Ulrika Good som bloggar på As Good As It Gets listar idag saker som får henne att känna sig gammal. Det  får mig att fundera på hur min lista skulle se ut men kommer fram till att jag inte skulle kunna skriva det i form av en lista. Inte just idag och just nu i alla fall.

Däremot så slog det mig häromdagen hur unga människor idag lever mer i nutid och framtid än vad jag gjorde under min uppväxttid. Igår såg jag och Simon på filmen “The Aviator” som handlar om den galne filmmakaren och flygaren Howard Hughes. Filmen är en biografi över Hughes liv från 20-tal till 40-tal och mer eller mindre kända namn som Katherine Hepburn, Clark Gable och Ava Gardner flimrar förbi. Simon frågar vem alla dessa personer är och jag försöker förklara på bästa sätt.
Det märkliga här är att jag knappt sett en enda film i vilken någon av dessa har medverkat. Inte som jag kan komma på i alla fall. Men jag känner till dom.

Så, idag frågar jag Simon om han vet vem Nils Poppe var och han gav mig ett väntat nekande svar. Jag fortsatte med att ställa frågan om han visste vem Thor Modéen var. Vad tror ni att han svarade? Nej… såklart.

När jag växte upp så var en “Poppefilm” höjdpunkten för söndagseftermiddagen, eller när dom nu sändes på SVT. Idag har SVT slutat sända gamla svartvita filmer lika frekvent som på glada 80-talet och det kan jag irritera mig på. Jag saknar dom där sorglösa filmerna. Ibland zappar man sig fram till en svartvit film och ler med igenkännande ögon och öron den glada “söderkis”-dialekten alla Stockholmare hade och hacket som uppstår mellan klippen i filmen.

Hur som helst, min nästa fråga till Simon var om han kunde säga vem han tycker är den största artisten genom tiderna, och han svarade Eminem.
Eminem… hm, jag och hans mamma har en del jobb att göra här men vem är vi att klandra honom för att han lever i en tid då man matas med nyheter och upplevelser hela tiden från TV, Radio och Internet? Vem är vi att klandra honom för att ingen tar fram och visar det där som fanns förr? Det som har lagt grunden till det som finns idag. Varför ska vi klandra över huvud taget när Eminem faktiskt är en bra artist?

Vad har då allt detta att göra med hur gammal jag känner mig?
Jag antar att känslan av att jag växte upp i en ålder då det fanns tid att konsumera även det som har varit, gör att jag inser hur min tid inte finns längre. Att jag kan titta tillbaka på min uppväxt och säga “det var då det. Det var förr…” Det fanns plats att titta på, och njuta av Nils Poppe, Thor Modéen, Åke Söderblom, John Elfström (Åsa-Nisse), Hasse Ekman och alla andra jag inte kan nämna här och nu på studs. Förr, är ju alltid historia, och tillhör man historien så känner man sig gammal.

Idag har inte barn tid att fördjupa sig i gamla svartvita filmer om dom vill hinna med allt nytt som kommer idag i form av film, spel, musik och internet. Idag finns inte intresset heller för den delen. Vilken elvaåring vill glo på en “sottig” gammal svartvit film med dåliga effekter när Transformers bländar oss med sina explosioner och bilar som på ett fantastiskt snyggt sätt snurrar, spinner och gnisslar för att till slut stå framför oss som en mördarrobot från en annan planet? Jag tycker ju det är skitfräckt men hade dom filmerna funnits om inte pionjärerna från 30- och 40-talet testat gränser och gett utlopp för sin fantasi? Om inte Howard Hughes hade gjort sin på den tiden fruktansvärt kostsamma film “Hells Angels” hade det spelat någon roll?

Kanske skulle skolan ha en obligatorisk filmvisningstimme med bara gamla svartvita pilsnerfilmer med glada skådespelare och glada tillrop som “Tjeena Doris!” bara för att visa hur världen inte är svart magi, onda robotar och eländes elände? Kanske skulle det vara varje förälders ansvar och uppgift att uppdatera barnen om vad som hände förr? Det kanske redan är så. Då måste jag erkänna att jag inte tagit mitt ansvar. Det ska bli bättring här.
Klockan är 13:17 söndag eftermiddag, jag kollar på SVT1 & 2 för att se vad som sänds.

“Simon, vet du vem August Strindberg är?!?!”
”Nej…”
*Suck* Det kommer snart ett inlägg om skolans respektive föräldrar ansvar för barnens lärande tror jag. Fast å andra sidan… han är bara 11 år och nöjeskonsument. Jag är 36 och har fortfarande en tår i ögat efter “Pengar – En tragikomisk saga”.

Aftonbladet – om nya Harry Potter filmen

På våren 1947 fick journalisten Carl-Erick Holm (“Crick Holm”) i uppdrag av Medéns förlag att porträttera ett drygt fyrtiotal svenska skådespelare. Resultatet kom ut på hösten samma år i form av boken “På tu man hand med filmidoler”.

Så här lyder den inbjudande baksidestexten: “Denna lilla intima bok fyller en lucka i svensk uppslagslitteratur om filmens populära artister. Författaren ger här upplysande och roliga fakta om de filmstjärnor, vilkas namn Ni otaliga gånger läst på de färgglada bioaffischerna och vilkas ansikten blivit Er så välbekanta i skiftande roller. Ni får personlig kontakt med människorna bakom rollernas kostymering! Ni får ta del av Era filmidolers besvikelser och framgångar på deras så ofta mödosamma väg till ära och berömmelse. Många glada och trevliga stunder får Ni uppleva då Ni är på tu man hand med filmidoler.”

Det är i sin helhet en trivsam läsning. 6-7 sidor om varje filmidol, mest om karriären men även en del anekdoter. Några av bokens idoler hade börjat sina banor under stumfilmstiden (den låg ju bara två decennier bort) eller med resande teatersällskap, och andra var så unga att de skulle komma att fortsätta dominera film- och nöjesbranschen i flera decennier.

Urvalet av de porträtterade skådespelarna är högintressant, eftersom det så utmärkt återspeglar vilka som var i ropet 1947: Edvin Adolphson, Elof Ahrle, Elsie Albiin, Gunnar Björnstrand, Hilda Borgström, John Botvid, Gudrun Brost, Gunnel Broström, Sickan Carlsson, Eva Dahlbeck, Hasse Ekman, John Elfström, Annalisa Ericson, Lauritz Falk, George Fant, Sigge Fürst, Ludde Gentzel, Åke Grönberg, Eva Henning, Anders Henrikson, Karl-Arne Holmsten, Douglas Håge, Adolf Jahr, Stig Järrel, Nils Kihlberg, Alf Kjellin, Barbro Kollberg, Sture Lagerwall, Birger Malmsten, Thor Modéen, Maj-Britt Nilsson, Stig Olin, Edvard Persson, Nils Poppe, Artur Rolén, Arnold Sjöstrand, Åke Söderblom, Birgit Tengroth, Sonja Wigert, Gunn Wållgren, Tollie Zellman och Mai Zetterling.

För den som är intresserad av svensk 30- och 40-talsfilm är den här boken en skattkista. Flera av skådespelarna som finns med i boken är det svårt att hitta längre biografiskt material om på annat håll. Själv tycker jag att det är extra intressant att läsa om John Elfström två år innan den första Åsa-Nisse-filmen hade premiär – det ger en helt annan bild av honom.

Men vad har Jan Malmsjö med boken att göra? Han var knappast en filmidol redan 1947. Då var han bara femton år, även om han redan hunnit få flera års teatervana. Hans föräldrar var båda scenartister och det var på Hipp i Malmö som Malmsjö gjorde sin scendebut som nioåring. Något år senare tog han steget över till Malmö Stadsteater. 1946 var han med om sin första filminspelning, “Ebberöds bank”, dock i en så liten roll att Svensk Filmdatabas inte kan bekräfta huruvida Malmsjö syns i filmen eller är bortklippt.

Filmens värld måste ha lockat den unge Malmsjö. Även han ville vara på tu man hand med filmidoler. Även han ville “uppleva glada och trevliga stunder” med t ex Adolf Jahr som spelat huvudrollen i “Ebberöds bank”. Så Malmsjö införskaffade – eller fick i present – Crick Holms bok. Är vi helt säkra på detta? Låt oss förstora övre högra hörnet på det exemplar av boken som jag på antikvarisk väg fått tag på.

Det skulle förstås kunna vara en namne. Så för säkerhets skull jämför vi med hur namnteckningen såg ut några decennier senare, i detta fall på konvolutet till en vinylskiva som finns till försäljning på förträffliga Nostalgipalatset i Stockholm.

Visst har namnteckningen förändrats. Från en 15-årig bokinnehavares ordentliga handstil till den stora stjärnans snabba autograf. Grunden är dock densamma och den karakteristiska slutslängen på efternamnets “sjö” går inte att ta miste på.