Som svar på mitt förra inlägg tänkte jag visa ännu lite mer reklam! Massor av reklam faktiskt, från 1984 och framåt. Jippie, reklam älskar vi ju alla och behöver vi ju verkligen mer av! Nej, kanske inte. Men de här reklamerna är, med undantag för den första riktigt bra hela högen. De är rätt så originella och oj så mycket bättre än de jag visade i förra inlägget. De är dessutom klassiker, de är reklamfilmer som en som kan sitt äpple inte kan ha missat. Och nu har du inte missat de heller, tur för dig säger jag.

Verket nedan är en något skum och GANSKA så geeky reklam från de tidiga åren, den spelades upp 1984 när fader Jobs klev upp på scenen för att introducera den revolutionerande hemdatorn Macintosh. Sjunger gör någon 80-talsstjärna (faktiskt en ganska känd sådan, men jag kommer inte ihåg hennes namn).

“Apple, we can have it all, and we’re making a better today. What a feeling!” /—/ ”Tomorrow’s much brighter ’cause Apple’s leading the waaaaaaaay. Apple, keep believing. Oooh, Apple, show your colors now, Aaaahaapple, keep on dreaming….”

Originellt är det minsann, och ganska så självsäkert och stöddigt.

Den kanske mest klassiska reklamfilmen från Apple. Från (det på många sätt speciella året) 1984, som du nog har förstått vid det här laget.

Ytterligare en riktig klassiker. Från nånstans runt 1997 tror jag. Jag säger inget mer utan låter reklamfilmen tala för sig själv.

Första generationens iMac. Jag kom ihåg en dag, år 1998, eller om det var 1999, när pappa kom hem med en sådan här, den allra första modellen i “Bondi Blue”. Det var den här datorn som räddade Apple från konkurs, men det hade jag såklart ingen aning om då. Jag var fem-sex år och spelade ett spel där Alfons Åberg skulle skjuta en fotboll i ett mål, på Internet (ja, jag kommer fortfarande ihåg det). Nog om första generationens iMac, nu hoppar vi framåt i tiden till…

… kanske 2002-2003, med andra generationens iMac. Måste vara en av världens vackraste datorer, helt klart. En vit glob, en arm i blänkande metall och längst upp en nätt, svävande skärm.

Här är en av de senare I’m a Mac-reklamfilmer som rullat i amerikansk tv några år nu.

… mm, jag gillar den här. Och låten är så Apple det bara kan bli. Man kan nästan tro att Apple har ett eget husband som sitter och komponerar ihop de perfekta låtarna med det perfekta soundet. Det finns nämligen två typer av sound de använder sig av i sina Mac- och iPod-reklamer. I iPod touch-reklamerna använder de låtar liknande denna och i Mac-reklamer (förutom I’m a Mac-reklamerna, där de inte har musik alls) låtar liknande den vi hörde ovan. Generellt sett iallafall.

Nu, iPod

Nej, icke att förglömma, prylen som revolutionerade den digitala musiken, iPod, har förstås fått en hel del reklamfilmer till sin ära.

En klassisk iPod-reklam med en enfärgad bakgrund, skuggade personer och vita iPods.

En mycket snygg reklamfilm från 2008.

Reklamfilmen för den senaste iPod nanon. Som synes har man gått ifrån siluett-reklamerna, och det ser lite modernare och fräschare ut, men det är fortfarande färgglada färger och färgglad musik! Den svängiga biten heter Bourgeois Shangri-La med Miss Li (och med lite assistans av Amanda Jenssen). En Spotify-länk kan jag lägga upp också: Tryck för musik.

Nu blev det extremt många reklamfilmer. Många, många. Men kanske också en ganska bra överblick över hur Apples reklamhistoria ser ut, en liten mini-guide. Och där sätter vi punkt.

Cóż można napisać o zapisie koncertu geniusza ambientu, do którego w dodatku pała się szaleńczym bezkrytycyzmem? Same superlatywy. Ale nie byłoby to możliwe gdyby jednak rzeczywiście Biosphere nie wydawał rzeczy doskonałych.

To nie jest moja pierwsza styczność z “lajwem” Jenssena, bo z tym po raz pierwszy zapoznałam się dzięki bootlegowemu nagraniu sprzed paru lat, na który trafiłam przypadkiem. Tak w ogóle poznałam Biosphere’a, a jego live-act był na tyle interesujący, że wciągnął mnie w muzykę Norwega całkowicie.

To dlatego, że sety Biosphere’a są doskonale przemyślane. Bezgraniczny spokój i ambient rozlewający się po kątach wpada w rytmiczne, oparte na solidnym beat’cie kompozycje. Na “Wireless” Biosphere prezentuje swoje kawałki wprowadzając je szumami i odgłosami natury (tej miejskiej też). Utwory pojawiają się w niemal niezmienionej wersji, Jenssen po prostu je do siebie dopasowuje – przynajmniej na początku. Im dalej w set, tym więcej pojawia się nawiązań i miksów, set nabiera rozmachu i dynamizmu. Gdy muzyka osiąga już dobre tempo, Jenssen ją stopuje, wycisza, spowalnia… i pozwala rozwijać się na nowo. Takie potraktowanie znanego materiału, odświeża go i pokazuje od nowej, nieznanej strony.

Czym “Wireless” różni się od albumu, który mógłby powstać w warunkach studyjnych? Właściwie niczym. Poza sporadycznymi odgłosami z publiczności (jak kaszel, bo o żadnych okrzykach czy brawach nie ma mowy), nie ma nic co sugerowałoby album nagrywany na żywo. Można się tylko domyślać, że dzięki tej formie nagrania, słyszymy spontaniczne połączenia i miksy.

Dla mnie jednak jest to świetne podane danie z twórczości Biosphere’a, przyprawione na nowo, inaczej udekorowane, nie tracące jednak swoich wartości. Przede wszystkim to znakomita przystawka do planowanego koncertu Biosphere’a podczas festiwalu Unsound w Krakowie. Wiemy, czego możemy się spodziewać. Jeśli dostaniemy to, co Bristolczycy dostali w Arnolfini – nie mogę się doczekać.

Kaśka Paluch

Son llamados incunables (del latín incunabulae, en la cuna) los libros impresos con tipos móviles desde la aparición de la imprenta hasta el año 1500 inclusive. Fue posiblemente Cornelius Beughem quien empleó la palabra por primera vez, en su Incunabula typographiae (1688).

En dicho período la industria tipográfica todavía no se había especializado: el impresor era dueño y manipulador de la prensa, fundidor de tipos, fabricante del papel, encuadernador, editor y librero. Era artesano, artista y erudito. Algunos de ellos dejaban una “marca de agua” en el papel que fabricaban, de esa manera sabemos quién la editó; pero hay muchos que carecían de firma y fecha, aunque hoy en día, estudios científicos que analizan los tipos de fundición utilizados, han ayudado a catalogar la mayoría de las ediciones existentes. Son documentos históricos que, por primera vez, pusieron la cultura al alcance de todos.

El término ‘incunable’ hace referencia a la época en que los libros se hallaban en la “cuna”, haciendo referencia a la “infancia” de la técnica moderna de hacer libros a través de la imprenta. Así, son reconocidos como incunables los libros impresos entre 1453 (fecha de la invención de la imprenta moderna) y 1500, procedentes de unas 1.200 imprentas, distribuidas entre 260 ciudades, con un lanzamiento aproximado de 35.000 obras distintas.

A Johann Gutenberg, de Maguncia, se le atribuye la invención de los caracteres móviles fundidos. Los primeros incunables salieron de su imprenta: entre ellos destaca la Biblia de Gutenberg (1453-55), en latín, de 42 líneas. Durante los primeros treinta años, la imprenta se expandió por Europa occidental y comenzó a dividirse en diferentes actividades especializadas. Los libros no tenían portada con caracteres, al principio, en letra gótica y las palabras presentadas con no pocas abreviaturas, imitando a los códices. Pero ya en el mismo siglo fueron adoptándose otros tipos de letras, especialmente la redonda o romana, la veneciana o itálica y cursiva, mucho más legibles que las primeras y que al fin prevalecieron sobre estos (salvo en Alemania) desde comienzos del siglo siguiente. Hacia finales de éste, se introdujo el tipo elzeviriano (del holandés Elzevir) más delgado que los anteriores y después siguieron otros caracteres de fantasía con la gran variedad hasta los de hoy en día.

Tipos de incunables

Antes de los tipos metálicos móviles, se usaban planchas de madera fija, que dieron lugar a los incunables xilográficos, entre los que destaca la Biblia Pauperum y la Biblia de los pobres. Los protoincunables son los libros impresos en los primeros talleres, entre 1472 y 1480. A su vez, se denominan post-incunables aquellos libros impresos a principios del siglo XVI que por error o debido a una insuficiente información han sido clasificados como incunables.

El primer impreso español que se conserva en la actualidad es el Sinodal, impreso por Juan Párix de Heidelberg (Johannes Parix) en 1472 que contiene unas actas de una reunión celebrada en Segovia. Incunables españoles de gran valor son la Biblia (impresa en Valencia en 1478), Los doce trabajos de Hércules (originalmente escrita en catalán con el título Los dotze treballs de Hèrcules) de Enrique de Villena (Zamora, 1483), Tirante el Blanco de Joanot Martorell (Valencia, 1490), Gramática de la lengua castellana de Antonio de Nebrija (Salamanca, 1492) y la primera edición de La Celestina de Fernando de Rojas (sin fecha ni lugar de impresión).

Entre las ediciones más importantes de incunables, se encuentran las de Gutemberg, Nicolas Jensen, William Caxton, y Aldo Manuzio.

Lördag. I dag/kväll blir det klassfest. 30 år sedan jag gick ur 9:an. Att åren går så fort. Nu blir det som vanligt en promenad.

Mitt förslag:

Vågrätt:
1. My Fairl Lady
6. Kent
8. Cocker
9. Brolle
10. Amanda
11. Jenssen
13. Ta

Lodrätt:
1. Makeba
2. Fantomen
3. Is
4. Li
5. Di Leva
7. Joe
8. Claes
10. Anna
12. En

Amanda Jenssen. Vågrätt 10: Amanda, vågrätt 11: Jenssen.

Egentligen så har jag inte tid med det här, men här kommer mitt förslag i alla fall:

Vågrätt:
1. Shirley
5. Olle
6. Visan
8. Kostervalsen
9. Olav
10. Wien
13. My
14. Amanda

Lodrätt:
1. Stockholm
2. Iglesias
3. Elvira
4. Jenssen
7. Spanien
11. Elda
12. Om

Amanda Jenssen. Vågrätt 14: Amanda, lodrätt 4: Jenssen.

… vi sågs, vilket jag ber om ursäkt för. Tiden går alldeles för snabbt när man sitter på ett hotell nere i Linköping eller åker till Stockholm för att hämta en Chesterfield-artad fåtölj samt iakta Hubertusjakt på Djurgården (kan det bli mer överklass-Stockholm än så?). Men nu, mina vänner, ska jag bara ägna mig åt er en stund:

• CAOs America-cigarr får betyget “90″ av Cigar Aficionado, tror inte någon är direkt förvånad över att kärleksaffären mellan dessa två fortsätter.
• Det här låter nästan för weird för att vara bra, trots att det är favoritmärket Toraño. CigarCyclopedia skriver om en cigarr som smaksätts med ett portvin som i sin tur smaksatts med choklad… Charlie Toraño uttrycker det hela:

the cigar is blended with just a hint of the port wine, which in turn receives ‘just a pinch’ of natural chocolate, to enhance the wine’s innate chocolate undertones

• Och apropå CigarCyclopedia så har man en liten genomgång av cigarrmärket Avos tillgängliga cigarrer. Kanske kan vara något för den som inte testat på dessa trevliga pinnar.
• Lite fuleri i cognaclands? Cognac World skriver att cognacshuset Jenssen har bötfällts för att man inte kunde styrka årgången på sin produkt. Dessutom låter man meddela att Rémy Martin slutit avtal med parfymören Thierry Mugler för att denne ska få lagra sin parfym Angel på fat (från Rémy får man anta då, framgår ej av texten), dessa ska sedan släppas lagom till julhandeln i Frankrike. Angel är en förhållandevis vidrig parfym, ungefär som att få ansiktet nedtryckt i en gammal maskin för spunnet socker samtidigt som en kacklande fotomodell forcerar in fudge via örongången. Hiskelig helt enkelt.
• Såpan fortsätter på Islay; arbetet vid piren har stött på patrull i form av sten. Frågan är hur detta ska lösas då, enligt författaren iaf, rådet som sköter det hela är aningslösa. Fortsättning lär följa.
• En lite mer ingående funderare på hur EUs bestämmelser för skyddandet av regionala varumärken kan påverka den skotska whiskymarknaden finns att läsa på Bruichladdichs blog.
• Charmigt recept på en något råbarkad Martini återfinns på Liquor Snobs hemsida. Inget för den konservative men jag kunde inte låta bli att bli sugen på en oliv med habanerofyllning.

Men, höll ju nästan på att glömma… Inte ska ni gå utan lite musik att ha på vägen:

Neil Hefty – Odd Couple theme. Skönt och svalt 60-talsgung

Mr suave himself, Richard Cheese – What’s my age again (med en rätt välgjord fan-video)