Katarina Bengtsson, med tjugo år inom barnomsorgen, sade sanningar i Sydsvenskan 22 nov. Barn har det inte bättre på dagis än hemma hos mamma/pappa, säger hon.

Som en politisk kommissarie rycker Marika Johansson ut i Sydsvenskan 24 nov: Beklämmande att skriva negativt om sin egen verksamhet. Dagis är minsann toppen. Och det dräpande argumentet: Katarina vill bara ha kvinnan tillbaka till spisen!

Därmed har Katarinas protest mot Systemet och uppmaning till föräldrar att tänka själva etiketterats som ännu ett utrop från oss många bakåtsträvare – en gammalmodig mänska som borde veta bättre än att baktala Storebrors system. En person med fel åsikt!

Och detta är förfärande vanligt i Sverige. Landets nomenklatura i politik och media är snabb med att slå ner på obekväma, felaktiga åsikter. Och detta gör man, skamlöst, med falska ”argument”. Med Storebrorsord, som KVINNOFÄLLA, JÄMSTÄLLDHET, SPISEN – för att riktigt kväsa alla som önskar valfrihet, Mänskliga Rättigheter och slut på diskrimineringen av föräldrar med fel åsikt i vårt land! Tänk själv! Ja, och särskilt på tomheten i dessa Storbrorsargument.

ENGLISH
Katarina Bengtsson, with 20 years experience from working in public childcare, tells parents to think for themselves. Public daycare is not better than at home with mom and dad.

Lika a political commissar, Marika Johansson, is published two days later.

It is regrettable to critisize the public daycare where Katarina is working. Public daycare is spotless. And… Katarina only wants women back to the stove.

So, with that the critizism is put in place as only another yell from all those many backstriving, ignorant persons who are not enlightened by the wisdom of Big Brother.

That reaction is very frequent from politicians and media people in the Nomenclatura of Sweden. But, dear parents, think for yourselves, not only of the wellbeing of your children and yourselves, but also of the emptiness of Big Brother´s false arguments.

Krister Pettersson

UR FOLKPARTIETS DEBATTARTIKEL Slut med befrielse från skolans sexundervisning Publicerad på DN Debatt den 31 maj 2009

—–
Problemet med omfattande befrielse från annars obligatorisk skolundervisning belyser tydligt konflikten mellan å ena sidan föräldrars rätt att ta ansvaret för sina barns uppfostran och å andra sidan barnens rätt till en allsidig skolundervisning. Vi menar att samhället i sådana konflikter i första hand måste se till barnens rätt. Det finns ett skäl till att grundskolan är obligatorisk. Vi anser i Sverige att alla barn och ungdomar har rätt till de kunskaper som grundskolan ska ge, oavsett om föräldrarna gillar det eller ej
—–

Sverige är och förblir ett mångkulturellt land. Detta är någonting positivt som vi ska bejaka. Ett liberalt och öppet samhälle accepterar och respekterar invånarnas livsval så länge dessa val inte inskränker någon annan individs frihet. Att avskaffa rätten till befrielse från obligatoriska inslag i dess nuvarande form är ett viktigt steg mot ett mer jämställt Sverige.
—–

KOMMENTAR
I denna skrivelse sätter man den mänskliga rättigheten formulerad i artikel 2 i första tilläggsprotokollet i Europakonventionen på undantag. Med hänvisning till “barnens rätt” anser man att denna “barnens rätt” tar över, och att man därför kan förbjuda en rätt som föräldrar har enligt den nämnda artikeln i Europakonventionen.

Det finns naturligtvis ingen motsägelse mellan dessa rättigheter – tvärtom. Den nämnda Mänskliga Rättigheten inleds med Alla har rätt till undervisning …… Men, politikerna konstruerar en sådan motsägelse i syfte att kunna reducera än mer eller motivera sin indragning av föräldrars rättigheter. Att hänvisa till “barnens rätt”, som inte är en rätt som föräldrarna till barnen skall bevaka, utan ett obestämbart flumbegrepp, är för övrigt ett gammalt socialistiskt trick för att än ytterligare kunna minska föräldrarnas inflytande över barnen och deras ansvar för dem.

Om politikerna hade velat respektera föräldrarätten – den nämnda mänskliga rättigheten – skulle man naturligtvis inte förbjuda föräldrarna från att hålla barnen ifrån statens sexualundervisning. I stället kunde man ha krävt att alla barn skall få sex- och samlevnadsundervisning, men att denna skall kunna ges av personer som föräldrarna känner förtroende för samtidigt som dessa kunde ha certifierats av svenska myndigheter och ha plikten att ta upp alla relevanta aspekter på ämnet just som i svenska skolans undervisning. Fast, men de olika nyanser, infallsvinklar, och betoningar som människors olika värderingar och kulturella bakgrund utgör, och som är garanterade i de högtidliga deklarationerna om de mänskliga rättigheterna.

Krister Pettersson

Kommentar till Göran Skyttes kolumn om undervisning i analsex i skolans sexualundervisning:

Redan 1983 kom boken “Barnens kärleksliv” av Gertrude Aigner och Erik Centerwall som RFSU:s instruktionsbok för barnomsorgspersonal när det gällde att hantera – och uppmuntra! småbarns onani. Låna och läs boken! På RFSU:s webbplats rekommenderas sådant incestuöst tafsande i “Ottars föräldraskola“. Organisationens verksamhet är numera välorganiserad avhumanisering av dagens unga, som dessvärre är okänd för majoriteten av vår tids föräldrar.

Jan Ola Gustavsson

Hur extremhögern ska bekämpas

Enig. Det är bara en gräsrotsrörelse underifrån, ex. www.aktivdemokrati.se som kan skjuta extremism i sank bland vanligt folk.

Gustav Fridolin och Erik Sandberg tar upp hur rasismens historia inte ska inte städas bort

Enig, Gustav. Skolorna ska sluta med sin indoktrinering av eleverna.

Socialdemokraterna “extremhöger”?

Enig. Alla partier som saknar utträdeskrav ur EU, dvs. alla riksdagspartier, kan betraktas som höger anser jag, eftersom EU leder till ett skattesänkar-race mot bottnen. T.o.m. Vänsterpartiet har blivit ett högerparti i samband med borttaget utträdeskrav ur EU.

Desinformerande “nyttiga idioter” som skribenter – DesNyIder

“Italien förlorar på manlig dominans” är rubriken på en artikel av frilansjournalisten Kristina Kappelin i Dagens Industri (DI) den 1 september 09. Budskapet är det, att Italien endast har 46,3% av sina kvinnor i arbetsför ålder i yrkeslivet (under det att Sverige har över 80%). Denna låga siffra skulle vara ett tecken på kvinnoförtryck, kvinnodiskriminering, löneskillnader, försummad talang och ledningskapacitet när många miljoner italienska kvinnor bara städar, lagar mat, passar barn osv, mm mm. “Vi talar om Italien, ett av världens åtta rikaste länder” skriver Kappelin, utan att hämmas av inkonsekvensen.

Ty allteftersom kvinnors förvärsfrekvens i Sverige sedan 1970 har gått uppåt till dagens höga siffror, har vårt land ständigt sjunkit ner i välfärdsligan. Under samma tid har Italien stigit uppåt i samma liga – till att vara ett av “världens åtta rikaste länder” – trots sin låga förvärsfrekvens bland kvinnorna.

Så, att kvinnor byter arbete med varandra, städar andras lokaler och lagar andras mat, byter vården av egna barn mot vården av andras i Sverige kanske inte innebär så stort tillskott av talang, av ledare, av arbete, av välstånd i jämfört med Italien. Att i Sverige kvinnorna blivit offentliganställda i stället för att de, som i Italien, fortsatt får vara sina egna arbetsgivare, sina egna VD:ar med ansvar för och ledning av hem och familj, sociala relationer, barnens fostran etc. kanske inte för med sig något högre välstånd, eller ens någon ökad lycka och frihet, är en tanke som inte verkar existera hos Kappelin.

En annan skribent – och forskare – som jämfört Sverige och Italien ur samma perspektiv är brittiska sociologen Patricia Morgan i sin bok Family Policy, Family Changes – Sweden, Italy and Britain Compared (CIVITAS Institute for the Study of Civil Society, London. ISBN 1-903386-43-8). I boken nämner hon den höga förvärsfrekevensen hos kvinnor i Sverige, men också den höga frånvaron från arbetet med 20-30%, och kallar dessa förvärsfrekvenssiffror för en Potemkinkuliss. Och hon jämför förhållandena i ett av länderna med dem i Sovjetunionen – och det landet är inte Italien.

När forskare och synnerligen insatta skribenter som Patricia Morgan redovisar sådant, hur kan man då vara en så okunnig – eller tanklös – skribent som Kappelin – och komma i tryck i en stor tidning som DI?

Är förklaringen den, att Kappelin är en “nyttig idiot” ? En okunnig person som lätt kan utnyttjas av den kommunistiska eliten i sin strävan mot Utopin. En person, som lätt indoktrineras till att tanklöst efterapa slagorden som Storebror för fram, och lätt får “nyttiga idioter” att ständigt upprepa nyspråksorden, utan eftertanke, tanklöst, oansvarigt.

Eller, är förklaringen den, att Kappelin i stället är en av Eliten. En i landets Nomenklatura, som målmedvetet strävar efter sitt Utopia, drömlandet med 100% Jämställdhet, 100% lika förvärvsfrekvens, med alla familjer 100% socialiserade och alla barn 100% pedagogiskt indoktrinerade och kulturlösa? Är Kappelin en sådan journalist som t.ex. DN´s Anna Maria Hagerfors, som på ett offentligt möte efter sin hårt kritiserad smutskastande artikel mot Familjekampanjen inför en stor publik med bl a Hermann Orth från tyska der Spiegel, advokat Lennart Hane, undertecknad och väl 30 personer till försvarar sig med att säga, att “viktigare än att skriva sanning är att rida spärr mot högerkrafterna”.

Detta är inte helt lätt att veta – det kan ju vara fråga om en blandning av skamlös målmedvetenhet och välindoktrinerad tanklöshet hos Kappelin. Hon är kanske en “desinformerande nyttig idiot”- en DesNyId – som många andra i vårt lands media.

Krister Pettersson
PS DI har alltid genom åren refuserat alla till dem insända debattartiklar om ekonomi och familjepolitik. DS

ENGLISH
Swedish business paper Dagens Industri publishes an article on September 1st in which journalist Kristina Kappelin says that Italy, with a low female employment percentage of some 46%, is loosing a lot a talent, leadership etc in relation to Sweden, with more than 80%.

The writer mentions that Italy is one of the richest countries in the world, but not that Sweden has slipped down the welfare league to below Italy in spite of the high employment degree in our country. The Potemkin-like Swedish situation is well described by Britisk sociologist Ms Patricia Morgan.

The obvious inconsequence in the writer´s message does not strike her, and the question is raised: Is Kristina Kappelin a “useful idiot” working for the socialist-communist elite of our country, or is she one of many indoctrinators and desinformers in Swedish media?

Sådan taler en landsforræder, nemlig Margrethe Vestager, på DRV’s hjemmeside, om at overholde dansk lov:

Det vi var vidner til i nat, var ikke kun umenneskeligt.

Det vi var vidner til i nat, var ikke kun hjerteløst.

Det vi var vidner til i nat, var et symbol på den benlås, Dansk Folkeparti har lagt Venstre og Konservative i.

Rydningen af Brorsons Kirke er et symbol på en forfejlet asylpolitik.

Det er kulminationen på 8 år, hvor Pia Kjærsgaard skridt for skridt har dikteret dansk politik, og Venstre og Konservative skridt for skridt har givet slip.

Det er kulminationen på et sort årti, der har ændret Danmark.

Nej, onde Margrethe. Det er et symptom på, at danskerne har fået nok af islam. Kulminationen har du endnu til gode, og det bliver IKKE en radigal te-session med stearinlys og urte-te.

Vi har som danskere et særligt ansvar for de irakiske flygtninge. Venstre og Konservative gik i krig i Irak på Dansk Folkepartis stemmer.

Jeg stemmer DF, da de er de eneste som tør tage konsekvenserne af uhæmmet indvandring fra analfabetiske islamiske lande alvorligt. Desuden var jeg imod Amerikas indgriben i Iraq, da Saddam Hussein var den eneste, som kunne holde muhamedanernes voldelige sekter nede i støvet, hvor de rettelig hører hjemme.

Vi var imod. SF var imod. Enhedslisten var imod. Og Socialdemokraterne var imod. Alligevel traf VKO med Anders Fogh i spidsen en historisk uklog beslutning om at sende Danmark i angrebskrig.

Right: Radigale, Enfoldighedslisten og Populistisk Folkeparty. Du milde kineser.

Flertallet var spinkelt. Det var minimalt. Det var næsten ikke-eksisterende. Og grundlaget var løgn.
Derfor har vi en særlig forpligtelse over for krigens ofre. En forpligtelse til at tage hånd om dem. Til at hjælpe dem.

Derfor var i nat en særlig nat.

I nat bekendte regeringen igen kulør. I nat stod det igen klart, at de partier, der sendte Danmark i krig, intet har tilovers for dens ofre. Det er tragisk, at det kun er oppositionen, der vil tage hånd om krigens ofre.
At kun politikere fra oppositionen arbejder for at genbehandle de irakiske asylansøgers sager. Mens dem der stemte for krigen. Dem der var skyld i den krig, der bragte irakerne på flugt, ikke gør noget for at hjælpe dem.

Vi har som danskere et ansvar overfor de afviste irakiske asylansøgere.
I årevis har vi spærret mennesker inde i lejre.
I årevis har vi ladet børn blive født og vokse op i nedlagte militærlejre.
Og i årevis har den nuværende regering kigget den anden vej mens disse menneskers liv og psyke er faldet fra hinanden.
Det er vores ansvar. Det er Danmarks ansvar. Og derfor skal vi lade de afviste asylansøgere få genbehandlet deres sager.

De pågældende HAR fået ders sager revideret, og der var ingen anden grund til, at de skulle blive her, end at få snabelen ned i de offentlige kasser.

Vi skal gøre op med måden, vi behandler asylansøgere på. Ingen – slet ikke krigsflygtninge – har fortjent at blive spærret inde i en nedlagt militærlejr. På ubestemt tid! Få deres liv sat på stand-by. Nej, det har absolut ingen fortjent.

Det var chokerende at vågne til nyheden om Brorsons Kirke.
Chokerende, fordi jeg aldrig i mit liv havde troet, at kampklædt politi skulle rydde en kirke fyldt med magtesløse mænd, kvinder og børn. Lige her. i Danmark. I vores land. At se politimænd med hjelm, visir og skjolde storme en kirke, hvor flygtninge i frygt og desperation har søgt helle i et samfund, de troede ville hjælpe dem.
Tænk at det skulle blive virkelighed i Danmark.
Det er ikke bare udansk.
Det er unødvendigt.
Det er umenneskeligt.
Og det er hjerteløst.

Billederne af kampklædte betjente, der stormer en dansk kirke, går nu verden rundt.

Løgn! Hvilket enhver kan se på politiets videooptagelser!

De billeder af kampklædte betjente, der med vold, magt og knipler fjerner siddende demonstranter, der viser deres afmagt, går nu verden rundt.
Er det det Danmark, vil vi være bekendt? Er det det Danmark, vi er stolte af? Er det det Danmark vi vil være kendt for?

Ikke mig.

Det er billedet af et Danmark, hvor Dansk Folkeparti har overtaget styringen. Hvor Venstre og Konservative lader sig trække rundt i manegen. Hvor frygten og foragten har taget over.

Og det er ikke et billede af et Danmark, jeg nogensinde vil lægge stemme til.

Vi kan konkludere, at Margrethe Vestager skider højt og flot på Danmarks love.

“Konservativa väljare kan göra KD till ett stort parti”
Publicerat i DN 2009-07-02 00:50

Konservative debattören Roland Poirier Martinsson uppmanar Göran Hägglund: Rikta in partiet på en hemlös konservativ väljargrupp. Sju av tio svenskar värnar familjen och är för lag och ordning och att man ska försörja sig på arbete. Men det rör sig om en tolerant konservatism. De flesta har inget emot invandrare eller minoriteter och är inte principiella motståndare till välfärdsstaten, visar en ny undersökning av Demoskop. Dessa människor saknar ett parti att rösta på. Om Göran Hägglund och KD tar dessa väljare på allvar kan man med råge bli det tredje största partiet, skriver Roland Poirier Martinsson.

KOMMENTAR
Visst ligger det mycket i detta. I och med att moderaterna har blivit ett “socialistiskt light” parti och glömt fundamentala frihetliga värden som marknadsekonomi och människors frihet, och Folkpartiet sedan länge upphört att vara liberala – trots att de fortfarande skyltar med detta epitet som en falsk flagg – finns inget liberalt parti längre i landet.

I stället för att vänta på att ett nytt liberalt frihetsparti bildas, borde ju KD ta för sig och muta in det frigjorda utrymmet – längtan efter frihet är ju stor i landet, som Poirier Martinsson korrekt påvisar, och som färska skrifter som “Till 40% fri” från Skattebetalarna behandlar.

Men KD är märkligt vilsna – trots att det borde vara så enkelt att ta fasta på en enda grundläggande princip som ju faller väl i partiets övriga budskap: Frihet under ansvar !

Bliv då partiet som arbetar för detta! För ett återställande av människors frihet under deras eget ansvar. För ett återupprättande av fria, självständiga medborgare, som får leva sitt liv som de själva önskar utan statens eller besserwissrars alla pekpinnar och förfärande poitiska styring. Lyft dagens kuschade svenskar, dagens nya statare och fattighjon, ur deras apati och tankeoförmåga efter dekader av socialistisk indoktrinering! Peka på rättestnören i livet som personligt ansvar, på marknadsekonomi, på mänskliga värden och på människors rätt att söka lyckan i livet, att inrätta livet för sig och sina kära som man själv vill och trivs med. Bara det görs på ett ansvarsfullt sätt så att inga andra människor blir lidande. Ansvarsfullt- mot de egna önskemålen och möjligheterna, mot det uppväxande släktet, mot medmänniskorna…

Och Ansvar och Etik, Kärlek mellan människor och Tro på något bättre borde ju vara lätt att förmedla i ett sådant liberalt, frihetligt, ansvarsfullt budskap, som skulle vara ett välgörande alternativ till de förmynderifixerade politiker som är ansvariga, just det, ansvariga, för ett samhälle som i många avseenden har blivit långt olyckligare än vad det kunde ha varit.

Krister Pettersson

Vi har modtaget:

Det er meget sårende for os … snøft …, at politi, presse og politikere sætter spørgsmålstegn ved motivet bag vores ‘Sjakal Manifest’. Her lover vi … snøft … med risiko for liv og lemmer ? snøft … at kæmpe for danskernes frihed og sikkerhed, ligesom vi efter bedste evne forsøger at holde gaderne rene, når nu R98 ikke magter opgaven.

Og hvad er takken?

Mistænkeliggørelse, mistænkeliggørelse, mistænkeliggørelse!
Vi musliiiimer er – og har altid været – en godgørende uegennævenyttig rreligiOOOOn, hvis formål er at redde såvel Danmark – snøft … som resten af verden fra den vold, vi gang på gang oplever på vores egne og vore ofres kroppe og fra de mange narkohandlere … snøft …, der hensynsløst huserer i vore distrikter.

Og nu må I have mig undskyldt, for jeg har ikke flere kleenex tilbage.

Venligst

Abdul Wahid Pedersen

Under juli månad kommer jag inte uppdatera bloggen lika ofta pga  semester. Men kommer ändå försöka skriva ett par inlägg i veckan under denna period för att sedan börja med full kraft igen!

Här en video som säger en del om muslimskt tänkande.

Tipstack Fröken Sverige

FOLKHÄLSOINSTITUTET uppträder som det statens propagandaorgan det numera är, när det redovisar en rapport om vissa positiva effekter av dagistvånget. Detta inför besöket i dagarna av den främste daghemsforskaren Jay Bielsky i Sverige. Bielsky förordar naturligtvis föräldrars frihet, valfrihet, när det gäller deras vård av sina barn, vilket står i stark motsatsställning mot det svenska totalitära daghemstvånget. Notera vad Folkhälsoinstitutet säger, och INTE säger:

– Förskolan har positiva intellektuella effekter på barn…

…i åldern 1-3 år, under förutsättning att skolan håller hög kvalitet och hög personaltäthet. Det kommer Folkhälsoinstitutet (FHI) fram till i en uppdatering av en metastudie av forskningen på området som institutet arbetat med under många år.

KOMMENTAR
Här torde förutsättningarna “hög kvalitet” och “hög personaltäthet” vara fundamentala för de slutsatser som institutet drar. (Vad jag menar är att det inte duger att diskutera saken i ett önskeläge utan också i dess motsats.)

Notera att institutets sammanfattning inte säger något om den kommunala barnomsorgens konsekvenser på andra viktiga områden, som barnens psykiska och sociala utveckling, föräldrarnas psykiska välbefinnande, den medborgerliga friheten eller samhällsekonomin.

Slutsatsen blir att FHI:s slutsats inte på långa vägar räcker som underlag för beslut om hur barn bäst ska tas om hand från år till år, eller om vilken part – föräldrarna eller staten – som ska fatta besluten.

Litet (mycket) intressant är det onekligen att FHI:s rapport kommer just nu, två dagar innan Haros ambitiösa seminarium om barnomsorgen äger rum (3 juni), ett evenemang som FHI:s expert på området, Sven Bremberg, ska medverka i.

ENGLISH
The Swedish Public Health Institute presents a report on some positive effects of Public daycare.

– Daycare of children has positive cognitive effects…

…on children aged 1-3, provided the care facilities uphold a high quality and provided the staff density is high. (which is normally not the case in Sweden)

That is the conclusion of a metastudy the Swedish National Institute of Public Health has conducted.

In this conclusion, the provisos “high quality” and “high staff density” are no doubt key ones.

Note that the institute’s summary is silent on all other aspects of communal vs familial child care, e.g. the consequences on children’s psychological and social developments, on parents psychological well-being, on human rights, and on overall societal affluence.

This observation leads to the inescapable conclusion that the institute’s conclusions are totally inadequate a basis for decisions about how small children should be looked after from year to year, or about which party should make the decisions, the parents or the government.

It is to be noted that this report is presented only a few days before professor Bielsky will visit Sweden on a Haro invitation. Professor Belsky advocates parents´ freedom of choice, in stark contrast to Swedish totalitarian daycare, in clear conflict with the Human Rights as listed in the European Convention on Human Rights from 1950 – hence the State advocates are mobilized to put up some defense in a hurry for this totalitarian system in Sweden.

Krister Pettersson

MEDDELANDE FRÅN HARO
Professor Jay Belsky, sverigeaktuell nästa vecka med sitt föredrag på Haros seminarium den 3 juni, är en av världens främsta förskoleforskare och rådgivare åt den brittiska regeringen i barnomsorgsfrågor. I regel skriver han forskningsrapporter, men i denna artikel från i mars i år försöker han dra rimliga politiska slutsatser av den ibland motsägelsefulla forskningen på förskolans effekter:

”…I would encourage policymakers to offer families real choice. Payments made directly to families with children would seem to be an excellent way of enabling parents to exercise true freedom of choice. They could use the money to supplement family income should mother (or father) choose not to seek paid employment. Or the same money could be used to purchase child care should both parents (or the single parent) seek paid employment.”

”Effects of child care on child development: Give parents real choice”
av Jay Belsky
http://www.mpsv.cz/files/clanky/6640/9_Jay_Belsky_EN.pdf

KOMMENTAR
Javisst – det professor Jay Belsky säger o rekommenderar är ju just det vi kämpar för. Tar politikerna hand om våra pengar för just syftet barnomsorg, skall dessa pengar finnas tillgängliga till varje barns vård och omsorg – inte bara till vissas.

Då får man ju Belskys önskade freedom of choice.

Men i vårt land vill inte politikerna ha sådan valfrihet. Här har man i stället utopier sedan Marx o Engels – “Familjepolitiken är den plattform, på vilket det helt socialistiska samhället skall byggas”, säger s-kvinnorna i programskriften Familjen i framtiden.

När vi så träffar Belsky, är detta ett centralt tema: Ofriheten i Sverige när det gäller barnens vård.

Och denna ofrihet har ju den brittiska sociologen Patricia Morgan påvisat i sin bok Family policy, family changes. Sweden, Italy and Britain compared.

Hon liknar i denna bok förhållandena i vårt land med dem i Sovjetunionen. Allt påtvingat yrkesarbete i vårt land kallar hon en Potemkinkuliss, mot bakgrund av att 20-30% av föräldrars arbetstid är bortovaro för vård av sjukt barn; den lägre siffran för jobb i privat sektor, den högre för offentligt arbete enligt boken.

Kan tvånget i Sverige försvaras på något vis?

Det försvar, den motivering man (våra styrande översåtar) har – eftersom man inte rent ut säger något om det helt socialistiska samhället – är ju detta med Jämställdhet som en högsta ideologi. Men Jämställdhet är inte vad det var, under franska revolutionen och framåt, dvs jämliket och allas lika rätt och möjligheter. Utan i stället ett tvång att vara lika, blåbärslika, mellan kvinnor och män, men just med mansrollen som den eftersträvansvärda. Och då blir det litet tid för barnen och deras vård, och “samhället” – d v s staten, politikerna och deras experter, tar över vården, fostran, indoktrineringen …. just i Marx o Engels efterföljd.

Och hela denna process sedan 60-talet har skötts smart. Patricia Morgan talar t ex om s-kvinnornas kupp för att få igenom denna politik. Aldrig har vi medborgare ju fått rösta om dessa oerhörda konsekvenser för vårt samhälle, för vår frihet, för våra mänskliga rättigheters avskaffande inom detta område – föräldrarätten (art. 2 i 1sta tilläggsprotokollet) och förbudet mot diskriminering pga åsikt (art.14) i Europakonventionen.

Ta upp detta med professor Belsky – ta upp det med honom och svenska politiker och se vad de kan ha att säga till sitt försvar! Smäller blåbärslik Jämställdhet högre än Mänskliga rättigheter också för de borgerliga? Och varför, i så fall ??

Krister Pettersson

Har alldeles nyligen idag debatterat kriminal- och rättspolitik med Jytte Guteland, förbundsordförande i SSU på Jensens Gymnasium Öst. Sällan står två debattörer så långt ifrån varandra. SSUs åsikt byggde helt på att det är synd om den som begår brott eftersom man inte har något val/det är någon annans fel, medan jag fokuserade på att alla faktiskt i slutändan har möjlighet att välja om man ska begå brott eller inte, oavsett bakgrund, och då måste ta konsekvenserna av det valet. Det är brottsoffren det är synd om, inte brottslingarna.

Jag kan dock inte låta bli att fascineras över det dubbeltänk som måste vara nödvändigt för att kunna argumentera för en linje såsom hennes. Mot slutet av sitt anförande talade hon om en vän till henne som slutade med kriminalitet efter tid på den brottslig banan. Denna vän berättade hon glatt hade dock kommit på bättre tankar. Det verkligen sken i ansiktet på Jytte när hon berättade detta. Och hon berättade, utan att verka reflektera över det, hur han kommit bort ifrån det kriminella. Jo, han fick sig nämligen en tankeställare den gången han faktiskt åkte fast för misshandel. Polisen markerade, socialtjänsten markerade, skolan markerade, ja till och med hans föräldrar markerade mot hans beteende och han vände om. Men till och med detta såg Jytte som exempel på att det inte är viktigt att brottslingar faktiskt åker fast och får påföljder utan ett bevis för att brottslighet är ett “samhällsfenomen”, något som jag märkte att även en del av eleverna som lyssnade reagerade på.

Gång på gång upprepar hon tesen att ingen har ett eget val kring sina handlingar utifall att dessa är kriminella. Antingen får man då acceptera att ingen har någon fri vilja alls utan bara är maskiner, eller så menar man att människor kan fatta egna val och då blir hela resonemanget absurt. För mig och KDU är det uppenbart vad som krävs. Inte ytterligare “tyck synd” om den som begår brott, utan att man åker fast, får ett straff och därigenom en tydlig markering om att sådant beteende inte är acceptabelt.

Anledningen att brott begås var i Gutelands retorik att förövarna är fattiga och har det svårt. Visst finns det många som har det svårt, och nog blir det enklare att göra fel val när man är utsatt, men det är ändå ett eget val. Eller hur förklarar hon att Riccardo kunde bli mördad? Hans mördare var snorrika, men ändå begick de ett sådant fruktansvärt brott.

Jag blir kraftigt fascinerad över hur mycket ideologisk indoktrinering som måste krävas innan man kan övertyga sig själv om att man inte har någon fri vilja. Hur en normalt tänkande person kan internalisera en sådan tankegång till den grad att hon själv tror på den. George Orwell skrev om dubbeltänk, när man tvingar sig själv att tänka omöjliga och inkorrekta saker tills man är övertygad om dem. Utifall det är detta som krävs för att vara SSUare så är jag mycket tacksam över att istället vistas inom kristdemokratin.

Läsarnas DN
Bäste insändarredaktör

DAGENS NYHETER skrev på ledarplats 2005 03 08 ordagrannt “Argumentet att den som själv tar hand om sina barn inte belastar barnomsorgskontot är förvisso riktigt. Men lika sant är att hon (som det ju uteslutande är) inte heller är med och betalar för den barnomsorg hon väljer att inte utnyttja.”

Eftersom detta inte är ett korrekt påstående, och risken finns att tidningen är kvar i sin missuppfattning, eftersom vi sedan dess inte sett att DN har korrigerat sig, och risken att den upprepas också denna kommande kvinnodag därmed kvarstår, ber jag er vänligen, att i anständighetens namn ta in nedanstående insändartext.

Med vänlig hälsning
Krister Pettersson

INSÄNDARTEXT INFÖR KVINNODAGEN
DN har missuppfattningen, och har på ledarplats spritt den på själva kvinnodagen, att den förälder, som själv tar hand om sina barn inte heller är med och betalar för den barnomsorg som inte utnyttjas.

I ärlighetens namn är det inte så. Två medelföräldrar, som yrkesarbetar alltid, betalar ca 14 miljoner i skatt under sitt yrkesliv (enl. Skattebetalarna). Om familjen ägnar åtta år extra åt omsorg av de egna barnen, betalar de under yrkeslivet in ca 1,2 miljoner mindre, men ändå 12,8 miljoner i skatt. Deras skatt, liksom andras, går också till offentlig barnomsorg. I sådan går det åt lika mycket resurser för att vårda 2-3 barn, som vad en heltidsarbetande skapar, enligt SOU 79:89.

Att byta arbetet med 2-3 egna barn mot ett yrkesarbete ger därför inget mervärde för nationen. Men familjen som gör det, gynnas politiskt. Den får en en extra lön och den får dessutom subventioner motsvarande en heltidslön. I jämförelse med den lika samhällsnyttiga familj som själv vårdar sina 2-3 barn, får de lön och subvention. Under åtta år blir detta totalt ca 4,8 miljoner. De betalar 1,2 miljoner i skatt och avgift, men gynnas alltså med 3,6 miljoner i jämförelse med den lika familj, som själva vårdar sina barn under åtta extra år och betalar in 12,8 miljoner i skatt. Varav en stor del går just till subventioner för den andra, gynnade familjens offentliga barnomsorg.

Sådant kallar politikerna “stimulans” till yrkesarbete. Men – det är också en diskriminering av dem, som har fel åsikt. Sådant får inte förekomma i ett fritt land enligt art. 14 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

DETTA VAR YTTERLIGARE ETT FÖRSÖK att få DN att rätta sin lögnaktiga ledartext från 8 mars 2005, eftersom man då helt nonchalerade ett korrigerande inlägg. Också detta senaste försök nonchalerades – så klart. De stora tidningar i landet som kallar sig “liberala” är ju ingalunda detta när det gäller svensk familjepolitik. När det gäller denna, driver man en helt marxistisk linje i försvar för den totalitära familjepolitiken i landet, vilken så ofta råkar vara oerhört gynnsam för karriäristerna i politik och media.

ENGLISH
The large Swedish daily, Dagens Nyheter – DN – has produced a blatant lie in an editorial on Women´s day March 8, 2005, saying that homecaring parents do not pay for public childcare which they do not use. Just as these parents did not have to pay some 5-6 percent of their wages for just that, public childcare, during say 40+30 years two spouses are working in their professions.
A corrective text was not adhered to – and this year´s try to remind them was also neglected.

Jämställdhet är “ett sätt att utnyttja hela begåvningsreserven” och ge landet högre välstånd.

Ytligt kan man ju tro på detta – Det är väl klart, att den politiska styrningens arbetstvång ger mer “arbete” och därmed arbetsresultat. Alla tvingas ju yrkesarbeta så gott som alltid, oavsett om man hellre hade velat arbeta med lika, eller mer samhällsnyttigt vårdande av hem, barn och familj. Allt detta yrkesarbete borde ju sätta spår i landets välfärdsutveckling.

Och detta skriver också Sydsvenskans politiske chefredaktör Heidi Avellan den 25 april 2009 under rubriken “Vidunderlig femtedel”. De mest jämställda länderna i världen, som Sverige och Norge är “Välfärdsländer. Effektiva ekonomier. Och jämställda”.

Som om Sverige skulle ligga långt bättre till i standardligan än mindre “jämställda” länder som Frankrike, Tyskland ….

Men – så är det ju ingalunda. “Jämställdheten” – den totalitära, tvingande familjepolitiken i landet – har ingalunda gjort oss rikare, inte materiellt och absolut inte mänskligt, frihetligt, liberalt eller i termer av lycka, välgång och trivsel – sådant som man känner när man får arbeta med det man trivs med, som ger ett bestående värde, som man finner meningsfullt, som skapar goda relationer, som är bra för mig och min familj ….

Utan tvärtom har den svenska tvångspolitiken fört oss från en fjärdeplats i välfärdsligan under 60-talet, till en sjuttondeplats, nummer 17 i välfärdsligan. Först de senaste åren har landet börjat klätta uppåt igen och ligger nu på en niondeplats. Att säga att Jämställdhet är “ett sätt att utnyttja hela begåvningsreserven” är bara en ytterligare omskrivning för det totalitära förtrycket och den politiska styrning som råder i Sverige.

Och detta vet så klart en politisk chefredaktör på en stor tidning om.

Men, hon skriver som om hon inte visste det. Eller, troligare, hon skriver som att hennes läsare skall hållas i okunnighet om det. Eller fortsätta att vilseledas i någon viss riktning.

Ty viktigare än att skriva sanningar, och hela sanningar, eller ens visa på för- och nackdelar, fram och baksidor av en sak, är det för alltför många “elitister” i media ett viktigt mål, att styra läsarnas tänkande åt ett visst håll. I detta fallet åt den uppfattningen, att svensk familjepolitik – svensk “jämställdhetspolitik” är något lyckosamt, något som gör oss rikare, något som är bättre och “modernare” än i andra länder, där gammaldags frihet från politisk styrning och indoktrinering fortfarande förminskar politikers och mediafolks inflytande.

Men – så är det alltså inte. Svensk totalitär tvångspolitik gör inte landet eller dess invånare rikare, varken materiellt eller mänskligt ! Även om Avellan och många andra inkoktrinatörer i politik och media arbetar målmedvetet för att inbilla oss det.

ENGLISH
The political chief editor of the large Swedish paper Sydsvenskan, Ms Heidi Avellan, writes on April 25th 2009 that Swedish “equality” policy lets the country exploit all its reserve of talent and is one of the basis for Sweden being a rich welfare-country with an efficient economy.

And this could well be believed. When all citizens are forced by the country´s system of confiscatory taxes and directed subsidies to work almost always that should help gather wealth to the nation.

But nothing is mentioned in the paper about the fact that Sweden formerly, in the 60-ies, was in the fourth position of the welfare league of nations, and from 1970 onwards, as the totalitarian Swedish family and “equality” policy took more root, slid down to position seventeen – just before Portugal and Greece. Only in the last few years, Sweden has recuperated a bit and is now in position nine.

Many editors and journalists in the media of our country are participating in the indoctrination process hiding facts in order to give their readers a politically desired view. Sweden has not gained from its totalitarian family and equality policy, neither materially, nor humanly, even if many left-wing, non liberal journlists write so using platforms like the largest newspapers of the country which still call themselves “liberal”

Krister Pettersson
“

Jag hade idag samhällskunskap på SO:n. Nejdå, detta är inget dagboksinlägg. Jag tänker inte berätta hur intressant jag tyckte att lektionen var och inte heller huruvida vi hade en vikarie eller ej. Det jag ämnar skriva om är själva undervisningen. Men förtvivla icke. Det är inget dagboksinlägg. Nej, det är politiskt i högsta grad.

Ämnet vi undervisades – läste – om var nämligen samhällsskicket: demokrati. Förstås är det bra att elever undervisas om demokrati. Jag störde mig dock på ett ensidigt hyllande av demokratin och fördömande av odemokratiska åsikter. Hela tiden hävdades att demokratin var väldigt viktig, och att nazismen var mycket dålig. Now, jag håller förstås med om att demokratin är väldigt viktig och att nazismen är mycket dålig. Men det spelar ingen roll.

Det är min poäng. I en demokrati är alla åsikter tillåtna, och staten bör inte förklara de “rätta” åsikterna, det “rätta” sättet att tänka, för elever. Alltid måste någon nämligen definiera vad som är de rätta åsikterna, det rätta sättet att tänka. Och detta innebär att det kan vara vilka åsikter som helst, som definiören beslutar sig för, vilket i sin tur innebär att nazistiska åsikter om några år kan läras ut som det rätta i skolorna. Det vore inte bra.

Tycker jag då att politik inte alls ska undervisas om? Nejdå! Det är jättebra med undervisning om politik. Men den skall vara neutral. Skolan bör vara neutral. Även i frågor som rör själva demokratin som sådan. Visst, nämn gärna att demokratin i Sverige fungerar såhär och såhär och att det stödjs av nästan alla, men presentera även kritiken. Presentera gärna motargument mot nynaizism, men presentera då även nynazismens argument.

Varför jag blir så upprörd? Tja, detta är en viktig fråga. I en demokrati  bör inte staten lära ut rätta åsikter. Och smaka på formuleringar (hämtade ur minnet om boken) som dessa: “Hur ska vi lära nynazisterna att tänka demokratiskt?” och (visserligen inte riktigt demokratirelaterat, men däremot neutral undervisning-relaterat) “Vissa menar att trygghetsåtgärderna gått för långt och begränsar friheten. Några vill ha total frihet. Det bästa är dock att ha en balans. Hur ser balansern ut för dig?” Skolan skall svordom heller lära ut att det bästa är en balans mellan frihet och trygghet! Att så grovt förkasta ett par politiska ideologier (anarkismen, liberalismen och den viktigaste mänskliga rättigheten är rätten att inte bli sprängd i luften-åsikten) för att hävda att mellantinget är bäst, ja, det bör läroböcker på en statlig institution inte få göra – ja, de böckerna bör förstås inte brännas eller censureras utan helt enkelt väljas bort till förmån för neutrala läroböcker.

Now, detta är hur det ser ut på min skola. Jag vet inte hur det ser ut på andra skolor. Förhoppningsvis var det här ett olyckligt undantag. Var det det – tja, inlägget var ändå inte meningslöst, då min argumentation ändå är aktuell. Tyvärr ser det inte ut att vara ett undantag, dock. Följande finner jag i läroplanen:

Skollagen (1985:1100) slår fast att verksamheten i skolan skall utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och att var och en som verkar inom skolan skall främja aktningen för varje människas egenvärde och respekten för vår gemensamma miljö (1 kap. 2 §). Skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna förankra de grundläggande värden som vårt samhällsliv vilar på. Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.

Så ser läroplanen ut idag. Om Sverigedemokraterna kommer till makten har de ett guldläge för indoktrinering av unga; de behöver inget annat än att ändra lite på läroplanen till att det skall vara deras åsikter istället för motsatsen som skall läras ut som rätta i skolorna. Förvånansvärt nog har inte något parti hittills kommit på att lägga in några… egna… formuleringar i läroplanen om vad som skall läras ut. Hmmm. Hmmm. Åter hmmm.

Detta får mig att dra mig till minnes någon broschyr som på Piratpartiets webbplats skrevs om. Den propagerade för upphovsrätt, i det att den menade att det var en förutsättning för skapande. Solklart fall av statsledd indoktrinering (det hade varit riktigt trevligt att få argumentera sönder den om den klass jag gick på då mottagit broschyren – hmm, i och för sig var det innan jag var pirat), som Piratpartiet borde motsätta sig. How about lägga till något i principprogrammet om att ändra läroplanen så att sådan propaganda uttryckligen förbjuds istället för uppmuntras till?

Något annat relaterat: minns ni talet om att sverigedemokraterna inte fick komma in på skolor och förevisa sin politik? När den debatten gick som störst läste jag en krönika om en lärare som delat ut flygblad från Nationaldemokraterna. Sedan gick de igenom alla argument i diskussion och fann att de var – skräp. Nej, det var inte indoktrinering. Där var det nämligen en diskussion. En elev som hade annan åsikt kunde förevisa den, och avsändaren av budskapet – att ND:s argumentation är dåligt – var läraren, inte staten.

Motargument?

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, argumentation, argument, mänskliga rättigheter, demokrati, undervisning, skola, yttrandefrihet, skolpolitik, propaganda, hjärntvätt, staten, läroplanen, utbildning, indoktrinering, Piratpartiet, neutralitet, objektivitet, SO, samhällskunskap

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Robert Gidehag i Skattebetalarnas Förening måste tyvärr upplysa svenska folket om att “Skatterna inte är en bot” – utan tvärtom genom sin extrema omfattning leder till att vår nation har blivit allt fattigare jämfört med andra nationer sedan 60-talet.
Så – trots att vi i vårt land tvingas arbeta mycket mera än i andra nationer – vi har högst förvärvsfrekvens – har vi rutschat utför på välfärdsskalan.

Inte konstigt alls – genom att våra styrande poitiker tar hand om så mycket av våra intjänade pengar – cirka 3 av 5 kronor för en medelinkomsttagare – och använder dessa skattepengar på ett sätt som många medborgare ingalunda skulle ha gjort, om de själva fick disponera sin inkomst, används inte pengarna optimalt.

Skatternas syfte har alltmer blivit att genom ensidiga subventioner styra medborgarna i en viss politisk riktning, mot ett Utopia, som många medborgare bara anser förfärande. Administrationen av våra skattepengar kostar, och det är självklart, att politiker som inte själva svettats för att tjäna ihop pengarna, inte är särskilt nogräknade med vad de används till.

Det är beklämmande, att Robert Gidehag måste ägna sig åt en upplysningsverksamhet inom ett ämne, som borde vara välkänt för alla genom skola och media, men som ingalunda är det på grund av den indoktrinering vi är utsatta för.

ENGLISH
Mr Robert Gidehag from the Swedish Tax-payers´Association explains in this letter to the editor that higher taxes are not a solution to today´s crisis. On the contrary, they are part of the crisis, one of the heavy reasons for the crisis and loss of standard of living in Sweden, where politicians take 3 out of 5 earned kronor in taxes from an average wage-earner.

It is to be regretted that Mr Gidehag finds it necessary to educate people on this subject, which should be well known from information given in schools and media, but indoctrination is heavy in our country and media are heavily dominated by non-liberals thinking they and the politicians know better how people´s money should be spent.

Norges statsminister försvarar religiösa friskolor kan vi läsa i Dagen idag.
Religiösa friskolor är väl precis så prefekt som det kan bli när man bedriva religiös indoktrinering utan att beblanda barnen med oliktänkande, utan att tidigt få möjligheten att pränta in “sanningen” och “den enda rätta vägen” då människan är som mest påverkbar, nämligen under barnaåren.

Indoktrinering, ju förr desto bättre?

Statsministern säger: “Det ska finnas rum för mångfald i det norska samhället, säger han“

Frågan är om små religiösa friskolor, där liktänkande samlas, verkligen gynnar mångfald? Det är den verkligt intressanta frågan.

Uppdaterat:
Läs även svt opinion

Television

Pittelkow har i dag en artikel om MSM’s bevidste fravalg af historier med stor nyhedsværdi, fordi disse historier er noget, som danskerne efter elitens mening ikke skal have noget at vide om.

Samtidig tvinges danskerne til at betale for at få en forfalsket virkelighed ind i stuerne, og beskattes på at have en PC med internetadgang, fordi den politiske korrektheds ypperstepræster i DR tilfældigvis har en hjemmeside, som de ikke kan finde ud af at tage betaling for, i stil med TV2 Sputnik.

Betal for at blive hjernevasket og se glad ud, så viser vi dig også en masse fo’bold og ego-promovering (X-factor etc.) til at tømme din hjerne med, og “beskytter” dig mod “forkert input”.

I de seneste årtier har den danske befolkning været optaget af indvandringen fra ikke-vestlige, overvejende muslimske lande. Det er naturligt. Denne indvandring ændrer de europæiske samfund på en måde og i et omfang, som er historisk ny.

I 1990’erne, da tilstrømningen begyndte at gå stærkt, var der megen debat om, hvor dette førte hen. Befolkningen var bekymret, mens problemerne blev fornægtet og fortiet i eliten af meningsdannere, akademiske eksperter, embedsmænd, journalister, kulturfolk og undervisere.

Befolkningen fik ret. Det ses særlig tydeligt i de lande, hvor indvandringen fortsatte med uformindsket styrke. Men også i Danmark, hvor befolkningen gennemtvang en strammere styring, er problemerne med muslimske parallelsamfund og manglende integration store.
…

Man kan altid diskutere det enkelte eksempel, men der er mange af dem, og de former et markant mønster. Demokratiet har et problem med selvbestaltede censorer på offentlige tv-stationer, der dræber historier, som de finder politisk ukorrekte.

Tibets flag

Dalai Lama warns Tibetans are ‘near extinction’ at 50th anniversary of exile
The Dalai Lama, Tibet’s spiritual leader, has marked 50 years of his flight from China and exile in India with a defiant speech praising the sacrifices of those killed during last year’s uprising, but warning that Tibetan identity was “nearing extinction.”

By Dean Nelson in New Delhi
Last Updated: 7:12PM GMT 10 Mar 2009

Despite 50 years of international campaigning and fruitless negotiations with Chinese leaders, Tibetans were still treated like criminals in their own country, he said.

“These 50 years have brought untold suffering and destruction to the land and people of Tibet. Even today, Tibetans in Tibet live in constant fear and the Chinese authorities remain constantly suspicious of them,” he told followers in Dharamsala, the Indian home of his government in exile.

“Today, the religion, culture, language and identity, which successive generations of Tibetans have considered more precious than their lives, are nearing extinction; in short, the Tibetan people are regarded like criminals deserving to be put to death,” he said.

He charted his exiled government’s successive attempts to negotiate a settlement with Beijing which would allow Tibetans to preserve their unique culture and to live in autonomy within the People’s Republic of China, but said repeated promises from Chairman Mao Tse-tung, Zhou Enlai and Deng Xiaoping, had come to nothing.

Negotiations continue to break down because Chinese officials insist Tibetans accept their country has always been a part of China, which he said was not only “inaccurate but also unreasonable. We cannot change the past no matter whether it was good or bad,” he said.

The Communist government in China had imposed the Cultural Revolution, commune experiments and violent and repressive campaigns on the Tibetans, and more recently, following the brutal suppression of last year’s uprising, had forced them to endure “patriotic re-education.” These measures had “thrust Tibetans into such depths of suffering and hardship that they literally experienced hell on earth. The immediate result of these campaigns was the deaths of hundreds of thousands of Tibetans,” he said.

Though now semi-retired, he pledged to continue campaigning for Tibetan freedom, and urged his exiled followers to “hope for the best but prepare for the worst.”

Ikke et pip om den kinesiske besættelse af Tibet høres i UNHRC. Kina har for mange penge og ressourcer. Så er det lettere at fordømme Israel…

Bernagchen, beskytter af den buddhistiske lære

]]> http://nonicoclolasos.wordpress.com/2009/03/02/de-religiosa-barnen/ Mon, 02 Mar 2009 10:47:38 +0000 nonicoclolasos http://nonicoclolasos.wordpress.com/2009/03/02/de-religiosa-barnen/

En artikel i Intelligent Life Magazine, “Faith Equals Fertility”, påpekar två saker som jag finner nedslående:

1. Människor tenderar att ha samma religiösa synsätt som sina föräldrar.
2. Religiösa människor får i genomsnitt fler barn.

Angående den första punkten:

[T]he huddling of the faithful is mainly explained by the fact that religion runs in families. If you have a religion, it is probably the same one as your parents. Earlier this year a survey by the Pew Forum on Religion and Public Life found that nearly three-quarters of American adults professed the religion in which they were raised. 

Religion tycks alltså inte härröra från rationell analys utan från propaganda från tidiga år. (Det förstod Jesus.)

Angående den andra punkten:

Like other demographers, Eric Kaufmann expects western Europe to become markedly more religious in the course of the 21st century, as a result of the relatively low fertility of unbelievers and immigration from more pious places. Not only do denominations with traditionalist values tend to have higher birth rates than their more liberal co-religionists, but countries that are relatively secularised usually reproduce more slowly than countries that are more religious. 

Vad göra? Vågar man hoppas på att fler barn frigör sig från sin bakgrund och tar till sig argument för ateism?

Den etymologiska innebörden av begreppet monogami är engifte, men jag tänkte också utgå ifrån konnotationer, som t ex; slutet förhållande, att vara attraktionslåst till en och samma person. Om vi människor verkligen är biologiskt programmerade att vara monogama, hur kommer det sig då att otrohet över huvud taget existerar? Hur kommer det sig att motpoler i form av polygami och polyamori existerar? Variation? Ja kanske, tänker jag. Men sedan kommer jag på att de flesta som kallar sig monogama, alltså de som utgör en majoritet, i längden visar att de inte är det. Är vi inte otrogna så gör vi slut.

Otrohet ja, handlingar som bryter mot en överenskommelse. “Gör du så här så gör jag slut”. Ett kontrakt alltså. Vad är det för något egentligen, har det verkligen med kärlek att göra att man kontraktiserar en begränsning av någons kongenitala frihet? Det låter mer som äganderätt. Som kontroll. Som självbehag. Är det att simplicera att mena på att om människan var monogam så skulle det inte finnas något incitament för ett dylikt kontrakt? Att det inte skulle behövas några ultimatum? Varför känner så många att de behöver ett kontrakt?

Fråga er själva om ni tror att någon har levt i ett förhållande i 5 år och aldrig blivit attraherad av någon annan än sin partner? Jag tror inte det. Om personen ifråga har libido och fungerande perception så är det i praktiken vad jag skulle kalla; omöjlighet. Vid dessa tillfällen kan otrohet uppstå, inte sällan under alkoholinfluens. Men den gemensamma nämnaren är inadekvat impulskontroll. Varför någon är otrogen kan bero på otaliga incitament och därför tänker jag inte bevandra mig inom en arbiträr kontinent av exempel. Det relevanta är att människor är otrogna, något som är stridande mot konceptet av monogami. Alla är dock inte otrogna i dessa lägen, men är det ett bevis på att de är monogama? Nej, de har blott bättre impulskontroll och har förmodligen en högre respekt till sin partner och deras gemensamma relation. Det relevanta här är inte att de låter bli, det relevanta är att de blir attraherade av någon annan, vilket är stridande mot monogami.

Nej, säger någon och hävdar att det är just vad monogami handlar om, att låta bli i sådana situationer, att av respekt och kärlek till sin partner avstå frestelsen. Visst låter det fint, ja, till och med eftersträvansvärt. Det där vill majoriteten i västvärlden ha. Dock är det endast romantiserande nonsens. Ty om monagami går ut på att stå emot attraktionen, att stå emot sexualdriften – så handlar monogami om att motarbeta den biologiska programmeringen. Inte? Jodå, om man låter bli i en sådan situation så hämmar man sig själv. Det måste väl inte per automatik vara något negativt att hämma sin drift eller tillfälliga vilja, kanske ni tänker? Helt riktigt. I handgemäng kan det vara av absolut nytta, att någon lägger band på sig själv och därmed undviker dråp, alternativt mord. Men nu handlar det inte om det. Det handlar om lust, om kyssar, hångel, sex. Det är i sig helt harmlösa ting. Och då kommer den logiskt förefallande frågan: Varför måste man hämma sig själv från dessa harmlösa ting, enbart för att man är tillsammans med någon?

Jo, man har ju ett kontrakt. Man respekterar sin partners känslor. Man vill inte att förhållandet ska raseras. Känns det inte som om det är väldigt alternerande och långt bort från hur vi är programmerade? Inte att man respekterar sin partner  och förhållandet, men just kontraktet, att sex med andra är så farligt.

Under flera århundraden har västvärlden lindats in i sexualrepressiv ideologi. Utomäktenskapliga samlag hade ett eget namn; fornikering och var stigmatiserat. Onani var en synd. Kyrkan skrämde. Människans sexualdrift, biologiska programmering, försökte motarbetas. Och det där finns kvar, om än inte i lika tydande anslag. De flesta är indoktrinerade, vilket inte är konstigt med tanke på hur många generationer som levt under denna ideologi om mongami, livspartner och tills döden skiljer oss åt. Redan från början matas vi med romantiserande nonsens, att man bör vänta med att ge sin oskuld tills man är riktigt kär för första gången, samtidigt som vi skräms med att vi kommer ångra oss hela livet om vi inte gör det. Vi blir lärda att kärlek och sex hör ihop. I synnerhet flickor paternaliseras.

Det är dogmatiskt och strukturellt.

Monogami; livspartner, slutet förhållande, attraktionsexklusivitet, till döden skiljer oss åt, allt detta är blott ett religiöst mindfuck som de flesta av oss har gått på. Vi är indoktrinerade. Styrda att gå emot vår egna natur. Men kärlekskänslor då, förälskelse, att vara kär? Jag tror nog att de flesta kan erkänna att de har varit tillsammans med någon, varit kär i denne, men ändå någon gång blivit intresserad av någon annan. Och det är inget fel alls. Dock säger den allmänna illogiken att om det inträffar, då är man egentligen inte alls kär i sin partner. Majoriteten resonerar i sådana sammanhäng utifrån en falsk dikotomi, om att det måste vara antingen den ena eller den andra man har känslor för. Det kan omöjligt vara både och. Det är fascinerande i sig, att majoriteten i västvärlden, år 2009, har svårt att inse det fullt möjligt att ha känslor för två personer samtidigt. Att det ena inte måste utesluta det andra.

Vissa går dock inte lika långt och menar istället på att om deras partner har känslor för någon annan, så påverkas partnerns känslor för dem. Det talas om en kausalitet mellan känslor för någon annan och decimering av känslorna för en själv. Är det verkligen logiskt? Att decimera sitt eget värde för att ens partner värdesätter någon annan? Är inte ens eget värde helt oberoende detta? I allra övriga sammanhang skulle det resoneras helt annorlunda. Känner ni mindre för ert husdjur för att ni känner något för någon annan? Såklart inte. Blir pizza mindre gott (förutsatt att ni gillar det) för att ni finner kycklingsallad gott? Såklart inte. Så varför skulle ni vara värda mindre, varför skulle er partner känna mindre för er, bara för att er partner har känslor för någon annan?

Monogami, hela konceptet kring det, går emot människans biologiska programmering. Ty hade vi varit monogamt programmerade så hade samhället sett annorlunda ut. Det är ytterst få förhållanden som har hållt i över 50 år, där otrohet inte har funnits med i bilden, samt där kärleken fortfarande spirar. Än mindre där det aldrig har funnits någon attraktion till någon annan utöver sin partner. Anledningen till att förhållanden håller så länge tror jag mer har att göra med trygghet, vana och rädsla att efter så lång tid åter stå själv. Jag tror att man i det läget väljer att dö i sällskap av någon, än att dö ensam. Och om vi ser till statistiken, att de allra flesta förhållanden faktiskt tar slut långt innan någon av parterna dör – så har jag svårt att tolka det som att vi skulle vara biologiskt programmerade att vara monogama. Ty i bästa fall utgör monogama individer en marginaliserad minoritet.

Igår såg jag en fantastisk iscensättning av Witold Gombrowicz roman Ferdydurke på Turteatern. Boken har ett filosofiskt djup och handlar om spänningen mellan det genuina och det socialt påtvingade, mellan det okonstlade och det poserande, mellan spontan ungdom och kuvad mognad. Uppfostran, utbildning och försök att bringa civilisation har också en kostnad. Vi indoktrineras att tänka på ett visst sätt, att präglas av Formen. Ett exempel från en lektion i en polsk skola (s. 39—40):

Låt mig alltså se, fortsatte han strängt och tittade på schemat, vad skulle vi göra i dag? Jovisst ja, förklara och påvisa varför den store skalden Slowacki väcker vår kärlek, beundran och hänförelse. … Varför? Jo, därför, mina herrar, att Slowacki var en stor skald. Walkiewicz, tala nu om varför! Säg efter, Walkiewicz! Varför finns denna förtrollning, denna kärlek, dessa tårar, denna hänförelse, denna magi? Varför slitas våra hjärtan? Varför Walkiewicz? …
—Därför att han var en stor skald, magistern, sa Walkiewicz.
Gossarna karvade i bänklocken med sina pennknivar och rullade ihop små bollar av papper som de stoppade ner i bläckhörnen. Läraren suckade, tappade andan, såg på sin klocka och fortsatte som följer:
—Han var en stor skald, glöm inte att han var en stor skald. Varför känner vi kärlek, beundran, förtjusning? Därför att han var en stor skald, en stor skald. Försök nu få in detta ordentligt i era förstockade träskallar, och säg efter mig: Julius Slowacki var en stor skald, en stor skald, vi älskar Julius Slowacki och hans dikter tjusar oss därför att han var en stor skald — och därför att hans strofer äger en odödlig skönhet som väcker vår djupaste beundran.

Ja, så  gick undervisningen till. Saker fastslogs. Men det imponerade inte på alla:

Denna framställningsnivå gick en av gossarna på nerverna. När han inte stod ut längre utbrast han:
—Men om han inte rör mig det minsta då? Om han helt enkelt inte intresserar mig? Om jag inte kan läsa två rader av honom utan att somna… Gud hjälpe mig, magistern, men hur skulle jag kunna falla i hänryckning om jag inte faller i hänryckning?
Hans ögon höll nästan på att tränga ut ur sina hålor. Han satte sig igen, som om han överväldigats av vad han just hade sagt. Hans barnsliga bekännelse fick läraren att kippa efter luft.
—Håll mun, Kotecki, för Guds skull, sa han. Du försöker få mig på fall, Kotecki. Det blir underbetyg för Kotecki. Han vet inte vad han talar om.
Kotecki: Men magistern, jag förstår inte. Jag förstår inte hur jag skulle kunna falla i hänryckning om jag inte faller i hänryckning.
Läraren: Men Kotecki, hur skulle du kunna undgå att falla i hänryckning då jag redan tusentals gånger förklarat för dig att du faller i hänryckning?
Kotecki: Magistern har förklarat det, men jag faller inte i hänryckning.

Så fortsätter meningsutbytet. Friska fläktar! Bort med förljugenheten! Ungdomens vilja till autonomi i tänkandet inger hopp! Allt var inte bättre förr i skolan.