Ibland händer det saker som gör att man kan återfå hoppet och ibland händer det rakt motsatta. För några månader sen ringde det en man och frågade efter mig. Han hade kontaktat arbetsförmedlingen och velat ha ut några lämpliga kandidater till några tjänster. De hade tipsat om bland annat mig. Redan det gjorde mig ganska så stolt. Jag skulle komma på intervju redan nästa dag.

Då började mina vanliga förberedelser inför en intervju. Ganska stressigt eftersom jag bara hade kvällen på mig. Kolla busstider, välja kläder, forska om företaget, fundera ut frågor mm. Och att skrapa ihop tillräckligt med pengar till biljetten… Folk som har jobb tänker att 80 kronor är väl inget, men som arbetslös får man vända på slantarna.

Det första som slog mig när jag började mina efterforskningar var att jag inte kunde hitta företagets hemsida. De hade inte någon. De gick inte heller att hitta på eniro. Jag hittade det endast i en katalog över företag utan någon info om vad de gjorde. Det gjorde mig lite misstänksam, men glädjen över att bli kallad på intervju tog överhanden och jag glömde min oro.

Intervjun gick bra. De verkade väldigt positiva. De mejlade senare och berättade att jag gått vidare men de ville ha en referent. Jag ringde min förra chef och frågade om jag kunde nämna henne och det sa hon gick bra. Jag mejlade tillbaka till företaget, men hörde sen ingenting. Ingenting på jättelänge så jag messade och mejlade och frågade. Både till den som ringt och den andra personen som låg bakom företaget. Ingen av dessa båda herrar hade företagets domän som sin mejladress. Och dessa företag som mejladresserna gick till verkade inte ha något att göra med tjänsten som intervjun gällde.

Till slut svarade de att jo de hade fått mitt mejl med min referent och de hade ringt henne. Hon hade pratat mycket positivt om mig. Det fick mig att bli jätteglad. Visserligen visste jag att vi hade jobbat bra ihop, men hon är inte någon som sprider komplimanger omkring sig i onödan. Han la också till att de nu hade eliminerat de andra kandidaterna och jag var den enda som var kvar på min ort. Tanken var att de skulle anställa tre personer, en på varje ort.

Hans ord fick mig att bli så lycklig. Oron för konstigheterna med mejladresserna, bristen på information om företaget och att jag inte fick någon information på länge puffades längst bak i mitt medvetande. Jag skulle äntligen få ett jobb. Men innan han la på sa han något konstigt. Eftersom jobbet inte skulle börja förrän om en månad så väntar vi med att skriva kontrakt. Så har jag fått jobbet eller inte sa jag? Vi har en utvald per ort och du är den utvalda på den orten svarade han. Lite oväntat svar, men jag trodde att osäkerheten berodde på om de över huvud taget skulle utvidga till min ort, vilket jag förstod.

Det kändes skönt att vara utvald, som han hade sagt, men trots allt var det något som inte var rätt. Istället för att vara jätteglad och berätta för alla i min närhet så höll jag tyst. Jag frågade lite på arbetsförmedlingen om jobbet och de hävdade att företaget var ok och det var kul att jag blivit erbjuden jobb. Månaden gick och företaget hörde inte av sig. Till slut mejlade jag till dem och frågade. Efter några dagar kom svaret att jag nog hade “missuppfattat”. De hade verkligen inte erbjudit mig jobbet. Och nu hade de “massor” med kandidater. De letade fortfarande lokal men hade “en hel del på gång”.

Jag förstod att jag inte skulle få jobbet. Hur kunde ett fåtal kandidater som sen blev en per ort plötsligt bli massor med kandidater? Varför gick de igenom anställningsintervjuer och eliminerade kandidater för att sen gå ut och leta efter fler? När jag pratade om det på arbetsförmedlingen så berättade de att företaget har satt igång på min ort och den nya/e anställda/e har redan börjat. Allt detta fick mig att deppa ner alldeles.

Hur kunde jag undvikit att det hände? Egentligen kunde jag inte det. De hade ju tekniskt sett inte lovat mig något jobb. Jag var bara dum som litade på dem. En sak har jag lärt mig dock är att inte lita på företag som inte tycker det är viktigt att skaffa sig en företagsprofil i fråga om telefonnummer, hemsida och mejladresser. Om jag som arbetssökande inte vet något om företaget jag söker kan vad som helst hända.

Om jag hade blivit anställd, vad hade jag mer kunnat “missuppfatta”. Vad jag skulle få i lön kanske? Eller när? Eller hur länge jag skulle vara anställd? Kanske skulle jag “missuppfatta” mina arbetstider? Sen kunde kanske företaget ha “missuppfattat” att de borde betala arbetsgivaravgifter… Nu när jag vet lite mera är jag nästan glad att jag inte fått jobbet. Om jag fått reda på mer och blivit erbjuden jobbet hade jag inte haft möjlighet att tacka nej.

Men frågan kvarstår, vem kan man lita på? Jag trodde jag kunde lita på det företag som jag var på anställningsintervju hos. Jag trodde också att jag kunde lita på arbetsförmedlingen som skickade dit mig. Men i slutändan kan du bara lita på dig själv. Så kolla upp, kolla igen och dubbelkolla. Och sök inte jobb hos företag om det finns frågetecken. Du kan råka illa ut.

Kom techno strax efter? Eller var det mycket senare än när den första musiken gjordes?

Nä, det var samma som med punken. Det fanns en klick som var väldigt uppdaterad. När punken kom så var jag alldeles för ung. Jag var säkert helt efter. Men när techno började dyka upp märkte jag tydligt att folk hade koll. Det var helt samtida. Folk åkte till London för att köpa musik, och senare Berlin. Jag fick sparken från mitt lager i Jordbro våren 87 och hade ingen aning om vad jag skulle göra. Jag och en kompis luffade runt i Spanien. Han åkte hem efter två veckor men jag träffade några göteborgare och vi åkte upp och ner för solkusten och luffade runt. Så åkte vi över till Ibiza nån gång 87 och råkade av en slump hamna på ett strandparty med nåt embryo till den sortens musik och hörde talas om ett piller som hette “ecstasy” för första gången.

Då spelade dom house där?

Chicago-house och tidig acid och det där belgiska New Beat som var stort då, blandat med The Cure och New Model Army och postpunk och depprockgrejer. Det var en skön blandning. Nuförtiden görs det så mycket elektionisk musik att du kan köra en hel helg med en genre inom techno och aldrig höra samma låt två gånger. För att få ihop tre timmar var man tvungen att spela allt som påminde om det. Det var allt möjligt. Jag blev helt såld. Första gången när jag åkte hem fattade jag inte vad det var förrän långt efteråt. “Vi var på en jävligt konstig fest och hängde med några konstiga typer där som lyssnade på jättemärklig musik”. Jag tänkte inte så mycket mer på det. Sen skrevs det om det i tidningarna och dom hade försök att ha en liknande klubbverksamhet i Stockholm. Det var folk som hade stött på det när de var ute i världen. I London. Många hade varit på en klassisk språkresa i Brighton och kommit hem. Sen började jag åka till Ibiza på somrarna och hängde där. Happy Mondays och Stone Roses spelade live på klubbarna. Det var 88, 89, 90, 91.

Kom inget sånt här till Sverige?

Jo, det började dyka upp både svartklubbar i Stockholm och ett ställe som kallades Batclub. Det började bli mer genrer. Jag började hänga med göteborgarna jag hade träffat och flyttade ner dit och bodde där nästan hela 90-talet. Sen dess har jag varit intresserad av elektronisk musik. Jag började åka ner till Berlin i början av 90-talet också, när scenen började växa sig stor. Och blev helt såld på Berlin och den specifikt tyska musiken. Som ex. Basic Channel. Sen första gången jag hörde det.

Du spelar inte själv?

Jag har spelat ända sen dess och gör det fortfarande ibland. Det har alltid varit mindre tillställningar. Jag har haft några klubbar i Göteborg och Stockholm och spelat i en bar i Berlin t o m, men aldrig haft nån DJ-karriär att tala om. Jag har aldrig varit tillräckligt intresserad. Det har varit några få tillfällen i mitt liv där jag har köpt så pass mycket skivor som man måste köpa för att kunna spela med hedern i behåll.

Men du mixar lite nu. Är det bara på datorn?

Delvis. Jag har tolvhundror uppställda hemma med mixer. Ibland är det bara digitalt och ibland bara vinyl. Jag brukar ha terapisessions där jag mixar vinylfavoriter och spelar in avsnitt och klipper ut de delar jag gillar bäst på datorn.

Så du fuskar?

Det är klart. Ibland är det bara vinyl. Det brukar höras då det inte är lika tajt.

(Diskussionen glider in på ny musik och techno-festivaler och klubbar i Tyskland)

Nu har dom vakter i dörren på dom största ställena i Berlin, men när jag började åka dit var det bara två personer i entrén som tog betalt. Alla som ville fick komma in, det var inga VIP-köer; det var inga köer överhuvudtaget. Dom ville bara ha in folk så fort som möjligt: ett helt annat tänkande när det gäller såna saker.

När muren rasade så stack väldigt många människor från öst till väst. Friedrichhain och Mitte och Prenzlauer Berg blev helt plötsligt hyfsat tomma. Det var centrum innan de byggde muren kring Alexanderplatz. Där fanns hur mycket tomma lokaler som helst. Folk åkte dit och hyrde nåt gammalt elverk för tusen mark om året och startade klubb där. Många gjorde sig också ganska stora pengar eftersom tyska staten var glad att nån tog hand om husen för dom hade förfallit annars. Det var, och är fortfarande, en fantastiskt dynamisk plats. Det har gått tjugo år och det finns fortfarande gamla klubbar i gamla östtyska industriområden.

Och det finns fortfarande utrymmen.

Ja. Redan de första gångerna jag var där snackade de att, nästa år ska det vara som Frankfurt, svindyrt och bara massa banker. Så har det varit varje år jag varit där och det har fortfarande inte hänt. Några områden i Mitte kanske. Men det är fortfarande den bohemiska alternativstaden.

Varför var det så mycket om nån kravall på nåt Stockholmstorg i tidningen ATLAS? Jag fattade inte vad det handlade om riktigt.

Det var en mytomspunnen händelse i Stockholm. Det var inte som EU-toppmötet i Göteborg. Det var mindre stök än ett genomsnittligt Reclaim The Street. På den tiden var det ganska mycket skriverier om det. Anton som skrev artikeln hade varit med om det. Det var en mytomspunnen händelse som ingen hade skrivit om på det sättet. Många som var unga på den tiden tyckte det var kul att läsa om det. Med dagens mått mätt var det inget att snacka om. Det var ett krossat skyltfönster och en kundvagn som slängdes på en polisbil.

En annan fråga om ATLAS. Var Freddy Taikon bara påhittad?

Det fanns en förlaga vill jag minnas. Men det är påhittat. Det är antagligen jag eller Tarik som har varit Freddy. Vi gjorde massa telefonsamtal som inte kom med. Vi använde honom mycket för att bråka med journalister. Vi ringde till alla möjliga nyhetsredaktioner och sa, “Hej det är Freddy Taikon”, att vi ville jobba där eller att vi hade ett scoop. Jag hade för mig att det fanns en förlaga men sen tog vi över det själva. Till numret som inte kom ut så hade jag ett längre reportage om Statistiska Zigenarbyrån som Freddy hade startat, som använde statistik som alla andra; för att få fram sina åsikter och ståndpunkter. Han ljög med statistik så som ingen annan hade gjort förut.

Vad sa han?

Jag minns inte allt. Bl a att brott var lönsamt för samhället, att det var bra. Han hade många avancerade uträkningar om hur mycket säkerhetsbranschen omsatte, osv. Det var lite som den klassiska Marx-texten Brottets produktivitet i Freddy Taikon-tappning. Vi kände inte till den texten då.

Vi hade flera praktikanter. Det kan vara en av dom som skrev några av dom breven. Vi började göra TV-program med Big Fred som Freddy Taikon. Bl a var han på Jesús Alcalás rättegång och stod utanför och berättade att Jesus var hans pappa. Jag vet inte vart den filmsnutten har tagit vägen. Jag vet inte om det var Big Fred eller en kille som heter Goran som har varit med i Luka Moodyssons filmer. Nån av dom gick runt i en Högdalen Business School-t-shirt. Och när Jesus får sin dom så står han och hävdar att Jesus är hans pappa. “Va? Va? Har ni hört?! Den här killen…” Alla journalister flockades som gamar runt honom. Fantastiskt roligt.

Izvor: RFE

Čini se da nema događaja u Crnoj Gori koji obavezno ne dođe pod lupu učesnika raznih foruma, blogova, portala. Došlo je do prave ekspanzije svojevrsne Internet subkulture, gdje ljudi iznose svoje poglede na stvarnost, nerijetko subjektivizovane i emotivno obojene. Koliko smo tu dio svijeta, a koliko to kod nas ima specifičan kontekst i značaj, obzirom na zatvorenu medijsku scenu, bez dovoljno slobode i interaktivnosti sa onima zbog kojih mediji zapravo postoje?

To je prvo pitanje na koje odgovara Duško Vuković, dugogodišnji nezavisni novinar, osnivač prvih Nezavisnih elektronskih novina u Crnoj Gori.

Vuković: Mislim da jesmo dio nečega što je nova komunikaciona kultura, koja je planetarna i u tom smislu nismo nikakav specifikum jer koristimo nešto što nam nove komunikacione tehnologije daju, pa i Internet, kao jedna tehnološka i tehnička pretpostavka za razmjenu informacija, koju ranije nismo imali. Crna Gora je tu uhvatila priključak i sve se više ljudi koristi tim novim alatima i tim novim medijima.

Specifično je da svaka zajednica donosi neku svoju kulturu, neku svoju komunikacionu filozofiju i neke svoje frustracije. U tom smislu se na raznim forumima može prepoznati dio nečega što je kultura, mada ima tu mnogo toga što je nekultura komuniciranja, u smislu da se komunikacija koristi kako bi se drugi predstavio kao neko ko je loš, ko je problematičan, a ne da se sa tim drugim uspostavi komunikacija i da se zajednički, kroz dijalog, dođe do otkrivanja istine o nečemu što je društveno relevantno, što je u javnom interesu.

RSE: Bez obzira što smo na raznim forumima nerijetko svjedoci emotivnog pražnjenja, ostrašćenosti, pa i mržnje anonimnih, koliko je to ipak u našim uslovima mjesto korisno za razmjenu mišljenja i njegovanje kulture komunikacije i dijaloga, tako malo prisutnih na javnoj sceni u Crnoj Gori?

Vuković: Sve dok ovi drugi, tradicionalni mediji, ne obezbijede dovoljno prostora za razmjenu mišljenja, dok ne obezbijede dovoljno mogućnosti za one čiji se glas ne čuje u javnoj sferi, dotle će ovo biti prostor koji će biti jako poželjan i koji će biti jedini slobodan prostor za tako nešto.

Kada ocjenjujem pozitivne i negativne strane, onda sam skloniji da na neki način prenaglasim ovu pozitivnu stranu, upravo zato što mislim da su jednom društvu, koje je u priličnoj mjeri autoritarno, a takvo je crnogorsko društvo, potrebni i ti prostori neke slobode, makar se oni u dobroj mjeri ponekada zloupotrebljavali.

RSE: Šta je po vama primaran motiv koji tjera ljude da se uključe u razne forume i otvore polemiku o raznim pitanjima? Koliko je zapravo ključ u toj anonimnosti, koja daje zamah debati, ali i omogućava onu vrstu nastupa koji više kontaminiraju prostor nego što pospješuju toleranciju, razumijevanje i dijalog?

Vuković: Svi ljudi po prirodi stvari žele da razmjenjuju informacije i da kažu svoje mišljenje o nečemu što ih se direktno ili indirektno tiče. To je sasvim prirodno, od kafanskog stola, nekog ćoška u gradu, ili bilo kog prostora gdje se ljudi sreću i razmjenjuju informacije. Prirodna je potreba ljudi za tim i mislim da je primarni motiv upravo ta potreba za komunikacijom, koja je svojstvena svakom ljudskom biću, koje želi da čuje neku novu informaciju, da čuje neku novu priču, da čuje neko mišljenje koje će se podudarati sa onim njegovom, ili će biti suprotno njegovom, pa će on na osnovu toga korigovati neko svoje mišljenje.

Uočavam kao bitan motiv, a to je ono što mi se ne dopada u jednom dijelu foruma ili blogova, to da neki ljudi, koristeći neku vrstu zaštite pod pseudonimima, slično nekoj dječurliji, sklanjaju se iza nekog ćoška, kamenjem gađaju neke prolaznike i vesele se što su to uradili. Određeni ljudi i određene grupe ljudi pošto poto, i bez nekog naročitog motiva, problematizuju na način koji nije u skladu sa nekom demokratskom kulturom.

RSE: Koliko se upravo sa takvom vrstom iskustva vi susrećete kao administrator PC NEN-a? Koliko često morate da intervenišete zbog neprimjerenog sadržaja, vrijeđanja, klevetanja? Gdje je tu granica između cenzure i slobode?

Vuković: Mi smo u PC NEN-u u jednom periodu imali nešto liberalniji odnos kada je u putanju taj drugi kanal – omogućavanje posjetiocima da se uključe i da komentarišu. Nismo imali neku obaveznu registraciju i postojala je mogućnost, nakon što neko postavi određeni komentar ili neko mišljenje, da ga mi, ili odstranimo, ili da ga ostavimo da bude na portalu. Kada je veliki broj ljudi pokušao da zloupotrebljava tu slobodu i da prelazi neke granice dobrog ukusa, onda smo odlučili da jedan dio tog drugog kanala zatvorimo, tako što ćemo omogućiti komentare samo onima koji se registruju, koje možemo pod određenim uslovima kontrolisati i ako je potrebno, onemogućiti im komentar.

Ostavili smo dvije rubrike da ljudi mogu slobodno komentarisati, bez da su prethodno registrovani, ili da se prethodno njihovi komentari kontrolišu od administratora. Dešava se, u zavisnosti od teme, da ponekada moramo prilično često intervenisati i uklanjati neke komentare jer ljudi ne pričaju o onome što jeste tema, što je tematski sadržaj tog nekog osnovnog posta, nego žele da ispričaju neku svoju priču i vode neke periferne polemike, krajnje problematične, ili napadaju neke ljude. Ne tako često, ali imamo vrlo problematičnih situacija i moramo biti krajnje oprezni jer ponekada se dešava da se otvore komentari na neku temu koja je odavno pase, pošto neko ima potrebu da tamo ostavi neko svoje kukavičije jaje.

RSE: Bez obzira na sve to, da li ipak budućnost vidite u Internet forumima i Internetu kao mediju, koji će sve više da potiskuje tradicionalne medije?

Vuković: Mislim da je budućnost u nekoj srećnoj sienergiji tih medija, ili nekoj vrsti simbioze i integracije. Mislim da neće ni jedan medij prevladati, nego će neki tradicionalni mediji preduzimati nešto od ovih medija, ili će se na neki način, koristeći nove tehnologije, prilagođavati Internetu i multimedijama.

Ovih dana se u Crnoj Gori, na tragu jedne priče o dopuni postojećeg kodeksa novinara Crne Gore, govori o tome kako bi trebalo uzeti u obzir i ovu novinarsku Internet sferu i amatersko novinarstvo, koje je sastavni dio Interneta i novih elektronskih medija, na neki način pokušati i to urediti, makar na nekom etičkom planu nekoga učiniti odgovornim za ono što se tamo objavljuje. Osjeća se da je to veoma interesantna i veoma važna priča i da ona ne može više biti prepuštena samo amaterima, nego i da ovaj profesionalni dio medijske zajednice mora na neki način tu intervenisati i sa mnogo više pažnje voditi računa šta se dešava u tom dijelu komunikacionog prostora.

(Del ett och två)

Var är du från?

Jag är från södra förorterna i Stockholm. Jordbro var första stället jag bodde på. Jag har bott på ett ställe som hette Ösmo som ligger utmed pendeltågslinjen mot Nynäshamn. Sen har jag bott i Högdalen i sammanlagt 10, 15 år. Jag har varit i Göteborg en sväng, Oslo en sväng, Berlin en sväng, några somrar i Spanien, och nu bor jag i Malmö.

Men Högdalen är ditt hem?

Ja, av någon märklig slump. Jag fick min första lägenhet i Högdalen. Det är dit jag åker och hälsar på i Stockholm och häslar på och jag har bott där i nästan halva mitt liv. Huset snett emot Thåströms.

Var du intresserad av politik och musik när du växte upp?

Inte politik så mycket. Jag växte upp i riktiga white trash-områden. Jordbro var blandning av svensk arbetarklass och arbetskraftsinvandring. Det kom politiska flyktingar från Sydamerika lite senare. De flesta av mina vänner hade inte böcker i sina hem. Det var inte finkultur på nåt vis. Båda mina föräldrar har arbetarklassbakgrund. Min farsa var militär ett tag och jobbade för FN. Han hade varit ute i världen en hel del och hade läste några böcker, så vi hade lite kultur hemma jämförelsevis. Min första kulturkick, när jag på allvar började intressera mig för kultur, tror jag var när jag var elva år och skolsköterskan samlade ihop alla i gympahallen och sa att det hade kommit något som hette punk. Som var helt förfärligt. Det var krismöte. Hon ringde hem och varnade. Det var knark och civilisationens undergång, det sämsta som hade hänt samhället, lät det som. Jag tänkte direkt: “Shit, det här måste vara bra”. Alla människor som jag inte tyckte om tyckte det här var förfärligt. Som elva- och tolvåring försökte jag vara så mycket punkare det går i den åldern, och sen hängde det med in i gymnasiet. Jag brukade åka in och köpa brittiska musiktidningar för veckopengen och på min högstadieengelska förstå vad dom skrev om. Som väldigt ung hann jag faktiskt med och se Ebba Grön live.

Det var bra timing.

Jag tror jag såg dom ‘79 eller ‘80, en av deras sista spelningar. Det fanns ett ställe som hette Ultrahuset och som fanns kvar tills jag gick i gymnasiet åtminstone. Det blev krismöten i skolan för det också. Varje söndag hade dom spelningar där. Det drevs av legendariske Tompa Eken som senare började ta över Kafé 44 och ha spelningar där istället. Han började sin karriär som kanelbullsbakare och konsertarrangör på Ultrahuset. Han är en hjälte. Han började ideellt men jag tror han har en anställning av Haninge kommun numera… för att vara Tompa Eken. Där hängde jag varje söndag. Ibland kom vi inte till skolan på måndag och Ultrahuset fick skulden för det och skolsyster försökte stänga ner. I mitt område var det jag och skolsköterskan dotter som var punkare.

Så det fanns ingen riktig scen då?

Vi flyttade ut till Ösmo. Det ligger likt små byar utmed pendeltåget – de flesta pendlade, det är fyra-fem mil in till Stockholm… eller så jobbade dom på militärbasen eller på småindustrier i Nynäshamn – och i varje samhälle fanns det två-tre punkare. Det var verkligen homogen arbetarklasskultur som kan vara väldigt repressiv och elak mot dom som sticker ut. Det fanns inte så många subkulturer på den tiden. Jag har jobbat en hel del med ungdomar och nuförtiden finns det hundratals subkulturer, de vet ofta inte själva vad de är. Då fanns det punkare och hårdrockare och senare på åttiotalet skinheads och synthare. Vi var ett gäng punkare och sen blev några skinheads, men vi hade inte det kulturella kapitalet. Vi var inte särskilt intresserade av politik. Det var inte nazi-skinheads på något sätt, utan man kom bara på att punk inte funkade bra längre. “Men skinhead kan man vara.” Föräldragenerationen blev jävligt sur igen.

Spelade du själv något?

Vi hade massor av band. Jag spelade gitarr och bas och sjöng. Vi turades om. Och ordnade konserter. Det vara andra punkband på konserterna. Vi var tre band så dom andra två lyssnade medan ett spelade.

Det fanns inte så mycket att välja på?

Mina klasskamrater lyssnade på disco och musiken från Grease. Det fanns två TV-kanaler och tre radiokanaler, och det var den musiken du hade att tillgå. Det fanns några fanzines i punkscenen ganska tidigt. Dom sålde fanzines och skivor på Ultrahuset. Det fanns två eller tre skivaffärer i Stockholm som sålde punk. Och ett program på radion som hette Ny våg som sände en kvart tre gånger i veckan. Dom hann med fyra punklåtar och lite snack. Det var bl a Jonas Almqvist från Lädernunnan som hade en gång i veckan. Hans program spelade jag in ofta på kassettband och lyssnade på.

Man fick anstränga sig mer.

Mycket mer. Å andra sidan var det jäkligt bra, för om internet hade funnits när jag var tolv hade jag suttit framför en dator och aldrig gått utanför dörren.

Om vi håller oss till musik, vad var nästa nyhet som kom till Sverige?

Efter punken hade jag en period där jag var inte alls lika musikintresserad. Jag minns knappt ens vad jag lyssnade på. Jag hade en kort period där jag var skinhead och lyssnade på ska och reggae. Från 83-84 till 87 var jag inte musikintresserad. Jag gick ut gymnasiet och jobbade på lager i Jordbro och körde truck. Man träffade klasskamraterna på bussen som körde runt på industriområdet.

Var det stor skillnad före och efter Palme?

Det kändes som om samhällsklimatet vände från folkhemmet där alla tog hand om varandra och som var skyddat från den farliga världen. I och med att min pappa hade varit militär var det som om Sovjet var hotet. Men det var inget som hände i vårt samhälle, det var inte krig och… Många av mina kompisars föräldrar jobbade på den flottbasen precis där jag bodde. Det var jättemånga som var militärer eller jobbade i anknytning till militären. “Ryssen kan komma”, det var ett reellt hot.

Det sägs att den generationen som växte upp då var den första som hade det sämre än sina föräldrar, någonsin, så långt man kan se tillbaks i historien. Palme var väl bara en del av utvecklingen. Folkhemmet började rustas ner på allvar. Att det var självklart att det fanns en fritidsgård i varje skola och flourtanten kom en gång i veckan; alla hade hela tänder. Även om folk säkert hade det dåligt så var det ingen som föll utanför på det sättet. Det fanns inga tiggare i tunnelbanan eller nånting sånt. Allt sånt började hända på åttiotalet, och det känns som om det med Palme bara var tidstypiskt.

Men på nåt sätt höll han kapitalisterna och fascisterna på mattan.

Så var det absolut. Börsen slog rekord varenda gång sossarna hade vunnit valet. “Nu fortsätter det här lugna, fina samförståndet i fyra år till. Inga konstiga samhällsförändringar.” Det hände väldigt mycket med svenska samhället på åttiotalet.

Izvor: Pobjeda (Goran Popović)

Prof. dr Srđan Darmanović dekan je Fakuteta političkih nauka u Podgorici, član Venecijanske komisije, predsjednik Upravnog odbora CEDEM-a… Za „Pobjedu“ govori o političkim odnosima i procesima, ulozi medija, nevladinih organizacija i međunarodnom rejtingu Crne Gore.

POBJEDA: Kako ocjenjujete funkcionisanje crnogorske države od obnavljanja nezavisnosti 2006. godine?

Darmanović: Crna Gora je u velikoj mjeri bila samostalna i prije izglasavanja nezavisnosti 2006. godine. Čak i u poslednjim godinama pod Miloševićem, iako u latentnoj opasnosti od njegove nasilne politike, crnogorska država je već bila preuzela mnoge savezne funkcije i bazirala se na sopstvenom administrativnom aparatu.

Okviri samostalnog funkcionisanja dodatno su prošireni u vrijeme labave državne zajednice „Srbija i Crna Gora“, tako da crnogorska država nije nespremna dočekala izglasavanje nezavisnosti. Sve bitne funkcije koje čine jednu državu bile su već u njenim rukama. Nakon maja 2006. ovim nadležnostima su u punom kapacitetu pridodate spoljno-politička i odbrambena funkcija i time je državni okvir bio zaokružen.

Drugo je pitanje kako država funkcioniše u okviru ovih suverenih nadležnosti. U nekim oblastima bolje, u nekima lošije. Mislim da su naše najosjetljivije tačke: sudstvo, javna administracija i borba protiv korupcije i određenih vrsta kriminala. I EU veoma insistira na ovim problemima, i ne samo na ovima, kada ocjenjuje našu spremnost za pridruživanje tom povlašćenom klubu evropskih zemalja.

POBJEDA: Koje su specifičnosti crnogorske političke scene?

Darmanović: Najupečatljivija specifičnost politike u Crnoj Gori u odnosu na npr. sve zemlje u našem regionu je što je ovdje uspostavljen tzv. višepartijski sistem sa dominantnom strankom, tj. da jedna partija uspijeva da se u dugom vremenskom periodu, skoro već 20 godina, održava na vlasti, uprkos tome što u redovnim ciklusima od četiri godine, a nekada i kraće, mora da se izloži provjeri birača na izborima. Istina, već jedanaest godina ona ne vlada sama, nego u dvočlanim ili višečlanim koalicijama, ali je, zahvaljujući nesrazmjerno većoj izbornoj i svakoj drugoj snazi u odnosu na koalicione partnere, njena pozicija u ovim koalicijama dominantna. U svijetu nije tako mali broj zemalja koji imaju ili su u bližoj prošlosti imali ovakav partijski sistem. Primjeri Italije, Švedske, Japana, Indije, Meksika, Argentine, Senegala, itd. daju nam dosta materijala za proučavanje ovog tipa sistema.

Ovaj, kao i svaki drugi politički ili partijski sistem ima svoje dobre strane i svoje slabosti. Sa jedne strane, on donosi stabilne vlade, mogućnost da takve vlade da vuku smjelije političke poteze jer im ne prijeti opasnost od čestog obaranja, kontinuitet spoljne politike, itd. S druge strane, kada je jedna partija prejaka u odnosu na sve ostale, ona vremenom postaje „državna” partija što neizbježno dovodi do manje ili veće politizacije državnog aparata, birači se na nju navikavaju kao na „prirodnu” vladajuću stranku što, opet, stvara plodno tle za političku aroganciju i korupciju. Osim toga, naročito ukoliko nema jakog liderstva, kod velikih dominantnih partija, neugroženih od slabe opozicije, često dolazi do formiranja jakih unutrašnjih interesnih grupacija i žestokih borbi za vlast unutar same vladajuće stranke. Uporedo sa postojanjem dominante partije, kao njena izokrenuta slika u ogledalu, obično se javlja slaba i razjedinjena opozicija unutar koje se, budući da ne može ozbiljnije ugrozi da ugrozi vladu, politička borba često prebaca na razmirice i međusobna optuživanja opozicionih lidera, u čemu uvijek prednjače oni radikalniji.

POBJEDA: Gdje vidite uzroke nesporne dominacije i jačanja uticaja Demokratske partije socijalista, odnosno koalicije DPS-SDP u dužem nizu godina u političkom životu Crne Gore?

Darmanović: Uzroci su brojni i nije ih lako sve ni nabrojati, a kamoli analizirati, pogotovo na ograničenom prostoru jednog novinskog intervjua, ali da pomenemo samo one najvažnije. Jedan od najbitnijih razloga je svakako periodična veoma uspješna promjena ideoloških i programskih osnova legitimiteta vladavine. DPS, tada jedinstvena partija (zajedno sa današnjom SNP) najprije je (1990-96.), kao što znate, vladala kao federalistička, pro-jugoslovenska partija, u okviru političkog savezništva sa Miloševićevim režimom u Beogradu. Zatim je, nakon velikog unutrašnjeg rascjepa u kome su prevladali Miloševićevi protivnici, vladala na osnovu politike protivljenja režimu u Beogradu i na prelaznoj platformi – „za Jugoslaviju samo ako je demokratska”. Nakon što su, padom Miloševićevog režima, nestali bezbjednosni rizici po Crnu Goru, DPS je otišla korak dalje u promjeni legitimiteta vladavine, prelazeći na pozicije realističkog independizma, tj. konfederalizma, oličenog u polu-prinudnom savezu nazvanom „Srbija i Crna Gora”. Ubrzo nakon toga uslijedio je period otvorenog independizma, kada su skinute sve pragmatične ograde i usvojena platforma referenduma za nezavisnost. Konačno, DPS danas vlada Crnom Gorom na osnovu legitimiteta stvaraoca nezavisne države i na platformi evro-atlantskog integralizma i reformizma.

Ova sposobnost za periodičnim promjenama osnova legitimiteta, a da se pri tome ne gubi podrška, ukazuje i na još jedan važan faktor, a to je izraziti pragmatizam i realizam u tretiranju najtežih političkih pitanja, što je, pogotovo u višepartijskoj, pa i u svakoj drugoj politici, obično jedan od najvažnijih uslova za uspjeh. Pomenuću samo jedan primjer koji nam je u svježem sjećanju. Na referendumu za nezavisnost Crnoj Gori od strane EU bilo je nametnuto jedno od najčudnijih izbornih pravila ikad primijenjenih, a to je bila ona čuvena formula o većini 55:45 odsto glasova. Ovakva formula vas, po prirodi stvari navodi na to da je odbijete, kako zbog toga što nije pravična, tako i zbog svih komplikacija koje njome mogu da nastupe. Ipak, vladajuća koalicija je ovaj teški uslov prihvatila, uprkos tome što je on bio strahovito i s pravom kritikovan u javnom mjenju. Pragmatizam i realizam se sastojao u procjeni da se referendum sasvim sigurno ne može dobiti ukoliko uđete u politički sukob sa EU, a da se uz saradnju sa EU i ovaj teški uslov možda može ispuniti.

Dalje, DPS je, što najprije na osnovu naslijeđenih monopola iz jednopartijskog perioda, što kasnijom izgradnjom partijske infrastrukture, stvorila izrazito snažnu partijsku organizaciju, a još od ranih teoretičara partija, Ostrogorskog i Mihelsa, znamo da su velike partije prije svega jake organizacije, tj. političke „mašinerije” za dobijanje izbora, kako je ovaj prvi to govorio. Snažna organizacija partija naročito je bitna u parlamentarnim sistemima, kakav je naš, jer iza svake vlade moraju da stoje manje ili više disciplinovane parlamentarne većine, a ove se ne mogu stvoriti bez partija koje će dobijati izbore. Ovaj organizacioni momenat u slučaju DPS-a igrao je važnu ulogu u svim njihovim izbornim pobjedama.

Zatim, tu je svakako faktor liderstva. Ne treba zaboraviti da je sadašnji lider DPS-a i predsjednik vlade u našoj politici konstantni pobjednik: a) na svim izborima na kojima je učestvovao, parlamentarnim (8 puta!) i predsjedničkim (jedanput), a, da je u velikoj mjeri doprinosio izbornim pobjedama svoje partije ili koalicije i na izborima na kojima sam nije bio kandidat; b) u opasnoj i teškoj borbi sa Miloševićem 1997-2000.; c) u iscrpljujućem pregovaračkom procesu sa Srbijom i EU, najprije oko stvaranja labave unije SCG, zatim u sticanju prava na referendum o nezavisnosti; i konačno d) na referendumu maja 2006. kojim je Crna Gora postala nezavisna država. A, u svim disciplinama u kojima se ljudi u nečemu takmiče, od sporta do politike, publika je oduvijek veoma voljela ili barem cijenila pobjednike. Pobjednici su, što je samo po sebi razumljivo, naročito obožavani u onom dijelu publike koju predstavljaju, tj. za koju „igraju“, pa nije čudo što je lider DPS-a dostigao harizmatsku popularnost među pristalicama svoje politike.

Izbornim pobjedama DPS-a doprinosi svakako i klijentelistički zahvat u značajne djelove biračkog tijela. Kao vladajuća stranka i to u tranzicionom vremenu, mnogo više političkog i ortačkog nego liberalnog i uređenog kapitalizma, vladajućoj stranci na raspolaganju stoji kako upravljanje, pa po potrebi i manipulisanje državnim budžetom za izborne potrebe, tako i upotreba raznih materijalnih resursa koji dolaze iz saveza političkih struktura i novonastale klase balkanskih tranzicionih „biznismena“. U maloj zemlji, gdje možete do gotovo svakog birača stići fizički, mogućnost da im, osim opštih i programskih, ponudite često i vrlo opipljive koristi za njihov region, grad, kraj, pa čak i porodicu, stvara vrlo jak izborni savez između političara na vlasti i građana koji očekuju izborne „dividende“.

Konačno, već ranije pomenuti pragmatizam i realizam, savezništvo skovano još u borbi protiv Miloševićevog režima, zatim činjenica da je Crna Gora funkcionišuće multietničko društvo, kao i izrazito koncilijatorna i saradnji okrenuta politika u regionu, učinila je sadašnju vladu i vladajuću koaliciju vrlo prihvatljivim partnerom u ošima najznačajnijih medjunarodnih aktera. A, kako u prošlosti, tako i danas, uspješna spoljna politika je na Balkanu uvijek bila pouzdan oslonac i značajan faktor dugotrajnih vladavina.

POBJEDA: Kakva je uloga SDP-a u vladajućoj koaliciji?

Darmanović: Što se tiče uloge SDP-a, ona se često potcjenjuje ili pogrešno procjenjuje. SDP, naravno, nema ni veliku izbornu snagu, ni moćnu organizaciju poput DPS-a, niti kontrolu nad glavnim djelovima državnog aparata ili tokovima novca. Ipak, u mnogim izbornim pobjedama vladajuće koalicije procenti SDP-a nijesu bili baš tako nevažni, kao ni njihov opšti imidž snažno pro-independističke i multietničke partije. Takođe, kroz predsjedavanje crnogorskim parlamentom, ali i kroz politiku u kojoj nije uvijek bilo slaganja sa jačim koalicionim partnerom i to u nekim važnim pitanjima, SDP je uspjela da sačuva i neophodni politički identitet. Moram da priznam da mi je uvijek bilo čudno snebivanje opozicionih partija ili raznih drugih politički zainteresovanih aktera nad činjenicom što je SDP u savezu sa DPS-om. Postavlja se pitanje, sa kime drugim je stranke njihovog profila mogla da bude koalicioni partner svih ovih godina? Sa partijama srpskog nacionalizma? Sa partijom čiji je liderski ekstremizam i narcizam doveo do proglašavanja većine građana Crne Gore moralnim nakazama i konačno do samoukidanja stranke? Sa drugom partijom koja ni do dana glasanja na referendumu nije htjela da se izjasni da li je za nezavisnost Crne Gore, a konkretne akcije njenoga lidera su bile usmjerene protiv nezavisnosti? SDP je, jednostavno, vršila realne izbore, jer se nalazi na terenu i u poslu u kojem se svaki avanturizam skupo plaća. Realizam, naravno, ima svoje mnoge neprijatnosti i svoju cijenu, ali u politici bez njega nemate šta da tražite.

POBJEDA: Opozicija se često udružuje, ali ti savezi se brzo i raspadaju.Tako je bilo i kad je u pitanju najavljivani bojkot lokalnih izbora na Cetinju, Kotoru, Mojkovcu, ali i u više navrata ranije. Gdje vidite uzroke takvoj praksi?

Darmanović: Naša opozicija, kao i neki drugi zainteresovani politički ili parapolitički akteri, imaju očigledan i temeljan problem sa shvatanjem i interpretacijom političke stvarnosti današnje Crne Gore. Mnogi od njih i posle najmanje jedanaest godina, iako nesavršenih, ali potpuno kompetitivnih izbora (što su potvrdile sve relevantne međunarodne posmatračke misije) izabranu vladu i dalje nazivaju „režimom”, a da već i ne govorimo o potpunim budalaštinama kakve su da živimo u „totalitarnom” sistemu, itd. Prema svim realnim pokazateljima i parametrima relevantnim za današnju nauku o komparativnoj politici i komparativnim tranzicijama, Crna Gora spada u tzv. nesavršene (imperfect) ili „ne-liberalne” (illiberal), ali funkcionišuće izborne demokratije, kakve su većina novodemokratizovanih, post-komunističkih država. U ovakvom tipu novih demokratija imate vrlo često mnogo problema sa vladavinom prava, nezavisnošću sudstva, transparentnošću ekonomskih procesa, korupcijom, velikim socijalnim razlikama, itd, ali je politički proces u velikoj mjeri rutiniziran i odvija se kroz bazično kompetitivne izbore i preko institucija manje ili više demokratskog tipa. Uostalom, bolja potvrda za ovakvu ocjenu nije potrebna od jedne nesporne političke činjenice današnjeg svijeta. Ne postoji nikakva mogućnost da bi NATO, a pogotovo EU primili u svoje članstvo ili dali status kandidata zemljama za koje smatraju da su u njima na vlasti autoritarni režimi, lične diktature, „totalitarizam” ili nešto slično.

Iz pogrešne dijagnoze slijede i pogrešne terapije. Iz pogrešne procjene o karakteru poretka koji je na snazi u Crnoj Gori, slijede pogrešna sredstva borbe i djelovanja većine opozicionih partija i drugih političkih i parapolitičkih aktera. Umjesto legitimnog cilja u demokratijama, da na izborima zamijene sadašnju vladu ili pak da, opet na osnovu rezultata izbora, postanu dio neke drugačije nove vlade u kojoj se možda mogu naći i sadašnje vladajuće, ali i neke opozicione partije, naša opozicija se često usmjerava na „revolucionarne” strategije, na „zbacivanje režima”, na kreiranje javnog stava „što gore to bolje”, a u tome im svakodnevnim kampanjama pomažu neki privatni mediji.

Jedna od „revolucionarnih” strategija je i bojkot izbora „na svim nivoima”, nešto slično kao kad su se u ranom dobu marksizma revolucionarni sindikalisti zanosili idejom generalnog štrajka koji će navodno paralisati sve institucije i „urušiti režim”. Ova pogrešna strategija nema nikakvih izgleda na uspjeh, ne samo zato što će je odbaciti većina građana, već što promašuje glavni cilj – animira važne međunarodne aktere. Za ovo će nam dobro poslužiti jedan najsvježiji primjer. Prije nepunih mjesec dana „porodica” evropskih konzervativnih partija, tzv. Evropska narodna partija (EPP) čije su članice trenutno na vlasti, pored drugih zemalja, u Francuskoj i Njemačkoj) glatko je odbila da u svoje članstvo primi jednu našu parlamentarnu opozicionu partiju, koja je aplicirala za početni stepen člana-posmatrača, uz obrazloženje da se radi o neozbiljnoj partiji koja je glavni promotor strategije bojkota izbora, a da EPP ne želi da ima ništa zajedničko sa zagovornicima političkog radikalizma. Barem jedna, i to najjača opoziciona partija je, po svoj prilici, shvatila kuda vodi ova pogubna strategija i zato se „opoziciono jedinstvo” na ovoj temi vjerovatno nikada neće moći uspostaviti.

POBJEDA: Kakva je trenutna pozicija Crne Gore u procesu evropskih i evroatlantskih integracija? Možete li procijeniti kada ćemo postati punopravna članica EU?

Darmanović: Crna Gora je u ovome napravila značajne korake. Uskoro će biti predati odgovori na upitnik EU i vrlo je važno da ti odgovori budu precizni, otvoreni i pošteno napisani, jer je svako uljepšavanje slike neproduktivno i može otežati stvari. Vrlo je teško predvidjeti preciznu dinamiku našeg puta u EU. Pregovori će sigurno trajati još nekoliko godina i ne vjerujem da Crna Gora može postati članica prije 2015., a možda i nešto kasnije. Osim toga, u ovome ćemo zavisiti i od evropske politike proširenja, kao i od regionalnih zemalja, jer je mala vjerovatnoća da će EU posebno pregovarati sa CG, a ostaviti druge zemlje iz regiona da čekaju.

Što se tiče članstva u NATO, tu će stvar vjerovatno ići znatno brže. Crna Gora će već na prvom narednom samitu NATO biti primljena u tzv. MAP (Membership Action Plan), a kako je naše javno mnjenje u pitanju članstva u NATO veoma podijeljeno, vjerovatno da će o tome biti vođena oštra i duga politička debata koja bi mogla završiti još jednim značajnim referendumom crnogorskih građana. Ipak, ja prije vjerujem da će se Crna Gora pridružiti najznačajnijem vojno-političkom savezu današnjeg svijeta, nego da neće. Mislim da ćemo 2011. ili najkasnije 2012. postati članica NATO.

POBJEDA: Kakav je i koliki uticaj Crne Gore na odnose u regionu. Kakav je njen imidž i rejting u Evropi i uopše u međunarodnim odnosima?

Darmanović: Crna Gora je izrazito mala zemlja, a spoljna politika malih zemalja treba da se zasniva prije svega na sledećim premisama: a) na što boljim odnosima sa susjedima; b) na što aktivnijoj i konstruktivnijoj ulozi u međunarodnim organizacijama i vjernosti vašim međunarodnim obavezama; c) na što boljim odnosima sa vodećim svjetskim silama, onoliko koliko je to moguće. Čini mi se da se sva tri ova aspekta spoljne politike dosta povoljno odvijaju po Crnu Goru. Crna Gora je, iz niza razloga, a pogotovo zbog svoje vrlo umjerene i konstruktivne spoljne politike, veoma poželjan i neupitan partner svim zemljama u okruženju. Koliko sam upoznat, naša zemlja će u narednoj godini predsjedavati sa čak četiri razne regionalne ili međunarodne inicijative, jer je za sve ostale bila sasvim prihvatljivo i neosporavano rešenje. To je za jednu zemlju naše veličine prilična važna činjenica kada govorimo o spoljnoj politici.

POBJEDA: CEDEM-ova istraživanja na dio opozicije ocjenjuje kao neobjektivna, pristrasna, da su „u službi“ vladajućih partija i njihovog političkog marketinga. Imaju li osnova takve ocjene?

Darmanović: To su, naravno, obične gluposti i izraz političkog primitivizma. Ne vidim kako drugačije mogu nazvati ponašanje nekoga ko razbija ogledalo kada mu se na njemu ne svidi sopstvena slika. Uostalom, sve kritičare naših ispitivanja javnog mnjenja pozivam na jednostavan test: neka pronađu u regionu, da ne idemo dalje, mada može i to, neku agenciju za ispitivanje javnog mnjenja koja je toliko puta napravila tako precizne predikcije rezultata raznih izbora u svojoj zemlji. Naravno, pod uslovom da ne potcjenjuju i ne vrijeđaju građane sopstvene zemlje i tvrde da su svi izbori izrežirani i rezultati poznati unaprijed. Sa takvim stavom porazi na izborima će se, vjerovatno, nastaviti unedogled.

Nevladin sektor gleda s olimpijskih visina

POBJEDA: Kakav je po sadržini i intenzitetu uticaj nevladinog sektora na političke i društvene tokove u Crnoj Gori? Koje i čije interese zastupaju pojedine nevladine organizacije?

Darmanović: Civilno društvo, a u okviru njega tzv. nevladine organizacije (NVO) izuzetno su bitan element svakog demokratskog društva. Građanski aktivizam koji se razvija mimo i izvan sfere državne vlasti u stanju je da artikuliše razne interese i pitanja kojima se država i politika ne bave ili se na bave na adekvatan način. Osim toga, NVO mogu biti i neophodan kritičar, kao i poželjan partner države. Broj NVO koji je zaista aktivan u Crnoj Gori respektabilan je. NVO su u protekloj deceniji bili inicijatori značajnih zakonskih propisa, aktivni zaštitnici ljudskih prava i osnovnih političkih i građanskih sloboda na riječima i djelu, inicijatori očuvanja nacionalnih prirodnih resursa i ekološki važnih tačaka, agilni kritičari političke i svake druge korupcije, promotori evropskih vrijednosti i euro-integracija, precizni detektori raspoloženja javnog mnjenja, itd. Prosto, bez ovih raznih uloga i akcija naših NVO-a Crna Gora bi bila značajno siromašnija kao demokratsko društvo. S strane, kao što to često biva u novodemokratizovanim zemljama, rađaju se prekomjerne napetosti između svijeta politike i svijeta civilnog društva. Političarima nekada previše smeta kritički diskurs NVO, a NVO često sa olimpijskih moralnih visina gledaju na politiku i političku klasu. Ovo su tipične i neizbježne pojave, iz njih se ponekad izrodi i nešto dobro, ali mnogo češće suviše nepotrebnog nerazumijevanja i izostanka saradnje tamo gdje je očigledno može biti. Osim toga, postoje i NVO koje su par exellence političke, što je legitimna stvar, ali obzirom na izraziti „moralni” diskurs NVO-a prema, politički stavovi i angažman lako prelaze u radikalizam, sličan onome koji sam opisao kod nekih naših političkih partija.

Privatni interesi u „nezavisnim“ medijima

POBJEDA: Kako ocjenjujete medijsku scenu u Crnoj Gori? Jesu li mediji slobodni, objektivni? Koliki je njihov uticaj?

Darmanović: Sa žaljenjem se može konstatovati da je nivo profesionalizma i kvaliteta u našim medijima značajno opao i da opada iz dana u dan. Na medijskoj sceni vode se bespoštedni rat i politička propaganda koja ponekad vrijeđa zdravi razum. Iako su državni mediji na ovaj ili na onaj način naklonjeni vladajućim strukturama, oni trenutno ne prednjače u ovom propagandističkom diskursu, već to uglavnom čine razni mediji koji sebe nazivaju nezavisnim, a koje zapravo treba nazivati privatnim kao svugdje u svijetu, jer oni imaju svoje privatne vlasnike čiji interesi, a ne javni ili opšti, dominiraju u tim medijima, što je i razumljivo. Iako su problemi crnogorskog društva poznati i za mnoge od njih se, s pravom, treba uprijeti prstom prema vladajućim strukturama, kada čitate, slušate ili gledate neke privatne medije pomislili biste da je zemlja pred kolapsom i da mi živimo u jednoj od najužasnijih diktatura koje su na svijetu ikada postojale. Već sam, na primjeru opozicionih partija pokazao kuda vode potpuno pogrešne percepcije stvarnosti, a pogotovo ako na njima insistirate bez obzira na činjenice. U medijima ovo srozava nivo novinarske etike i profesionalizma, što je za jedno društvo jako loše, ali, podriva takođe i same medije koji na taj način vrše svoju funkciju. Ako svoju novinu, radio ili televiziju pretvorite u političke biltene „nadolazeće revolucije”, koja, zapravo postoji samo u vašim glavama, ali ne i u realnosti, i još ako pri tome podignete „moralnu” lestvicu do nivoa da su svi koji ne misle kao vi moralno izobličeni „podanici režima”, taj će se posao prije ili kasnije loše završiti. Ono o čemu se ovdje radi je zapravo borba sučeljenih društvenih i političkih elita. Jedna od njih ima i moć i novac i drži pozicije vlasti u zemlji. Druga ima novac, ali nema vlast i želi da je preuzme. Ova borba je, naravno, legitimna. Problem je u tome što se ona javnosti želi predstaviti kao borba „dobra“ i „zla“, „bijelog“ i „crnog“, „moralnog“ i „nemoralnog“, „demokratskog“ i „diktatorskog“ i unaprijed ste osuđeni ako u ovu, maltene biblijsku verziju stvar,i ne povjerujete na riječ. Ovo svakako nije funkcija medija, niti javnog mnjenja u demokratskom društvu.

May Grethe Lerum

1.) Hvordan ble du forfatter,egentlig? Hadde du andre drømmer enn å skrive når du var liten?

SVAR: Jeg lærte tidlig å lese, og for meg ble bøkenes verden et fristed. Min store respekt for det nesten “hellige” i tittelen forfatter gjorde at jeg ikke våget bruke det ordet om meg selv før jeg hadde gitt ut et dusin bøker
Drømmene mine handlet nok mye om å skape mitt eget frie og trygge liv – med nær kontakt til venner, familie og også dyr. Det har jeg i stor grad oppfyllt. En drøm som ikke er oppfylt er selvsagt å bli vakker og steinrik…

2.) Hva er viktig for deg når du får en idè? Skriver du ned alt av ideer,eller velger du ut noen ideer,og dumper andre?

SVAR: 2.

Jeg skriver sjelden ned ideer. De får lov å rumle rundt i hodet mitt så lenge de gidder, og de fleste stikker sin vei når jeg ikke tar dem alvorlig. Men: Noen fester seg. De blir til bøker.

3.)Må du ha en spesiell ro,eller være i en spesiell stemning når du skal skrive?

SVAR: Nei. Jeg har jobbet i alle tenkelige sammenhenger og lokaliteter. De første bøkene ble til med en fot på vuggen der babyen min sov. Senere fikk jeg råd til eget fint hjemmekontor med nye møbler og Mac-utstyr til mange mange tusen kroner. Nå skriver jeg ved spisebordet i stuen, med TV-en på i bakgrunnen, datter og venner som løper inn og ut – telefoner – Men best skriver jeg helt klart sent om natta, da alt omrking meg er stille og nøytralt.
4.) Hva var den viktigste boka for deg når du var liten,og hva er den viktigste boka for deg nå?

SVAR: Jeg ble veldig grepet av Brødrene Løvehjerte. Det var på 70-tallet en deilig annerledes og ikke-pedagogisk fortelling om de store, store livstema.I dag har jeg mange favorittbøker, men ingen personlig “bibel”.

5.) En forfatters mareritt må vel være skrivesperre…Har du fått det noen gang,og hva gjør du da?

SVAR: Ja, jeg har hatt lange perioder med full skrivevegring. Da lar jeg rett og slett være å skrive…til det går over.

Tusen takk til May Grethe Lerum som tok seg tid å svare,selv om hun skriver så mye at det ryker av henne

Comega has the dopest flow, the deepest lyrics, the illest eyewear (as obvious in the following video), and he gives the hottest, most thoughtful interviews. This one is one of the best yet (professionally done too). He goes in depth regarding Tha Realness, which as the year is coming to an end, I have to put as the very best album of the decade. I’m almost sure of that.

Born And Raised isn’t the masterpiece that I was expecting though, mainly because of some poor production choices (Mega Fresh X, Get It In). Odd, odd since Cory normally has an excellent ear for beats. Still, Mega has improved with the lyrics yet again. If you don’t put Journey, The Rapture and Define Yourself as some the best tracks of the year, I question your taste in traditionalist rap music.

Etter en høst med for lite iPhone 3GS til å tilfredsstille alle, er det godt å kunne melde at nettbutikken har nok telefoner på lager til julesalget.

- Alle ventelister er tomme, forteller nettbutikksjef Inge Andresen, så nå er det bare å bestille. iPhone ligger klar på lageret og bestillinger vil bli sendt ut fortløpende.

Kunder har tydelig vist at de har vært frustrert i kommentarene etter tidligere artikler om leveringssituasjonen. Inge regner nå med at dette ikke vil skje igjen. I hvert fall ikke før Apple lanserer sin neste versjon av iPhone.

Någon slags kvinnogala på Stadshuset i kväll. Informationen har varit i stort sätt obefintlig. Men vad vi vet är att Elsa Sjögren, Paulina Dahl och Karin Ingebrand ska spela, tillsammans. En mash-up med tre The vall of Sund-favoriter alltså. Därför publicerar vi idag en intervju med Paulina och Karin.

Runt 17.30 tros den här konserten gå av stapeln och senare i kväll kan vi se Daughter på Pipeline.

Den här är lite out-of-date men det gör inte så mycket, nästan allt som Samantha Powers talar om i den här intervjun är fortfarande aktuellt.
Den bisarra introduktionenen är så hemskt mycket likt 1990-talets lokal-tv, men se den som en stämningshöjare.

Izvor: TV Vijesti, DNMN Youtube

Na “stolu” se nalazi sedam faktura teškog zločina koji ne zastarijeva ● DPS ima razrađenu mašineriju prema kojoj znaju do u jednog čovjeka ko će za koga da glasa ● Crna Gora podijeljena je na tri grupacije, vlast, opoziciju i apstinente, svi sa po trecinom ● Medju grupacijama više nema netrpeljivosti – među njima je mržnja ● Postoji opasnost da sveprisutni strah povuče lavinu događaja ● Crna Gora živi u strahu i u izuzetno visokom sopstvenom ruziku ● DPS nije državotvorna stranka ● Dnevni list (ne Pobjeda) koji me napada iz DPS-a dobija fasciklu o tome što da piše ● Sigurno znam da vojska i policija nikada više neće štititi vlast od građana ● Ukoliko Đukanović ne pokrene unutrašnji obračun u DPS kreće blokada institucija, ali ne rušilačka ● Ukoliko se ne pokrenu procesi u DPS, DPS će biti sudski zabranjena politička partija ● Mafija je danas daleko opasnija i jača nego ikada ● Đukanović je čovjek sa teškim životnim putem, ali koji može sebi da olakša ● Teški životni putevi čekaju mnoge u DPS-u koji su odgovorni za fakture koje stoje na stolu o zločinima koji ne zastarijevaju

Der hvor Ungdomshuset stod er det nå ingenting, et tomrom som fungerer som en slags parkeringsplass, og ingen vet hva som vil skje med tomten.

Jeg møtte regissøren bak filmen 69 på tomten, og snakket med ham om opptøyene i forbindelse med at aktivistene ble ryddet ut av huset mars 2007. (Bilde via Wikipedia CC)

Hør utdrag fra intervjuet med Nikolaj Viborg.

Nikolaj dro frem en rekke interessante aspekter som jeg håper å få med når jeg nå skal begynne å redigere intervjuet. Jeg har tenkt spesielt mye på det han sa om at bråk mellom aktivister og politiet/politikere ofte kan forutses i en konfliktopptrapping av typen vi nå ser med innføringen  av Lømmelpakken. Nikolaj snakket om at det nå vil bli slått uforholdsmessig hardt ned på ikke-voldelig sivil ulydighet, noe som vil tvinge de som likevel vil demonstrere til å finne nye og mer ekstreme ytringsformer.

Jeg er redd for at det kan få svært uheldige konsekvenser. Det kan vise seg at et slikt ønske om å ha full kontroll fører til at man mister kontrollen.

dansk grundare av brittiska ekologiska hudvårdsmärket Green People som håller på att erövra Norden.

Du startade Green People för att din dotter Sandra (bilden) hade problem med irriterad hud. Hur kom du fram till att ekologiskt var rätt väg att gå?

- Jag valde ekologiska ingredienser eftersom jag försökte undvika så många syntetiskt framställda kemikalier som möjligt, eftersom det verkade vara huvudorsaken till Sandras allergier. Även naturliga ingredienser kan ju innehålla spår av flera bekämpningsmedel så ekologiskt var vägen att gå.

Ibland anklagas naturlig hudvård för vara mer farlig för huden än traditionell, när det kommer till just allergier?

- Jag begriper inte vilka som sprider såna rykten! Helt enkelt inte sant. Allting, oavsett om det är syntetiskt eller naturligt kan vara farligt om du inte använder det på rätt sätt eller inte använder rätt mängd.

Du har varit verksam i den gröna skönhetsindustrin sen 1997, har attityden gentemot grönt ändrats?

- Ja, verkligen. När vi lanserade våra produkter i början förstod inte folk vårt budskap, varför ska man tänka på att smörja sig med en naturlig kräm i ansiktet? Varför ska man undvika giftiga ingredienser i makeup? Det är faktiskt värre att smörja in huden med gifter än att äta dem. När du äter något giftigt passerar det genom levern och den bryter i sin tur ned gifterna. Upp emot 60 % av det du smörjer in huden med tas direkt upp i ditt blodomlopp.  En del av de hygienprodukter som vi använder i dag innehåller etylalkohol, som hjälper andra produkter att ta sig genom huden lättare. De kallas för penetration enhancers (penetrationshjälpare, grovt översatt från engelska, reds anm) vilket betyder att gifter kan ta sig genom huden där de normalt inte skulle kunna ta sig genom. Nåväl, tillbaka till frågan. Jo, folk är mer medvetna i dag om vilka hälsosamma fördelar gröna hudvårdsartiklar har, inte bara för dem själva utan även för miljön.

Vad har varit det svåraste med att utveckla ekologiska produkter?

- Att jobba med certifieringsorganen har varit en veritabel mardröm! Och anledningen till det är att de är skolade inom ämnet mat och de förstår inte hur svårt det är att tillverka en lysande funktionell hud- eller hårvårdsprodukt som kan tävla mot traditionella diton. Alltså – det är fullt möjligt att tillverka en produkt som är 95% ekologisk om du håller dig till läppcerat, salvor och helt oljebaserade produkter. När du ska ta fram en kräm behöver du ett sammanbindande råmaterial (för att binda samman vatten och olja) och trots att de alla är naturliga, finns de ännu inga ekologiskt certifierade. Samma gäller för schampo, där du behöver en tvålande ingrediens. Det är alltså mycket lättare att göra en ekologisk sylt om du skulle vilja, haha.

5 til 5 del 2
**********
Del 2 Knut Nærum

1.) Hvordan ble du forfatter,egentlig?

Hadde du andre drømmer enn å skrive når du var liten?

SVAR: Så lenge jeg har kunnet skrive, har jeg skrevet tekster beregnet på fremmede – tegneserier, skuespill, sketsjer og sanger. Bok sto meg derimot fjernt, til forlaget Cappelen spurte om jeg ville skrive en for dem. “Gjerne det,” sa jeg, “hva skal den handle om?” Det kom fram at jeg kunne bestemme selv. Heldigvis hadde jeg ideer.

Jeg drømte om å skyte kvegtyver, føre romskip og redde verden. De vanlige tingene.

2.) Hva er viktig for deg når du får en idè? Skriver du ned alt av ideer,eller velger du ut noen ideer,og dumper andre?

SVAR: Jeg skriver ned alt som kan bli til en historie eller en bok en gang, alt som virker spennende i øyeblikket og kanskje kan brukes senere. Når jeg er i gang med boka, har jeg forhåpentlig valgt bort alt unntatt de beste ideene, de som tjener saka.

3.)Må du ha en spesiell ro,eller være i en spesiell stemning når du skal skrive?

SVAR:
Jeg må vite at jeg kan bli sittende en stund. Og hvis den riktige stemningen mangler, forsøker jeg å lage den selv.
4.) Hva var den viktigste boka for deg når du var liten,og hva er den viktigste boka for deg nå?

SVAR: Før: Først og størst (også kjent som Guiness’ rekordbok). Nå: Danse Macabre av Stephen King.

5.) En forfatters mareritt må vel være skrivesperre…Har du fått det noen gang,og hva gjør du da?

SVAR: Jeg har hørt om det, men aldri fått det. Mange andre slags sperrer, men ikke den.

..Til sist,hvis du har noen råd til unge upubliserte forfattere,så kom med dem

Les mye. Imiter forbildene dine. Skriv mye. Stryk mye. Les teksten din høyt for andre. Les den høyt for deg selv. Skriv mer.

Da takker vi Norges festligste mann for sine svar, og snart kommer neste 5 for 5

Nu kan vi börja lördagspeppa lite. Tyvärr har tekniken ställt till det ändå. Kvaliteten har kraftigt försämrats av att flyttas mellan mac och pc men även mellan olika program. Så ibland kanske det inte ser eller låter perfekt men se den ändå. De säger mycket intressant. Och glöm inte bort att se dem på lördag. Om du inte är halvt blind så lovar jag att de kommer se bättre ut då.

Hola. Har precis kommit hem från Öjebyn där  jag har gjort två intervjuer och simmat 20 längder =) Intervjuerna var om maten på äldreboenden och de blev riktigt bra. Simningen gick bra den med, gjorde lite ont, men de va najs. Ska garanterat fortsätta att simma 1-2 dagar i veckan =)

Nu ligger jag och lyssnar på Twilight och bara chillar, ikväll blir det hockey eller bio, eller kanske båda =)

moa fredholm

Här händer inget nytt. Det har varit det vanliga, skola och plugg. Men idag gick jag på en arbetsintervju på Motorhalland. Jag har sökt lite olika extrajobb häromkring och dom ville träffa mig idag. Men vi bestämde inget, tjänsten jag sökte finns inte hos dom för tillfället utan det är något dom kanske vill ha efter nyår. Och det passar mig bäst eftersom jag inte kan vara där så mycket innan jul och jag hade ju tänkt stanna hemma en månad över nyår. Tjänsten är något som heter hallvärd och det innebär nästan uteslutet kväll/helgjobb.

Men dom var positiva och då är jag nöjd. Vi ska träffas igen efter nyår. Jag har jagat lussebullar idag utan resultat. Får vara ute lite tidigare i morgon tror jag.

Noe sjarmerende smykke i landskapet er det ikke, men det er stort og dynamisk – og de som driver konferansesenteret  sier i hvert fall selv at de er sikre på at de ikke skal stå på fasilitetene. Om de hadde sagt noe annet ville vel vært ytterst urovekkende…

Jeg intervjuet senterets direktør Arne Bang Mikkelsen og fikk en omvisning av hans pressesjef Lars Lemche.

Hør utdrag her.

(bilde fra Wikipedia CC)

Liverpoolfc.tv har gjort en intervju med Totti där han säger allt och lite till om Aquilani. Här är ett utdrag från intervjun.

Alberto slog igenom i Roma på samma sätt som du. Är ni goda vänner?

- Ja, vi är riktigt goda vänner. Vi håller fortfarande kontakt trots att han har lämnat oss.

Har du pratat med honom mycket sen han flyttade till Merseyside?

- Ja, självklart. Jag frågar honom hur det går och han säger att kommit in i det bra. Han kan inte vänta tills han får spela regelbundet.

Hur går det med hans engelska?

- Han har inte pratat så mycket om det. Jag är säker på att hans romerska dialekt fortfarande är mycket bättre! (skratt). Men jag vet att han studerar hårt för att lära sig engelska.

Vad är ditt favoritminne från Albertos tid i Roma?

- När Alberto fick chansen att spela för oss tog han den och han har alltid presterat i stora matcher. Jag kommer ihåg matchen i Madrid mot Real, det var en speciell kväll. Han träffade ribban med ett stenhårt skott och 15 sekunder senare räddade Casillias ännu en raket. Mot AC Milan gjorde han en delikat “rabona”  som ledde fram till mitt 2-1 mål, kolla upp det på nätet!

Kommer han att bli en nyckelspelare för Italien i VM?

- Det hoppas jag verkligen och jag önskar honom lycka till.

Amici per vita.

…

I dag gav läkare Vito Scala positiva besked om Tottis rehabilitering.

“Situationen är god. Francesco blir bättre hela tiden. Vi hoppas att vi får se honom på planen mot Bari.”

Jag hoppas också.

grundare av svenska ekologiska hudvårdsmärket Möllevik (tillsammans med sambon Peter Ferdinandsson, bilden) och som har blivit med webshop.

Mölleviks ingredienser bygger på den västsvenska tången. Berätta hur du fick idén att göra ekologisk hudvård av den!

- Vi vet att tången använts över hela världen i mer än 3 000 år för sina läkande egenskaper och i Sverige har vi använt den för att bada läkande tångbad i flera hundra år. Varför då inte använda tången vi har i våra vatten som är riktigt rena och fina? Använda den i sin naturliga form så långt det bara går utan en massa kemiska förändringsprocesser. Så startade det och ur den tanken växte hela Möllevikserien fram.

Varför är tången så bra?

- Den är full av både vattenlösliga och fettlösliga näringsämnen som kroppen väldigt lätt tar upp. Att kroppen har så lätt att ta upp just tångens näring påstås bero på att tången i sin sammansättning som havsväxt är väldigt lik den mänskliga kroppen (som också har sitt ursprung ur havet).

Vilka är dina skäl till att skippa mineralolja, parabener och andra syntetiska tillsatser?

- Ju mer man lär sig om vad de ämnena gör med våra kroppar, vår hälsa och vår gemensamma miljö, ju mindre vill man använda dem. Vi vill skapa äkta ekologisk hudvård som är bra för både vår hälsa och vår gemensamma miljö och då blir det en självklarhet att undvika dem.

Som ganska ny entreprenör inom eko, har du mött några svårigheter?

- Vad vi upplevt som svårt med eko är att våra produkter ska konkurrera med en massa andra traditionella produkter. Det är svårt att komma ut med budskapet att våra produkterna faktiskt är äkta och innehåller det vi säger att de gör. Det tar tid och kraft att slåss mot stora företag med massor med makt som sprider vilseledanden information om sina produkter. Samtidigt får vi så mycket positiv respons på våra produkter att det genererar hur mycket energi som helst.

Träffade delar av The Longest Hour för ett par vekor sedan och lyckades få till en intervju. De håller på och spelar in nytt material men det är fortfarande oklart när det kommer vara klart. Ett litet smakprov får vi i alla fall höra.

Killarna är inte bara duktiga på musik utan också på att prata. Därför kan klippningen verka lite underlig på sina ställen.

Izvor: RFE (Petar Komnenić)

Istoričar Šerbo Rastoder u intevjuu za RSE komentariše ideju opozicije o stvaranju unije demokratskog fronta protiv crnogorske vlasti, i plan da se vlast delegitimiše bojkotom izbornih ciklusa i institucija sistema, govori o razlozima sužavanja kritičkog fronta u Crnoj Gori i činjenici da se od početka devedesetih, na javnoj sceni, rijetko pojavljuju nova lica spremna da otvoreno govore o društvenim problemima.

RSE: Gospodine Rastoder, ovih dana je Pokret za promjene lansirao ideju o stvaranju: unije demokratskog fronta, čiji bi osnovni cilj bio smjena vlasti na čelu sa premijerom Đukanovićem. Pokret kaže da su svi dobrodošli i da već vode razgovore sa pojedincima iz raznih profesija koji bi se uključili u jednu vrstu, kako je objašnjeno, vaninstitucionalne borbe protiv Đukanovića koji je definisan kao ključni problem. Kako vi doživljavate tu inicijativu?

Rastoder: Ovakve inicijative proističu, prije svega, iz političke nemoći subjekata koji su na političkoj pozornici. U istoriji Crne Gore su poznate takve situacije kada su pojedine stranke pozivale takozvane čiste i neokaljane pojedince da se uključe u demokratski front, ali lično sam veoma, veoma skeptičan prema toj inicijativi, zato što mislim da ona nije do kraja artikulisana i definisana, jer mislim da je ključni problem Crne Gore u tome što alternativa ne uspijeva da precizno, jasno i svima, na neki način poznato, artikuliše ono što bi bila alternativa postojaćem režimu.

RSE: Kada kažete poziv čistim i neukaljanim ljudima… Na poziv na ujedinjenje za sada je potvrdno odgovorio jedino Ratko Knežević, bivši saradnik i kum premijera Đukanovića, a sada već njegov ljuti neprijatelj. Kako politički angažovani ljudi tog profila mogu uticati na realizaciju ove ideje i da li se na tim temeljima može praviti jedan zdravi pokret?

Rastoder: Mislim da tu ideju mogu da iznesu samo, političkoj javnosti, ne tako poznata lica, te u tom smislu sam relativno skeptičan prema pojavi nekih lica u tom frontu koja ponavljaju neku priču koja očigledno u Crnoj Gori “ne pije vodu”. To nije nova priča, ona je stara priča, ali izgleda da je njeno uporno ponavljanje pojelo samu sadržinu i bit priče, tako da više niko ne razmišlja o sadržaju priče, već više o protagonistima tih priča. U cjelini mislim da se takvi frontovi formiraju na sasvim drugačiji način.

RSE: Ipak i pored toga što ste rekli da li bi ljudi kao što je Ratko Knežević i slični insajderi mogli biti iskorišćeni, pošto su oni ipak korisni svjedoci jednog vremena?

Rastoder: Treba razlikovati političku borbu od sudskog procesa. Svjedok u sudskom procesu je nešto sasvim drugo, a svjedok u ovome je nešto sasvim treće, te u tom smislu ja ne mogu precizno da se izjašnjavam koliko neko može da doprinese ili ne može. Ja samo mogu da kažem, na osnovu dosadašnjeg iskustva, da su to ispričane priče i da one ne mogu da ostave baš neki veliki uticaj na crnogorsku javnost.

RSE: Ova ideja o stvaranja Unije demokratskog fronta razvijana je paralelno sa idejom o bojkotu izbornih ciklusa i institucija sistema koju nije sva opozicija baš oduševljeno prihvatila. Da li mislite da je to pravi put, ili ono što ste ranije rekli – da bi realizacija tog plana bila doživljena kao bespomoćnost opozicije? Šta mislite o toj namjeri opozicije da pokuša da delegitimiše vlast DPS-a u Crnoj Gori?

Rastoder: Mislim da bojkotom izbora teško to može uraditi, tim prije što je opozicija jedna heterogena struktura koju neobjedinjava jedinstvena politička, ili bilo koja druga platforma. Mislim da je to više izraz i iskaz nemoći, i ona se uglavnom tako doživljava u političkoj javnosti.

RSE: Kažete da to ne bi bilo moguće bojkotom delegitimisati vlast DPS-a, koji bi put to mogao biti? Kako vi to vidite?

Rastoder: Ja nijesam stručnjak za ta pitanja i te probleme, ali u principu znam da jedna vrsta širokog narodnog fronta je jedino moguća u trenutku kada dođe do velike akumulacije nezadovoljstva, ali tu treba voditi računa o elementima destrukcije koju posjeduje ovo društvo i to da kada bi se destrukcija mogla kontrolisati na jedan civilizovan i demokratski vođen način mislim da je to jedini put, a ove ostale modele nešto ne prepoznajem kao alternativne modele, odnosno modele koji mogu da naškode režimu.

RSE: Puno se nade polaže u zdravomisleće i slobodne ljude o kojima se toliko govori. Koliko je danas širok taj front?

Rastoder: Mislim da su i ta očekivanja prevelika zato što je ta elita zdravomislećih i kritički orijentisanih u Crnoj Gori jako sužena, zato što vjerujem da najveći dio i tih ljudi apsolutno ne doživljava vlast onako kako je doživljavaju političke elite. Oni doživljavaju vlast kao okvir za svoje nesmetano djelovanje, dok najveći dio političkih elita doživljava vlast da upravlja drugima, te u tom smislu postoji ta bojazan u Crnoj Gori da prethodna vlast, odnosno, buduća vlast bude ličila na prethodnu i onda se nalazimo u jednom začaranom krugu koji ne vodi nikuda.

RSE: Šta je razlog za sužavanje tog kritičkog fronta? Da li su to umor i rezignacija koju navode pojedinci, ili je ova vlast u ovom svom periodu transformacije od Miloševićevog jataka do borca za nezavisnost, kupila mnoge protivnike kojima je isisala taj opozicioni kredibilitet?

Rastoder: Postoji i jedan i drugi razlog. Ta riječ “kupila” je pretjerana jer sam svjedok ne malog broja sastanaka na kojima se nekima od tih intelektualaca nude i ministarske fotelje, i vrlo visoki položaji, i oni su to glatko odbijali. Mislim da te ljude u principu ne zanima vlast sama po sebi, tako da postoji i onaj drugi razlog a to je da vlast pokušava suziti front za kritičko djelovanje na način što ipak vrši neke kozmetičke promjene koje dio ljudi prepoznaje kao hod ka naprijed i ne vidim u njima ništa nešto što bi ih motivisalo da se angažuju.

RSE: Ali primjetno je da sada u ovome korpusu o kojem govorimo nema toliko mnogo novih ljudi i da više svjedočimo pasiviziranju onih koji su bili aktivni od početka devedesetih, zašto je to tako?

Rastoder: Upravo je to jedna od činjenica. Moguće je da se radi o zamoru materijala, moguće je da se radi o opštoj razočaranosti u političke elite u Crnoj Gori, ali mislim da u kombinaciji sa svim tim elementima smo došli na jedno stanje koje je danas, a to je da se tek par ljudi prepoznaje po svojim modernim i kritičkim opservacijama u odnosu na postojeći režim i društvo.

RSE: Koliko su u tome kumovali i univerzitet i opšte društvena klima u kojoj se možda novim generacijama upućuje da je isplativije ćutati?

Rastoder: Prozivanje samo po sebi ne znači ništa, ako se očekuje od univerziteta da on preuzme ulogu koju je imao ‘89. – ‘90. onda ipak treba razlikovati jedan populistički pokret od onoga što je danas Crnoj Gori potrebno. Crnoj Gori je danas potreban jedan front, te u tom smislu se ne može očekivati neka posebna vika od strane inteligencije, a posebno ne od strane univerziteta, bez obzira što tamo objektivno postoje najveći potencijali u tom smislu.

RSE: Danas, iako stvari politički gledano, nikada nijesu bile bolje po vladajuću koaliciju, što se tiče osvojenih mandata, apsolutne većine i drugih formalnih parametara, neki analitičari vjeruju da je to ipak brod koji se opasno ljulja i koji nije tako daleko od potonuća, šta vi mislite o tim prognozama?

Rastoder: Mislima da ova vlast nema veću podršku nego što je imala s početka devedesetih sa stanovišta brojki. I znamo kako je završila ta vlast s početka devedesetih, prema tome potpuno se slažem sa onima koji misle i koji tvrde da u suštini stabilnost vlasti ne treba mjeriti samo brojkama nego treba posmatrati jedan proces u dužem trajanju.

RSE: Ovo je proces koji traje već dvije decenije, što u nekom istorijskom okviru možda i nije tako dug period, ali kako vi vidite razriješenje ove situacije?

Rastoder: Mislim da je to proces. Taj proces nekom izgleda jako dugo, a nekome kratko, ali u suštini ono što je bitno za Crnu Goru to je da u tom hodu promjena prođe na jedan način koji neće izazvati šire društvne turbulencije. Čini mi se da je to adut na koji igra današnja vlast i adut koji na neki način sputava najveći broj građana Crne Gore da u poređenju sa nekim lošim vremenima, ovu vlast ocijene možda i većom ocjenom nego što zaslužuje.

RSE: Mislite li da bi dosta energije, ako sada razmišljamo o opoziciji, trebalo potrošiti umjesto na samu kritiku režima i na stvaranje jedne alternative koja će tu doći nakon ove vlasti?

Rastoder: Da, mislim da je vrijeme da se nude alternativna riješenja koja će biti bolja i kvalitetnija od ovih postojećih. U tom smislu postoji jedan veliki deficit i kod političkih elita a i kod dobrog dijela intelektualaca.

Det fantes et sted i Vest-Berlin hvor trikkeskinnene forsvant rett inn i Muren. Dette ble for meg det beste symbolet på delingens brutalitet. (Foto: Oda Bhar, august 1989)

Hvordan få ekte spenning ut av kampen mellom det gode og det bedre? Dette dilemmaet møtte filmskapere i DDR. Jeg har vært på historieseminar med professor Jens Becker, regissør og lærer ved filmhøyskolen i Babelsberg.

– Filmskolen i Babelsberg lå direkte i Murens skygge. I min hukommelse var det alltid høst på skolen. Den stemninga preget også filmene våre, de var tunge, melankolske, noe som slett ikke passet med DDRs kulturpolitikk.

Hvordan ble man filmstudent i DDR? Opptakskvoten ble bestemt etter prinsippene for planøkonomi. Det ble gjort avtaler med tv om hvor mange filmarbeidere som trengtes, derfor var det lurt å jobbe for tv først, og skaffe seg en avtale om framtidig arbeid. Fantes det uavhengige filmskapere i DDR? Nei, fordi all film måtte gjennom samme framkallingssted. Det var kun to laboratorier i landet og all film som fantes var registrert. Den som prøvde seg på noe uavhengig kunne fort få besøk av Stasi.

Sensur

Skolen lå ved bredden av en sjø på grensa mot Vest-Berlin, forteller Becker. Det fantes et vakttårn for å holde utkikk over grensa, og grensevaktene skulle se mot Vesten, men likte bedre å kikke på de søte filmjentene som hadde pause. Filmstudentene var nøye utvalgt til det som var DDRs nest dyreste utdanning, etter pilotutdanningen. Dette medførte en forpliktelse til seinere å lage filmer i god sosialistisk tradisjon – men i praksis var dette ikke noen vanlig holdning. Tvert imot ga det status å lage noe som kanskje kunne bli forbudt.

For å omgå sensuren benyttet skolen ulike strategier. Mot slutten 1980-tallet, da Jens Becker var student, ble filmene delt inn i to typer: Sendefilmer og øvingsfilmer. Studentene var unge og frekke og ville endre verden, og lagde iblant filmer som ikke gikk gjennom sensuren. Da skyndte ledelsen seg å kalle det en «øvingsfilm», noe som forhindret at studenten ble utvist. Noen «stjal» sine egne filmer og viste dem hemmelig, gjerne på ungdomsklubber. Stasi visste om dette, men det ble stort sett akseptert.

Selv trafikklysene var spesielle i Øst-Tyskland. (Foto: Oda Bhar, august 1989)

Skiftende tider

Filmstudioene i Babelsberg har vært sentrale i europeisk filmhistorie. Becker kaller dem «et magisk sted hvor filmkunsten ble medoppfunnet». Opprinnelig var bygningene et gartneri, men ble ombygd til filmstudio. Glasshusene ga godt lys, noe som på begynnelsen av 1900-tallet var helt nødvendig for å lage film. Først ble det lagd stumfilmer, seinere kom de legendariske UFA-filmene. Etter 2. verdenskrig ble Babelsberg nystartet under navnet DEFA-Ateliers, delvis på ordre fra den sovjetiske administrasjonen. Lenin mente nemlig at film var den viktigste kunstarten, fordi den kunne påvirke massene.

I årene fra 1954 til 1989 sto politikken langt fra fast. Filmhøyskolen merket godt svingningene i storpolitikken, og ved hvert klimaskifte ble rektor byttet ut, for å passe til tidsånden. Iblant kunne man lage «frekkere» film, i andre perioder ble det slått ned på mer uskyldige ting.

Rett etter krigen var det to strømninger i DDR, borgerlig og sosialistisk realisme. Begge var klart antifascistiske, noe som ikke var like uttalt i Vest-Tyskland (BRD). De to retningene eksisterte side om side fram til 1952, da staten DDR ble mer uttalt «demokratisk sosialistisk». Mange forlot DDR på denne tida. I 1961 ble Muren bygd, og brått befant Babelsberg filmhøyskole seg rett på ei stengt grense. Gateadressen endret navn 3 ganger på 1900-tallet, fra Keisterstr, via SA-str, til Karl Marx-Str. Mange gamle filmer ble straks forbudt.

I 1968 kom en liberalisering under Praha-våren, men håpet ble raskt slått ned. Deretter fulgte sterk innskjerpning med nytt slagord: «Den som ikke er for oss, er mot oss.» Filmstudentene var usikre. Hvem kan jeg snakke fritt med, hvem tyster til Stasi? Perioden 1968-1973 var verst. Deretter fulgte et nytt tøvær, da Erich Hoenecker avløste Walter Ulbricht som stats- og partisjef. DDR ble nå mer anerkjent i verden og fikk FN-medlemskap.

Sosialistiske slagord og oppbyggelige veggmalerier var en del av bybildet. Propagandaen kalte Berlin Fredens By, «Stadt des Friedens». (Foto: Oda Bhar, august 1989)

Kampen mellom det gode og det bedre

For å forstå kulturlivet i DDR, sier Jens Becker, må vi se hvilke dogmer som lå til grunn. De kunne utfordres og brytes, men du måtte forholde deg til dem. Han lister opp 7 grunnsetninger.

1. Arbeiderklassen er den ledende klasse som bestemmer historiens gang.
2. Historien er klassekampens historie, og sosialismens seier er lovmessig.
3. Kapitalismen kommer til å dø, og all kunst som bruker borgerlige verdier er reaksjonær.
4. Partiet har alltid rett, og er samfunnets spydspiss.
5. Motstanderen sover ikke. Den som ikke er med oss er mot oss, og får smake partipisken.
6. Kunst er klassekampens våpen, den skal tjene folkets beste, og hva som er best bestemmer partiet.
7. I sosialismen finnes bare kampen mellom det gode og det bedre.

Særlig det siste medførte et stort problem for dramaturgien. Kunst springer ut av konflikt, sier Becker, men her måtte konflikt dysses ned. Hvordan få ekte spenning ut av kampen mellom det gode og det bedre!?

«Film i DDR handlet om den sosialistiske helten i kampen mellom det gode og det bedre.» (Jens Becker, østtysk filmregissør og professor)

Før studentene ved filmhøyskolen begynte å filme måtte de gjøre knefall for Politbyrået, og love å rette seg etter de sosialistiske dogmene. Vanligvis skjedde det frivillig, for mange i DDR trodde genuint på de sosialistiske idealene, spesielt på 1950- og 60-tallet. Etter hvert ble enigheten mindre entydig, spesielt når det gjaldt praktiske løsninger.

Surrealisme og humor

Mens de systemtro filmene oftest benyttet hyperrealisme og slagord, ble systemkritikk gjerne uttrykt gjennom surrealistime og absurd humor. Et eksempel fra Murens siste år er Zug in die Ferne (1989) av Andreas Dresen. Han er idag en av Tysklands viktigste regissører. Tidligere i år har jeg skrevet om hans seineste to filmer: Whisky mit Vodka (2009) og Den niende himmel (2008).

«Zug in die Ferne er en vennlig film fra ei tid hvor alle var rasende. Den er en hyllest til de som ble, og en hyllest til filmen.» (Jens Becker om Andreas Dresens film.)

Dresens filmer har gjerne en vennlig, humoristisk tone, noe som også gjelder denne. Ifølge Becker av mange filmskapere i DDR på 1980-tallet Bergman-inspirerte, noe som i Zug in die Ferne merkes på drømmesekvenser og lett surrealisme. Noen mennesker venter på en jernbanestasjon, blant annet en eldre mann og en ung kvinne, men alle tog er forsinket fordi ekspresstoget fra Vest-Berlin skal passere. Det såkalte Intersohnenzug var et vestlig tog som fikk lov til å passere over østtysk mark, men måtte kjøre enormt fort slik at ingen DDR-borger skulle kunne kaste seg på. Ellers gikk ingen tog spesielt fort i DDR, noe som forsterket følelsen av et enormt lufttrykk når det suste forbi. Den eldre mannen på plattformen påstår at hans kone er med lyntoget, hun skal reise til Vesten i begravelse til ei tante, som de deretter skal arve, kanskje, og isåfall skal han komme etter til Praha, kanskje. Endelig kommer toget, men den unge jenta ramler av lufttrykket. Mannen må hjelpe henne, og rekker ikke vinke til kona. Vel, sier han, forhåpentlig så hun meg i det minste. Men like etter kommenterer stasjonsmannen: Du forteller alltid samme historie.

Brandenburder Tor lå i øst, men så nær Muren at ingen privatpersoner fikk lov å komme nær. (Foto: Oda Bhar, september 1988)

Realisme med begrensninger

Dokumentaristene i DDR droppet gjerne kommentarspor i filmene sine, fordi propagandaen ble forventet å ligge i kommentarene. Uten voiceover kom du unna med mer, fordi budskapet ble mindre synlig. Østeuropeiske kunstnere ble flinke til å si ting mellom linjene. Verre var det å ikke kunne lage film om uperfekte sider ved samfunnet. Arbeidsløshet og psykososiale problemer skulle nemlig ikke finnes under sosialismen.

En av studentene ved filmhøyskolen, Thomas Heise, lagde likevel en film om såkalte Assis, «asosiale tilfeller», dvs folk som falt utenfor, ble småkriminelle eller bare var ungdom i opposisjon. Filmen het Wozu denn über diese Leute einen Film (1980), «hvorfor lage film om slike folk», etter innvendingene han møtte fra lærerne. Filmen fikk så mye oppmerksomhet under filmingen at den ikke kunne forbys, ikke før den var ferdig og godkjent, men da ble den forbudt, og Heise ble exmatrikulert. Han begynte å jobbe ved DEFA-studioene som assistent, og lagde etterhvert flere filmer som også ble forbudt. Idag lager han fremdeles såre, sinte, smertefulle filmer, sier Becker, og har det antakelig ikke enklere med filmskapingen sin enn han hadde i DDR-tida.

Liberalisering på 1980-tallet

I 1986 seilte Gorbatsjov opp som den store overraskelsen, og filmhøyskolen fikk ny rektor igjen.

Lothar Bisky var helt annerledes enn de foregående rektorene. Uformell og vennlig, alltid med åpen dør – og dus med studentene, noe som var uhørt i tysk sammenheng! Hvis det kom klager fra sensuren lot han som ingenting: Beklager, da må det ha skjedd en feil. Likevel forbød propagandasjefen alle filmene i 1987, men Bisky lot dem vises «hemmelig». Han fikk nye klager og lot som han angret, «det skal aldri skje igjen», men neste år gjentok det seg. DDR prøvde nå å holde på sin egen konservative linje, og distansere seg fra Sovjetunionen, men rektor beskyttet filmstudentene. (Idag er Bisky leder for det venstreradikale partiet Die Linke, og er omstridt pga anklager om å ha vært informant for Stasi.)

I 1989 ble det klart at noe stort var i ferd med å skje i DDR. Grensene ble åpnet sørover mot Tjekkoslovakia og Ungarn, og mange forlot landet, også fra filmhøyskolen. De øvrige ble oppfordret til å dokumentere den «fredelige revolusjonen», og dermed startet en enormt produktiv tid. Studentene drev journalistisk aktivitet, de var ute og filmet i gatene hele tida, det foregikk knapt undervisning.

Idag er gatebildet på Under den Linden helt annerledes enn dette. Republikkpalasset til høyre er revet, det er flere og helt andre biler, og reklameplakater finnes overalt. (Foto: Oda Bhar, september 1988)

Et system klapper sammen

Jens Becker er født i 1963. Han var 26 år og avgangsstudent da Muren falt. Siden har han jobbet både med film og tv, i tillegg til undervisning. Men langt fra alle har vært like heldige. Generelt greide mange fra øst seg dårlig etter gjenforeningen. Det tok minst ett år før noen kunne orientere seg på nytt, sier Becker, og mange har aldri greid å omstille seg. Det var ikke bare friheten som økte, usikkerheten ble også av en helt annen art enn før. Gjenforeningen av Tyskland handlet ikke om å slå sammen to likeverdige land. Det var ett land som overtok ett annet. Østtysk ungdom hadde vokst opp i et land som ikke lenger eksisterte, og ble nødt til å greie seg i et helt fremmed system. Alle erfaringer og nettverk ble meningsløse over natta, mange utdanninger ble verdiløse. Hvem hadde bruk for en planøkonom i en verden av kapitalisme?

Ved filmhøyskolen i Babelsberg ble 1990 et år av depresjon. Etter den hektiske journalistiske tida i 1989 falt produktiviteten nå helt sammen. Plutselig kunne alt sies, ingenting ble lenger sensurert. Men dermed ble kulturinstitusjoner som filmhøyskolen mye mindre viktige enn før. Det er slik i dårlige tider, sier Becker, at folk prøver å si gjennom kultur det de ikke får lov å si rett ut. Derfor blir kulturlivet enormt betydningsfullt.

«Dårlige tider er alltid gode for kunsten.» (Heiner Müller, østtysk forfatter)

For filmarbeiderne forsvant produksjonsmulighetene brått, siden DDR-tv og alle filmstudioene i Øst-Tyskland ble avviklet. Etter ei stund ble nye tv-kanaler og produksjonsselskaper opprettet, men lederne var vesttyskere. Lenge var det usikkert om skolen i Babelsberg ville bli nedlagt, siden det allerede fantes andre filmhøyskoler i Vest-Tyskland. Men den lot seg redde, og er idag den teknisk best utstyrte filmhøyskolen i Tyskland.

Studioene i Babelsberg har også fått en renessanse, og nylig vært åsted for innspillingen av filmer som V for Vendetta (2005), The Bourne Ultimatum (2007), Flammen og Citronen (2008), Valkyrie (2008) og Inglourious Basterds (2009).

Nye tabuer

At den statlige sensuren var borte etter gjenforeningen betydde ikke ubegrenset frihet. Også i markedet ligger sensurpotensiale, selv om reglene ikke er uttalt eller formalisert. Østtyske filmskapere oppdaget at nye tabuer oppsto, en ny type historier lot seg vanskelig fortelle.

Et slikt tabu var Treuhand, selskapet som ble dannet for å privatisere de statlige eiendommene i DDR. I ettertid føler mange seg lurt, fordi «arvesølvet» deres ble solgt for en slikk og ingenting. Det handlet om store verdier, siden DDR var et land hvor nær sagt alt tilhørte staten. Slike historier var ikke populære i det nye markedsorienterte Tyskland. Kapitalistene i filmindustrien var ikke interessert i å støtte dem, og mange østtyske filmskapere fikk aldri lage film igjen.

Hva står igjen som Jens Beckers viktigste erfaring?

– Jeg vet nå at et system veldig fort kan klappe sammen og bli borte. Dette er en viktig bevissthet, for det kan også gjelde dagens samfunn. Dermed er det alltid lurt å ha kamera klart. En erfaring kan når som helst bli historisk.

Jens Becker på Cinemateket i Oslo, januar 2008. (Foto: Oda Bhar)

Alle bilder i denne artikkelen er ©Oda Bhar.

Det faglige stoffet er hentet fra et seminar på Cinemateket i januar 2008: «Det undergravende blikk – filmstudenter betrakter DDR.»

Jeg legger ved filmografien fra kurset, hvis noen ønsker fordypning.

(Artikkelen blir også publisert på Montages.)

Filmografi fra seminar om DDR-film

Fiksjon

1. Die erste Seite einer Chronik (1961), regi Kurt Tetzlaff.
2. Sorgenkinder (1961), regi Helmut Nitzschke.
3. Wilkommen in der Kantine (1988), regi Peter Welz.
4. Leb wohl, Joseph (1989), regi Andreas Kleinert.
5. Zug in die Ferne (1989), regi Andreas Dresen.

Dokumentar

1. Solang’ noch untern Lindern (1958) regi Kurt Tetzlaff.
   
2. Alarm (1958) regi Werner Wüste.
3. Was jeder muß (1988) regi Andreas Dresen.
4. Mehr als das Übliche (1969) regi Dieter Jäger/Gerhard Knopfe.
5. Karl Marx – Dr Henne (1968) regi Alexander Ziebell.
6. Rote aus der Demo raus (1989) regi Jens Becker.
7. Die Kinder von Golzow (dokuserie) regi Winfried Junge.
8. Notwendige Lehrjahre (1960) regi Jürgen Böttcher.
9. Wozu denn über diese Leute einen Film (1980) regi Thomas Heise.
10. Aber wenn man so leben will wie ich (1988) regi Bernd Sahling.

(Del ett och tre)

Jag håller på att skriva lite om Hunter S. Thompson. Vad jag tänkte fråga dig om är din relation till honom. När började du först läsa honom?

Jag började läsa honom när jag började plugga. Jag började plugga ganska sent, när jag var 26-27.

När var det här?

Det måste ha varit 15 år sen. Mitten av 90-talet.

HST är lättillgänglig idag. Du har filmen Fear And Loathing In Las Vegas, alla vet vem han är. Hade man en annan bild av honom på den tiden?

Det var strictly underground. Jag började skriva när jag var runt 30, men jag hade börjat intressera mig för både journalistik och skrivande och fick tag på en av hans valkampanjsböcker när jag var i London. Det var Better Than Sex eller den som handlar om när Nixon blev…

Fear And Loathing On The Campaign Trail.

Ja, någon av dom. I början var det bara, “Vad fan är det här?” Jag fäste inte så stor vikt vid det faktiskt, jag tyckte det var intressant men inget jag tänkte så mycket på innan filmen dök upp. Efter jag såg den läste jag allt som jag kom över med honom. Det var precis innan jag började journalisthögskolan. Jag tror aldrig jag hade gått klart där om Hunter S. Thompson inte hade funnits. Det var ett förfärligt klimat. Jag tyckte de flesta där var helt galna på nåt sätt. Hela den här grejen om att de gjorde konskevensneutral journalistik och att dom speglade verkligheten, kanske inte objektivt men sakligt. Det kändes förljuget på nåt sätt. Det kändes som: “Jag vill göra tvärtom, jag vill göra som Hunter S. Thompson”. Som bara utgick från vad han själv kände och tyckte i olika situationer, vilket jag tror är vad alla journalister gör. Men några låtsas att “vi är så sakliga och vi tycker ingenting och vi tar inte ställning”. Fast det gör dom i högsta grad. Min främsta koppling till honom är att han har tagit mig igenom journalisthögskolan.

Jag frågade Jim Goad vad han tog från Thompson. Han sa att när han läste till journalist fick HST honom att inse att man kan rapportera och skriva sakligt och med bra faktaunderlag utan att förlora sin personliga stil. Det är väl ungefär som du har sagt här.

Det är skönt att ha samma fragment av en livshisoria som Jim Goad av alla människor. Han verkar väldigt speciell. Jag tycker han växlar mellan att göra helt briljanta saker till att vara mest dum. Särskilt i Shit Magnet som bara handlar om att han misshandlar och sviker sin fru och är otrogen.

En del delar är väldigt bra. Men det är som du säger. Först så får man ha 20 sidor med hans bekymmer med sin psycho-flickvän, och sen har man 50 sidor där han totalkrossar det amerikanska samhällets föreställningar om fängelsesystemet. Det är extremt välresearchat och välformulerat.

Han kanske behöver en redaktör. Han är oerhört begåvad men kan inte låta bli att ha med några sidor som är direkt dumma i alla sina böcker.

Framförallt är han väldigt färgad av det amerikanska samhället tycker jag. Hans samhällssyn är väldigt individualistisk och det finns inget hopp om förbättring.

(Del ett och tre)