Drones don’t attack anyone. Gum-chewing thugs sitting in an office chair at a computer terminal do.

These drones are armed with American Hellfire missiles, the same ones Israel uses when it typically kills a dozen innocent people in a bloody horror trying to get one target, some man who has never been charged or tried or condemned.

The guy at the terminal somewhere in a locked room in the Pentagon basement undoubtedly pumps his arm as the missile explodes, killing God knows who.

Then he goes out for some lunch in Georgetown.

Disgusting.

An absolute lack of ethics, only praised by the apologists for Israel’s bloody excesses.

Misery likes company, and the same goes for miserable criminal behavior.

_________________

Carrying the Olympic Torch would sure be a suitable suggestion, although I doubt the writer making this suggestion even understands why.

Few Canadians seem aware that the Olympic Torch relay was invented for the 1936 Olympics in Nazi Germany, invented by no less a figure than Doctor Joseph Goebbels to distract world attention in a very controversial Olympics from the stuff going on in Germany.

Yet we blindly carry on this stupid marketing scheme as though it were a hallowed tradition.

And we get brainless suggestions like this one concerning it.

En scen ur Inglourious Basterds.

Jag var rätt nyligen och såg Quentin Tarantinos nya film Inglourious Basterds (jo, titeln stavas faktiskt så) som handlar om en styrka amerikanska judar som får i uppdrag att sprida skräck i Tredje riket genom att brutalt mörda och skalpera nationalsocialister i naziockuperade Frankrike. Styrkan leds av löjtnant Aldo “The Apache” Raine, spelad av Brad Pitt, som kräver att var och en av de nio som ingår i gruppen skall avliva minst 100 tyskar och dessutom skalpera dem och överlämna skalperna till honom!

Under resans gång  knyts en tysk soldat som lustmördat 13 Gestapo-män till “The Basterds”, som gruppen kallas av tyskarna, och tar sig med nöje an sin nya uppgift. I Paris stiftar gruppen bekantskap med den unga judinnan Shoshanna Dreyfus, spelad av Melanie Laurent, som flytt från sitt hem på den franska landsbygden sedan hon så när blivit infångad av SS-officeren Hans Landa (Christoph Walz) som sänts ut av Hitler för att spåra upp alla judar i Frankrike; hela hennes familj mördas.  Shoshanna driver en biograf i Paris tillsammans med en färgad vän.

Det är när den tyske krigshjälten Frederick Zoller (Daniel Brühl), som blir förälskad i den tysk- och nazihatande Shoshanna, kommer in i handlingen som en utstuderad plan att spränga biografen innehållande hela nazitoppen tar form. Zoller lyckas nämligen övertala sin vän Joseph Goebbels, den tyske propagandaministern, att låta en nyinspelad film om honom själv och hans “hjältedåd” som prickskytt premiärvisas på Shoshannas biograf. Samtidigt jobbar Raine och hans mannar på att mörda nazitopparna på sitt eget kaotiska sätt.

Här skall inte filmens spektakulära slutfas avslöjas för den som tänkt se filmen medan den ännu finns på den svenska repertoaren, men nog blir det fyrverkerier i den högre skolan och en extra knorr på slutet. The Inglourious Basterds gör inte anspråk på att vara någon realistisk krigsfilm utan är en typiskt tarantinsk skröna, som för en gångs skull framställer judar under Andra världskriget som blodtörstiga slaktare och inte som viljelösa offer. Ombyte förnöjer som bekant, och nog är detta en mycket välgjord och en mycket underhållande film som jag gärna rekommenderar.

Brad Pitt som Aldo “The Apache” Raine.

Det fanns emellertid litet varstans i verkligheten militanta judar som bekämpade tyska nazister under Andra världskriget. Jag har redan (7 oktober) på min blogg skrivit om upproret i Warszawaghettot 1943, där polska judar visade för världen att de var både villiga och kapabla att ta sig an Tredje riket. Warszawas kämpande ghettojudar hämtade inspiration från en judisk gerillarörelse i Litauen och Polen, som leddes av den legendariske kommendanten Abba Kovner. Om detta har Rich Cohen skrivit en fascinerande bok som heter The Avengers. A Jewish War Story (Vintage, London 2000).

The Avengers är historien om  tre judiska ungdomar- ingen av dem hade fyllt 20 år – som lämnar sina hem i västra Polen och omsider hamnar i det judiska ghettot i den litauiska huvudstaden Wilna (Vilnius). De tre är Abba Kovner, Vitka Kempner och Rozka Korczak. Kovner utvecklas till en ledargestalt i ghettot medan de båda unga kvinnorna Kempner och Korczak blir hans ställföreträdare. 1943 flyr de tre ghettot i Wilna och ställer sig i spetsen för ett band gerillakämpar som gömmer sig djupt i de polsk-litauiska skogarna och utför sabotageaktioner mot de tyska stridskrafterna. Här stannar de tre under resten av kriget för att därefter småningom ta sig till vad som snart blev Israel.

Efter krigsslutet började Abba Kovner, sedan han anlänt till Palestina, med sina vänner bland motståndskämparna planera för en spektakulär hämndaktion mot den tyska nationen. Genom förgiftade vattenreservoarer i tyska städer skulle miljoner tyskar mördas: öga för öga, tand för tand. Kovner och hans grupp lojala judiska motståndskämpar kallade sig “Hämnarna” (avengers, på hebreiska Dam Yehudi Nakam). “Vi kanske inte kan förhindra en ny förintelse”, resonerade man, “men vi kan se till att den inte blir ohämnad.”

The real deal – Rozka Korczak, Abba Kovner och Vitka Kempner.

Av olika skäl inställdes denna aktion (plan A) men i stället genomfördes en plan B, då ett krigsfångeläger för tyskar nära Nürnberg utsattes för en giftattack med arsenik vilket enligt uppgifter i amerikansk press ledde till att 2238 man förgiftades och måste vårdas på sjukhus.  Om några av dessa dog, och i så fall hur många, är oklart. Det kan nämnas att sionistledaren Chaim Weizmann, som skulle bli Israels förste president, enligt Cohens skildring godkände plan B under ett samtal med Kovner.

Det dröjde inte länge efter sin ankomst till Israel innan Abba Kovner på nytt blev inblandad i krigshandlingar, nu som kämpe i den israeliska armé som betvingade de fem arabiska nationer som angrep staten Israel efter dess utropande i maj 1948.  Senare blev Abba Kovner (1918-87) rikskänd som poet, filosof, visionär och även arkitekt (han har designat Diasporamuséet i Tel Aviv).

Abba Kovner gifte sig 1948 med sin livskramrat Vitka Kempner (Kovner), född 1920, som när detta skrivs uppges fortfarande vara i livet och ha två barn och fyra barnbarn. Rozka Korczak (1921-88) dog, liksom Abba Kovner, i cancer.

Hitler, Hitler, Hitler… ist denn die ganze Welt verrückt geworden? Erst dieser Kriegsschuld-Schwachsinn im Internet, dann erzählt gestern der Kabarettist Ludger K., die größten Hingucker und Verkaufsgaranten für Zeitschriften seien erstens das Konterfei von Hitler und zweitens Titten, wonach Zeitschriften die Hitler mit Titten abbilden sofort vergriffen sein müssten, und nun auch noch das: Die beste Zeitung der Welt berichtet, dass englische Schüler glauben, Hitler war deutscher Fußballtrainer. Und was war dann die SS??? Der Stadion-Schutz??? Blöde Inselaffen! Sollen sich was schämen. Wir in Deutschland wissen, dass Hitler als Fußballtrainer zwar in Gestalt von Werner Lorant wiederauferstanden ist, aber niemals selbst am Spielfeldrand stand. Außer natürlich bei den Olympischen Spielen 1936 beim SSL, dem Schutz-Staffel-Lauf.

Immerhin, dank den doofen Angelsachsen (hier merkt man mal wieder den verwandschaftliche Bezug zu Sachsen) bekommt der Begriff  “Spielführer” nun eine völlig neue Bedeutung und auch die rote Armbinde, die heutzutage stolz von Michael Ballack getragen wird, geht vermutlich auf  Hitler zurück.

Endlich kommt die Wahrheit ans Tageslicht: Adolf Hitler wollte keinen Krieg!!! Auf dem politisch korrekten Blog “Deutschlandpolitik” wird nun endlich schonungslos und ohne Zensur durch “das System” offengelegt, wie unser großer Führer und Feldherr von anderen, dunklen Mächten in einen Krieg hineingelockt wurde, den er niemals wollte.

“Entgegen der offiziellen Geschichtsschreibung werden hier die Friedensangebote Hitlers und auch anderer Personen thematisiert und nicht, wie üblich, verschwiegen.”

Endlich werden hier die wahren Hintergründe beleuchtet, über unseren geliebten Führer und seine sozialromantischen Ideen von einem friedlich vereinten Europa. Endlich wird die Last der Kriegsschuld von uns genommen, die uns bis heute quält uns uns zu einem Volk der Duckmäuser gemacht hat. Ja, nun endlich dürfen wir aufatmen und wieder mit Stolz auf unsere Geschichte zurückblicken.

Denn hat nicht unser Befreier aus Österreich die Fesseln der Versailler Vertrages gesprengt? Hat er nicht Millionen Arbeitslose von den Straßen geholt? Hat er nicht dafür gesorgt, dass die Kriegspläne der anderen, uns schon ewig feindselig gegenüberstehenden Staaten, insbesondere Polen, Frankreich und die Sowjetunion, fehlschlugen? Existiert unser heiliges deutsches Reich…äh. Land nicht eben darum noch immer, da der große Führer uns mit seiner Rüstungspolitik auf diesen zermürbenden Vertedigungskrieg vorbereitet hat?

Es bleibt nicht mehr dazu zu sagen, als es bereits in einem Kommentar unter dembetreffenden Artikel gesagt wurde:

“Die deutsche Geschichte wird von den gegenwärtig Herrschenden zu ungunsten Deutschlands verfälscht, in dem sie nur einseitige Ansichten öffentlich betrieben werden können, ohne das die entsprechende Person Konsequenzen zu befürchten hat und keine wahre, freie Geschichtsforschung zulassen wird.

Dass das Deutsche Reich, oder gar das deutsche Volk, nicht an diesem hochkomplexten Krieg schuld ist, dürfte jedem habwegs weitsichtigen, ehrlichen und objektiven Historiker offensichtlich sein.”

Nun endlich ist schluss mit der ausländischen Greuelpropaganda von Kriegstreiberei und Völkermord! Nun endlich werden die kruden Theorien eines unseriösen Historikers wie Guido Knopp, dieser Marionette der Massenmedien, entlarvt. Der Führer ist rehabilitiert! Deshalb dürfen nun unter dem betreffenden Artikel auch frank und frei Gedichte veröffentlich werden, die der große Hitler selbst verfasst hat. Ein Beweis mehr dafür, dass es sich um einen zutiefst romantischen Menschen handelte, der bestrebt war zum Wohle der Menschheit zu handeln.

The US government released GDP figures showing rosy 3.5% growth in the third quarter. But don’t be fooled: the books were cooked. This time by the cash for clunkers boondoggle, the first time homebuyers tax credit, and other forms of useless stimuli.

According to The Wall Street Journal, “fully 2.2 percentage points of the third quarter’s 3.5% growth figure related to vehicle purchases and residential construction, both juiced by government support. Federal spending added 0.6%.”

Spending Trend

GDP Growth with & without Mortgage Equity Withdrawals (MEW)

The Bureau of Economic Analysis says, “car sales shot up 157.6% quarter on quarter.” That means cash for clunkers accounted for 1.66% of total GDP.

So subtract fake demand (1.66%) from the official GDP figure (3.5%), and you’re left with 1.84% GDP growth. Not so great after all…

And if you take away other forms of stimulus, the GDP picture appears even darker. According to David Rosenberg, GDP would have been flat or negative without stimulus.

“Don’t believe the GDP hype,” Dan Denning cautions. “The big problems in the economy – too much debt, too much leverage, too much government – are still there. They didn’t go anywhere overnight. We’d suggest that getting sucked back into stocks now because of the US GDP figure is a very bad idea.”

“Of course, we could be wrong,” Dan, continues. “Maybe stocks will go up another 20% from here, or 30%, or 50%. But it’s not likely. It’s more likely that the recession is over, but that the Depression has just begun.”

“It’s begun because what the US GDP numbers actually show is a private sector in full retreat as its income shrinks, its assets fall in value and the cost of servicing debt rises. Into that terrible breach the public sector has stepped armed with an arsenal of inefficient and stupid programs that give the illusion of economic activity, but actually prevent the economy from liquidating excess capacity and bad debt (the two conditions required for a real recovery).”

“Never before did a gap between a 3.2% consensus GDP forecast and an actual print of 3.5% manage to elicit so much excitement in the equity market. It just goes to show how speculative the stock market has become.” The question is why the economy couldn’t do even better?

GDP Fraud

“Historically, the auto sector adds 0.1-percentage point or 0.2-percentage point to any given GDP report. In the third quarter, courtesy of cash-for-clunkers, the sector added 1.7 percentage points to the headline figure, which is less than 1-in-10 event in terms of probabilities. Tack on the rebound in housing and government spending and the areas of GDP that received the most medication from public sector stimulus contributed almost all of the growth in the economy. You read this right. If not for the entire government incursion into the economy in Q3, real GDP basically would have stagnated.”

Rosenberg puts the US “recovery” into perspective by comparing it to the eerily similar “recovery” experienced by the Japanese in the 1990s.

“While it seems very flashy, 3.5% growth is far from a trend-setter. Let’s go back to Japan. Since 1990, it has enjoyed no fewer than 19 of these 3.5%-or-better GDP growth quarters. That is almost 25% of the time, by the way. And we know with hindsight that this was noise around the fundamental downtrend because the Japanese economy has experienced four recessions and the equity market is down more than 70% from the peak. What is important for the future is whether the U.S. economy can manage to sustain that 3.5% growth performance in the absence of ongoing massive government stimulus.” In other words, it may be a little early to uncork the champagne.

The big risk going into Q4 is a renewed contraction in real final sales. That is not priced into the various asset classes right now. When good news starts generating the same volume as bad, then one can start with the champagne nibbling. Until then, be very careful with the interpretation of presented results. Don’t think easily that official GDP figures can be trusted like China does; most figures are cooked in the US too.

Look at the data from railroad traffic. Just like electricity demand, this indicator can’t be doctored. Statisticians eager to please the boss can’t massage those ones. Published last week, the Association of American Railroads reported a steep decline in rail traffic:

“Rail traffic remains down year over year for the week ended Oct. 24, 2009. U.S railroads reported originating 276,357 carloads, down 14.8 percent compared with the same week in 2008 and 17.3 percent from 2007.”

A 14.8% decline should cause concern to any bulls out there. One need to look beyond the government sponsored green shoots to see weeds sprouting up everywhere.

And this to think about:
“ If you tell a lie big enough and keep repeating it, people will eventually come to believe it. The lie can be maintained only for such time as the State can shield the people from the political, economic and/or military consequences of the lie. It thus becomes vitally important for the State to use all of its powers to repress dissent, for the truth is the mortal enemy of the lie, and thus by extension, the truth is the greatest enemy of the State. ” (Joseph Goebbels)

Truth is the mortal enemy of the lie. This is a profound observation from such an evil man. The definition of truth is being in accordance with fact or reality. The Nazis were masters of using propaganda to manipulate facts and produce the reality that suited their wicked purposes. Other states have attempted to repress dissent and rule by using the Big Lie. The Soviet Union and Communist China come to mind.

Es divertido cuando uno está cansado de ver basura en la cartelera de cine y de repente uno le empieza a hacer fuerza a sólo una oportunidad que pueda salvar la semana, la quincena o incluso el mes. Y cuando llega el momento no importa si es terror, comedia, súper comercial, romantica, thriller, una basura de pulp fiction o una peli clásica de alemanes.

Desde los cortos de la peli, desde que escuché por pimera vez el marcado acento sureño de Brad Pitt, desde que supe que era la última peli de Tarantino, desde que supe que el tema iba a ser de alemanes, desde que vi por primera vez ese Hitler rídiculo, tuve muchas ganas de ver Inglorious Basterds.

Esta peli hecha en 2009, es la continuación de una muy buena peli, Death Proof de la cual ya se hablé  en entradas anterioes y la cual nos sorprendió por su ridícula trama y su excelente musicalización barata. Bueno los basterdos es una peli narrada en capítulos (como le encanta a Tarantino) sobre el final de los tiempos nazis en una Francia invadida por alemanes del Tercer Reich.

No tiene un reparto muy reconocido, por lo menos para mí. Shosanna Dreyfus es una actriz francesa llamada Mélanie Laurent que apenas reconozco de una peli llamada Paris del año pasado y donde interpretó a una deliciosa estudiante enamorada de su profesor casi tres veces mayor que ella, Daniel Brühl un sobresaliente actor alemán que lo reconocemos por Good Bye Lenin! en 2003 o Die fetten Jahre sind vorbei (mejor conocida como Los Edukadores o The Edukators) de pasando incluso por Hollywood como el hermano de Marie en la franquicia de los Bourne. Obviamente, Brad Pitt y la linda Diane Kruger de algunas pelis de Jerry Bruckheimer. De pronto se me escapa el fugaz Mike Myers con un disfraz burlesco pero nadie más. El resto son medianamente conocidos hasta completamente ignorados. Sin embargo que buen el papel de esos alemanes. Que sobresaliente que es Goebbels interpretado por Sylvester Groth, que grandioso que es el Hitler de Martin Wuttke con su ínfima casi impotente imagen, que fuerte y aterrador que es este Hans Landa de Christoph Waltz y su forma siniestra de cazar judíos. Qué reparto logró Tarantino. Qué reparto y que bien desenvuelto. No hubo mayores sobreactuaciones y las que existieron fueron bien encauzadas. Muy buena dirección. Casi que la mejor que ha hecho desde Jackie Brown o Pulp Fiction.

La naturaleza de la ultraviolencia es un toque más personal que algo sobresaliente. Aunque debo decir que desde Kill Bill, en sus dos volúmenes, la ultraviolencia, el gore, lastimosamente, han disminuído un poco, en los basterdos siento pinceladas de una caligrafía maestral. Chorros de sangre sólo en los momentos más especiales, gritos de sufrimiento cuando en realidad se necesitaba y un par de escenas realmente grotescas que aportan mucho carácter a la obra.

La peli tiene una connotación de invención en su desenlace y le quita un poco de realismo a lo que veníamos observando pero por dios qué buen nudo y qué buen desenlace.

Es imposible no amar a Brad Pitt en Snatch de Guy Ritchie en 2000, es imposible no amarlo aqui con esa pasión para matar nazis combinado con esa facción Apache (mitad nativo como el mismo Tarantino que casi entonces logra una oda egocéntrica hacia un héroe creado entorno su misma naturaleza) y su sello de coleccionar cabelleras, en fin, es muy dificil explicar esa empatía. Sin embargo quien vaya a ver la peli y entienda lo bien que está desarrollado el tema de Hitler se dará cuenta que no hay un papel más sobresaliente que él o su enano artista que me imagino fue escogido por el mismo führer para que se viera más grande de lo que era, mientras que  Tarantino se encarnizó en hacerlo genialmente más y más ínfimo (con picados, contraplanos a un inmenso mural, ropas extrañamente pesadas que lo hacían sentir incomodamente minúsculo).

No quiero dañar la peli, no quiero llenarlos de demasiadas expectativas, aunque deben saberlo me la voy a repetir apenas pueda.

Jak wiadomo właścicieli światowych mediów można zliczyć na palcach jednej ręki. Jaki to ma wpływ na wybór wiadomości, niechaj świadczy przykład imperium Murdocha. Teraz coraz częściej słyszymy o Rosjanach. Podczas gdy oligarchowie, powiązani z byłą KGB, skupują Zachodnie media (dzienniki, TV, radio, itd), warto przypomnieć słowa specjalisty w tych sprawach:

[...] kupno koncernów prasowych za granicą. Wierzę, że powinniśmy kontynuować nasze kroki w tym kierunku, gdyż im więcej posiadamy mediów, zwłaszcza gazety, tym bardziej rośnie nasza czołowa rola w Europie.

Joseph Goebbels, Minister Propagandy Rzeszy, w: Dzienniki

On October 29:

1618 English adventurer, writer, and courtier Sir Walter Raleigh was beheaded for allegedly conspiring against James I of England.

1740  James Boswell, Scottish biographer of Samuel Johnson was born.

1787 Mozart’s opera Don Giovanni receives its first performance in Prague.

1863 Twenty seven countries meeting in Geneva agreed to form the International Red Cross.

1886 The first ticker-tape parade takes place in New York City when office workers spontaneously threw ticker tape into the streets as the Statue of Liberty was dedicated.

1891 US singer and comiedienne,  Fanny Brice, was born.

1894 SS Wiararapa was wrecked on Great Barrier Island.

1897  Joseph Goebbels, Nazi Minister of Propaganda was born.

1923 Turkey beccame a republic following the dissolution of the Ottoman Empire.

1947 Richard Dreyfuss, American actor, was born.

1956  Suez Crisis began: Israeli forces invaded the Sinai Peninsula and pushed Egyptian forces back toward the Suez Canal.

1964  Tanganyika and Zanzibar united to form the Republic of Tanzania.

1969 The first-ever computer-to-computer link was established on ARPANET, the precursor to the Internet.

1971 Winona Ryder, American actress, was born.

1995 Forgotten Silver hoax was screened.

2004 In Rome, European heads of state signed the Treaty and Final Act establishing the first European Constitution.

Sourced from NZ History Online & Wikipedia.

The above image is from an American TV programme called FlashForward . As you can see , a subliminal message has been put into the programme to persuade the American public to take the Swine Flu vaccine . For the full story go to PrisonPlanet.com . Putting aside the dubious involvement of ABC ’s collusion with the US government , this is manipulation of the worst kind . Here in Britain , I have recently watched a series by Derren Brown, the awesome illusionist and mentalist , and the subliminal message in FlashForward would not look out of place in his programme . In effect , the message bypasses the concious mind but is read by our subconcious mind . For some reason , the subliminal is more powerful if used as an order and , hence it is phrased as ‘ Take It Now ‘ .

This is rape . Only mentally challenged individuals attempt to persuade  others to act without their concious agreement . I am no expert on USA jurisprudence , but I would imagine the subliminal is illegal and that ABC may have broken the law . Governments , all over the world , have used TV programmes to put forward certain policies , but this is the first time I have actually seen a Government use this technique . Joseph Goebbel’s , Hitler’s propaganda Tsar would have approved and is further proof of the descent into an Orwellian society .

Only those with malevolent intentions use this type of persuasion . If you are confident , you do not need to hide your message in this manner and manipulate others in an underhand way . This is a further indication of the World’s governments ‘ desperation for the public to take the Swine flu vaccine and you can be pretty sure it is not for our benefit . The very concept of Government is in peril at the moment and the Swine Flu pandemic and vaccine are one of various survival measures (Climate Change ,the Iraq and Afghanistan Wars , The War on Terror ) that have been used in the past few years . This is part of a spiritual war , that is slowly coming to a climax . There can only be one winner and you can be certain it will not be the controlling , hateful Mind that lies at the heart of our Governments .

Oh and how the liberal lapdog press played right into the hands of their master manipulators! But what happens when they can’t control a player in the news arena?

Maybe the White House intent is to control the message, or destroy the messenger.

Off The Post found this slightly unexpected connection. One of the most innovative football lookalikes observations I’ve seen in years.

Här är en minst sagt skrämmande film om Klimathotet. Oberoende av vad vi anser om Klimathotet så blir vi garanterat uppskrämda av filmen ovan. Och då jag tillhör kategorin klimathotskeptiker så blev jag uppskrämd över hur skickligt våra ägare använder sig av propaganda för att nå sina mål, och hur man är beredda att föra oss alla bakom ljuset för att nå dit. Jospeh Goebbels hade varit mäkta imponerad med dessa oerhört skickliga domptörer. Jag tror inte att han själv hade kunnat göra en “bättre” film.

By LitterART – www.litterart.wordpress.com

-  -  -  -  -  -  -

August Natterer (Neter), "Wunder-Hirthe", vor 1919, Sammlung Prinzhorn/Heidelberg

Österreich wird nicht nur mit Sigmund Freud assoziiert, der das Menschenbild des 20. Jahrhunderts wesentlich mit geprägt hat. In Österreich befindet sich auch die heutige Gedenkstätte Schloss Hartheim – von 1940 bis 1944 eine der sechs Euthanasieanstalten des Dritten Reiches, in der im Zuge der Aktion T4 von den Nationalsozialisten die Ermordung behinderter Menschen als „lebensunwertes Leben“ vollzogen wurde. Dem organisierten Massenmord des Nationalsozialistischen Regimes sind zahlreiche Menschen mit Behinderungen, darunter auch KünstlerInnen,  zum Opfer gefallen. Sehen wir ein Mahnmal, ein DENKmal in ihrer Kunst! Gedenken wir der Opfer dieser schrecklichen Zeit! – - – - Machen wir uns bewusst, dass diese Zeiten noch gar nicht so lange her sind! Machen wir uns auch bewusst, dass sich die Umstände für die Betroffenen seitdem zum Glück radikal gewandelt haben. Zumindest in unserem Kulturkreis müssen Menschen mit Behinderungen nicht um ihr Leben fürchten. Im Idealfall können sie unter professioneller Betreuung mit guten Materialen in Ruhe arbeiten. Seit der Erfindung der Psychopharmaka im Jahre 1951 werden sie auch nicht mehr grausam in Tobräumen oder mittels Dauerbädern ruhig gestellt wie noch zu Prinzhorns Zeiten.

Art Brut, was ist das? Sieht man, unserer Zeit entsprechend, einmal rasch bei WIKIPEDIA nach, findet man folgende Definition:

Art Brut (franz. für unverbildete, rohe Kunst, auch etwa edelherbe Kunst) ist ein Sammelbegriff für autodidaktische Kunst von Laien, Kindern und Menschen mit geistiger Behinderung. Die Bezeichnung ging vom französischen Maler Jean Dubuffet aus, der sich eingehend mit einer naiven und antiakademischen Ästhetik beschäftigte. Art Brut ist weder eine Kunstrichtung noch eine Stilbezeichnung, sondern beschreibt eine Kunst jenseits etablierter Kunstformen und -strömungen. Im anglo-amerikanischen Sprachraum ist stattdessen der Begriff Outsider Art (“Außenseiter-Kunst”) gebräuchlich.

Die Wurzeln der ART BRUT reichen bis in die Psychiatrie des 19. Jahrhundert zurück. So hatte schon der Turiner Psychiater Cesare Lombroso in seinem Buch „Genio e follia“ (Genie und Irrsinn, dt. 1884) den Wahnsinn als Quelle außergewöhnlicher künstlerischer Begabung bezeichnet. In Schriftstellern wie Tasso, Rousseau, Hölderlin oder Kleist hatte Lombroso “Genies mit Geistesstörung” gesehen und sie mit klinischen Fällen von Wahnsinn verglichen. Bereits 1907 hatte der französische Psychiater Paul Meunier in seinem unter dem Pseudonym „Marcel Réja“ erschienenen Buch „L`art chez les fous“ die Werke einiger seiner Psychiatriepatienten gewürdigt – und zwar nicht nur unter diagnostischen, sondern auch unter ästhetischen Gesichtspunkten. Die Ansätze beider Autoren waren zu ihrer Zeit auf wenig Beachtung gestoßen. Im Jahre 1918 hatte Walter Morgenthaler seine Habilitationsschrift „Übergänge zwischen Zeichen und Schreiben bei Geisteskranken“ publiziert. Bekannt geworden ist der Schweizer Psychiater aber erst 1921 mit einer weiteren Publikation, der Monographie „Ein Geisteskranker als Künstler“. Darin hatte er den schizophrenen Psychiatrieinsassen Adolf Wölfli (1864-1930) und dessen Werk vorgestellt. Wölfli hatte eine 25.000-seitige Lebensgeschichte in Wort und Bild verfasst. Es war das erste Mal, dass ein Patient namentlich erwähnt und ein „Geisteskranker“ klar als Künstler bezeichnet worden war. Darin ist ein erster Schritt in Richtung wertschätzender Einbindung von Außenseiter-Kunst in die Gesellschaft zu sehen. Im Verlauf seiner späteren Arbeit in der Bernischen kantonalen Irrenanstalt Waldau hatte Morgenthaler rund 5000 Werke von über 280 Patienten gesammelt. Heute ist die „Sammlung Morgenthaler“, ehemals „Bildnerisches Schaffen von Patientinnen und Patienten“, in der „Stiftung Psychiatrie – Museum Bern“ untergebracht. Die Bedeutung Wölflis kommt wohl auch darin zum Ausdruck, dass er 1972 von Harald Szeemann auf der „documenta 5“ in Kassel gezeigt wird.

1922 erschien das Buch „Bildnerei der Geisteskranken“ von Hans Prinzhorn. Gerhard Roth konstatiert diesem Werk 2001, es habe gesellschaftlich verändernd gewirkt. Prinzhorns reich bebildertes Buch „Bildnerei der Geisteskranken“ traf jedenfalls den Zeitgeist. Es erregte großes Interesse bei Künstlern wie Paul Klee, Oskar Schlemmer, Pablo Picasso oder Alfred Kubin. Die Bilder von Else Blankenhorn hatten großen Einfluss auf den Expressionisten Ernst Ludwig Kirchner. Einige der Arbeiten von Max Ernst haben direkte Bezüge zu den von Prinzhorn vorgestellten Patienten-Künstlern, vor allem zu jenen von August Natterer. In Natterers “Große Halluzination”, darunter “Der Wunder-Hirthe”, sind die Wurzeln des bildnerischen Surrealismus zu erkennen.

Vor allem Max Ernst machte Prinzhorns Buch in Paris, der damaligen Hauptstadt der internationalen Avantgarde, bekannt. Für die französischen Surrealisten hatte es den Stellenwert einer „Bibel“. Psychosen sind zu dieser Zeit „in“. Diese Außenseiter-Kunst wurde vor allem von den Surrealisten als eine “ursprüngliche Ausdruckskraft”, als eine unverfälschte Kunst, frei von allem akademischen und bildungsbürgerlichen Ballast empfunden. Längst verstorbene Künstler wie Vincent van Gogh wurden hoch stilisiert. Als dessen würdiger Nachfolger wurde der junge französische Schauspieler, Dramatiker, Regisseur, Zeichner, Dichter und Theater-Theoretiker Antonin Artaud – ab 1937 Patient in geschlossenen psychiatrischen Kliniken mit der Diagnose Schizophrenie – zu einer neuen Gallionsfigur.

Im Museum of Modern Art, New York, lief 1936 die Ausstellung “Fantastic Art, Dada and Surrealism”. Alfred Barr hatte darin auch Kunstwerke von Kindern und Geisteskranken gezeigt.

Ganz anders war die Situation kurz darauf in Deutschland. Die von Joseph Goebbels initiierte Wanderausstellung “Entartete Kunst” eröffnete im Jahr 1937 in München eine heftige Attacke gegen die moderne Kunst. Unter der Leitung von Adolf Ziegler, damaliger Präsident der Reichskammer der bildenden Künste, wurden 650 konfiszierte Kunstwerke aus 32 Museen gezeigt. Die Ausstellung wurde bis zum April 1941 in zwölf weiteren deutschen Städten gezeigt und von über 3 Millionen Menschen besucht. Unter den ausgestellten Werken befanden sich nicht nur die bekanntesten Maler der europäischen Moderne – von Nolde über Klee bis Picasso –, sondern auch einige namenlose Werke von “Verrückten”. Dabei handelte es sich um Arbeiten aus der Prinzhorn-Sammlung. Alles, was nicht ins kulturelle Verständnis der Nationalsozialisten passte, wurde als „entartet“ angesehen: Kunstrichtungen wie Dadaismus,  Expressionismus, Kubismus, Fauvismus, Impressionismus, Neue Sachlichkeit und Surrealismus, aber auch Formen in anderen kulturellen Ausdrucksweisen, wie Tanz, Literatur, Architektur oder Musik. Was die Nazis unter “deutscher Kunst“ verstanden, wurde in der parallel stattfindenden “Großen Deutschen Kunstausstellung” in München im “Haus der Deutschen Kunst” gezeigt.

Gleichzeitig setzte eine Art “künstlerische Säuberung” in den deutschen Museen ein. Man schätzt, dass 16.000–20.000 Kunstwerke in dieser Zeit zerstört oder gegen Devisen ins Ausland verkauft wurden. Vielen Künstlern, Museumsangestellten und Lehrern wurde Berufsverbot erteilt. Die von den Nationalsozialisten propagierte Auffassung von der “Vernichtung lebensunwerten Lebens” führte zur planmäßigen Tötung von Psychiatriepatienten. In einer dieser Tötungsanstalten, Grafeneck auf der Schwäbischen Alb, wurden ab 1940 etwa 10.000 Patienten vergast.

Dessen ungeachtet wurden und werden auch in der Nachkriegszeit Künstler oftmals als geisteskrank beschimpft. Dem entgegneten österreichische Künstler auf ihre Art. Oswald Oberhuber etwa ließ sich in den frühen 1970ern in Anstaltskleidung fotografieren.

Der Künstler Jean Dubuffet beschäftigte sich mit dem Phänomen der ursprünglichen Kreativität und der antiintellektuellen, vom Bildvokabular der Kinder, Naiven und „Geisteskranken inspirierten Kunst. Als Sammler wurde Dubuffet mit dem von ihm 1945 geprägten Begriff „Art Brut“ identifiziert. 1948 gründete er nach einigen ersten Ausstellungen mit einem kleinen Kreis von Gleichgesinnten, darunter auch der Surrealist André Breton, in Paris den Verein „Compagnie de l`Art Brut“. Auf die Entwicklung der Kunst im 20. Jahrhundert haben künstlerische Ausdrucksformen von „Außenseitern“ einen wesentlichen Einfluss genommen. Man sah in diesen Kunstformen ein „weiter zu verarbeitendes Rohmaterial“, spontane Äußerungen mit unkonventionellem Blick auf die Welt und ihre Wirklichkeit. Der fließende Begriff „Art Brut“ wird auch heute noch als Dubuffets geistiges Eigentum von den aktuellen Kustoden des Museums verteidigt und nur auf die Werke seiner Sammlung beschränkt – natürlich nicht ohne Kritik!

Die aus ganz anderen Entstehungsbedingungen hervorgegangene Kunst, wie sie uns etwa in der Prinzhorn-Sammlung begegnet, kann nicht mit dem für „professionelle“ Kunst gültigen Maßstab gemessen werden. Diese „Bildnereien“ sind gänzlich unabhängig von jenem Kunstwollen und Kunstkontext entstanden; und zwar als eine reale, existentielle Notwendigkeit sich auszudrücken. Wie der Hamburger Kunstwissenschaftler Michael Lingner bemerkt, liegt eine Gefahr in allen leider heute oft so „modernen“ Bemühungen – auch schon in jenen Jean Dubuffets – die Kunst von Menschen mit Psychiatrieerfahrung aus unserem Kunst- und Kulturverständnis heraus nicht mimetisch, sondern im Sinne der Mimikry nachzuempfinden. Das klägliche Ergebnis daraus könne nur allzu leicht eine total verwässerte, erkünstelte, hypehafte Primitivität sein.

Bestätigung für die Qualität „seiner“ Künstler soll direkt von Dubuffet der Wiener Psychiater Leo Navratil bekommen haben. Navratil hat sich in der Landesnervenheilanstalt Maria Gugging in Klosterneuburg vor allem um die Erforschung und Förderung der sogenannten „zustandsgebundenen Kunst“, also Kunst von Insassen psychiatrischer Anstalten, verdient gemacht. Er erschuf eine besondere Art der Therapie. Navratil strebte mit der Veröffentlichung der Werke eine zumindest künstlerische Gleichberechtigung an. Ganz im Sinne des Integrationsgedankens, versuchte er durch Verkäufe und Ausstellungen Anerkennung und Wertschätzung der Gesellschaft für die Künstler zu erreichen. 1965 gab er sein erstes Buch „Schizophrenie und Kunst“ heraus. Künstler wie Arnulf Rainer und Alfred Hrdlicka wurden nach Gugging eingeladen und lernten dort Johann Hauser, Rudolf Limberger u. a. kennen. 1970 findet die erste Ausstellung der Gugginger Künstler in der Galerie Nächst St. Stephan in Wien statt.

Österreich erweist sich in seiner jüngsten Geschichte ebenso als fruchtbarer Boden für alle an der Schnittstelle von sozialer und medizinischer Betreuung gelegenen Ansätze, aus denen heraus Kunst entstehen kann. Hier sind seit Jahrzehnten bedeutende Künstler wie Arnulf Rainer, Franz Ringel, Peter Pongratz, Alfred Hrdlicka tätig, die sich einerseits für Outsider-Art bzw. Art Brut und ihre schöpferischen Künstler-KollegInnen einsetzen, andererseits teils selbst bemerkenswerte Sammlungen besitzen. Innerhalb der jüngeren österreichischen Künstlerschaft haben seit 1990 vor allem die Zwillingsschwestern Christine und Irene Hohenbüchler die kontinuierliche Zusammenarbeit mit behinderten Menschen sowie mit Menschen mit Psychiatrieerfahrung, mit Strafgefangenen und Kindern praktiziert.

Die anlässlich des Freud-Jubiläumsjahres 2006 konzipierte Wanderausstellung „Die Kunst von innen – von der Kraft des Unbewussten“ hat einen Überblick über jene Szene gegeben, die sich in Österreich mit den künstlerischen Schöpfungen von Menschen mit psychosozialen und mehrfachen Beeinträchtigungen auseinandersetzt und diese fördert. Angelica Bäumer, die Kuratorin dieser in Österreich und im Ausland gezeigten Ausstellung, hat in der von ihr 2007 herausgegebenen Publikation unter Titel „Kunst von innen – Art Brut in Austria“ die Kunstentwicklung von Adolf Wölfli über die Sammlung Prinzhorn bis zu Jean Dubuffet, dem Begründer des Begriffes „Art Brut“, erläutert und die spezifische Szene in Österreich vorgestellt. Das von Leo Navratil gegründete, heute von Johann Feilacher geleitete „Haus der Künstler“ in Gugging setzte wesentliche Impulse zur Anerkennung der Kunst von Menschen mit besonderen Bedürfnissen. Auch Institutionen wie die Caritas, die Diakonie, die Lebenshilfe, Jugend am Werk, Promente, sowie zahlreiche kleinere Organisationen haben Ateliers eingerichtet.

Es wäre wünschenswert, träten mehr Vertreter der professionellen Kunstszene in einen Dialog mit künstlerisch-kreativen Menschen und erzeugten gemeinsam mit diesen PartnerInnen künstlerische Werke, die sie anschließend gleichberechtigt neben eigenen Objekten präsentierten.

Besucher und Besucherinnen können gerade in den faszinierenden Werken der wenigen ernsthaften ART BRUT-Ausstellungen Zugänge zu Problemstellungen finden, mit welchen sie sich für gewöhnlich nie beschäftigen würden. Vielleicht stellen manche von ihnen auch ihr eigenes, nicht selten bedenkliches Kunst- und Welt-Bild in Frage, das nicht selten von althergebrachten Vorstellungen geprägt ist, die um fundiertes Können, gesunden Menschenverstand und Volksnähe kreisen.

AKTUELLE LINKS

Admont, Stift Admont, AUSSTELLUNG SAMMLUNG PRINZHORN

http://www.stiftadmont.at/deutsch/museum/museum/prinzhorn.php

Admont, Stift Admont, SCHÖPFUNGEN, Interdisziplinäres Symposion

Wien, Haus der Kunst, ART BRUT AUS JAPAN

http://www.wien.info/de/sightseeing/museen-ausstellungen/highlights/art-brut-japan

Maria Gugging, ART / BRUT CENTER

http://www.gugging.org/

St. Florian Feuerwehrmuseum, ART BRUT IM WANDEL

http://www.feuerwehrmuseum.at/shop/shop.php?detail=1228485422

NS-Tötungsanstalt HARTHEIM

http://de.wikipedia.org/wiki/NS-Tötungsanstalt_Hartheim

http://news.ninemsn.com.au/world/858178/nazi-survivor-tells-of-hitler-bunker-horror

Nazi survivor tells of Hitler bunker horror
10:30 AEST Fri Sep 4 2009
1 hour 25 minutes ago
ninemsn staff

The last remaining survivor of Adolf Hitler’s suicide bunker has given a matter-of-fact account of watching children fed fatal doses of poison and seeing the Nazi leader’s lifeless body wrapped in a blanket.

Rochus Misch, 92, was working as a telephone operator at the secret Berlin bunker where Hitler retreated during the final days of World War II.

He is now the only surviving person who was inside the bunker on April 30, 1945, the day Hitler and his wife Eva Braun committed suicide by gunshot and cyanide poisoning.

“[The others in the bunker] heard a gunshot, but I hadn’t,” he told the BBC.

“At that moment Martin Bormann, Hitler’s private secretary, ordered everyone to be silent.

“I was speaking on the telephone and I made sure I talked louder on purpose because I wanted to hear something … I didn’t want it to feel like we were in a death bunker.”

Mr Misch said he would never forget the moment when Mr Bormann opened the door to Hitler’s room.

“I saw Hitler slumped with his head on the table … Eva Braun was lying on the sofa, with her head towards him,” he said.

“Her knees were drawn tightly up to her chest, she was wearing a dark blue dress with white frills.”

Mr Misch had worked for Hitler as a bodyguard, courier and telephone operator for five years and was part of his inner circle.

He said he watched as his colleagues wrapped Hitler’s body up and carried him passed to be cremated.

The next day six children of Joseph Goebbels — Hitler’s successor — were drugged and murdered by their mother Magda in the bunker.

“The kids were right next to me and behind me … we all knew what was going to happen.

“I saw Hitler’s doctor, Dr Stumpfegger, give the children something to drink — Some kind of sugary drink.

“Then Stumpfegger went and helped to kill them, all of us knew what was going on.

“An hour or two later, Mrs Goebbels came out crying.”

Joseph Goebbels and his wife both committed suicide shortly afterwards.

Mr Misch fled the bunker hours before it was captured by Soviet troops, but he was later captured and spent nine years in labour camps.

He told the BBC that while he was working for Hitler he did not know the full extent of the horrors being carried out by the Nazi regime.

“I knew about Dachau camp and about concentration camps in general,” he said.

“But I had no idea of the scale. It wasn’t part of our conversations.

“You must remember there was never a war when crimes weren’t committed, and there never will be.”

© AAP 2009

Jag gjorde under den gångna sommaren en minnesvärd utflykt till Zarah Leander-muséet, inrymt i Häradshammars bygdegård på Vikbolandet i Östergötland. Muséet är beläget inte långt från Häradshammars kyrka, där Zarah själv och hennes tredje man, Arne Hülphers, är begravda. I närheten ligger även godset Lönö, där fru Zarah bodde från sin återkomst till Sverige 1943 fram till sin död 1981. På länken nedan sjunger Zarah Leander duett med Birgit Nilsson i TV 1977:

http://www.dailymotion.com/video/x76mic_zarah-leander-and-birgit-nilsson-si_music

Vi som tillhör en litet äldre generation är väl bekanta med den färgstarka divan Zarah Leander, som utan tvivel är en av Sveriges främsta sångartister genom alla tider och i sin genre fullt i klass med operastjärnan Birgit Nilsson. Vi minns Zarahs framträdanden i exempelvis “Hylands hörna” och Lasse Holmqvists “Här är ditt liv” i den svenska statstelevisionen och ryser med välbehag vid minnet av den av henne framförda “Vill ni se en stjärna”. Vi minns även anklagelserna mot henne om att ha varit nazist; hon levde och verkade trots allt i Nazityskland åren 1936-43 och umgicks i de högsta nationalsocialistiska kretsarna. Hon träffade Hitler själv, och propagandaminister Joseph Goebbels tillhörde hennes devota beundrare.

Underbara Zarah!

När Lasse Holmqvist en gång i TV frågade Zarah om hon varit nazist svarade hon med en rungande “nej”. Och det finns ingenting som tyder på att Zarah Leander någonsin var ideologiskt medveten nationalsocialist. Hur kan hon då ha levt, sjungit och spelat in film i Hitlers Tyskland under sju års tid? Svaret på den frågan kan delas in i två delar: dels ville hon göra karriär, bli berömd och tjäna mycket pengar; dels var hon en fullfjädrad politisk idiot. Zarah Leander hade anbud från såväl USA som England att göra sin lycka i dessa länder. Att hon ändå valde Tyskland bottnar i att det låg närmare Sverige såväl geografiskt som kulturellt och att tyska var det språk hon behärskade bäst. Politiska överväganden spelade ingen som helst roll i hennes beslut att flytta till Tyskland. Något som det naturligtvis finns all anledning att beklaga. Här följer en sånginsats i filmen “Die grosse Liebe” 1942:

http://www.youtube.com/watch?v=xp6l59mZojM

Zarah Leander är en av mina absoluta artistfavoriter. Hennes välmodulerade och kraftfullt uttrycksfulla contraaltröst var sensationell, vilket fick revykungen Ernst Rolf att anställa henne på stående fot efter att ha hört henne provsjunga hösten 1929. Rolf skall, enligt författaren Bosse Schön i boken Zarah Leander. Säkerhetspolisens hemliga akt (Bosse Schöns förlag 2008) ha sagt till den 22-åriga sångerskan från Värmland: “Ni var fanimej en överraskning, ni får rycka in på fredag när vi har premiär i Borås. 15 kronor om dan!” Den 27 oktober 1929 debuterade unga Zarah, 172 centimeter lång och med 41,5 i skonummer, hos Rolf i Borås anrika träteater.

Sara Stina Hedberg föddes i Karlstad den 15 mars 1907. Hon var rödhårig och blev tidigt närsynt. Fadern, Anders Hedberg, var en stabil karl om 140 kilogram och framgångsrik fastighetsmäklare under det att modern, Mathilda, var sprungen ur en släkt bestående av huvudsakligen godsherrar och ämbetsmän. Det skall tilläggas att fader Anders desslikes var musikalisk och en hejare på flöjt. Familjen var klart välbärgad och bodde i tio rum med egen tvättstuga. Det förväntades av unga Sara, som hade fyra bröder, att hon skulle gifta sig till ett högborgerligt hem  och skapa trivsamma levnadsförhållanden för make och barn. Den praktiska utbildningen härför inleddes omedelbart efter den åttaåriga flickskolan.

Men unga Sara Hedberg ville annorlunda: hon närde flickdrömmar om att bli aktris, en på intet sätt respektabel syssla vid denna tid. 1926, vid 19 års ålder, träffade Sara skådespelaren Nils Leander som gått på Statens scenskola och var premiärelev på nationalscenen Kungliga dramatiska teatern. Sara och Nils ingick äktenskap samt flyttade in hos Saras svärföräldrar – svärfar Pontus Leander var präst – i prästgården Risinge nära östgötska Finspång. 1927 föddes dottern Boel och 1929 sonen Göran. På lediga stunder lyssnade Sara Leander i smyg på radio – vilket ansågs vara höjden av synd i det rekorderliga prästhemmet – och fastnade särskilt för kupletten “Vill ni se en stjärna, se på mig”, exekverad av idolen Margit Rosengren till ackompanjemang av Ernsts Rolfs revyorkester. Sången handlade för övrigt om filmstjärnan Greta Garbo. Här undrar Zarah – på tyska – om kärlek kan vara synd:

http://www.youtube.com/watch?v=0zDL4j9haQ0&feature=related

Äktenskapet med Nils Leander knakade i fogarna och upplöstes snart, varpå Sara Leander flyttade till moder Mathilda i Stockholm med barnen. I tvårummaren på Torsgatan bodde även Saras två yngre bröder. Fader Anders hade avlidit året innan. I Stockholm debuterade Zarah Leander, som hon numera skrev sitt artistnamn, i revyn “Det glada Stockholm” och gjorde stor lycka. Sommaren 1930 blev Zarah av den legendariske Gösta Ekman erbjuden att spela titelrollen Hanna Glavari i operetten “Glada änkan” av Franz Lehar med Ekman i den manliga huvudrollen som greve Danilo. Leander lyckades genom aggressiv förhandlingsteknik dubbla den lön hon erbjudits av Ekman och fick den då hisnande summan av 6000 kronor i månaden.

Gösta Ekman spelade mot Zarah Leander 1930.

Några månader efter den lyckosamma debuten i “Glada änkan” ingick den frånskilda Leander äktenskap med journalisten Vidar Forsell, son till operachefen John Forsell. De närmaste sex åren etablerade sig Zarah Leander som stor stjärna i Sverige, och 1936 – samma år som de olympiska spelen i Berlin inföll – fick hon sitt internationella genombrott i operetten “Axel vor des Himmels Tor” som hade världspremiär i Wien i närvaro av bland andra Österrikes kansler Kurt Schussnigg.

Zarah Leander gjorde succé pyramidale i Wien; publiken hade aldrig hört tillstymmelse till något liknande, en primadonna som varken var sopran eller alt utan snarare tenor (lyssna till exempelvis Ernst Rolf eller Jan Malmsjö så förstår ni vad jag menar).  När Die Leander tre månader efter Wien-premiären spelade in sin första tyskspråkiga film, “Premier”, hade hon redan begått 138 operettföreställningar inför sammanlagt 210 000 personer. Den kedjerökande och fräkniga operettstjärnan från Sverige engagerades omsider av det tyska filmbolaget Ufa, men först sedan myndigheterna fått bekräftat att hon var så kallat renrasig. Zarah stod på tröskeln till det stora internationella genombrottet.

Zarah Leander accepterade således att göra karriär i det nationalsocialistiska Tyskland, där Adolf Hitler och nazistpartiet NSDAP hade tagit över regeringsmakten efter valsegern 1933. Men hon var mån om att hålla den politiska makten på armlängds avstånd och vägrade gå med i såväl Reichsfilmkammer som NSDAP. De tyska myndigheterna tvingades acceptera detta, eftersom de ville behålla sin stora stjärna. Det är ingen hemlighet att Zarah Leander tjänade för sin tid astronomiska penningsummor i Tyskland; hon blev därmed Tredje rikets högst betalda aktris. Sammanlagt gjorde hon 14 filmer för Ufa, filmer som givetvis spelade en betydande roll i den nazityska propagandan. Se nedan en länk till en sång med klart propagandistiska övertoner:

http://www.youtube.com/watch?v=p8D126NPTrU&feature=related

Zarah Leander träffade rikskansler Adolf Hitler veterligt endast en gång. Det skedde på våren 1939 efter sista inspelningsdagen av den antibrittiska propagandafilmen “Das Lied der Wüste”. Leander berättade om mötet i sina första memoarer Vill ni se en diva? (Wien 1958). Enligt den svenska sångerskans berättelse undrade hon, helt fräckt, om Hitler aldrig försökt göra något åt sin hopplösa frisyr. Hitler svarade att han försökt med allehanda pomador och andra medel, men att en ostyrig test envisades med att hänga ned i pannan. Renlevnadsmannen Hitler visade sig också ganska irriterad över att Leander ville ta ett bloss efter maten (hon rökte det svenska cigarrettmärket Stamboul, som hennes bröder försåg henne med).

Mer kontakt hade Zarah Leander då med den diaboliske Joseph Goebbels, som förgäves försökte få den svenska stjärnan i säng. Vid ett tillfälle skall Goebbels ha pikat Die Leander för hennes judiska förnamn, men den svenska stjärnan blev inte svarslös. Hon skall ha genmält: “Hur är det med ert eget förnamn; Joseph, det är väl klart judiskt?” I filmen till den här länken har Zarahs rollgestalt kärleksbekymmer:

http://www.youtube.com/watch?v=m20La_Sg4Dc

Medan hon gjorde karriär i Tyskland inköpte Zarah Leander egendomen Lönö på Vikbolandet i Östergötland (egendomen innehas i dag inom parentes av riksdagens talman Per Westerberg). Zarah insåg efterhand mycket väl att Tyskland skulle förlora kriget och att det då gällde att ha en tillflyktsort. Den 15 april 1943 lämnade hon således Tyskland och flyttade till Lönö, där hon småningom etablerade sig som herrgårdsfru tillsammans med sin tredje man, pianisten Arne Hülphers. Tidigt spreds rykten av illvilliga tungor om att Zarah Leander skulle ha varit nazitysk spion, och hos säkerhetspolisen finns en hel drös med rapporter som går ut på detta. Bosse Schön visar dock i sin bok att inget av dessa rykten var sant.

Detta hindrade inte att Zarah Leander drabbades av en veritabel hatkampanj när hon återvände till Sverige. Den välkände artisten och teaterchefen Lasse Dahlqvist i Göteborg försäkrade att han inte skulle anställa Leander ens “om de kastade henne efter mig”, medan revydirektören och kuplettsångaren Karl Gerhard kallade henne för “politisk idiot”. Sistnämnda omdöme menade Zarah själv var rättvisande. “Jag vet inte vad politik är och intresserar mig inte för det”, förklarade hon 1944. I stället, sade hon, hade hon valt sig själv och sin familj.

Zarah Leander med sin mångårige beundrare Karl Gerhard.

Om den bisexuelle Karl Gerhard kan det nämnas att han, enligt uppgift till mig av Leanders allt-i-allo Brigitte Pettersson, alltid var en hängiven beundrare av Zarah och hemskt gärna ville gifta sig med henne som han också – trots att han ideologiskt stod långt till vänster – försvarade mot angreppen hon utsattes för de första åren i Sverige efter hemkomsten. Leander nobbade dock Gerhard till förmån för sin Hülphers, som hon gifte sig med i Göteborg 1956.

Efter en tids “karantän” tog dock Zarah Leanders karriär upp sig igen, och på 1950-talet återvände hon till såväl Tyskland som Österrike och gjorde stor succé med skivinspelningar, revyer och konserter. Också i Sverige togs hon efter lång tvekan till nåder och kämpade på som artist in i det sista trots hinder som en tilltagande synsvaghet – i slutet av sin levnad var hon blind – och cancer. När hon dog på Danderyds sjukhus 1981 var hon 74 år gammal. Då hade hon 353 skivinspelningar bakom sig.

Sist en kort hyllning i bild och ton till denna stora artist med Tove Janssons och Erna Taoros “Höstvisa”:

http://www.youtube.com/watch?v=WrYnM5Dwldc