp timme varje dag har de gruppverksamhet och verksamheten baseras på de olika barnens utveckling, förstås.

Guben är förbannad, “de går väl inte i skolan heller?” Så jag frågade idag, bara för att få bekräftelse på vad som var orsaken till denna tidiga uppflyttning, (de andra barnen är halvåret äldre till ett år yngre, i myrorna alltså) “Ja, Tittilila är tidig, faktiskt!” fick jag till svar och det har ju jag sett själv och försökte förklara det för nästanmaken. Han köper inte det alls, han tycker det är idiotiskt att de ska ha det så. Jag, som har tre barn förut, varav två hade exceptionellt lätt för sig i skolan, (de gick ju inte mycket på dagis, ett år tror jag) har full förståelse och tycker det är bra att barn som behöver mera utmaning får det, inte efter ålder utan efter utvecklingsnivå. Min tvåa, han hade väldigt bra lärare när vi flyttade hit, då gick han i tvåan. Läraren var av det gamla gardet och jag hade lite svårt för henne, men sonen älskade henne och hon såg att han behövde mera stimulans för att inte bli uttråkad av att allt var för lätt. Han fortsatte att gilla skolan, ta in ny kunskap.

Ettan var ännu “värre”, han var så intelligent men orolig och blev utredd många gånger för att man misstänkte någon “bokstavssjukdom”. Det enda man har kommit fram till alla gånger är att killen är överintelligent. Hans lärare var också bra, eller, jag tyckte bättre om hans lärare, (vi pratar egentligen bara personkemi här) men han fick inte mera utmaningar utan blev istället satt att hjälpa sina klasskamrater när han rasslat igenom sina “döenkla” uppgifter. Det här resulterade att han alltid blev vald först in i grupparbeten och alla ville sitta med honom. I sin tur blev följden att han kände sig utnyttjad, inte förstod vad han hade i skolan att göra och skolkade bort stora delar av högstadiet, (som han sen läste in på tre månader med kanonbetyg). Han blev klart understimulerad. Idag funderar han på att läsa juridik, men kör lastbil och älskar det. Jag skulle inte förvåna mig om han en dag tar tag i högre studier, men det visar sig och jag är glad att han hittat ett yrke som han verkligen trivs med.

Tvåan läser dubbla utbildningar på högskolan.

Trean är också klipsk, men mera praktiskt klipsk och en ordkonstnär av dignitet. Han har alltid sagt att han är dum och det kanske inte är så konstigt med två så extrema läshuvuden till storebröder. Jag har alltid sagt att jag tycker han är väldigt smart och idag har han nog själv förstått det då han ser att han lär sig sitt yrke otroligt lätt. Han läser till Starkströmsinstallatör, (eller nåt sånt, kanske inte vad en mor vill att ens barn ska göra då det också är extremt farligt, men även här är jag så glad att han hittat rätt för sig).

Så nu verkar det som även lilla fyran är snabb i huvudet och utvecklingen men det finns ju inget som säger att hon kommer utmärka sig i skolan ändå. Jag är med andra ord fullt förstående för att hon flyttats upp i dagisgruppen, men det handlar ju om ramsor, pedagogiska lekar och så. Nästanmaken är riktigt upprörd och jag blir mest orolig över det.

Mina söners pappa hatade skolan och var inget läshuvud, det talade han om för sina barn med stora bokstäver. Tittililas pappa har ungefär samma känslor för skolan, men å andra sidan så är han definitivt intelligent och har kunskap långt över vad gemene man tror att bönder har. Är man korkad och bonde kommer det inte att gå bra, med alla lagar och reglementen som finns idag. Sen är också min blivande bred, han är intresserad av mycket, som få skulle tro på om de hörde, (de som känner honom tror han är en “typisk bonde” som bara kan kor och grödor, jävligt fel av dem). Men han ser sig som ointelligent för att jag sitter och löser genikorsord och kan alla frågor på frågesporter.

Det finns så många olika typer av intelligens, (sju tror jag) och jag är rejält allmänbildad och har en, nästan löjlig förmåga att komma ihåg sånt som jag egentligen inte har så stor nytta av. Jag var en plugghäst i skolan och längtar alltid efter att plugga igen, (funderar på svenska och litteraturhistoria just nu, det har jag läst tidigare också men vill nu försöka mig på högre utbildningar som jag aldrig hunnit med).

Mina tidigare män i livet har hånat mig för mitt läshuvud, Guben tycker det är kul att jag är så kunnig på mycket och har nog fått fart på sin hjärna rätt ordentligt eftersom vi nu har ett gemensamt liv tillsammans. Han har till och med själv insett att han nog är rätt smart och tycker det är rätt komiskt att andra, ibland, verkar tro att han är lite “eljest” bara för att han är tystlåten och en slitvarg på gården.

Ja, åter till “ordväxlingens” följdtankar hos mig; Varför är det så hotfullt att några kan vara snabbare intellektuellt än andra? Det förändrar ju inte var och ens möjlighet att bli fantastiska människor. Jag tycker det är lika illa att inte ge barn som behöver mera stöd för någon form av inlärningsproblematik som det är att hålla tillbaka dem som har det lätt.

Tittilila är definitivt jämbördig med sina jämnåriga kompisar i allt annat. Hennes syskon är i princip 20 år äldre än henne och det finns många vuxna i hennes omgivning. Vi har alltid tagit med henne i allt som har med sysslorna på gården att göra, vi har alltid pratat “riktigt” med henne.

Hon har också alltid haft små barn kring sig, lika gamla, lite äldre och små. Hon är tydligen en av få på dagis som verkar trivas med att leka med alla åldersgrupper, de andra i hennes ålder tyr sig helst till dem som är ungefär lika gamla.

Jag har inga ambitioner att min dotter ska bli kärnfysiker, hon kan bli vad som helst. Sönerna har valt själva, helt utan min inverkan och två av dem har förvånat mig med sina yrkesval då “I didn´t see it happen”. (Trodde trean skulle bli stå-uppare och ettan fotomodell men tvåan har alltid varit tydlig och sa tidigt att han skulle bli programmerare, inga överraskningar där, so far ) Alla tre sa i unga år att de skulle bli kockar, jag gnuggade händerna och hoppades men det blev flera av deras kompisar istället.

Min karl har svårt för det där med att “sticka ut”, och det har jag och mina barn en tendens att göra. Varför vet jag inte för min mamma påminner jättemycket om Guben i personlighet. Däremot är min styvfar en “utstickare”. Underbara människor är de båda och det är det som räknas.

Alla mina barn är för övrig också ordblinda, ja, Tittilila vet jag inte, men sönerna. Det är min mamma också, men inte jag.

Tycker uppriktigt att det är synd att nästanmaken reagerar som han gör på nåt så, i det stora, harmlöst som att lilla Tittilila inte är en Myra längre. Barn behöver stöttning och respons, oavsett om de är lättlärda eller precis tvärtom.

Jag försökte roa mig med att illustrera konceptet & begreppet liv med bilder. Hade man gjort det smalare och tänkt sig bilderna för någon särskild illustration av begreppet hade det bilivit både lättare och svårare. Lättare därför att mycket kan uteslutas och man kan söka inom ett mindre området. Svårare därför att som nu finns mycket mer olika saker att ta från.

Illustrationen av Livet börjar jag med individalitet.

Individualitet…
Individualitet är givetvis viktigt om liv som vi känner det från oss själva ska illustreras. Utan individualitet är vi bara celler i en organism. Ingen enskild individ är särskilt viktigt och det övergripande kollektiva livet finns kvar långt efter cellen dött.

Wikipedia inleder sin uppslagssida om individualism med den här definitionen:

“Individualism is a term used to describe a moral, political, or social outlook that stresses human independence and the importance of individual self-reliance and liberty. Individualists promote the exercise of individual goals and desires. They oppose most external interference with an individual’s choices – whether by society, the state, or any other group or institution. Individualism is therefore opposed to views based on collectivism or statism, which stress that communal, community, group, societal, or national goals should take priority over individual goals. Individualism is also opposed to tradition, religion, or any other form of external moral standard being used to limit an individual’s choice of actions.”

Från: Individualism (Wikipedia)

Jag försökte illustrera begreppet med de här bilderna hittade på Flickr. De har alla någon av creative commons licenserna.

Foto: Ayres no graces

Foto: fabbio

Foto: triplej

Foto: Andrei Z

Foto: WASABIdesign

Foto: carf

Sedan jag lyfte en av alla farhågorna med Jo, förra veckan… så har jag kämpat lite för att hålla honom ifrån mig. Jag inser att det är det jag gör… och jag slås av… har nyligen hört på radio om “studier” (vet inte om det handlar om akademisk forskning) som visar att… kvinnor förlorar mer än män, både karriärmässigt, ekonomiskt och livsutrymmes-mässigt, på att gå in i förhållanden med män, än omvänt. Och vän av romantik kan såklart hånfnysa åt ett sådant konstaterande… men det handlar ju faktiskt om MITT liv, inte om något teoretiskt och generellt liv. Jag står inför att bli uppsagd och sedan bara ha en halvtid, och i övrigt är det liksom upp till mig och andras välvilja, om jag kan få mer jobb än bara halvtid. Visst, ett år till har jag heltidslön, men… sedan är det osäkert. Och att ge sig in i ett förhållande med en man som inte försörjer sig alls, och inte har någon glasklar kraft eller vilja efter att göra det heller… det innebär en stress för mig. Det kommer jag inte ifrån, inte helt… jag är lika skyldig att försörja mig och min dotter nu, som innan jag fick kontakt med Jo. Det “problemet”, den osäkerheten, minskar inte om jag ska ha ett förhållande med en man som inte försörjer sig själv… verkligheten, den fortsätter att finnas, hur mycket man än försöker låtsas att det går att leva på kärlek och vatten.

Det är ett av skälen till att jag håller honom lite ifrån mig, känslomässigt… men det stora skälet är nog egentligen det som jag tog upp med honom i förra veckan. Att vi inte har träffats, och att det innebär att det är omöjligt att veta NU om vi verkligen kommer att bli förälskade i varann… och återigen, så är jag ingen vän av att leva i fantasins värld. För verkligheten, den rackaren… den kommer alltid ikapp en till slut…

Jag har alldeles för lätt för att släppa på mina gränser och behov, när jag går in i en nära relation. Jag kompenserar för andras osäkerhet, kan trygghetsskapa tills jag helt och hållet har tappat bort alla mina känslor, i smeten av att försöka att inte göra den andra ledsen/arg/besviken… jag förstår andras känslouttryck, även när de är aggressiva eller otrevliga, och glömmer att ta reda på och säga ifrån om mina egna känslor som drabbas av de där otrevliga uttrycken från den andra. Och… med en “romantiker”, så funkar det nästan alltid så, att jag som skeptiker… jag måste tvinga in mig i den romantiska sfären, för att mannen i fråga inte accepterar att vi ska kunna känna för varandra i en helt vanlig, vardaglig värld. Han tappar intresset, eller blir irriterad över att jag inte anpassar mig efter hans känslo-värld. Som passions-skeptiker… blir jag hårt ifrågasatt, får höra att jag har något fel på mitt känsloliv, eftersom mannen som har passions-känslor för mig inte vill att det ska märkas att de känslor han har, handlar mer om att han någonstans i sig vet att vi inte alls passar ihop… men han vill ändå få ge sig hän i passionen, den lilla stund som det tar innan verkligheten tränger sig på så mycket att drömmen spricker.

Passion… handlar om att komma så nära en annan människa, så fort som möjligt, så att man inte ska hinna få syn på sina egna eller varandras faktiska egenskaper.

Nu säger jag inte att Jo nödvändigtvis är en sådan man. Det lutar inte åt det hållet, faktiskt… men jag blir så himla påmind, när jag kommer närmare honom, för att jag har “drabbats” av “passions-romantiker” som faktiskt bara har utnyttjat mig en liten stund, tills verkligheten (att vi inte alls passar ihop) blivit tillräckligt påtaglig även för honom… så att han inte heller står ut längre.

Jag tror att de allra mest utpräglade passions-romantikerna, är den sortens människor som innerst inne vet med sig att de aldrig någonsin tänker komma en annan människa nära på riktigt. Det gäller, för dem, att slänga sig in i kvävande symbiotisk närhet så fort som möjligt, så att man i alla fall kan få fejka lite närhet en liten stund… och kanske få lite sex.

Det har sina skäl, att jag är rejält skeptisk till romantiska drömmar och fantasier. Andra har gjort mig rätt illa, med sina fantasier… och jag har försökt förklara för Jo hur jag ser på det här med att bli placerad på en piedestal där jag förväntas spela upp en roll som inte ens nästan är “jag”. Han fattar nog, det tror jag… men han känner sig nog lite bortputtad också. Kanske, jag vet inte säkert.

Och så tänker jag samtidigt på det här med att hålla sig öppen… hålla sinnet öppet. Balansen, som krävs för att jag ska kunna ta in Jo sådan som han är, och samtidigt inte ska vältas över ända av hans förväntningar… det är inte så lätt. Det är betydligt lättare att behålla sinnet öppet när man inte har någon närstående som… verkligen absolut vill ha något av en. Med familjen är relationerna inte passionerade… och det går att förhålla sig “lagom” öppen. Med förälskelse… är det mycket, mycket svårare.

Jag vet inte om jag lyckas. Eller om jag väljer bort Jo… bara för att han kommer mig nära på riktigt. Kanske kan jag “förlora” mindre av mig själv, min själ, min verklighet och allt det som faktiskt fortfarande bara måste fungera för att hela mitt och dotterns liv inte ska tippa över ända… om jag väljer en man som inte når mig på det sättet, som inte är något av en tvillingsjäl…

Känsla eller förnuft. Förmuft och känsla, det verkar himla svårt att åstadkomma… om inte ens partner är precis likadan som man själv, på den punkten… och någon sådan man har jag ännu inte mött.

Nu ska jag ha möte med min projektledare. Och sedan får det bli friskvård… dvs yoga, och en tur till affären för lite matinköp först, och så ska jag laga den där maten efter yogan… och hoppas få prata med Jo i kväll. Frågetecken och osäkerheter rätar nog ut sig litegrann, när vi pratar.

Intellektet gjør mennesket til et særegent vesen. Men intellektet fører også til at vi stiller spørsmål. Geiter, padder og kreps filosoferer høyst sannsynlig ikke over hvorfor de eksisterer, hva som har skapt dem eller hva som skjer når de dør. Like lite reflekterer de over hvorvidt det er rett eller galt å støte ut syke dyr fra flokken eller stjele andres mat.

Noen mennesker velger å sette sin lit til det guddommelige; Jesus, Allah, nirvana eller Moder Jord. Hvis det eksisterer noen eller noe som er oss overlegent, ville vi kunne legge noe av det ansvaret vi bærer på våre skuldre over på disse høyere maktene. Vi ville kunne søke trøst, tilflukt og tilgivelse gjennom meditasjon, bønn eller offergaver. Som et barn skulle våre bekymringer løftes av oss og vår eksistens rettferdiggjøres av kjærlighet. Andre mennesker tyr til vitenskapen. Naturvitenskapen har den fordelen at den kan si mye om det evige kretsløpet fra tilblivelse, via eksistens, til død. Forskerens status erstatter i enkelte miljøer selveste Gud – ”Forskning viser at…” er blitt en vedtatt sannhet, men i hvor stor grad vi kan lite på at disse resultatene faktisk er kompatible med en universell, faktisk sannhet, er en helt annen sak.

Og ønsker vi egentlig å få servert Den Store Sannheten? Dersom vi ble presentert for hundre prosent sikker viten om meningen med livet eller livet etter døden, tror jeg at de fleste ville reagere med en følelse av å ha blitt sveket – vi ville bli fritatt muligheten til å tenke selv og trekke egne konklusjoner. Dette er også et spørsmål om trygghet. Millioner av mennesker overlever hverdagen på grunn av sin tro, sitt håp og sin kjærlighet – til noe som kanskje ikke eksisterer. Hvem ville ønske å ”fri” disse menneskene fra det som holder dem oppe?

Hvis man går tilbake til for eksempel Hellas anno 1450, skilte man ikke like strengt mellom religion, vitenskap og filosofi. Det man kunne observere ble sidestilt med myter, og det man kunne tenke seg til ble sidestilt med mystikken (”Guds veier er uransakelige”). Tilværelsen var mer noe man kunne undres over og mindre noe man skulle dissekere. Dette blir jo intet annet enn en påstand med sterke sannhetsmessige moderasjoner, men vinklingen kan si noe om oppfatningen av sannhet og vår søken mot den i moderne tid.

Det vestlige idealet har på 2000-tallet vært skrevet i individualismens tegn. Popkulturens mange helter og heltinner har legitimert religionsshopping og bidratt til økt opplutning for blant annet orientalske tenkesett. Oppskriften på den vellykkede ”freden med seg selv” deles med folket gjennom glansede magasiner og glitrende nettsider som presenterer ujevne brøkdeler kabbalah-, hinduisme- og scientologi-teorier. Man mediterer før frokost, brenner røkelse og ber til jomfru Maria etter lunsj, og tar en yogatime på ettermiddagen, samtidig som man ifører seg WWJD (”What Would Jesus Do”)-armbånd og ametystsmykke rundt halsen for ekstra energi, mens man finkjemmer ukens horoskop og biorytmer. Greit å være ordentlig forsikret.

Fra overdrivelser til alvor: ”Plukk og miks”-religiøsiteten oppfyller våre ønsker om bekreftelse og trygghet i den forstand at man kan velge føre var-prinsippet. Som ei kristen venninne en gang uttrykte det: ”Dersom det ikke finnes en Gud har jeg ikke tapt noe. Men hva hvis Gud faktisk finnes?” I Woody Allens ”Crimes and misdemeanors” følger vi en samtale rundt middagsbordet i en jødisk storfamilie. De diskuterer tro. Den mest innbitte av de troende blir stilt ovenfor spørsmålet ”Vil du sette din tro over sannhet?”, og han parerer med et klart ”JA”. Disse utsagnene er aldeles ikke enestående, men de peker begge på at vitenskapens empiriske fakta ikke er tilstrekkelig for å dekke våre behov for stabilitet og tilfredshet. Det viktigste den kliniske vitenskapen ikke kan tilby oss er kjærlighet.

Naturvitenskapen og fysikken raser videre i rekordfart, nyvinninger og spennende teorier presenteres så raskt at det er umulig å opprettholde full oversikt. Det er en fascinerende verden vi lever i, menneskets intelligens er forbløffende og dette kan oppleves som særdeles skremmende. I hvor stor grad er vi, med vår egne evne til å observere, tolke og formidle, ment å ta ansvaret for verdens gang? Når skal vi definere oss som dyriske vesen og i hvilke tilfeller er ”mennesket” noe separat, noe utenfor resten av verden? Når skal vi føle samvittighet, og når er det greit å handle egoistisk? (Nietzsche hevdet at fordi Gud måtte erklæres død var det opp til mennesket å frigjøre seg fra samvittigheten for å bli en bedre utgave av seg selv og på egen hånd skape mening i tilværelsen). Finnes samvittighet eller er det noe vi har konstruert for å få samfunnet til å fungere?

Det siste spørsmålet har en klar parallell til religion; finnes religionen som noe grunnleggende uavhengig av menneskets skaperevne, eller har vi skapt den for å holde orden på samfunnet? Uavhengig av om det eksisterer en gud eller ei, har mennesket tenkt seg fram til muligheten av at det finnes en gud, og på den måten er iallfall religionen noe menneskelig, på samme måte som mennesket har skapt terminologien rundt vitenskap selv om verden fantes før mennesket oppfant vitenskapen til å utforske verden.

Det som er sikkert, er at religion har hatt, og fortsatt har, en enorm innvirkning på hvordan vi lever våre liv. Den påvirker alt fra politikk til helse og kultur. Det å hevde at religion er umoderne blir derfor fryktelig snevert; hva har skapt mest konflikter de siste femti årene? Jeg tipper at det er a) penger og b) tro. Kirken (inkludert diverse kristne og muslimske trossamfunn) har hatt en enorm makt, særlig på oss i Europa og Asia, gjennom flerfoldige sekel, både i forhold til økonomi og politikk, kunst og musikk, utdanning og medisin, og generell skikk og bruk. Kirken har rett og slett utøvd jernkontroll over store deler av verdensbefolkningen over så lang tid at den neppe vil slippe taket med det første.

Vitenskapen er på samme vis en måte å kontrollere omgivelsene på. Ved å observere hvordan naturen opptrer, kan man styre den; bruke den til sin fordel. Slik har vi temmet dyr, bygget hus og biler, produsert lys, varme og gjengivelse av lyd. Vitenskapen har utviklet seg til noe mer praktisk skapende, og er i mindre grad noe man velger med hjertet. Uansett hvor mye du ber, kommer ikke hodet ditt til å fylles av matematiske formler hvis du ikke går inn for det på annen måte. Men motsatt; du kan løse alle verdens ligninger uten å komme nærmere den store kjærligheten.

Vi kan foreløpig konkludere med at vitenskap og religion er avhengige av hverandre, og at vi er avhengige av begge deler. Både religiøse og tilhengere av vitenskap opererer med utgangspunkt i noen sannheter de tar for gitt. På denne måten kan man si at alle mennesker er troende på en eller annen måte; vår virkelighetsoppfatning bunner i (subjektivt) vedtatte sannheter. Man trenger dermed ikke å definere seg som religiøs for å tro på noe; en tro på verden eller på egen kraft er like mye et produkt av naturen som en tro på noe guddommelig er det.

Problemene med å forene religion og vitenskap dukker opp når vi søker å oppnå forståelse av hvordan alt i universet henger sammen, men samtidig vil en kristen naturvitenskapelig forsker kunne hevde at alt springer ut ifra atomenes sammensetning, og at dette mønsteret igjen er konstruert av Gud. Jo lenger vitenskapen har kommet, desto verre har det blitt for de religiøse å underbygge og forsvare sitt verdenssyn. Til syvende og sist blir det opp til hver enkelt å bedømme om skaperverket er et resultat av tilfeldigheter og ”flaks”, eller om en vennligsinnet intelligens har planlagt og konstruert tilværelsen vår.

Hvis man tolker religiøse tekster, for eksempel Bibelen, bokstavelig, er det ikke vanskelig å finne eksempler på funksjoner og hendelser som vitenskapen har motbevist. Samtidig er det allment kjent at deler av de bibelske tekstene har blitt ekskludert fra selve Bibelen fordi de ikke ”passet inn”. Dette gjelder for eksempel det kvinnevennlige Thomas-evangeliet som studeres og debatteres ivrig for tiden. Bibeltilhengerne har stadig måttet omformulere sine tolkninger ettersom naturvitenskapen, arkeologien og historikerne har avdekket nye sider ved verden slik den er og har vært. Men dette er ikke bevis nok til å si at det er de hellige skriftene som nødvendigvis er ukorrekte; vitenskapen har selv tatt feil utallige ganger. Teorier presenteres og forkastes kontinuerlig, og et endelig svar med to rette streker under skal man akte seg for å godta uten videre.

Det ser ut til at mennesket er skapt for å tro. Uten å ha noe å støtte oss til, vil vårt ansvar for verden være for tungt å bære. Men vi står fritt til å ta denne avgjørelsen selv. Det finnes så mye man kan velge å omfavne, eller velge bort, for eksempel troen på spøkelser eller UFO-er. For en person som opplever nærkontakt med engler, marsboere eller hva som helst annet, er dette uendelig mer virkelig og viktig enn hva naboen, statsministeren eller legen din måtte mene. Tro avhenger av hver enkelts lyst, vilje og ikke minst mot. Man sier om en person som holder på sin overbevisning selv når hele verden går ham/henne imot, at vedkommende er sterk i troen. Dette bør ikke være et skjellsord! Tro er riktignok en svakhet ettersom man setter seg i en sårbar posisjon hvor man ikke lenger råder over sitt liv i ensom majestet, men samtidig er det nettopp denne troen og selvvalgte tilhørigheten (eller ensomheten) som gjør den troende så sterk.

Videre kan man vurdere det slik at religion i vårt vestlige, smått ateistiske overflodssamfunn er personlig, mens vitenskapen er noe offentlig; om du velger å tro på et liv etter døden eller ikke bør ikke påvirke andre enn deg selv, men det faktum at jorda er rund og at alle ting er bygget opp av atomer og kvarker, er ikke bare allment akseptert, men i tillegg skolepensum. I det kaoset som ironisk nok hersker på jorda (som visstnok blir mindre og mindre) er det naturlig at folk ønsker noe å gripe fatt i; noe som kan forklare. Men vi tyr til de samme redningsbøyene som vi alltid har gjort. Guddommelighet, nestekjærlighet og rettferdighet på den ene siden, og forståelse, utvikling og vinning på den andre. Men disse elementene har så absolutt berøringspunkter. Norge anno 2007 er blant mye annet befolket av mennesker som håper av hele sitt hjerte at det snart kommer en sikker medisinsk kur mot aids. Andre deler av befolkningen bruker like mye (eller mer) energi på å misjonere imot sex før ekteskapet. To sider av samme sak?

Jeg var noen andre da. Oransje sommerfuglvinger festet med klesklyper til sølvtråder. Men jeg var aldri det heller. Klypene var for trange. Vingene var frihet, fanget frihet. Jeg vet bedre enn å klynge meg til en kjerne av Væren, jeg vet jeg ikke er annet enn øyeblikket. Men hvordan går en da vill? Hvordan går en vill utenfor øyeblikket?

Jeg skulle alltid være her, uforståelig som det nå føles. Jeg krøp meg hit, på blodige knær. Blod gjør huden rosa og sukkersøt. Du vri deg selv fra utsiden og inn for å bli alt det du ”skal bli”, alt som er så egentlig og ekte. Men når du står på fjelltoppen din har du ikke lengre å dra, ikke mer å krype mot. Jeg tror mange slike fjell faller i grus og sand.

Jeg kjenner tanken. Gi slipp på å være en kjerne som ikke finnes, gi slipp på å være Noe og bare være. Men jeg klarer ikke gjøre tanken til min egen.

Om vår drift att identifiera oss med något, och hur det kan limitera oss

 Driften till religion

Hur kommer det sig, tror ni, att vi svenskar är nästan minst religiösa i hela världen? Har det med våran mentalitet att göra? Eller beror det på vår samhällsstruktur? Själv tror jag att det har med livskvaliteten att göra. Vi har det helt enkelt så bra i Sverige, vilket många studier har visat, att många av oss faktiskt saknar behovet av en religion.

Den äldre generationen hade det inte fullt lika bra som vi har det. Det var faktiskt inte alls länge sedan människor hade utedass och fick svälta mer eller mindre om vintern när skörden gick dåligt. På den tiden fanns det också en stark kultur kring religionen – dels därför att det var något att enas kring, men också därför att det skapade hopp i en ganska dyster verklighet.

Det är lätt att glömma, när man bor i ett land som Sverige, att de flesta i världen fortfarande lever extremt fattigt i våra mått mätt. Det är inte så konstigt att människor ser till något högre att tro på, när allt jordligt svikit dem. Hoppet är det sista som lämnar människan, sägs det, och det håller jag med om. Tror man inte längre på att man kan få ett bra liv här på Jorden så börjar man drömma om ett bra liv efter döden istället. Det är inte det minsta dumt – utan denna mänskliga drift hade man förmodligen tagit livet av sig för länge sedan.

Jag tror inte bara det är hopp som människan behöver, utan känslan av att vara en del av något större. Människor med en relativt låg livsstatus kommer att söka sin delaktighet på olika platser. Kanske associerar de sig med sina jobb, sin familj, sin religion, eller varför inte sitt land? Det är därför invandrare kan bli så sjukt upprörda om man “dissar deras familjer”, medan vi svenskar mest blir glada för hennes skull om någon säger att mamsen fick sig ett skjut.

När människan har det bra, så saknar hon behovet att identifiera sig med något utöver sig själv. Nästa steg blir att man identifierar sig med sina tankegångar, och sitt beteende, istället för sin familj och sin religion. Vi i Sverige är helt enkelt inte rädda för att någon skall ta över vårat land och förstöra våran kultur – därför känner vi inte heller något behov av att vara stolta över den. Att vara svensk är ju som bekant något negativt i det svenska språket – bara en sån sak.

Bra eller dåligt med individualitet?

Är det bra eller dåligt med individualitet egentligen? Man kan ju lätt tycka att samhället blir väldigt kallt och bittert om alla bara tänker på sin egen framgång, och i många fall är ju det tycket alldeles riktigt. Är det då inte bättre att man agerar som en enhet tillsammans, mot gemensamma mål?

Jag menar, pyramiderna byggdes inte genom att var och en lade en sten på eget bevåg, därför att det skulle förbättra deras bild av en bra pyramid. Det krävde stor planering, enormt intellekt och samordning. Men jag skulle väl vilja säga att det inte är bra att vare sig vara för individuell eller att följa strömmen för mycket.

Tänk dig ett äpple, som ju är uppbyggda av atomer. Varje atom i äpplet är individuell, och följer själv lagarna i universum på helt egen hand. Tar man ut en enstaka atom ur äpplet så är den lika mycket en atom som den var innan. Tillsammans med alla andra atomer så bygger den upp ett äpple, det är riktigt.

Äpplet kan liknas vid något storslaget, som pyramiderna om man så vill. Men äpplet är inte ett äpple därför att alla atomer samarbetar in i minsta detalj och ser sig som en helhet. Äpplet är ett äpple därför att atomernas individualitet i slutändan ledde till formen av ett äpple (med hjälpa av högre lagar och krafter). Fråga vilken atom som helst – den är bara där för att det råkade bli så, inte för att den ville skapa något högre och kände sig syndig som bara tänkte på sig själv.

Människor ska inte försöka gå mot sin egen individuella kraft för att vara del av något högre, det är fel väg att gå. Man skall låta lyssna på sin individuella kraft, och följa den. Och helt automatiskt kommer man att skapa något helt fantastiskt tillsammans med andra individer som följer sin egen kraft.

Det finns bakomliggande lagar som styr upp ordning ur kaos. Så, var dig själv, vet vad du vill vara. Låt ingen religion eller människa säga åt dig vad du bör vara för att passa in i en färdig mall. Det gör inget alls om några atomer i äpplet här och där ligger i helt fel ordning. i stort sett är äpplet perfekt.

Der går næsten ikke en dag, uden at jeg læser eller hører om coaching. Er det nu godt eller er det skidt? Der er alle mulige forskellige former for coaching og coaches.
Jeg skal ikke kommentere dette begreb på andre områder end det, der vedrører arbejdslivet, ud over at man ikke skal tro, at en coach kan helbrede – det kan de ikke, de kan vejlede.

Og det er netop det, man kan bruge indenfor arbejdslivet. Et af vores slogans i FRIE Funktionærer er: Få det bedste ud af dit arbejdsliv!

Det vil alle gerne have, og for at nå målet har man ind imellem brug for råd og vejledning fra nogle, der ikke har følelser involveret, som f.eks. venner og familie. Hjælpen kan komme fra en coach, og det er en del af den service, vi gerne giver til vores medlemmer.

En coach-samtale kan til en vis grad minde om en MUS-samtale (medarbejder-udviklingssamtale). Der skal nok være coaches, der flyver op af stolen, når de læser dette – men ikke desto mindre er der flere lighedspunkter.
MUS-samtales holdes som en individuel samtale mellem leder og medarbejder med blandt andet det formål, at medarbejderen skal få det bedste ud af sit arbejdsliv i virksomheden. Det handler selvfølgelig også om, at virksomheden skal få det bedste ud af medarbejderen.
Heri ligger MUS-samtalens værdi, men samtidig dens begrænsning. Dens tema er pr. definition begrænset til virksomheden.

Man kunne driste sig til at hævde, at coach-samtaler er MUS-samtaler uden begrænsninger. Målet med coach-samtalerne er, at vores medlemmer får det bedste ud af deres arbejdsliv, uanset i hvilken virksomhed, de vælger at benytte deres kompetencer. Har et medlem større chance for at forfølge sine mål i en anden virksomhed eller branche, vil coachen sige tingene ligeud og støtte op om alle muligheder.

Begge former for samtaler er en del af den individualisering af arbejdsmarkedet, som vi har været vidner til igennem de seneste årtier. Fokus sættes på MEDARBEJDEREN, individet.
Hvordan får DU det bedste ud af DIT arbejdsliv?

Med de kollektive erfaringer, vi har med i ”bagagen”, kan al den snak om individet ind imellem skure lidt i ørene på nogle. Men faktum er, at individualiseringen har slået rødder i det danske samfund som i mange andre. Det betyder ikke, at vi er egoistiske, fordi vi værdsætter det individuelle, det betyder blot, at vi har mulighed for at benytte bl.a. personlig coaching til at finde vejen til et godt arbejdsliv på egne præmisser.