Så är då midsommar över för den här gången. Det är många år sen jag firat så rejält och riktigt roligt har jag haft, annorlunda, men roligt. Och flera nya bekantskaper har jag fått också, det är trevligt. Gårdagen utnyttjades intill sista minuten spelandes. Hur man lyckas spela i nästan sex timmar, i stor sett utan paus, utan att märka att tiden går, det är för mig en gåta, men så blev det. När man sen ser på klockan och upptäcker hur mycket den är, blir man helt plötsligt tvärtrött.

Idag har det varit lite halvsegt, men den här dagen försvann ändå i ett huj den med. Roligast idag var förstås besöket på vårt missionshus där bröderna Lidström tillsammans med sitt band Isterbandet underhöll oss. Här kan ni se vad jag skrev i fjol när jag sett och hört dem Glädje och spirande livskraft…och det stämmer lika bra även i år. Man blir så glad och samtidigt rörd av de här grabbarna. Helt underbara är de! Förhoppningsvis kommer de ut med en cd snart, men även om jag naturligtvis kommer att införskaffa den, så vill jag ju väldigt gärna att de kommer och besöker oss igen. Det är lika mycket att se dem och deras livsglädje som att höra dem som gör att man blir så glad.

 Ja, nu är det söndagskväll igen och jag har åter hamnat med fingrarna på tangentbordet. Det är inte så att jag haft någon brist i blogguppslag, tvärtom, det har hänt massor under veckan, men jag har inte haft tid och ork att skriva så mycket. Just nu har jag en märklig känsla i kroppen, en blandning av tomhet/vemod och ändå tillfredsställelse. Ingmarsspelen är slut för denna gång och på samma gång som det är skönt så är det ändå tråkigt. Efter föreställningen idag avslutade vi med gemensam fika på dansbanan innan alla skyndade iväg var och en till sitt. Det var rätt mycket folk idag också och det är verkligen kul att trenden verkar ha vänt och publiken kommer åter. Nästa år är det dags för 50-års jubileum för Ingmarsspelen så väl som för en del andra. (Det hände en hel del 1959, en verkligt bra årgång enligt vissa!) Det blir spännande att se vilka planer som styrelsen har för det kommande jubiléet.

Tidigare på dagen besökte jag, tillsammans med några till ur spelmanslaget en släktträff med deltagare ända från “over there”. Vi spelade några låtar från vår lokala låtskatt och det uppskattades verkligen.

Den offentliga avslutningen på min dag blev i vårt missionshus där bröderna Lidström tillsammans med sitt band “Isterbandet” gjorde ett bejublat framträdande. Jag hade inte sett någon annons utan fick reda på det mera i “förbifarten” och åkte förbi på min väg hemåt, inte riktigt säker på tid och plats. Det var faktiskt fjärde gången de uppträdde där och att döma av jublet kommer det säkert att bli favorit i repris nästa år. Fem begåvade ungdomar bjöd på en härlig musikalisk upplevelse. Det var alldeles omöjligt att inte ryckas med av deras glädje och inlevelse. De trakterade div. olika instrument (dragspel, mandolin, fiol, banjo, piano,tvärflöjt, gitarr, tvättbrada, triangel mm.) och så sjöng de en “salig” blandning av egna och andras kompositioner av hjärtats lust. Olle spelade tvättbräda med nästan samma inlevelse som Janne Schaffer lirar gitarr och så var det med alla de andra också. Just deras lust och glädje var det som smittade av sig och jag kom på mig att sitta där och känna mig lika stolt över “bygdens grabbar” som deras närvarande släktingar säkert var. Besöksstatistiken i “vanliga” kyrkan skulle nog inte må dåligt av lite fler såna här evenemang skulle jag tro och här har vi andra musikanter också mycket att lära. Som publik vill man ju ryckas med och se att utövarna har roligt och gillar det de gör. Istället möts de ofta av en gravallvarlig samling av “artister” som strävar efter att leverera det perfekta framträdandet i den bemärkelsen att alla ska börja och sluta på samma gång och absolut inte spela fel däremellan. Jag har ofta tänkt på att alla ser så allvarliga och sammanbitna ut, inte ser det ut som att vi håller på med något som är bland det roligaste som finns att göra.