Natten är ingenting för mig. Jag gillar den inte. Kanske är det därför som jag går och lägger mig hyfsat tidigt oavsett om jag är ledig eller ej. Som tur var så brukar jag somna ganska fort.

Ikväll är det så tyst. Vinden pinar mot rutorna. Det knastrar och far. Kolsvart när jag tittar ut. Tankarna passar givetvis på att ta plats. Mer än jag vill just nu.

Mörkret och natten är ingenting för mig. Så nu slår jag igen min upplevelsebutik för idag. God natt!

Lika fort som jag kände lyckan och lättnaden att veta vad jag kommer göra efter sommaren kom också tvivlet och rädslan för det som komma skall. Hur ska jag klara det?!

Just nu finns enbart tvivel, rädsla, skräck och en väldig mängd tankar åt negativt håll, jag vet knappt in eller ut. Har ingen aning om vad jag behöver för material, när jag får veta saker, hur jag ska göra, vad jag ska göra osv osv osv. Allt känns som ett enda stort frågetecken och det stör mig

Hoppas det går över och blir bättre…

Äntligen!!

Nu vet jag vad jag ska göra efter sommaren, nu vet jag hur det kommer se ut och jag är SÅ lycklig. Jag lyckades, det gick vägen, jag klarade det! Wow… den känslan är magisk och alldeles alldeles underbar (som askungen skulle säga). Kalas, kanon och kalabalik på samma gång. Det sista i känslorna som sprang runt runt då jag fått veta.

Just nu njuter jag bara.

Hur lång tid kan försäkringskassan ta på sig att färdigställa ett ärende?!
Jag har verkligen försökt vara positiv, tänka glada snälla tankar och inte bli arg och irriterad. Just nu i den här sekunden fungerar det dock inte. Samtidigt vet jag att det är semestertider och att saker på grund av det tar längre tid än normalt. Men så här pass trodde jag inte på långa vägar..

Nej, skaka av mig det nu.. såja…
Solen skiner, det är lagom varmt, tvätten är på gång, disken ska snart diskas. Det är en bra dag idag. Det bestämde jag alldeles just nu!
För att vara riktigt ärlig så försöker jag bestämma mig för det varje dag som går och hittills har det fungerat, ganska bra iallafall. Allt nytt tar sin tid att anpassa till vardagen, men att ha positiva tankar, gå in med positiv energi och inte ödsla tid på negativa saker har sin charm och det gör allting så mycket lättare.

Positivt just nu:
- Jag är kär!
- Tvätten är snart färdig för upphängning.
- Disken kommer snart vara gjord.
- Solen skiner ute.
- Värmen är lagom varm, lagom kall.
- Min mage är hungrig och vill ha mat, tänk vilken tur att vi har kyl och frys fulla då
- Jag har fullt av tidningar för utdelning hemma med enbart glada nyheter i!!! Det ni

Det finns hur många fler saker som helst men jag tänkte spara det till ett senare tillfälle.

Världen ler mot mig då jag ler mot den.

Gah… jag satte mig ned här, tänkte skriva något riktigt bra. Men det liksom försvann innan det hann printas. På sätt och vis inte så konstigt med tanke på att jag varit vaken sedan 02.00, hjärnan/kroppen/jag går på reservtanken just nu och hoppas på att inte falla ihop innan kvällen är kommen. Jag är ganska stolt över mig själv, stolt och liksom glad och uppåt.

Den nya bekantskapen har gjort mig lyckligare, klokare, mer förstående och positiv. Ni anar inte hur skönt det är. Att kunna se saker positivt, att inte gnälla, att vara glad och framåt för att jag vill det själv, inte för att jag måste. Att kunna säga “jag är fantastisk” utan att sedan säga “nej usch, jag skojade bara”. Att kunna stå upp, le, vara så in i bängen lycklig så det smittar av sig på andra. Det har den nya bekantskapen gjort för mig och det är vad jag hoppas kunna göra för andra.

Så, med det sagt tänker jag resa mig upp och gå vidare mot dagen som grytt för några timmar sedan men som nu börjar sprida sin värme runt sig.
Sommar

“kvinna gjorde slut besviken”

Så lyder den sökningsmening som oftast använts för att hitta denna blogg. Är inte det fantastiskt roligt så säg. Själv där jag sitter just nu tycker jag det låter helt osannolikt galet. Hur har det gått till?!
Kan inte minnas att jag någonsin skrivit den meningen själv, har säkert använt utdrag ur den däremot

Hur som helst, måndagen går mot sitt slut och så även jag. Trött trött trött. Tror faktiskt inte jag är så mycket annat än trött nu för tiden och det stör mig må jag säga.
Vädret har förresten tydligen bestämt sig för att bli sommar nu iallafall, det är fantastiskt härligt och jag behöver nog inte tillägga att vi njuter av varje sekunds värme och solsken. Det är bäst att passa på medan man har chansen.
Förutom det händer inte mer än vanligt, eller det gör det kanske men det är ingenting jag tänkt skriva om, inte här och inte nu. Just nu tänker jag däremot borsta mina tänder, gå en sista sväng på toaletten och sedan krypa ner i sängen intill kärleken som redan sussar sött precis som barnet.
Imorgon blir förmodligen en sådan där upptagen dag, önskar jag hade tid och ork att åka iväg och göra sådant där som jag velat en tid nu. Men jag tror det får vänta. Tyvärr..

Somligt löser sig fort, annat sker så småningom.

Få se nu, söndag igen. Veckorna går undan må jag säga, hinner inte riktigt reflektera över varje dag som passerar så jag känner mig lite off. Midsommar flög förbi, en trevlig dag och kväll med god mat och gott sällskap, sådär som det bör vara med andra ord. Har inte riktigt hunnit allt jag skulle vilja hinna, men å andra sidan är det ingen brådska med det va?!

Solen har faktiskt varit där uppe i himmelen idag, tyvärr ville vinden inte riktigt ge den där sommarvärmen man längtar efter så det var inte så varmt som det såg ut genom fönstrena. Tvivlar dock inte alltför mycket på att värmen kommer komma, den är lite sen bara, det är allt.
Jag borde egentligen resa mig upp nu, som så många gånger förut. Få något gjort, ordna till lite. Det tänker jag göra också, bara inte just nu.

Har en del att stå i vid datorn innan jag lämnar den åt sig själv.
Dock inte just här, så jag avslutar, stänger ner fönstret och fortsätter med det jag ska göra.

Sommarliv

Måndag igen. En helt vanlig måndag.
Jag borde städa, det kliar i ansiktet av det damm som finns. Problemet är att jag ännu inte fått något städil och det stör mig. Idag skulle jag gå igenom alla garderober också, men ännu har ingenting hänt. Jag har i och för sig diskat, det är plus i kanten eller hur.

Befinner mig i ett halvvakum tror jag, det känns lite så och medvetenheten är inte på topp. Sömnig dygnet runt trots att jag äter det jag ska äta, sover de timmar jag ska sova och faktiskt rör på mig som jag ska också. Okej det sista kanske inte stämde helt, jag hade kunnat röra mig mer, det hade inte varit helt fel. Men som jag skrivit förr, slö, slapp, likgiltig = jag!
Fast ändå inte för jag vill så mycket mer än jag gör. Konstigt det där.

Somliga dagar är nog helt enkelt sådana att inte mycket blir gjort, annat än i tanken. Fast som den “rebell” jag är tänker jag inte låta det vara så utan trotsar mig själv och sätter igång med garderoberna nu på en gång…
Övertalning av mig själv kallas det, fungerar det?! Kanske

Det är måndag idag…

Tänk om man inte kunde prata om saker, reda ut det som är knasigt och diskutera för att finna lösningar. Vilken tur att vi kan det och vilken tur att vi är såpass lika men olika att vi kan förstå varandra, säga förlåt, lösa det trasiga och gå vidare tillsammans mot ett gemensamt mål.

Jag kan inget annat säga än att jag älskar honom, jag älskar att han älskar mig och jag älskar att vi älskar varandra!

Det, är kärlek…

När jag vaknar på morgnarna brukar jag allt som oftast säga till mig själv att “det här kommer bli en fantastisk dag”. Detta enbart för att försöka överföra positiv energi till mig själv trots att jag allra helst skulle vilja lägga ner huvudet på kudden och fortsätta sova.
Den här morgonen gjorde jag inte som jag brukar, istället steg jag upp och hoppade i duschen för att sedan äta min frukost.. ensam. Jo för det var där det började gå fel. Istället för att äta en mysig frukost tillsammans med kärleken så åt jag den själv, framför tv:n. Varför?
Han steg inte upp, min väckarklocka ringde flera gånger under morgonen, ett telefonsamtal klockan 9 borde ha fått honom att inse att det var dags att kliva upp, speciellt då jag sekunden efter att jag lade på klev ur sängen. Men inte det, han låg kvar, och där låg han till klockan blev 11 och jag bestämde mig för att slå igång datorn. Hade jag inte gjort det så kan jag garantera att han ännu legat kvar.

Varför väckte jag honom inte?
För att jag önskar att han någon gång kunde ta ansvaret själv, ställa en klocka eller åtminstone engagera sig då min klocka ringer. Stiga upp trots att sömnen grusar ögonen. Men det gör han inte och det gör mig mer och mer frustrerad och mer och mer irriterad och ledsen och besviken för varje gång. Det känns som det inte är tillräckligt viktigt.

Nu, om 20 minuter, hade jag tänkt att jag skulle befinna mig på en affär som öppnar just då. Kommer jag hinna dit?! Nej inte det, för nu äter han “frukost” och det tar sin tid.
Jag må låta som en gnällkärring men till saken hör att det händer var och varannan dag och han anser alltid att det är jag eller barnet som ska väcka honom. Att han inte har något ansvar i det själv. Och jag tycker det är fel, speciellt då vi är en familj och detta inte är något hotell. Jag förstår faktiskt inte varför det är såhär och jag har ingen aning om vad jag ska göra, annat än att jag snart inte orkar mer.

Uppgiven, ledsen, besviken.. bryr han sig?! Nej, han blir bara arg och förbannad på att jag säger hur jag känner.

Dagens att-göra:

- Tvätta Nu behöver jag bara hänga sista tvätten på tork så är det helt färdigt.
- Dammsuga
- Diska Allt utom lite smått som inte fick plats i stället.
- Plocka
- Rensa databord Mitt är så gott som färdigt, har lite kvar men det får vänta till imorgon precis som kärlekens bord.
- Städa garderober
- Koka bönor Check, kokat och klart. Dagens middag blev fantastiskt god!
- Laga kläder
- Hänga upp CD-hyllor Snyggt och prydligt blev det.

Få se  hur mycket jag hinner med idag. En gråmulen lördag, inte alltför svårt att vara inne då vädret är sådant. Och med rätt musik brukar det faktiskt fungera strålande utmärkt. Vi får väl se senare hur det gått..

Hur kan det komma sig att det går så mycket lättare om man har en lista med punkter man kan stryka allt eftersom?
Det känns som att jag misslyckats smått idag. Å andra sidan har det jag faktiskt gjort tagit mer tid än jag trodde så jag tänker inte misströsta alltför mycket. Frågan är om jag faktiskt ska ta itu med databordet nu och sedan sätta mig och se en film i lugn och ro. Det skulle behövas för jag får snart inte plats att skriva längre, tangentbordet är översvämmat och det är inte det lättaste att råda bot på.. Eller?!
Nu är det dags, rent ska det bli.

Jag ger mig…
Nu har jag varit igång precis hela dagen och energin har tagit totalslut nu. Jag känner mig rätt nöjd med det jag åstadkommit och kan med gott samvete sätta mig i soffan framför en film, ett glas vatten och ett äpple. Lördagsmys var det
Kärleken kommer hem om någon timme och barnet kommer hem imorgon, snart är familjen samlad igen. Skönt. Men mamman har fått en hel del gjort i sin ensamhet och med musiken i bakgrunden går det mesta väldigt lätt och smidigt. En del saker kvar att göra imorgon men jag har hört en fågel berätta att det ska regna imorgon, så det är lugnt. En sväng på gymet, och sedan är det bara att göra det jag inte hann idag, alltmedan barnet är på kalas.

Nu är det soffläge nästa.

Och vad hände med sommar, sol och värme?! Den kommer väl, eller?
Barnet har sommarlov, sommartårta ska ätas, besök väntar, katterna leker som aldrig förr. Kanske är det just det som är sommar. Vackert väder är bara en bonus som man önskar kom varje dag

Fast egentligen är jag en sådan där människa som tycker regniga sommardagar kan vara helt underbara. Varför? Jo men det är ju då man “får” sitta inne, mysa ner sig under en filt, dricka en kopp varmt te, se en film eller spela spel. Sådan där kvalitativ mystid som gör att man älskar så mycket mer.

Är jag lycklig nu?! Jo, det är jag absolut. Lyckligare kan man nog inte vara tror jag. Det känns som jag har allt som jag behöver och det om något fyller mig med glädje, sommarvärme och kärlek som svämmar över.
Jag är lycklig nu!

Tre genomförda, två kvar…
Ungefär så kan jag sammanfatta kvällens sysselsättningar som gått från att dammsuga till att byta sängkläder till att diska undan. Vilket innebär att jag nu kan påbörja tårtan, hade vi haft den efterlängtade videokameran så kan jag nästan lova att undertecknad hade spelat in en “in the making of…” medan jag gjorde denna tårta. Men tyvärr

Jag känner mig lite sådär smått euforisk och samtidigt väldigt tillfreds och lugn. Något har kommit över mig men jag har inte lyckats luska ut vad ännu. Antar att det visar sig med tiden.
Nä, tänk om denna tårta faktiskt skulle påbörjas nu, det skulle innebära att jag inom snar framtid kan ställa mig i duschen och sedan faktiskt flyga ner mellan renbäddade lakan och drömma mig till morgondagen. Poetisk ibland, jovisst.

Samvaro, frånvaro, närvaro, sinnesro…

Jag skulle skriva. Men så kom jag på att jag måste göra middag. Så det jag skulle skriva får vänta.
Dagens ytlighetsgrej: Jag köpte ett “mini-kit” av Cliniques hudvårdsserie (3-step) idag. Underbart. Dessutom slank en mascara med i köpet också, måste ju förnya sig någon gång. Nästa gång blir det dock en Clinique-mascara.

Nu middag.
Sen dammsuga sovrummet och byta sängkläder.
Senare göra tårta till imorgon.

Idag blev en sådan där aktiv dag, inte fullt så aktiv som lördagen men åtminstone lite. Vi begav oss till gymet, det var ett bra tag sedan sist men oj så skönt det var. Resultaten visade sig inte bli fullt så usla som jag trodde de skulle vara, många saker ökade jag på. Tyvärr mådde mina axlar inte bra alls. Det gjorde ont som attan att lyfta det jag lyfte sist och fastän jag faktiskt sänkte vikten något snäpp fungerade det inte. För tillfället sitter jag med en konstig känsla i vänster axel, den gör ont i vissa lägen. Överansträngd?!
Biceps blev inte heller så genomkörda som jag hade önskat, ej heller triceps, men vi får se. Nästa gång kanske kroppen har vilat upp sig och förstått att viloläge inte gäller längre.

Jag gjorde dock en sådan där typisk “jag-grej” på slutet som jag inte alls borde gjort. Fick för mig att testa utfall igen, två månader sedan sist och jag körde på med samma vikter som då. Kanske inte det mest brillianta jag gjorde idag. Det hela slutade med att jag förmodligen kommer ha en hemsk träningsvärk i benen imorgon och eventuellt har en trasig ljumske (eller något där i närheten), smärtan är obeskrivlig och den släpper aldrig. Klarar faktiskt inte ens av att lyfta benet för att gå ett steg utan att det gör ont. Så något gick konstigt men jag vet inte riktigt vad. Får se hur det känns imorgon, förhoppningsvis var det bara en lätt sträckning av musklerna där.

Vad har jag lärt mig av detta?!
Ärligt talat, ingenting, för jag gör samma sak varje gång. Det vill säga, tar slut på mig själv till fullo där på gymet. Varför skulle jag annars vara där?!

Jag känner mig sådär galet förvirrad, knasig, borta, hemma, väck, trasig och totalt inte-som-jag-brukar-vara-som-mest… Det känner jag just idag, just nu.
Kan ha att göra med att jag slutat snusa, börjat med Onico som ändå sitter under läppen men utan farliga ämnen. Jag tror faktiskt det är en stor anledning till den kalabalik som är jag just idag. Förmodligen svarar det även mot pirret i benen, i kroppen, myrkrypningar som liksom inte ger sig hur mycket jag än stampar i golvet. För stampar gör jag, tro mig, förutom att jag slår på mig själv, klappar sådär som man gör när man ska peppa sig inför något, fast mycket hårdare nu eftersom jag vill få bort “krypet”.

Jag tror kanske att galenskapen även har att göra med att jag hamnat i en total ovisshet som även kan kallas ingenting ända fram till den dagen då jag kan skicka in det som saknas, få de sakerna bekräftade och sedan vänta på svaret. Jag DÖR om det blir negativt! Eller nä, men jag gräver förmodligen ner mig en liten stund och sörjer och tycker synd om mig själv. För det får man göra, ibland.

Det kan också ha att göra med att jag bara sitter ner, att det egentligen finns en hel del jag skulle kunna göra men ändå inte gör. Jag är lat, slö, likgiltig (nej det är jag inte alls), och alldeles för trött! Dessutom skulle jag vilja åka bort, ha semester, åka iväg och slappna av. Fast jag vet inte vars, ännu.

Kanske skulle jag må bra av att fara ut och motionera benen, springa tror jag det kallas. Men nä, det är inte riktigt min grej. Jag, mina ben, min hjärna, min kropp och min kondis är inte riktigt i synk med varandra då vi springer (eller motionerar i största allmänhet). Jag tycker att jag ska springa hur långt som helst i hög fart så svetten lackar och kroppen får jobba. Mina ben tycker ungefär som jag förutom att de önskar att jag skulle springa kortare, saktare och med mindre schvung i benen. Min hjärna önskar att vi aldrig skulle fara ut och göra sådana knasiga saker, fast då vi väl kommit ut tycker den att det är ganska skönt. Till en början. Min kropp älskar att röra på sig samtidigt som den önskar att det kunde bli snygga former av att bara ligga i soffan också, för tänka sig att det darrar i kroppen  ganska fort. Så har vi då min kondis, den där kondisen som inte är av ett världsligt slag. Den existerar nämligen inte. Jag har noll, ingen, njet, nada, zero kondis!!! Efter två meter flåsar jag lätt, efter fem låter jag som en uppstoppad noshörning, efter tio meter kan jag till och med överrösta en helikopter med mitt flåsande och efter att ha sprungit fem minuter ligger jag i princip på backen och flåspustar efter luft eftersom mina lungor i princip har gett upp!!!!

Så dålig kondis har jag, det är verkligen sjukt pinsamt, men jag orkar heller aldrig göra något för att förbättra den, vilket man hade kunnat tro att jag skulle göra då jag är medveten om dess obefintliga skick. Till saken hör att jag flera gånger tänkt bättra på den, och jag har börjat bra, men sedan är det som att något drar mig åt andra hållet för jag slutar alltid innan den hunnit förbättras nämnvärt. Detta bör jag väl ändra på, det inser även jag. Problemet är att jag inte riktigt vet hur, ännu!

Imorgon är iallafall en sådan där dag då jag skulle kunna göra ett ryck och träna kondisen, eftersom jag ändå ska till gymet och träna mina armar. Men känner jag mig själv rätt så blir det den sedvanliga tio minuters uppvärmningen på löpbandet men i gångtakt… Så mycket för den peppningen!

Nu ska jag städa, tror jag.. det vill säga om ingenting annat lite roligare attackerar mig på vägen

Igår:
- Några timmar på dagen spenderades med familjen tittandes på bilar! Barnet var saligt som få och jätteimponerad av hur vi arbetade.
- Middag tillsammans med en underbar vän till oss och dennes barn. Kanon!
- Kubbspel med barnen och vi vuxna.
- Brännboll, återigen med barnen och vi vuxna.
Undertecknad fick upp ögonen för denna “leksport” och blev alldeles upp över öronen lycklig. Det var fantastiskt roligt och rädslan försvann, den som suttit i sedan barnsben då det var fel och hemskt att missa bollen och bu-ropen haglade över en då man missade eller inte kunde träffa med det runda slagträet. Mer brännboll lär det bli under sommaren!
- En sväng till staden där vi återigen tittade på bilar och sedan åkte till en lekpark med barnen och lekte av oss. Ja vi vuxna lekte också. Sådant hör till!

En dag fullspäckad av roliga saker, många skratt och underbart lyckliga barn!

Idag:
- Städning
Hela hemmet behöver fixas till och rensas ut..
- Röstning
Jo, det är dags för det igen, vi ska åka iväg på inlines och cykel och göra vår “plikt”.

Sommaren är här, även om man inte märker det nämnvärt på vädret. Men vi njuter ändå, av varandra, av ledigheten och av aktiviteter!

Imorgon är det dags.. Sista dagen, första dagen, avslut, nystart, dåtid, framtid… WOW!!
Det är verkligen allt på samma gång och jag ser fram emot det, lite med skräckblandad förtjusning men även väldigt mycket med rent och skärt lugn inuti mig. Något kommer ske i framtiden och ännu vet jag inte vad, men i sinom tid visar sig det också och det känns faktiskt riktigt skönt!

Imorgon är en annan dag…

Tre dagar kvar.. nedräkning nu! Har en uppgift kvar att göra, en viktig sådan. Men den sker imorgon och efter det är det färdigt och jag kan slappna av igen. Sommaren kom i helgen, den försvann dock lika fort men familjen hann njuta av varje sekund då den var här. Kinderna fick sin färg, armarna lika så och vi ser sådär härligt friska och solbrända ut.. Åtminstone 2/3 av familjen, undertecknad själv får sällan den färg andra blivit förunnade. Men jag njuter lika fullt ändå.

Placebo spelar i mina högtalare här hemma och jag får smått nostalgiska känslor i mig, de var mitt absoluta favoritband i yngre dagar, är faktiskt fortfarande en stor favorit må jag erkänna. Det är något med deras musik som får mig på bra humör och sätter tankar och känslor i spinn.
Idag är en bra dag, det känns i hela kroppen och jag fullkomligt älskar det!
Något måste tilläggas, såg dem på nyhetsmorgon i en intervju här tidigare. Placebo menar jag. Helt otroligt att se dem där mitt i allt utan att jag ens hade förväntat mig det, kanske är det därför jag spelar dem nu. Förmodligen!

Det är nu jag borde sluta skriva, kliva bort från datorn och sätta igång med röjandet hemma. Kan dock inte förmå mig till det, än. Har kli i fingrarna av skrivlust men ändå vet jag inte riktigt vad som ska komma ut. Formuleringarna blir inte riktigt vad de brukar vara, men jag skriver.
De senaste dagarna har varit tumultartade men bra, mycket har rörts om men det mesta har hunnit landa, bygga bo och stanna där det ska vara.

En tanke slog mig just, lever vi på lånad tid eller äger vi den tid vi har?

Ibland kan jag få en sådan där känsla inuti mig som gräver sig fast men aldrig antar fast form. Det värsta med det är att jag inte riktigt kan sätta ord på det heller, istället går jag omkring och grunnar i tid och otid för att försöka få min känsla i färg.

Nu låter det väldigt allvarligt vilket jag kan försäkra på en gång att det inte är, jag har bara någon outskriven känsla där inuti som inte släpper taget. Kanske har det att göra med att det snart är över, att framtiden ligger framför mig som ett oskrivet blad. Jag vet inte vad som händer förrän i mitten av sommaren och då sätts mitt öde på print. Förhoppningsvis går allt bra och blir som jag vill men än är det inte säkert.

Frustrerande det där, att vänta och längta och fasa över hur det ska komma att gå. Samtidigt är det smickrande att inte veta, att hoppas och hålla tummar och tår, längta och samtidigt försöka räta ut strecken och finna en “back-up”.
Jag är inte mer än människa så självklart skulle besvikelsen te sig svårare än jag anar, men på något sätt har jag intalat mig själv att det är bra att inte veta, att få se sedan vad ödet vill just mig.

För att raskt återgå till något annat behöver jag akut hjälp i oredan här hemma. Förstår inte hur man kan samla på sig så mycket saker och sedan vara totalt oförmögen att rensa ut. En hemmafixare sökes!
Kanske behöver jag bara blunda och köra på, inte tänka så mycket utan ransonera ut allt sådant som jag aldrig ser åt ändå. Göra en makeover.
Måste ta tag i detta, fast inte just nu. Har annat att göra nu… (hört det förr?)

Kalabalik i hönsgården?! Javisst…

Ibland känns det som att jag styr mitt öde. Som att jag kan styra min framtid. Och att jag styr den ifrån allt som jag vill ha.

Dagens “to-do”:list (och gårdagens som inte hanns igår):

1. Dammsuga allt utom barnets rum är dammsuget
2. Tvätta fortsätter imorgon med det jag inte hann idag
3. Hänga upp nya gardiner i barnets rum + i sovrummet
4. Bära ut saker i förrådet äntligen åkte julgranen ut, den har tagit upp plats i skrubben inne.
5. Byta sängkläder (ja än så länge ligger det rena sängkläder på sängen.. har inte idats sätta dit dem ännu)
6. Diska

Vi får väl se hur mycket som hinns med idag då…

Dagens “to-do-list”:

1. Diska
2. Dammsuga har kvar att dammsuga vardagsrum och sovrum
3. Byta sängkläder har åtminstone tagit bort de gamla, nya kommer dit senare
4. Plocka undan
5. Sortera papper
6. Rensa garderober
7. Städa barnets rum
8. Försöka hinna njuta av solen en kort kort kort kort liten stund hanns med
9. Äta middag
10. Rensa kattlådan

Ok, jag inser att det är omöjligt för mig att hinna allt detta men jag ska göra så gott jag kan. Förhoppningsvis hinner jag en liten bit på listan iallafall. Resten blir morgondagens bekymmer.
Listberoende, jag tror att det är så man borde kalla mig, för så är det. Har jag inte en lista att rätta mig efter blir det sällan gjort så mycket som det hade kunnat bli. Lätt för att hamna “ur spår”.

Nu är det dags!