Milo och Bambi har många likheter. Bland annat så är bägge håriga på benen och de är inte linslusar. Här kollar Bambi upp kameran.

Det gäller att samla sig efter en ansträngande dag. Fotot togs strax efter ömsningen.

Det var nog någon som väntade på nån som inte kom hem, även att man kört vägen hur många gånger som helst gäller det att vara beredd på det mesta.

Har städat idag. Det behövdes verkligen städas redan förra helgen, men med alla grupparbeten och sånt har det helt enkelt inte funnits tid. Det var äckligt. Massor av döda myggliknande insekter under möblerna och vid väggarna, och en hel del levande dessutom. Vet inte var de kommer ifrån – gissar på elementen. Jag hatar mina element.
Vet inte hur jag ska kunna få bort insekterna, tror inte att det funkar med vinäger på annat än bananflugor.
Jobbigt. Varför måste just jag som är så rädd för insekter få den lägenhet som är full av det? Grannarna har inga problem..

Vår lilla spelman har sällat sig till himlakören nu.

Så skrämmande i närbild framifrån och så flott när man ser den från den här vinkeln.

Sidan är flyttad till:
>>> LoveFoto.se <<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<

-
-
-

Jag betalade för tio syrsor, men det är inte utan att jag funderar på om jag fick en mutant med på köpet

Jag har aldrig sett en syrsa på så nära håll. Den ser definitivt inte ut som jag väntade mig.

De första naturvetenskapliga undersökningarna av Gotska Sandön gjordes 1867. Tidigare hade endast spridda iakttagelser blivit publicerade.

Det var två unga grabbar som på sommaren for ut till ön ytterst i havet. Gustaf Eisen var tjugo år och Anton Stuxberg bara arton. Naturen på Gotland och de små öarna däromkring var sedan länge studerad och beskriven, men Gotska Sandön kände de endast till namnet.

Från den 28 juni till den 16 juli 1867 besökte Gustaf Eisen och Anton Stuxberg Gotska Sandön. Deras rapport Bidrag till kännedomen om Gotska Sandön publicerades i Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar [1868, N:o 5, sidorna 353–379 samt Tafl. V].

En ideell genomskärning, som visar sandens förstörande framskridande genom skogen. Eisen & Stuxberg 1868, tafl. V, fig. 2

Gustaf Eisen och Anton Stuxberg fortsatte sina gemensamma studier och publicerade redan följande år, 1869, ett arbete om hela den gotländska växtvärlden.

Den förste botanist som besökte Gotska Sandön under en längre tid var emellertid tysken Ludvig Holtz. Han var på ön 31 maj – 8 juni 1867, alltså tre veckor före Eisen och Stuxberg, men hans iakttagelser publicerades först 1871 (Verhandlungen des botanischen Vereins für die Provinz Brandenburg, Berlin, sidorna 59–68).

Gustaf Eisen föddes i Stockholm den 2 augusti 1847. Från Clara skola flyttade han i nioårsåldern till Gotland och fortsatte sin skolgång vid läroverket i Visby. Vid universitetet i Uppsala blev han filosofie kandidat, en framstående daggmaskforskare och 1873 också docent. Efter sin examen reste han till Kalifornien för fortsatta zoologiska studier, valde att stanna där och blev amerikansk medborgare.

Gustaf Eisen var en mångsysslare som förutom zoologin ägnade sig åt att skriva såväl vetenskapliga arbeten som skönlitteratur.

Han gjorde långa forskningsresor i Centralamerika och ägnade sig särskilt åt hortikultur, åt fikon- och druvodling och åt bekämpning av skadeinsekter. Han identifierade parasiten som orsakar malaria. Hans skrifter om russinindustrin var epokgörande.

Han tog initiativ till att inrätta Sequoia National Park i Kalifornien, som omfattar ett stort antal av de mångtusenåriga jätteträden Sequoia gigantea. En bergstopp där – Mount Eisen – är uppkallad efter honom.

Vid 63 års ålder övergick Gustaf Eisen till arkeologi och konsthistoria från naturvetenskapen och samlade in ett enormt material av skilda slag.

Han ägnade sig bland annat åt etnografiskt samlande i Central- och Mellanamerika, reste under fem år i mellersta och södra Europa och i Egypten, studerade den äldsta kristna konsten, antika och klassiska sigill och antika glas och pärlor.

Under sitt nittiotreåriga liv hade Gustaf Eisen ägnat sig åt flera olika områden “inom vetenskapsgrenar så olikartade, att man i denna specialiseringens tid måste förundra sig över att de utförts av en enda man“, som docent Dagmar Selling uttrycker det i sina minnesord i tidskriften Fornvännen. Gustaf Eisen dog den 29 oktober 1940. Han är begravd i Sequoia National Park, på berget Eisen som fått sitt namn efter honom.

Förklaringen till sitt framgångsrika livsverk har Gustaf Eisen själv sammanfattat i två meningar:
– Jag har aldrig sysselsatt mig med något, som ej intresserat mig på det högsta.
– Jag har aldrig haft att göra med något, som inte varit vackert.

Anton Stuxberg var kyrkoherdeson från Bunge på Gotland och föddes den 12 april 1849. Efter sina arbeten på Gotska Sandön och Gotland påbörjade han studier vid universitetet i Uppsala där han blev filosofie doktor i zoologi 1875.

Som en av sin tids främsta kännare av den arktiska faunans fiskar och evertebrater gjorde Anton Stuxberg flera resor till Arktis – norra Sibirien, Novaja Zemlja, Jenisej – och deltog 1878–1880 i Vegaexpeditionen. Hans senare resor gick till Kaukasus och Krim.
Från 1882 och fram till sin död, endast 53 år gammal, den 30 november 1902 var Anton Stuxberg chef för Naturhistoriska museet i Göteborg.

Gustaf Eisen träder nu åter fram ur litteraturen när Fredrik Sjöberg tar honom med som Russinkungen på en äventyrsfylld och osannolik resa.

Fredrik Sjöberg är ledamot av Kungliga skogs- och lantbruksakademien och promoverades till hedersdoktor vid Sveriges lantbruksuniversitet i oktober 2009. I promotionsföreläsningen Bidrag till kännedomen om den akademiska felparkeringens konst diskuterade Fredrik Sjöberg innebörden av att bli hedersdoktor, livet som fri författare och hur forskare ska få bättre möjligheter att göra det de egentligen är ämnade att göra – det vill säga att forska. Och att våga tänka fritt.

I Russinkungen (2009) tar Fredrik Sjöberg också upp några trådar från trilogins båda första böcker – Flugfällan (2004) och Flyktkonsten (2006). Här skall vi få veta hur vet hur det gick med flugsamlingen, hur samlandet blev litteratur, hur litteraturen blev konst och hur flugorna hamnade på konstutställning.

Fredrik Sjöbergs samling av blomflugor från Runmarö ingår från den 7 juni till den 22 november 2009 som en del av konstutställningen i den nordiska paviljongen vid Biennalen i Venedig. Ett par tusen blomflugor i räta rader betraktas som konst.

Se här >> blomflugesamlingens första låda, andra låda och tredje låda.

Läs här några recensioner av Russinkungen i ordning norrifrån >>
Norrbottens-Kuriren,  Västerbottens-Kuriren,  Upsala Nya Tidning, Expressen,  Svenska dagbladet,  Sveriges Radio Kulturnytt,  Norrköpings Tidningar,   Västerviks-Tidningen, Barometern och Sydsvenskan.

Läs mera >> om Gotska Sandön

SL

Hemma från Karolinska igen. Det jag gjorde var en datortomografi/CT röntgen/skiktröntgen på lungor, buk och bäcken.

Janne och jag var där 90 minuter innan själva röntgen och jag skulle då dricka 1,5 liter vatten i sakta takt och helst inte gå på muggen sista 20 min till själva röntgentiden.

Sen blev vi hämtade, Janne fick vara med hela tiden, iklädd ett blyskynke. Jag fick ta av halsband och BH, lägga mig på en brits till själva röntgenapparaten, fick en filt över mig och drog ner byxorna lite (knappar och blixtlås skulle inte vara med på bilderna ) och fick en… port? insatt i ena armen.

Sen gjorde dom lite inställningar och britsen med mig åkte igenom maskinen en gång först. Själva maskinen/röntgen var en rätt platt ring som var 70 cm i diameter.

Efter det sprutade de in kontrastvätska via porten i armen och jag fick alla symptom de “varnade” för. Dvs konstig smak i munnen, varm runt halsen och så kändes det som jag pinkade på mig, en konstig värmekänsla. Men bara en känsla alltså. Jag blev lite lätt illamående också, men allt det här klingade av på några få minuter.

Nu var det dags för själva röntgen. Jag låg då med armarna över huvudet, fötterna mot maskinen. Jag blundade hela tiden men kände att britsen rörde sig och en inspelad röst sa att jag skulle dra in andan och hålla den. Efter kanske 10-15 sekunder skulle jag andas igen. Det här hände två gånger, tror jag, och sen var allt klart. Jag blev väldigt förvånad att det gick så fort. Jag blev av med porten i armen, klädde mig och så kunde vi gå ut.

Efter det här var jag hungrig som ett lodjur och vi åkte till Scandic Hotell i Järva Krog. Jag tog en grillad laxbit med lite jox till och den mest perfekta potats jag någonsin ätit. Det var klyftpotats som först kokats, sen rullats i en blandning av ströbröd, peppar och paprika. Sedan förvarats i frysen tills den används då den friteras lätt. Men gör man det hemma kan man istället bryna på den i ugnen på en plåt.

Nu är jag trött och lägger mig nog strax, tror jag. Men jag jobbar halvnatt i morgon så egentligen borde jag försöka hålla mig uppe ett tag till.

Alla som försökt slå ihjäl en fluga eller myra har säkert lagt märke till att dessa små insekter då försöker komma undan för att på så vis rädda den egna livhanken. En fluga som blir jagad av en människohand kan tom gömma sig när den inser att flykt är lönlös. Dessa insekter har liksom oss människor en självbevarelsedrift som tar överhanden när fara nalkas. Instinktivt tar den över när läget blir prekärt. Nu är det ju så att om små insekter kan värna om det egna livet så kan även vi människor göra så, och detta är ett av våra ägares allra största problem.

Vad man från ägarhåll inte vill att folk ska inse är att man nu är i fara, för om ett tillräckligt stort antal människor inser att så är fallet så kommer den globalistiska agendan att omintetgöras fullkomligt och totalt. Av den anledningen så har vi allehanda distraktioner i vår omvärld som hela tiden pockar på vår uppmärksamhet. Och vad man speciellt använder sig av för lugna ner befolkningen är saker som nöjen och sport. Romarna kallade metoden att ge medborgarna “bröd och skådespel”.

Men inte ens detta är tillräckligt i dagens samhälle, för ett stort antal av oss är välutbildade och intelligenta. Men då man har media under total kontroll så kan inte den neddumade majoriten av oss förstå vad som är i görningen, eftersom man blint litar på de folkvalda och eftersom man är alltför intresserade av fotboll, nöjen och kändisar. De insatta i situationen förblir därför få till antalet.

Man vill dock inte hålla oss alltför lugna, eftersom vi då börjar fundera över saker och ting här i världen. Av den anledningen introduceras hela tiden nya hot, som terroism, svininfluensa och klimathot. Vi behöver nämligen vara rädda för att börja uppskatta våra godhjärtade ledare. Men om vi blir för rädda så kanske vi inser att de som gör oss rädda är de som tar hand om oss. Och detta vill man så klart inte vi ska inse. Som tur är för våra ledare och ägare så kommer de neddumade fåntrattarna aldrig att inse hur det verkligen står till, eftersom sanningen är för otrolig. Ett normalt fungerande medborgarförnuft kan mao inte förstå hur det ligger till. Det är helt enkelt allför otroligt.

Natten till den 26 December 1985 förändras Whitley Striebers liv i grunden. Han befinner sig tillsammans med familjen i deras ensligt belägna stuga i staten New York. Plötsligt väcks han av små främmande varelser med stora mörka ögon och han förs bort till en okänd plats.

Whitley Strieber hade aldrig varit intresserad av UFO:s och liknande fenomen. När de underliga besökarna dök upp i hans liv trodde han först att han höll på att förlora förståndet. Vilka var de? Varifrån kom de? Var de någon hitills okänd form av hallucination eller – hur otroligt det än kan förefalla – besökare från en annan planet?
Strieber beskriver utomjordingarna som små, kortväxta och med mörkblå uniformer på sig. Andra är långa och smala. De har stora svarta ögon och han säger att de liknar insekter. Vissa gestaltas som mer mänskliga än andra.

Det här är en bok jag borde läst för länge sedan – så mycket som jag rotat bland Bl-hyllorna på biblioteken och hört talas om den från andra människor. Och till sist – mitt enorma intresse för UFO-fenomenen borde ha fört mig närmare en studie av “Närkontakt”.
När jag kom hem och satte mig ner för att äta mellanmål och läsa inledningen insåg jag snabbt att den här boken blir en streckläsning.
Med en halväten macka och orört oboyglas hade jag redan sugit in ca 40 sidor av boken och glömt bort allt runtomkring mig.
Nåväl, jag kanske hyllar boken lite väl mycket nu.
Men det var en befrielse att få läsa om hur en inbiten skeptiker går från att tro att han blivit galen till att omfamna människans naturliga nyfikenhet för sådant som hon eller han inte kan förklara – enbart spekulera kring. Och framför allt var det en befrielse att få läsa något vettigt efter en period av sunkig skönlitteratur jag kämpat mig igenom.
Nu kanske du tänker att författaren måste blivit galen för att påstå något så befängt som att han skulle blivit bortförd av utomjordingar.
Strieber gick igenom många psykologiska undersökningar och ett lögndetektortest (som han passerade med bravur) innan han beslöt sig för att faktiskt forska vidare om sina upplevelser och tillslut skriva den här boken.
Han genomgick även en rad hypnoser som finns dokumenterade i boken.

Som läsare märker man att Strieber är en mycket intelligent man. Han har gjort en grundlig – kritisk och öppensinnad forskning kring ämnet vilket man märker tydligast runt slutet av boken. Sista kapitlet är fantastiskt – och berör inte enbart UFO-fenomenen utan beskriver också personliga och religiösa tankar kring människans sanna natur och delaktighet i Universum.

Det finns tusentals litteratur om UFO-fenomen och liknande ämnen tillgängligt – om man är intresserad bör man kanske inte börja här men åtminstone ta med den i listan på böcker man ska läsa.

(Det finns även en film som är baserad på denna bok – Communion. Jag har inte sett filmen, bara små snuttar på Youtube, och det jag såg var plastigt)

Se så underbara färger hon fått efter ömsningen! Här är några av de första trevande stegen efter förvandlingen.

Nu är det fart på Bambi igen. Här kommer hon i full fart över stocken i terrariet.

Så vad det dags för Bambi att lämna skrutten bakom sig och gå vidare.

Här är hela processen klar och Bambi är lika rosa och vacker som hon var senast hon ömsade skinn. Kommer nya bilder på henne snart.

När man vaknar mitt i natten, och med sömndruckna ögon styr kosan till badrummet för att filosofera på livets stora frågor, kan man upptäcka att man inte är ensam.

Han/hon är en liten vän i mörkret, en god lyssnare och ett anspråkslöst sällskap.

Herr/fröken/fru kackerlacka har ännu inget namn… Förslag?

Når man vet at det er minimum fem ulike typer insekter på kjøkkenet, da er det på tide å vaske der. Fram til i dag har jeg observert husfluer, edderkopper, marihøner, møll og bananfluer på kjøkkenet. Ugh, så hyggelig!

Jeg bor i et studentkollektiv, og så late som vi studenter er, så er det ingenting som blir gjort før det absolutt må gjøres. Heldigvis tok min kjøkkenkompis Mahmoud initiativ til å vaske kjøkkenet i dag, og etter en liten time med rydding og vasking, så ble det mye bedre. Vi fikk bært ut fire poser med et par-tre år gamle matvarer, og nå er kjøkkenet rent og pent, og man kan ordne mat der uten å være redd for å ende opp med å spise insekter.

Har paus i pluggandet. Har inte kollat tiden, men tror att mitt tal snart är klart. Det behövs lite omändringar och sånt såklart, men när man har grunden färdig är det i stort sett klart. Jag tror att det kommer bli helt okej också, faktiskt. Ska komma på ett bra avslut också bara.
Sedan gäller det att få ihop den utredande texten ((som hälften ändå kommer bli underkända på)), men har en dag längre på mig med den som tur är.

Tycker för övrigt att det är kul att folk hittar hit genom att googla “informatören och retoriken”. Hej klassen!

Igår var föräldrarna här, lämnade av mina nya tv och finafina byrå. Resten av dagen befann vi oss på Ikea. Jag har en soffa! Där är i och för sig ingen klädsel på den ((den var slut och komer på fredag)), men den är så bra ändå. Och så köpte jag en tv-bänk och liten bokhylla också, så nu behöver inte micron stå på golvet längre. Och här ser så mycket mysigare ut nu! Eller, det kommer göra det när jag väl har plockat undan alla högar med saker som ligger och skräpar i brist på tidigare förvaringsutrymme.

Och, silverfisk-update:
Jag ser dem allt mer sällan i badrummet. Tänkte: de är snart utrotade! Åkte till Skåne över en långhelg, kommer tillbaka, drar ut skärbrädan för att bre mig en smörgås. Och vad ser jag? Jovisst är det två silverfiskar som ålar runt på brädan. Så äckligt! Är numera helparanoid för att de ska ta sig in i mina skåp. För det finns få saker jag kan tänka mig som är så vidriga som att ha insekter krypandes i köksskåpen. Får rysningar av bara tanken..
Varför kunde de bara inte hållt sig i badrummet?

Han minner mig lite om en blöt Yorkshireterrier där han tinat fram efter gårdagens frost. Det sliter i hjärtat att se den döda humlan, men det är en del av naturens gång.

Man får ett annat perspektiv på värdet av ett liv när man följer levnadscykeln hos en humla.

En tidig sommarmorgon, en tät stig vid sidan av Fredriksfors, en spindel i sitt nät. Solens första strålar letade sig in genom en glipa i träden och lyste upp nätets daggdroppar. Så mäktigt men ändå så skör på en och samma gång.

De jobbar in i det sista, de små liven. Igår morse fann jag denna humla som frusit fast på blomman.