Jag vill inte ha ett samhälle där Jan Guillou fildelas illegalt. Jag vill ha ett samhälle där det är lagligt att fildela. Jag vill dessutom ha ett samhälle där Jan Guillou inte tjänar lika mycket pengar att använda till antipiratpropaganda och när han fildelas så ökar hans inkomster mest sannolikt.

Jag vill ha en upphovsrätt som uppmuntrar skapandet av kultur, som ett första steg vill jag tillåta remix. Jag inser att definitioner här är svårt men någon som förstår och diskuterar det på en betydligt högre nivå än mig är Rasmus.

I England håller kampen mot piraterna på att ta skrämmande nya vägar runt rättssäkerhet. I kampen mot fildelare ska man kunna stifta nånting som enklast kan beskrivas som sekundära lagar, utan att parlamentet är inblandat. Ett bra sätt att jaga effektivt och ett skrämmande tecken i tiden.

I USA hittar intressegruppen på nya intressanta sätt att försöka censurera. Det är glädjande att se att dom skyldiga fick sparken från sina jobb som bibliotekarier. Bibliotekarier känns generellt piratvänliga då deras jobb är att maximera kulturspridning och vår man i Bryssel, Christian Engsröm, har skrivit läsvärt om en bibliotekaries syn på “orphan works”.

Oscar Swartz, en annan av dessa otroligt smarta människor som rör sig i vår underbara svärm, ägnade en lunch åt att reformera upphovsrätten. Synd bara att dom glömde pennan.

Opassande binder ihop väven lite med olika Informationspolitiska frågeställningar.

Piratpartiet tar stark ställning för kunskapsmaximering, kulturmaximering och mot en repressiv upphovsrätt. Rösta på piratpartiet i riksdagsvalet 2010.

“Författaren Jan Guillou anmäler Expressen till PO. Skälet är att han anser sig blivit utpekad som agent för Sovjet och KGB i tidningens artikelserie om hans kontakter med KGB för fyrtio år sedan.”

Guillou PO-anmäler Expressen, tidningen Journalisten

Jan Guillou sägar att alla som tvivlar på han är foliehattar, Varjager

Nu har Jan Guillou tagit upp försvarandet av Mehdi Ghezali, Varjager

Är det någon som vet hur det har gått med Ghezalis mediekarrär? Har han fått några stålar för berättelsen om sitt lidande?

Mvh/:)Smileth

Jag har skrivit en essä för det aktuella numret av Ergo (här) som handlar om Sverigedemokraterna och svenskheten. Tyvärr blev det lite fel när redaktören skulle lägga in den i papperstidningen vilket resulterade i att det blev den näst-sista versionen som publicerades. På nätet ligger dock den slutgiltiga versionen (här) som bland annat har med ett förklarande stycke om särlagsstiftning i Storbritannien. I övrigt tror jag versionerna är någorlunda identiska men om någon ser några fler avvikelser så hojta gärna. Nedan kan ni läsa den slutgiltiga versionen som alltså även finns i länken ovan.

——————————————-

Sverigedemokraterna och svenskheten

En tävling i fördömanden räcker inte. Att ta debatten med Sverigedemokraterna handlar också om att återta begreppet svenskhet som länge varit kidnappat av högerextremister, skriver Ivar Arpi.

I debatten om och med Sverigedemokraterna efter partiledaren Jimmie Åkessons debattartikel i Aftonbladet i oktober föreföll det viktiga vara att så högt som möjligt uttrycka avsky. Men det totalfördömande som följde skapade fler frågor än det besvarade. Var reaktionerna så känslomässiga för att Jimmie Åkessons hade fel i sak eller för att han var sverigedemokrat? Var det hans utpekande av muslimer som upprörde eller var det kraven på anpassning till det svenska samhället? I ivern att ”ta debatten” glömde många att frågorna som lyftes mer handlade om integration och grundvärderingar än om Sverigedemokraterna. Det som glömdes bort var att den i Sverige mödosamt uppbyggda politiska kulturen av yttrandefrihet, jämlikhet mellan könen och sekularism inte är något vi kompromissar med.

“Världens modernaste land” var en tv-serie som tog upp vad det innebär att vara svensk och vad som karaktäriserar vår kultur. Det är ett ämne som sedan tidigt 90-tal varit, om inte tabu, så i alla fall kidnappat av högerextremer. En del kritiserade Fredrik Lindström för att han med serien bidrog till en essentialistisk syn på kultur, det vill säga att människor är på ett särskilt vis för att de kommer från en viss kontext: fransmän är förföriska, engelsmän är ironiska, finnar slåss med kniv och svenskar är introverta. Men det är egentligen en anklagelse utan fog eftersom serien gjorde det som alla vill att vi ska göra: den tog debatten med Sverigedemokraterna. Även om det var några år innan det verkligen var aktuellt.

Precis som alla andra folk i världen blir svenskarna alltmer intresserade av sitt ursprung och sin kultur. Den uttjatade globaliseringen för oss alla närmare men gör oss också medvetna om de skillnader som finns. Låt vara att nationen är en ”föreställd gemenskap”, det gör den inte mindre verklig i människors föreställningsvärldar.

Så på vilket sätt tog Världens modernaste land debatten? Jo, programmet vågade tala om vad det innebär att vara svensk både genom en historisk exposé och genom att fråga samtiden. Den var och är på många sätt ett tecken i tiden. För trettio år sen hade inte många kommit på idén att göra en serie om svenskhet. Men i takt med att en allt större del av befolkningen har rötter i andra länder har ”kultur” seglat upp som en central dimension i historieskrivningen. Kultur används också i allt högre grad för att förklara skillnader och konflikter. Serien tog upp ”svenskhet” och värdet som ligger i ordet. Svenskar är ett av få folk i världen som anser att något som är utländsk är bättre. Att något är “osvenskt” är positivt när det gäller mat, atmosfär, musik och så vidare. Dock inte lika bra när det avser teknik, kvalité eller jämlikhet. Ordet ”osvenskt” kan ses som en arvtagare till det äldre ordet ”kontinentalt” som ofta betecknade något bättre och finare. Till skillnad mot grannen Danmark där ”odanskt” enbart har en negativ innebörd. Svenskar har alltså en lång historia av att både vara hemkära och ändå sakna patriotism.

Det finns en tendens i hur många debattörer bemött Sverigedemokraterna. I sin iver att förkasta främlingsfientlighet menar man att det inte finns något som är svenskt eftersom alla kulturer är blandningar av influenser. ”Men vad är svenskt egentligen?” som Maud Olofsson sa lite överlägset i SVT-debatten med Jimmie Åkesson. Andra har gjort sig lustiga över det ideal om trygghet som Sverigedemokraterna försöker göra sig till förespråkare för (även om deras partiprogram snarare är nyliberal nedmontering av välfärden än upprustning). Man ironiserar över deras tal om det svenska folket utan att tänka på att det inte är själva termen det är fel på utan avsändarens motiv. För vem ironiserar över den kurdiska nationen? Eller den tibetanska? För visst finns det ett svenskt folk likväl som ett kurdiskt och det vore kontraproduktivt att försöka gå i polemik mot den tanken. Det viktigaste är hur vi definierar vad som är svenskt och vilken vikt vi lägger vid det.

När Gustaf Sundbärg 1911 skrev ”Det svenska folklynnet” om den svenska emigrationen upprördes han särskilt av två saker varav det ena var svenskarnas brist på nationalkänsla. Detta missnöje var vanligt bland sekelskiftets nationalister, både på höger- och vänsterkanten. Från många av dem hördes en ton av bitterhet och missnöje med svenska folket som inte motsvarade förväntningarna. Enligt Sundbärg var gemene svensk inte särskilt gripen inte av nationella känslor, även om kärleken till landets stenar, vatten och skogar var utbredd. Att vi gärna prisar den svenska naturen men förhåller oss svala till nationalism har alltså en tradition att falla tillbaka på.

Kanske har det alltid varit mer okej för svenskar att prata nedsättande än hyllande om Sverige. Ett argument som ofta används för självspäkning är det att vi antas lida av provinsialism. Influenser utifrån ses därför på gott och ont som frälsande från vår obetydlighet. När Jan Guillou skrev Arn-böckerna verkade det just extra viktigt att framhålla hur kontinentens franska högkultur genom klostren utgjorde små atoller av civilisation i det barbariska Sverige där folk var nedsupna, inrökta och förstockade. Inte en särskilt korrekt historieskrivning utan mer en kommentar angående invandring och mångkultur av en typ som länge varit vanlig. Men måste man aga det inhemska för att vara öppen för nya intryck?

Det är viktigt att framhålla det positiva med mångfald och vad vi tjänar på att vara öppna både som människor och land. Men vi får inte göra det till priset av självförakt. I debatten med Sverigedemokraterna borde det vara chauvinismen och fobin vi vill klämma åt, inte den svenska kulturen.

Vi ska inte heller etnifiera religioner och kalla kritik av islam för rasism. Islam är en tro och kräver respekt som sådan, men det är tillåtet att kritisera hur folk tänker och beter sig oavsett vilken rubrik deras tro har. Överdriven tolerans för kollektiv eller religioner leder lätt till intolerans mot oliktänkande.

I debatten med extremister kan en utgångspunkt vara att det finns vissa värden som kanske inte är universella i bemärkelsen att alla i hela världen delar dem, men likväl att en majoritet i Sverige gör det. Det räcker varken med att bara hänvisa till tradition eller till kulturrelativism. Minoriteters rättigheter måste upprätthållas, men utan att glömma majoritetens. I debatten om niqab nyligen var det få som talade om vilken syn på kvinnor och män ligger bakom bruket. Frågan rörde istället den motion om förbud mot heltäckande slöjor som lagts fram av centerpartisterna Staffan Danielsson och Lennart Persson (men inte stöddes av partiet). Förvisso är det inte särskilt utbrett och frågan därför tämligen irrelevant än så länge. Samtidigt var reaktionerna rätt talande där motionen av många som sågs som en attack mot islam eller invandrare. Att ta debatten handlade även här för många om att positionera sig så att inget obehagligt klibbade fast. Då blir det lätt att partier som Sverigedemokraterna i sin kritik av till exempel slöjan samtidigt lägger beslag på tal om kvinnans rättigheter och rätt till autonomi.

Alla kulturmöten är inte harmoniska och det finns verkliga kulturkrockar. Den politiska kultur av yttrandefrihet, jämlikhet mellan könen och sekularism vi med möda byggt upp i Sverige är inte värden som ska kompromissas bort. Varken med Sverigedemokraterna eller de islamister som ibland lyckas göra sig till talespersoner för alla muslimer. Avskyn mot främlingsfientlighet får inte överskugga de verkliga värderingskonflikter som finns vad gäller till exempel slöjan, religiösa friskolor eller särlagstiftning i stil med den Storbritannien har. Där har man upprättat sharia-domstolar i London, Birmingham, Bradford, Manchester och Nuneaton som hittills dömt inom familjerätt till exempel i fall av hustrumisshandel. Domarna är bindande ifall de inblandade parterna på förhand givit sitt samtycke till att domstolen ska döma fallet. Ett liknande förslag för Sverige fördes år 2006 på förslag av Mahmoud Aldebe som är ordförande för paraplyorganisationen Sveriges muslimska råd. Poängen är att kulturutbyten oftast är positiva men det innebär inte att alla skillnader automatiskt överbryggas.

Historiskt sett har Sverige varit rätt öppet för intryck utifrån vilket bland annat visades i ”Världens modernaste land”. Samtidigt befinner vi oss nu i en process där befolkningens sammansättning förändras och lyfter frågor om identitet. Sverigedemokraterna drömmer om det etniskt homogena Sverige från förr medan de flesta svenskar är positiva till både invandring och invandrare. Däremot menar åttio procent av de svarande i mångfaldsbarometern vid Uppsala universitet att invandrare ska anpassa sig till det svenska samhället. Kanske är svaret på den ökande mångfalden att vi lägger större tonvikt på en värdegrund som har företräde framför våra gruppidentiteter.

Ivar Arpi läser masterprogrammet i politik och internationella studier vid Uppsala universitet

Jag är i tidningen igen… Och anledningen? Jo, häromdagen skrev Per Gahrton på Svenska Dagbladets nätupplaga att Wikipedia är en skendemokrati. Det hela var ett svar på en grej som började i september, skrevs om i media, fortsatte med att riksdagens talman blev involverad, och slutade med att jag skrev ett brev till talmannen där jag erbjöd mig att komma och visa riksdagen hur man redigerar Wikipedia på ett bra sätt. Skrev jag slutade? Nja, i ungefär en månad var det tyst. Sedan hittade Svenska Dagbladet mitt mail och publicerade det. En kort diskussion följde på Wikipedia (där en skribent framförde synpunkten att Wikipedia inte utger sig för att vara en demokrati).

Det var då Per Gahrton skrev sitt debattinlägg, där han antydde något försiktigt att vissa som skrev på Wikipedia hade en agenda. Ja, eller han skrev att det fanns “lobbyister som tycks ha möjlighet att ägna sig åt Wikipedia på heltid”. Han tog upp Jan Guillous artikel som exempel på ett ställe där snedvridna källor lagts in. Nu är det här ju inget unikt för Wikipedia, men strunt samma.

Jag skrev ett svarsinlägg där jag skrev om Vita huset, Jan Guillou och hur likt Wikipedia är omvärlden. Nu, ett par timmar efter publicering, har det kommit 33 kommentarer och 4 blogginlägg. Många har varit för och emot Wikipedia, vilket kanske är som det ska, men sedan finns det de som skriver om det jag skrev. Och där kommer intressanta saker fram. Uppenbarligen finns det de som tror att kunskap är något som finns separat från omvärlden, som tror att det är möjligt att skriva saker som är helt neutrala. Man kan försöka, och många som skriver på Wikipedia försöker verkligen. Det finns till och med varningsskyltar i några artiklar där det är extra svårt att skapa neutralt innehåll, till exempel politiska områden. Självklart var det sådana saker jag syftade på. Inte att Wikipedia skulle vara något slags tyckande-centrum, à la Flashback. Jag tycker att sådana varningsskyltar är en service för läsaren, ungefär som när Vägverket sätter upp skyltar om att vägen är slirig – inte tycker man att hela Vägverket suger bara för att de sätter upp en skylt istället för att göra något åt det. Tids nog gör Vägverket vad de kan åt saken. Likadant på Wikipedia.

Det finns också de som tycker att jag istället för att ironisera över Per Gahrtons inlägg borde ta upp problemen. Jo, det är ju så politiker brukar göra när någon kritiserar dem. Det ligger i människans natur att vilja försvara sig. Men för tydlighetens skull kan jag villigt erkänna att Wikipedia har brister. Det är, och nu kommer jag att avslöja något mer om människonaturen, i själva verket därför många av oss engagerar sig. Om Wikipedia hade varit felfritt redan från början, hade vi då suttit i timmar för att göra en insats? Det hade ju inte behövts. Jag skulle tro att det är där jag och Per Gahrton är som mest lika: vi vill göra en insats för att göra världen bättre på det sätt som vi bedömer som bäst och lättast. Han var med och startade det första nya partiet som kom in i riksdagen på 70 år (1988 års siffror), har suttit i EU-parlamentet och varit valobservatör i bl.a. Georgien och Indonesien och skrivit ett stort antal böcker. Själv har jag skrivit en av världens första böcker om Wikipedia, deltagit i SM i simning, blivit pappa till världens två bästa barn [neutralitet ifrågasatt] med världens bästa kvinna [helt sant!] och får ofta goda omdömen när jag hjälper folk med deras böcker. Lite olika banor, men poängen är att världen inte var felfri när vi började, och inte lär vara det när vi är klara, men kanske, kanske är den lite, lite bättre. Om Hans Rosling får yttra sig, och i egenskap av professor i internationell hälsa vid Karolinska institutet, tycker jag att han kan få det, har världen blivit lite bättre. Fast om Gahrton och jag har med saken att göra, det får andra yttra sig om.



DET VAR MIN själ längesedan någon verksam författare var så hårt ansatt som nu Jan Guillou.  Från alla håll kommer angreppen kring hans roll i IB-affären och som påstådd KGB-informatör – och allt faktiskt bara för att hans egen nyss utkomna memoarbok var fylld med onödigt många oskrivna sidor.

Så här skrev jag här på bloggen dagarna innan Expressens avslöjande om Guillou och KGB:

Sen utgår jag från att hans minnen är selekterade och att det mest intressanta i memoarhänseende är det som han väljer att inte skriva om. Men så är det väl alltid?

Jan Guillou själv försöker förstås parera och är skicklig på det. Fram med charmigaste leendet, skyll på ungdomsnaivitet och försök till varje pris bagatellisera de nya uppgifterna, även om det kostar några tillmälen som “romantisk yngling” och liknande förklenande omdömen.

Jag har med nöje läst Guillous bok och tycker att han på många ställen har en uppfriskande självkritik, även om den snabbt sköljs bort av tämligen självgoda summeringar. Men det må vara hänt, för ingen kan ta ifrån Jan Guillou hans skicklighet som reporter, journalist och debattör. Många gånger är hans slutsatser i olika samhällsfrågor också lätta att instämma i.

Men KGB-historien slutar inte vibrera. Guillou har knappast rätat ut alla frågetecken än. För mig är det exempelvis ett svagt försvar att skylla på naivitet – en naivitet som i så fall gällde 1967-72, men som raskt året därpå övergick i total mognad i samband med IB-avslöjandet 1973. Naiv hos KGB ena året, men nästa år mogen och seriös avslöjande journalist? Njae.

I de dokument som Expressen publicerade (Arne Lembergs rapport till SÄPO om Guillous förehavanden) står också en uppgift som märkligt nog inte kommenterats eller dementerats. Nämligen att Guillou vid ett av sina möten med KGB överlämnade ett fotografi på en person som Guillou antog var CIA-agent i studentkretsar i Stockholm. Stämmer det kan man naturligtvis fråga sig vilka obehagligheter som drabbade den utpekade  och varför i all världen den naive Guillou kunde vara moraliskt och politiskt kapabel att “bränna” en CIA-agent inför KGB mitt under kalla kriget. Guillou har nu envist försökt skämta bort rubriken om spionage – men att på svensk botten kartlägga den ena supermaktens agenter och skicka informationen vidare till den andra supermakten verkar i alla fall i mina oerfarna ögon vara just spionage.

På Piratförlagets hemsida kan man läsa Jan Guillous egna utsagor om avslöjandet. Han skriver att det är “skakande dystert” att hans forne vän Arne Lemberg skvallrade för SÄPO, men demeneterar ingenting i sak i Lembergs brev. Alltså ingen dementi om att Guillou lämnat fotografier på misstänkt CIA-agent till KGB.

Såvitt jag har sett har ingen journalist noterat den detaljen, märkligt nog. I dag kommer angreppen från andra håll, bland annat gamle IB-chefen Birger Elmérs dotterson, som i Expressen hävdar att Guillou skapat en självförhärligande myt.

Det man brukar säga i sådana här fall är att uppmana den attackerade att slänga fram alla kort som finns på bordet. Kanske borde Guillou göra ytterligare ett besök i sitt arkiv. Och helst också i KGB:s, vilket naturligtvis vore lika intressant.

För oss som var med i kretsarna kring FIB/Kulturfront när hela IB-affären briserade, i början av 1970-talet, är det naturligtvis plågsamt att se hur en av avslöjarna nu detroniseras med fullt bombardemang. Jag tror att man i den stormen ska påminna sig att det också finns andra politiska skäl för en del att attackera Guillou. Ett skäl är hämndlystnad, ett annat är förstås att ta chansen att få bort honom från den dagspolitiska debatt där han är en stark röst, inte minst i mellanösternfrågan.

Just nu känns det som att Guillous störste fiende är han själv. Det är naturligtvis helt rätt att i pocketutgåvan av memoarerna skriva till ett stycke om KGB-historien. Helst ett mycket utförligt och inte polemiskt stycke, utan fullständigt och klargörande. Helt enkelt.

Annars kommer nog memoarbokens titel att bli obehagligt sann: “Ordets makt och vanmakt”.

Läs och fundera på vad det är han säger. Hur genomskinliga blir inte dessa 2 kommunister i denna kulturkrönika?

Mvh Varjager

En präktig svensk skandal där åsiktsregistrering lett till allvarliga konsekvenser för många medborgare.

InformationsByrån var en underrättelsesektion under svenska försvarets ledning. Så hemlig att t.o.m. bara några få politiker visste om dess existens. Syftet med IB:s verksamhet var att infiltrera och kartlägga svenska vänstersympatisörer och kommunister; dessa ansågs som säkerhetsrisker för Svea rike.
Trots IB:s mycket hemliga och ljusskygga tillvägagångssätt kom verksamheten att avslöjas 1973 av journalisterna Peter Bratt & Jan Guillou.

Dock var IB ingen nyinrättad organisation som sådan. Med olika namn men med samma inriktning hade IB funnits sedan mitten av 1930-talet. Syftet har alltid varit att fånga upp vänsteraktivister och prosovjetiska anhängare vare sig dessa var palestinavänner, anti-USA propagandister, vietnamvänliga eller kommunister.
Rent praktiskt gick det till så att IB-agenter infiltrerade dessa vänsterorganisationer och rapporterade sedan tillbaka så mycket som möjligt till sin egentliga arbetsgivare. En uppsjö med personakter upprättades där “bevis” samlades för dennes aktivism.
Under Vietnamkriget fanns en ganska stor grupp av europee´r som tyckte att USA gjorde fel som så slagkraftigt och snabbt blandade sig i Vietnams inre angelägenheter. De flesta av dessa människor organiserades i någon form av proVietnamistisk rörelse där huvudmålet var att anordna protestaktioner på gator och torg. Samtliga dessa medlemmar registrerades av IB och inte sällan blev de klassade som säkerhetsrisker. För den enskilde kunde priset bli högt; man blev uppsagd från arbetet, man fick inte nytt arbete o.s.v. Ingen förklaring gavs heller vid denna tidpunkt. Dessutom blev man övervakad på andra sätt, t.ex. genom skuggning och telefonavlyssning.
Svenskar i utlandet blev också övervakade.
Dessa “bevis” som IB insamlade delades även med andra länders underrättelseorganisationer bl.a. israelisk underrättelsetjänst samt amerikanska CIA.

När detta avslöjades 1973 och kom att kallas IB-affären blev det minst sagt ramaskri i både folklig mun och på politikernivå. Bl.a. visade det sig att riksdagen inte kände till denna åsiktsregistrering. Dåvarande försvarsminister Sten Andersson förnekade dessutom dess existens liksom statsminister Olof Palme. Det skulle senare visa sig att dessa två höga politiker inte riktigt talade sanning men helt klarlagt vad de visste blev det dock inte.
Jan Guillou & Peter Bratt hade, bland annat, den då verksamme IB agenten Håkan Isacson som informationslämnare och stöd för sin egen research. Det påstås även att Guillou/Bratt komprometerade IB:s post vid flera tillfällen och fick information som var ovärderlig. Senare ska även den förre SÄPO-chefen P.G. Vinge i sina memoarer skriva att IB:s chef Birger Elme´r hade kontinuerlig kontakt angående IB:s verksamhet med både Olof Palme och Sten Andersson.

Några år efter avslöjandet dömdes, komiskt nog, Guillou, Bratt & Isacson för spioneri till fängelse av varierande längd. Guillou överklagade sitt straff och fick det sänkt till 10 månader. Ytterligare överklagan till Högsta Domstolen beviljades dock inte..

Fylligare information kan fås via Gunnar Ekbergs bok “De ska ju ändå dö”. Ekberg jobbade för IB som infiltratör i FNL-gruppen i Göteborg.
Jan Guillous bok “Ordets makt och vanmakt” redogör ganska bra hur en orädd reporter såg på saken för tiden för avslöjandet samt hur välinformerade Socialdemokratiska partieliten faktiskt var.

Jag läser i Kvällsposten att flera kända författare fortfarande använder skrivmaskin. Det gjorde jag också en gång i tiden. Framför allt använde jag länge och mycket en grön Halda.

Jag förstår dem lite grand. En skrivmaskin får aldrig blåskärm och inte får den virus heller, men jag är nöjd med Ubuntu. Jag tror att Jan Guillou och alla de där andra konservativa gubbarna borde testa. Jag tror den här bloggen ligger på deras nivå, så där rent tekniskt i alla fall.

http://www.kvp.se/nyheter/1.1755742/vissa-vill-skriva-for-egen-maskin

http://fasader.wordpress.com/2009/10/25/skrivmaskin-ahh/

Läs även andra bloggares åsikter om Skrivmaskin, Klas Östergren, Jan Guillou, Erland Josephson, Kerstin Thorvall

Hur mycket han än försöker så framstår han som löjlig och en förrädare. Hur fick han reda på IB? Troligtvis genom en mullvad som hjälpte han och vem fick Jan tipset av?

“Som tur är finns knappast någon kontroversiell samtidshändelse vars historik och uppkomst är så noga belyst i varje detalj som IB-affären. Inte av journalister utan av den statliga Säkerhetskommissionen. Där finns inte ringaste utrymme att klämma in någon anknytning till KGB. Mina kontakter åt det hållet avbröts naturligt nog så fort jag anade vart detta IB-spår kunde leda. (Säkert Jan,vi tror dig)Liksom för övrigt en del andra likaledes olämpliga kontakter med USA:s ambassad och den svenska regeringskretsen.

Det skulle ha sett ut det, om någon sådan utomstående intressent kunnat associeras mod IB-avslöjandet i Folket i Bild/Kulturfront. Problemet är bara att en del skumma krafter, och möjligen Expressen, vill kasta sådana skuggor över IB-affären. Det är lika lättbegripligt som osympatiskt. Liksom den skadeglada förtjusningen hos de kolleger som vill använda min valhänthet som avslöjare under mina fem första år som journalist till att fördöma hela min livsgärning. Men deras förhoppning om min moraliska och journalistiska död finner jag fortfarande, efter två veckors drev, något överoptimistisk.”

Den röda terroristen ger sig aldrig !

Mvh Varjager

Jan Guillou är en i min värld fallen hjälte. För ett antal år sedan var jag mäkta imponerad av Guillou, och i dag så tycker jag han är en sur och ganska patetisk figur. Han har satt sig själv på en piedestal, men han ser inte att den vinglar riskabelt mycket och att det handlar om millimeter innan han ramlar ner och förmodligen bryter alla sina ben så han aldrig mer kan kliva upp.  Det är fel på alla journalister i hans värld, dom är okunniga och avundsjuka på hans storhet. Första gången jag på allvar började fundera på hur det stod till hos Guillou var ju under Gömda-debatten då han i stort sett idiotförklarade alla som ifrågasatte Marklunds lögner och dessutom uttalade sig en hel del om bloggvärlden och internet, trots att han enligt egen utsaga inte överhuvudtaget rör en dator.

Han menade att alla som ifrågasatte sanningshalten i Marklunds böcker (utgivna på Guillous och Marklunds företag) var lite småknäppa nätaktivister som aldrig läst en bok och därför inte begrep något om hur man skriver böcker. Han har allt sedan dess gång på gång visat sin uppblåsta pompösa sida där han höjer sig själv till skyarna och idiotförklarar alla andra som ifrågasätter hans förmåga att hålla sig till sanningen eller hans dolda agendor. Nu är det Expressens journalister som gjort en dramatisk felbedömning som skrev om hans hemliga möten med KGB. Eftersom det har varit ganska omdebatterat så förmodar jag att det inte var alldeles ointressant , men nej, Guillou har avgjort att det var inte alls tillräckligt intressant att skriva om , det var en icke-händelse och sedan spelar det ingen roll att folk och ministrar vill veta mer, har den store Guillou sagt att det är ointressant så måste alla andra vara dumma i huvudet. Punkt. För att överdramatisera det hela lite så sa han att Expressen ville döda eller utplåna honom också. Nu handlar journalisters granskande av den store Guillou om skumma krafter som vill kasta skuggor över IB-affären, men herregud Guillou, allt vanligt folk då som bara ifrågasätter ditt agerande och dina lögner, är IB-affären deras dolda agenda också?

Jag vet inte vad som hänt med gubben, han kanske alltid varit så här men jag har inte lagt märke till det bara, men det blir allt tydligare för varje gång han öppnar munnen att han har något slags storhetsvansinne. Jag tror att det kan vara så som jag skrev i ett annat inlägg, Guillou har varit stor, han har varit trovärdig, han har varit omtyckt, nu falnar färgen och den sanna Guillou kommer fram alltmer för varje lögn och varje påhopp på olika personer. Han inser att han är en föredetting som ingen snart lyssnar på och han försöker med näbbar och klor att klamra sig fast, men han ser inte att det enda hans frenetiska klamrande leder till är att det blir allt djupare revor i fasaden efter hans klor….

Mina tidigare inlägg om Guillou:
Är alla idioter?
Lipande stollar
Guillou fortsätter vara självgod

Unni Drougge tycker också till om Guillou här

Wolodarski fyller på med en straffrättslig bedömning av Guillou-affären i dagens DN: “För bedömningen av detta spionbrott spelar Guillous allmänna politiska omdömeslöshet marginell betydelse. Det avgörande i affären är hans omoraliska handlande, som av allt att döma var kriminellt och finns dokumenterat i KGB:s arkiv.”

Det finns uppenbarligen ett behov av att juridifiera den moraliska diskussionen. Det förekommer ofta, numer, att opinionsjournalister och debattörer inte tycker att ansvarstänkandet i deras egna paradigm – typ:politikens – räcker till. Istället så skall allting göras till juridik: Ansvarsutkrävandet blir inte riktigt på riktigt förrän det också läggs till en juridisk släng.

I sak undrar jag vad Wolodarski vet som gör honom så säker på att agerandet “av allt att döma” var kriminellt, vad som får honom att tvärsäkert tala om Guillous “spionbrott”. Det jag har hört har inte gjort mig övertygad om att Guillous agerande var brottsligt. Och om det var brottsligt då så är det i vart fall någorlunda säkert att det inte är brottsligt nu – givet de uppgifter som kommit fram även om de tolkas så negativt som möjligt för KGB-agenten.

Frågan är om inte Wolodarski och andra som beskriver Guillou som brottslig kliver över en linje själva. Den straffrättsliga linjen närmare bestämt. Det är inte tillåtet att beskriva människor som brottslingar till höger och vänster även om de är aldrig så moraliskt korrupta.

Juridifieringen av moraliska ansvarsfrågor kan bli föremål för en juridisk ansvarsprövning på riktigt, således. Sug på ironin i den.

(Också utlagd på Juridikbloggen.)

Wolodarski fyller på med en straffrättslig bedömning av Guillou-affären i dagens DN:

“För bedömningen av detta spionbrott spelar Guillous allmänna politiska omdömeslöshet marginell betydelse. Det avgörande i affären är hans omoraliska handlande, som av allt att döma var kriminellt och finns dokumenterat i KGB:s arkiv.”

Det finns uppenbarligen ett behov av att juridifiera den moraliska diskussionen. Det förekommer ofta, numer, att opinionsjournalister och debattörer inte tycker att ansvarstänkandet i deras egna paradigm – typ:politikens – räcker till. Istället så skall allting göras till juridik: Ansvarsutkrävandet blir inte riktigt på riktigt förrän det också läggs till en juridisk släng.

I sak undrar jag vad Wolodarski vet som gör honom så säker på att agerandet “av allt att döma” var kriminellt, vad som får honom att tvärsäkert tala om Guillous “spionbrott”. Det jag har hört har inte gjort mig övertygad om att Guillous agerande var brottsligt. Och om det var brottsligt då så är det i vart fall någorlunda säkert att det inte är brottsligt nu - givet de uppgifter som kommit fram även om de tolkas så negativt som möjligt för KGB-agenten.

Frågan är om inte Wolodarski och andra som beskriver Guillou som brottslig kliver över en linje själva. Den straffrättsliga linjen närmare bestämt. Det är inte tillåtet att beskriva människor som brottslingar till höger och vänster även om de är aldrig så moraliskt korrupta. Juridifieringen av moraliska ansvarsfrågor kan bli föremål för en juridisk ansvarsprövning på riktigt, således. Sug på ironin i den.

Bor inte knugen i Sthlm?

Idag drog Josefin till Stockholm. Denna vindpinade, dystra, stressiga intighet som grundades som en bastion mot den härjande ryssen får nu känna på lite skånsk värme. Tack och lov! För något är väldigt väldigt fel med den svenska huvudstaden. Så fort man kommer dit vill man bara hem igen. Där trängs nämligen det värsta vårt land har att erbjuda. Kostymnissar som är villiga redskap för klassamhället. Politiker på karriärresa på väg till godsherre-status och styrelseuppdrag. Religiösa och politiska sekter som slåss med varandra om utrymmet på T-centralen. Misär. Dryghet. Översittarfasoner. Snutar som gillar att spöa folk då ingen ser. Och så denna förbaskade stress som garanterat skördar mångdubbelt fler offer varje år än svininfluensan (eller polisinfluensan som vissa här nere föredrar att kalla den). Fast det pågår ju en hel del skit här också, men det finns väl ingen skåning som inte tycker om att höra någon dissa Ståkkholm? Och det är klart: Lite bra grejer finns nog i Stockholm. Som Rebell Robban, exempelvis. Eller den italienska restaurangen vid Gullmarsplan. Tensta är rätt soft.  Eller Gamla Stan – Dit  man går för att slippa stockholmarna och känna sig som hemma bland turisterna. Ett slags klassresa. För även om jag inte är stockholmare så är jag svensk, och kan språket och därför är något mer på himmaplan än random japan med kamera.

Imorgon åker jag efter Josefin som åkt en dag tidigare för att delta i ett möte för kvinnor i Socialistiska partiet. I helgen ska vi båda delta i ett möte med SP:are från hela landet. Jag hoppas att det blir en peppande resa som ger en mer kraft till att fortsätta kampen och organiseringen mot det samhälle som är svarvat för att passa rikingarna och förtryckarna intill perfektion.

Här är veckans lista (gitarrbaserad), fubbickar:

Mörbyligan – Ensamma Sussie
Kenta – Jag vill aldrig, aldrig dö
Thåström – Långtbort
Motvind – Kalle
Rekyl – Securitas
Cornelis Vreeswijk – Somliga går med trasiga skor
Raymond & Maria – Ingen vill veta var du köpt din tröja
Ulf Lundell – En fri man i stan
KSMB – MUF
Eddie Meduza – Heja USA
Balladen om Joe Hill – Fred Åkerström

Imorgon är det också fest på vänsterhaket India Däck i Lund. Dra dit och stödpartaja för SUF, och spana in den nya boken Tillsammans!
Plats: India Däck, Stora Algatan 3, Lund
Dag: 30 oktober
Tid: 20.30 – 02.00

Men misströsta ej. Vi har lap-topen med, så helgen kommer bjuda på fler inlägg.

Peace (and classwar)!

ps. Idag läser vi vår partikamrat Kjell Östberg om Janne Guillou, staten och spionage i Aftonbladet.

Men Mona Sahlin har inget lärt. ”Tala om vad du skrev”, säger hon förmanande till Guillou (Expressen 26 oktober). En djärv uppmaning, med tanke på vad den svenska socialdemokratin har att dölja. Eller menar Sahlin att vi från och med nu kan räkna med samma öppenhet när det gäller hennes partis relationer till främmande makter?

Dessvärre, för Jan Guillou, dömer eftervärlden en för ens handlingar och inte för vad man i efterhand påstår att man egentligen tänkte när man valde en väg som blir ifrågasatt. Det kan för all del vara så att Jan Guillou talar sanning, enligt polisuttrycket ’så rätt vi gjorde – så fel det blev’. Det har hänt förr i världshistorien att goda föresatser av slump och yttre omständigheter gett ett helt annat resultat än man tänkt sig. Oavsett detta måste man få ifrågasätta även institutioner som Jan Guillou.

Och just nu har han bevisligen uppenbara svårigheter att ta sig ur denna knipa han en gång försatte sig i genom att göra fel val – oavsett bevekelsegrund.

Jag skulle inte vilja kalla Per Gudmundsons bruk av citat ‘ohederligt’, eftersom Jan Guillou tillstår att han citerats rätt. Vad han nu i efterhand påstår att han egentligen tänkte mellan citat och handlingar utgör, för att uttrycka sig milt, kanske inte direkt någon absolut och verifierbar sanning för någon annan än honom själv.

Jan Guillous lagom diffusa ‘förtydligande’ av sina tankar och bevekelsegrunder i boken känns snarare som en efterhandskonstruktion för att gardera sig för det fall hans KGB-kontakter skulle avslöjas. Hans ordval är lagom intetsägande för att inte väcka frågan om eventuella kontakter, men tillräckligt precisa för att han skall kunna använda omnämnandet av ‘KGB-uppslag’ som undanflykt om frågan om hans KGB-förflutna skulle komma upp.

För ett KGB-förflutet har han bevisligen – även om han själv påstår sig ha wallraffat.

Hur mycket behöver man egentligen för att skriva en artikel om KGB? Kan man trots åratals kontakter, accepterande av uppdrag, betalning och leverans inte anse sig ha material att skriva en enda artikel om organisationens arbetssätt för att någon enstaka befattningshavare omplacerats – medan det går alldeles utmärkt att skriva om CIA utifrån ett misslyckat rekryteringsförsök.

Jan Guillous ‘klargörande’ har inte direkt fått detta att låta mindre långsökt.

Sedan kan man ju alltid undra varför inte KGB:s rekryteringsförsök var lika misslyckat som CIA:s?

Mina kunskaper om IB-affären och dess turer är starkt begränsade. Men när jag idag läser SvD och artikeln Guillous första IB-källa dementerar så börjar jag undra om vad som är sant och vad som är påhittat och fabricerat av Jan Guillou genom åren? Hur mycket är hans drömvärld och egna önskningar?

Peter Bratt och Guillou skriver om spionaget i Sverige i tidskriften Folket i Bild Kulturfront våren 1973. I sin självbiografi som nyligen utkom så namnger Guillou den journalist som tipsade om IB första gången.

Journalisten som heter Bengt Erlandsson jobbade på Expressen under denna tid och idag säger han att allt är ljug från Guillou. Erlandsson svär sig fri från allt som har med IB och Guillou att göra. Vem ljuger?

Det verkligt intressanta i detta blir ju när den andre IB-avslöjaren Peter Bratt säger att han aldrig trott på historien om Erlandsson. Att Guillou fabulerat och ljugit. Igen.

Istället så var det den norske studenten Svein Tryti som var en av de som tipsade om IB-affären. Allt enligt Lars-Olof Lampers som med texten Norsk student var den verkliga IB-källan kommer med helt andra uppgifter än de Guillou salufört i alla år.

Tryti berättar att han tipsade Guillou först men blev avfärdad på ett arrogant sätt. Uppmaningen att gå hem och läsa Kriminaljournalen känns ju idag som en uppmaning han borde ha gett sig själv istället. Peter Bratt lyssnade dock och enligt Tryti så är det Peter Bratts förtjänst att IB kom upp i ljuset, inte Guillous.

Lennart Ohlsson, tidigare chef för underrättelsesektionen vid den militära säkerhetstjänsten, MUST skriver idag på Expressen en ganska initierad och tuff inlaga i debatten om Guillou och sanningshalten.

Jag har 18 års erfarenhet från den militära säkerhetstjänsten MUST och har också läst samtliga de handlingar som Expressen fått utlämnade. Min uppfattning är att Guillou redan då var en person som inte skydde några medel för att nå sina mål. Dessvärre tycks han sakna sin romanfigur Carl Hamiltons känsla för rätt och fel.

Guillou visste mycket väl vad han gjorde och var inte omedveten. KGB-kontakten Gergel gick så kallade kontraövervakningsslingor och det visar enligt Ohlsson att Guillou var en viktig kontakt. Att man också träffades så många gånger under så långt tid samt bytte handledare visar att Guillou verkligen levererade material till KGB. 40 möten under 5 år och nära en halv månadslön i betalning (800 kr 1967 är idag som en halv månadslön).

Vi som inte var med må vara dumma och lätta att lura. Men nog sjuttsingen var kontakten djupare och mer omfattande än vad Guillou idag försöker göra sken av.

Ohlsson säger det rakt ut i debattartikeln:

Det finns inga ursäkter för att Guillou inte rapporterade detta till Säpo. Sannolikheten för att Guillou åtminstone gjorde sig skyldig till medhjälp till något av de brott som beskrivs i spionerilagen är stor.

Ohlsson ifrågasätter också varför Säpo inte vidtog några åtgärder mot Guillou. Vad Guillou nu måste göra är enligt Ohlsson glasklart:

För Guillou återstår det tunga arbetet att lägga alla kort på bordet. För detta krävs ett oerhört stort personligt mod och självinsikt.

Jan Guillou ställde idag upp på frågor i Expressenchatten. Generöst kan tyckas, men jag tycker många svar var självklara och den pompösa tonen kvarstod i många fall. Men visst är det bra att han ställer upp istället för att gömma sig.

Relaterat:
Gunilla’s Travelouge – Monica Antonsson intervjuade Svein Tryti först
Svein Trytis värld – Svein Tryti tipsade Guillou och Bratt om IB-affären
Peter Bratt – Guillous lögner om IB-affären

Läs även andra bloggares åsikter om Jan Guillou, Peter Bratt, Bengt Erlandsson, Lars-Olof Lampers, Svein Tryti, Lennart Ohlsson, Säpo, IB, KGB, intressant?

Som f d polis vet jag hur farligt det kan vara att dra för långtgående slutsatser av indicier – men nog måste man anse att indiciekedjan som tyder på att Jan Guillou avslöjat IB på sovjetiskt uppdrag börjar se riktigt komprometterande ut.

Sedan tror jag å andra sidan inte Jan Guillou själv – ärligt och uppriktigt – anser sig vara spion. Fastän han t o m dömdes för spioneri. Han anser sig förmodligen enbart ha gjort sitt jobb när han lanserade scoopet om IB – oavsett vem som satte honom på spåret.

Om jag personligen skall tillåta mig tro något så anser jag det högst sannolikt att han fick uppdraget att avslöja IB från KGB.

Om jag skall fortsätta tro förstod han kanske inte ens själv att han fick ett uppdrag, utan trodde snarare att han fick ett uppslag. Med tanke på Jan Guillous uppenbart höga tankar om sig själv är det nog dessvärre så illa att han inte uppfattade att han stod till KGB:s förfogande – utan snarare att KGB stod till hans.

Men visst ser hela soppan illa ut för Jan Guillou; KGB har bevisligen odlat kontakten med honom i fem år. Det kan vi anse vara med sanningen överensstämmande eftersom t o m Jan Guillou själv erkänner detta. Han erkänner t o m att han fått betalt för att skriva artiklar på deras uppdrag.

Han har således enligt egen utsago ingått i vad man kan säga är KGB:s aktiva ’stall’ av inflytelseagenter eller ‘nyttiga idioter’ – välj själv, jag vet inte vilket som är värst. Enligt hans egen uppfattning var det dock inte ‘på allvar’, även fast han genomförde uppdrag mot betalning.

Så snubblar han då av en slump över möjligheten att skjuta en av de största motståndarna till sovjetisk underrättelsetjänst på svensk mark totalt i sank. Då anser KGB helt plötsligt inte att Jan Guillou längre är intressant att hålla kontakt med, utan avbryter samarbetet och låter honom löpa.

Tillåt mig att tycka att det låter lite väl långsökt.

“Ja, vi höll ju på med den där Guillou i fem års tid och betalade honom för att skriva lite insändare och så. Men vi släppte honom som kontakt, eftersom vi tyckte att hans idé om att med artikel eliminera vår störste motståndare blev bara för mycket. Vi hade ju i och för sig kontakt med honom för att han skulle skriva artiklar för att gynna våra intressen – men i det här fallet tyckte vi en artikel skulle göra alldeles för stor nytta för oss, så vi avbröt samarbetet med Jan Guillou omedelbart…”

Särskilt märkligt blir det att Jan Gulliou hållit tyst om sin KGB-hobby när han som SvD:s Per Gudmundson påtalar gjorde artiklar av betydligt harmlösare värvningsförsök från CIA.

Åtskilliga av våra offentliga mediepersonligheter tycks oavsett vad JAn Guillou gjort sig skyldig till eller ej gärna vilja släta över hans ‘ungdomliga oförstånd’. Förmodligen beror detta på att det alltid är svårt att tala illa om en vän, men samtidigt kan man inte annat än undra om det inte i vissa fall kan ligga mer bakom beteendet.

Med tanke på en stor del av våra mediegiganters politiska bakgrund är det måhända fler som dels a) tycker att Guillous agerande i att ta ställning för Sovjetunionen var helt normalt samt att det måhända b) finns fler som känner marken börja gunga under fötterna.

Att media för en gångs skull utför grävande journalistik, och dessutom granskar någon i den egna kåren är i sig unikt och ger i alla fall mig ett spirande hopp om en bättre framtid. Viljan att granska någon ur medieeliten stärker onekligen mitt hårt stukade förtroende för journalistiken. Låt det nu bara inte bli en engångsföreteelse.

SvD, DN

Jan Guillou tycks ha skaffat sig fiender genom åren. Framgångsrika människor gör nog ofta det. Och om man dessutom har en faiblesse för att behandla sina medmänniskor nedlåtande - något Guillou själv erkänt som en karaktärsbrist och som visade det sig så tydligt i relationen till Bratt nyligen – så blir det säkerligen fler som gläds åt ens olycka.

Det är kanske därför inte förvånande att så många vill tvåla till Guillou litet extra efter avslöjandet att han arbetat för KGB. I helgen fick jag påstötningar från åtminstone fem personer (jag minns inte riktigt om det var just fem  och tänker inte ta med siffran i mina memoarer eftersom det inte är viktigt – möjligen i pocketutgåvan bara) som frågade mig om Guillous rapporterande till KGB kunde vara brottsligt och om det fortfarande var brottsligt. “Det är ju landsförräderi!”, framhöll en person. “Är det inte fortfarande dödsstraff för spioneri?”, frågade en annan.

Nu vet jag inte riktigt varför de frågade mig. Jag är ingalunda någon expert på vare sig brott mot rikets säkerhet eller straffrättens preskriptionstider. Men intresset för den straffrättsliga sidan av Guillous agerande verkar stort och fortfarande, så här några dagar in på KGB-gate, fortfarande intensivt. I Expressen skriver en före detta chef för jättehemliga MUST att Guillous agerande “förmodligen var brottslig”. Det är en spännande debattartikel. Det är dock inte så mycket juridisk argumentation i Expressens artikel utan mer John Le Carré-spekulatoner kring bevekelsegrunder och strategier.  

Det stora problemet med att bedöma Guillous agerande ur straffrättslig synvinkel är naturligtvis att det är svårt att veta vad som egentligen hänt. Om det gått till på det sätt som Guillou själv framfört när han nu “lagt alla kort på bordet”  så kan det knappast vara fråga om någon allvarligare brottslighet. Det kan inte vara fråga om vare sig högförräderi eller grovt spioneri, som båda är brott med livstid i skalan. Möjligen kan det vara fråga om ett obehörigt befattande med hemlig uppgift, om det nu befordrades några hemliga uppgifter.

Men en sak kan vi vara säkra på: Om de beskrivningar av det inträffade som lämnats över huvud taget stämmer med verkligheten så har preskription inträtt för länge sedan. Och då går det inte länge att straffa någon hur mycket man än vill och hur mycket det än kliar i ansvarsutkrävarpekfingret.

I alla fall inte juridiskt.  

(Se de senaste förvecklingarna rörande IB-affärens upprinnelse här.)

Snart tillsätts, förutom EU:s president även EU:s utrikesminister, eller the High Representative for Foreign Affairs and Security Policy. Det är han som skall ansvara för EU:s gemensamma säkerhets- och utrikespolitik. För det skulle ju förvåna om den här posten skulle gå till en kvinna med tanke på kritstrecksdominansen i övrigt.

I artikeln “Redesigning foreign policy” framgår den enorma maktkoncentration det här är frågan om, något som blir tydligt när man läser arbetsbeskrivningen för denna Höga Representant vilken listar massiva maktbefogenheter som tillsammans med den just nu pågående extremhögervridningen faktiskt ter sig skrämmande.

De mest iögonenfallande är makten över militär och polis och det straffrättsliga samarbetet - samt unionens “yttre åtgärder”.    

“Polisiära och straffrättsliga frågor blir överstatliga: Beslut i dessa frågor ska fattas med majoritetsbeslut ochmedlemsländerna förlorar sitt veto mot nya lagar på området. Till exempel gränskontrollfrågor och straffrättsligt samarbete. Medlemsländerna kan dock begära att lagförslag ska godkännas enhälligt av EU:s stats- och regeringschefer om det tycker att det påverkar deras rättssystem alltför mycket.”

“om det tycker att det påverkar deras rättssystem alltför mycket” – det är lite för mycket grupparbete i 9:an över EU-upplysningen om fördragstexten för en stormakt med 495 miljoner invånare tycker jag.

I maktbefogenheten ingår även att implementera ministerrådets och det Europeiska Rådets beslut - en gigantisk verkställande makt. 

Det är således även han som kommer att tala med EN röst för hela Europa i internationella församlingar och  har vidare omfattande befogenheter när det gäller förslag till beslut om säkerhets- och utrikespolitiken och om att ingå bindande avtal med andra länder som måste följas av medlemsstaterna. 

Det intergalaktiska avståndet till folkviljan förstärks i och med att han, utöver att vara ordförande för medlemsländernas utrikesministrar,  även kommer att vara vice ordförande i EU-kommissionen.  Ingen maktdelning här inte.

“Double-hatting

The ‘double-hatting’ of the new high representative, which anchors the function both in the Commission and the Council of Ministers, is designed to address a problem that became evident years ago – a lack of strategic coherence between foreign policies driven by the Commission and by the member states.”

Det betyder således slutet för en självständig utrikes- och försvarspolitik för Sveriges del – neutraliteten och alliansfriheten är avskaffad under största möjliga tystnad.

Lissabonfördraget innebär att de nationella parlamenten överlämnat oproportionerligt stora maktbefogenheter till regeringarna som i sin tur lämnat över oproportionerligt stor makt till de folkrikaste ländernas regeringar - som i sin tur överlämnat oproportionerligt stor makt till två icke valda topposter – EU-presidenten och denna Höga Representant för utrikes- och säkerhetspolitiken samt ytterligare en icke vald instans: EU-kommissionen.

Italiens fascistoida regeringsparti och dess inrikesminister Franco FRA-ttini, har ju, med Berlusconi i spetsen förespråkat   Tony Blair till presidentposten vilket  för tankarna i den bestämda riktningen om att det, minst sagt,  handlar om att nyspråkligt axla George Bushs fallna mantel och skruva upp the “War Against Evil“. 

I kombination med Stockholmsprogrammet kan man här verkligen prata om ett fullskaligt förverkligande av SD:s  allra brunaste framtidsdrömmar. Storhetsvansinnet förtydligas när man hör t ex vad Frankrikes utrikesminister den 14 okt sa till Nationalförsamlingen:

“France’s foreign minister, restated the problem before the French National Assembly last week (14 October) when he told parliamentarians that the EU’s activities in Afghanistan were “too dispersed between the Commission, the EU’s special representative and member states”. This, Kouchner said, prevented the EU from exercising its political leadership. “The Treaty of Lisbon,” he concluded, “will help us take our rightful place.””

När man då tar del av vad Europeanvoice.com skriver om vem Angela Merkel kan tänkas komma att rekommendera för jobbet som Hög Representant,  närmare bestämt inrikesminister Wolfgang Schäuble, som enligt Europeanvoice.com “nått så högt det går inom tysk inrikespolitik”, så börjar håren rentav resa sig i nacken, med tanke på vad vi vet om honom då han ju sitter med i den nyspråkligt triumfatoriska Framtidsgruppen för Fred och Säkerhet:

“The Lisbon treaty would expand the potential to develop justice and home affairs policy-making at EU level, by ending national vetoes in areas such as police and judicial co-operation. Merkel may be tempted to put Schäuble in charge to take advantage of the opportunities offered by justice and home affairs, which is one of the fastest growing areas of EU policy-making.”

Just det, det var han som är “känd för att ha försvarat kriget i Irak, Guantanamo, tyska lönnmord på ‘terroristmisstänkta‘, och för att ha skapat den politik döpt till ‘Stasi 2.0′ i Tyskland. Kanske är det bakgrunden inom medicin som har gjort att han brinner för biometrisk datainsamling av individer. En av Europas mörkblåaste kristdemokrater, medlem i Christlich Demokratische Union Deutschlands.”

En oroande detalj i sammanhanget är då upprättandet av en särskild stab som kommer att stå till den Höga Representantens förfogande. Den bär det lite mer nyspråkligt luddiga namnet the European External Action Service. Vad kan det vara för något? Vad kan en sådan stab komma att pyssla med, vid sidan om den intensifierade krigföringen i Afghanistan, om man betänker vad som är “the fastest growing areas of EU policy-making”? 

Den kommer dessutom att stå fristående från både kommissionen och rådet, för att inte tala om folkviljan i Sverige. Vad den kommer att aktivera sig med är dock oklart, som så mycket annat i EU som beslutas helt utan folkligt mandat i raketfart över huvudet på oss, utan eftertanke och medborgerlig insyn. Lissabonfördraget säger bara att

“The organisation and functioning of the European External Action Service shall be established by a decision of the Council. The Council shall act on a proposal from the high representative after consulting the European Parliament and after obtaining the consent of the Commission” (Article 27(3) of TEU-L).”

Kanske allas vår EU-minister Cecilia Malmström redan gav orakelsvaret när hon i sitt glädjerop efter riksdagens förvånansvärt smidiga ratificering av Lissabonfördraget i november 2008 utbrast:

“Jag beundrar dem som efter andra världskriget hade modet att skapa den organisation som idag är EU, där grundtanken är att länderna ska knytas samman politiskt och ekonomiskt för att inte kriga mer. “

För självfallet är inte kriget i Afghanistan ett krig utan bara EU som gör ”insatser mot krig och katastrofer“ - till stöd för en regering som kommit till makten genom ett omfattande konstaterat valfusk - och just såna fredsbevarande insatser är EU:s och dess allierades sätt att “ta ett stort ansvar för utvecklingen i världen”. Ty, som Cecilia Malmström poängterade i sin slutreplik om Lissabonfördraget på Europaportalen, såna “insatser behövs och Sverige ska självklart vara en del av dessa insatser”.   

I kombination med de enorma befogenheter som den Nya Fredsbevararen kommer att få undrar man lite uppskrämt hur EEAS kommer att tolka sitt uppdrag att vara den Höga Representantens aktivt hjälpande hand?

“At the local level, trial-runs of double-hatting have been undertaken in Macedonia and towards the African Union. These pilot projects are perhaps best seen as a precursor of the Lisbon treaty’s other main innovation in foreign policy – the European External Action Service (EEAS). The new service, which is to be set up as a body with autonomy from both the Council and the Commission, is to “assist” the high representative in fulfilling his mandate, according to the treaty, and is to draw its staff from member states, the Council and Commission. The main outlines of the EEAS are currently being debated. Its scope, status, financing and staffing are all up for negotiation because of the Lisbon treaty’s vagueness. The travails of ratifying the treaty led to an unhelpful secrecy about anything to do with the EEAS…But the sense of haste and improvisation is less than ideal for laying the foundations of the EU’s new foreign policy.”

Och i denna tid av det allra sista rullande ordförandeskapet i den stundande sköna nya EU-världen - vilka “svåra frågor” är det då som den fjärde statsmakten ställer till politikerna i valrörelsen? Handlar det om att vi inom kort lyder under en vid det här laget mer än light-brun diktatur? Nej – det handlar om ”Risken för vänstervridning i det rödgröna samarbetet“ och om vad Jan Guillou hade för sig för 40 år sen. Den största omvälvningen i Europa i historisk tid förbigås med borgfredlig tystnad. Och blixtgordonhastigheten med vilken man totar ihop den här superstaten bådar inte gott.

Läs: Folkrörelsen Nej till EU – Nyhetsbrev Okt/2009: EU rustas upp till en polisiär kontrollstat, openeurope – “The Rise of Europe’s Surveillance State“

Läs även: DN1,   AB1,  SVD1,   Röda Malmö,   Newsmill,   Expressen1,  Sydsvenskan,   Ledarbloggen,  HD1,   SVD1,   Johan Westerholms blogg,   DN2,   Expressen2,   Expressen3,   AB2,   Expressen4,   SVD3,   Andersson på Kungsholmen,   DN3,   Karins värld,   Peter Andersson,   Scaber Nestor,   Cornucopia,   s-buzz,   SVD4,   Peter Andersson2,   AB3,   GP1,   SVD5,   Mitt i Steget,   AB4,   DN4,   SVD6,   AB5,   AB6,   AB7,   DN5,

Läs även: DN Europa 2009 – “Den nya utrikeschefen i EU får stor makt“, The Guardian – Tony Blair knew of secret policies on terror interrogations,  SR – Ekot: Europeiska högerextremister i allians,  DN – Två nya viktiga poster i Bryssel,  Lissabonfördraget.se – Unionens yttre åtgärder,  Europeanvoice.com – Redesigning foreign policy,   Democracy Now – Voices from Afghanistan, Folkrörelsen Nej till EU-Botkyrka: Trixandet med Lissabonfördraget fortsätter, eu4journalists – snabbguide till EU,   EU vill ha fler missions impossible - Deutsche Welle – world.de – The EU is ‘underperforming’ in the world’s conflict zones, (nya eurasiska krig efterfrågas av ministerrådet),   Konferensen mellan företrädarna för medlemsstaternas regeringar – Granskat av juristlingvisterna, Slutakt – KONFERENSEN MELLAN FÖRETRÄDARNA FÖR MEDLEMSSTATERNAS REGERINGAR, som samlades i Bryssel den 23 juli 2007 för att i samförstånd besluta om ändringar i fördraget om Europeiska unionen, fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen, har antagit följande texter, Europeiska Unionens officiella tidning: PROTOKOLL OM DET PERMANENTA STRUKTURERADE SAMARBETE SOM INRÄTTAS GENOM ARTIKEL 28a I FÖRDRAGET OM EUROPEISKA UNIONEN, Google om European External Action Service,  The Guardian – Security must not take from the poor,

Se tidigare bloggpost – Moderater med kärnvapen för fred – till höger om neutraliteten

“The role of the high representative (enligt Europeanvoice.com – Redesigning foreign policy)

• Appointed by a qualified majority of the members of the European Council with the agreement of the European Commission president
• Conducts the Union’s Common Foreign and Security Policy (CFSP) and Common Security and Defence Policy (CSDP) as mandated by the Council
• Contributes to development of CFSP by making his/her own proposals
• Be responsible for implementing the decisions of European Council and the Council of Ministers
• Chairs the Foreign Affairs Council 
• A vice-president of the European Commission
• Ensures the consistency of the Union’s external action
• Responsible within the Commission for responsibilities in external relations and for co-ordinating other aspects of the EU external relations
• In exercising these responsibilities within the Commission, and only these responsibilities, the high representative shall be bound by Commission procedures
• Represents the EU in CFSP matters
• Conducts political dialogue with third parties on the behalf of the EU
• Expresses the EU‘s position in international organisations and at international conferences
• May request an special meeting of the European Council for 48 hours’ notice (or more quickly in the case of an emergency)
• Be assisted in execution of his/duties by the European External Action Service (EEAS) and presents a proposals for the EEAS
• The Council will decide on high representative’s proposal for EEAS after consulting the Parliament and obtaining the approval of the Commission
• Can propose special representatives for a policy area in the field of CFSP
• Will regularly consult the Parliament on CFSP and will report to the Parliament twice a year
• Can propose creating start-up funds for military or civilian crisis management missions that are not paid for from the EU’s central budget
• Will ensure co-ordination of crisis management missions using EU and national resources in consultation with the Political and Security Committee (vilka är det? undrar man)

DELEGATIONS
With the entry into force of the Lisbon treaty, the European Commission’s 135 delegations around the world will be transformed into EU delegations representing all institutions of the EU.

In places where the EU has special representatives (EUSR), who currently report to the EU’s foreign policy chief, the post of EUSR will be merged with that of head of delegation and become part of the EEAS. The practice, known as ‘double-hatting’, is currently in effect in Skopje, Macedonia, and in the delegation to the African Union in Addis Ababa.

A similar arrangement in Kabul, supported by all member states, has been stymied by Commission opposition. Not surprisingly, Kabul tops the list of delegations where member states are proposing pilot projects for the implementation of the Lisbon provisions. The scene is set for a turf war between the Commission and the Council over these appointments.

Delegations will continue to include staff from Commission services other than the EEAS, notably trade and development. They will all work under the authority of the head of delegation.”

Kafka hälsar

- om jag bara hade gått till Säpo. Säger alltså Jan Guillou och drar en parallell till diplomaten Dag Klackenberg – “det var nästan samma sak som jag gjorde”.

Att på allvar kunna måla upp en sådan förgylld bild av sig själv är beundransvärt. Man tycker nästan synd om den gamle pösmunken. Vad blev det av honom? En hopsäckad sufflé.

Jan Guillou har hamnat i den för honom något ovanliga sitsen att vara på den anklagades bänk. Skadeglädjen hos somliga slår alla rekord och ropen “vad var det vi sa” ekar över nejden.

Hittillls har han med viss framgång kunnat försvara sig med sina journalistiska strävanden och sitt ungdomliga oförstånd, men frågan är om det håller längre.
Det finns de som har ordning på sitt minne och sina arkiv och nedanstående citat från en presskonferens efter ett nytt Guilloscoop, slår hål på det mesta av hans argumentation:
”Ni på FiB har redan gjort århundradets avslöjande om IB. Och nu klappar ni till CIA. Det är visserligen bara att gratulera. Men. Har det inte fallit er in att det finns en ännu större spionorganisation i Sverige? När tänker ni ge er på den?”

”Visst, KGB hade varit ännu häftigare. Har ni några bra tips på sådant som ni inte vågar publicera i morgonpressen, så vänd er med förtroende till Folket i Bild/Kulturfront”, svarade Guillou. (SvD)

Jan Guillous kvalitéer som skönlitterär författare kan ingen ta ifrån honom men som trovärdig samhällsdebattör torde han vara totalrökt.
Fallet kan bli tungt från de höga hästar han själv satt sig på
och även om vi skulle tro honom på hans ord att han aldrig varit en KGB-agent har han för evigt stämpeln nyttig idiot i pannan; och vem lyssnar på en idiot?

Det värsta som finns är hycklare, och det är kanske därför så många har svårt för dagens vänster. Rödvinsvänstern sitter på feta arv och babblar sedan om solidaritet och behovet av statlig kontroll för att jämna ut inkomster, dock ej deras. Socialdemokratiska och socialistiska politiker tjänar två-tre-fyra-fem gånger så mycket som en arbetare i månaden utan att egentligen göra något, men skriker högljutt om att högern raserar landet. Vilken höger? Den halva av befolkningen som anställde dig och betalar dina skatter, och nästan alltid tjänar mindre än en sossepolitiker? Lars Ohly skickar sin dotter till friskola, men vill förbjuda dig att skicka din, det är också en höjdare!

Men värst av alla dessa hycklare är kulturvänstern. Ni vet, de som av någon oförklarlig anledning får spaltmeter i våra tidningar där de vräker ur sig ren politisk propaganda under täckmanteln att kommunism är kultur. Det är ju ingen hemlighet att den politiska termometern på kulturredaktionerna varierar mellan en varm socialdemokrati på sommaren och en iskall kommunism på vintern. Oavsett var på skalan de placerar sig så har de dock en sak gemensamt som de alltid kan enas kring: Att USA är djävulen.

Per Gudmundson skriver en utmärkt ledare där han visar upp hur Guillou på lösa grunder attackerar CIA, samtidigt som han själv ligger och kramas med KGB i vattensängen på ryska ambassaden. Han ljuger kameran rätt upp i ansiktet som någon slags känslokall sociopat och hävdar att han minsann inte vet något om KGB. Sjukt!

Egentligen tror jag att man enkelt kan förhålla sig till politiska ideologier och dess mer eller mindre rabiata anhängare genom att se vad de tycker om USA, för det ter sig nästan oundvikligen som om de allra mest fasansfulla inriktningar ser just USA som fienden. Nazismen, Kommunismen, Maoismen, Stalinismen, Islamismen, Kejserliga Japan, och ett dussintal till av de värsta av de värsta ser jänkarna som fiende #1. Jan Guillou, självutnämnd Maoist med tiotals miljoner liv på sitt samvete, är säkert stolt över sitt sällskap.

Jan Guillou har framgångsrikt bagatelliserat Expressens spion-avslöjande som en “lek med elden”.

Men, som Peppe mycket riktigt brukar konstatera, skit flyter.

Tidningen Världen idag återpublicerar nu en gammal story, som bland annat berättar om polisens IB-förhör med Gulliou, bland annat det här brevet  från Jan “Abu Iad” Guillous till DFLP:

”Gunnar är under alla omständigheter mer värdefull i levande tillstånd än död. Även om jag vill att ni skall göra det klart för honom att han kommer att bli skjuten om han inte samarbetar, vill jag inte att han skall skjutas…

I min stora tidskrift vill jag avslöja en spion…

Det kommer att ha bättre politisk effekt för både dig och oss än om vi tar fysisk hämnd…

Straffet att bli avslöjad med namn, foto och allt och leva är tillräckligt svårt för att få honom att önska att du hade skjutit honom i stället…

Därför hade jag planer på att själv fråga ut honom (tillsammans med några andra kamrater i vårt parti – eftersom han också har infiltrerat partiet) och jag gjorde upp planer på att verkställa detta förhör på ett ganska drastiskt sätt. Det vill säga, att hota honom mycket strängt att välja mellan samarbete och, ja, du kan använda din fantasi.

Kommunistisk hälsning

Abu Iad”

Å här flyter både det ena och andra upp.