Varning: Läs inte detta om du inte sett föregångaren Battle Royale, då spoilers kan förekomma.

Battle Royale: Requiem

Originaltitel: バトル・ロワイアルＩＩ　【鎮魂歌】
Också känd som: Batoru Rowaiaru tsu: Rekuiemu
Gjord: 2003
Sågs av mig: Första gången i slutet av 2007, återigen i november 2009
Skådespelare: Fujiwara Tatsuya, Oshinari Shugo, Maeda Ai, Sakai Ayana, Takeuchi Riki m.fl.
Genre: Skräck, action.
Land: Japan.

Handling: Det har gått tre år sedan Nanahara Shuya lyckades lämna ön där hans klasskamrater avrättades en efter en. Nu är han ledare för terroristgruppen Wild Seven, som med alla medel tänker protestera mot de vuxnas sätt att hantera Japans samhälleliga kollaps. När terrorismen kulminerar i en World Trade Center-inspirerad attack, tillsätter dock Japans ledning en ny version av Battle Royale: BR act II. En ny klass blir utvald, och skickas ut i ett kallblodigt krig på en ö som Wild Seven har tagit i besittning. De 42 klasskamraterna får tre dagar på sig att döda Nanahara Shuya, annars kommer samtliga av dem att avrättas.

Kommentar: Battle Royale: Requiem har nästan lämnat skräckgenren totalt (med undantag av vilt sprutande blod), och handlar mer om action och allmänt pang-pang. Om Battle Royale kändes ofokuserad, är efterföljaren ett stort oregerligt nystan av kaos. Krigsscenerna är alldeles för utdragna och meningslösa – de bringar knappt fram några känslor eftersom det är omöjligt att lära känna 42 personer på 133 minuter. Den största ljuspunkten i filmen är Oshinari Shugo – i mina ögon världens bästa skådespelare som ger allt i alla situationer. Han kommunicerar ut rent ungdomligt hat och livsfrustration som ingen annan gjort förut. De tjugo sista minuterna lyser filmen upp, men i övrigt är det mest som namnlöst människoslakteri.

Personligt betyg:

Dags för film…

Battle Royale

Originaltitel: バトル・ロワイアル
Också känd som: Batoru Rowaiaru
Gjord: 2000
Sågs av mig: Första gången i slutet av 2007, återigen i september 2009
Skådespelare: Fujiwara Tatsuya, Maeda Aki, Tsukamoto Takashi m.fl.
Genre: Skräck, action.
Land: Japan.

Handling: Japan, millenieskiftet. Landets vuxna har fått nog av oregerliga ungdomar och inrättar ett åtgärdsprogram där en problemstinn klass får agera försökskaniner på liv och död. Utrustade med varsitt slumpmässigt vapen, gäller det att bli den sista överlevande eleven – annars går samtliga en säker död till mötes.

Kommentar: Denna film fångar den hos många inbyggda rädslan för en nations fullständiga kollaps: vad händer när barn helt och hållet slutar respektera vuxna; vad sker när massarbetslösheten är ett faktum; hur agerar man mot problemmakare i en fullständig kris? Battle Royale är ett skräckexempel på hur politik kan förvridas till någonting vidrigt. Det är en intressant och väldigt tankeväckande grundhistoria, men eftersom det kretsar kring så många karaktärer förloras fokuset i vissa delar. Filmen är dock minnesvärd och går att se om flera gånger utan att förlora i värde – den har dessutom blivit en av de riktiga japanska skräckklassikerna utanför hemlandet.

Personligt betyg:

Woah, länge sedan jag skrev ett filminlägg!

Neighbor no. 13

Originaltitel: 隣人13号
Gjord: 2005
Sågs av mig: September 2009
Skådespelare: Oguri Shun, Nakamura Shido, Hirofumi Arai, Yumi Yoshimura.
Genre: Skräck.
Land: Japan.

Handling: Murasaki Juzo är nyinflyttad i ett lägenhetskomplex och bor på nummer tretton. Rakt ovanför honom bor hans våldsamma överordnade Akai, som aldrig går miste om ett tillfälle att mobba Juzo. Detta triggar igång gömda känslor inom Juzo, och någonting förändras – hans kropp är inte längre bara hans egen, och det kommer Akai få betala för.

Kommentar: Min pojkvän tyckte att det här var den konstigaste (och sämsta) film han någonsin sett. Och nog är den väl i stånd att förvandla en till ett frågetecken vid vissa tidpunkter, men den är inte i klass med den förvirring som till exempel Izo inbringar. Men den är också skrämmande effektiv på att vara brutal och krypande, och lyckas med konststycket att vara kortfattad på ett långdraget vis. En rakt igenom underligt läskig film som man inte vet om man gillade eller inte.

(PS: Vet inte om jag någonsin sett Oguri Shun snyggare än så här…)

Personligt betyg:

Väldigt klent med uppdateringar på senaste tiden, jag vet! Varit mycket med tentor och grupparbeter i skolan. Förra inlägget råkade jag publicera utan bilder, och inte ens färdigskriven – men det fixade jag till idag. Tänkte uppdatera ännu lite mer nu när jag ändå är på gång.

Ichi The Killer

Originaltitel: 殺し屋１
Gjord: 2001
Sågs av mig: Februari 2009
Skådespelare: Asano Tadanobu, Tsukamoto Shinya, Omori Nao, Sun Alien m.fl.
Genre: Skräck, yakuza.
Land: Japan.

En svårbeskriven och groteskt våldsam film där vi stöter på yakuzamedlemmen Kakihara med ihopsydda hål i vardera kind, och seriemördaren Ichi som med ett sylvasst knivblad fäst på hälen delar människor på mitten. Om du gillar filmer med svårförstådd handling, gastkramande tortyr och hav av inälvor så är Ichi the Killer som gjord för dig – annars, nja… kanske inte.

Betyg:

Jag upptäckte precis att jag hade skrivit om den första Death Note-filmen, utan att publicera. Så det som står är alltså skrivet för flera månader sen:

Med anledning av L – Change The WorLd som gick upp på de japanska biograferna tidigare i år, bestämde jag mig för att se om Death Note live action-filmerna. Ibland när jag säger att jag faktiskt gillar Death Note-filmerna, så brukar anime-otakus bli lite småsura över att jag inte ens sett animen. Anledningen till att jag nämner detta är att ni nu vet var ni har mig inför dessa recensioner – jag har alltså inte sett animen och kan därför inte jämföra live action-filmerna med den. Istället är Death Note live action-filmerna någonting förbehållslöst och, i mina ögon, ganska spännande.

Death Note

Originaltitel: デスノート
Gjord: 2006
Sågs av mig: November 2007, återigen 19 augusti 2008 och sen igen i januari 2009.
Skådespelare: Matsuyama Kenichi, Fujiwara Tatsuya, Toda Erika m.fl.
Genre: Thriller, övernaturlig.
Land: Japan.

Handling: Polisstuderande Lights liv tar en kraftig vänding när han av en slump kommer över en till synes oskyldig anteckningsbok. Det visar sig dock att om man skriver in en persons namn i boken, kommer personen i fråga att dö i en hjärtattack. Light börjar snabbt utnyttja anteckningsbokens krafter – och hundratals dömda brottslingar blir hans första offer. Snart har han hela världens poliskårer efter sig, men hans största fiende blir L – en mystisk detektiv som gör allt för att försöka knäcka massmördarens dödarsvit…

Kommentar: Intressant med en film som jämsides följer både antagonisten och protagonisten – och där man egentligen inte vet vem som är vad. Med smart logik och intressanta händelseutvecklingar är det väldigt lätt att sugas in i den spännande historien. Ibland blir B-känslan aningen påtagande – framför allt då dödsguden Ryuk framträder. Japan har, trots sin teknikhets, aldrig riktigt förstått det där med specialeffekter och verklighetstrogenhet… Men kan man bortse från det, vilket man för sin egen skull borde lära sig göra, så har man en riktigt bra film framför sig.

Personligt betyg:

Es un filme que narra la historia de un grupo de chicos locos por el sci-fi. Tanto así que ya olvidaron su verdadero fanatismo…

Cinco chicos universitarios, Takuma, Masaru, Shunsuke, Atsushi y Daigo pertenecen al club de ciencia-ficción, pero ellos no están interesados en la ciencia en lo absoluto. Usualmente sólo pierden el tiempo por ahí, jugando béisbol o a las cartas, o en los baños públicos.

Un día, accidentalmente derraman Soda encima del control remoto del aire acondicionado. En el casi sauna club en donde se la pasan metidos, de repente aparece una máquina del tiempo.

Eventualmente, ellos deciden ir atrás en el tiempo hasta “ayer” para traer de vuelta el control remoto que aún no se ha estropeado”. La misión parece ser sencilla, sin embargo, gradualmente ellos comienzan a preocuparse.

¿Qué sucedería si cambiamos el pasado? ¿No desapareceríamos como sucede en las películas?

]]> http://nakatsu.wordpress.com/2008/07/02/ringu-2/ Wed, 02 Jul 2008 14:11:51 +0000 nakatsu http://nakatsu.wordpress.com/2008/07/02/ringu-2/

Hemkommen efter en vecka i Borlänge på Peace & Love-festivalen, där det var hur roligt som helst. Jag drog dock på mig en förkylning och har varit sjuk de senaste dagarna, till fördel för filmtittande kanske?

Ringu 2
(The Ring 2)

Originaltitel: リング2
Gjord: 1999
Sågs av mig: Juli 2008
Skådespelare: Nakatani Miki, Sato Hitomi, Fukada Kyoko m.fl.
Genre: Skräck, thriller.
Land: Japan.

Handling: Ringu 2 utspelar sig ganska snart efter trilogins första film, Ringu. Takano Mai börjar söka efter svar på gåtan om den ödesdigra videofilmen när professor Takayama Ryuji hittas död efter att ha sett den. Samtidigt har Sadakos lik obducerats, och autopsin visar att hon levt 30 år instängd i en igenmurad brunn…

Kommentar: Den kronologiskt sett förlösande sista delen i Ringu-trilogin, är sin uppgift till trots den film som förvirrar allra mest. Jag kommer på mig själv med att sitta som ett frågetecken, utan att förstå hur saker hänger ihop eller vad de ens har för betydelse för historiens utveckling. När jag sedan dessutom somnar två gånger under filmens gång går det inte att låta bli att erkänna Ringu 2 som ett ganska misslyckat försök till skräckfilm…

Personligt betyg:

Såg precis Ringu 0 – föregångaren till Ringu. Den gjordes dock senare, men ger bakgrunden till Ringu.

Ringu 0 Basudei
The Ring 0 Birthday

Originaltitel: リング0 バースデイ
Gjord: 2000
Sågs av mig: Juni 2008
Skådespelare: Nakama Yukie, Tanabe Seiichi, Aso Kumiko, Masako m.fl.
Genre: Skräck, thriller, drama.
Land: Japan.

Handling: Yamamura Sadako försöker fly sitt förflutna och sina okontrollerbara mystiska krafter genom att integrera sig i ett teatersällskap i Tokyo. De andra i sällskapet tycker dock att hon är underlig, och spekulerar i varför mystiska saker har hänt sedan hon dök upp. När sedan huvudaktrisen utan förklaring plötsligt dör, och Sadako tillträder rollen i hennes ställe, misstänker omgivningen att Sadako är den skyldiga.

Kommentar: Sadako, som i Ringu var huvudantagonisten har nu gjort en tvärvändning och blivit den vi sympatiserar med. Ringu 0 är inte lika skräckorienterad som Ringu försökte vara och lyckas därför vara mycket mer intressant, dramatisk och engagerande. Delvis är filmen en uppvisning i grupptrycksraseri, och häxjaktskritiseringen är ett faktum. Nakama Yukie (som vi tidigare sett i bland annat Gokusen) visar ytterligare sin bredd inom skådespelaryrket – här som skrämmande men skör japansk-skräckfilmsflicka-med-långt-svart-hår. Filmen besvarar, trots att det är Ringus bakgrundshistoria, inte alla frågetecken, men historien håller hög klass och är intressant rakt igenom. Kvalitetsskillnaden filmerna emellan märks tydligt – men skräckfilm, det är det inte.

Personligt betyg:

Jag vet att jag är den enda över 12 år som inte har sett varken The Ring eller det japanska originalet, Ringu. Häromdagen gjorde jag dock slag i saken och såg den sistnämnde. Ha!

Ringu
(The Ring)

Originaltitel: リング
Gjord: 1998
Sågs av mig: Juni 2008
Skådespelare: Matsushima Nanako, Sanada Hiroyuki, Otaka Rikiya m.fl.
Genre: Skräck, thriller.
Land: Japan.

Handling: Ryktet säger att alla som ser en speciell film kommer att dö om precis sju dagar efter man har sett den. Journalisten Asakawa Reiko vill undersöka fenomenet och kommer över videobandet. När hon ser det börjar underliga saker att inträffa och hon har bara en vecka på sig att förhindra sitt grymma, till synes oundvikliga öde…

Kommentar: Medan de vänner jag såg filmen med tyckte att den hade en enorm B-känsla över sig, stördes inte jag av detta. Däremot känns det som att filmen har en alltför lång upptrappning, och det dröjer länge innan någonting man skulle kunna kalla skräckinjagande börjar komma krypande. En helt okej historia, men taffligt och ineffektivt framförd.

Personligt betyg:

Jag fick ett ryck häromdagen och bestämde mig för att se alla de där mainstream japanska skräckrullarna som florerar. Vi börjar med Takashi Miikes Chakushin Ari.

Chakushin Ari
(One Missed Call)

Originaltitel: 着信アリ
Gjord: 2003
Sågs av mig: Juni 2008
Skådespelare: Shibasaki Kou, Tsutsumi Shinichi, Fukiishi Kazue m.fl.
Genre: Skräck, thriller.
Land: Japan

Handling: Flera ungdomar omkommer, och den enda ledtråden till orsaken till dödsfallen är att de alla mottagit ett telefonsamtal från sin egen mobiltelefon – där de hör sin egen röst sekunderna innan de dör. Flera i Yumis bekantskapskrets drabbas, och hon ger sig ut på en förtvivlad jakt efter den, eller det, som satt igång telefonmorden.

Kommentar: Innehåller det mesta en japansk skräckfilm brukar innehålla – långt svart hår, krypande händer och någon form av elektronik. Om det senare är en inhemsk kritik mot prylgalenheten som Japan härjas av, vet jag dock inte. Men det är inte alltid de två förstnämnda sakerna garanterar succe. Regissören Takashi Miike misslyckas dock sällan, och det här är inget undantag. Jag sitter konstant på nålar i mitt nersläckta rum, och skickar med jämna mellanrum skräckslagna blickar mot väggen bakom mig. När sedan upplösningen anländer, trappas spänningen upp och mitt täcke får tjäna som fästning mot omvärlden. När sedan filmen är slut, sitter jag med uppdragna ben kvar ett tag och försöker få de kalla kårarna längs ryggraden att försvinna.

Personligt betyg:

Nu var det länge sedan jag uppdaterade, fy skäms på mig. Så här kommer lite om en film av Kitamura Ryuhei.

Alive

Gjord: 2002
Sågs av mig: Maj 2008
Skådespelare: Hideo Sakaki, Ryo, Koyuki, Shun Sugata, Erika Oda m.fl.
Genre: Action, science fiction, skräck, thriller.
Land: Japan

Handling: En dödsdömd fånge överlever den elektriska stolen, och får chansen att överleva om han skänker sig till ett experiment på obestämd framtid. Han hamnar i ett isolerat rum med en våldsam mördare, och experimentet tar fart. Det fångarna dock inte räknat med, är att experimentet kanske är värre än döden.

Kommentar: Efter den stämningsfulla, obehagliga inledningen hoppades jag att skulle vara samma anda filmen igenom. Det är som upplagt för att utnyttja människans skräck för bevakningskameror och buggning, men på något vis sjabblas detta bort och handlingen faller pladask ihop och blir till vad det är – en händelselös film utan vidare ljussättning. När det mot slutet äntligen eskalerar i någonting, inspireras huvudpersonen av The Matrix och gör volter i den uppenbarligen icke så klaustrofobiska cellen. Det är inte coolt någonstans, eftersom specialeffekterna ser ut att vara tagna ifrån Windows Media Player cirka 1998. Ryo och Hideo Sakaki gör dock, i kontrast mot resten av filmen, ett bra jobb och är de enda behållningarna vi möts av.

Personligt betyg:

Yay, ninja-action!

Shinobi
(Heart Under Blade)

Gjord: 2005
Sågs av mig: 22:a april 2008
Skådespelare: Nakama Yukie, Odagiri Joe, Tomoka Kurotani, Erika Sawajiri, Sakaguchi Tak m.fl.
Genre: Ninja, kärlek, action, historisk.
Land: Japan

Handling: I 1600-talets Japan rivalerade två mäktiga ninjaklaner, med övernaturliga förmågor, mot varandra. De respektive ledarnas barnbarn är dock inte fiender, utan älskare. När landets härskare befaller de båda klanerna att slåss till sista man, måste kärleksparet göra ett svårt val – att välja mellan sin älskade eller sin klan.

Kommentar: Som en japansk blandning av Romeo och Julia och Hero, med kreativt innovativa ninja-kablaam-scener som man aldrig önskar ska ta slut. Det visuella och våldsamma har gjort att kärlekshistorien kommer i skymundan, men det gör inte mig någonting alls. För egentligen vill jag bara fortsätta se Yasha-maru snärta skiten ur allt och alla som kommer i hans väg. Och inte att förglömma: Nakama Yukie, allas vår gangsterlärare i Gokusen, har bytt yrke och blivit ögondödarninja!

Personligt betyg:

Häromdagen såg jag en japansk film om livet på ett mentalsjukhus, ett ämne som alltid intresserat mig.

Quiet Room ni Yokozo
(Welcome to the Quiet Room)
Originaltitel: クワイエットルームにようこそ
Gjord: 2007
Sågs av mig: 24:e mars 2008
Skådespelare: Yuki Uchida, Kankuro Kudo, Yu Aoi, Ryo m.fl.
Genre: Drama, mentalsjukhus, sjukvård.
Land: Japan.

Handling: Sakura Asuka vaknar plötsligt upp i ett avskilt rum på ett mentalsjukhus. Hon kan inte minnas hur hon kom dit, och att komma därifrån verkar i det närmaste omöjligt. I tron att hon är suicidal vägrar mentalsjukhusets anställda släppa ut henne, och Asuka blir så illa tvungen att försöka smälta in bland anorektiska, neurotiska och självmordsbenägna mentalsjukhuspatienterna.

Kommentar: En japansk version av One Flew Over the Cuckoo’s Nest? Mja. Likheterna existerar – mentalsjukhus, frisk huvudroll bland sinnessjuka, sträng sjuksköterska, knepiga bikaraktärer, humor blandat med allvar. Men trots den självklara jämförelsen med den amerikanska klassikern så står Welcome to the Quiet Room på egna ben, utan att stappla. Bisarr humor övergår i kolsvart allvar på ett snyggt sätt – det är svårt att veta när det passar att skratta, förfäras eller gråta. En lyckad film, som kunde vunnit ännu mer på fler vändpunkter.

Personligt betyg:

Fler bilder:

Sakura Asuka i the quiet room.

Det är så himla mycket ståhej kring den kommande Hana Yori Dango-filmen att jag blir alldeles yr. Det är som kanske någon räknat ut (trots att jag inte skrivit om jdramat här ännu) mitt favoritjdrama av alla jag sett. Man bara måste älska det från första sekunden. Nu har de en officiell sida för den också. Efter deras shooting i Las Vegas häromdagarna har det dykt upp ett antal YouTube-filmer med klipp från den kommande filmen, och jag vet inte hur jag ska kunna vänta! Matsumoto Jun, Inoue Mao och Oguri Shun är samlade igen… bara tanken får mig rörd. Här är ett bra YouTube-klipp:

Det verkar vara i stort sett omöjligt att få tag i bilder från den animerade Hana Yori Dango-filmen, så jag snodde en från vanliga animen till min sedvanliga introruta:

Hana Yori Dango The Movie
(Boys Over Flowers The Movie)

Originaltitel: 花より男子
Också känd som: Hanadan
Gjord: 1997
Sågs av mig: 28:e februari 2008
Röster: Maki Mochida, Naoki Miyashita, Kouji Yamamoto m.fl.
Genre: Anime, shōjo.
Land: Japan.

Handling: Hana Yori Dango the Movie har en alternativ tidslinje till animeserien, vilket betyder att man får nollställa sig själv angående vad man vet om karaktärerna. Huvudkaraktärerna har nu samlats i New York för att sätta upp en dansföreställning. Domyouji är danscasanova medan de övriga huvudkaraktärerna har tilldelats diverse sysslor. Tsukushi har hamnat med en städhink i hand, men med en dröm om att en dag bli en Broadwaystjärna.

Kommentar: Denna halvtimmes långa “film” med diverse pinsamma dansinslag är ingenting annat än meningslös. De har bytt ut Ruis fiol till saxofon och piano och Domyoujis macho personlighet har runnit ner i gatstenen, men det är ungefär allt som händer. Och så är de ju ett antal japaner i New York utan någon som helst förklaring. Klart förvirrande, men ingenting att bry huvudet med. Just när man tror att filmen ska få en twist, tar den slut. Ungefär som att de tappat bort 40 minuter bara sådär. Filmen känns som en ursäkt att få plåga stackars Hanadan-nördar med närbilder på Tsukushis osmakligt trikåklädda skrev.

Personligt betyg:

En live action-film som jag velat se en längre tid, eftersom Oshinari Shugo medverkar en liten stund i början. Det är ju bara ett plus att Koike Teppei är ena huvudrollen.

Lovely Complex

Originaltitel: ラブ★コン
Också känd som: Love Com
Gjord: 2006
Sågs av mig: 16 februari 2008
Skådespelare: Koike Teppei, Ema Fujisawa, Oshinari Shugo (liten biroll).
Genre: Live action, romantik, komedi.
Land: Japan.

Handling: Otani och Koizumi går i samma klass, och delar samma personlighet, vänner och humor – de verkar helt enkelt perfekta för varandra. Det som hindrar dem från att bli ett par är dock ett för dem väldigt stort problem – hon är 11 cm längre än honom. Andra ser på dem som en comedy duo, och helt enkelt otänkbara för varandra. Trots att Koizumi först förnekar sina känslor på grund av detta, inser hon dock att hon fallit djupt. Men besvarar han hennes känslor?

Kommentar: På ett ungefär det sötaste som kommit ut från Japan någonsin. Engagerande, roligt, sött, helskumt, och alldeles alldeles underbart. Trots en halvt överspelande huvudrollsaktris så är den både hjärtknipande och tokigt gullig. Om man inte redan tycker att Koike Teppei är den sötaste lilla japanen någonsin (don’t worry Sophia, jag ska inte sno honom) så tycker man det nu.

Personligt betyg:

Mer bilder:

Otani, perukläraren och Koizumi.

Suzuki, Chiharu, Otani, Koizumi, Nobuko och Nakao.

Koizumi och Otani.

Hela gänget.

Yay! Söta pojkar som snuskar på film!

Boys Love

Originaltitel: ボーイズ ラブ
Gjord: 2006
Sågs av mig: 12 februari 2008
Skådespelare: Yoshikazu Kotani, Takumi Saitou, Hiroya Matsumoto m.fl.
Genre: Romantik, gay, drama.
Land: Japan.

Handling: Taishin är en tidningsreporter som får i uppdrag att intervjua den snygga modellen Noeru. Taishin blir imponerad av en målning Neoru gjort, och bjuder ut honom. Noeru, som är van vid att vara med killar, försöker göra Taishin upphetsad, men den senare är svårflirtad. Ändå finns det någonting som gör honom väldigt intresserad – något Noerus bästa vän Chidori inte uppskattar.

Kommentar: Bjuder på både glädje och sorg, utan att vara alltför plågsamt klicheartad. Visst, det vanliga finns utslängt men Boys Love känns ändå mer genuin, mer tabubelagd och lite vackrare. Filmen är intressant rakt igenom, även om upptrappningen och slutet känns alltför plötsligt och out of place. Det gör dock inte så mycket – det är välspenderade nittio minuter. Filmen har en intressant vinkling för att vara om homosexuell kärlek – den fokuserar inte (som så många andra) på svårigheterna man möter som gay i ett heterosexuellt samhälle, utan mer på triangeldrama, avundsjuka och nyfikenhet.

Personligt betyg:

Fler bilder:

Chidori och Noeru

Taishin och Noeru.

Filmatiseringen av Akihabara@DEEP-mangan. I ett tidigare inlägg hittar ni mina tankar kring jdramat, men det här är alltså filmversionen.

Akihabara@DEEP

Originaltitel: アキハバラ＠DEEP
Också känd som: Akiba@DEEP
Visades: 2006
Sågs av mig: 10 februari 2008
Skådespelare: Oshinari Shugo, Hiroki Narimiya m.fl.
Genre: Otaku, action, cosplay.
Land: Japan.

Handling: Fem otakus som residerar i Akihabara, elektronikcentrat nummer ett, konstruerar en sökmotor som använder sig av AI för att sortera fram sökresultat. Digital Capital, ett megastort elektronikföretag, vill köpa upp rättigheterna till ungdomarnas uppfinning, men då de upptäcker Nakagomi Takeshis, företagets ägare, baktankar och udda intressen vill de inte ha någonting med honom att göra och vägrar att ge efter. Nakagomi är dock mycket mäktig och gör allt för att få händerna på deras sökmotor.

Kommentar: Akihabara@DEEP-filmen följer i stort sett samma historia som jdramat. Självklart hinner dock inte filmen med lika mycket småhistorier, utan får jobba med att skapa stämning och spänning. En del av humorn (däribland hela karaktären Daruma) har därför lämnats därhän, och filmen är istället mörkare och mer obehaglig. I jdramat spelades min favoritkaraktär Box av en av mina absoluta favoritskådespelare Ikuta Toma, och här av en av mina andra favoriter – Oshinari Shugo. Framförallt just denna karaktär, Box, är framlyft på ett mycket bra sätt i både jdramat och filmen, kanske just på grund av de exemplariska skådespelarna. Box skiljer sig dock en del i de olika versionerna – i filmen är han mer allvarlig och tänkande. Samtidigt har han kvar de charmiga dragen från jdramat.

Filmen är mycket underhållande, spännande och inspirerande. Helt enkelt en mycket lyckad produktion av ett väldigt bra koncept. Det går inte att utse en vinnare av jdramat och filmen, på grund av att de valt olika inriktningar. Där jdramat var stört, fantastiskt roligt och jättecharmigt, är filmen tung, intressant och visar oss kapitalismens baksida.

Personligt betyg:

Mer bilder:

Oshinari Shugo som Box.

Izumu, Taico, Box, Akira och Page.

Oshinari Shugo som Box.

Det har varit en liten paus i uppdaterandet över helgen, men nu är jag tillbaka. Förtrösta inte

Antenna – Hole In The Sky
(Antena)

Originaltitel: Antena
År: 2004
Sågs av mig: Februari 2008
Skådespelare: Ryo Kase, Akemi Kobayashi m.fl.
Genre: Familjedrama.
Land: Japan.

Handling: Yuichiro är äldsta sonen i en familj där alla blivit påverkade av en omvälvande händelse – Yuichiros lillasyster försvann spårlöst många år tidigare. Antenna – Hole In The Sky ger oss en inblick i de dolda delarna av Japan, där mentalsjukdom, religiösa sekter och S&M-klubbar ibland kan vara den enda vägen ut.

Kommentar: Trots att handlingen lotsas framåt i ett lugnt tempo hänger en obehaglig, jagande känsla över mig genom hela filmen. Delikat uppspelad, vackert framförd och rent ut sagt krypande olustig.

Personligt betyg:

Jfilm baserad på Aoki Kotomis manga.

Bokuwa Imouto ni Koi o Suru
(I’m In Love With My Younger Sister)

Originaltitel: 僕は妹に恋をする
Också känd som: Bokuimo, My Sister My Love
År: 2007
Sågs av mig: Januari 2008
Skådespelare: Matsumoto Jun, Nana Eikura m.fl.
Genre: Drama, romantik.
Land: Japan.

Handling: Yori och Iku är två tvillingar som har varit tighta sedan födseln. På senare tid har dock Yori börjat ta avstånd från Iku, och hon börjar tro att Yori hatar henne. Det är dock precis tvärtom – Yori är kär i sin syster och har alltid varit. När han berättar detta för sin syster, vet hon inte hur hon ska reagera – men inser snart att hon också känner likadant. Den här historien visar hur svårt det är att smyga med förbjuden kärlek, och hur svårt det är att själv acceptera den även om man är en del av den.

Kommentar: En ganska vacker, men också ganska tråkig, film. Bra skådespeleri, men handlingen skulle kunna tas flera steg längre än vad den gjordes. Det känns som att de inte riktigt visste vad de ville åstadkomma, utan stod och vacklade utan att riktigt fördjupa eller utveckla historien. De står mest och trampar på samma lerfläck, vilket gör det mesta förutom de magiska slutscenerna till ganska… långtråkigt.

Personligt betyg:

Mer bilder:

Tvillingsyster Iku.

Yori och Iku.