Så, nu tror jag att problemet är lokaliserat och löst.

Mina hamrande järnspöken torde vara hallucinationer orsakade av järnbrist enligt en mycket initierad och medicinintresserad skånsk kollega. Jag instämmer till samtliga tre symptom trött – huvudvärk – lättirriterad.

Andra vanligt förekommande symptom är även hjärtklappning, lätt andfåddhet (jo, jag tränar faktiskt) och försämrat minne! Det sista slog järnspiken i kistan – jag kommer ju knappt ihåg om jag gått till jobbet på morgonen eller ej vilket gör det väldigt svårt att veta vart jag ska ta vägen när det är dags att gå hem.

Nu är det jag som ger mig av till grönsakshyllan för att botanisera bland spenat, broccoli, persilja etc. Nedsköljt med lite c-vitamin i form av Fanta…skojade bara, Sophia, som skickat mig ett långt järnrikt matschema.

Man kanske tycker att jag borde förstått hinten med att någon bankat mig konstant med en järnklubba i huvudet de senaste dagarna

Då var man på ännu en glukosbelastning för att kontrollera kroppens sätt att hantera socker.
Liksom förra gången var jag supernervös, eftersom vi har mkt diabetes i familjen.
Som tur väl var så var det bara positiva besked idag igen!
Jag blev så lättad att jag nästan grät!
Och dessutom var min barnmorska trevlig!
Hon brukar vara snabb att gnälla om min fetma, men hon skrattade och log och var så pluttignuttig

Sen senaste besöket för en månad sen har livmodern växt fem cm och kurvan följer alldeles perfekt!
Järntabletterna har dratt sitt strå till stacken genom att höja upp värdena ytterligare, tackar!
Lillens hjärtljud ligger på 144 idag, senast var det 140.

Trött, huvudvärk, dåligt minne eller allmänt sur? Då kan du ha järnbrist.

Det finns ett gäng knep för att få i sig mer järn. Laga maten i gjutgärn. Kombinera järnrik mat med c-vitamin. Kombinera inte järnrik mat med kaffe eller te. Ät mer persilja och mörkgröna grönsaker.

Falukorv innehåller dubbelt så mycket järn som kycklingfilé per 100 gram.

Idag var det fullt ös i Lighthouse eftersom det är lördag och alla 32 stycken är hemma. Vi åkte dit för att få prata med dem ordenligt och se hur första skolveckan varit.

Det har gått jättebra för dem och de har visat skolböckerna, arbetsoverallerna och förklarat en hel massa olika saker man kan blanda ut järn och stål med. Att det finns olika kvalitésorter och hur man ritar med en sån där matte-vinkel-grej. Vi fattade ingenting naturligtvis men de ville ju så gärna berätta. Vårt hem lär dessutom översvämmas av diverse möbler och grejer gjorda i trä och stål om några månader eftersom de har vilda planer vad de ska snickra och svetsa ihop till oss…

Än så länge går de jättebra för dem och det är en viktig hållpunkt i deras förändringsprocess att börja skolan. Det stärker självförtroendet och de växer när de känner att de lär sig något samt att de får tuktas hårt i att lära sig leva “vardagsliv”. Att man arbetar de flesta dagarna och inte är ledig så många dagar per vecka.

Sedan ett par år tillbaka är den fjärde lördagen i maj “Alla smeders dag”. I år blir det nu på lördag, den 23 maj. Runt om i världen har museum, skolor, smeder och föreningar öppen smedja denna lördag.

Syftet med dagen är att alla smedjor runt om i landet ska hålla öppet för allmänheten för besök. “Alla smeders dag” ska att manifestera smide i alla dess former och metaller samt smidets betydelse för länders utveckling.

Just nu finns ca 30 evenemang på lördag samlade hos smidesportalen Antracit.

I just visited Jarn’s eyeball-grabbing FS website after too long an absence. Embarrassing, actually, since he’s in my blogroll. If you’re not familiar with his work, drop everything and go there now. No kidding.

Detta inlägg ska handla om föremål som ni helst inte ska göra lite på skoj. Peter i Albrechts bössor ringde mig i veckan och frågade på glad skånska om köksutrustning till föreningen. Vi kom då överens att jag skulle göra en stekpanna till föreningen. Förlagan är en stilig medeltida stekpanna från Vreta kloster:

Eftersom vi är ett gäng gourmandiska, manliga knektar och inga små, käcka nunnor ville vi ha en något större panna för att få plats med mer blodiga köttstekar. Vi ändrade därför om lite i proportionerna men behöll den huvudsakliga designen.

-Det är lungt det här fixar jag! sa jag lite käckt. Tänkte att det kan ju inte vara så svårt att göra en sådan tingest. Det var jobbigare helt klart än vad jag föreställde mig, en slitig dag i smedjan.

Så börjar sagan om stekpannan. Smeden mindes några runda snygga plåtar han lämpligt skaffat plats åt hemma hos sina arma föräldrar för massa  år sen. De visade sig vara väl lämpade för uppgiften, goda i dimension och 3,5 mm i tjocklek. De kom från en svunnen praoperiod på den lokala mekaniska verkstaden men nu låg de där på städet. Till sin hjälp hade han den goda suggan med ett hårt tryne väl lämpat för sådana uppgifter som att driva stekepannor.

Så började han glad i hågen att bocka upp stekepannans sarg mot suggans tryne. Sakta, sakta, med många slag. Smeden upptäckte snart att 3,5 mm är mer än 1,5mm som brukligt är när man smider diverse kroppskydd till oförsäkrade soldater. Utan mycken värme lät plåten sig inte betvingas utan stor möda och våld. Men framåt gick det ty smedens envishet var större.Efter 1,5  timmes idogt hamrande började det likna något vilket andra bilden förtäljer.

Efter ytterligare ett tags hamrande för att få stekepannans sarg att resa sig rådfrågade smeden sin beställare, Peter hur höga sarger han önskade.

-”Det är ingen traktörpanna, vi vill ha.” blev svaret vilket föranledde smeden till att kasta sig in i virvlande äventyr med trotjänaren, vinkelslipen. Ivrigt slets klingor ut mot stekepannans sarg och nu hände något mycket oväntat och lustigt. Plötsligt hördes ett högt tjut från okänd ort, det tystnade och en bråkdel efter hördes en skarp knall. Smeden kände som ett pulsslag och en  konstig värme i ena byxfickan, rök steg upp från hans snickarficka. Han förstod snart att det var dumt att förfara en tjutraket utan pinne i fickan när gnistor från vinkelslipen flödade ner. Han tackade Gud för stadig bomullskypert.

Snart var den överflödiga sargen ett minne blott. Än en gång drev han plåten och fick åter igen loss med vinkelslipen för att jämna till sargen. Att rikta en tjockbottnad stekepanna var svårt och suggens fina rygg kom väl till pass. Han blev skapligt nöjd för nu började det faktiskt likna något att hänga i granen och inte något som åstadkommits av en trafikolycka.

När han började vara nöjd med formen smidde han handtaget och med stor hantverksmässig prestige dornade han upp alla handtagshålen utan ens för ett ögonblick se åt borrmaskinens håll. Mycken frustration och bett i läpp över denna prestigelusta. Nitarna slogs i nageljärnet och delarna kunde sammanfogas. Han såg ner på sina armar, fulla med brännblåsor efter glödskal från stekepannan som med iver flygit iväg under dagens hamrande. Likt en emo-unge som tappat bort rakbladen i en tomteblossfabrik. Smällar man får ta för att man för att inte ha på sig långärmat och svettas som en gris. Men se där, en stekepanna är fött på nytt!  Sådan var sagan om den östgötska stekepannan.

Jahaja, ganska nöjd för att vara förstagångs försöket. Den är inte helt rund, helt flat men det är ok. Nu ska jag inte göra en stekpannor på ett tag. Det är tungt och svårt att få det jämt och snyggt utan att slita ihjäl sig. Denna panna ska slipas något invändigt innan användning sen får vi hoppas på flitigt begagnande så den blir svart och skitig, då döljs skavankerna.

Då återstår att se om Peter är nöjd….

Var på scoutmöte, gjorde en brödnagg. Detta är andra gången jag prövar på detta hantverk, förra gången gick det inte alls bra, men ibland liksom av en uppenbarelse kan man endast på 20 min åstadkomma något man förra gången inte alls klarade av. Möjligen var det så att jag förra gången hade lite väl mycket inspiration då jag på hemslöjden i Jönköping såg alster av en fantastisk luffarslöjdare. Hon hade gjort stora korgar formade som svanar i naturlig storlek. Det säger lite om mina förhoppningar beträffande trådbetvingandet.

Oavsett är det ett bra hantverk som inte kräver slipning o sånt tjafs.

]]> http://kurage.wordpress.com/2009/04/17/lange-harthica/ Fri, 17 Apr 2009 12:42:42 +0000 kurage http://kurage.wordpress.com/2009/04/17/lange-harthica/

Det är åter dags att uppdatera bössortimentet, denna gång är det en variant som är försedd  med holk som tidigast kan dateras till tiden runt 1400. Mitt exemplar är främst inspirerat av en bössa från tjeckiska Tabor och som brukades i Hussitkriget 1420-1434. Detta original är 420 mm långt och har en kaliber på 18mm.

Jag kände att jag ville utgå från denna design och göra en lite mer egen, varför jag prövade att smida den åttakantig i formen vilket också förekommer på flera samtida bössor. Emellertid finns inga åttakantiga holkförsedda bössor i järn men sexkantiga bössor i brons med holk. Det är mycket knepigt att smida sexkantiga pipor vilket troligtvis inte gjordes utan de var åttakantiga vilket alla kända järnbössor med kantig profil har.

Jag valde att utgå från min sedvanliga rördimension vilken liknar i mångt och mycket  Taborbössan. Ja, jag lovar att jag ska pröva att välla piporna snart men jag känner att jag vill testa lite modeller först, tjata inte. Som vanligt smidde jag först den åttakantiga formen vilket jag föredrag att göra i fjäderhammare eftersom dessa stålrör är snuskigt tungarbetade och hårda. Den medeltida smeden skulle troligen använt en vattendriven hammare eller släggdrängar för samma syfte.

Efter visst smidesvåld smidde jag ner en midja på röret över hornet på städet. Ett moment som var rätt jobbigt men löste sig då jag fick ta till penen på storsläggan. Egentligen skulle man ha någon slags sätt (jo, det heter så, vidare in i jargongen finns det en sätt som används vid yxsmide som kallas bonnaarsle, annars finns spännande begrepp som kattunga, val, bajslödning och pojken). Får lösa det till nästa gång för som processen ser ut nu blir midjan lite längre. När midjan var klar slog jag i en bottenplugg i bössan som verkar som ett stopp för krutgaserna bakåt. Jag utvidgade holken baktill men fick den lite mer avlång än taborbössan, då det var svårt att utvidga holken längre in. För att få den lilla trombonmynningen som finns på taborbössan utvidgade jag den med hornet på städet. Fänghålet slogs med mejsel och slutligen borrades upp. När smidet var klart såg det ut ungefär såhär:

Det var här som jag beslutade mig för att göra något mer radikalt och i mitt tycke jobbigt. Stålblank yta. Jag har sagt det förut, jag gillar inte att slipa och slipa, jag är smed, ingen fejare. Men jag kände mig ganska nöjd över det smidda resultatet och att stålborsta eller svartbränna resultatet kändes fegt och ofärdigt. Jag gick därför lös med en sliplamellsförsedd vinkelslip och retade upp grannen i mitt garage. Min granne har ett närmast japansk-pedantisk evighetsinställning till sin bil vilket är fashinerande då det är omöjligt att se framsteg på bilen som han jobbat varje kväll i ett halvår. Jag gillar när man ser att det händer något. I vilket fall gned jag på så gnistor flög och lameller slets i bitar. Efter en grundslip gick jag över till smärgeldukar till jag uppnått en trevlig finish. Jag tycker inte om spegelfinish utan en lagom matt stålfinish där man fortfarande kan skönja smidet sen innan med mindre gropar i metallen.

Jag döpte bössan till Lange Harthica. Tilltalsnamnet nämns i ett svenskt dokument från år 1307 och dess ursprung torde vara tyskt.

Långfredag kan firas på många sätt, förr satt man still, gick ingenstans, lyssnade på sorgmusik och deppade (trots att Jesu död är en förutsättning för uppståndelsen, förlåtelsen och typ allt annat gött med kristendomen…) jag och min familj valde att smida lite i smedjan. Det är trots allt något sakralt över stämningen som bilden antyder. Under några timmar smidde vi lite allt möjligt och det är alltid kul att se när det går upp för folk hur knepigt ett hantverk kan vara. Som utbildad hantverkare är det svårt att inte le inombords åt denna frustration. Det är också tillfredsställande att jag själv tagit mig förbi detta stadium av brinnande järntenar, oharmoniska böjar, sprickor och sneda bockningar. Samtidigt som det är skönt att det ständigt finns nya marker att utforska inom smidet och att man fortfarande förundras över de verk som skapats av svunna mästares händer.

Medan mina nära släktingar hamrade på passade jag på att grejja med egna projekt, dels en ny kanon om vars tillkommande senare kommer publiceras och reparation av en fantastisk sax. Denna sax köpte tillsammans med ett gäng andra attiraljer i en auktionslåda på Gagnef auktionsvecka. Svårt att datera saxen, möjligen tidigt 1800-tal eller kanske tidigare. Saxen bär en oläslig men bra gjord stämpel och dess totala uttryck skvallrar om att det rör sig om ett proffsigt tillkommande. Det härligaste med saxen är det omsorgsfullt gjorda skänklarna och eggstålen som är ivällda. Fantastiskt är också hur smörigt man kan prata om en sax.

Saxen går inte att stänga och den glappar. Jag vill använda saxen och tycker det vore bra att laga den ty det är ett bruksföremål trots allt. För att inte paja härdningen i eggen när jag hettade upp skänklarna virade jag skären med en trasa som jag sen doppade i vatten. På så vis håller skären temperaturen och eggen överhettas ej. Detta är en väldigt bra och traditionell metod som används när man härdar hammare och annat.

När jag värmt upp skänklarna justerade jag dem med visst pyssel i ett skruvstäd och nitade ihop niten tills den inte längre glappade. Viktigt att inte nita för ivrigt då saxen lätt blir för trög. Därefter var det bara att provklippa i lämplig kartongbit. Lycka till med era skrangliga saxar eller nåt.

Det är dags att introducera ytterligare en stångbössa för den väntande allmänheten. Låt mig presentera: Boese Gerburg!

I vanlig ordning har bössan fått ett tyskt kvinnonamn med tillnamnet boese som betyder ond, elak på medeltidstyska, ordet stavas idag böse annars. Den är en kortad variant av denna bössa från Mellaneuropa. Jag glömde göra den där extra åsen i mynningsförhöjningen.

Den här bössan är en produkt av misslyckande och min ständiga strävan att slippa göra om. Misslyckanden är mer förhatliga än pedagogiska klyschor i min mening. Man lär sig någon nytt av allt vare sig det lyckas eller inte. Jag har en tendens att göra allt för att slippa göra om, eller åtminstone inte få fram något vettigt fysiskt slutresultat. Mina projekt går därför ständigt igenom omformningsfaser tills det antingen blir något eller slängs i skräptunnan. Jag kan illustrera detta genom mycket tydligt. Här är skissen jag började med i morse:

Skissen är baserad på en tysk bössa med järnskaft och hake och massa förstärkningar. Det gick bra ett tag och jag vällde fast haken. Sen när jag skulle välla fast nästa beslag misslyckades vällningen och mer o mer material försvann. Jag skrotade då denna modell och tänkte göra en dansk modell med 8-kantig profil med hake. Men när jag började smida kanterna ramlade haken bort o ja då funderade jag till igen. Då drog jag mig till minnes om den här bössan som var åttakantig med en förhöjd mynning. På den vägen är det. Det blev mycket intressanta nya kunskaper, att smida ett rör 8-kantigt är rätt knepigt men det går. Den förhöjda åsen var ännu krångligare då det är ett rör och inte ett solid rundstav. Så trots utgångsläget blev det rätt bra. Jag kommer definitivt smida mer 8-kantiga pipor.

I de arkeologiska gömmorna finns otroliga skatter och är det i järn är det i min mening guld. I grävandet efter spännande ljustakar hittade en holländsk reenactare på denna fantastiska ljustake:

Denna medeltida engelska tingest torde motsvara en schweizisk armékniv bland ljustakar. Den kan allt, slås ner i bord, hängas på väggen och stå på bordet. Försedd med tre ljuspipor och en grym kompatibel design.

Jag var tvungen att ge mig i kast med att förverkliga denna tingest så i fredags bar det iväg till smedjan. Tråkigt för er så hade jag inte kameran med mig och tråkigt för mig då jag var tvungen att förfärdiga ljushållaren enbart genom minnesbild. Resultatet blev trots allt förhållandevis likt. Vissa saker ter sig lite utdragna på min såsom ben och ljushållare, samt att kroken ser annorlunda ut. Jag lyckades iallafall bättre än några tyskar som också säljer den på nätet, där får man lite intrycket att de bara fick titta på bilden i 10 sekunder:

Om vi återgår till min hållare. Jag tror inte den har haft någon bakåtlutning då alla piporna då blir snea. Jag gjorde därför min plan i modellen. Spetsen är ihopböjd och ihopvälld. och allt sitter ihop med en smidd fyrkantig nit. Den var ganska skoj att tillverka och tog en eftermiddag att göra. Nästa gång ska jag ha en bild med mig.Om någon sitter på ett foto av ljustaken, den riktiga alltså hör gärna av er. I vilket fall här kommer min akompanjerad med talgljus!

Pose 1. Som vanlig bordsljustake:

Pose 2. Islagen i en bräda. Om man måste slå ner den där det inte finns plats den att stå vanligt.

Pose 3. Som väggljusstake. Om man modifierar kroken liten kan den fungera ännu bättre.

PS: om någon är intresserade av sådanahära stakar så kan jag såklart göra fler….

För att ingen om någon vecka eller så ska undra varför miljön plötsligt gått åt pipan så vill jag förvarna om att jag tänker låta bli att vara vegetarian i en till två veckor för att få upp mitt blodvärde (som nu ligger på 80 men som hos mig bör vara kring 120-125).

Anledningarna till att jag är vegetarian överhuvudtaget är två: miljön och min egen hälsa. I en till två veckor kommer som sagt det första få lida för det andra. Så ja, jag bryter mot principer, men bara lite och tillfälligt.

Hittills har jag bara ätit Hemköps leverpastej med gurkbitar (det enda järnrika från djurvärlden som finns hemma) och det var äckligt. Smaken kan jag stå ut med (jag har trots allt ätit sjukhusmat i fem dagar), men det gör mig lite illamående. Funderar starkt på att be mamma köpa en julskinka.

Äntligen har jag tillgång till smedjan. Äntligen kan jag börja med vad som länge varit i planeringsstadiet. Jag har liggande beställningar. Jag känner mig som ett medeltida Bofors. Får man exportera kanoner till fiende härar som kan dyka upp på motsatta sidan av slagfältet? Lyckligtvis är det sällan bösskyttar som skjuter bössskyttar, det är andra led som stryker med.

Jag har inhandlat specialrör, stålrör med tjocka väggar. Som jag tidigare nämnt kommer jag snart börja försöka mig på att välla piporna men tills då kör jag med rör. Dessutom måste man ta hänsyn till rådande intressenters monetära situation. Det är också en säkerhetsfråga.

Experiment 1. Enkel bössa med tånge utsmidd direkt av röret.  Jag knäppte igång fjäderhammaren och helt sonika smidde ihop rörets ände till en tånge. Det blev helt ok, vissa vällsläpp och krackeleringar i änden. Problemet blir att det blir svårt att få en snygg övergång mellan tånge och pipa. Den blir sluttande och försöker man bättra på med att slipa blir väggarna för tunna. Möjligen hållbara ändå men inte värt att chansa. Ingen metod att satsa på för närvarande. Möjligen kan man trycka en  kall bottenplugg i loppet när pipan är varm.

Experiment 2. Enkel bössa med fastsatt tånge. Genom att föra in en tight rundstav i änden på röret kan både en plugg och en tånge skapas. Min tanke var att välla fast denna tånge först. Det var svårt, jag må vara lite ringrostig, men pluggen ville inte vällas på sin plats. Ännu större irritation skapades när tången helt utan förvarning gick av. Varför är svårt att säga, värmen? materialfel? Endast Gud vet. Jag sparade denna bit för att göra en bössa utan tånge, redovisas därför nedan.  Jag upprepade proceduren på samma sätt och samma vällningsproblem uppstod så istället valde jag att att borra i änden och fixera med osynliga nitar. Det är en ganska medeltida teknik som använts för att fixera vällningar i exempelvis yxor. Okänt om det använts på bössor men å andra sidan har jag inte heller vällt piporna heller. Det gick ganska bra, borren gick av och fastnade i hålet vilket tvingade mig att hetta upp allt och skaka ur borret. Det är så praktiskt att järn expanderar vid hög värme. Nedan ser ni borret på väg ut.

När tången var på plats smidde jag ut tången i fjäderhammaren och smidde ett hål för bösshaken. Till det avlånga hålet använder ni en kattunga (sådärja, nu har jag exkluderad 99% av den levande hantverkande befolkningen med ordbajs ). Totalt tillverkade jag tre st sådana här bössor och de är beställningar men kommer ingå i mitt sortiment som “basic”-bössan som alla  kan skaffa.  Den är inspirerad av denna 1300-talare på denna bössa, hittad i slottet Freienstein. Min pipa är något längre, om kunden vill kan man ju korta pipan enkelt med vinkelslip. Kalibern är 22mm istället för 28mm.

Så här blev en färdig:

Förra gången jag gjorde en likadan bössa blev den färdiga såhär, hela artikeln finns under följande länk:

http://kurage.wordpress.com/2008/11/03/stangbossa/

Experiment 2A. Bössa utan tånge med plugg. Jag kortade den avbrutna tången något och drev ner den i röret och penade ut röret i änden medelst våld. Inte ens smidesguden Hefaistos kan dra ut den där pluggen nu. Se nedan. Flera bössor var förstärkta med beslag runt och jag gav mig genast i kast med att smida ringar av plattjärn. Första försöket misslyckades då godset i ringen var för klen (på bilden kan man i bakgrunden se “suggan”, ett monsterstäd på ben, skänkt av kommunen och gav efter hela tiden i vällningen). Jag ökade i tjocklek, det gick genast bättre men det var inte helt enkelt att välla fast dem på röret. Boraxen låg som snö över området när alla tre ringar var på plats. Det kommer kräva träning innan det blir helt bra. Efter att ha gjort fänghål och slipat upp skapelsen med stålborste var jag ganska nöjd. Den ser speciell ut men jag kommer göra med större kaliber nästa gång. Denna form av bössa kommer också finnas i sortimentet, jag har valt att döpa henne till Schwarze Mechthild! Hon kommer bli häftig när hon sitter järnbeslagen i stocken.

Det var resultaten efter första riktiga bössexperimenten. Det finns mycket mer på gång, källmaterialet av järnbössor är stort och möjligheterna många. Det kommer behöva övas innan bössorna blir riktigt bra till utseende och funktion men jag är av åsikten att det kommer bli riktigt bra. Dessa bössor ska alla provsmällas nu i väntan på utskeppning. Mechthild har ingen köpare för övrigt….

På återseende.

inte är det Jesus som kommer på besök … vem kan det vara som får farmor att bli till sig?

Inte viftar jag på svansen fast jag vill, är så trött igen, sover och sover. Fick svar på proverna och det såg bra ut vilket betyder att det är stabilt och det är precis vad jag ber om för att klarar mig fram till ev transplantation. Det får bara inte rasa ner nu för snabbt på slutet. Järnet låg i underkant,  jag funderar på om jag kan köpta något flytande med extra järn i och klara mig ett tag till, det räcker med två järntabletter om dagen. För er som någon gång ätit järnmedicin så är det ingen nyhet att man blir i stort sätt förstoppad av skiten. Känns ibland som om jag ska ha allt på en gång, men jag lever och hankar mig fram rätt bra.

Åhh, jag blev så glad sonen, fästmön och lille plutt kommer på eftermiddagen på besök. Just nu vill jag baka men jag orkar inte och jag orkar inte gå ner och handla något till kaffet heller, har precis kommit in efter promenad med Watson. Strålande sol och vi pinnade på tills några idioter började skjuta häxpipor från en balkong. Watson blir så rädd och skakade och drog allt han kunde för att gå hem. Men jag hör ju att ljudet kommer ifrån det hållet vi går bort ifrån så jag drar honom med mig. Där gick all min energi, jag orkade nästan inte ta mig runt vår lilla runda.

Just i denna stund önskar jag så hett att jag var mig själv och orkade det som förr var naturligt. Jag skulle så gärna baka en rulltårta till kaffet men det känns omöjligt just idag, hittade två hallongrottor i skafferiet vilken lycka då så att jag har något att bjuda på.

Lite hopplös känner jag mig när jag genast lägger den lilla energi jag har på att torka av och piffa till det här hemma och det är inte lätt när solen skiner så obarmhärtigt starkt och dammet dansar runt i hela lägenheten. Just januari solen ger mest dåligt samvete om man inte har vett/ork att hålla sig ute så länge den skiner. Hemmet ser ut som om det aldrig har städats eller iallafall väldigt länge sedan. Men min make han torkade överallt i söndags, slet med dammsugaren och torkade alla golv. Så var kommer dammet i från och de skitiga fönstren? Nu blundar jag…

Låt mig presentera X, en ny stångbössa har sett dagens ljus. Jag har döpt henne till X eftersom jag inte vet vad hon ska få för namn. Det fritt fram för förslag så länge det är på fornsvenska, medeltidstyska eller latin! Kom hemskt gärna med förslag, den som kommer på bästa förslaget får namnge. Det ska vara hårda, brutala, machonamn som påminner om elaka käringar och helvetets svavelosande eldar snarare om söta, passiva jungfruar. Ex som Dulle Mechthild, Schlacht-Hilda, Kasevargssigrid osv….

Bössan är baserad på en förlaga från mellaneuropa, kalibern är 22mm och den är vad jag kallad “toppmonterad”, dvs bössan är försedd med tånge och sätts fast längst ut på en stav, till skillnad från en “stockmonterad” som är integrerad i stocken. Orginalet ser ut så här.

Den har också varit försedd med en liten järnhake för att kanske sätta fast i murverk eller slåss med. Den satt fast i kanonens tånge.

Min version av bössan är borrad och inte välld som det ska vara, jag ämnar att försöka mig på att välla pipor inom en snar framtid för att kunna göra regelrätta rekonstruktioner. Tillvägagångssättet var enkelt, Jag borrade pipan i en svarv för att sen smida en tånge i änden på kanonen. Denna tånga förseddes sedan med hål gjort med en mejsel som bland smeder brukar kallas kattunga, eftersom den ser ut som en sådan (alla branscher har sina namn, vi har också verktyg som valar och bonnaarsle). Fänghålet smiddes med ett fyrkantsdorn efter att först ha borrat upp ett hål. När detta var klart såg det ut så här….

….och efter slipande med vinkelslip, filar och smärgelduk så såg det ut så här:

Sen var det bara att stocka skönheten, åtminstone på pappret. Jag hade en skaft i björk som yxade fram i somras som legat så jag borrade upp änden och slog i kanonen. Det kunde ha gått bra men skräpet sprack. Jag avskyr trä, oregelbundet material som bara krånglar. Så det blev till att montera isär och limma.

Slutligen fick jag ihop det och järnskoningen slogs på, jag hade egentligen ingen liggande men i min iver att bli klar fick min personliga bössa styka på foten. Skoningen skulle ju givetvis vara välld och inget rör men min gamla bössa kan få en sådan senare när smedja finnes till hands. Väl skaftat så putsade jag av allt med sandpapper och daska på med linolja.

Trots skavankerna med träet är jag väldigt nöjd med resultatet. Det är en fet bössa, ska försöka provskjuta den någon dag. Det kommer vara svårt att skilja sig från den för den ska nämligen säljas till högstbjudande.

Sen många år har jag haft en liten yxa liggande, det var en av de första av de få yxor som kommit av min hammare. Yxor är bökigt och precist arbete som kan vara roligt eller hur tråkigt som helst om det går åt pepparn. Sen är slipning rätt tråkigt.

Detta är en liten yxa som jag ämnade att använda till att flå eftersom den är liten, rundad egg (alltså förstå mig rätt, den är skarpslipad…) och rundslipad nacke för att slå loss skinn med. Den går troligen bra att tälja lite med.

Det ska vara en liten yxa till min 1700-talsdräkt, därför har jag täljt till en litet björkskaft med folklig prägel. Den är märkt 1711 och med mitt patronymikon APS Anders Pärsson (jag har ju ett modernt efternamn). Jag har också märkt den med ett kors och en stjärna, två vanliga karvsnitt hos allmogen.

Skaftet är linoljat och yxan ser rätt stor ut på bild men är endast 40 cm max.

….betongborr av dålig kvalité. Det kan visa sig att de är maskerade snurrepinnar i metall och därmed dåliga att borra med.

Hade ingen aning att ett borr kunde snurra upp sig och slita kronan av sig på ett enda hål. Otroligt.

Nästa led i att fixa till min plata blev att göra en ordentlig kedjehållare. 1300-talsplator är ofta försedda med en uppsättning kedjor framtill, upp till fyra kedjor kan sitta fast. Kedjorna sitter sen fast i svärd, hjälm, dolk o sköldar. De är liksom senilsnoddar för riddare så att de inte ska slarva bort några tillhyggen i strid. Ett rejält exempel finns bevarat nedan. Exemplets kedjor är väldigt korta, de hade troligen någon slag förlängning om inte han trillat ner i en barkningsmaskin någon gång…. Om någon vet hur man ska använda kedjornas ändstycken så säg till, det är liksom en pinne med ett utbuktande hål på. Det måste finnas en motsvarighet som den kan passa på.

Min plata har varit försedd med en ganska pissig och provisorisk variant utan någon som helst historisk grund. Det är bara en vikt, fastnitad läderbit med en mässingsring.

Den nya är inspirerad av två förlagor, dels en förmodad kedjehållare från Malmö Museum och ett gravmonument av Walter Bopfinger (spännande efternamn…), 1359

Jag valde att göra själva plattan som en 8-kantig blomma i 1mm plåt. Det är bara att göra en mall och rita ut den på plåten och sen klippa ut den. Jag filade till kanterna och putsade upp plåten med smärgelduk. Jag borrade sen ett hål för öglan. Detta hål märkte jag var bra att dorna upp till fyrkantigt för att passa öglan. Om ni skulle råka göra hålet lite för stort kan man vända på biten och driva in hålet med en kulhammare. Själva öglan gjorde jag av en ca 8 cm lång tjockare järntråd som jag bankade tunnare på mitten och böjde runt en lämplig stång.

Av samma tråd som jag gjorde öglan av gjorde jag ringen. Jag böjde den runt ett rundjärn och mejslade av den. Det är ett roligare sätt att göra det än att såga o böka. Jag filade till ändarna på ringen och satte fast ringen på kedjan som är en köpt kedja med bortbränd galvanisering. Länkarna är också ihopklämda likt nedan förmodad pansarkedja från kulturen i Lund.

Sen monterade jag bort den gamla fula hållaren och passade in den nya. Benen böjdes ut i ändarna likt små hakar på samma sätt som man gör med spik i beslag på trä. Det var lite pyssel att få in den bakom de befintliga plåtarna. Sätt i en järnbit i öglan för att den inte ska förlora formen när du böjer ut benen.

Så blev det, mkt snyggare än förut!

Jag har en plata (fornsvenska för läderharnesk med plåtar i). Den är  baserad på Wisbyfynden och ser för närvarande lite tråkig ut, därför har jag bestämt snitsa till den. Denna tanke kom igång i samband med att jag äntligen fixat ett garage och skrapat ihop alla mina genom åren ihopsskrapade plåtslagarverktyg. För att inte ruinera mitt egna plåtslagarsjälvförtroende tänkte jag börja med något enkelt, nämligen axelskydd.

I Wisby-fynden finns en trevlig axelplåt med flikar på, likt ett löv:

Jag har valt att göra denna grej också för att visa att detta går att göra med mer eller mindre verktyg. Att göra rustningsarbeten kräver mycket verktyg men kan ställas i relation till vilket sorts slutresultat man önskar. Sen tänkte jag att detta är lite av en grundläggande plåtslagarkurs, fixar-du-inte-detta-kanske-du-ska-lägga-pengar-på-något-annat-kurs.

Steg 1. Mallar, tillklippning av plåt.

Inledningsvis gör man en mall i papper, eller kartong om man vill ha något hållbart. Ska man göra symmetriskt så gör den av ett vikt papper. Rita ut mallen på plåt, lämplig tjocklek är 1,25-1,5 mm i vanlig plåt. Grymma rustningsmakare gör i stålplåt som är härdbar, det är inget för dig som inte har en smedja eller en härdugn samt en know-how i härdning. För att klippa ut behöver du en plåtsax, en stationär som min på bilden är bra att ha och kostar inte så mycket. För finliret har man en handplåtsax med utväxling.  På bilden ser man också andra matnyttiga saker förutom plåtsaxen. Du behöver ett skruvstäd (ett smitt helst, ej i gjutgods för det måste klara mycket stryk.), något slags städ, det kan räcka med ett sparrhorn som är stumt och tål att bankas mot. Att modifiera rälsbitar är också vanligt. Jag köper på mig olika städ så jag har en hög med olika mindre städ till olika ändamål. Särskilt plåtslagarmothåll är bra men kan vara svåra att hitta och mycket dyra att köpa nya. Många grejjer kan man smida själv.

När man klippt ut plåtarna filar man till dem och tar bort vassa grader. Att fila är lätt men att fila bra är en annan. Montera fast arbetsstycket så det inte vibrerar av filningen. Tänk på att din fil inte är något himla tvättbräda som du kan mangla på fram och tillbaka på, se filen som en kniv. Den skär bara åt ett håll, ifrån dig. Att trycka filen mot arbetsstycket när du drar mot dig är värdelöst och förstör din fil. Lyft filen på tillbakavägen. Förvara inte heller filar löst liggande i lådor, de är hårt härdade och slår lätt sönder sig mot varandra. Rensa filarna med en filkrats eller stålborste så blir det också bättre för filen och det du filar på.

Steg 2. Formning av plåten. Jaha då är det bara att sätta igång att hamra. Jag skålar biten mot en träform gjort i liten kubbe. Stora träkubbar är väldigt bra att ha (likt de ovan), de ger en stabil plattform och man kan forma precis de verktyg man behöver i träet. Denna lilla form har hängt med i massa år. Som hammare går det bra med en stor kulhammarem men hellre en flackare yta likt den jag har. Det kan man köpa eller slipa till. Om man inte bankat så mycket plåt innan kan det vara bra med hjälplinjer (se nedan)att hamra efter. Det är bra att hamra inifrån och liksom en spiral vandra inåt. Hamra hellre många välriktade än tunga slag. Tunga slag blir ofta mest djupa bulor då är det bättre med en jämn struktur. Sen tittar man noga och slår ut bucklor och man kan jämna ut genom att slå mot plant underlag inifrån eller utifrån mot en stor kula med en plan hammare.

Steg 3. Mejsla och hamra en kant. Jag har valt att gå ifrån orignalet genom att hamra fram en ås uppepå  kullen. Det finns på ett annat av wisbyfynden. Detta gör man genom att mejsla upp en linje från insidan med raka bestämda slag, inte för hårt så plåten skadas. Detta ska göras mot ett mjukt underlag och hugg gärna upp ett spår i träet. Nu får man på utsidan en liten ås som man kan nöja sig med, men den går att göra mer distinkt och vassare genom att hamra ut den mot ett mothåll.

Jag har ett specialmothåll med en motsvarande ås på. Lägg an plåten på åsen och hamrar snett ovanpå, aldrig direkt på åsen. Hammaren slår alltid på samma ställe, däremot flyttar man plåten över mothållet, på så sätt får man jämna slag och struktur. Jag använder samma flacka hammare och efter många små lätta slag framträder en kraftig vass ås. Detta kan kräva lite träning.

Steg 4. Slipning. Jag avskyr slipning, det är tråkigt, monotomt och jobbigt. Jag hade väldigt lite smärgelduk hemma så jag kanske målar eller svartbränner dessa sen. Det finns många källor på rustningar som är målade, brunerade, blånerade eller svartbrända så var inte rädd för att testa lite sånt. För att jämna bort mindre håligheter och ta bort den tråkiga valsytan börjar jag med vinkelslip med lamellplatta. Var försiktig med åsen där bara. Sen går man loss och slipar med smärgelduk, jag hade bara 120 hemma så det blir inte så himla blankt men ok tills vidare.

Steg 5. Axelbleck och ihopmontering. När den astråkiga slipningen har tråkat ut dig tillräckligt kan man börja med axelblecken som axelskydden är monterade på. Det är en liten plåtbit med en bred springa på som “tungan” på axelsyddan ska stickas in och böjas. Springan gör man genom att borra upp ett antal hål och sedan kan man enkelt mejsla bort resten. Det är viktigt att lägga en mjuk plåtbit på städet som mellanlägg, annars har du en platt mejsel och repat städ.När man mejslat bort överblivet material kan man fila det sista.

Nu ska man borra hål för nitarna som ska hålla fast blecken på axlarna. Då tar du fram din stora nitlåda (för du har väl en sådan?? Nitar är allt i rustningssvängen) och plockar fram ett antal lämpliga. Borra sedan nithålen i plåtarna och polera upp blecken. Kan du leta fram några brickor så är det bra annars får du borra egna i plåt.

Så nu är det bara och bocka runt tungorna. Tänk på att de ska kunna röra sig klanderfritt i leden, annars blir det deppigt på slagfältet. Resultatet blev bra, finish blir någon annan dag. Montering återkommer jag med i ett senare avsnitt av pimp my harness.