<?xml version="1.0" encoding="UTF-8"?><!-- generator="wordpress.com" -->
<rss version="2.0"
	xmlns:content="http://purl.org/rss/1.0/modules/content/"
	xmlns:wfw="http://wellformedweb.org/CommentAPI/"
	xmlns:dc="http://purl.org/dc/elements/1.1/"
	>

<channel>
	<title>intima-framlingar &amp;laquo; WordPress.com Tag Feed</title>
	<link>http://en.wordpress.com/tag/intima-framlingar/</link>
	<description>Feed of posts on WordPress.com tagged "intima-framlingar"</description>
	<pubDate>Mon, 07 Dec 2009 01:29:47 +0000</pubDate>

	<generator>http://en.wordpress.com/tags/</generator>
	<language>en</language>

<item>
<title><![CDATA[Patrice Leconte - Intima främlingar]]></title>
<link>http://ceciliahector.wordpress.com/2008/07/12/patrice-leconte-intima-framlingar/</link>
<pubDate>Sat, 12 Jul 2008 16:31:20 +0000</pubDate>
<dc:creator>Cecilia Hector</dc:creator>
<guid>http://ceciliahector.wordpress.com/2008/07/12/patrice-leconte-intima-framlingar/</guid>
<description><![CDATA[På analyssoffan Den franske regissören Patrice Leconte förnekar att han vet någonting om psykoanalys]]></description>
<content:encoded><![CDATA[<div class='snap_preview'><p style="text-align:center;"><a href="http://ceciliahector.files.wordpress.com/2008/08/intima.jpg"><img class="size-medium wp-image-38 aligncenter" src="http://ceciliahector.wordpress.com/files/2008/08/intima.jpg?w=300" alt="" width="300" height="212" /></a></p>
<p style="text-align:center;"><em>På analyssoffan</em></p>
<p>Den franske regissören Patrice Leconte förnekar att han vet någonting om psykoanalys. Om det är sant, är det fascinerande hur han lyckas fånga så pass mycket av den psykoanalytiska ramen, hållningen och relationen i sin förväxlingshistoria, Intima främlingar.</p>
<p>Själva titeln: Intima främlingar skulle kunna vara en beteckning i koncentrat för den psykoanalytiska relationen analysand och analytiker emellan. Intrigen är enkel: En kvinna söker upp en psykiater för att få hjälp med sina äktenskapliga problem. Hon tar fel dörr och hamnar hos en skatterådgivare, som först perplex sedan alltmer fängslad lyssnar på hennes berättelse.</p>
<p>Det här är som ni förstår ingen actionfilm utan den vänder sig till oss som gärna ger oss tid att reflektera över det märkliga spel vi människor leker med varandra. Här figurerar sju personer, Kvinnan, Hennes make, Skatterådgivaren, Hans separerade sambo, Psykiatern, Sekreteraren och Patienten. Alla bidrar precis så mycket som behövs och inte mer till att klargöra berättelsen. Lecontes filmestetik är exakt och rensad från allt onödigt. Han regisserar komedier och farser när han inte gör film, något som kräver precision. De filmer han är mest känd för här hemma är Fula gubben och Hårfrisörskans make, bägge handlar om rätt ordinärt folk som blir intressanta helt enkelt genom att de får en så koncentrerad uppmärksamhet av Leconte. Det är skickligt, vackert och underfundigt.</p>
<p>Om ni tycker att det låter otroligt att Kvinnan tar fel på en psykiaters och en skatterådgivares responser, har ni inte tagit i beaktande förföreställningens (till redaktionen: OBS, ingen felskrivning: ”förföreställning” är ett begrepp) styrka. Vi ser det vi vill se och upplever det vi kan. Häri ligger förklaringen till att de allra flesta av oss är så urusla vittnen när det kommer till kritan. Kvinnan tror att hon är hos en doktor och är uppfylld av sitt behov av att få berätta hur hon har det. Det skall vara någon som hon inte behöver ta hänsyn till och som inte ska involveras i hennes liv. För att hon ska våga utlämna sig själv och sin relation till maken krävs det en neutral lyssnare. Skatterådgivaren försöker förgäves klargöra situationen, men Kvinnan vägrar lyssna, hon har äntligen tagit sig över sitt eget motstånd mot att ta emot hjälp, hon tänker inte låta en bagatell som att hon kommit till fel sorts expert hindra henne. Här anar man att farsmakaren har ett finger med i spelet. Men i filmen blir det inte skrattretande utan ett rörande tecken på hur svältfödd Kvinnan är på att få odelad uppmärksamhet. Hon blir också alltmer frigjord och hennes förändring medför, som vi så ofta erfar, att även maken förändras. De återfår kontakten och det resulterar så småningom i att de beslutar sig för att gå skilda vägar. Något som inte heller är så ovanligt efter genomgången behandling.</p>
<p>Kvinnan inser motvilligt efter hand att hon gjort ett misstag. Hon har inte alls talat med någon psykiater, men hon struntar i det. Hon har funnit vad hon sökt – en tålmodig lyssnare som endast ställer klargörande frågor. Hon får hjälp att se sin belägenhet ur nya perspektiv och ana sin egen del i att hon är en fånge i äktenskapet.</p>
<p>Även Skatterådgivaren förändras: Vi får bevittna en ensam dans till musik, där han släpper loss sin sensuella sida efter att han blivit varse hur mycket han njuter av att få Kvinnans förtroenden. Han är annars genomgående stelt iklädd sin formella dräkt, inte bara slips och kostym utan också en oförmåga att reagera spontant och ta risken att bli avvisad. Hans personliga dilemma, anar vi, är att han av livet lärt sig att avvakta och förbli iakttagare. Han lever kvar i sina föräldrars lägenhet där han också tagit över faderns praktik. Han har inte mognat till självständighet och lämnat boet – men gör det i slutet av filmen.</p>
<p>Skatterådgivaren tar hjälp av den psykiater som Kvinnan egentligen hade en tid hos och får då upplysningen att ”vi vet allt om oss själva, utan att veta om det”. Återigen ett koncentrat av psykoanalytisk kunskap. Vi bär vår självkännedom med oss, men det mesta är omedvetet. Ibland behöver vi hjälp att förlösa kunskapen så att den blir möjlig att tänka över och handla efter. Det är därför rådgivning är så malplacerad enligt psykoanalytisk teknik och praxis. Det patienten själv kommer fram till är så mycket mer förankrat i henne, att det blir direkt användbart.</p>
<p>Kvinnan stöter då och då på en av Psykiaterns patienter på väg till en session. Han lider av hissfobi och tvångssymtom. Allteftersom Kvinnan blir mer och mer sig själv kan hon också hjälpa Patienten att våga ta sig igenom ångesten och åka hissen ända upp.</p>
<p>Skatterådgivaren involveras mot sin vilja i Kvinnan och Hennes makes äktenskapliga tvekamp. Kvinnans make har en föreställning om att om någon bevittnar den sexuella akten, blir han fri att genomföra den. Han arrangerar således så att Skatterådgivaren genom fönstret får se hur Kvinnan och Hennes make återfår sin sexuella lust tillsammans i en hotellsäng. I enlighet med Lecontes raffinerade estetik, utan att exponera scenen för oss i publiken. Det är via ombud vi får vara med. Det enda vi behöver veta är att det skett och vilken frigörande vrede arrangemanget väcker hos Kvinnan. Hon ser tydligt sin makes perversion och vägrar fortsätta ge näring till den.</p>
<p>Ute ur biomörkret finns det utrymme för vidare reflektion över filmens allegoriska beskrivning av en psykoanalytisk process. Skatterådgivarens bidrag är att vara mottagare för Kvinnans berättelse. Psykiatern står för kunskapen och före detta sambon för vanligt bondförnuft. Sekreteraren hävdar vikten av proffessionalitet och Kvinnans make åstadkommer oförutsedda ageranden som bidrar till förändringen. Patienten slutligen får representera det motstånd mot förändring som alltid finns hos var och en av oss. Hellre en välkänd hämning än en oförutsägbar frihet. Och kanske blir det kontentan av Lecontes film att vi egentligen är fria att ta vara på de oförutsedda möjligheterna vi bär inom oss, om vi bara ger oss hän. Men att våga ge sig hän kräver erfarenheten av en fungerande relation som hållit för påfrestningar. Det är en sådan relation som psykoanalysen erbjuder.</p>
</div>]]></content:encoded>
</item>

</channel>
</rss>
