Från Svenska Deckarakademins hemsida (28/11/09)

 ”Tre sekunder” blev årets bästa kriminalroman

Svenska deckarakademin har idag, den 28 november, utsett årets bästa kriminalromaner, deckardebutant och fackbok. Årets bästa svenska kriminalroman blev “Tre sekunder” av Anders Roslund & Börge Hellström (Piratförlaget) med motiveringen ”en explosiv tegelsten till roman som tar pulsen på samtiden”. Priset är från och med i år ett diplom tillsammans med ”Den Gyllene Kofoten” – som förstås är en förgylld kofot.

Ytterligare en gyllene kofot går till Andrew Taylor för hans roman “Det blödande hjärtat” (”Bleeding Heart Square”, Forum). Motiveringen är ”en kriminalroman om ondskans olika uttryck, fångade i en tidstrogen beskrivning av förkrigstidens England”. Taylors översättare Jan Malmsjö fick, tillsammans med Ulla Danielsson, Deckarakademins pris för berömvärd översättargärning.

Deckarakademins debutpris gick till Olle Lönnaeus för “Det som ska sonas” (Damm) med motiveringen ”en skrämmande småstadsskildring med stänk av Piraten”.

Övriga priser:

“Folkhemmets skuggbilder”. En kulturanalytisk genrestudie av svensk kriminalfiktion i film och tv (Ekholm & Tegebjer) av Daniel Brodén fick pris som bästa faktabok för ”en unik och initierad kartläggning av svenska kriminalfilmer och TV-serier”.

ITV:s produktion “Foyle’s War” fick ett specialpris för ”en verkningsfull historielektion i kriminaldramats dräkt”.

Två Grand Masters utsågs: Peter Lovesey och K. Arne Blom.

Pressmeddelande från Svenska Deckarakademin

Svenska Deckarakademin har idag, den 28 november, utsett årets bästa kriminalromaner, deckardebutant och fackbok.

Årets bästa svenska kriminalroman blev Tre sekunder av Anders Roslund & Börge Hellström (Piratförlaget) med motiveringen ”en explosiv tegelsten till roman som tar pulsen på samtiden”. Priset är från och med i år ett diplom tillsammans med ”Den Gyllene Kofoten” – som förstås är en förgylld kofot.

Ytterligare en gyllene kofot går till Andrew Taylor för hans roman Det blödande hjärtat (”Bleeding Heart Square”, Forum). Motiveringen är ”en kriminalroman om ondskans olika uttryck, fångade i en tidstrogen beskrivning av förkrigstidens England. Taylors översättare Jan Malmsjö fick, tillsammans med Ulla Danielsson, Deckarakademins pris för berömvärd översättargärning.

Deckarakademins debutpris gick till Olle Lönnaeus för Det som ska sonas (Damm) med motiveringen ”en skrämmande småstadsskildring med stänk av Piraten”.

Övriga priser:
Folkhemmets skuggbilder. En kulturanalytisk genrestudie av svensk kriminalfiktion i film och tv (Ekholm & Tegebjer) av Daniel Brodén fick pris som bästa faktabok för ”en unik och initierad kartläggning av svenska kriminalfilmer och TV-serier”.

ITV:s produktion Foyle’s War fick ett specialpris för ”en verkningsfull historielektion i kriminaldramats dräkt”.

Två Grand Masters utsågs:
Peter Lovesey och K. Arne Blom.

Övriga nominerade till bästa svenska kriminalroman var:
Ingrid Hedström: Flickorna i Villette (Alfabeta)
Tove Klackenberg: Dömd på förhand (Alfabeta)
Håkan Nesser: Maskarna på Carmine Street (Albert Bonniers förlag)
Veronica von Schenck: Kretsen (Ordfront)

Övriga nominerade till bästa till svenska översatta kriminalroman var:
Gianrico Carofiglio: På sannolika skäl (”Testimone inconsapevole”, översättning: Ulla Trenter, Schibsted, numera Telegram Bokförlag)
Guillermo Martínez: Lucianas långsamma död (”La muerte lenta de Luciana B”, översättning: Manni Kössler, Bonniers)
Deon Meyer: Jägarens hjärta (”Heart of the Hunter”, översättning: Jesper Högström, Weyler)
Denise Mina: I midnattens stillhet (”Still midnight”, översättning: Boel Unnerstad, Minotaur)

PRESSMEDDELANDE FRÅN SVENSKA DECKARAKADEMIN

Årets bästa kriminalromaner

Svenska Deckarakademin har nu utsett de böcker som tävlar om titlarna årets ”bästa till svenska översatta kriminalroman” – the Martin Beck Award – och årets ”bästa svenska kriminalroman”.

Nominerade till årets bästa svenska kriminalroman är:
Ingrid Hedström: Flickorna i Villette (Alfabeta)
Tove Klackenberg: Dömd på förhand (Alfabeta)
Håkan Nesser: Maskarna på Carmine Street (Albert Bonniers förlag)
Anders Roslund & Börge Hellström: Tre sekunder (Piratförlaget)
Veronica von Schenck: Kretsen (Ordfront)

Håkan Nesser har vunnit titeln hela tre gånger förut med En helt annan historia (2007), Kvinna med födelsemärke (1996) och Borkmanns punkt (1994). Har var dessutom nominerad 1995, 1997, 1998, 1999, 2000 och 2001. Även Roslund och Hellström är veteraner i sammanhanget med nomineringar 2005, 2006 och 2007. Ingrid Hedström vann debutpriset 2008, Tove Klackenberg 2002 och Håkan Nesser 1993. Klackenberg var dessutom nominerad till årets bästa svenska kriminalroman 2004. Veronica von Schenk debuterade förra året med Änglalik.

De nominerade till ”bästa till svenska översatta kriminalroman” är:
Gianrico Carofiglio: På sannolika skäl (”Testimone inconsapevole”, översättning: Ulla Trenter, Schibsted, numera Telegram)
Guillermo Martínez: Lucianas långsamma död (”La muerte lenta de Luciana B”, översättning: Manni Kössler, Bonniers)
Deon Meyer: Jägarens hjärta (”Heart of the Hunter”, översättning: Jesper Högström, Weyler)
Denise Mina: I midnattens stillhet (”Still midnight”, översättning: Boel Unnerstad, Minotaur)
Andrew Taylor: Det blödande hjärtat (”Bleeding Heart Square”, översättning: Jan Malmsjö, Forum)

Nykomlingar i sammanhanget är Carofigio och Martinez, medan Mina, Taylor och Mayer varit nominerade tidigare; Andrew Taylor tre år i rad (2002-2004) för sin Rothtrilogi De fyra yttersta tingen (”The four last things ”), Främlingars dom (”The judgement of strangers”) och De dödas mässa (”The office of the dead ”). Denise Minas Blodsarv (”The field of blood”) var nominerad 2006 och Deon Meyers Död i gryningen (”Dead at Daybreak”) förra året.

Årets bästa kriminalromaner utses vid Svenska Deckarakademins höstmöte i Eskilstuna lördagen den 28 november. Då utses även eventuell debutpristagare.

Den klassiska föreställningen om den fattiga blomsterflickan Eliza som blir en fin dam med rätt uttal tack vare professor Higgins är aldrig fel. Tidsepoken är 1912 i ett myllrande London. Och det lyckades man att gestalta på ett fenomenalt sätt på Oscarsteatern i Stockholm den 5 september 2009.

Dolly var på plats med sin mor och gudmor denna tidiga höstkväll. De hade köpt biljetten redan i mars. Teaterensemblens huvudroller spelades av en härlig Tommy Körberg, en underbar Jan Malmsjö och en imponerande Helene Sjöholm. Scendekor, dans och sång var imponerande av hela ensemblen. Replikerna smattrade i perfekt harmoni och skådespelarna gestaltade alla sina karaktärer med bravur. Föreställningen började klockan halv åtta på kvällen. Och skulle inte avslutas förrän vid 22.30 med entusiastiska applåder.

Dolly med sällskap hade, innan musikalen började, först ätit middag på det nya Clarion hotellet vid Norra Bantorget. Det nybyggda stora glaskomplexet var fräschare än vad hade Dolly föreställt sig. För oftast föredrog Dolly den äldre arkitekturen men ibland behövde ”man” hälsa på i sina motpoler, det vill säga i den modernistiska världen. Dessutom kunde Dollys mamma parkera bilen vid Norra Real. Så det var gångavstånd till både hotellet och Oscars.

Vid 17 tiden var Dolly, hennes gudmor och mor på plats i restaurangen www.aquavitgrillrawbar.com i Clarion Hotell. De blev positivt bemötta av en servitris som ledde dem till ett fönsterbord. Efter ett tag dök två olika servitörer upp som inte alls var lika trevliga som servitrisen. En stank sprit sa Dollys mamma. Den andra hade en besynnerlig humor och slet menyn ur händerna på Dolly. Dolly lyckades ändå beställa Toast Skagen till förrätt (som vanligt). Dolly kunde aldrig få nog av Skagenröra.

Dolly, hennes gudmor och mor passade på att fota varandra innan de skulle äta. Dolly och hennes mamma älskade foton på ett nästan överdrivet sätt. Ja, det hade Dollys far gjort med. Med andra ord så älskade man fotografering i Dollys familj och att ta hand om bilder och bevara möten i album.

Dolly(till höger) med sin gudmor på Aquavitgrillrawbar.

Så småningom kom maten in. Toasten var liten och torr men räkorna var rätt bra. Men det gick inte att jämföra med NK’s delikata Toast Skagen tidigare i veckan tänkte Dolly. Till huvudrätt valde Dolly och hennes gudmor Cesarsallad med kyckling medan Dollys mamma valde lax. Dolly valde till det ett rött vin som var en mix av tre kända druvor. En bättre servitris hade tagit över serveringen vid deras bord, hon var tusen gånger bättre och trevligare. Till efterrätt valde Dollys mor och gudmor en brownie, det vill säga en amerikansk kladdkaka tillsammans med en espresso. Dolly tog bara en espresso eftersom hon tog en förrätt i stället för efterrätt.

När maten var avslutad och efter att alla de senaste historierna var berättade för varandra så skulle de bära av något kvarter bort. Där på Kungsgatan skulle de få avnjuta en oförglömlig föreställning. Dolly tyckte att My Fair Lady denna kväll i Sveriges huvudstad var det bästa hon sett i Sverige.

Jag gjorde under den gångna sommaren en minnesvärd utflykt till Zarah Leander-muséet, inrymt i Häradshammars bygdegård på Vikbolandet i Östergötland. Muséet är beläget inte långt från Häradshammars kyrka, där Zarah själv och hennes tredje man, Arne Hülphers, är begravda. I närheten ligger även godset Lönö, där fru Zarah bodde från sin återkomst till Sverige 1943 fram till sin död 1981. På länken nedan sjunger Zarah Leander duett med Birgit Nilsson i TV 1977:

http://www.dailymotion.com/video/x76mic_zarah-leander-and-birgit-nilsson-si_music

Vi som tillhör en litet äldre generation är väl bekanta med den färgstarka divan Zarah Leander, som utan tvivel är en av Sveriges främsta sångartister genom alla tider och i sin genre fullt i klass med operastjärnan Birgit Nilsson. Vi minns Zarahs framträdanden i exempelvis “Hylands hörna” och Lasse Holmqvists “Här är ditt liv” i den svenska statstelevisionen och ryser med välbehag vid minnet av den av henne framförda “Vill ni se en stjärna”. Vi minns även anklagelserna mot henne om att ha varit nazist; hon levde och verkade trots allt i Nazityskland åren 1936-43 och umgicks i de högsta nationalsocialistiska kretsarna. Hon träffade Hitler själv, och propagandaminister Joseph Goebbels tillhörde hennes devota beundrare.

Underbara Zarah!

När Lasse Holmqvist en gång i TV frågade Zarah om hon varit nazist svarade hon med en rungande “nej”. Och det finns ingenting som tyder på att Zarah Leander någonsin var ideologiskt medveten nationalsocialist. Hur kan hon då ha levt, sjungit och spelat in film i Hitlers Tyskland under sju års tid? Svaret på den frågan kan delas in i två delar: dels ville hon göra karriär, bli berömd och tjäna mycket pengar; dels var hon en fullfjädrad politisk idiot. Zarah Leander hade anbud från såväl USA som England att göra sin lycka i dessa länder. Att hon ändå valde Tyskland bottnar i att det låg närmare Sverige såväl geografiskt som kulturellt och att tyska var det språk hon behärskade bäst. Politiska överväganden spelade ingen som helst roll i hennes beslut att flytta till Tyskland. Något som det naturligtvis finns all anledning att beklaga. Här följer en sånginsats i filmen “Die grosse Liebe” 1942:

http://www.youtube.com/watch?v=xp6l59mZojM

Zarah Leander är en av mina absoluta artistfavoriter. Hennes välmodulerade och kraftfullt uttrycksfulla contraaltröst var sensationell, vilket fick revykungen Ernst Rolf att anställa henne på stående fot efter att ha hört henne provsjunga hösten 1929. Rolf skall, enligt författaren Bosse Schön i boken Zarah Leander. Säkerhetspolisens hemliga akt (Bosse Schöns förlag 2008) ha sagt till den 22-åriga sångerskan från Värmland: “Ni var fanimej en överraskning, ni får rycka in på fredag när vi har premiär i Borås. 15 kronor om dan!” Den 27 oktober 1929 debuterade unga Zarah, 172 centimeter lång och med 41,5 i skonummer, hos Rolf i Borås anrika träteater.

Sara Stina Hedberg föddes i Karlstad den 15 mars 1907. Hon var rödhårig och blev tidigt närsynt. Fadern, Anders Hedberg, var en stabil karl om 140 kilogram och framgångsrik fastighetsmäklare under det att modern, Mathilda, var sprungen ur en släkt bestående av huvudsakligen godsherrar och ämbetsmän. Det skall tilläggas att fader Anders desslikes var musikalisk och en hejare på flöjt. Familjen var klart välbärgad och bodde i tio rum med egen tvättstuga. Det förväntades av unga Sara, som hade fyra bröder, att hon skulle gifta sig till ett högborgerligt hem  och skapa trivsamma levnadsförhållanden för make och barn. Den praktiska utbildningen härför inleddes omedelbart efter den åttaåriga flickskolan.

Men unga Sara Hedberg ville annorlunda: hon närde flickdrömmar om att bli aktris, en på intet sätt respektabel syssla vid denna tid. 1926, vid 19 års ålder, träffade Sara skådespelaren Nils Leander som gått på Statens scenskola och var premiärelev på nationalscenen Kungliga dramatiska teatern. Sara och Nils ingick äktenskap samt flyttade in hos Saras svärföräldrar – svärfar Pontus Leander var präst – i prästgården Risinge nära östgötska Finspång. 1927 föddes dottern Boel och 1929 sonen Göran. På lediga stunder lyssnade Sara Leander i smyg på radio – vilket ansågs vara höjden av synd i det rekorderliga prästhemmet – och fastnade särskilt för kupletten “Vill ni se en stjärna, se på mig”, exekverad av idolen Margit Rosengren till ackompanjemang av Ernsts Rolfs revyorkester. Sången handlade för övrigt om filmstjärnan Greta Garbo. Här undrar Zarah – på tyska – om kärlek kan vara synd:

http://www.youtube.com/watch?v=0zDL4j9haQ0&feature=related

Äktenskapet med Nils Leander knakade i fogarna och upplöstes snart, varpå Sara Leander flyttade till moder Mathilda i Stockholm med barnen. I tvårummaren på Torsgatan bodde även Saras två yngre bröder. Fader Anders hade avlidit året innan. I Stockholm debuterade Zarah Leander, som hon numera skrev sitt artistnamn, i revyn “Det glada Stockholm” och gjorde stor lycka. Sommaren 1930 blev Zarah av den legendariske Gösta Ekman erbjuden att spela titelrollen Hanna Glavari i operetten “Glada änkan” av Franz Lehar med Ekman i den manliga huvudrollen som greve Danilo. Leander lyckades genom aggressiv förhandlingsteknik dubbla den lön hon erbjudits av Ekman och fick den då hisnande summan av 6000 kronor i månaden.

Gösta Ekman spelade mot Zarah Leander 1930.

Några månader efter den lyckosamma debuten i “Glada änkan” ingick den frånskilda Leander äktenskap med journalisten Vidar Forsell, son till operachefen John Forsell. De närmaste sex åren etablerade sig Zarah Leander som stor stjärna i Sverige, och 1936 – samma år som de olympiska spelen i Berlin inföll – fick hon sitt internationella genombrott i operetten “Axel vor des Himmels Tor” som hade världspremiär i Wien i närvaro av bland andra Österrikes kansler Kurt Schussnigg.

Zarah Leander gjorde succé pyramidale i Wien; publiken hade aldrig hört tillstymmelse till något liknande, en primadonna som varken var sopran eller alt utan snarare tenor (lyssna till exempelvis Ernst Rolf eller Jan Malmsjö så förstår ni vad jag menar).  När Die Leander tre månader efter Wien-premiären spelade in sin första tyskspråkiga film, “Premier”, hade hon redan begått 138 operettföreställningar inför sammanlagt 210 000 personer. Den kedjerökande och fräkniga operettstjärnan från Sverige engagerades omsider av det tyska filmbolaget Ufa, men först sedan myndigheterna fått bekräftat att hon var så kallat renrasig. Zarah stod på tröskeln till det stora internationella genombrottet.

Zarah Leander accepterade således att göra karriär i det nationalsocialistiska Tyskland, där Adolf Hitler och nazistpartiet NSDAP hade tagit över regeringsmakten efter valsegern 1933. Men hon var mån om att hålla den politiska makten på armlängds avstånd och vägrade gå med i såväl Reichsfilmkammer som NSDAP. De tyska myndigheterna tvingades acceptera detta, eftersom de ville behålla sin stora stjärna. Det är ingen hemlighet att Zarah Leander tjänade för sin tid astronomiska penningsummor i Tyskland; hon blev därmed Tredje rikets högst betalda aktris. Sammanlagt gjorde hon 14 filmer för Ufa, filmer som givetvis spelade en betydande roll i den nazityska propagandan. Se nedan en länk till en sång med klart propagandistiska övertoner:

http://www.youtube.com/watch?v=p8D126NPTrU&feature=related

Zarah Leander träffade rikskansler Adolf Hitler veterligt endast en gång. Det skedde på våren 1939 efter sista inspelningsdagen av den antibrittiska propagandafilmen “Das Lied der Wüste”. Leander berättade om mötet i sina första memoarer Vill ni se en diva? (Wien 1958). Enligt den svenska sångerskans berättelse undrade hon, helt fräckt, om Hitler aldrig försökt göra något åt sin hopplösa frisyr. Hitler svarade att han försökt med allehanda pomador och andra medel, men att en ostyrig test envisades med att hänga ned i pannan. Renlevnadsmannen Hitler visade sig också ganska irriterad över att Leander ville ta ett bloss efter maten (hon rökte det svenska cigarrettmärket Stamboul, som hennes bröder försåg henne med).

Mer kontakt hade Zarah Leander då med den diaboliske Joseph Goebbels, som förgäves försökte få den svenska stjärnan i säng. Vid ett tillfälle skall Goebbels ha pikat Die Leander för hennes judiska förnamn, men den svenska stjärnan blev inte svarslös. Hon skall ha genmält: “Hur är det med ert eget förnamn; Joseph, det är väl klart judiskt?” I filmen till den här länken har Zarahs rollgestalt kärleksbekymmer:

http://www.youtube.com/watch?v=m20La_Sg4Dc

Medan hon gjorde karriär i Tyskland inköpte Zarah Leander egendomen Lönö på Vikbolandet i Östergötland (egendomen innehas i dag inom parentes av riksdagens talman Per Westerberg). Zarah insåg efterhand mycket väl att Tyskland skulle förlora kriget och att det då gällde att ha en tillflyktsort. Den 15 april 1943 lämnade hon således Tyskland och flyttade till Lönö, där hon småningom etablerade sig som herrgårdsfru tillsammans med sin tredje man, pianisten Arne Hülphers. Tidigt spreds rykten av illvilliga tungor om att Zarah Leander skulle ha varit nazitysk spion, och hos säkerhetspolisen finns en hel drös med rapporter som går ut på detta. Bosse Schön visar dock i sin bok att inget av dessa rykten var sant.

Detta hindrade inte att Zarah Leander drabbades av en veritabel hatkampanj när hon återvände till Sverige. Den välkände artisten och teaterchefen Lasse Dahlqvist i Göteborg försäkrade att han inte skulle anställa Leander ens “om de kastade henne efter mig”, medan revydirektören och kuplettsångaren Karl Gerhard kallade henne för “politisk idiot”. Sistnämnda omdöme menade Zarah själv var rättvisande. “Jag vet inte vad politik är och intresserar mig inte för det”, förklarade hon 1944. I stället, sade hon, hade hon valt sig själv och sin familj.

Zarah Leander med sin mångårige beundrare Karl Gerhard.

Om den bisexuelle Karl Gerhard kan det nämnas att han, enligt uppgift till mig av Leanders allt-i-allo Brigitte Pettersson, alltid var en hängiven beundrare av Zarah och hemskt gärna ville gifta sig med henne som han också – trots att han ideologiskt stod långt till vänster – försvarade mot angreppen hon utsattes för de första åren i Sverige efter hemkomsten. Leander nobbade dock Gerhard till förmån för sin Hülphers, som hon gifte sig med i Göteborg 1956.

Efter en tids “karantän” tog dock Zarah Leanders karriär upp sig igen, och på 1950-talet återvände hon till såväl Tyskland som Österrike och gjorde stor succé med skivinspelningar, revyer och konserter. Också i Sverige togs hon efter lång tvekan till nåder och kämpade på som artist in i det sista trots hinder som en tilltagande synsvaghet – i slutet av sin levnad var hon blind – och cancer. När hon dog på Danderyds sjukhus 1981 var hon 74 år gammal. Då hade hon 353 skivinspelningar bakom sig.

Sist en kort hyllning i bild och ton till denna stora artist med Tove Janssons och Erna Taoros “Höstvisa”:

http://www.youtube.com/watch?v=WrYnM5Dwldc

Blommorna, eller rättare sagt de gröna växterna, i lägenheten kan andas ut. Ny jord och en beskärning modell större har tilldelats de små liven. Nu måste jag bara sopa upp jordhögen på köksgolvet och peta bort jorden under naglarna. Dagens i-landsproblem.

Dessutom är jag törstig. Det får bli dagens u-landsproblem.

*****

Jan Malmsjö är en av de svenska artister som ska medverka på en hyllningsskiva till Leonard Cohen. Ingen dum idé då Cohen är en hjälte i det fördolda här i Sverige, ständigt i skuggan av Bob Dylan, Neil Young och Bruce Springsteen. Inte den lättaste trion att knäcka, men på min lista kniper han åtminstone platsen före Young.

Om Jan Malmsjö, Olle Ljungström, Jenny Wilson m.fl. lyckas höja den kanadensiske poetens status är tveksamt. Men så länge en enda persons nyfikenhet väcks och denne köper, låt oss säga Songs of Leonard Cohen och berörs på samma sätt som de flesta dödliga på denna jord…ja då är det ett projekt värt att sjösättas snarast möjligast.

Vore det inte fantastiskt om Jenny Wilson kunde ge sig i kast med Bird on a wire? A match made in heaven som det så fint heter på utrikiska.

Det är inte ofta jag uppskattar svenska filmer, men ibland händer det. Ett exempel är filmen Livet i 8 bitar (2002) av Jonathan Metzger och Pontus Klänge. Kanske är det för att den handlar om en annan sak som jag älskar – Nämligen TV-spel. Är man en ur Nintendogenerationen så är man..

1985 Gick en av våra största komiker tragiskt bort. Tage Danilesson blev bara 57 år gammal efter att en längre tid haft hudcancer. Två år senare gjorde hans bästa vän, Hasse Alfredson, en barnfilm som tog just upp fenomenet “döden”. Den filmen var Jim och Piraterna Blom.

Filmen handlar om den åtta år gamla skånepojken Jim vars pappa hastigt dör. Sorgen hos Jim är stor och hjärtskärande. Men hans fantasi är stor och vild. Som en slags behandling mot sin sorg börjar hans pappa dyka upp i hans fantasi. Pappan kommer med jämna mellanrum och berättar om alla sina fantastiska äventyr han upplevt sen han lämnade jordlivet. Det hela sträcker sig så långt att pappan tar med Jim på de otroliga äventyren han är med om – allt utspelas givetvis i pojkens huvud.

Jag vaskade fram ett klipp från filmen till er. Notera personen med det knallgula håret och skumma ögon. Personen som spelar honom är ingen annan än Ingmar Bergmans son Mats Bergman…

Min politska gärning denna den första maj har bestått i att jag återupplevt en gammal filmklassiker. Det är så att för nån vecka sen så fick jag låna en bok av en av mina högt värderade kollegor på kneget, denna förträffliga bok var ingen annan än Tage Danielssons Sagor för barn över 18 år, illustrerade av Per Åhlin. Den mest kända av dessa underbara sagor är kanske Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, vilken Tage gjorde film av tillsammans mer Åhlin. Några av favoriterna är Sagan om Elis Bengtssons datamaskin, Sagan om Frankensteins medeltal och Sagan om Romeo och Julia. Dessa sagor läste jag på bussen till och från jobbet och många av dem var så bra, så roliga och tänkvärda att när bussen var framme så hade man bara lust att sitta kvar och åka ett varv till. Humorn och iakttagelserna i sig gör boken värd att läsa, men det som verkligen förgyller, det som i mina ögon gör detta till stor litteratur, det är språket. Tage Danielsson kunde verkligen använda sig av vårt svenska språk på ett sätt som inte många kan.

Hur det nu är så blev jag sugen på att tillgodogöra mig något mer ur Tages fantastiska verk. Valet föll till slut på Släpp fångarne loss, det är vår!. Det var väldigt, väldigt länge sedan jag såg denna gamla fängelsefars, men det var ett kärt återseende må jag säga. Lena Nyman och Tage Danielsson som Frida och hennes vän, Ernst-Hugo som brottslingen Harald Hansson, Margaretha Krook som Haralds älskade Flora, Gösta Ekman som fängelsedirektören som ser allt, Hans Alfredson som fångvaktare Erlandsson och Jan Malmsjö som en av Haralds medfångar… det är ingen dålig samling skådespelare inte! Storyn ter sig idag mindre som en vass satir och mer som ett naivt charmigt resonemang av klassiskt Hasse&Tage-märke, och humorn är precis så bra som minnet ville göra gällande. Replikerna, scenerna och sångerna är underbara. Kommer ni t.ex. ihåg den här?

- Nämen se direktörn, som jag har längtat. Ah, direktörn ser strålande ut. Di grå tinningarnas charm.
- Det är inte charm, det är målarfärg.

Så vill du uppleva lite nostalgi, då ska du ta och beställa Släpp fångarna loss, det är vår!. Detta är en värdefull del av vår kulturskatt som du inte får gå miste om!

Title: Fanny och Alexander
Year: 1982
Director: Ingmar Bergman
Writer: Ingmar Bergman
Starring: Bertil Guve, Pernilla Allwin, Ewa Fröling, Jan Malmsjö
Music: Daniel Bell
Distinctions: Oscars for best foreign language film, cinematography, art direction/set decoration and costume design; formerly on IMDb’s Top 250
Synopsis: wealthy kids get a nasty step-father
Length: 188 minutes
How I saw it: on video (rented from Netflix), October 2008
Subjective Rating: 6/10
Objective Rating: 7/10 (points off for concept, story and pacing)

I actually enjoyed this movie a little, which is a big deal considering it’s exactly the sort of movie I tend to hate: European surrealism AND an epic period drama, simultaneously. So it’s probably pretty good. The story is basically good, but there are some significant problems with the cut. Apparently Bergman made a TV mini-series cut, which I imagine would be much better. As it is, the story seems incomplete, relationships aren’t clearly explained, sub-plots are unresolved, entire characters inexplicably disappear from the story about half-way through… Besides, if the theatrical cut is over three hours long, you might as well slice it up into several bits that can each be comfortably watched in one sitting.

As the Roger Whittaker interview the other week revealed, it’s not just us nobodies who are starstruck. For most stars there is always another star that they would like to meet, or are proud to have met.

Then there are the taxidrivers. They are always meeting famous people, but I’m not sure whether they manage to meet someone they actually admire.

Never having driven a taxi, I’ve not been able to say that I had so-and-so in the back of my cab the other day. But I have had them in my queue. When I realised that I needed a job to support myself in the midst of university, I was relieved, if not thrilled, to be taken on by the Post Office. So, I spent a number of years doling out money and stuff, while trying to decide what I wanted to be when I grew up.

The girls with the queues on my left and my right where squealing with excitement afterwards. ‘Did you see who it was?’ they said to me. Of course I did. In fact, I’d happened to look up earlier, and noticed that standing patiently in my queue, a few customers back, was Jan Malmsjö and had to calm myself down a little. But I managed not to botch the transaction. And I didn’t squeal. And he was like a normal person, which probably goes for most well known people.

Yes, I know you don’t know Jan Malmsjö. But he’s a big name actor in Sweden.

Alf Hambe was more of a regular, and he is a smaller fish. He’s the local (to me) singer and songwriter/poet, who’d come in and expect to find his car tax documents in the wrong post office.

These days we find him at the beach café we like going to, in his dressing gown, at times, with a beer after an early swim.

Den världsberömda Broadwaysuccén My Fair Lady handlar om den excentriske fonetikprofessorn Henry Higgins, som med sin vän överste Hugh Pickering, slår vad om att han på mycket kort tid kan förvandla den fattiga och obildade blomsterflickan Eliza Doolittle till en fin överklassdam. Detta genom att ersätta hennes ovårdade cockneydialekt med en mer aristokratisk sådan. 

Se Helen Sjöholm, Tommy Körberg och Jan Malmsjö som skapar magi i rollerna som Eliza, Higgins och Doolittle. För regin svarar Tomas Alfredson. Njut av stor orkester och fantastisk ensemble i denna klassiska uppsättning på Oscarsteatern.

De närmsta föreställningarna sker idag, imorgon, Lördag och Söndag.

vilket kommer att bli lite svårt nu de här första veckorna… men sen kommer det att bara fortsätta och fortsätta..

På jobbet var det lugnt.. vi tittade på när Jan höll sitt vackra tal och jag tror han överträffade sig själv.. för det var storartat… Fast det hade varit ännu roligare att se rubrikerna idag om han hade läst så som han ville själv…

Jag läste intervjun med en viss bloggare..
Ytligheten fortsätter..

På bloggen driver hon webbutiken Bellme, och snart släpper hon egen klädkollektion. “Den ska finnas i den hippaste affären på alla medelstora orter, så att folk som vill klä sig som stockholmare kan få göra det.”

Jag bara undrar om alla Stockholmare tänker så här.. Snacka om storhetsvansinne..

Sen vill jag då berätta lite om mig själv..

För två årsedan så såg jag ut så här:

I år ser jag ut så här..

Så jag kan bara tala om att mitt hår växer...

Läs även andra bloggares åsikter om pysan, hår, bloggare, Jan Malmsjö, nyår, tal, storhetsvansinne, skillnad, problem

idag har Nina…

* vaknat kring 10

* druckit blåbärsoppa till frukost & ätit ostmackor. frukostsurfade & köpte Hustle, säsong 2 på Tradera för 185 spänn (+ frakt 25, så det blev 210 kr, men detta är alltså en inplastad, oanvänd ny box, och en hel säsong, import dessutom, så: det är BILLIGT! och blev 70-80 kr billigare än köp från nätbutik, men just nu är det bara Discshop som har säsong 2 av serien, så..)

*betalt min årliga (well, terminsliga) medlemsavgift på 50 spänn till TDVF samt registrerat mig på deras nya hemsa, tdvf.se. Kan inte fatta att jag varit med i 3 år nu (att jag fan bott är i TRE ÅR!!!), och imorgon är första biljetterbjudandet för TDVF-säsongen som jag tar del av; premiären av operetten Glada änkan av Frans Léhar på Folkoperan i regi av Suzanne Osten. Blir andra gången jag går på Folkoperan på Söder (förra gången jag var där såg jag den uppmärksammade Zarah Leander-föreställningen Zarah – Beundrad och bespottad av Claes Fellbom & Anders Nilsson, som var mycket bra & snygg). Annars springer jag inte direkt på opera så ofta , har varit på Kungliga Operan typ en gång på nåt genrep för typ två år sen när jag gick på teatervetenskapen, men det blir oftast på TDVF:s teaterproduktioner jag dyker upp, men just därför är det faktiskt lite kul att just gå på just opera-erbjudandena, när de ibland kommer, eftersom man annars ju aldrig går på opera i vanligt fall (eftersom operabiljetter nästan alltid är ÖVERKLIASSIGT SVINDYRA, PRECIS SOM MUSIKALER OCH PRIVATTEATRAR GRRR!!!!, jmf med teaterbiljetter, särskilt om man ska gå på premiärer). Men för 50 spänn/termin får man gå GRATIS på en massa genrep & premiärer på Dramaten och Stadsteatern genom TDVF, och även ibland alltså få chans att se nån opera gratis då och då; vilket ju är kanon när man är lusfattig.!

*photoshopat avatar för skojs skull

*varit till posten och hämtat en kursbok som kommit med avi, som jag beställde från adlibris.com (tog EN dag! hej adlibris, ny stamkund här!! =)); Learning Web Design: A Beginner’s Guide To (X)HTML, STYLE SHEETS, AND WEB GRAPHICS av Jennifer Niederst Robbins, som jag ska ha till min lilla kvällskurs(halvfart, kvällstid) som jag tänker försöka gå, de dagar jag inte jobbar. Verkar bli kul, bra kursledare iaf och det lilla jag läst av litteraturen så verkar den okej, och som att det är bra förklarat………! Ska bli roligt att lära sig lite mer i alla fall och lära sig Dreamweaver & CSS (för jag kan typ bara grund-html & Frontpage sen tidigare)… jaja, vi får se…….!

*var på Åhléns och köpte en svart fyrkantig kruka till min Curcuma Siam Samba.

*monterat upp högtalare, så att jag nu ska kunna spela skön musik från min dator & CD-spelare med bättre ljud i hela rummet……… hehe.

*käkat kyckling&ris & currysås med äpplen i innan jag drog till södertörn och kursen 18.00-21.00.

*plåstrat om blåsor som Nina fick tidigare i veckan i tyvärr helt obekväma med skitsnygga stövlar som jag därför ändå måste ha *:)

*pratat och försökt lugna en mamma som är hyperorolig för att hennes dotter Nina ska bli ihjälslagen+våldtagen+knivhuggen+kidnappad+skjuten, etc. när Nina ska hem efter jobb på lördag som slutar 02.30. Men Nina lugnade lilla mamma med att hon kommer att kosta på sig att ta taxi om hon inte får följe med nån jobbkompis på tunnelbanan/pendel från mässan. Nån som har koll på vad en taxi-taxa mellan Kista & Sundbyberg kan tänkas hamna på? (senaste gången jag åkte taxi var typ två årsedan och då åkte jag från city till Lappkärsberget vid Stockholms universitet, då¨jag inte orkade släpa en madrass+massvis med packn ing som var MEGATUNGT på tunnelbanan.. men kommer inte ihåg vad det gick på nu.. och hur lång är det från City till Lappis, om man skall räkna kilometrar… det är 8 km mellan Sumpan & Kista iaf.. men vad kan det bli i taxa-väg då????????!!!!!!!!!!!!!)

*bloggat

………och nu skall hon äta kvällsfika & titta på ett par avsnitt av Life On Mars (från säsong1-boxen som hon köpte förrförra veckan =)).

Imorgon skall hon ringa hyresvärden (igen!) för hon har stopp i avlopp (igen!) under diskbänken, gå på arbetsförmedling och uppdatera handlingplan innan hon blir utskriven för all framtid & gå på operett på söder!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Nu när jag ska gå på Glada änkan, så är det på sin plats med lite Glada änkan-musik : först ett Glada änkan-operett-potpurri, här framfört av Jarl Kulle & Jan Malmsjö…………… dock tror jag Suzanne Ostens tolkning kommer att vara aningen annorlunda än denna mer klassiska uppvisning av sångerna i operetten. Ack om man hade kunnat få se Kulle som Danilo & Malmsjö som Hanna Glavari!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! =D

Kulle & Malmsjö går lös på Glada änkan:

(haha, FÖR härligt……… RIP Jarl Kulle.  )

Vilja-sången ur Glada änkan i en lite mer klassisk tappning, framförd av Zarah Leander:

Jävla banal text det där, haha, även om stackars Zarah gör vad hon kan!!! (men manskören där i mellanspelet är ju tjuuuuuusig, mmm =D)… Ska bli intressant att se vad Osten gör med den och om hon feminiserar texten, hehehe!!

Tja, jag får väl ta och klä upp mig lite extra i alla fall… känns alltid som man bör göra det lite mer när det är opera och PREMIÄR………..!!!!!

På våren 1947 fick journalisten Carl-Erick Holm (“Crick Holm”) i uppdrag av Medéns förlag att porträttera ett drygt fyrtiotal svenska skådespelare. Resultatet kom ut på hösten samma år i form av boken “På tu man hand med filmidoler”.

Så här lyder den inbjudande baksidestexten: “Denna lilla intima bok fyller en lucka i svensk uppslagslitteratur om filmens populära artister. Författaren ger här upplysande och roliga fakta om de filmstjärnor, vilkas namn Ni otaliga gånger läst på de färgglada bioaffischerna och vilkas ansikten blivit Er så välbekanta i skiftande roller. Ni får personlig kontakt med människorna bakom rollernas kostymering! Ni får ta del av Era filmidolers besvikelser och framgångar på deras så ofta mödosamma väg till ära och berömmelse. Många glada och trevliga stunder får Ni uppleva då Ni är på tu man hand med filmidoler.”

Det är i sin helhet en trivsam läsning. 6-7 sidor om varje filmidol, mest om karriären men även en del anekdoter. Några av bokens idoler hade börjat sina banor under stumfilmstiden (den låg ju bara två decennier bort) eller med resande teatersällskap, och andra var så unga att de skulle komma att fortsätta dominera film- och nöjesbranschen i flera decennier.

Urvalet av de porträtterade skådespelarna är högintressant, eftersom det så utmärkt återspeglar vilka som var i ropet 1947: Edvin Adolphson, Elof Ahrle, Elsie Albiin, Gunnar Björnstrand, Hilda Borgström, John Botvid, Gudrun Brost, Gunnel Broström, Sickan Carlsson, Eva Dahlbeck, Hasse Ekman, John Elfström, Annalisa Ericson, Lauritz Falk, George Fant, Sigge Fürst, Ludde Gentzel, Åke Grönberg, Eva Henning, Anders Henrikson, Karl-Arne Holmsten, Douglas Håge, Adolf Jahr, Stig Järrel, Nils Kihlberg, Alf Kjellin, Barbro Kollberg, Sture Lagerwall, Birger Malmsten, Thor Modéen, Maj-Britt Nilsson, Stig Olin, Edvard Persson, Nils Poppe, Artur Rolén, Arnold Sjöstrand, Åke Söderblom, Birgit Tengroth, Sonja Wigert, Gunn Wållgren, Tollie Zellman och Mai Zetterling.

För den som är intresserad av svensk 30- och 40-talsfilm är den här boken en skattkista. Flera av skådespelarna som finns med i boken är det svårt att hitta längre biografiskt material om på annat håll. Själv tycker jag att det är extra intressant att läsa om John Elfström två år innan den första Åsa-Nisse-filmen hade premiär – det ger en helt annan bild av honom.

Men vad har Jan Malmsjö med boken att göra? Han var knappast en filmidol redan 1947. Då var han bara femton år, även om han redan hunnit få flera års teatervana. Hans föräldrar var båda scenartister och det var på Hipp i Malmö som Malmsjö gjorde sin scendebut som nioåring. Något år senare tog han steget över till Malmö Stadsteater. 1946 var han med om sin första filminspelning, “Ebberöds bank”, dock i en så liten roll att Svensk Filmdatabas inte kan bekräfta huruvida Malmsjö syns i filmen eller är bortklippt.

Filmens värld måste ha lockat den unge Malmsjö. Även han ville vara på tu man hand med filmidoler. Även han ville “uppleva glada och trevliga stunder” med t ex Adolf Jahr som spelat huvudrollen i “Ebberöds bank”. Så Malmsjö införskaffade – eller fick i present – Crick Holms bok. Är vi helt säkra på detta? Låt oss förstora övre högra hörnet på det exemplar av boken som jag på antikvarisk väg fått tag på.

Det skulle förstås kunna vara en namne. Så för säkerhets skull jämför vi med hur namnteckningen såg ut några decennier senare, i detta fall på konvolutet till en vinylskiva som finns till försäljning på förträffliga Nostalgipalatset i Stockholm.

Visst har namnteckningen förändrats. Från en 15-årig bokinnehavares ordentliga handstil till den stora stjärnans snabba autograf. Grunden är dock densamma och den karakteristiska slutslängen på efternamnets “sjö” går inte att ta miste på.

HAHA!!! Hittade det här UNDERBARA guldklippet på YouTube.

På den tiden Dramatenskådisarna inte bara var pompösa, utan även kunde sin sak… Work that dress, Janne!!! xD

Hade tänkt begränsa mina frågelådor till en i veckan. Men jag fick en fråga nyss som kräver ett snabbt svar. Jag hoppas att ni lördagkväll till trots har något riktigt bra svar att komma med till den som hittade hit genom följande sökterm:

Är Jan Malmsjö frisk?

Och när jag ändå är i farten kör vi en bonusfråga som lyder:

Vad tycker folk om olika dialekter?

mymlans svar: Om göteborgska tycker vi att det låter lite korkat, skånska låter slött och trött och onyanserat, stockholmska låter drygt, värmländska bonnigt och den som kommer från timrå pratar sveriges mesta white trash-dialekt. Vackrast är norrbottniska och kriminellast låter söderslang medan den som pratar dalmål helt omöjligt kan vara ond eller elak.

Men eftersom tyckande är subjektivt bjuder jag alla andra att ge sina svar på vad de tycker om olika dialekter.

Andra bloggar om: jan malmsjö, dialekter, frågelåda

Jag har inte följt stjärnorna på slottet annat än de rubriker som finns online på kvällstidingarnas sidor. Jag följde i och för sig inte Big Brother heller.

Har personligen något större krav på innehållet i TVprogrammen än så för att ta mig tid.

Däremot har jag reflekterat över hur olika mottagandet på ovanstående program har varit.

När Big Brother var på tapeten upprördes många av att deltagarna var instängda i “TV-studion” och att det förekom mycket alkohol och umgänge på både det ena och det andra sättet mellan deltagarna. Ren förnedringstv. Aha – vissa likheter således.

Skillnaden är väl att deltagarna i Big Brother ville bli kända medan Slottsstjärnorna redan är det. Så kan någon förklara för mig varför kändisar utsätter sig för dylikt?

Crea Diem! / Susanne 

Skönt att det är helg och sol ute. Var ute och drack en latte. Nu härinne väntar en massa papper som ska ordnas. Veckan har varit bra. Dock var det mindre bra nu till helgen då jag blev väldigt förkyld. Att det ska ofta vara så? Ledig i två veckor och blir mottaglig för alla baciller när man är tillbaka på jobbet.

 Det har varit en del TV-tittande under helgen. Stjärnorna på slottet till exempel. Där slås jag av Jan Malmsjö. Vilken förhållningssätt han har. Har inte hört honom säger ett ont ord om någon annan deltagare. All negativ de andra säger om varandra försöker han omvandla till något positiv. Sist i går var han så fin när han inte tyckte att Peter Stormare inte skulle svara på frågan om hur många Dramatens skådespelerskor han hade legat med. Jan Malmsjö förklarade att Peter inte kan ljuga därför lade han sitt vetto till den typ av frågor. Jag blev imponerad. Vilken omsorg om andra. Inte minst om Peter! Jan Malmsjö är känt för att säga vad han tycker när han känner för det så därför är jag så positiv överraskad!

Jan Malmsjö, en mycket fin människa visar det sig!

eller var det fångarna på slottet?

Det verkar ha startat en ny såpa med svenska stjärnor (?) Vem definierar stjärnstatusen? Vid snabb överblick verkar det mest vara före dettingar. Bara för att man är kändis behöver man väl inte ha stjärnstatus, eller? Hur som helst – har helt missat detta.

Och lika bra är det…

För enligt Aftonbladet är det mobbing och enligt Expressen är det kärlek.

Jag vill bara tacka kvällstidningarna för att de påminner mig om att ta journalisters arbete med en container salt!

Crea Diem! / Susanne

Njuter av segerns sötma! Började 2008 med att slå mina päron i Femhundra sedan det nya året ringt in. Slutscore: Mamma – 95p (*fniss*), Pappa – 240p (nåja, respektabelt… inte. *mouahahahahaaaa*), Jag: 560p……….. !!!!!!! Whoa!!!!!!! HAHAHAHHAHHA.. sickna looooooosers. (ja, å jag är precis lika dålig förlorare som jag är dålig vinnare…! =D) 

Skålade sen med brorsan, å såg på en halv film.

Ja, och så till min dejt: Till min stora besvikelse hade Malmsjö inte alls de där brillorna på sig (se post nedan). Jag hoppas han inte har slängt dom, det vore sorgligt. Dock gjorde han en helt weird och omotiverad snurr (!) på scen innan han började läsa dikten + ändrade originaltexten i typ varannan vers. Slängde plötsligt in ett tö som ett rim på snö. Forsatte att improvisera lite här och där. Jag fattade inte. Vad var grejen?! Hade Malmsjö rökt på?!? Jag fattade inte riktigt poängen här måste jag säga… det lät inte direkt bättre… tycker nog inte jag.  Men…. jaja… innovativt…  eller… jaaa (?)

Fast såhär ska det väl kanske mer låta… dårå…

Jag måste säga att jag gillar Maggan mycket! Hon läste typ… normalt. Liksom bra normalt. Inte för mycket svängar, inte för pompöst, utan innerligt och personligt. Lyckades faktiskt göra den stela texten varm och tillgänglig. Ja och så har vi ju Kulle förstås… för Kulle var ju ändå Kulle!! Rydeberg & de Wahl var ju nu lite före min tid dårå… har inte hört/sett dem i sin helhet men dom låter helt klart sköna. Malmsjö ligger faktiskt lägst på listan just nu… Malmsjö håller ju på att balla ur… i Nyårsklockan… !

 Well, well.

Skål från Hälsingeskogen!

Denna afton har jag i år faktiskt en dejt med Jan Malmsjö. Men varför inte?

Hoppas han tar de här brillorna ikväll… det skulle förgylla en hel del! =)

Nyårslöfte? Ska fundera på det (som man säger man när man vill fega ur)

Igår när vi gick till stortorget för att vänta in Laleh-spelningen och Tinas ankomst så såg jag Jan Malmsjö. Haja så cool. Näe, egentligen inte. Han har blivit gammal, helt vithårig men han hade en beundrarskara som fick kramar och autografer(attegraf) av honom och allt såg så mysigt ut att jag ville kliva in där och kräva en kram av honom jag med men jag lät bli

Och Laleh. Åh. Jag blir så glad av Laleh. Jag såg inte slutet av spelningen men det jag såg: Åh. Laleh är så jäkla skön. Jag måste se henne live snart igen: Hon avbryter lite mitt i låten för att säga något om den “när jag skrev den här satt jag och…” och hon hoppar och viftar och ler rätt in i kameran och…. Me like Laleh. Missade ni Laleh så missade ni något väldigt bra. Bummer för er.