På Jamtli
Efter en ganska skön flygresa från Bromma upp till Östersund och Frösö flygplats och tänk inte ens en gnutta snö häruppe någonstans utom på fjälltopparna.
Gamle seniorchansvinnaren Peo hämtade mig och åkte mot stan och för mig är det mycket nostalgi med Frösön för gifte vi oss IngaBritt och Jag i Frösö kyrka för ett antal år sedan och vi har ju tillbringat mycket tid häruppe i de här fina trakterna och mest då i Oviksfjällen.
Vårt möte med Åsele marknads ledning och lite andra musikervänner skulle hållas på klassiska Restaurang Hof inne på Jamtli, som är ett sorts Skansen häruppe där de samlat många byggnader från olika delar av Jämtland och ett väldigt välbesökt plats speciellt på sommaren. Efter mötet och en lunch så enades vi om att köra både Popkorn och en variant i stil med Generationsmodellen i Åsele i sommar och det skall bli riktigt spännande förstårs och der brukar kallas Norrlands Största  Folkfest med ungefär 150000 besökare under de här dagarna.
Efter mötet ägnade jag en god stund åt att tala med Sylve från kommunen och ytterst ansvarig för marknaden  och det är kul att byta erfarenheter med en arrangör som både  gör annorlunda saker än vad man t.ex gör på ett köpcentrum och  är väldigt jordnära och realistiska i sina tankar.
För oss blir det premiär och jag hoppas att det blir en årlig tradition för oss i samarbete med Åsele kommun.
Efter mitt möte tog jag en promenad genom Jamtli och hamnade i deras hantverksbutik där de samlat hantverk från hela Jämtland och jag kunde inte motstå en handsnidad häst så nu blir det ytterligare en i samlingen.
En promenad in till stan och även här passerade jag förbi gamla platser med fina minnen bl.a Stadskällaren men som nu hade blivit Sportbar och träffade Sara – en kanontalang, inte inom sång men definitivt som programledare.
Men nu väntar jag in flyget härute på Frösön igen och ikväll blir det Idol i direktsändning från nya Malmöarenan och skall vi tro något vilket är nästan en omöjlighet så kanske tyvärr Mariette åka hem ikväll vilket  vore synd och om
hon har något att hoppas på är det väl Calle för både Erik och Tove har den stora röstskaran.
Imorgon är det nya städer som gäller och jag åker ned till Norrköping och lite dansband och v 75.
Men vi får se och nu snart upp i luften
Go,middag
Lasse

En övernattning i Östersund är aldrig fel och hotellet vi bor på är riktigt bra.  Vad gör man då när man bara har en förmiddag att fördriva?

Den här gången började jag med att gå en runda på stan och fixa lite ärenden och sedan blev det lunch på mitt favoritställe “Tuttis Konfetti” på Prästgatan 44. Där serveras god och rejäl mat med färskt hembakt bröd och de har även en hel del lokala specerier till försäljning. Det finns alltid laktos- och glutenfria alternativ för den som så önskar och kaffet är kravmärkt. Jag läser också i en lokaltidning att man nu börjat med “Afternoon tea”  – det måste jag prova nästa gång.

Fram till den 4 oktober pågår “Konstens vecka” i Östersund och jag såg en hel del konstverk som var utplacerade i skyltfönstren i stan. Jag besökte också en loppis på Törnstens gränd och det är ju alltid kul att botanisera lite även om det inte blev något köp den här gången.

Sist men inte minst hann jag med en fika på Wedemarks konditori på Prästgatan 27. Jag köpte en latte och en liten chokladkula och det smakade bra! Miljön känns lite småtrist och smörgåsen som jag ville köpa med mig till senare var jag tvungen att betala i en annan kassa. Annars var det helt okej – inga sensationer direkt, men som sagt helt okej!

Nästa gång jag besöker Östersund tar jag en promenad till Jamtli…

Tyvärr glömde jag kameran hemma den här gången, men här är en bild

på lite av varje från östersundsbesöket…

I fredags tog vi bussen och for in till BVC på 5-månaderskoll (11 dagar för tidigt). Lilla Bubblan väger nu 6120 g och är 62,5 cm lång. Vi fick vänta rätt länge pga förseningar men då hann vi träffa en annan 5-månaders tjej där som var 4 dagar yngre än Nathalie. Hon har dessutom en 17-månaders hemma, så där går det lite vilt till!

Igår for vi in till ICA Maxi och kollade lite. Det är ju nyöppnat så det var kul att spana runt lite. Egentligen var vi på väg till en outlet-butik för att handla lite höstkläder till Bellen, men där var det stängt så då blev det ICA Maxi istället som ligger alldeles i närheten. Där hittade vi en jättesnygg höstjacka – en sådan vill mamman också ha! Två par leggings blev det också. Nu märks det att Isabelle har blivit lång, för de flesta byxor som passade i somras är för korta nu.

Idag var det avslutning på Jamtli och fritt inträde. Vi fyllde bilen med syskonvagn, två barn, hund, hundbur och lite picknickfika. Det var strålande väder och en perfekt dag att spendera utomhus. När vi hade varit där en stund kom farmor och farfar dit som hade lovat att hjälpa till med kusinerna. Efter ett tag kom kusinerna också och de små hann med både att låtsasbaka, gräva i sandlådan och spana på djur.

Envisa getingar var det gott om. En fastnade i mitt hår och när jag viftade bort den (ja man ska inte vifta) så stack det till i fingret. Farmor hade en alvedon som jag smetade på fingret som hade börjat svälla och bulta. Men Alvedon innehåller ju inte acetylsalicylsyra så det hände inte särskilt mycket. Väl hemma stoppade jag i mig några omgångar av homeopatmedlet Apis och det gav omedelbart resultat. Jag kunde knyta handen efter bara en kort stund.

Hela dagen var Nathalie som en solstråle. Hon hängde med i BabyBjörn på pappas mage hela dagen med undantag för en liten tupplur. Isabelle spanade runt på det mesta som gick att se och det var en trött tjej men väldigt nöjd tjej som kom hem. Vi höll henne vaken eftersom det var så sent på eftermiddagen men kockan 18 fick det bli sängen för då var hon så trött att hon mest bara snubblade runt. Det blev en kort saga och sedan somnade hon omedelbums.

Vi hade en mysig dag och träffade lite trevligt folk att surra med.

Imorgon ska Bengt jobba över så då blir det en heldag själv med tjejerna. Vi börjar nog dagen med kyrkis och så får vi se vad vi hittar på sedan. Det är så mysigt med två små godingar. Tänk vilken gåva det är att ha två fina töser.

Nathalie blir alltmer uppmärksam på omgivningen för varje dag och ska vara med och upptäcka världen. Hon är toknöjd och flinar just nu åt allt och alla. Nu har vi börjat med lite mat också. Än så länge har hon testat potatis, banan och bovete- och havregrynsgröt. Hon gapar som en liten fågelunge emellanåt och hajar efter skeden vilket är positivt.

Ah, man blir alldeles varm i hjärtat!

Plocka ner lite gott i en korg och ge Dig ut i grönskan

Nu är det äntligen läge för en skön Picknick!

Sommaren har ju inte börjat på sin bästa sida direkt, så nu kan det bara bli bättre. Den här korgen tog jag med till Jamtli, vårt fina friluftsmuseum i Östersund, en varm dag i Maj. Där hade jag och en god Vän en härlig utflykt.

Uppdukat för Picknick

Korgen innehåller:

Salami Veneto, Italiensk mycket god, köpte jag på Kvantum

Fontana’s Kalamata Mini-Oliver

Tomat, paprika

Chèvre o Graviera m pecannötter, honung o timjan. Graviera är en getost från Kreta.

Papperstallrikar är inget bra alternativ på Picknick. Bara om man ska gå långt

Efterrätt:

Grekisk yoghurt, keso o grädde m kardemumma, äkta vanilj o en gnutta havssalt.

Under det ett lager jordgubbar från frysen.

Nymald kardemumma på toppen

Jag har kardemummakärnor i en pepparkvarn.

Blir så mycket godare än mald från påse.

En flaska vatten med lite frysta blåbär. Och så förstås några kylklampar under allt.

Hade jag inte kört bil hade det varit gott med ett glas rött till.

]]> http://pintxos.wordpress.com/2009/03/06/take-mikado/ Fri, 06 Mar 2009 16:26:29 +0000 newtraveller http://pintxos.wordpress.com/2009/03/06/take-mikado/

BETYG: 8/10

Om det nu fanns ett bedömningssystem för hur hårt en människa kan arbeta, skulle Tsukasa “Tim” Takeuchi på Take Mikado i Östersund lätt få 10 poäng och ändå vara en “rising star”. Han börjar i köket vid 08.00 varje dag och lämnar inte restaurangen förrän han personligen tackat den sista gästen vid 23.00-tiden, kanske senare. Dessutom gör han mer eller mindre allt själv, och förberedelser är som bekant ALLT i det japanska köket. 

Om det dessutom fanns ett sätt att bedöma hur sympatisk en kock som arbetat intensivt en hel dag sedan kan vara vid 23.00-tiden, mot några gäster som gärna dröjer sig kvar och ställer frågor på frågor, skulle han lika självklart erhållit samma betyg.

Skulle han till yttermera visso varit fackligt ansluten skulle pamparna genast rusat ut och drämt till med en blockad för att skydda honom mot sig själv. För det Tim Takeuchi skapar på sin nyöppnade restaurang är unikt – en japansk kompromisslöshet och arbetsmoral i det norrländska inlandet. Waddyasay?

Pintxos ömsom bugar och ömsom skålar i ödmjuk vördnad. Kampai!

Det är mycket som är bra med den nybyggda lokalen. Det höga läget är strålande med utsikt mot Storsjön, Frösön och Jamtli. Den japanska stenträdgården och de unga körsbärsträden kommer att rama in restaurangen ytterligare när våren kommer. Det är dessutom SÅ skönt att slippa all asiatisk restaurang-kitsch, med rislampor, guldfiskar och karaoke-musik. Matsalen är mycket stramt och stilrent inredd med mkt ljus och utan störande insyn. Shakuhachi-musiken (som kunde varieras en aning – samma skiva körs nämligen hela kvällen) är suggestiv och vacker och ett perfekt komplement till det zen-perfektionistiska anslaget som maten har. Och det ju är därför vi är här.

En sak är dock viktigt att fastslå direkt. Take Mikado är visserligen en japansk restaurang men inget simpelt Sushi-hak. Glöm alla trista nigri med smaklös fisk man slänger i sig när fantasin tryter och man tröttnat på det “italienska köket” och vill känna sig lite storstadsfin. Du finner inget liknande här. Visst finns det sushi, men där slutar även likheten. Skillnaden stavas råvaror och beredning (och en massa hemligt hysch-hysch som Tim Takeuchi tagit med sig till Sverige och inte avslöjar för någon).

Vi beställer en sjurätters meny: MIKADO GO ZEN SHABU SHABU.

En varm handduk bjuds innan middagen som inleds med Shake No Tsukasa-Zuke – lätt citron- och sakemarinerad norsk fjordlax (odlad tyvärr) med Kalix-löjrom smaksatt med sake och lök, sötad omelett och en fantastisk senapsdressing. Löjromen ligger i vackert utskurna blommor av rättika, laxen i en sensuell ros och smakerna kompletterar varandra perfekt. Vår Sake matchar utmärkt fetman och det salta med sin blommighet. Det börjar bra, alltså.

Efter detta soppa. Suimono är en tång-consommé med tigerräkor, sötad omelett och en elegant rättika- och morotsskruv. På botten simmar finhackad salladslök och ingefära. Jag är personligen ingen hängiven fan av Miso-soppor men detta var riktigt bra, särskilt då tångens rökighet närmast ledde tankarna till en Islay-whisky (vilket jag är en hängiven fan av) och tillsammans blev det riktigt intressant.

Sashimin var däremot Väldigt Mycket i min smak. Upplagt på ett stort träskepp, trängdes thailändsk bläckfisk, slätvar, lax, färska djuphavsräkor, tonfisk och forellromsfyllda limefrukter och marinerade scampi. Det hela dekorerades med rättika- och morotsdekorationer av olika slag som övergår ens förstånd. Träbåtens “segel” bestod exempelvis av handutskuren rättika – allt gjort med en och samma grönsakskniv och i ett stort stycke. En mästerprov var även de ytterst små utskurna kolibrifåglarna, eller var det fjärilar? – som tryfferade presentationen. Gott var det dessutom. Slätvaren tångpressar han för att få den rätta smaken och bläckfisken var den godaste sådan jag ätit. Hemligheten finns i hur man tinar den avslöjade Tim.

Den urgamla och hemlighetsfulla Tinandets Konst har härmed och därmed fått sin senaste lärling i mig. Lead me master!

Vi lämnade därefter den färska fisken för att träda in i de japanska vaktlarnas värld. Egentligen köper han de på ben från Skottland och att bena ur dessa små rackare ÄR en svår och icke-förlåtande verksamhet. Usuzura teriyaki är vaktlar på grillspett i teriyakisås. Helt OK. Men ganska endimensionellt i jämförelse med allt färskt och friskt som serverades före och efter. Och det arbetsintensiva slitet med vaktlar kan inte kompenseras av resultatet tyvärr. Teriyakisåsen är dessutom för dominant och söt och slår ut det supereggade smaksinnet han triggat igång hos oss med de läckra förrätterna. 

Vi kommer dock åter right on track med Tempura Moriawase, som bland annat innefattade ett par mkt läckra tigerräkor, aubergine, paprika och en bit vitling som doppades i sake-soya-såsen. Rent, enkelt och komplexa nyanser som väller fram genom de nu allom bekanta smaksättarna: lime, rättika och ingefära. Inte alls tungt och mkt gott.

Efter detta, kvällen absoluta höjdpunkt: ALLT är förlåtet efter den smaksensation som Shabu Shabu innebar. Tunnaste skivor av djupkyld – men inte fryst –  supermarmorerad superentrecote från Småland doppas i en sjudande tång-buljong med frisésallad, lök och finstrimlad morot i ett par sekunder för att sedan doppas i en lite jordnötsaktig sås smaksatt av sesamfröm och sju olika japanska kryddor…ja det var i sanning en slags mat-magi. Ren och skär Alkemi! Vi blev fullständigt överrumplade av smaktransformationen från det färska köttet till ett komplext…annat. Shabu Shabu (som också visade sig vara mästerkockens egen favorit) är ett måste för alla som vallfärdar till Take Mikado i framtiden. Too good to miss.

Men vad hände sedan?

Efter att ha låtit oss sväva lyckligt tyngdlösa i smakhimlen en lång stund vaknar vi till med ett hastigt magplask. Efterrätten var nämligen en onödig besvikelse. Inte ur estetiskt perspektiv. För visst, nog var den vackert utskurna frukten och presentationen tjusig. Men en glasskula är trots allt bara en glasskula och lite färsk frukt gör inte så mycket till glass. Snarare tvärtom, guldflingorna till trots. Nä, här kändes det som om fantasin trutit när efterrätterna skulle skapas.

Vilket är synd. För när man ska summera helheten på Take Mikado är intrycket ett av förundran och sann mästarklass (i nästan allt). Och det rykte som Pintxos tidigare skapade – att Take Mikado blir det första restaurang norr om Stockholm att erhålla en Michelin-stjärna är därför inte helt taget ur luften (!). Maten, råvarorna – särskilt fisken (sashimi) och entrecoten (Shabu Shabu) med sina såser är solklart redan på Guide Rouge-nivå. 

Vi på Pintxos vill dock hjälpa denna utnämning lite på traven och även framföra några råd i all välmening – samtliga lätt åtgärdbara! 

Pintxos Tips för att skaffa den första stjärnan:

- variera de fasta menyerna: som framgått i recensionen dyker vissa smaksättare upp ganska ofta. Vi har rättika, lime och ingefära som de vanligaste. Dessa är i sig utmärkta, men det blir lite mycket av de goda helt enkelt. Går det att finna nya “smakkompisar” till vissa av rätterna skulle en paradmeny som MIKADO GO ZEN SHABU SHABU vara i det närmaste fulländad (byt ut vaktlarna mot rosamöra ripbröst bara!)

- efterrätterna: är helt enkelt inte i nivå med den övrigt ambitiösa menyn. Glasskula och fruktsallad är, trots fina och dekorativa presentationer, endast vad det är. Inte Michelin-klass alltså.

- våga närproducerat: är ju något viktigt för oss på Pintxos, och något vi verkligen uppmuntrar Take Mikado att experimentera mer med. Inte så att det ska bli ett mat-kitschigt Disney-kök med Vild-Hasses korvar konstfullt uppskurna med de japanska knivarna. Men varför inte använda ren, röding och exempelvis ripa som ersättning för den torrare, dyrare och svårare vakteln? En liten ansvarsfull cross-over skulle verkligen låta höra av sig.  Tror vi.

- hemsidan: kan göras tydligare, snyggare och mer utförlig. Beskriv exempelvis sashimi, inte bara som rå fisk, utan beskriv vad det är och varifrån det kommer. Dessutom lägg ut dryckesmenyn på nätet också, för vinlistan har ett riktigt bra urval viner för den mat som serveras och priserna är verkligen attraktiva. 

- servicen: kan slutligen bli lite mer uppmärksam på gästernas behov. Kanske önskar man mer att dricka, kanske ställa en (till) fråga, kanske bara uttrycka sin belåtenhet. Matsalen får inte vara helt tom på serveringspersonal under någon längre tid, det hade inte Michelin-gubbarna gillat och inte heller vi när våra vaktelspett fick ätas med torra munnar, à la désert…

Trots dessa synpunkter var helheten nästan odelat positiv och vi på Pintxos ser redan fram emot att åter på plats se körsbärsträden i blom. För är stället värt en resa? Absolut.

Och Ja. Vi på Pintxos var alltså de första som bjöds in i det allra heligaste på Mikado. Någonsin. Respect.

(newt)

Atter hjemme med nattoget fra Stockholm fra det årlige referencegruppemøde i NCK – Nordisk Centrum for Kulturarvspædagogik. Der er flere fotos på flickr. Det er på mange måder ét af årets faglige højepunktet, meget spændende og interessant at diskutere med nordiske kollegaer. Og ikke mindst at høre hvad de selv har på gang og hvor de synes at NCK kunne have nogle arbejdsfelter. I år talte vi bl.a. om den digitale kulturarvsverden, hvordan anvendes den egentlig – og hvordan med den stigende brug af formidling via mobiltelefon?

Desuden var årets møde placeret, så vi kunne nå at opleve julemarkedet, som ét af Sveriges 3 største. Alletiders museumsjulemarked, men det i almindelighed også et museum der bedriver en fin formidling – ikke mindst juleformidling takket være den enthusiastiske Britt-Marie. For det første meget stort med mange tilbud og fine boder, men også en god familie/venneaktivitet. Stedet var fyldt med både børnefamilier, veninder der gik og osede – og sjovt nok: også ret så mange unge og teenagere. Og selvom vejret var meget varmt 1-2 plusgrader, var der alligevel rig mulighed for at gæsterne kunne komme ud at køre i kane. Se selv: