I EU råder ett kostymvälde i jämförelse med vilket det svenska gubbväldet bleknar – denna kritstrecksrandiga församling lyses endast upp av Agneta Merkel som färgklick, och hon är väl inte heller direkt någon som går i täten för att reformera detsamma.

Detta mansdominerade EU tycker Mona Sahlin är bättre lagstiftare än den svenska riksdagen, så bara för att hon är kvinna innebär alltså inte det att hon inte själv kan driva en högst kvinnofientlig politik, om man nu ska prata om det.

I Tjeckien har man t ex avskaffat alla dagis, i övriga EU-länder finns de knappt heller, därför avstår yrkeskvinnor i t ex både Tyskland och Italien i så stor utsträckning att skaffa barn, att det gett kraftigt demografiskt utslag.

Vad som i övrigt är att säga om Mona Sahlins agerande i och med ratificering av Lissabonfördraget är att hon därmed också visat tydligt ställningstagande för den lönedumpning till extremt låga nivåer som fördraget kommer att föra med sig.

I och med att ALLA rättigheter är underkastade de fria rörligheterna – till och med de som är INSKRIVNA i Lissabonfördragets rättighetskatalog, således även kollektivavtalen och strejkrätten – så innebär det, att om strejkrätten och kollektivavtalen strider mot de fria rörligheterna så gäller inte vare sig strejkrätt eller kollektivavtal.

Det är för att Mona Sahlin driver denna politik som hon överges av väljarna, inte något antifeministiskt drev.

Men de här ja-sägarna verkar för det första inte bry sig om löntagarna, inte heller om demokratin.

Lissabonfördraget som Mona Sahlin drev igenom tillsammans med högeralliansen avskaffar ju nämligen också den folkvalda demokratin, genom att riksdagens lagstiftningsmakt överlämnas till regeringen. Det blir då en eller ett par ministrar som får besluta åt oss i EU.

Socialdemokraternas toppar har sen länge frusit ut sina EU-kritiker oavsett hur många personvalskryss dessa fått.

Att säga ja till Lissabonfördraget är att säga ja till diktaturen.

I Tyskland är man mer vaksam - där har riksdagsledamöter inlämnat KRAV på att författningsdomstolen skall granska fördraget mot grundlagen, till skillnad från vårt eget Lagråds släpphänta granskning.

Ratificeringen är nämligen inte förenlig ens med vår grundlag, inte minst av det skälet att rättighetskatalogerna inte överensstämmer, och då är det inte tillåtet enligt vår grundlag att överföra mer makt till EU, ändå har man gjort det, beslutets legitimitet är ytterst tveksam, det bör därför rivas upp.

Lissabonfördragets rättighetskatalog är alltså underkastad reglerna för den inre marknaden och de s k fria rörligheterna, vilket innebär att mänskliga rättigheter och Europakonventionen inte gäller ifall konflikt uppstår med de fria rörligheterna, vilket Lavaldomen är ett exempel på.

De rättigheter som saknas i Lissabonfördragets s k rättighetskatalog men som däremot finns otvetydigt inskrivet i vår grundlag är följande:
1. Rätt till skydd mot hemlig avlyssning.
2. Rätt till skydd mot åsiktsregistrering.
3. Rätt till skydd mot godtyckligt frihetsberövande
4. Rätt att delta i demonstration på öppen plats.

JUST de rättigheter som man nu lagstiftar bort med FRA-lagen, tele- och datalagringsdirektivet, europeisk arresteringsorder m fl. I Berlusconis Italien föreslår man nu också lag som förbjuder anonyma bloggare, vilket innebär upphävande av punkt nummer 2.

Den som lämnade in kravet på granskning i Tyskland är ingen mindre än son till von Stauffenberg - officeren som utförde attentatet mot Hitler 1944, vilket kanske inte är så konstigt, med tanke på att Lissabonfördraget avskaffar demokratin precis på samma sätt som den tyska riksdagen gjorde på 30-talet; genom att överlämna riksdagens makt till regeringen som sedan kunde utse Hitler till rikskansler, som raskt sen införde lagar liknande de som nämnts här, och än värre, vilket den s k passarellen lämnar öppet för även när det gäller Lissabonfördraget.

Vem EU:s nya ‘permanenta ordförande’ kommer att bli har vi ingen aning om, vi vet heller inte vilka nya  majoriteter i ministerråden eller vilka nya partigrupperingar i Europaparlamentet, som kommer att bli följden efter de nya valresultat i de nationella parlamenten, som finanskrisen och massarbetslösheten kommer att kunna föra med sig.

Dock vet vi att extrema riktningar både till höger och vänster fått allt starkare stöd i hela Europa. Vad det får för konsekvenser i Europaparlamentet och överhuvud taget för vilka lagar som kommer att stiftas i EU återstår att se. Det enda vi kan konstatera är, att Fördraget och passarellen ger farligt fria händer att driva inhuman politik.

Bloggar i frågan: Högbergs tankar, Fi-establoggen: “Mona trycks ner och slaktas“, Viktor Bernhardz: Gröning – debattens lysande fyr, opassande: “När något är socialdemokratiskt“, Bloggvärldsbloggen, Dalman Eek: “Trist drev mot Mona“, walk the walk: “Armageddon för arbetarrörelsen“, HBT-sossen: “Vad har hänt med Aftonbladet”,
Ett hjärta RÖTT: “Gunnar Axén borde be om ursäkt”, Zac’s åsikter på ett fat: “Det enögda försvarsdrevet“,
Rolf Eriksson: “Ni kloka sossar – för Guds skull vakna upp”, Ulrika Falk: “Pinsamt, Norelius“, Erik Laakso På Uppstuds: “Snatter, paneler och kryssreferenser“, another day in paradise: “mona down and out?”, Åsikter om allt: “Snälla Mona, avgå inte – Alliansen behöver dig“, Ann-Sofie Wågströms Weblog: “Vill en del socialdemokrater inte att vi ska vinna valet 2010?”
Största Moderatstödet på 12 år/övriga allianspartier backar sakta ut ur riksdagen – så går det när man överger sina kärnvärderingar, socialdemokraterna kanske skulle passa på att lära sig av dem, då de håller på att backa samma väg/: SVD, SVD 2,SVD 3, DN, Aftonbladet,
Bonusfesten fortsätter

Se tidigare bloggposter: Tysklands domare gör ett bättre jobb än Lagrådet, En papegoja som imiterar så gott han har förstånd

Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, ekonomi, LO, socialdemokraterna, moderaterna, EU,

När jag var yngre var min högsta önskan att få vara journalist. Jag ville arbeta på Göteborgs-Posten och bevaka Frölundas matcher. Det skulle vara mitt liv. En dröm jag höll fast vid till jag var ungefär 15 år. Då tyckte jag att sportjournalistik verkade relativt enformigt. Jag ville istället bli en granskande journalist, såsom Janne Josefsson. Men efter några år ville jag istället arbeta med kommunikation och där är jag idag. Det jag funderar på nu är ifall alla de studenter som fortfarande söker sig till JMG kommer att ha ett arbete att gå till om 15-20 år?

Det har en längre tid nu spekulerats i diskussioner om traditionella medier jäntemot bloggar, om det var PR-konsulter som stod bakom mediadrevet mot FRA-lagen osv. Vad händer när journalisterna inte längre sitter på redaktionen och inte längre skriver för en tidning/radioprogram/tv-sändning utan i stället så finns nu journalister överallt. De sitter hemma i köket, arbetar på reklambyrå, PR-byrå eller varför inte som förskollärare?

Jag har skrivit förut att bloggandet håller på att bli mainstream, men är det inte ännu. När det gäller att ta till sig en nyhet så vänder sig de allra flesta till massmedia först. Några av dem går sedan vidare till bloggosfären och läser vidare, skaffar sig nya infallsvinklar eller gräver upp felaktigheter som kan tänkas ha kommit fram. Än färre går sedan och börjar diskutera sakerna på Twitter och där någonstans är vi nu.

Twitter, är dock inte mainstream och forfarande något som man i mediavärlden testar sig fram i. Därför blev det stor uppmärksamhet när Aftonbladets chefredaktör Jan Helin valde att twittra om olika etiska spörsmål på kvällstimmarna med sina följeslagare. Då transparens är ett nyckelord inom den nya sociala medievärlden fick detta till följd att vissa bloggar, exempelvis Mymlan, applåderade tilltaget och beundrade Jan Helins diskussion med Henrik Schyffert om huruvida man skulle publicera bilder på den döda bebisens grav som eventuellt hade fallit offer för en läkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Som sagt, en del bloggare älskade att Jan Helin delade med sig av “det goda”. Jag är övertygad om att han skulle kunna hantera besluten själv, vilket också Mymlan påpekar, istället för att slänga ut frågan till människor som kanske inte alls har någon som helst erfarenhet av pressetiskt arbete. Brit Stakston på JMW vände sig också emot detta förfarandet och jag tycker att det ligger en hel del i hennes resonemang. Frågan är alltså vad var Jan Helins poäng i det hela?

Men det finns även positiva saker med hur bloggande och mikrobloggande kan stötta de traditionella medierna och där konkurrenter kan enas om att samarbeta för en god sak. Likt den svenska samlingsregeringen under andra världskriget där alla partier, förutom kommunisterna, bjöds in att regera landet har nu flera tidningar startat ett samarbete för att på allvar uppmärksamma frågan kring den sedan 2001 fängslade journalisten Dawit Isaak i Eritrea. Ett mycket lovvärt initiativ förstås som sprids vidare av bloggare, bland annat Mymlan och twittrare. Och så är det nog. Ska Dawit bli fri inom en rimlig framtid så gäller det att driva en stark opinion och att skapa stor uppmärksamhet. Lyckas man med det är Dawit snart en fri man. Men det är inte bara i Sverige det ska finnas en större uppmärksamhet, även i Eritrea måste frågan uppmärksammas på ett tydligare plan än vad som nu är fallet.

Så vad kommer att hända med journalisterna om några år. Kommer vi alla att vara våra egna journalister och sprida våra egna budskap. Det är självfallet bra för det demokratiska samhället att alla som vill komma till tals får det. Sedan är det ju inte så att alla som säger något blir lyssnade på, men det handlar ju om hurpass väl man lyckas med marknadsföringen av sina kommunikationsbudskap.

Vad händer med medierna efter papperstidningen? Vad händer med internetmassmedierna? Kommer källkritiken att försvinna eller kommer källskyddet, som går ut på att en journalist aldrig någonsin röjer sin källa, i all transparensiver att försvinna likväl?

Många frågor. Det mest intressanta är ändå att bloggandet kanske ser en helt ny vår, på journalistikens bekostnad. Jag sade inte vilken vår. Definitivt inte denna i alla fall.

Uppdaterat: Den här bilden är tagen av Kalle Ahlsén, och alla som stöder kampen för Dawits frigivande får använda den gratis. Vi vill ju inte göra upphovsrättsintrång…

Och vet du vad, du kan hjälpa till!

Skicka DAWIT till nummer 72411, 72044 eller 72580. Du får då ett svars-SMS. Skicka det till alla dina kontakter.
Detta är frukten av ett samarbete mellan skånetidningarna Trelleborgs Allehanda, Sydsvenskan, Kristianstadsbladet och Ystads Allehanda.

Ett samarbete som i sin tur inspirerades av herrarna Helin och Mattssons twittrande i natt.
Via Twitter har vi också fått veta att också SvD är med på banan, och både Journalisten, Medievärlden och Dagen.se vill vara med i kampanejn för att få ut Dawit ur fängelset.

Här kan du följa utvecklingen i fallet Dawit på Twitter.
Här hittar du den gemensamma spellistan för Dawit på Spotify.
Snart kommer det att hända grejer på dawit.se också.

Sprid detta! Vill du hjälpa till med Expressens namninsamling kan du lägga in ett formulär i din egen blogg, Börja blogga förklarar hur.

Twittrar du om Dawit? Använd hashtagen #Dawit.

Mer nytt i kampen för Dawit: Lars Adaktusson är engagerad och kritisk mot UD.
Cecilia Wigström (FP) har dragit igång ett upprop i riksdagen.
Vår utrikesminister ignorerar. Björn Wiman är en av dem som engagerat sig i Dawit i många år.

Var med du också i kampen för Dawit Isaak.
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Uppdaterat: Och ikväll skrevs presshistoria, när Thomas Mattsson och Jan Helin, Expressen och Aftonbladet, möttes hos Adaktusson i Agenda och berättade om sin gemensamma kampanj för Dawit, den som initierades på Twitter för mindre än två dygn sedan. Och både DN och SvD är med på banan!

Uppdaterat: Här finns en alldeles färsk intervju med kabinettssekreterare Frank Belfrage, om varför det är så tyst om Dawit från UD.
Lisa har bloggat. Liksom Soraya, och hon är arg.

Läs även andra bloggares åsikter om Free Dawit Isaak, Twitter

Idag går så Thomas Mattsson och blir utnämnd till Expressens chefredaktör. Stort grattis, både till Mattsson men kanske framförallt till Expressen. Ta bara en sån sak som det här, Mattssons egen programförklaring.

Jag har bloggat en del om Expressens kampanj för Dawit Isaak.
Och jag älskar sättet Expressen verkligen försöker att få igång bloggvärlden och hur de använder sig av sociala medier för att sprida uppropet.

Därför är det fantastiskt att se vad Jan Helin idag gör, på just Twitter;

Reaktionerna låter inte vänta på sig:

Och så bäst av allt: Nytillträdda chefredaktören på Norra Västerbotten, Anette Novak, skriver:

Ja jävlar. Det här så fantastiskt spännande.
Tanken är svindlande, men tänk, tänk om kraften i de sociala medierna kan hjälpa till att frige Dawit Isaak som nu suttit fängslad 2736 dagar…

Sist apropå Helins twittrande, vi pratar lite om det i den här webbtevedebatten som nu ligger uppe.

Allt hänger ihop, och det är nu det händer.

Läs även andra bloggares åsikter om Twitter, Dawit Isaak, Sociala medier

Glöm inte att hälla vatten i mina hinkar.

Glöm inte heller Dawit Isaak.

Och om du vill ägna dig åt något mer egotrippat så haka på någon av musikutmaningarna. Tolv låtar om dig, eller fem låtar till din begravning.

Apropå gammelgäddor och andra bakåtsträvare – så här ska en skrivmaskin användas.

Sist denna snöiga söndag – en guldstjärna till Jan Helin.

Läs även andra bloggares åsikter om Internationella kvinnodagen, Jan Helin, Hjälp mig fylla hinken

Självklart gör han bort sig när han använder uttryck som “riktiga medier”.
Han uttrycker sig i vanlig ordning arrogant och nedlåtande mot de människor han skriver för, och det är så väldigt synd. Han kallas för självgod hycklare och det med all rätt.
Det är synd för att han en del riktigt viktiga poänger i sin text. Poänger som kanske skulle nått fram om han uttryckt sig något mer nyanserat.
Nu är ju inte nyanser Guillous starkaste sida, men det skulle inte skada om han också blev lite religiös så här på ålderns höst.

Problemet som uppstår när han formulerar sig som han gör är ju att hans poänger sågas lika hårt som dumheterna, att det budskap som finns där mellan raderna inte förmår tränga fram och att han faktiskt förstör för oss andra journalister som sliter dagligen med att försvara vår yrkesroll utan att förakta nyhetskonsumenterna.

För ett par saker har Jan Guillou så rätt i. Det är när han säger att “i Sverige förtigs inga stora frågor av medierna och det förekommer ingen konspiration för att undertrycka sanningen.”

Så är det faktiskt. Det finns tusen olika skäl till att vissa saker hamnar i medieskugga, men som journalist blir man så jäkla trött på konspirationsteorier om att vi skulle ha dolda agendor, vara köpta och gå i någons ledband. Det finns säkert enstaka journalister också i det här landet som inte har rent mjöl i påsen, men de är försvinnande få och dom har definitivt inte makt över vad de etablerade medierna rapporterar om.

Det som är så bra med bloggvärlden och det sätt gammelmedia börjat ta bloggosfären på allvar är just att liknande konspirationsteorier kan elimineras, eller i varje fall bli färre.
Medierna ska tåla granskning. Så är det bara.
Jag vänder mig emot Guillous slutord där han hävdar att gammelmedia förlorar makten om vi tar bloggosfären på för stort allvar. Visst gör vi det – men det borde inte ligga i en journalists intresse att ha makt. Däremot borde det ligga i en journalists intresse att ta fram och berätta sanningen. Om det sedan görs med hjälp av medborgarna via bloggosfären, om man väljer att belysa de ämnen som allmänheten undrar över även när de kanske inte uppfyller traditionella kriterier för nyhetsvärdering, då har också gammelmedia chansen att återerövra vårt förlorade förtroende hos medborgarna.

Guillou förnekar inte heller att FRA-exemplet är ett bra exempel på en bloggbävning som fått resultat. Att han i nästa andetag inte skräder orden när det gäller Marklund-drevet blir lite genomskinligt och visar att han här talar i egen sak, eller i Marklunds sak.

Det är tråkigt att han gör så. Det är tråkigt att en man som Guillou som trots allt har en del respekt med sig – även om det inte märks just nu i bloggosfären – sjunker till en så låg nivå när han har så mycket vettigt att säga.

Slutligen – vad gäller Helin och den kritik han mött efter intervjun i Dagens Media där han säger att det är skillnad på “riktiga journalister” och bloggosfären – den har jag redan kommenterat helt kort allra sist i den här postningen..

Läs även andra bloggares åsikter om Guillou, Liza Marklund, Gömda, Bloggdrev

Jan Helin tänker till och tänker stort.

Vad jag tycker om dagens traditionella massmedier är ingen direkt hemlighet (hänvisning 1 och hänvisning 2). Jag kan också tycka att bloggkulturen tar sig själv på lite för stort allvar även om den naturligtvis gör en hel del nytta och ställer traditionella medier på ända ibland. Ett riktigt bra exempel på det är när chefredaktören på Aftonbladet, Jan Helin, gnäller på bloggdreven (Dagens Media):

- Jag tycker att det är tänkvärt hur drevet har farit iväg åt ett håll, och drivits av en slags upphetsning över att vi nu äntligen har medborgarjournalistik och bloggar som styr upp mediernas skumma intressen. Det är inte riktigt så. Det här är en komplex historia, säger Jan Helin, och fortsätter:

- Antonssons granskning är intressant på en rad punkter, men man kan inte svälja den som sanning rätt upp och ner utan att prata med den andra parten. Jag kan tycka att väldigt mycket av drevet i bloggvärlden gör det. Det är en skillnad att vara journalist, då måste man vidimera det man vet.

Jo, journalister är ju just kända för att vedimera det de ‘vet’. Speciellt mediers opartiska hållning är  paradgren numero uno. Och komplexiteten, ja herregud, komplexiteten…. själva kärnan hos majoriteten av journalister.

Människans rationaliseringar är outgrundliga.

]]> http://bernthermele.wordpress.com/2009/01/20/darfor-vann-tv4-pk-debatten-igar/ Tue, 20 Jan 2009 18:48:02 +0000 bernthermele http://bernthermele.wordpress.com/2009/01/20/darfor-vann-tv4-pk-debatten-igar/  

I går debatterade Publicistklubben Liza Marklunds bok, Gömda, huruvida den var lögn eller sanning, och så vidare.

Måste erkänna att jag inte fattade särskilt mycket av debatten, mer än att röstläget var rätt uppskruvat vilket väl måste tolkas som att folk var väldigt upprörda, förmodligen över olika saker och förmodligen av olika anledningar.

Men eftersom jag nyligen var på Elle-galan så kom jag att fundera över hur en riktig journalist ska klä sig. Och här har du bildbeviset. En riktig journalist ska ha

1. skjorta eller t-shirt, men aldrig slips

2. kavaj

3. jävligt säckiga jeans, gärna skitiga

4, kraftiga dojor, vilket är bra att ha om man är grävande journalist.

Följaktligen är från vänster GP:s Gabriel Byströms, Aftonbladets Jan Helin, Newsmills Leo Lagercrantz och Expressens Björn Wiman riktiga journalister. Möjligen med frågetecken för Leo som inte har någon kavaj.

TV4:s Annika Widebeck bar som synes inte någon journalistuniform utan hade i stället valt en svart ensemble för kvällen, med tuffa mc-inspirerade boots och en tajt topp.

Även hon är en riktig journalist, tror jag.  Hon var i alla fall den enda i sällskapet som farit till Oxelösund för att undersöka om Marklunds är sann eller falsk.

Veckans bästa om Ipred: Och nej, det är ingen Piratpartist, det är ingen antipiratpartist, det är inte ens i en blogg vi hittar texten, även om den är skriven av eminente bloggaren Fredrik Wass aka Bison aka Kajen.

Veckans fundamentalist: Kommentarer överflödiga.

Veckans hemläxa: Ja det är så här man gör. Men då är man ju inte en stor bloggare på riktigt. En stor bloggare är däremot Blondinbella som haft premiär på sitt teveprogram.
Måste ses. Andra tycker också till.

Veckans igenkänning: Det är verkligen själva fan att man inte själv ska kunna uppdatera program i jobbdatorn. Jobbigt när man tagit hem den, och ett jävla slöseri med resurserna på IT-avdelningen när de som jobbar där måste springa skytteltrafik till oss för att fixa msn eller en ny version av Firefox… Fast jag ska inte klaga. I veckan blev jag betrodd.

Veckans igenkänning 2: Papper och penna. Ja. Jag älskar Molnet. Jag älskar internet. Men för mina anteckningar och för att hålla ordning på mitt liv finns inget som slår en hederlig kalender. Fast jag kör Moleskin. Jag använder också anteckningsböcker som jag väljer omsorgsfullt. Det ska vara tunt papper, ljusa ränder och inte för hårda pärmar. Spiralböcker går fetbort.

Veckans Spotifylistor: Ola har sammanfattat bra. Egentligen är det väl förra veckans listor, men vafan.

Veckans scoop: Nyhetstorka är en alldeles underbar blogg som jag rekommenderar er att lägga till i er RSS. Häromsistens tipsade dom om Linda Rosings chockerande avslöjande. Och så hittade jag denna favorit i repris.

Veckans gonnorétest: Jag har alltid undrat hur det känns, att vara kille och besöka ungdomsmottagningen. NegerDea svarar.

Veckans herewegoagain: Det är kul att Siewert tagit klivet ut i bloggosfären, men det är lite trist att han inte verkar ha mer än ett ämne att skriva om.

Veckans sunda förnuft: Relaterat till Andreas Ekströms jämförelse mellan Ny Demokrati och Piratpartiet kanske?

Veckans julklappar: Lilla Gumman skriver om julklappar man får av chefen. Själv fick jag handdukar. Går ju att använda i varje fall. Förra året fick jag lakan som jag inte tagit hem från jobbet än…

Veckans fegaste: Metro kickar Staël von Holstein. Nog för att en chefredaktör är ansvarig för innehållet, men en krönikör bör vara åtminstone något kontroversiell, och Holstein skriver knappast något som kan kosta Metro några fällningar eller stora böter. Andra som tyckt till om beslutet är Johan som är glad, Badlands hyena raljerar över det hela på Arvidfalk.

Veckans rätt: Emanuel har blivit utnämnd till Årets medarbetare på tidningen Dagen. Inte för att jag jobbar där så jag har några andra att jämföra med, men jag ser ju resultatet av hans jobb och är grymt imponerad. Och läser man hans blogg så inser man att han är en kille som både är sympatisk och har huvudet på skaft. Vilket tar oss vidare till:

Veckans eftertanke: Emanuel Karlsten skriver och jag har fått veta att han mådde rät dåligt när han gjorde det. Läs!

Veckans ADHD: Fröken F har skrivit tre inlägg som bör läsas av alla som har att göra med personer som har en bokstavsdiagnos. Och alla andra också förresten. Man kan ju ha liknande svårigheter utan att vara diagnostiserad.

Veckans fobi: Den där rädslan för telefoner. Jag kunde ha skrivit det här själv.

Veckans mediabråk: Det är onekligen humor när Otto Sjöberg, avgående chefredaktör från Expressen, svarar Mats Bergstrand på debattplats i DN.

Veckans kulturgräl: Det om Liza Marklund och Gömda. Jag orkar inte engagera mig men jag läser det som skrivs, och man slutar aldrig att fascineras över hur olika två personers upplevelse av samma sak kan te sig så diametralt olika. Vad det inte talas så högt om är Sydsvenskans artikel om det hela som skrevs redan för en månad sedan, av ingen mindre än Andreas Ekström. Märkligt att ingen hakade på redan då. Personligen konstaterar jag bara att jag läste boken för länge sen och tyckte den var extremt krattigt skriven till och med för att vara skriven av Liza som väl aldrig varit någon litterär virtuos. Historien, sann eller inte, skulle tjänat på att skrivas av någon med lite bättre språkhantering.

Veckans Visa: Jag beordrar er att gå in här och läsa själva. Kanske sjunga högt för er själva eller för familjen.

Veckans tävling: Somliga delar ut invites till Spotify, Mindpark kör lyxvarianten. Men först måste man ställa frågorna till en massa svar, i Webjeopardy. I potten finns en iPhone.

Läs även andra bloggares åsikter om mymlans lördagsgodis, Ipred, iPhone, Spotify, Bloggtips,

“2008 är media är INTE budskapet.

Det är vad den digitala revolutionen betyder.

Varför?
Internet är inget media. Jag upprepar: Internet är inget media.
Nätet är ett verktyg som bokstavligen bryter loss innehåll från fysisk media.
Eller om man så vill: befriar information från media.”

Intressant också att läsa postningen på Newsmill om de traditionella nyhetsaktörernas bevakning av jordbävningen i Skåne, Gammelmedia: Med sjumilakliv mot avgrunden.

På samma sajt hittar jag också En bloggare leder Svenska Akademien, apropå detta att Peter Englund kommer att efterträda Horace Engdahl som ständig sekreterare i Svenska Akademien. SvD:s intervju idag med sagde Engdahl är väldigt rolig att läsa, han verkar besitta en god portion humor och självironi…

Laag med Hjärta

uppdaterad 2010122 med ny video.

-följer den infekterade debatten ang Lisa Marklund och hennes ev över och underdrifter i boken Gömda/Asyl .

Tror jag att Liza marklund ljuger.

Nej. Jag har inget bra svar mer än jag vet inte. Kanske hon har slirat på sanningen. Och hon har säkert gjort sitt bästa utifrån vad hon förstod då. Hon kan ha blivit förd bakom ljuset själv också.

Men hon borde stöttat en annan framgångsrik kvinna i hennes egen bransch. Och Monica Antonsson har säker hon också gjort sitt bästa utifrån vad hon förstår.

Chefredaktör på Aftonbladet Jan Helin anger några argument varför de väljer att publicera några artiklar

Hur mycket i en roman är sant? Det är en klassisk fråga. ”Gömda” är marknadsförd som en sann historia. Och även om Liza Marklund aldrig påstått att varje detalj är autentisk så har de flesta läsare säkert utgått ifrån att ”Gömda” är helt sann. Det gör Monica Antonssons motbild relevant

Jag tycker det finns ytterligare en aspekt i sammanhanget, och ni som följt mig vet vart jag vill komma. Och det är det här med personnamn och personnamnsintrång.  Och varför är det ok att piratkapa personnamn och annat som är utpekande för en hel familj och komma undan med det?

Lisa Marklund “Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra så står det skrivet“

Jag har även hört repliken i en politisk thriller som gick på TV.  Jag förstår den bakomliggande tanken.  Men kära publicister vem ska hjälpa vem?

De som sitter i deckarakademier och filurar fram en spännande thriller. Eller ska vi  som kvinnor räcka ut en hand till andra  kvinnor som drabbats  av misshandel. Ska vi agera mänskligt  om de får reda på att det känns olustigt för en oinsatt figurant som av en händelse upptäcker att hon/han deltar någon sorts gestaltning. Usch! Det  oavsett om fru fortuna haft ett finger med i spelet eller ej.

Att människor är kreativa i sitt formspråk resp författarskap är inget att oja sig över tänker en del.

Men  s.k etikregler och även namnlagen borde ses över. Det är min bestämda uppfattning och jag hoppas att inte sista ordet är sagt. Känner mig som en riktig dumbella

Is it a crime med Sade för mina älskade trolldockor. Från live aid galan 1985

andra bloggar om Lisa Marklund Resumé sydsvenskan mer här och här i cosmo

Översyn av namnlagen  20101 20

infogat i blogpost 20100122

Kommittédirektiv En översyn av namnlagen Dir: 2009 /129 Beslut vid regeringssammanträde den 21 december 2009 Uppdraget ska redovisas senast den 1 mars 2013.

Egenartade efternamn

PRV och Skatteverket har påtalat att skyddet för egenartade efternamn bör ses över. Enligt PRV finns det att i samband med denna översyn jämföra med efternamnsskyddet i varumärkesrätten, bl.a. för att åstadkomma en gemensam terminologi.

Även institutet för språk och folkminnen har framhållit att begreppet egenartat efternamn bör utredas, bl.a. för att klargöra var gränsen mellan sådana efternamn och övriga efternamn går.

Kommittén ska mot denna bakgrund se över skyddet för egenartade efternamn och ta ställning till behovet av ändringar i regleringen.

När det gäller PRV:s önskemål om en gemensam terminologi i varumärkesrätten och namnrätten, bör det nämnas att det för närvarande pågår ett arbete i Justitiedepartementet att ta fram en ny varumärkeslag.

En strävan i detta arbete har varit att använda sig av samma terminologi som i namnlagen.

Vi fortsatte snacket efter sändningen, med chefred Jan Helin (Aftonbladet), chefred Aaron Israelson (nyheter24.se), forskare Niklas Långström och Björn Gävert. Apropå nätets roll i namnpubliceringsfrågan, med tanke på de senaste veckornas tillströmning av bloggar som publicerar namn och bild på brottslingar:

“Det här är någonting som flyttar gränserna för svensk offentlighet. Medieföretag har på gott och ont tappat monopolet på offentligheten. Och det här driver namnpubliceringar, det är jag ganska övertygad om.”

Säger alltså Jan Helin, chefredaktör för Aftonbladet.

Se hela inslaget här.

-

Uppdatering: Ser precis att omröstningen på sajten visar att 68 procent av alla som röstat är för namnpublicering av sexbrottslingar. Oväntat? Knappast.

Jan Helin skriver:

-Som vi [aftonbladet, min anm.] berättade i måndags förbjuder svensk sekretesslag myndigheterna att berätta det för dig. Den lagen gäller inte Aftonbladet. Vi är ingen myndighet. Vi kan berätta det vi vet om dessa män.

Detta är onekligen en intressant pressetisk fråga, och en fråga som berör många. Motargumenten mot publicering är att det får integritetskränkande konsekvenser och att det inte alls är säkert att en namn- & bildpublicering förhindrar några brott. En medial dom är dessutom en dom som kommer att förfölja en människa hela sitt liv.

Jag kommer att tänka på den 30:e november 1999. I kölvattnet av mordet på den fackliga aktivisten Björn Söderberg och en bilbomb i nacka bestämde sig chefredaktörerna från aftonbladet, expressen, svenska dagbladet och dagens nyheter att publicera ett och samma reportage. Man ville ta strid mot nazismen, sades det. Ett sextiotal personer med mer eller mindre tydliga kopplingar till antidemokratiska organisationer fick figurera med namn och bild. Det är något av ett undantag i svensk presshistoria.

Om vi lämnar tidens anda och våldsdåd därhän kan man fundera kring varför det skulle vara okej att hänga ut nazister, men inte sexförbrytare? I synnerhet återfallsförbrytare? Om nazisterna utgjorde ett hot mot vissa grupper skulle man kunna resonera att sexförbrytare med återfall i bagaget utgör ett stort, om än slumpmässigt, hot likaså.

Och när börjar allmänintresset egentligen ta över den pressetiska övervägningen om integritet? Nystartade nättabloiden Nyheter24 hamnde i blåsväder då man publicerade namnet på “artisten som misshandlade sin fru”. I tidens tecken då det är så pass lätt att ta reda på, menar N24:s chefredaktör Aaron Israelson.

Detta kommer att diskuteras med bland andra just Jan Helin och Aaron Israelson i kvällens SVT Debatt med Janne Josefsson. Förutsättningarna för både en intressant och känsloladdad diskussion är goda. Som vanligt i SVT 1, kl 22:00. Missa inte!

Skulle kunna bli intressant, inte minst utifrån det jag skrev igår, om att Helin och Aftonbladet borde ta diskussionen istället för att i smyg censurera både bloggen Kriminellt och de bloggar som länkar till den.

Läs även andra bloggares åsikter om debatt, kriminellt, censur

Ännu märkligare är det att bloggar på Aftonbladet som länkat till bloggen Kriminellt.
Det är ju inte så att Aftonbladet hör till de massmedier i Sverige som är mest kända för att vara försiktiga med publicering av mer eller mindre relevanta uppgifter om kriminella och personer som bara är misstänkta för brott.

Jag tycker som jag skrev igår inte att bloggen har något egentligt behjärtansvärt syfte. Men jag ogillar censur, som fan. Dessutom är en dömd brottsling en dömd brottsling och uppgifterna är fortfarande offentliga, så länge det handlar om det som står skrivet i domar och förundersökningar.

Istället för att censurera borde Aftonbladet ta tag i fenomenet och initiera en seriös debatt i ämnet. Kanske ägna sig åt gedigen journalistik, leta upp tidigare dömda personer som hängts ut i den egna tidningen och prata med dem om hur det påverkat deras liv.
Diskutera offentlighetsprincipen på ledarplats och i bloggar, kanske Jan Helin har en uppfattning?
Att i tystnad censurera är en dålig idé och ökar inte Aftonbladets trovärdighet.

Uppdaterat: När man talar om trollen. Helin har precis postat ett inlägg om gårdagens debatt i publicistklubben och ger sin syn på publicering av personuppgifter på sexbrottslingar. Han pratar också om konsekvensneutralitet:

• Om namn och bild på sexbrottslingar ska publiceras? Var drar man gränsen? En kvällstidningsredaktör är inte särskilt väl lämpad för sådana bedömningar. Hur ser du egentligen på journalistikens roll? (Medieforskaren Ester Pollack)

Mitt svar: Att dra den gränsen gör vi redan i dag. Det är ansvarige utgivares jobb. Det är svårt, men att regelmässigt avfärda brottslingar identitet som utan allmänintresse är en genväg som inte intresserar mig.
Min syn på journalistiken är att den är en integrerad del i samhället. Ingen frilöpande hög häst. Det gör att jag ihar svårt att tro på klassiska begrepp som konsekvensneutral (publicisten ska publicera utan att bry sig om vad det får för följder). Forum som Flashback och Pirate Bay är i bokstavlig mening konsekvensneutrala. De skiter fullständigt i vad för effekter det material de gör tillgängligt har för effekter. Det är den nya tidens oansvariga utgivare som bäst lever upp till den gamla tuffa myten – publish and be damned.

Läs även andra bloggares åsikter om Aftonbladet, Censur, Jan Helin, Kriminellt