Nog för att maskinerna numera fungerar som de ska men människorna kan ju Svebo inte göra något åt. Hur svårt är det att läsa på skärmen vilka maskiner man har? Är det svårt? Jag tycker inte det. När jag kommer dit står en männsika och trycker febrilt på startknappen på min tvättmaskin. Eftersom den inte gick att sätta igång förrän jag startar den genom att öppna dörren med brickan jag har bokat maskinen med. Suck. Och inget oj förlåt men är det okej om du tar mina maskiner istället? utan ett men det spelar väl ingen roll. Jag tycker ju att det spelar roll. Jag kanske är instängd i lådan men jag gillar faktiskt inte den attityden och jag föredrar att man tar de maskiner man har bokat. Om inte annat för att det är det mest rättvisa om det nu skulle vara fel på något. Eller bli fel på något. Och sen var det tydligen jättejobbigt och himla med ögonen när jag ville gå ut och kolla så att det verkligen var de maskiner hon sa att hon hade som var bokade (men det måste ju vara dem eftersom alla andra är igång) innan jag satte igång dem.

Men nu ska jag sluta gnälla och ut i solen och springa och skaffa mig lite fräknar istället. Sen tar jag tag i resten av måndagen med ett öppet sinne.

I fredags hade det blivit dags att flytta ut till den nya baracken vi fått på jobbet, vi har nämligen växt ut huset vi sitter i. För att kunna flytta sitt skrivbord frågade en manlig kollega en kvinnlig kollega vem han skulle ringa till om han ville ha hjälp med att skruva loss en avdelningsskärm som satt på hans skrivbord. Hon svarade honom att om han inte kunde skruva loss några enkla skruvar så kunde hon hjälpa honom! Övriga två kvinnor (jag är nog en tjej fortfarande! Men i denna mening får jag vara en kvinna ) höll med! Vad bra, svarade den manliga kollegan då kan ju ni göra det! Övriga kollegor skrattade och tyckte att kvinnan som yttrat sig lika gärna kunnat ge den manliga kollegan en käftsmäll, att som kvinna säga sig vara bättre på denna “manliga” syssla måste ta tagit så pass hårt ändå

När det väl är dags att skruva av avdelningsskärmen från skrivbordet ropar den manliga kollegan på mig eftersom jag sitter närmast. Så det är bara att resa på sig och visa vad man går för. Jag har ju skruvat i och ur skruvar förut och denna gång skulle jag använda en skruvdragare så jag hade inte räknat med att ta ut mig särskilt hårt! Tyvärr satt skruvarna så pass illa åt att man inte kom åt med en skruvdragare, det var bara att använda den vanlig skruvmejsel. Så jag skruvade medans typ 5 manliga kollegor stod och tittade på med typ öppna munnar, har de aldrig sett en tjej skruva förut eller!? Snacka om att jag kände mig uttittat!

När skrivbordet väl var flyttat kunde den manliga kollegan inte heller skruva i skruvarna, så det fick jag också göra, för hand med en vanlig skruvmejsel. Det var lite jobbigare, men aldrig att jag klagar, för då hade man väl fått sig en spydig kommentar. Nej, jag skruvade och skruvade tills svetten nästan rann, men inte ett ord yttrade jag. Det tycker jag var starkt gjort, mycket starkare än vad någon av mina manliga kollegor är i alla fall!

Godmorgon!

Jag känner på mig att det här kommer att bli en ansträngande vecka. Och hur vet jag det? Jo, för att alla våra native english speakers är på semester. Samtidigt! För mig innebär det att jag kommer få massor utav UK-samtal. Enligt tidigare erfarenheter är UK-människor riktiga pain in the ass.

Jag möter veckan med högburet huvud och med blicken mot horisonten.

Att inte vissa bara inser att de inte alltid har rätt!

Tyvärr går det inte att diskutera med vissa personer, för de ger sig aldrig, det spelar ingen roll vad det handlar om. Så himla irriterande!

Det är ju faktiskt så att man har olika åsikter om saker och ting, vad man tycker om och vad man inte tycker om. Att försöka övertala någon att gilla något bara för att man själv gillar något är bara väldigt irriterande! Sluta med detta om ni håller på med det, inse att alla har olika åsikter!

Skönt, nu blev jag av med en av mina aggressioner!

I söndags hade jag och D tvättid mellan klockan 17-22. Eftersom jag på lördagen sett att ingen bokat tiden före oss sa jag åt D att han kunde gå ned och börja tvätta redan klockan 14, medans jag drog ned till golfbanan.

När jag kommer hem från golfbanan står tvättpåsen innanför dörren med nästan all tvätt i, otvättad! Jag blir direkt arg och frågar varför han inte tvättat all tvätt. Titta på lappen på köksbordet svarar D. Jag går till köksbordet och läser lappen som ligger där. Tydligen hade en annan person bokat tiden före oss. Jag skällde då ut D eftersom jag tyckte att han borde ha kollat om tiden var bokad. Vilket inte var befogat eftersom D faktiskt sett att tiden var bokad, men eftersom ingen börjat tvätta klockan 14, alltså 2 timmar senare än när tvättiden började tyckte han att han kunde tvätta. Vilket jag faktiskt håller med om. På samtliga ställen jag bott tidigare har det varit så att man måste börja tvätta senast en timme efter utsatt tid annars är det fritt fram för någon annan att tvätta. Tyvärr vet varken jag eller D om denna regel gäller här, något jag måste ta reda på! För inte kan det väl vara så att man kan komma 3 timmar efter utsatt tid och börja tvätta!?

2 maskiner hade D hunnit tvätta i alla fall och när klockan slog 17 tvättade vi resterande kläder också!

Om det är något jag blir irriterad på är det människor som inte använder kortkommanden! Vad jag än gör så vill jag göra det så snabbt som möjligt, att då sitta bredvid någon annan som envisas med att gå in i menyn och klicka runt varje gång personen ska söka efter någonting gör mig tokig! Varför inte göra det den snabba vägen!?

Några av de kortkommandon jag använder varje dag är bland annat:

• ctrl + F – För att söka
• ctrl + C – för att kopiera
• ctrl + V – för att klistra in
• ctrl + Z – för att ångra
• ctrl + Y – för att ångra det man just ångrat
• F5 – Execute i SQL-Server
• etc.

Det finns massa bra sajter på nätet som listar de vanligaste kortkommandona, spana in dessa vettja! Den tid du lägger på detta kommer du tjäna in tusen gånger om!

Jag hatar verkligen att ha PMS, men det jag hatar ännu mer är hur det påverkar mig:

• Jag är bitchig mot allt och alla.
• Jag kan börja gråta för ingenting.
• Jag tycker oerhört synd om mig själv hela tiden.
• Jag är konstant arg, men vet inte vad jag är arg på!
• Jag får för mig att göra konstiga saker, som t ex att skriva en insändare….
• Jag känner mig fetare än vanligt eftersom min mage är svullen och ser ut som en jävla ballong!
• Jag får finnar i hela ansiktet, vilket verkligen inte förbättrar mitt redan dåliga humör.
• Jag är sur och grining och vad än någon annan säger eller gör så är det bara fel.

Idag är jag sur på D! Han skulle nämligen ha kommit hem idag egentligen, men sent igår kväll ringde han och meddelade att han inte kunde komma längre. Anledningen var att hyresvärden till lägenheten uppe i Stockholm skulle komma på torsdag morgon och byta ut några saker i badrummet och då var han tvungen att vara där, detta hade han dock totalt glömt bort och kom på sent igår kväll! Så himla typiskt killar och kanske speciellt D att inte komma ihåg saker och ting! Jag som plannerat att vi skulle städa lägenheten tillsammans så att jag slapp göra det själv, som jag vanligtvis gör, men det fick jag ju göra nu i alla fall. Extra jobbigt eftersom jag hela tiden tänkte på att jag ju kunde ha fått hjälp om bara D kunde lära sig komma ihåg saker.

Det var nämligen så att man kunde lämna nyckeln till hyresvärden om man ringde och avtalade en tid om detta, men det hade ju såklart D glömt bort att göra, självklart eftersom han till och med glömt bort att de skulle komma överhuvudtaget. När jag blev sur påpekade han att jag också glömt bort det. Då blev jag ännu mer sur, om han nämnt detta till mig för länge sedan hur ska jag kunna komma ihåg det, jag ska väl inte behöva komma ihåg saker som inte har med mig att göra!? Eller?

Vanligtvis skulle jag inte bry mig speciellt mycket om D kommer hem en dag eller inte, men just denna vecka har han jour från och med torsdag och kan därför inte komma hem på torsdag som han brukar, han kommer inte hem förrän nästa torsdag när han går av jouren, vilket känns lite tungt. Jag ska i och för sig upp till Stockholm över helgen, men jag har ändå rätt att bli sur!

Jag tyckte därför att han kunde försöka få tag på hyresvärden idag och försöka lämna över en extra nyckel till dem. Men det gick inte eftersom han skulle åka till jobbet redan klockan 06 i morse… Det trodde jag så klart inte på eftersom jag vet hur morgontrött han är! Jag ringde därför till honom i morse vid 06.45 när jag precis vaknat och mycket riktigt låg han fortfarande kvar i sängen, precis som jag hade anat! Jag gick sedan upp och gjorde mig i ordning samt käkade frukost. Därefter ringde jag D igen, mest bara för att reta upp honom, när jag är sur har jag en tendens att göra personen jag är sur på ännu surare… Han låg fortfarande kvar i sängen, riktigt dålig stil tycker jag. Han kunde faktiskt ha försökt få tag i hyresvärden idag och åkt och lämnat nyckeln. Men med tanke på hur sent han troligtvis kom till jobbet idag fanns det nog inte tid för det! DÅLIGT! Självklart blev D riktigt sur när jag för andra gången ringde och väckte honom, men jag mådde i alla fall bättre! Fick dock lite dåligt samvete senare under dagen och skickade ett gulligt sms. Fick dock ingent svar… Men nu ringer han visst!

Det finns så mycket egotrippade människor där ute, människor som bara bryr sig om sig själva, som bara gillar att prata om sig själv och i princip inte tycker om någon annan än sig själv. Jag är så himla less på dessa människor som aldrig kan lyssna på vad någon annan har att säga utan att avbryta och börja prata om sig själv istället. Som om det inte existerar någon annan än dem själva, det är så himla egoistiskt! Jag tycker synd om människor som är sådana, de är så inne i sitt eget liv att de inte ens märker att de bara bryr sig om sig själva. Men får de själv säga det så är de ju alltid världsbäst… Min erfarenhet av dessa personer är att de också är riktiga besserwissers, de är helt enkelt så självcentrerade att de alltid tror att de själva har rätt och är bäst på allt. Jag tål verkligen inte egotrippade människor, kan de inte bara inse att det finns annat att diskutera än olika saker de sagt eller gjort, någon gång kan de väl för en gångs skull lyssna på vad någon annan har att säga! Jag försöker själv vara så långt ifrån egotrippade det bara går, försöker vara en bra lyssnare och tänka på att inte avbryta när någon annan berättar något om sig själv (Detta gäller dock inte om jag pratar med en egotrippad idiot, då avbryter jag utan att skämmas!), allt för att vara så långt ifrån egotrippad och självcentrerad det bara går. Jag vill verkligen inte vara en av dessa människor som snart kommer stå där helt ensam, för även de människor som står dem nära kommer till slut att inse att personen i fråga inte bryr sig om någon annan än sig själv.

Skönt att få bli av med min aggression! Jag har endast en sak att säga till dessa människor, FUCK OFF!

Idag när jag kom ned till träningshallen på jobbet strax före 06.00 och parkerade cykeln såg jag att någon glömt sin väska i cykelkorgen på sin cykel. Min första tanke var självklart att någon glömt den där av misstag. Jag avvägde då om jag skulle ta med den in och fråga vems det var eller om jag skulle lämna den där och sedan fråga vem som glömt en väska ute i sin cykelkorg. Jag valde att ta med väskan in, dels för att det började regna lite smått men också för att jag tänkte att personen i fråga antagligen skulle blir sur om jag berättat att jag sett väskan men inte tagit med den, för då skulle ju väskägaren själv behöva gå ut och hämta den.

När jag kommer in i spinningsalen håller jag upp väskan och frågar om det är någon där som äger väskan. Personerna på de främre raderna skakar på huvudena så jag går bakåt i lokalen och håller upp väskan framför en äldre gubbe och frågar om det är hans väska. Han svarar: “Ja, den är min, men den ska vara där ute för jag har matlådan i den.” Jag blev helt paff och visste inte riktigt vad jag skulle göra, utan börjar sträcka fram väskan mot honom, som för att ge den till honom. Han säger då och suckar samtidigt: “Du kan väl ställa den där på golvet då.” Han låter mycket irriterad över att jag var så korkad att jag tog med väskan in, han hade ingen tanke på att jag bara försökte vara snäll. Det verkade nästan som att han först tänkte kliva av cykeln och gå ut med väskan igen, men han ångrade sig eftersom han redan satt fastspänd med fötterna. Han ville tydligen ha väskan med matlådan ute så att de inte skulle blir varm. Men varför inte ta med en kylklabb som jag brukar göra, eller lägga den i kylskåpet som finns i lokalen? Inte så kul att komma ut och hitta väskan helt dyngsur av regn, men han verkar inte bry sig om det! Som tur var, var de andra i lokalen på min sida. En kille sa till honom att inte vara så sur eftersom jag varit snäll och tagit med väskan in, och att den inte skulle vara så kul att komma ut och hitta väskan dyngsur. Men gubben verkade inte bry sig, han såg bara surare ut. Det fick man för att man försökte vara snäll! Detta är inte första gången, funderar skarpt på att strunta i att vara snäll mot andra än de jag känner, för det är tydligen inte värt det!

Om jag får säga det själv är jag en väldigt snäll person, omtänksam, trevlig och ställer upp. Det tråkiga är att vissa personer inte verkar uppskatta detta! Häromdagen hade en kollega gått till andra sidan lokalen för att hjälpa en annan kollega med en arbetsuppgift och då glömt sin mobil samt trådlösa telefon på sin plats. Efter att det ringt både i den trådlösa telefonen och mobilen gick jag till kollegans arbetsplats för att hämta den trådlösa telefonen och mobilen och ta med mig dessa till kollegan på andra sidan lokalen. Jag tog den trådlösa telefonen i handen samt sträckte ut handen för att också ta med mig mobilen, men eftersom mobilen var kopplad till datorn vågade jag inte ta loss den eftersom jag då kanske skulle förstöra nått, avbryta en nedladdning till telefonen eller dylikt. Jag tog därför endast med mig den trådlösa telefonen till min kollega och meddelade honom att det ringt i båda telefonerna men att jag inte hade vågat ta med mig mobilen eftersom den var kopplad till hans dator. Kollegan så då med sur röst: “Det var ju tur att du inte kopplade loss mobilen för då hade du fått en stöt!”. Därefter skrattade han, jag tyckte inte det var ett dugg roligt! Istället för sarkasm hade jag förväntat mig ett tack… Han reste sig därefter upp och gick raka vägen till sin plats och kopplade loss mobilen från datorn och tog med sig den bort. Anledningen till att han blev sur var antagligen för att han nu blev tvungen att gå hela vägen till sin plats för att hämta mobilen när jag egentligen kunde ha tagit med mig den… men jag tycker forfarande att jag gjorde rätt och att det jag gjorde var en snäll handling. Jag har nu lärt mig att man inte ska ge tjänster till människor som inte förtjänar det!

Jag har en person på jobbet som är jätte bra att fråga om man har något programmeringsproblem, för han kan i princip allt, och då överdriver jag inte! Det jobbiga med denna person är dock att han alltid är så upptagen, så upptagen att han ibland inte ens har tid för en simpel fråga! Detta retar mig grymt mycket, och det har jag talat om för honom, därför vågar jag också skriva om det öppet här… Om personen istället fikade en minut mindre varje dag skulle han ju ha tid för i alla fall en kort fråga per dag, men han verkar inte kunna prioritera…!

Felet jag gör är kanske att jag alltid frågar “Har du tid för en fråga?”, då svarar han alltid, “Nej jag har inte tid förrän XX november när detta projekt är slut!” Men när andra personer kommer och frågar saker, som inte alls gäller det projekt han jobbar med, då har han minsann tid, han verkar helt enkelt inte tycka att mina frågor är viktiga nog, så himla irriterande!

Trots detta gillar jag denna person, han är snäll, gullig när han är röd om kinderna samt ganska rolig och väldigt duktig! Synd bara att han inte har samma prioriteringar som jag!

Vårt beteende, våra hämningar och våra inlärda reaktioner är en viktig faktor i arbetslivet. En “duktig flicka” eller en “överlägsen viktigpetter” är inte bara småjobbiga, dom kan betyda mycket för om ens vardag blir så enkel och smidig den kan bli, eller om den är fylld med onödiga gräl. Om arbetskamraterna är bra, om personkemin stämmer mellan folk, så kan arbetsplatsen bli en plats där vi försöker ta makten över vår arbetssituation, en kreativ plats. För stora delar av vårt arbete är ren konflikt med arbetsköparen, tröttande konflikter som vi måste ta gemensamt. Är det då en arbetskamrat som inte förstår så blir det problem, det drabbar alla.

Jag inser hur mycket skolan betyder för arbetslivet. Det är där vi lär oss alla dom koder, alla beteenden som är skillnaden mellan att bli en “duktig” eller en “dålig” elev. Är du en “duktig” elev som jag var så sitter det i – länge. Kanske hela livet. Jag har en sjuklig respekt för auktoriteter och jag verkar vara blind för orättvisor, ser bara andras rättigheter men inte mina egna. Det är inte lätt då när man är tvungen att faktiskt få ändan ur vagnen för att förbättra sin arbetssituation. Många tänker inte på att det är ett aktivt val att organisera även den mest “spontana” formen av klasskamp på arbetsplatsen – att det inte allmänt anses så är en följd av klasskampens marginalisering idag. Och för mej, som suttit i tusentals möten och faktiskt ägnat mej en hel del åt klasskamp på andra områden, är det fortfarande svårt och onaturligt att kräva min rät på min arbetsplats. Vilket självklart är pinsamt. Tur är att jag har viss förståelse hur en arbetsplats fungerar, vilket gör att jag kan släppa ifrån mej en del kvicka och insatta kommentarer om cheferna t.ex.

I mitt jobb är vi sällan fler än två som står och pratar tillsammans, men idag var vi ett gäng som stod och pratade och kom fram till att vår arbetsledare var en riktig duktig viktigpetter. Hon sätter sej på oss och säger hela tiden åt oss hur vi ska göra vårt arbete, samtidigt som hon vilar upp sej minst lika ofta som vi gör, pratar och dricker kaffe. Vi kom överens att om hon försökte säga åt nån av oss igen hur vi skulle göra vårt arbete skulle vi säga ifrån, och om hon inte fattade då skulle vi påpeka att hon latar sig. Det rör på sej, åtminstone. Det ska bli spännande i höst, och jag väntar på det nya anställningskontraktet där jag hoppas att SAC ska kunna säga sitt, för vår ordinarie fackföreträdare är en riktig guling.

Eftersom det är Pride just nu så passar jag på att skriva nåt som handlar delvis om det. Det har nämligen varit så ensidigt skrivet om Pride att det för mej börjar lukta samförstånd. Sverigeparaden på Nationaldan, Prideparaden i slutet av Pridefestivalen. Två folkliga, roliga och sådär härligt progressiva karnevalståg. Båda syftar till att framhäva bilden av en grupp, som en positiv tendens. Invandrare är roliga, annorlunda, flitiga och spännande, homosexuella är coola, glamourösa och har en sån bra gemenskap. Men jag har kommit fram till vad jag tycker är fel med båda två.

Ideologin bakom båda är totalt inkonsekvent. Den överlever bara genom att inte bli ifrågasatt. Queerfeminismen (i praktiken, jag kritiserar i mindre grad den akademiska teorin bakom) och Gringo-antirasismen är totalt icke-materiella och icke-politiska fenomen, som jag måste ta avstånd från som materialist. Båda sysslar med att definiera och särskilja (i positiva termer) och stärka artificiella grupper som ”queerpersoner” eller ”blattar”. Att dom tror att det är det viktiga beror på att dom fått för sej att problemet är ett “rättighetsproblem”. Dom tror (eller agerar som om dom trodde) att det bara var en fråga om att få tillräcklig respekt, att det inte finns några sammanhängande orsaker utan bara om allmänna fördomar. Istället för att se att det finns krafter i samhället som ställer dom utanför dom normala, och att det viktiga är att bekämpa dessa krafter. Rasism och homofobi är inga rättighetsproblem – det är problem som rör social sammanhållning.

Som materialister bör vi självklart inte blanda in moral eller livsstil, prioritera att “känna stolthet och samhörighet” eller falla för nedsättande synsätt på breda befolkningslager. Vi konstaterar bara att det finns gott om fördomar i breda befolkningslager och att rasisters politik går framåt i arbetarklassen. Att breda grupper har svårt för homosexuella. Istället för att som liberalerna bara förneka alla sorts orsakssammanhang bakom problemen som t.ex. rasism och homofobi ställer till med och låtsas att det ligger ren ondska bakom, försöker vi förstå problemen och lösa dom.

Det största problemet rör sammanhållning. Att späda på en bild av invandraren som en tydligt avskiljd grupp i en marginaliserad förort förvärrar bara utanförskapet (som självklart påförs utifrån), att poängtera individuell sexuell utveckling framför gemensam ekonomisk kamp, det är inga banala saker utan det som hindrar oss från att ens ha vettiga rörelser som förstår vad som behöver göras åt integrationspolitiken eller hur hatbrott ska bemötas. Det är också tendenser som avlägsnar oss från varandra och framför allt försvårar fackligt samarbete, trots att vi alla är likadana. Ingen av oss är konstiga, det är borgarna som är konstiga!

Slutstadium toppar med ännu mer om Pride, Omsorgaren skriver om dom eftertraktade stoppen i industrins produktionskedja. Om ni behöver få ytterligare bekräftelse på klassamhällets existens så kan Petter erbjuda det. Red Metal snackar taktik och gummisnoddsprincipen, och Samhällsfeber tipsar om demonstrationen ALLA ska på.

Jag har just läst färdigt “Arbetarråd och ekonomin i ett självförvaltande samhälle” av Castoriadis och är i gång med en stor rescension av boken som kommer publiceras här. Men först känner jag att jag måste kasta av mig ännu ett sjok ångest.

Jag har det inte direkt fett och jag kan inte påstå att jag nånsin är särskilt jätteglad, men jag överlever. Jag har inte kunnat flytta hemifrån än, vilket ständigt ger mig ångest för att jag inte känner mig vuxen, som om jag inte hade ett eget liv. Samtidigt är det förstås en välsignelse att jag kan bo kvar, och mina föräldrar är helt ok. Jag har varit “singel” i över ett år och engagerat mig politiskt lite längre. Jag tjänar 68,40 i timmen, saknar arbetsskadeförsäkring och har tråkigt hela tiden på mitt jobb. Jag och ett gäng andra unga ersätter de förra, äldre rockvaktmästarna som fick gå  utan så mycket som ett tack – vi behandlas som andra klassens anställda på mitt jobb, folk som inte bidrar lika mycket till arbetsplatsen. Människor har arbetar hela sitt liv här, med monotona arbetsuppgifter, för en lön runt 100 kr i timmen, byggt sitt sociala liv här och förlorat allt här när de sparkats.

Min dag är lyckligtvis bara sex timmar, men just talet 6 blir som en förbannelse. Dagen är sex timmar lång – varje timme kan delas in i sex stycken 10 minuter långa delar. Och varje 10 minuter är som en evighet som måste skrämmas bort med sudoku, kaffe (för 10 kr per kopp), skitsnack eller bara tystnaden av frånvaron av tankar eller känslor – eller med hat och frustration, lusten att döda och dö. Ju mer jag sitter ensam, desto mer tänker jag på spikbomber ungefär (hej säpo!).  Det förvånar mig inte ett dugg att världen är full av bittra, tråkiga gubbar och kärringar – det är en naturlig reaktion på materiella förhållanden, ungefär som erosion.

Just idag gjordes min dag riktigt perfekt.  Jag började tänka – kom ihåg att jag läser en intressant bok – på socialism, på mitt liv och allt detta jag skriver här. Det finns inget säkrare recept på att bli nere i minst 3-4 timmar, och med mina nya teoretiska insikter kunde jag plocka isär mitt liv ännu tydligare och hittade ännu fler plågor. Det finns inget mer deprimerande än att vara socialist, det är nog därför så få vill vara det. Tyvärr har vi rätt, något som dom flesta unga inser när dom börjar jobba. Just då kommer min arbetsledare och berättar att chefen har bestämt att vi inte får sitta ner utan ska röra oss hela tiden när vi jobbar (“aktivt bemöta besökarna”). Hon vet mycket väl att dom hårda stengolven ger oss ryggproblem även med bra skor, och att vi därför försöker röra oss så lite som möjligt på det (något jag upptäckte efter ett par smärtsamma dagar). Lite senare sitter jag, fortfarande med en klump i halsen vid tanken på att jag är på väg att falla in i en känslomässig monotoni. Jag sköter en liten butik som säljer krimskrams till turister, samtidigt som jag räknar alla besökare som kommer in i huset (ca 1200 per dag) och vaktar kassan samt svarar på frågor. Då dyker en av husets självutnämnda poliser – en högre uppsatt chef som däremot inte är ansvarig direkt för mej – upp. Han säger: “Nämen här kan du ju inte sitta – det ser så inaktivt och stelt ut. Du måste ut och röra dig, möta kunderna med information. Kassan här kan ju fiket hålla ett öga på.” Jag är så ledsen och känner mej så nertryckt att jag inte kan göra motstånd, utan jag mumlar något till svar och reser mej upp istället. Det är alltså meningen att jag ska räkna, ta hand om och dela information till flera turistgrupper på samma gång som jag säljer attiraljer i en shop.

Alla vi som jobbar vet att vi kommer att sitta ner – vi kommer att sitta ner utom när poliserna kommer och övervakar oss.  Dom unga ambitiösa tjejerna som jobbar här verkar glada och tillmötesgående mot kunderna på ytan, men när chefen inte tittar är dom med oss andra. Bara för att dom sparkar dom gamla och ersätter dom med unga naiva människor kommer dom inte lyckas – konflikten mellan arbete och kapital rinner ur rollerna på arbetsplatsen och det är den kraften som driver in oss i det här hårdnackade motståndet, tyvärr ett oorganiserat motstånd än så länge.

En av dom sparkade gamlingarna kom tillbaka till oss en dag, en gammal fet äcklig gubbe. Han har haft hela sitt liv på den här arbetsplatsen, i den här gemenskapen. Och gamla som unga, tjejer som killar, värdar som städare, kramar om honom kärleksfullt och visar att dom fortfarande är kamrater, vilket är oerhört gripande. Cheferna hälsar ytligt och besvärat. Den här arbetsplatsen har verkligen förutsättningarna.

Folks bild av samhällsförändringar är absurt orealistiska. Det verkar inte ens vara något att diskutera, hur förändringar går till i ett samhälle. Och när ingen tar tag i något – så tar borgarna tag i det. Dom flesta jag träffar på jobbet, på krogen eller genom vänner har en mycket förvirrad bild, inte minst folk som kallar sig “vänster”.  Jag fruktar att flera generationer kan slösa bort sina krafter på att köpa rättvisemärkt och skriva på namnlistor, när barnen för hundra år sen organiserade sig och gjorde nåt åt sin situation och sakernas tillstånd.

Jag ska förklara kort varför jag inte ser en progressiv kraft att fokusera varken på bistånd, personliga inköp eller ställningstaganden. Jag måste först förklara att jag inte ser något negativt i något av ovanstående – men det har kommit att bli dominerande uttryck för sånt motbjudande som “alternativkultur” (som om det kunde vara något politiskt i det).

Samhällen är sociala strukturer som förändras efter sociala regler. Även ekonomin är, sitt strikta yttre till trots, ett medel för människors handlingar, tankar, viljor o.s.v. att samordnas. Det är en organisk struktur som bygger lika mycket på tankebyggnader som det bygger på myndigheter. Därför sker förändringar i samhället inte enkelt, och definitivt inte genom enskilda människors agerande. Inte ens många människors beteende kan göra skillnad (och framför allt så sker aldrig och har aldrig detta skett praktiskt) utan istället är det själva spridandet av budskapen offentligt, organiseringen lokalt, utvecklingen av samhällsklimatet och av de olika gruppernas resurser och situationer som gör skillnad.

Missförstå mig inte – jag är definitivt inte holist. Det är inte så att hela samhället är mer än summan av sina delar – bara det att samhället i lika hög grad är uppbyggt av det som pågår i våra huvuden som det är uppbyggt av människor, byggnader, fordon, mat och patroner. Det handlar inte om att varje människa är en ö och att en viss mängd människor måste assimileras i syfte att förändra något – samhället är mer komplicerat och “eteriskt” än så. Det handlar om att symboliska grupper som symboliserar olika viljor i samhället strider mot varandra. En medveten konsument eller en bidragsgivare kan här kanske förändra situationen för sig själv eller för ett par andra människor (även om bistånd i marknadsekonomin makabert nog kompenseras för, så att den lokala marknaden skadas av att pengarna förs in i landet). Men en massa av människor som stödjer eller tillämpar liknande former av välgörenhet som ett politiskt alternativ – är främst representanter för en symbolisk grupp. En symbolisk grupp som grovt sett representerar tanken att det inte finns några systematiska orsaker till världens elände.

När en trasig maskin eller ett defekt program felsöks så letar man efter enkla, uppenbara fel. Och vårt samhälles viktigaste problem kan förklaras – det är lätt att se att det finns direkta orsaker till hungersnöd, sexism, miljöförstöring, krig, analfabetism, rasism o.s.v. Det är ett fruktbart sätt att angripa problemet, inte genom att angripa symptomen på sjukdomen. Vi hjälper ingen genom att bara anklaga oss själva för hela miljöförstöringen eller orättvisorna i tredje världen när vi knappt har råd med rättvisemärkt, inte har tid att arrangera alternativfestivaler eller gå på demonstrationer mot självklara orättvisor. T.o.m. borgare vet bättre, skämmes ta mig fan.

Det här inlägget tar upp två viktiga frågor och hur de hänger samman. Inlägget är baserat på erfarenheter i mitt extrajobb (där jag har gott om tid att tänka):

1. Definitionen infrån och utifrån av den politiska arbetarklassen.

2. Metoder som existerar i kultur för att separera oss arbetare från varandra, från att förstå våra liv och göra något åt sakernas tillstånd.

Jag har en osäker anställning, och jag och alla mina vänner i samma ålder har liv som kan beskrivas efter följande planritning: våra liv består av ett “skitjobb” som försörjer oss. Lönen kan grovt sett vara 50-150 kronor, tydliga stadgar och hälsovård kring arbetet saknas och ofta är arbetsvillkoren utslitande och ensidiga. Vi har också en eller ett par intressen – samt en stor plan för våra liv. Denna plan går oftast ut på en längre utbildning, en konstnärlig karriär eller kändisskap. Våra arbetsplatser är fullständigt avpolitiserade, ofta råder där inte minsta ifrågasättande av ledningen samtidigt som vi inte är ett dugg om lojal mot chefen utan bara vill ha ut vår lön – det är ju trots allt bara ett extraknäck. Mina apolitiska vänner ägnar tiden åt att träffa vänner, fika och göra roliga saker tillsammans, samt fila på sin stora dröm. Vi som är vänsterpolitiska ägnar oss ofta också åt vårt stora mål – revolutionen. Men vi glömmer lätt våra egna liv, det som inte bara finns i våra huvuden utan också t.ex. på våra bankkonton. Vissa vänsterradikala ägnar sig inte alls åt klasskamp. Bara ibland ägnar vi oss verkligen åt politisk verksamhet med tydliga delmål i sikte.

Resultatet av denna alla påtvingade mall är förvirring. När jag är på jobbet möter jag människor som på en och samma gång är ambitiösa, framtidstroende, deprimerade, maskande och bittra. Ibland är dom t.o.m. liberaler också. Dom funderar tydligen knappast alls på att dom presenterar en fasad för sin arbetsgivare och en helt annan mot sina arbetskamrater, att dom stjäl så fort någon vänder ryggen till. Dom gör motstånd helt klart, dom försöker förbättra sin vardag – men dom gör det hundaktigt, lägger ingen politisk betydelse i det, dom vill inte göra det organiserat i fackförbund eller föreningar trots uppenbara fördelar.

Det beror på drömmarna, på deras plan för livet. Vi vet ju alla, vi lever på det, att vi bara är på väg igenom det här helvetet. För snart kommer vi att klara den där utbildningen, och sen kommer vi att få jobb, eller något liknande. Även om det för dom flesta handar om lönlösa studier i onyttiga, flummiga samhällsämnen som bara ger skulder åt CSN. Inse det: för dom flesta av oss kommer inte drömmen att bli verklighet – vi kommer harva på och kanske få ett något bättre jobb. Men dom här drömmarna, den här modellen för hur vårt liv ser ut, gör att vi inte ens identifierar oss som dom arbetare vi är – arbetare som har rätt till skälig lön och vettiga arbetsvillkor. En arbetare, en fackligt engagerad, framställs som en snipig egoistisk kärring eller som en böghatande dum byggarbetare. Allt för att stöta bort oss från dom människor vars öden vi egenligen delar.

Mitt enda hopp är att vi ska lära oss när vi blir äldre och drömmen äntligen spricker. Kanske vi då kan känna någon sorts tacksamhet mot sveriges alla tråkiga LO-gräsrötter, hyresrätts-förkämpar, bittra pensionärer. Jag känner det redan, för min dröm är kanske redan på väg att dö.

Nu kommer jag bli präktig, överse med det. Jag vet att jag bara skriver idiotiska pk-saker men det hjälper mig att samla mina tankar och förhoppningsvis era egna.

Något som jag tycker att jag stöter på gång på gång i arbetslivet och i politiska diskussioner är den här fantastiska förmågan att kompromissa med andras villkor till förmån för sina egna. Bittra pensionärer rackar ner på unga och invandrare i sina insändare, tuggumituggande ungar spyr galla över gamla stötar och mobbade arbetskamrater, män kastar skit på kvinnor och så vidare i all oändlighet fram och tillbaka. Fackförbund, föreningar, enskilda och partier vänder sig till vissa grupper och utestänger andra med sina speciella typer av elitism.

Till och med när de stora LO-förbunden uttalar sig så vänder de sig mot varandra, frågan verkar snarare vara hur smulorna ska fördelas mellan de olika förbunden än hur vi tillsammans ska få ut mer. Det ena förbundet säger sig vara mer värt än det andra, och när klimatet är så, tycker jag inte det känns vidare konstigt att IF Metall vänder sig mot kvinnopotter (som kanske inte gynnar just dem lika mycket). Nästan överallt verkar förändringar bara kunna ske på det här stympade sättet – genom att vi tar av varandra, slåss inbördes, stjäl och motarbetar. Det är nästan bara en skalskillnad mellan LO och inbrottstjuvarna i dina kvarter.

Uppdelning har alltid varit sättet att splittra oss. Ammunition från fabriker på andra sidan jorden tränger in i våra kroppar, företagen ägs från en annan kontinent, produktionen löper genom tusentals olika vägar och delas upp tills ingen enskild del verkar ha inverkan på produktionen. Det är uppdelningen som är det viktiga, de komplicerade orsaksförhållandena som gör kapitalismens väv stryktålig.

Det vi behöver är en intelligent, flexibel och tidlös kultur av fullkomlig arbetargemenskap och internationalism. Det duger inte med den perversa arbetarromantiken, åka till Palestina, kasta stenar i Rostock eller att rita en förtryckstriangel på ett papper, vi måste få ut vårt budskap på många fronter i populärkultur. Vi måste lära oss att förstå, samarbeta och uppskatta gamla, unga, män, kvinnor, “svennar”, “invandrare” o.s.v. Fördomarna är tomma, det finns ingenting bakom dem. Om vi förstår de ekonomiska orsakerna till att män beter sig som svin, att rasismen frodas o.s.v. så blir dom förståeliga (jag förväntar mig ingen moralism här, människan är knappast traditionellt god). Vi måste sedan inrikta oss på orsakerna och i övrigt försöka göra allt vi kan för att minska våra splittringar.

Och slutligen: det tusenfalt bespottade medelklassiga/elitistiska slagordet “Internationell solidaritet – Arbetarklassens kampenhet” är missförstått. Kampenhet syftar inte på jepparna som skriker, det handlar om enheten i vår kamp men det är tydligen för svårt att förstå.

Jag har för länge föraktat folk. Bara avfärdat dom som idioter, svin eller mindre värda människor som man ska hjälpa. Men vem hjälper det när ledarsidan spyr galla över vem det nu är som inte är en duktig arbetare idag? Jag känner inget förakt längre för alla äckliga ambitösa drömmande universitetstjejer, tråkiga eller utstötta jobbare med betonghäckar efter alla år, eller ens de töntiga fjortonåriga seminassetjejerna- och killarna. De är alla människor precis som vi – arbetare som tänker och lever. De är inte att förakta utan att betrakta som intelligenta människor och kan jag inte känna gemenskap även med dom, då kommer vi aldrig att komma någon vart i klasskampen.

Nu har det hänt mig två gånger att någon annan börjat tvätta på min tvättid eller haft tvätt i maskinerna så att jag inte kan börja på utsatt tid, det är så irriterande! Jag bokar alltid tvättiden mellen 19-22 och jag vill gärna komma igång senast 19 så att jag inte behöver tvätta hela natten, men idag när jag kommer ned vid fem i sju så är mina maskiner upptagna med annan tvätt som inte är klar förrän om 20 minuter. Jag blev så sur, hur svårt kan det vara att titta vad klockan är och hur lång tid en tvättning tar och sedan räkna ut om tvätten kommer vara klar vid 19 eller inte!? För mig är inte detta svårt, men det verkar vara det för vissa!

För två gånger sedan när jag skulle tvätta, kom jag lite sent, kanske vid 19.10, och döm om min förvåning när jag upptäcker att någon tagit mina maskiner och precis har lagt in tvätten (kan se detta på tiden som är kvar på displayen på maskinerna! Man har en timme på sig innan någon annan får ta ens tvättid). Jag blev riktigt sur, gick upp till min lägenhet och skrev en lapp om att jag bokat denna tid och satte den på en av maskinerna. Personen hade även satt ett lås på torkskåpet, så det kunde jag heller inte boka med mitt lås. Jag var riktigt arg! När jag sedan tittar vem som har tvättid dagen efter mig vid samma tid ser jag att siffrorna på låskolven nästan är identiska. Jag har 01-172 och denna person hade 01-171. Jag blir då inte lika sur längre eftersom personen då antagligen bara tagit fel dag. Fast lite sur är jag dock fortfarande, för det kan väl inte vara så svårt att titta på bokningen innan man börjar tvätta för att se om man är där på rätt dag/tid!!? När jag senare går ned i tvättstugan är maskinerna tömda samt låset borttaget från torkskåpet, även bokningen för dagen efter var flyttat. Personen hade alltså sett fel på dag och behövde inte längre tvätta dagen efter eftersom all tvätt redan var tvättad…

Nej, nu får jag inte störa mig mer, men jag blev så himla arg när det sker för andra gången! Skönt att skriva av sig och lätta sitt hjärta ibland, känns alltid mycket bättre efteråt!

När det gäller mängden krossat glas på gatorna tror jag nog att Norrköping vinner överlägset! Jag har aldrig sett så mycket krossad glas som jag sett sen jag flyttat hit! Varje dag på väg till jobbet ser jag fullt med krossat glas. Det värsta är att man oftast inte ser glaset förrän man precis cyklar över det! Jag blir lika rädd varje gång att jag ska få punktering. Jag har ju i och för sig fått punktering 2 gånger på bara ett år, och det har jag alla som slänger glas flaskor att tacka för! Jag förstår inte varför man måste slänga glas-flaskor direkt på gatan, cykelbanan eller gångbanan. Är det så himla svårt att hålla flaskan någon minut längre, fram tills man kommer till en papperskorg!? Bara att se en ynka glasskiva gör mig riktigt förbannad! Det har liksom gått över en gräns nu! Till en början trodde jag att det bara var slumpen som gjorde att det låg glas längs vägen jag cyklade, men det har jag märkt inte är fallet! Vad tror folk att papperskorgarna finns till för egentligen? För att det är snyggt kanske! Nej, skärpning på er alla som inte använder papperskorgarna!

Foto: www.fotoakuten.se

Tro nu inte att det bara är glas som jag blir arg över att folk slänger på gatan, utan det gäller allt skräp! Det är så himla onödigt! Varför skiter så många i hur deras stad ser ut? Jag tycker att Sverige borde införa höga straff för nedskräpning, så skulle kanske några bli avskräckta i alla fall! I USA är det på vissa stället 1000 dollar i böter för nedskräpning, då såg jag heller inte skräp någonstans!

Hur hårt man än försöker att inte störa sig på saker, så gör man det tyvärr ändå, iaf jag! Just nu är det inte någon speciell person  jag stör mig på utan massa personers beteende.

Varje dag cyklar jag på Kungsgatan för att ta mig till jobbet. På varje sida om Kungsgatan finns en cykelbana/gångbana, vilket innebär att varje sida av vägen är uppdelad i två delar, på högra delen gångbana och på vänstra delen cykelbana. Tyvärr är det oftast så att folk inte fattar detta! Trots att varje del är typ minst 2 m bred måste alltid någon person gå på cykelbanan fast det finns hur mycket plats som helst på gångbanan att gå på. Detta stör jag mig enormt på, är det så himla svårt att förstå vad som är cykelbana och vad som är gångbana, det är inte svårt för mig iaf! Det är jätte irriterande att behöva cykla förbi människor på insidan eller behöva plinga med ringklockan för att ens komma fram. Till alla som går på Kungsgatan, skärpning! Ni ska gå på högra delen!!

En annan sak jag stör mig på är en viss persons parkering av cykel, jag har ingen aning om vems cykel det är, men denna person ställer sin cykel mitt i vägen när jag kommer för att parkera min cykel. Det är nämligen så att för att ta sig in genom bakdörren på jobbet så måste man först ta sig igenom en dörr, man kommer då in i själva huset (huset består av flera företag) med trappa och hiss och där innanför är dörren till mitt jobb. Under trappan finns det gott om utrymme för att ställa cyklar och dylikt, men vägen dit är ganska smal, mellan trappan och en vägg, just i denna gång ställer oftast denna person sin cykel så att alla andra som kommer med sina cyklar knappt kommer förbi och kan ställa sin cykel under trappan. Det är nästan som att personen ställer sin cykel där som ett hinder, för att ingen annan ska kunna ställa sin cykel där. Snälla, om du läser detta, ställ din cykel längre in som oss andra!

Detta var allt jag störde mig på just nu, men ni kan vara lungna, det är alltid nått man stör sig på varje dag!