Pressmeddelande från Svenska Deckarakademin

Svenska Deckarakademin har idag, den 28 november, utsett årets bästa kriminalromaner, deckardebutant och fackbok.

Årets bästa svenska kriminalroman blev Tre sekunder av Anders Roslund & Börge Hellström (Piratförlaget) med motiveringen ”en explosiv tegelsten till roman som tar pulsen på samtiden”. Priset är från och med i år ett diplom tillsammans med ”Den Gyllene Kofoten” – som förstås är en förgylld kofot.

Ytterligare en gyllene kofot går till Andrew Taylor för hans roman Det blödande hjärtat (”Bleeding Heart Square”, Forum). Motiveringen är ”en kriminalroman om ondskans olika uttryck, fångade i en tidstrogen beskrivning av förkrigstidens England. Taylors översättare Jan Malmsjö fick, tillsammans med Ulla Danielsson, Deckarakademins pris för berömvärd översättargärning.

Deckarakademins debutpris gick till Olle Lönnaeus för Det som ska sonas (Damm) med motiveringen ”en skrämmande småstadsskildring med stänk av Piraten”.

Övriga priser:
Folkhemmets skuggbilder. En kulturanalytisk genrestudie av svensk kriminalfiktion i film och tv (Ekholm & Tegebjer) av Daniel Brodén fick pris som bästa faktabok för ”en unik och initierad kartläggning av svenska kriminalfilmer och TV-serier”.

ITV:s produktion Foyle’s War fick ett specialpris för ”en verkningsfull historielektion i kriminaldramats dräkt”.

Två Grand Masters utsågs:
Peter Lovesey och K. Arne Blom.

Övriga nominerade till bästa svenska kriminalroman var:
Ingrid Hedström: Flickorna i Villette (Alfabeta)
Tove Klackenberg: Dömd på förhand (Alfabeta)
Håkan Nesser: Maskarna på Carmine Street (Albert Bonniers förlag)
Veronica von Schenck: Kretsen (Ordfront)

Övriga nominerade till bästa till svenska översatta kriminalroman var:
Gianrico Carofiglio: På sannolika skäl (”Testimone inconsapevole”, översättning: Ulla Trenter, Schibsted, numera Telegram Bokförlag)
Guillermo Martínez: Lucianas långsamma död (”La muerte lenta de Luciana B”, översättning: Manni Kössler, Bonniers)
Deon Meyer: Jägarens hjärta (”Heart of the Hunter”, översättning: Jesper Högström, Weyler)
Denise Mina: I midnattens stillhet (”Still midnight”, översättning: Boel Unnerstad, Minotaur)

PRESSMEDDELANDE FRÅN SVENSKA DECKARAKADEMIN

Årets bästa kriminalromaner

Svenska Deckarakademin har nu utsett de böcker som tävlar om titlarna årets ”bästa till svenska översatta kriminalroman” – the Martin Beck Award – och årets ”bästa svenska kriminalroman”.

Nominerade till årets bästa svenska kriminalroman är:
Ingrid Hedström: Flickorna i Villette (Alfabeta)
Tove Klackenberg: Dömd på förhand (Alfabeta)
Håkan Nesser: Maskarna på Carmine Street (Albert Bonniers förlag)
Anders Roslund & Börge Hellström: Tre sekunder (Piratförlaget)
Veronica von Schenck: Kretsen (Ordfront)

Håkan Nesser har vunnit titeln hela tre gånger förut med En helt annan historia (2007), Kvinna med födelsemärke (1996) och Borkmanns punkt (1994). Har var dessutom nominerad 1995, 1997, 1998, 1999, 2000 och 2001. Även Roslund och Hellström är veteraner i sammanhanget med nomineringar 2005, 2006 och 2007. Ingrid Hedström vann debutpriset 2008, Tove Klackenberg 2002 och Håkan Nesser 1993. Klackenberg var dessutom nominerad till årets bästa svenska kriminalroman 2004. Veronica von Schenk debuterade förra året med Änglalik.

De nominerade till ”bästa till svenska översatta kriminalroman” är:
Gianrico Carofiglio: På sannolika skäl (”Testimone inconsapevole”, översättning: Ulla Trenter, Schibsted, numera Telegram)
Guillermo Martínez: Lucianas långsamma död (”La muerte lenta de Luciana B”, översättning: Manni Kössler, Bonniers)
Deon Meyer: Jägarens hjärta (”Heart of the Hunter”, översättning: Jesper Högström, Weyler)
Denise Mina: I midnattens stillhet (”Still midnight”, översättning: Boel Unnerstad, Minotaur)
Andrew Taylor: Det blödande hjärtat (”Bleeding Heart Square”, översättning: Jan Malmsjö, Forum)

Nykomlingar i sammanhanget är Carofigio och Martinez, medan Mina, Taylor och Mayer varit nominerade tidigare; Andrew Taylor tre år i rad (2002-2004) för sin Rothtrilogi De fyra yttersta tingen (”The four last things ”), Främlingars dom (”The judgement of strangers”) och De dödas mässa (”The office of the dead ”). Denise Minas Blodsarv (”The field of blood”) var nominerad 2006 och Deon Meyers Död i gryningen (”Dead at Daybreak”) förra året.

Årets bästa kriminalromaner utses vid Svenska Deckarakademins höstmöte i Eskilstuna lördagen den 28 november. Då utses även eventuell debutpristagare.

Författare är ett lustigt släkte. Samtidigt som de har tillräckligt mycket tro på sig själva för att inte bara skriva en roman utan även skicka på olika förlag manuset för att det ska ge ut det, så kan en smärre motgång decimera dem till små lipande femåringar.

OK, det finns naturligtvis undantag. Men de är få.

En annan sak författare (och kritiker) verkar gilla att ägna sig åt är metadebatter om Litteraturen. Nu senast går ett antal mer eller mindre kända svenska författare ut med ett Manifest i DN. De lovar att låta bli en massa dumheter, vilket låter himla fint om man bara skummar lite.

Inga nyckelromaner, inga deckare med griniga pensionsfärdiga poliser, inga romaner om historiska personer, inga form- och språkexperiment. Vad fint.

Naturligtvis får de mothugg av ett gäng författare som kanske inte producerat så mycket böcker om griniga poliser men desto mer formexperiment. Det vill de kunna fortsätta med. Och det är ju också fint. Om än lite töntigt, och – misstänker jag – rentav på uppmaning av DN:s redaktion. Det är ju så fräscht med kulturdebatt och författare som bitchar mot varandra, dessutom finns en enorm potential här – bröderna Birro och Raneloiden är ju inte ens inblandade än!

Den minnesgoda läsaren känner givetvis igen linjerna i debatten från en liknande härom året – experiment kontra Piratförlaget, kris för den svenska romanen och så vidare.

Fast de sade inte Piratförlaget då, utan “Guillou och Liza Marklund”. Låt vara att den ene sitter på två stolar här, men det är naturligtvis förlagen det handlar om egentligen. Och det här första manifestet är mer än något annat en bön om att få sina icke-experimentella, icke-historiska, icke-självbiografiska icke-deckare utgivna. Skriver den sortens böcker gör de väl förhoppningsvis redan, tanken på svenska författare som mot sin vilja tvingas till språkakrobatik typ Martina Lowden eller redovisningar av sina privata nojor med alla inblandades riktiga namn kvar är för plågsam. För att inte tala om att med kniven mot strupen knattra fram nya deckare i småstadsmiljö.

De blir väl helt enkelt inte utgivna i den omfattning de vill, de som varken skriver de klyschiga deckare som marknaden efterfrågar eller de experimentella verk som får priser och hyllas av kritikerna. Tråkigt, men knappast värt ett manifest.

Det finns ju lösningar, liksom. Gå ihop och starta ett eget förlag är bara det första jag kommer på.

Mer om Manifest, romaner, författare, kritiker, Björn Ranelid, Inger Frimansson, Jonas Thente, Susanne Axmacher, Jesper Högström, Sven Olov Karlsson, Jens Liljestrand, Anne Swärd, Jerker Virdborg, Pauline Wolff, Torbjörn Elensky, Fabian Kastner, Sofia Stenström, Agneta Kling­spor, Mats Kolmisoppi, Hassan Loo Sattarvandi, Stefan Hammarén, Martin Tistedt, Athena Farrokhzad, Aase Berg, Åsa Maria Kraft, Pär Thörn, Oline Stig, Peter Fröberg Idling, Monika Fagerholm, Mats Söderlund, Elisabeth Hjorth, Cecilia Davidsson, Anna-Karin Palm, Sara Gordan, Gunnar Ardelius, Anneli Jordahl, Susanna Alakoski, Stefan Lindberg, Jörgen Lind, Susanna Alakoski, Hanna Nordenhök, Tom Malmquist, Joar Tiberg, Anna-Karin Selberg, Anna Hultenheim, Vendela Fredricsson, Peter Birro, Marcus Birroo, Martina Lowden, Jessica Schiefauer

Bästa svenska kriminalroman:

“Elva” av Arne Dahl. Albert Bonniers förlag
“Varför dog Monica P?” av Elisabeth Gilek. Wahlström & Widstrand
“Till dess din vrede upphör” av Åsa Larsson. Albert Bonniers förlag
“Nattfåk” av Johan Theorin. Wahlström & Widstrand
“Blot” av Håkan Östlundh. Ordfront

Bästa till svenska översatta kriminalroman – The Martin Beck Award:

“Spökskrivaren” av Robert Harris. Forum. Övers: Anders Bellis
“En eftersökt man” av John le Carré. Albert Bonniers förlag. Övers: Ola Klingberg
“Död i gryningen” av Deon Meyer. Weyler. Övers: Jesper Högström
“Mordbyn” av Andrea Maria Schenkel. Ersatz. Övers: Christine Bredenkamp
“Mörk kust” av Peter Temple. Kabusa böcker. Övers: Boel Unnerstad

Vinnarna utses vid akademins höstmöte i Eskilstuna 29-30 november 2008.

Publicerad i Hallands Nyheter, 080604.

recension/bok

Blågult – fotbollslandslaget genom 100 år

Jesper Högström

Offside Press

Jesper Högström skrev Fotbollsmagasinet Offsides omtalade reportage om VM-sommaren 94, och skildrade hela VM-historien i en hyllad bok inför VM i Tyskland för två år sedan. Han är också författare och litteraturkritiker.
När han nu, lagom inför sommarens EM, har nedtecknat det svenska fotbollslandslagets hundraåriga historia är det med den kloke journalistens noggrannhet och urskiljningsförmåga, men också med en skönlitterär känsla för ett fängslande berättande.

Och likt alla goda berättelser innehåller “Blågult – fotbollslandslaget genom 100 år” inte bara triumfer. Det som stannar i minnet när man lägger Högströms bok ifrån sig är konflikterna, kontroverserna och nederlagen. Den svenska fascisthälsning inför öppningsmatchen i Italien-VM 1936. Landslagets bortslarvade storhetstid under Gre-No-Li-eran på 50-talet.
Och så “Labans” Arnessons eländiga sista kväll som förbundskapten, i Prag 1985.

“Laban” hade redan lärt sig vad det innebär att förlora. Sommaren 1982 spelades VM i Spanien. IFK Göteborg hade precis vunnit uefa-cupen, men Sverige, med “Laban” som förbunds-kapten, hade floppat i VM-kvalet. När det svenska landslaget, med en stomme av blåvita cuphjältar, kvalade till VM fyra år senare, hade “Laban” fått ordning på spelet.
Med en kvalmatch kvar såg det ut som att Sverige var på väg till VM. Bortaseger mot Tjeckoslovakien skulle säkra avancemanget, och även vid förlust skulle Sverige kvalificera sig så vida Portugal inte bortaslog Västtyskland, som inte hade förlorat i kvalsammanhang på 40 år.
Det som sedan hände kan vara värt att komma ihåg i dessa tider när det svenska landslaget i fotboll har kvalificerat sig till fem raka mästerskap, och en förlust mot Tyskland i VM:s åttondelsfinal ses som en fiaskoinsats. Sverige förlorade med uddamålet i Prag i oktober 1985, och portugiserna vann under osannolika omständigheter över tyskarna.

“Jag går i graven med det. Det förföljer mig”, anförtror “Laban” Jesper Högström vid ett köksbord i Upplands Väsby. Efter beskedet om att Portugal snuvat Sverige på VM-platsen gick “Laban” upp på hotellrummet och tog en whisky. Sedan letade han upp förbundsordföranden Lennart Johansson för att lämna in sin avskedsansökan.
Högström hittar gripande ögonblick som detta i den svenska fotbollshisto-rien, och han beskriver dem med lätthet i språket och en uppenbar kärlek till sitt ämne. Efter två enastående fotbollsböcker (även “VM-boken” är en fröjd att läsa) är det svårt att inte räkna Jesper Högström som en av svensk fotbolls främsta skriftställare.

DAVID HYLANDER

I morse frågade min (snart) 8-årige son mig varför jag tycker om Cristiano Ronaldo i Portugal men inte i Manchester United. Jag visste ju svaret. Allt som har med United att göra får mig att se rött. Ibland undrar om jag inte avskyr United mer än jag älskar Tottenham. Om det verkligen är så, då är det inte helt sunt. Vad jag ska göra åt det är ett helt annan blogginlägg.

I vilket fall. Jag svarade aldrig sonen att det nog var något om United. Jag satt istället djupt försjunken i morgontidningen, läste om hur flygrädda människor åker tågcharter till Medelhavet, och mumlade “jag vet inte, vissa saker vet man bara inte”.

Och jag kom att tänka på min egen reaktion igår kväll, när David Villa sprätte in 2-1 till Spanien på övertid, efter att Petter Hansson begått dödssynden att inte tokrensa utan hellre försökt spela sig ur situatonen.

Jag bara skakade på huvudet, tänkte att Sverige får skylla sig själva. Det går inte att bara försvara sig mot ett av världens bästa lag i en halvlek. Till slut smäller det. Markus Rosenbergs junioraktiga agerande, när han äntligen fick en boll att jobba med, var ljusår från den killerinstinkt som David Villa visade upp i 92:a minuten.

Jag skrev till Jesper: “Utan Zlatan stannar Sverige“. För så hemskt är det. Utan Den Store Ibrahimoviç hade vi förlorat med 3-0 igår. När han tvingades gå ut upphörde Sveriges anfallsspel. Inte bara fanns det ingen kvar som kunde göra det oförutsägbara (som 1-1-målet). Henrik Larsson förlorade också sin enda jämbördiga lekkamrat, vilket ledde till att hans kvalitet också sjönk. Avsevärt.

Men nu handlade det om min reaktion. Hade detta varit MFF eller Tottenham – då hade jag blivit vansinnig. Jag hade inte sovit på hela natten, jag hade slagit i mig alldeles för mycket whisky, jag hade inte suttit här vid datorn idag, hyfsat pigg och frisk. Jag hade inte kunnat sätta mig bakom ratten för att köra sonen till fotbollsmatch, vilket jag ska om en dryg timme. Och, framför allt, den här förlusten hade plågat mig i alla fall till onsdag. Kanske ännu längre.

Istället gick jag bort till grannen med storbilds-TV:n i garaget, där det hade slabbats in en hel del sprit under kvällen. Medan han tjatade om sin tid som målvakt i Stora Beddinge IF (vilket han gärna gör när han blir packad; ganska ofta med en kul poäng också) drack jag Lapin Kulta i lugn och ro, sneglade på storbilden på Grekland-Ryssland och imponerades framför allt av ryssarnas spel. Insåg att med Alexander Arsjavin tillbaka på onsdag kan Sverige få det riktigt svettigt. Den unge supertalangen Roman Pavlutjenko har redan visat prov på underbart sevärd fotboll. Jag sms:ade till Jesper: “Om de spelar så här kan jag unna dem att vinna EM”.

Varför skrev jag så? Rimligtvis borde ju mitt enda fokus på Ryssland, som är det lag som står mellan Sverige och en kvartsfinalplats, vara att samtliga spelare ska bryta benen och få flyga hem till S:t Petersburg med ett rostigt fraktplan från Aeroflot.

Istället önskar jag dem all lycka och unnar dem att vinna EM…

Om det hade varit MFF eller Tottenham, som sagt, då hade jag tillverkat små fula dockor som jag stuckit skitiga, glödande nålar i. Och jag hade krossats som supporter om vi hade förlorat.

Jag förstår inte det här själv. Varför bryr jag mig inte om Sverige lika mycket som ett engelskt klubblag från norra London? (jag stod ute i trädgården de 15 sista minuterna av förlängningen i ligacupfinalen; jag klarade inte av att sitta kvar framför TV:n).

Mitt fotbollsintresse är det ju inget fel på. Antagligen är jag en dålig svensk. Antagligen är det så.

En gammal en. Men rolig.

Tyvärr har ingen (ännu) lyckats skriva en liknande sågning av Arn-filmen som den här av boken.

Tack för tipset Martin.