07.30 skickar jag ett sms om att Lillasyster är sjuk till pappan. Nu, efter att hela dagen har gått har jag fortfarande inte fått någon kommentar. Småaktigt av mig kanske, men jag blir sur.

Mitt eget halsonda som tar kraft och energi.

Punktering på Lillasysters vagn.

Stressen över att stora jobbpresentationen på torsdag inte är en bra kombination med VAB.

På riktigt Komm! På riktigt.

Vart i ligger logiken att betala Björn Rietz en månadslön på 120 000 kronor?

Hej Komm! Det går inte superbra!
Hej Komm! Har Björn gjort något superbra?
Hej Komm! Kostade inte ert namnbyte supermycket?
Hej Komm! Var inte Pia Grahn Brikells lön 69 000 kronor?

Och det är väl kanske helt okej att få en sån fantasilön, om man gör någonting, och om kvinnan innan hade samma lön. Eller kanske i alla fall i närheten.

Jag tycker att Pia borde bli sur. Hon borde gå ut och säga till. Åh jag hade varit supersur.

För idag får jag ett helt gäng foton som jag framkallat här. Det kostar 16kronor per rulle så nu tänker jag aldrig framkalla hemma mer. Jag tänker nog alltid skicka med rullarna med pappa istället.

Åh jag vill se dem nu! Nu! Nu!

En massa sommarbilder och några härifrån också tror jag.

Populäraste sökorden här just nu är tydligen: Stora Kornö, Emerentia, Nicolas Zander och Irriterad. Det låter ju toppen.

Nu ska Jocke och jag fortsätta diskutera “Vem vare som kasta” och det är ju fantastiskt roligt att Djurgårn hade en banderoll med sig.

Jag är både irriterad och argsint nu ikväll. Ungarna är på mig hela tiden och skall ha en massa uppmärksamhet. Dom går aldrig till pappa utan det är mig dom går till. Gnäll hela tiden och jag orkar inte med det. Inte idag.

Vad skall jag göra? Ge mig tips på hur jag skall må bättre igen.

Jag funderar på om jag ska säga till. Om jag ska säga till hon bredvid mig att hennes musik gör så att jag inte kan koncentrera mig. Inte det minsta lilla kan jag koncentrera mig.

De kanske borde fundera på att tillåta Facebook och istället förbjuda skrik och skithög musik. Men vad vet jag.

Annars jobbar jag vidare på tvål-försäljningen. Jag tycker att jag har värsta grejjen, ska se vad Khatija säger. Vi ska ha möte om 10, då hoppas jag att hon älskar min idé. Annars vet jag inte vad jag gör.

Nu kommer ett lååååångt inlägg om just glasögon och inte vilka som helst utan just MINA glasögon

Jag har skrivit om mina nya glasögon Här, Här, Här och Här. Jag kan meddela att det INTE är slut på denna väntan! Nu är jag less! Det börjar med att jag och Mannen går till optikern för syntest. Vi behöver båda nya glasögon. Vi beställer 3 par var. vardagsglasögon (mannen får 2 par), slipade solglasögon (var sitt par) och för min del terminalglasögon. Detta sker den 28 augusti. 3 veckor senare ringer optikern och talar om att Mannens alla glasögon har kommit. Bra, fine! Har mina kommit oxå? Nej.

10 dagar efter att han har fått sina glasögon ringer optikern igen. Mina glasögon har kommit.. Alla? Frågar jag. Nej, bara avståndsglasögonen.. När kommer de andra paren? Nästa vecka fick jag som svar… Ringer nästa vecka och kollar om de har kommit men det har de inte. 10 dagar efter första paret kom ringer de och talar om att glasögonen har kommit. Fint! Alla? frågade jag.. Nä, solglasögonen. När får jag mina terminalglasögon? Vet inte fick jag till svar. Vi hör av oss…

Jag fick rapptus när de inte hörde av sig så jag gick in i butiken 2 helger senare och frågade vad som va på gång.. Fick då (!) veta att de hade fått glasögonen levererade en vecka innan men att de inte blev terminalglas i bågarna så de hade sänt tillbaka dem för att de skulle göra om och byta glas.. Vad säger man om det??? De har vetat vad som är fel men de har INTE meddelat mig läget. Är jag irriterad nu eller är jag? De skulle naturligtvis hört av sig och talat om hur läget ligger till. Men nu talar de ju om det så allt är ju ok enligt dem. När får jag då glasögonen? Ja, de sänds från england på onsdag och det tar 5 arbetsdagar. Bra sa jag och räknade ut att de kommer på tisdag den 28. Då ringer de mig på onsdag och talar om att de har kommit. Tror du att det kom något samtal? NÄ, det gjorde det inte.

På torsdagen nu den 29 ringer jag upp och kollar läget. Vart är mina glasögon? Har de varit på lagning? frågar hon som jag pratar med. Nä sa jag. Jag har aldrig fått dem och det är nu 2 månader sedan jag beställde dem. Vänta så ska jag kontrollera i butiken sa hon och går iväg en stund. Nej, jag hittar inga glasögon till dig. Det är inte sant sa jag. Vad håller ni på med? Du, sa hon jag ska ringa England och kolla upp vad som har hänt och så återkommer jag till dig… Suck! Vad säger man? Nämnde jag tidigare i inlägget att jag är irriterad??? Jaja, sa jag kolla och ring du! och så började jag fundera på hur jag häver köpet. Min uppgivenhet när det gäller denna affär har snart inga gränser… Jag känner att snart är det kört.. Jag brusar sällan upp mig men snart har de nått min punkt när jag inte kan behärska mig längre.

En annan person ringer från butiken 3 timmar senare. “Hej, du har tidigare pratat med min kollega ang. dina terminalglasögon”. Mmmm.. sa jag avvaktande. Jo, vi har nu pratat med tillverkaren och de sände aldrig iväg glasögonen(!!!!) förvånande? Näe! Det visade sig att när tillverkaren skulle sätta in glaset i bågen så hade det gått sönder… Vad säger man om det??? De är tvungna att göra ett nytt glas som tar ett par dagar att tillverka osv osv..

Nu har min optiker lovat mig att när glasögonen åker från England, kanske om en vecka eller kanske om 2 veckor, så ringer de på en gång och meddelar det. sen tar transsporten bara 4 arbetsdagar (vart tog den 5 dagen vägen från förra informationen?) för glasögonen att komma fram till oss. “Då lovar jag att vi ringer dig på en gång så du kan hämta dem.”

Hon fortsätter med att tala om att de tycker att detta har skötts dåligt och att de vill kompensera mig med 20 % rabatt på hela detta köp. Antingen får jag tillbaka pengarna jag har betalt eller så får jag välja fritt ur deras sortiment för ett par avståndsglasögon för motsvarande summa. Vad tror du jag väljer??? INTE nya glasögon. Orkar inte med väntandet.. Dessutom så ska jag när jag hämtar (om jag nu någonsin får göra det) mina terminalglasögon tala om exakt vad jag tycker och tänker om dem och deras sätt att hantera hela denna beställning.

Jag är inte den som brukar hänga ut någon. Är väldigt noga med att inte peka åt något håll men nu har jag fått nog…. Har jag glömt att tala om vad bolaget heter? Jo, det verkar så..De heter Direkt Optik. Detta är nog första och enda gången som jag skriver ut ett firma namn så här men som jag skrev ovan…nu har jag fått nog!!
Nämnas bör att jag har anlitat dem tidigare och inte haft några problem alls.. Men denna gång.. Ja, vad ska jag säga?

//Sally, trött, less och oooootroligt irriterad!

Ja livet har sina upp och ned gångar och man vet aldrig vad som kommer härnäst.
Har haft en ganska hård diskussion med försäkringskassan om ersättning för studier under rehabiliteringen. Jag har räknat ut att jag ligger ungefär tusen kronor under existensminimum så när jag inte längre hade råd att handla mat för jag ville verkligen gå en kurs med min hund så blev jag lite less.
Började forska och kom fram till att pengarna som jag fått via min försäkring gick helt och hållet till studierna och resor till och från sjukhuset.
Fick höra via omvägar att detta är sådant som försäkringskassan egentligen ska stå för. Nu blev jag irriterad. Varför hade ingen upplyst mig om detta? Men men det är väl som allt annat här i världen man får ingenting gratis.
Jag ringde upp min handläggare på försäkringskassan och sa som det var att jag var pank och att jag fått reda på det om ersättning under rehabilitering. Han blev irriterad och tyckte att så var det nog inte.
Några samtal och email senare visade det sig att han ordnade ett specialistmöte och jo jag hade visst rätt till ersättning.
Inte nog med detta så vägrade han mig bara veckan innan att låta min mor föra min talan för jag kom inte ihåg vad som sas vid ett läkarbesök.
Efter lite påtryckningar visade det sig att han handlat fel och skrev en ursäkt och bifogade ett fullmaktsbrev så det inte skulle bli några vidare missförstånd.

Ibland blir jag så konfundersam vad de håller på med där på försäkringskassan. Jag försökte i ungefär två veckors tid få tag i min handläggare utan resultat.
Så när jag lämnade ytterligare ett meddelande på hans svarare men den här gången om att jag faktiskt var less och att jag pratat med doktorn om detta så hann det knappt gå fem minuter så ringde han upp. Verkar lite som att de vill ligga på gränsen hela tiden och vill man något får man verkligen tjata om det.
Jag förstår att det har mycket att göra med lagändringar, regeringen och allt det där men jag tycker inte att det ska gå ut över oss som verkligen behöver dem. De skulle verkligen behöva träna på att förbättra sin handläggning och hur man handhar sina klienter.

Lördagskväll och som planerat så blev hela helgen rätt död. Men döda helger kan vara himla skönt ibland. Man hinner städa rummet, läsa lite, dricka te, göra läxor, fundera och tänka på onödiga saker. Okej. Döda helger är nästan det segaste som finns. Idag sov jag ut al trötthet som lagrats under veckan, inte haft en endaste sovmorgon då jag behövt göra både det ena och det andra, och så åker bussarna på helt fel tider. Egentligen borde jag ha pluggat matte, men som vanligt skjuter jag upp det, så det får bli att räkna imorgon. Blä!

Just nu är jag smått irriterad på saker och ting, men har fått prata ut lite med Pauline, så det känns något bättre. Och på tal om ingenting så blir det major födelsedagsfirande i degeberga nästa helg. JAG FÖRVÄNTARMIG PRESENTER! I alla fall någon…

Detta är mitt nya lördagsnöje förresten! Helt fantastiskt awesome roligt! not.

Dagens låt: Bomfunk MC\’s – Freestyler <3

Idag är jag rastlös och irriterad som få. Det började egentligen redan igår eftermiddag. Är spänd som en fiolsträng och har ont i höger sida av nacken. Har ingen bra förklaring till varför jag har ont eller till varför jag är så rastlös och irriterad.

Jag vill bara slå nån!

Det är så otroligt kallt i huset att jag faktiskt har svårt att forma ordentliga tankar. Jag fryser till den grad att delar av min kropp har förlorat känsel och viss motorik. Det är med andra ord med stor svårighet jag komponerar det här inlägget, så jag vet egentligen inte varför jag gör det. Har ingenting nytt att berätta, eller det är en sak jag har funderat på. Varför vi inte har något vettigt motsvarande uttryck för det Engelskspråkiga ‘Hovering‘ – direkt översatt ‘Sväva‘. I sammanhanget jag menar tänker jag tex. på när någon hänger omkring dig när du helst av allt vill vara ifred och irritationen stiger flera grader per nanosekund, men du kan inte förmå personen i fråga att dra åt helvete av en eller annan anledning.

Jag vet inte om jag bara inbillar mig eller om  det är för att jag nu för tiden är otroligt lättirriterad. Varför vet jag inte, men det krävs inte mycket för att jag ska börja koka inombords. Analyseringen av vad detta kan bero på kan innefatta; Att jag vill flytta, att jag är trött på mitt liv, avsaknad av någon att anförtro mig till, sexuell spänning, framtidsångest, pengalöshet eller kanske obotlig lathet. Listan kan göras lång, lång, lång.

Nu kommer ett inlägg om någonting helt annat i mitt liv.

Vi håller på att nyinreda vårt vardagsrum och det känns som om det är en enda följetång… Först var det så att vi skulle bestämma soffa. Alternativen till slut var IKEA Karlstad 2:a+schäslong alt. 3:a m fotpall. Den senare var 3000 kronor billigare så till slut enades vi om denna… Vi beställde denna… Känns härligt!

Sedan kom dividerandet som mediamöbel… vi hade kollat in hur mcyekt som helst, sambon hade mätt och grejat med de tekniska sakerna som tv, reciever och liknande! Allt tycktes passa utaom recievern så vi s att det löser vi på ett annat sätt istället efdtersom den andra möbeln var så snygg… sagt och gjort efter 4 besök på IKEA så slog vi till… åkte hem (i fredags) med möbeln och det visade sig vara fel på den så tillbaka igen (på lördagen) och då var det så att vi kom hem och idag (söndag) var allting på plats och då skulle vi börja mäta o kolla hur tv:n skulle vara… vad tror ni händer då… jo…

TV:n är för STOR… samobn har mätt fel eller på något annat sätt och det saknas 1,4 cm… snacka om irriterande… vad gör vi nu då… ja, vi står här med en tv-möbel som inte passar till tv:n. Vi vill ha möbeln men har inte råd att köpa en ny tv… vi valde denna möbel enbart för att det var så att denna passade till denna tv:n (eftersom vi inte har något bordsstativ – eftersom den är så gammal)… Irritationen steg oss till öronen… och i dagsläget är det inte alls roligt.. men vi får se vad som händer… just nu står denna möbel nu undanskuffad i ett hörn i vardagsrummet och det andra är i ordningsatt igen.. Det bör tänkas på.. och nu är det så att om vi ska kunna köpa någonting annat så är det förläjning av en massa andra saker som gäller!

IRRITERAD; ARG; BESVIKEN; LEDSEN… ja orden räcker inte riktigt till

Lotta

Idag är en sån där dag. En dag när man får lust att slita ut håret, häfta fast det på en frisbee och kasta den över en regnbåge. Man ler åt folket på jobbet när man egentligen vill se dem i situationer á la Scrubs/Ally McBeal. Ondskan bubblar i varenda cell i kroppen, försöker skapa sura uppstötningar som syns på utsidan. På motståndarsidan har vi Ms Perfect iklädd officekläder som skrattar ho-ho-ho-ho-ho med baksidan av handen och använder hela sin energi till att trycka tillbaka aggro-detet.

Jag välkomnar svininfluensan med öppna armar, men får bara Tokyo-Depressionen. Mer än vanligt. Att åka tillbaka till Tokyo är klart någonting jag vill men inte alls har prioriterats i min hjärna sedan jag kommit tillbaka. Klart att fanns små saker (man hörde japaner på gatan som snacka japanska) som gjorde att man längtade, men ingen direkt ”nu! nu! nu!”-känla som jag lider av nu. Nästan som om man mår dåligt att vara i Sverige. Usch, jag låter som de där nördiga västerländska otaku:sarna som år för år tar nytt CSN lån bara för att kunna stanna kvar ett år i Japan. Inget ont gentemot Sverige, för det är ett av de mest ideala samhällen man kan växa upp och leva i här i världen, men det är rastlösheten som tar död på mig. ”Men vadå, du kan väl hitta på saker här också?” Ja, visst. Jag har försökt, men Nr 1. Saker som jag tycker är roliga händer kanske inträffar 1-2 gång om året, Nr 2: Har inget emot alkohol, jag älskar vin precis som nästa person, men jag orkar inte med alla människor som inte vågar snacka med andra människor om de inte har halsat ner två öl innan. Det är inte vuxet, det är sorligt. Och när de väl är packade är svenskar de mest högljudda och fjortis-aktiga folkslaget någonsin. Nr 3. Känslan av att vara i en annan kultur och slippa allt “typiskt svenska” är som en drog. Nej, Sverige är inget jag skulle vilja bo just nu i. Om kanske 10 år, visst! Då skulle jag vara mer än glad att stadga mig en liten villa med familj och hund och köra hela klichélivet. Nu. Inte imorrn, inte nästa, nu, vill jag åka. Som det ser ut nu lär jag kunna samla på mig en extra massa skift på jobbet, vilket innebär några fler Gustav Vasa på bankkontot än väntat. Kom vår, kom (dansar vår-dans).

Däremot vill jag heller inte vara allt för länge borta från mina underbara människor här hemma. Fööölj meed i resväska? Ja?

Som ni kunde läsa i gårdagens inlägg sitter jag just nu hemma och snörvlar och hostar och är allmänt eländig, och har gjort så alldeles för länge. Och när man är isolerad på 23 kvadrat är det lätt att man blir vresig och irriterad och börjar störa sig på en massa saker. För att avreagera mig har jag därför slängt ihop en liten lista över de tre saker som stör mig mest just nu:

3. Den bajsnödiga Don LaFontain-kopian i Spotifyreklamen för Kameras nya album, Blank Expressions.
Har ni hört reklamen så vet ni vad jag menar.

2. Folk som inte orkar rotera bilder innan de langar upp dem i sina Facebookalbum.
Om man nu ändå ska fläka ut halva sitt liv på Facebook så kan man väl åtminstone rotera bilderna rätt innan man slänger upp dem. Eller?

1. Den fruktansvärda sambajazzen som spelas i telefonkön till lokala vårdcentralen.
”Hej, jag är snörvlig och hostig och allmänt eländig och tack vare den outhärdliga sambajazzen som ni spelar i telefonkön har jag nu också sprängande huvudvärk”…

(Ja, särskrivningen är medveten. Det blir mer naturtroget så)

Det kan vbara bra att ha en hunk vid sin sida även i sajberspejs tydligen… Natacha Peyre (ni vet hon utvikningsbruden som hade ihop det med slem-Bingo Rimér) har skaffat sig en internet-livvakt som ho skriver om här.

Han ska blogga om hur det är att vara tillsammans med Sveriges Silikon drottning ”Natacha Peyre”

Stööööriiiigt!!!!

…men sluta läs då Jonte?

…ja men vad ska jag då störa mig på?

Just det.

http://www.aftonbladet.se/webbtv/noje/article5778653.ab

Dagens: Carolina Gynning pratar om sitt nya gameshowprogram i TV4 Plus. “Asså jag kände ba såhära verkligen att jag ville verkligen blablabla och sen ba var det verkligen såatt åsså verkligen liksom TV4 PLUS!? asså ööööughhh”

I rest my case.

Häromsistens skrev vi om Nicholas Cage och hans parningsrelaterade matvanor. Han är ju såklart inte den enda kändisen som man kan störa sig på. Aftonbladet verkar vara nån slags superauktoritet på kändisars märkliga beteende.

Bild från pet-rat.com

Här kan man tillexempel läsa om artisten Mika och den zigenarförbannelse hans mor tydligen kastat på honom:  http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article5759882.ab

Vill man hellre läsa om Brad Pitt och hans råtthus för sisådär en halv förmögenhet kan man kika in här: http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/klick/article5760773.ab

Är det bröststorlek på dockor föreställande nån halvkändis som iallafall jag inte vet vem det är, är detta länken som gäller http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/klick/article5755712.ab

Allvarligt! Måste man vara slut i skallen bara för att man är känd? Finns det nån slags konktarkt? Typ ‘Hej vi är från Känd från TV AB, här är ett litet papper vi vill att du ska skriva på innan du får tjäna multum och bli jagad av paparazzi. Ingen big deal, vi vill bara att du då och då gör ett officiellt uttalande om nåt knäppt. Hej då.’

Såhär strax efter lunch vill jag bara vädra några irritationer, små och stora, personliga och allmänna:

• http://rsoder.blogg.se/2009/september/forsta-videoblogg.html ‘Tänkte det var dags att videoblogga sådär som alla fjortisar gör.’ För du är ju absolut inte en av dem, bara den av dem med minst att komma med. Och rubriken på bloggen sen… ‘Sveriges hetaste killblogg’. Gå och lägg dig.
• Schyman klagar på att skattepengar går till rymdforskning. Andra klagar på att de går till feministisk porr. Kan de inte gå till både och?
• Efter att ha hällt vatten i bryggaren insåg jag att det inte fanns nog med pulver. Resultat: dyngsvagt kaffe. Inte ok.
• Stockholmska. Av alla dialekter måste det vara den värsta. Oerhört irriterande. Men man vänjer sig väl.

Men hey, röda linjen funkar igen. Inget mer väntande på t-banan.

Först och främst vill jag bara hålla med er läsare: Helgens vardagsilskeförtjänande störighet nummer ett har varit att det varit tyst om Vardagsilska-bloggen. Inte för att nån av er sagt det eller ens kanske brytt sig, men vi håller med likväl. Det är en av nackdelarna med att driva en sådan här blogg. Man blir tillochmed störd på att man inte stör sig på något. Nåväl, såhär strax före sängdags och laddning för en ny fräsch arbetsvecka kunde jag roa mig med att bli lite irriterad på denna artikel:  ’Här är Nicolas Cage galna diet | Nöjesbladet | Aftonbladet ‘.

Killen har alltså kommit fram till att han bara ska äta djur vars sexliv han kan skriva under på. Eller som han uttrycker det själv:

Min diet bygger på hur djur älskar. De jag äter har sex på ett värdigt sätt.

Bra där… Vägglöss tillexempel skulle då alltså inte ingå i dieten – Där genomborrar hanen honans buksköld för att göra henne havande. Tur att inte många äter vägglöss då. Ingen idé att ge sig in i någon omständig utläggning kring detta, jag nöjer mig med att stilla fundera över HUR I H**VETE FICK DU DEN IDÉN??!?

Just det förresten, han bor ju i ett hemsökt hus också. Såklart…

… det kommer främmande människor på stan och kommenterar din kropp.

Detta hade aldrig hänt mig under alla de här åren. Däremot hade jag både läst och hört talas om anorektiker som blivit tillsagda av främlingar att de måste gå upp i vikt. Så jag kan väl säga att jag gått och funderat på när detta även skulle hända mig. Men oavsett så blir man väldigt chockad och överrumplad, även fast att man känner till att det faktiskt kan ske.

Jag stod och grävde i frysdisken på ICA. Plötsligt knackar en 60-årig gubbe mig på axeln och tipsar om att jag borde köpa färska räkor, inte frysta. Det visar sig att han är fiskare i botten och kan en massa om fisk och skaldjur. Jag märker att han inte vill sluta prata så jag ursäktar mig och säger att jag har lite bråttom. Då böjer han sig diskret fram mot mig och frågar:
– Hur är det fatt, egentligen?

Jag blir så överraskad av frågan att jag knappt vet vad jag ska svara. Nervöst stammar jag fram:
– J-j-jo, d-det e bra. V-vad menar du?

Gubben synar min kropp uppifrån och ner och säger att han hoppas att jag får hjälp. Då blir jag istället smått irriterad (avskyr folk som har så många åsikter om andras utseende) och säger att om det är min låga vikt som han syftar på så har jag en tarmsjukdom och mycket svårt att gå upp i vikt.
– Jag lider av min låga vikt bara så du vet!

Blixsnabbt frågar han då vilken tarmsjukdom jag har eftersom han tydligen vet allt om tarmsjukdomar.

Jag rycker på axlarna och säger att jag inte vill prata om det här och nu och att det är känsligt för mig.

Gubben ser tyst på mig i flera sekunder. Jag ser att han förstår. Känner hur det hettar i kinderna på mig.

Han sänker rösten och börjar berätta om sin väns dotter. Hon gick nyligen bort i anorexi. Hon var jättesjuk och såg ut precis som mig. Han berättar hur fruktansvärd sjukdomen är och hur hemskt det var att se anorexin äta upp flickan, bokstavligen talat. Det fanns inget som hennes omgivning kunde göra, bara vänta och se och framförallt hoppas att flickan skulle komma till insikt själv. Hon gick inte att nå längre, oavsett hur högt hennes föräldrar och vänner ropade så hörde hon dem inte. Hon var tvungen att klara det själv.

– Men det gjorde hon aldrig, hon klarade det inte. I förra veckan orkade hon inte stå emot mer, nästan snyftar gubben. Hennes organ gav upp och hon dog ifrån oss på sjukhuset.

Han ser på mig med stora tårfyllda ögon. Jag blir yr och känner paniken. Svimma inte, svimma inte, svimma inte!

Gubben fiskar upp en lapp ur fickan och krafsar ner ett tel nummer. Han stoppar den i min jackficka.
– Ring till Lars, han kan allt om det här. Han har gjort under för många. Tro mig. Det är värt ett försök, eller hur? Du kommer inte att ångra dig. Har du försökt förr så ska du försöka igen. Lars är expert på det här. Hälsa ifrån mig, va?

Jag nickar stumt och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Jag är fortfarande i chocktillstånd. Så mycket öppenhet och generositet på samma gång. Jag klarar det inte. Jag är så svag. Benen bär knappt och jag har svårt att ta mig därifrån. Det snurrar i huvudet och jag glömmer bort vad jag ska handla.

Jag lämnar affären och går ut i bilen. Där börjart jag gråta. Jag försöker sluta men jag kan inte. Jag gråter för allt hemskt och lidande som vissa av oss måste gå igenom.

Men varför just jag? Och varför just anorexi?! Dumma värld! Dumma, jävla värld!
Varför?! Varför, varför, varför!?!?!?! FAAN, FAAN, FAAN, FAAN!!!!

Ååååååå, kommer jag nånsin att bli frisk?

”… är en lindansare som kämpat för att hålla balansen, men som till slut, när benen blivit trötta och musklerna stumma, ändå slinter, mister balansen och faller. För allting faller. Förr eller senare faller allt.” /Jonas Gardell (En komikers uppväxt)

Sitter på tunnelbanan mot härliga Hässelby och stör mig.

När jag nu skulle hem från jobbet klev jag som vanligt ner i T-banestationen vid Mariatorget, och vad möts jag av? Jovisst: Ett signalfel har drabbat röda linjen vid Gamla Stan och därför kommer inte tåget fäörren om 20 min. Jag gick till Slussen istället. Inte alls hela världen, men jag bar på en rätt heavy väska och blev rätt störd.