Äntligen har jag börjat komma någonstanns! Math portfolio, död åt dig, men du kan var alite kul när det ser ut att fungera. Sen blir det lika jobbigt trist och tråkigt som förut. Men det var en stud för några timmar sedan då det gick bra, och då det var kul! I morgon ska jag och David försöka göra klart allt, hoppas hoppas hoppas det funkar. Och så kanske lite hjälp från Max, som ju så klart klarade den på bara ett par timmar, utan större ansträngning. Jag vill med vara tyskt mattesnille… Men det är ju lättare sagt är gjort.

Så det är vad större delen av min dag har gått ut på, som så många andra dagar den senaste veckan… Men vad gör man? Om jag, mot ALLA odds får 13 på den här får jag kanske en 6a i IA i matte. Det skulle vara skönt. Men man får väll bara drömma om det med… Antar jag. Men man ska ha mål här i livet. Och man ska inte bara sikta mot dem, man ska jobba sig upp mot dem. Det är bara det att det är så jädra svårt! Det är som när amn är otränad och ska prigna elljusspåret de första gångerna. Först är det jobbigt, sen blir det bara värre och värre,t ills man har ca 0.5 km kvar till mål, för då går det ganska lägg och är faktiskt helt okej, ja tom skönt.

Jag jämförde precis min matte portfolio med en joggingrunda. Slå det.

Nu har jag äntligen träffat mamma! Det var underbart att se henne igen!
Vi satte på oss joggingskorna och sprang ut i naturen. Det var en skön joggingrunda.
Vi sprang fort och pratade om allt!
När vi kom hem igen så gick vi ner på altanen för att strecha.
Och nu sitter vi här. Har precis duschat och gjort i ordning oss.
Mamma ska laga scoutmacka åt mej. Det är en macka som jag älskar och som bara mamma kan få till!
Hehe, ingredienserna är hemliga, men mackans pålägg är bland annat ägg, skinka och ost!
Nu ska vi äta!
Ha en trevlig kväll, det ska jag i alla fall ha!
Puss och Kram Su

2. Nummer två. Jag beger mig ut för att jogga en runda. Betoning jogga och inte springa, så snabb är jag inte…  Jag har avverkat en tredjedel av rundan och flåsar som en häst. En jobbig backe lämnad bakom mig och framför mig ser jag något jag trodde jag skulle slippa de kommande sju månaderna. Is. Hela elljusspåret var täckt av is. Och så fortsatte det den kommande tredjedelen. Dels var det jobbigt att springa på is och dels var jag förbannat över att behöva se den skiten igen. Ilska var det enda inom mig! Kanske var det ilskan som gjorde att jag orkade hela rundan?

Nu är jag hemma och har nästintill helt glömt bort denna fasansfulla naturupplevelse.  Även om jag knappt överlevde joggingrundan idag så tänker jag inte ge upp. Jag tänker fortsätta springa. Jag kommer fortsätta kämpa för att komma i form. Inför sommaren. Inför Beach 2010.

Ja. 2010. Du läste rätt. Man ska ha ha mål. Men man behöver inte vara dum. Bra saker händer inte över en natt. Man måste kämpa för det.

So Beach 2010: here I come!

Shit pomfritt vilket underbart väder! Man blir ju såå glad och energisk och tokig….

Tog en joggingrunda. Började i Stureby -> Bandhagen -> Högdalen   -> Fagersjö (vätskekontroll 20 minuter) Fagersjö -> Farsta -> Hökarängen -> upp på Högdalstoppen -> ner igen -> Högdalens industriområde -> Stureby (ca 1, 5 mil allt som allt skulle jag gissa på)

Det var så sjukt skönt men efter högdalstoppen gick det segt hem kan jag säga! Lite ledsen att jag inte hade kameran med mig och fotade utsikten över halva Stockholm därifrån. Måste ta med barnen på picknick där någon dag…

Väl hemma pustade jag ut, käkade lunch och hoppade sedan i stora studsmattan. Den är riktigt kul…. Bästa investeringen vi gjort tror jag. Alla barnen älskar den (ja, vi med) och använder den dagligen.

Nu ska jag färga håret…. Puss o kram cykelram!

Flammig och slutkörd…

Nu är äntligen Marie Fredrikssons hjärntumör ett minne blott! Sommaren 2007 blev det bekräftat att cancern var borta. Hon föll bara ihop i badrummet efter en joggingrunda, och fördes till sjukhuset där det bekräftades att hon hade en hjärntumör. Det hon gjort mest är målat. De flesta målningarna är självporträtt, eller teckningar av nära och kära. De säljes för 20-40 000 kr. Hon har precis som Gellner (Per Gessle kallas det) konst, tavlor och sådant i sitt hus. – Det var ett helvete, säger Marie Fredriksson. Det hade aldrig gått utan Micke (Maries man). Och nu har hon tillbaka lusten att sjunga i Roxette, så en återförening är inte utesluten, menar Marie.

Roxette