Aber unter´m Fell schnurrt sie

Jag blir så imponerad av Monica som skriver intressant om saker som inte rör skolans vardag, den jag själv är helt uppslukad av och den som tagit över mitt liv. Så befriande att läsa och tänka om annat! Det påminner mig om att det finns en värld där utanför min egen lilla snäva.

Själv skulle jag också vilja skriva ett inlägg som handlar om något annat än svårigheterna med den nya lärarrollen (jag borde ju åtminstone kunna skriva något inlägg om glädjen den nya lärarrollen också medför, men inte ens det har jag fixat). Hur som helst  kommer jag inte på något som rör sig i en annan sfär än skolfrågor på vardagsplanet.

Jag kunde ju kanske skriva något intressant om Egyptens sista drottning, Kleopatra VII, som jag just läser om. Men jag kommer bara att tänka på att hon visst inte var så vacker som alla tror, tvärtom såg hon ut visst ut som sin far farao Ptolemaios (eller om det var farfadern? det finns hur många Ptolemaios som helst) som var långt ifrån en vacker karl. Och att jag undrar hur man kan vara både en fyllkaja samtidigt som absolutist. Och att detta bara är ett exempel på hur motsägesfullt allt som skrivs om Kleopatra är – så motsägelsefullt att jag undrar över vitsen med en biografi över någon när man bara kan säga att antingen var det  si eller så var det så, för ingen finns det som vet.

Men å andra sidan är ju mitt eget liv också fullt av motsägelser, så det är väl precis så det är. Både i forntiden och nu, i (skol)Sverige, i verkligheten, i dag.

سایمون در قطاری که به لس‌انجلس میره هم‌صحبت زنی شده که به نظر نمیاد خیلی اون رو جدی گرفته باشه.

- من می‌دونم علت فلش‌فوروارد چی بود.

…

- دلیل اصلی‌ش چی بوده؟

 - علم یه کم پیچیده‌تر از این حرفهاس که همین جوری بشه گفت.

-  منم دختر پیچیده‌ای هستم! از پسش برمیام!.

- خوب، اصل قضیه اینه که بدونی سوپرپوزیشن‌های فیزیک کوانتومه…چیزی راجع به آزمایش “شکاف دوتایی” میدونی؟…راجع به گربه‌ی شرودینگر چطور؟!

اینکه نویسنده و کارگردان اپیزود ششم از سریال، عامه‌ی مردم رو به جای دختر مورد بحث نشونده‌ند، به این معنیه که این تعاریف و اصطلاحات، اصولاً چیزهایی نیستند که آدم‌های معمولی با هر تخصصی نیازی به دونستن‌شون داشته باشند. مشکل اینجاست که زمانی که سایمون شروع به توضیح دادن مساله‌ی گربه‌ی شرودینگر می‌کنه و بعد سکانس به سکانس این توضیحات، با لحظات جدل Janis با مرگ در هم آمیخته می‌شه، ذهن تماشاگر به شدت شروع به تحلیل صحنه و صحبت‌ها در کنار هم می‌کنه. سایمون توضیح می‌ده که یک گربه رو به همراه یک ماهی ساردین زهرآلود کنار هم می‌گذارند و منتظر می‌شن تا ببینند که گربه اون رو می‌خوره و یا اینکه زنده از آزمایش بیرون میاد. بعد هم براش توضیح می‌ده که گربه مذکور تا زمانی که او مچش رو باز نکنه، معلوم نیست که چه وضعیتی داره. و بعد هم ادامه می‌ده که علم کوانتوم می‌گه تا از نظر ما،‌ تا وقتی گربه رو نگاه نکنیم، او هم زنده‌ست و هم زنده نیست و اینکه نکته‌ی معجزه آسای علم کوانتوم اینه که همه ش به نظر تو بستگی داره که گربه زنده بمونه یا مرده باشه… و اونطرف،‌ بعد از دقایقی تلاناناش پزشکان برای بازگردوندن Janis به زندگی، موفق می‌شن و به این صورت، گربه‌ی اف‌بی‌آی زنده می‌مونه.

راستش به نظر من کم‌سواد که چهار پنج دفعه‌ای این تکه رو تماشا کردم تا سری از حرفهای سایمون و ارتباطش با زندگی یا مرگ مامور FBI دربیارم، توضیحات او (عمدی یا ناخواسته) به بدترین شکل ممکن ارائه شد. اما بعد از اینکه نگاهی به دو سه تعریف متفاوت از آزمایش گربه‌ی شرودینگر و ارتباطش با مکانیک کوانتوم خوندم، متوجه شدم که این مساله، فراتر از صرفاً یک سکانس ساده یکی دو دقیقه‌ایست.  در واقع، می‌شه گفت شالوده‌ی تمام بحث‌هایی که در فصل اول سریال انجام شده و می‌شه، برداشت و استفاده‌ی نویسندگان از همین مساله‌ی مهم فیزیک کوانتومه.

برای درک بهتر قضیه، اجازه بدید که کمی بحث رو علمی‌تر کنیم. البته برای اینکه موضوع قابل فهم برای همه (من‌جمله خودم!) باشه، سعی کردم از نوشته‌های فارسی که درباره موضوعات بالا تو اینترنت وجود دارند استفاده کنم. طبق مقاله‌ی آقای آرش عبدی در سایت‌شون، تفسیر کپنهاگن یکی از مهمترین تفاسیر مکانیک کوانتومه و طبق تفسیر کپنهاگن، یک ذره، تا هنگامی که اندازه‌گیری نشده نمی‌توان برای آن خصوصیاتی فرض کرد و یا حتی وجود آن را تایید کرد. به زبان ساده‌تر، واقعیت عینی وجود ندارد. این مسئله منجر به طرح اصلی به نام superposition می‌گردد .superposition می‌گوید که هنگامی که ما مکان یک شی را نمی‌دانیم، تا زمانی که دنبال آن شی نگردیم، آن شی به طور همزمان درتمام مکان‌های ممکن وجود دارد.

طبق این مساله،‌ تا زمانی که از وقوع یک پیشامد مطمئن نشدیم، تمام احتمالات رو باید بطور همزمان به حساب بیاریم.
  ما یک گربه زنده داریم و آنرا درون یک جعبه قرار می‌دهیم. در این مرحله شکی در مورد زنده بودن گربه نداریم. در مرحله بعد یک کپسول محتوی سیانید را داخل جعبه می‌گذاریم و جعبه را مهر و موم می‌کنیم. (از این بحث چه عاملی باعث می‌شه که مطمئن نباشیم که کپسول سالم می‌مونه یا می‌شکنه می‌گذریم که بیخود پیچیده نشه). در مدت یک دقیقه‌ای که در جعبه بسته‌ست، طبق Superposition، گربه همزمان میتونه مرده یا زنده باشه (یا حداقل اینطور تفسیر کنیم.) وقتی می‌تونیم از نتیجه مطمئن باشیم که یک دقیقه تموم شده و ما در جعبه رو بازکرده باشیم.

بسیارخوب، تدوین موازی بین توضیحات سایمون در مورد علت بروز فلش‌فوروارد و سکانس‌های بیمارستان… چطور بهم مرتبط می‌شوند؟ خوب، ما انتظار هرچیزی رو داریم جز اینکه جنیس جونش رو از دست بده. چرا که می‌دونیم که او فلش‌فورواردی رو تجربه کرده و شش‌ماه آینده‌ش رو بوضوح در اون دیده. اما تا زمانی که شش ماه نگذره، و به روز موعود فلش‌فورواردها نرسیم، در جعبه پاسخ معماها باز نمیشه و هر اتفاقی می‌تونه داخل این جعبه رقم بخوره. بنابراین، اینجا دیگه فقط موضوع جنیس و فلش‌فوروارد او نیست، این صحبت‌ها، کل مفهوم داستان فلش‌فوروارد رو تحت‌تاثیر قرار می‌ده و همه رو درگیر خودش می‌کنه.

البته که پیچیده‌ست، ولی وقتی بحث دنیاهای چندگانه هم وسط بیاد، (مشابه اون‌چیزی که در لاست شاهد هستیم)، پیچیده‌تر هم میشن! تو اون وضعیت، حوادث به طور کامل قطعیت خودشون رو از دست میدن… و این تمام اونچیزیه که فیزیک کوانتوم بهش تاکید داره. هیچ قطعیتی وجود نداره…

با این وجود، در اپیزود هفت، Cough مامور FBI خودکشی می‌‌کنه تا جریان بظاهر از پیش‌تعیین‌شده رو تغییر بده. در اپیزود هشتم هم شاهد هستیم که سایمون در رقابت با لوید، با اطمینان خاصی از تقدیر از پیش‌رقم خورده صحبت می‌کنه و اینکه او برنده‌ی رقابته، غافل از اینکه عدم قطعیت، یکی از کلیدی‌ترین پارامترهاییه که طبق نظریه کوانتوم باید بهش اعتقاد داشته باشه. حالا اینکه بعد از شکست، با حیرت به این اتفاق نگاه می‌کنه، جای تعجب داره.

بهرحال، فکر می‌کنم که صحبت‌های پیچیده‌ی ابتدای اپیزود شش، ‌کلید مهمی بود که نویسندگان، به تماشاگر دادند و حالا این با ماست که چطور از این کلید استفاده کنیم.

وبلاگ راهنمای فلش‌فوروارد را از طریق فید دنبال کنید

Som sagt, nu har jag varit lärare i tre månader. Examensbeviset har anlänt och jag tittar på det. Det ser snyggt ut. Och väldigt avlägset. Och inte helt relevant.

För där står inget om några poäng i hur man planerar lektioner nu när man inte har “all tid i världen” att planera och skapa eget material, som under VFU:n. Då när de didaktiska frågorna styrde och allt utgick från en medveten (om än inte alltid färdigtänkt) tanke.

Där finns heller inga poäng i kunskaper om hur mycket tid elevfrågorna, administrationen och föräldrakontakterna tar  - eller hur man hanterar allt detta på bästa sätt. Nog för att man själv måste skapa sina system och rutiner, men man kan ju var mer eller mindre bra förberedd. På gymnasiet när jag tänkte mig en ekonomisk och administrativ karriär då fick jag ju faktiskt öva mig i maskinskrivning. Det hörde liksom till yrket, inte bara de företagsekonomiska begreppen och teorierna.

Och inte ett ynkans poäng i hur man bäst placerar klassens individer och hur man möblerar  i klassrummet. Sådant måste man visst lära sig genom många omplaceringar och ommöbleringar.

Och inga poäng i hur man arbetar med att stärka gruppers samhörighet och samarbete. Eller i att lösa konflikter (och de är många bland hundratals unga människor, hur gulliga de än är!). Man får göra så gott man kan.

Och hoppas på, för alla nya lärares skull, att akademiseringen av lärarutbildningen inte fortsätter öka. Oerhört spännande kurslitteratur och tankar  – men ack så opraktiskt.

Nu har jag arbetat som lärare i drygt tre månader, och häromdagen kom mitt examensbevis. Det tog över 5 månader det.

Lång tid kan tyckas, men om jag utgår ifrån den senaste tidens egna erfarenheter, så förstår jag att ingen som  inte är insatt någonsin kan veta hur mycket arbete som ligger bakom producerandet av till exempel ett stycke papper.

I morse vaknade jag tidigt och tog itu med att kreera ett litet miniprov och bara det tog osannolika 2 timmar. Jag har också andra slags papper som  mottagarna otåligt väntar på. De undrar nog över varför det tar sådan tid och har ingen aning om hur mycket arbetsuppgifter varje dag rymmer. Att deras papper bara är en uppgift bland många på listan, listan som av nödvändighet måste omprioriteras varje dag.  

Så jag tror de ansvariga för mitt examensbevis gjort så gott de kunnat, precis så som jag gör. Problemet har bara varit att tiden aldrig räcker till. Inte för dem, inte för mig. Dessutom är examensbevisets guldbokstäver stora och granna, och det förstår man ju att det tar sin tid att få till.

Το μέλλον που είδε ο Mark και ο δολοφόνος με τα τατουάζ δεν είναι τόσο μακριά όσο νομίζει. Οι παλιοί λογαριασμοί του Simon και του Lloyd θα ξεκαθαρίσουν με μία παρτίδα πόκερ, ενώ ο Aaron θα μπορέσει να αποκαλύψει την αλήθεια πίσω από το θάνατο της Tracy. Η Janis αρχίζει να σκέφτεται καλύτερα την καριέρα της… άραγε αυτό που έχει και αυτό που θέλει συμπίπτουν;

I know it’s a cliché, but it applies to more than just the mandatory sensitivity training I have to take every two or three years.  I had a moment reading Chapman when the matter of “decision framing” was discussed.  People responding differently to problems that are framed in terms of perceived losses to those that are framed in terms of perceived gains, with risk averse tendencies in the gains situations and risk seeking tendencies in the potentially losing situations really struck a chord with me.  I’ve never specifically called it out or otherwise paid attention but it really seems to be true in my experience.  Maybe I’m over-reacting but being aware of that is a great tool to use, or in some cases a big problem to avoid, in a myriad of situations.  I’m on board with the “mood maintenance hypothesis” of Isen and Patrick, 1983.

The Chapman piece was well written, interesting and relevant to the study at hand.  I appreciated it.

The Salas et.al piece was also appreciated in that it placed a light on teams/groups that had otherwise gone unnoticed as far as I have been concerned.  The lessons learned were especially helpful in capturing the essence of what the intentions of the article were and aided in making the points more understandable.

såväl som diskussionen om lärares arbetstid (som jag bl.a. läst om i SvD via en länk hos Marie E, se här) så kommer jag inte skämmas ett dugg för alla lediga veckor.

Jag har nämligen till min 55 timmars-vecka (minst) lagt 10 timmars helgarbete. Och timmarna kommer bli ännu fler nästa vecka, även om jag skulle kunna ta helgen ledig.

Nu är jag rustad för veckan som kommer, och mer därtill. Har både en planering för veckans alla lektioner och material färdigställt. För resten av terminen har jag för vissa klasser allting klart och för resten en grovplanering i huvudet (låt den stanna där!). Det känns oerhört skönt! Resterande planering får vänta tills den långa, långa att göra-listan betats av.  Listan med det administrativa och elevvårdsärendena.

Och ganska njutbart har det varit att planera,  jag har känt mig som en riktig lärare – en sådan som jag inte alltid kan känna mig som eftersom tiden för att planera lektionsinnehållen är en sådan bristvara. I skolan! Helgalet!

Som ny tar förstås saker och ting längre tid för mig än för de med rutin. Men de rullar inte tummarna precis, de heller.

Från och med i dag (i kväll) är jag glögglyriker och kommer så att förbli till någon gång efter nyår. En härlig tid att se fram emot!

Hela världen blir så varm, väldoftande och (som maken sa) bedövande och skönt sövande.

Har nästan helt lyckas förtränga nästa veckas 19 oplanerade lektioner (och de övriga, ännu lika oplanerade, 5 veckorna fram till jul), de 3 kilona rättningar så väl som de de 14 återstående utvecklingssamtalen.

Alkoholromantik är so not PK, men vem bryr sig? I glöggens rosa skimmer är allt OK.

Och novellen som den unga, fantastiska skribenten skrivit på elevens val glädjer än – och lika varmt som glöggen.

Atceros, ka Jānis jau kādu laiku gribēja šo ideju īstenot, tad nu lūk beidzot viņš to arī ir izdarījis – Jāņa Podziņa fotogrāfijas ir pieejamas viņa oriģinālajā portfolio. ŠEIT. Apsveicu ar īstenoto, novēlu turpmāku attīstību un daudz labu bilžu no ielām ziemā.

Jag träffade inte mina kära med-metabolister i fredags för jag var alldeles för trött. Jag promenerade inte med min bästis i helgen för jag hade inga krafter kvar. Jag ringde och lämnade återbud till middagen med mina kära barndomsvänner i kväll för att jag var för trött och för att jag inte ville bryta upp mitt i skrivandet av omdömen.

Jag har inte mycket till liv utanför skolan just nu, och det är inte bra. Det blir man inte piggare av, precis, och det är nog en riktigt dum sak att prioritera annat före vännerna.

Men min högsta prioritet nu är att göra vad som måste göras och överleva på kuppen. Det är tur att eleverna är tillbaka nästa vecka, så det blir lite skoj.

Jag undrar vad elever, föräldrar och kollegor samt Skolverket skulle ge mina skriftliga omdömen för omdöme?

Behöver jag säga att när jag skriver dessa omdömen lider, svettas och att skallen knakar och fingrarna krampar?

Vem ska man tro på, tro på, tro på när / orden är, ja, mer sådär / nån annans å inte era egna?

.

.

Vad som verkligen fick mig att höja på ögonbrynet häromdagen var artikeln om riksdagsledamöterna och “deras” motioner …

Förlåt alla de elever vi förolämpat när vi skrivit om och gjort ner kåppypejstandet och wikipediandet i skolan! Ni är ju helt klart inne på ett, visserligen tokgalet men ändå helt, rätt spår!

Tänka sig!

Jag visste att det var mycket att göra, och att det första året är det jobbigaste. Men att det var  s å  o e r h ö r t  mycket att göra, det hade jag faktiskt inte kunnat föreställa mig. Dagar när jag sitter ner i en kvart under lunchen och i övrigt ständigt är på fötterna, och tilltalar och blir tilltalad o a v b r u t e t.  Och jag är ändå mycket van vid stressiga jobb och många bollar i luften. Fast då satt jag still.

Jag har försökt några gånger att anteckna vad jag gör, det vore intressant tycker jag. Men jag har som längst kommit till klockan halv tio. Sen har virvelvinden blåst än mer virvligt och anteckningarna fäster inte på något papper. Man skulle ha en slags tidsstudieman bredvid sig en hel dag som höll koll på görandet. Dels för att arbetstempot är löjligt och man borde kunna visa på hur det kan se ut, dels för att det vore roligt att ha dokumenterat vad det var som hände när hela dagen är som minnet av en tornados framfart.

Förra veckan var jag besviken på mig själv för då gjorde stressen och tröttheten mig till en halvgrinig typ för många gånger, men den här veckan har jag mest bara virvlat med. Ofta med ett (måhända lite desperat eller kanske lite imbecillt) leende. Men jag har varit nära gråten också när jag stiger upp och tänker på dagen jag har framför mig och allt jag har att göra. Tack och lov har jag snabbt kommit över det.

Nu är det höstlov, vilket inte innebär färre arbetsdagar. Men tystare kommer det att vara, och jag kommer att kunna börja med en sak, fortsätta med den utan att bli avbruten och komma till ett avslut. Najs!

Men det är ju sjukt att jag ser fram emot en vecka UTAN eleverna – det var ju med tanke på dem jag valde mitt nya yrke … Inte för att administrera mera. Det var ju det jag valde  bort!

Šonedēļ kinomānus gaida tikpat raibs filmu piedāvājums kā rudens lapas. Sāksim ar to, ka Latvijas pirmizrādi piedzīvo rudens populārākā filma Amerikā “Mākoņains. Gaidāms kotlešu lietus”. Animācijas filma, kas domāta visai ģimenei ir dublēta latviešu valodā un izpelnījusies ne tikai milzu skatītāju atzinību, bet arī ļoti labas kinokritiķu atsauksmes.

Otra filma ir tikpat nozīmīga, taču jau pilnīgi citā veidā. Proti, Larsa fon Trīra jaunā filma “Antikrists”, kas savu pirmizrādi piedzīvoja Kannu kinofestivālā izraisīja milzu strīdu un kaislību vilni, kas nenorimst jau pusgadu. Rezultātā, filmu visai droši var saukt par skandalozāko arī visa gada kontekstā. Kas gan šajā filmā ir tāds, kas tik ļoti tracina daļu tās skatītāju? Kas noveda kādu filmas skatītāju Ņujorkas kinofestivālā līdz drudžainiem krampjiem? Skaties “ Kinomāniju” un varbūt tieši mēs tev palīdzēsim saprast – Tu esi šīs filmas skatītājs vai neesi? Filmas režisors dānis Lars fon Trīrs būs arī mūsu raidījuma zvaigzne. Lai arī viņš nav aktieris, patiecoties viņa filmu oriģinalitātei, Trīrs noteikti ir savu filmu lielākā zvaigzne pat tad, ja pie viņa filmējas pati Nikola Kidmena. Viņš ir arī neparasta, dīvaina un noslēpumaina personība, kas arī bez savu filmu radītajiem skandāliem, regulāri ir dzeltenās preses uzmanības centrā. Kas viņš tāds ir un kāpēc uzņem šādas filmas? Arī uz šo jautājumu mēģināsim rast atbildi mūsu raidījuma rubrikā – “Kinozvaigznes portrets”.

Vēl stāstīsim arī par Ziemeļvalstu filmu dienām Rīgā un mēģināsim saprast, kuras no filmām ir tieši jūsu uzmanības vērtas. Pārsteidzošajās ziņās uzzināsiet, ka tikai dažus gadus pēc “Rīgas sargiem” top jauna filma par Bermonta armijas uzbrukumu Latvijas Republikai. Kāpēc vajadzīga vēl viena filma par šiem notikumiem? Ar ko viņa būs labāka par “Rīgas sargiem?

Jūsu KINOMĀNIJA

www.kinomanija.tv

Anna Rozīte.

Mācījusies žurnālistiku LU Sociālo Zinātņu Fakultātē, tomēr uzskata, ka visu ko zina un prot ieguvusi praksē. Strādājusi par modeli gan Latvijā, gan Itālijā. Sapņo filmēties kādā seriālā. Ikdienā visvairāk skatās animācijas filmas un viennozīmīgi lepojas ar to.Darbojusies ar jauniešiem un sportu saistītos TV projektos, vadījusi pasākumus un strādājusi radio.Popularizē pozitīvu domāšanu Latvijā ar portāla pozitīvaszinas.lv palīdzību.

Jānis Strapcāns.

Mācījies J. Vītola Latvijas Mūzikas Akadēmijā par kordiriģentu. Strādājis par mūzikas skolotāju, kora vadītāju, modeli, aktieri, radio balsi, dīdžeju, TV raidījuma vadītāju. Bērnībā sapņojis kļūt gan par Brūsu Lī, gan Rokiju, gan Čaku Norisu, gan Robinu Hudu.Pašlaik patīk dokumentālais kino.Grupas H2O solists.Spēlē klavieres, ģitāru, saksofonu un citus instrumentus.Starptautisku vokālistu konkursu laureāts.Pirmo reizi dzīvē raudājis noskatoties pirmo filmu uz lielā ekrāna un tas esot bijis“Kings Kongs”.

Pēc mūsu domām katra filma ir laba savā vietā un savā laikā. Tieši tāpec centīsmies sniegt jums pec iespējas plašāku informāciju un viedokļus, tā, lai galējā izvēle – Iet uz filmu vai neiet? – paliktu jūsu pašu rokās.

Katrā raidījumā mēs par vienu kinozvaigzni stāstīsm arī vairāk. Jūs uzzināsiet interesantākās detaļas ne tikai no pasaules populārāko aktieru dzīves, bet kopā ar mums atklāsiet arī jaunas kinozvaigznes. “Pārsteidzošās ziņas” būs raidījuma sadaļa, kurā vienmēr būs kaut kas no kino pasaules virtuves gan tiešā, gan pārnestā nozīmē. Šeit neaizmirsīsim arī par galvenajiem notikumiem pašmāju kino dzīvē.

Kas veidos Kinomāniju? Kartīgu kinomīli vislabāk raksturo filmas, kas viņam patīk. Raidījuma veidotāju gaumes ir tikpat dažādas kā pats kino, tāpēc filmēšanas pauzēs laiks paiet diskusijās par kino. Raidījuma vadītājai Annai Rozītei vēl joprojam gluži labi patīk multenes un viņa ar to lepojas. Režisore Kristīne Balāvina ir kā viņa pati saka “romantisko komēdiju upuris”. Producente Iveta Feldmane – attiecību drāmu cienītāja.

Tiekamies pie TV ekrāniem!
Jūsu, Kinomānija

Former L.A. Times music writer Robert Hilburn has released “Cornflakes with John Lennon (and Other Tales From a Rock ‘n’ Roll Life),” a memoir of his life, and has released a series of clips of him talking about encounters with notable musicians to publicize it.

We have two future music journalists in our class, so let’s see if we can learn from his tales. (It sounds like he might’ve gotten a little too comfortable with a few of his sources.

Cobain is a user, in more ways than one.

I was a grunge kid, so I’m sorry to hear my rock hero took advantage of a journalist. Then again, a journalist should know better. Be skeptical, especially of addicts.

Springsteen is a snoop.

Good to know The Boss has a sense of humor. Still, make sure you take your reporter notebook with you. (And Hilburn’s wrong. “Jackson Cage” is a B-plus.)

Bob Dylan is complex.

Anyone go to the Skirball Center’s Dylan exhibit last year? It was one of the coolest museum exhibits I’ve ever seen.

John Lennon is a midnight snacker.

I’m not big on cereal, but I’d go Cheerios over Cornflakes if pressed. I bet George Harrison was a Cheerios man.

(Search for “Robert Hilburn” on YouTube to see more, including stories about Janis Joplin and Bono.)

I dag, lördag,  har jag suttit med det jag aldrig hinner med under veckorna. Letat material, gjort material. Jag har haft riktigt trevligt, även om jag har lite dåligt samvete över att jag inte hunnit med det där som tillhör privatlivet.

Jag hittade bland annat den här sidan, http://dimdima.com/khazana/storytime, som gav mig texter att läsa och arbeta med sexorna i engelska (t.ex. Aisopos fabler finns annars lite överallt på nätet, men ofta på en mer avancerad engelska). Jag funderar också på att det kunde bli en uppgift för niorna; att mottagaranpassa texterna, hitta mer lättförståeliga synonymer till de svåraste orden och konstruera om vissa knepiga meningar, så att de passar de yngre eleverna bättre. Sedan kunde det kanske gå att ordna så de äldre kommer och läser sagorna för de yngre, det vore så himla bra, men hur man kommer förbi schemakrocken det vete 17.

Sedan hittade jag det här,  21 accents, ett av flera yuotube-klipp som jag lade på hög för att använda längre fram. Har man tid finns det massor på nätet. Bra grejer och så  får man en välbehövlig paus från läromedlen, inte minst. Kanske kan strunta i dem helt; man kan alltid drömma. I övrigt har BBC massor med material, till och med lektionsplaneringar, kolla här. Och för de yngre finns ju CBBC , med bland annat den fantastisk historien om fåret som brandkåren fick rädda från ett tak!

Jag vet inte hur man gör. Hur man gör när man ska räcka till för 125 elever. Se dem. Varenda en. Tala med dem öga mot öga. Stödja det som behöver stödjas, och uppmuntra det som behöver uppmuntras.

Jag vet inte hur man gör. För att hålla alla händelser och relationer och lektionsinnehåll i huvudet. Allt på en och samma gång och inte missa något.

Jag vet inte hur man gör för att vända in och ut på sig och både ha lektionerna planerade (utvärderade är inte ens att tänka på! Farväl kära reflektion, min egen lilla specialkompetens!)  och elevrelationerna uppdaterade och konflikterna mellan eleverna lösta. På en och samma dag.

Jag gör mitt bästa, och mer kan jag inte, men det är utarmande att aldrig riktigt räcka till. Att säga till eleven som dröjt sig kvar att nu måste jag springa iväg för nu väntas jag på annat håll. Och att vi ses i morgon eller nästa vecka.

Jag försöker hålla reda på allt, men nej, jag glömmer och glömmer. Och det är inte alltid hela världen, men ibland tar de små illa upp att jag glömt just det där. Det som gällde dem.

Jag har missat saker jag inte borde ha missat, saker jag borde ha sett. Mitt förnuft säger att det är inte konstigt. Men känslan säger annat. Klockan tre på morgonen känns det allra mest.

Det blev dystert det här. Kanske för dystert, det är tröttheten som talar också. En annan dag skulle det kunna låta mycket gladare. Men detta är dagens lägesrapport.

Jag tycker det är kallt och fryser både utomhus och inomhus. Men på Adlibris är det bokrea och det värmer:

…Att jag spenderat min nya lärarlön långt innan månaden är slut och nu börjar spendera nästa innan jag ens fått den är smällar man får ta när man äntligen har en inkomst. Bokrea är i alla fall bokrea!

Lauantaina laskettiin toistamiseen Saviselän etelän puoleiselle alueelle koirat. Tottuneeseen tapaan Jagerin kanssa lähettiin Ritomäelle. Tällä kertaa kuitenkin otin kaiman puhekaveriksi mukaan. Alku lähti kivasti liikkeelle. Koira haki 5-10 minuutin lenkkejä, kunnes mikäs muukaan kun jänöjussi lähti eelle. Sen se kuitenkin jätti muutaman kilasun ja parin sadan metrin jälkeen. No heitettiin kahavit naamariin ja matka jatkui. Sitten muutaman tovin kuluttua koira rupesi seisontahaukkuun. Sanoin kaimalle,  että nyt taitaa olla hirvi ja otin paikannuksen. Koira oli ihan jokitörmällä ja haukku oli aika katkonaista, joten päätimme käydä katsastamassa tilanteen. Kuten arvasimmekin koira oli tippunut/menny jokeen ja ei päässyt enää kohti suoraa penkkaa ylös. Kaima nappas pannasta kiinni ja saatiin koira “väljemmille maalle.” Sen jälkeen nähtiin taas jänis,otin heti koiran taluttimeen ja kierrimme jänön. Loppu matka sitten tarvottiin koiran kanssa myötätuuleen mitään löytämättä. Sen jälkeen vaihettiin Solon kankaalle, mutta koiralla oli enin into jo lakannut, joten päivä loppui siihen.

Sunnuntaina sitten oli Jaggerin vuoro ja tällä kertaa isäukkokin lähti ottamaan kyytiä. Ekaks kokeiltiin Kyllösen kankaalta, mutta alue on sen vertta solakka, että siinä ei kauaa nokka tuhissut, kun otettiin tieltä koira kiinni. Totuttuun murtoon matka kävi ja melkein hetipä se koira meni tien poikki ja pieneen risukkoon pokuttamaan hirviä. Ite menin tietä pitkin lähemmä haukkua, mutta aikani paikalla likellä oltua hirvet vaistosi meikäläisen ja otti jalat alle. Kuitenkin isäukko oli toisella reunalla passissa, joten pääsi yhen vasikan ampumaan siihen. Koira vähä saatteli elukoita, mutta palas takasin,nappasin koiran tarhaan ja otin Jagerin mukaan. Lähettiin Sillankorven pelloilta liikkeelle ja yllättäen tuoreita jälkiä oli yllättävänkin paljon, sillä yhessä aukossa oli parin muunkin elukan makuuksia/jälkiä, joten avitimme vähän koiraa siinä ja kiersimme lenkin, josta koira jonkin ajan kuluttua nappasi muutaman minuutin seisontahaukun, mutta elukat otti jalat alle ja ponkas Kajaanitien yli. Koira meni sellaset 3-4 km perässä ja haukkuenkin muutamassa paikassa, mutta elukat meni selin kylän laidalle, josta saatiin sitten koira kiinni.

Tänään sitten lähin huvikseni koiran kanssa vähä käppäilemässä. Paikkanahan oli toki Ritomäki taaseen, koska tähän aikaan siellä on varmasti jonkin verran hirven hajuja. No koira siinä nuohosi aikansa ennen kun päästiin ns.palstoille, jossa sitten rupes tekemään sitä lenkkiä. Koira veti turpa maassa menemään ja nuohosi aikansa semmosta viiden minsan lenkkiä tehden ennen kun taas törmäs jänikseen ja vei sen 400 metrin päähän. Sitten palasi 300 metriin takasin ja aattelin, että no niin sieltä se kohta tulee tänne, mutta menikin vähä eri kohtaa 420 metrin päähän ja jotakin siellä vielä nuohosi sen 10 minuutin ajan ennen kun palasi takasin. Sitten lähettiin pellon yli rämeelle, mutta taas jänis lähti minusta 15 metrin päästä ja koira vingahti pari kertaa sille ja meni 450 metrin päähän, jossa nuohosi taas ajan ja palasi isoon aukkoon. Ite olin jo kävellyt sinne ja alkoikin tulla jo pimeä joten lähin kotia kohti. Yllättävän sievä iltalenkki, ku koira kävi kylläkin lyhyttä lenkkiä, mutta sievästikkö käveli ja ootteli koiraa, niin sai menemään sen pari tuntia muutamalla kilometrillä. Muutaman pimeän kuvan nappasin huvikseni hieman kohinaa käyttäen.

Jag har skrivit om det tidigare, om det att som nyexaminerad lärare inte vara den lärare som man vill vara. Som man hade föreställt sig att man skulle vara. För att det är så svårt, av många olika anledningar. Det går att förhålla sig till – man vet att man får ta en dag i sänder och att läraryrket är så komplext så att det tar bra lång tid innan man når dit. För utbildningen är en sak, verkligheten och erfarenheten en annan. Visionerna får komma först när man kan hantera vardagen utan att vara fokuserad på alla detaljer till 100%. Först då kan man lyfta blicken – och visionera mera.

Alldeles tårögd blir jag när jag på vägen hem läser Anne-Marie Körlings ord om att vara ny lärare. Det är trösterika ord, när allt känns jobbigt; när diskrepansen mellan vad man vill och vad man lyckas göra är mer eller mindre bråddjup.

Jag ville inte ha en kateder, jag ville inte vara en fröken, jag ville inte köra över, jag ville inte…

Väl ute i skolvärlden så gjorde jag det jag inte ville. För så börjar man ofta sin lärarroll. Man kliver rakt i de skor som står där. Man nästan måste göra så. Det ska man tillåta sig som lärare. Så får man tag i sin vision och kliver i de oprövade kängorna… och börjar bli den lärare man tänkte sig en gång.

Och som tur är finns det så mycket att glädjas åt som lättar upp det tunga. Och om man är lite snäll mot sig själv och har lite överseende med hur och vad man gör, så går det lättare.

- Eh, magnecyler, nej … eh, rekyler, nej … eh, magneter, ja, magneter, menar jag! Jag skulle behöva några magneter till en anslagstavla.

Ibland är det svårt det där med ord! Hoppas det inte är ett symptom på något allvarligt … eh, problem. Gör jobbet som svensklärare lite … eh, problematiskt.

Om det inte hade varit för “rekyler” så hade man av bilderna att döma faktiskt förstått hur tankebanorna, även om de gick vilse, ändå hade en viss logik …