Während sie sich vom langen Gehen etwas ausruhen und einige etwas Brot essen, nähert sich die Mutter des Jakobus und des Johannes Jesus und wirft sich vor ihm nieder. Jesus hat sich nicht einmal gesetzt und hat es eilig, sich wieder auf den Weg zu machen.

Da sie offensichtlich um etwas bitten will, fragt Jesus sie : « Was willst du, Frau? Sprich. »

« Gewähre mit eine Gnade, bevor du fortgehst, wie du sagst. »

« Und welche? »

« Sage, dass diese meine Söhne, die alles für dich verlassen haben, einer zu deiner Rechten und der andere zu deiner Linken sitzen sollen, wenn du in deiner Herrlichkeit in deinem Reich auf dem Thron sitzen wirst. »

Jesus schaut die Frau und dann die beiden Apostel an und sagt : « Ihr habt eure Mutter auf diesen Gedanken gebracht und also meine Verheissungen von gestern völlig falsch verstanden. Das Hundertfache dessen, was ihr verlassen habt, werdet ihr nicht in einem Reich auf dieser Welt erhalten. Seid nun auch ihr gierig und töricht geworden? Nein, es ist nicht eure Schuld. Die trübe Dämmerung der Finsternis breitet sich schon aus, und die verpestete Luft des nahen Jerusalem verdirbt und blendet euch… Ich sage euch, ihr wisst nicht, um was ihr mich bittet! Könnt ihr den Kelch trinken, den ich trinken werde? »

« Wir können es, Herr. »

« Wie könnt ihr dies sagen, da ihr nicht einmal verstanden habt, wie bitter mein Kelch sein wird? Es wird nicht nur die Bitterkeit sein, die ich euch gestern geschildert habe, meine Bitterkeit als Mann aller Schmerzen. Es werden auch Qualen sein, die ihr nicht begreifen könntet, selbst wenn ich sie euch beschreiben würde… Und doch, obwohl ihr noch zwei Kindern gleicht, die nicht wissen, worum sie bitten, so seid ihr doch auch zwei ehrliche und mich liebende Seelen und werdet von meinem Kelch trinken. Aber das Sitzen zu meiner Rechten und zu meiner Linken, das habe nicht ich zu vergeben, sondern es wird denen zuteil werden, denen mein Vater es vorbehalten hat. »

Giovanni A. da Lodi: Apostel Petrus u. Johannes

Während Jesus noch redet, empören sich die anderen Apostel über die Bitte der Söhne des Zebedäus und ihrer Mutter. Petrus sagt zu Johannes : « Auch du! Ich erkenne dich nicht wieder als der, der du immer gewesen bist! »

Und Iskariot sagt mit seinem hämischen Lächeln : »Wahrlich, die Ersten werden die Letzten sein! Welch eine Zeit der Erkenntnisse und der Überraschungen… » und er wird ganz grün vor Hohn.

« Sind wir etwa der Ehren wegen dem Meister gefolgt? » rügt Philippus.

Thomas wendet sich an Maria Salome anstatt an die beiden und sagt : »Warum beschämst du deine Söhne? Wenn sie nicht nachgedacht haben, dann hättest du es tun sollen, um dies zu vermeiden. »

« Das ist wahr. Unsere Mutter hätte nicht so gehandelt », sagt Thaddäus.

Bartholomäus spricht nicht, aber sein Gesicht drückt seine ganze Missbilligung aus.

Simon der Zelote sagt, um die Entrüsteten zu beruhigen : »Alle können wir Fehler machen… »

Matthäus, Andreas und Jakobus des Alphäus schweigen und leiden sichtlich unter dem Vorfall, der auf die schöne Vollkommenheit des Johannes einen Schatten wirft.

Jesus gebietet Schweigen durch eine Geste und sagt : »Sollen nun aus einem Fehler viele werden? Ihr, die ihr entrüstet tadelt, merkt ihr denn nicht, dass ihr selbst sündigt? Lasst eure Brüder in Ruhe. Mein Tadel genügt. Ihre Beschämung ist offensichtlich, und ihre Reue demütig und aufrichtig. Ihr müsst euch gegenseitig lieben und helfen. Denn wahrlich, keiner von euch ist schon vollkommen. Ihr dürft die Welt und die Menschen in ihr nicht nachahmen. Ihr wisst, dass in der Welt die Herrscher der Völker sie unterjochen und die Grossen in ihrem Namen Gewalt an ihnen verüben. Aber bei euch soll es nicht so sein. Ihr sollt nicht danach trachten, die Menschen oder eure Gefährten zu beherrschen. Wer unter euch der Grösste sein will, soll euer Diener sein, und wer unter euch der Erste sein will, soll euer Knecht sein. So wie es euch euer Meister gezeigt hat. Bin ich etwa gekommen, um euch zu unterdrücken und euch zu beherrschen? Oder um mich bedienen zu lassen? Nein. Wahrlich, nein. Ich bin gekommen, um zu dienen. Und so, wie der Menschensohn nicht gekommen ist, um sich bedienen zu lassen, sondern um zu dienen und sein Leben zur Rettung vieler hinzugeben, so sollt auch ihr handeln, wenn ihr sein wollt, wie ich bin und wo ich bin. Nun geht. Und bleibt in Frieden untereinander, wie ich es mit euch bin. »

Jesus sagt mir:

« Ich weise ausdrücklich darauf hin: ‘… ihr werdet von meinem Kelch trinken.’ In den Übersetzungen steht : ‘meinen Kelch‘. Ich habe gesagt: ‘von meinem’, nicht ‘meinen’. Kein Mensch hätte meinen Kelch trinken können. Nur ich, der Erlöser,  musste meinen ganzen Kelch austrinken. Gewiss, meinen Jüngern, denen, die mich nachahmen und lieben, ist es gewährt, von dem Kelch zu trinken, den ich getrunken habe, den Tropfen, den Schluck oder die Schlücke, den die Auserwählung durch Gott ihnen zu trinken gewährt. Aber niemals wird irgend jemand den ganzen Kelch trinken, wie ich ihn getrunken habe. Daher ist es richtig zu sagen: ‘von meinem Kelch’ und nicht ‘meinen Kelch’. » (1)

_______________________

(1) Im Aramäischen, der Sprache Jesu, gibt es keinen Unterschied zwischen Dativ und Akkusativ; Jesus kann also sehr wohl ‚von meinem Kelch’ gesagt haben.

x

†

Auszug aus “Der Gottmensch″, Band X  von Maria Valtorta, mit  der Genehmigung des Herausgebers Centro Editoriale Valtortiano srl. Isola del Liri (FR), www.mariavaltorta.com, dem die Rechte für die Werke Maria Valtortas gehören.

Eller hur var det egentligen?

Judas förråder Människosonen med en kyss – men varför gjorde han det?

Låt mig börja med att citera den engelske förkunnaren John Nott i boken “Därför är jag kristen” (Församlingsförlaget 2004, sidan 63): “Därför ska vi inte se korset som ett nederlag och uppståndelsen som en seger. Snarare var det så att segern vanns på korset och bekräftades, förkunnades och uppenbarades genom uppståndelsen.” 

Det kan knappast råda några tvivel om att detta är den etablerade kristendomens syn på Jesu frälsningsgärning. Genom sin offerdöd på korset, och därefter genom sin fysiska uppståndelse, såg han till så att människorna kunde bli fria från syndens band och på detta sätt försonas med Gud. Detta är också ett genomgående budskap i Nya testamentets evangelier och epistlar.

Bilden av Herrens lidande tjänare har sin sanktion i den judiska Bibelns (det så kallade Gamla testamentet) profetiska bok signerad Jesaja, där vi läser följande:

“Han sköt upp som en ringa telning inför honom, som ett rotskott ur förtorkad jord. Han hade ingen gestalt eller fägring. När vi såg på honom, kunde hans utseende ej behaga oss. Föraktad var han och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med sjukdom. Han var som en för vilken man döljer sitt ansikte, så föraktad att vi höll honom för intet. Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor, dem lade han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, tuktad av Gud och pinad. Ja, han var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår bli hela. Vi gick alla vilse som får, var och en av oss ville vandra sin egen väg, men Herren lät all vår missgärning drabba honom.” (Jesaja 53:2-6).

Det var således, i detta perspektiv, Jesu mission att ta på sig den uppgift som åvilade syndabocken enligt judisk tradition: att drivas ut i öknen och dödas som ett offer för det stora flertalets välbefinnande. Detta skulle ha varit hela meningen med Jesu mission.

Borde då inte den gestalt som enligt evangelierna möjliggjorde denna providentiella uppgift, lärjungen Judas Iskariot, uppskattas efter förtjänst och hyllas som en ljusgestalt som hjälpte Jesus Kristus att fullborda sin mission? Nej, så är det, som alla vet, inte. Judas framställs i stället i Nya testament som en nattsvart förrädare som inte ges någon pardon. Judas förräderi bestod, noga taget, i att han uppsökte översteprästerna i Herodes tempel i Jerusalem och upplyste dem om var Jesus befann sig – det vill säga i Getsemane örtagård på Oljeberget – varigenom det blev möjligt för berörda myndigheter att gripa den besvärlige predikanten Yeshua från Nasaret vid en tid på dygnet, då inte mycket folk, som annars kunde ha ställt till problem, var i rörelse.

Judas Iskariot har emellertid, i stället för att berömmas för den roll han kreerade inom ramen för passionsdramat, blivit till  historiens värsta förrädargestalt, sveket och ondskan inkarnerad: en djävul i människohamn. Mot bakgrund av att Jesus, enligt vanlig kristen tro, kom just för att dö offerdöden – och Judas faktiskt i någon mån bidrog till att så kunde ske – kan jag inte låta bli att tycka att denna nattsvarta Judas-bild är en aning orättvis. Man kan med Bob Dylan i låten “With God on Our Side” undra om Judas Iskariot faktiskt hade Gud på sin sida.

http://www.youtube.com/watch?v=ziuMEX2SeK0&feature=related

Judasgestalten har inte upphört att fascinera den kristna delen av mänskligheten under de 2000 år som förflutit sedan händelserna den där judiska påsken (Pesach) i Jerusalem. Ett av de sentida uttrycken härför är den svenske historieprofessorn Dick Harrisons bok “Förrädaren, skökan och självmördaren” (Prisma 2005), som behandlar Judas Iskariot, Pontius Pilatus och Maria från Magdala. Förrädaren i samlingen är förstås Judas. Alla tre förekommer i de nytestamentliga evangelierna, och professor Harrison visar hur de genom seklerna, och alldeles deras verkliga egenskaper, kommit att representera vissa mänskliga arketyper.

Här är det alltså Judas som intresserar oss. Först må emellertid framhållas att bilden av Judas som den nattsvarta förrädargestalten faktiskt inte är helt allenarådande i ett bredare perspektiv. Harrison hänvisar (sidan 64) till en sektbildning benämnd “kainiterna”, vilken uppfattar Judas som en ljusgestalt. Harrison apostroferar verket “Adversus omnes haereses” (Mot alla kätterier) som tillskrivits Tertullianus. “Enligt vad författaren har att rapportera”, skriver Harrison, “fanns det även folk som menade att sektens medlemmar uppfattade både Jesus och Judas som positiva gestalter. Jesus var tvungen att lida döden på korset på det att människorna skulle få frälsning…utan Judas skulle Kristi passion ha blockerats! – ty det var bara Judas som förmådde göra det yttersta offret, förräderiet, och därmed säkra Jesu offerdöd.”

Det fanns även judiska grupperingar, nämner Harrison, som uppskattade Judas verk därför att denne skulle ha hjälpt judenheten att bli av med den förargelsebringande villoläraren Yeshua från Nasaret i det föraktade Galliléen.

En väsentlig fråga, när vi studerar Jesu misson, är om den vanligaste kristna uppfattningen är korrekt: var det verkligen Guds ursprungliga vilja att Jesus skulle dö på korset? Om så var fallet kan man fråga sig, varför korsfästelsen är omgärdad med så mycken ödesmättad tragik i Nya testamentets skildringar, och varför Judas Iskariot framställs på ett så sinistert sätt. Och varför uttryckte Jesus själv, om vi skall tro evangeliernas vittnesbörd, så stor sorg och desperation över sitt eget öde?

I Matteus 23:37 läser vi exempelvis: “Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan smlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte.” Det finns flera liknande exempel.

Paulus, den före detta mosaiske trosbekännaren som skapade kristendomen, skriver i 1. Kor: 7-8: “Vad vi förkunnar är Guds hemlighetsfulla vishet, som var fördold men som redan före tidens början av Gud var bestämd att leda oss till härlighet. Den kände ingen av denna världens makter till – om de hade känt till den, skulle de inte ha korsfäst härlighetens herre.”

Budskapet här förefaller åtminstone mig tämligen uppenbart: korsfästelsen av Yeshua från Nasaret var ett tragiskt misstag, ett brott mot Guds ursprungliga vilja och plan för mänsklighetens frälsning. Så bör rimligen även Jesu bittra klagan i Getsamane (Matteus 26:39) tolkas: “Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt.” Denna klart uttryckta önskan – att slippa ifrån korsets smärtsamma väg – brukar vanligen tolkas på så sätt att Jesus här låter sig påverkas av sin mänskliga svaghet. Den tolkningen, cineastiskt åskådliggjord i exempelvis Mel Gibsons “The Passion of the Christ”, övertygar knappast. Jesus var enligt kristen tro Guds son (en vanlig uppfattning är att han till och med var Gud i mänsklig gestalt), vilken i alla andra sammanhang, enligt evangelierna, visar prov på överlägsen styrka.

James Caviziel som Jesus på korset i “The Passion of the Christ”.

Att mot denna bakgrund påstå att Jesus skulle rygga tillbaka inför martyrskapet på grund av mänsklig svaghet är helt enkelt inte övertygande.

När allt detta är sagt kommer vi ändå inte ifrån, att det i den kristna Bibeln finns talrika passager som synes tyda på att Jesu lidande och död på korset var något oundvikligt om Guds försyn skulle fullbordas. Ett par exempel är här tillfyllest. När till exempel den främste av Jesu lärjungar, Simon Petrus, på tal om Mästarens förebådade bortgång emfatiskt utbrister: “Något sådant skall aldrig hända dig”, svarar Jesus enligt evangelisten: “Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.” (Matteus 16:22-23). Enligt Johannes (19:30) yttrar vidare Jesus som sina sista ord på korset: “Det är fullbordat.”

Ett eftertänksamt studium av Nya testamentets utsagor visar, att Jesus i begynnelsen av sin offentliga mission med stor pondus gav burskap åt budskapet att Himmelriket var nära förestående; han betonade städse nödvändigheten av att människorna skulle tro på honom och acceptera honom som den utlovade Messias (Meschiah). Också i detta sammanhang kunde han hänvisa till de judiska profetiorna. I Jesajas bok finns exempelvis ej endast förutsägelsen om den lidande tjänaren, som tar på sig våra skulder likt en syndabock eller ett offerlamm. I samma profets nionde kapitel återfinner vi således även profetian om den kommande fridsfursten:

“Ty ett barn bliver oss fött, en son bliver oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila, och hans namn skall vara: Underbar i råd, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste. Så skall herradömet bli stort och friden utan ände över hans rike. Så skall det befästas och stödjas med rätt och rättfärdighet, från nu och till evig tid. Herren Sebaots nitälskan skall göra detta.” (Jesaja 9:6-7).

Min slutledning är att det initialt var Jesu självklara och djupt kända önskan att fullborda Jesajas profetia om den kommande fridsfursten. När han emellertid, mot slutet av sin korta offentliga mission, måste dra slutsatsen att detta, till följd av ovilja och ressentiment bland det utvalda judiska folket, icke kunde ske, gick han i stället in på att söka uppfylla den andra profetian, den om Herrens lidande tjänare, med allt vad detta innebar av bitterhet och desperation. Det fanns goda skäl för Jesu ofta uttryckta desperation – han visste att korsets offerväg inte skulle kunna ge upphov till det eviga fredsrike som profeten Jesaja förebådat, utan tvärtom var förknippat med tusentals års fortsatt lidande för den plågade mänsklighet Jesus hade kommit för att förlossa.

Den mäktiga visionen från Jesajas nionde kapitel fick skjutas på framtiden.

Det var alltså först mot slutet av sin verksamhet som Jesus började tala om sin förestående bortgång och om det nödvändiga i att hans anhängare skulle acceptera detta – de måste helt enkelt “gilla läget”.

Om denna lidandets och dödens väg var förutskickad från begynnelsen, eller om den blev till en alternativ väg, är emellertid mindre väsentligt ur Judas perspektiv. Ty i ett visst läge blev Jesus definitivt klar över att det var Guds vilja att han måste gå martyriets väg och låta sig dödas, men icke blott det – offerdöden måste ske under den judiska påskhögtiden, Pesach, firad till minne av uttåget ur Egypten, på det att det providentiella i hans offergärning som “syndabock” eller “offerlamm” skulle framstå som så mycket klarare.

Det kan därför, som jag ser det, inte uteslutas att Judas Iskariot agerade som han gjorde på direkt uppmaning av sin Mästare. Enligt evangelisten Johannes (13:27) förständigar faktiskt Jesus, i samband med den sista måltiden, Judas att snabbt skrida till verket: “Gör det som du har i sinnet, men gör det snart.” Det var bråttom, ty Jesus måste ljuta martyrdöden innan påsken var till ända.

Salvador Dalis version av den sista måltiden.

Det kan här givetvis inte bli frågan om annat än gissningar. Judas kan ha handlat på uppdrag av Jesus själv när han “förrådde” Mästaren, men det är också tänkbart att han handlade på eget bevåg; möjligen var han, i detta perspektiv, besviken över att Jesus i hans tycke gav upp för lätt i stället för att fortsätta kampen för Himmelriket på jorden. Den verkliga motivationen är fördold för oss. Resultatet av Judas handling känner vi dock: en “folkskara” griper nattetid Jesus i Getsemane och för honom till det heliga templet, varpå Jesus kort tid därpå lider martyrdöden.

Vad som enligt min mening under alla omständigheter är visst är, att det är hög tid att tona ner den traditionella bilden av Judas som en nattsvart förrädare, en djävulsbild som uteslutande målas upp i evangelierna (där Judas dessutom, vilket kan tyckas vara en paradox, utmålas som förskringrare och snåljåp på samma gång). När det gäller Judas död finns det i evangelierna två versioner. Den mest spridda av dessa gör gällande att Judas hängde sig. Enligt den andra omkom han på annat sätt. De båda övriga evangelisterna nämner ingenting om Judas död.

Så alldeles oavsett om Jesu korsfästelse var av Gud utstakad redan från tidernas begynnelse, vilket är den vanligaste kristna synen, eller om korsfästelsen blev ett smärtsamt andrahandsalternativ sedan Jesus misslyckats med att överyga det religiösa ledarskapet om sin messianska status, vilket jag menar skedde, säkerställde Judas Iskariot med sitt radikala handlingssätt att korsfästelsen kunde genomföras på ett både smidigare och snabbare sätt än som eljest hade kunnat ske.

Bilden av Judas Iskariot som förrädaren par preference har sannolikt mer att göra med vårt till synes eviga behov av syndabockar än med någonting annat. Den kan också ha varit ett uttryck för evangelisternas strävan att göra judarna ansvariga för Jesu död – därför utpekade man en lärjunge, vars blotta namn för tankarna till det judiska folket, som förrädare.

Sådan Lynge Iskariot – så solgte du og Aab mesterskabet for 20 sølvpenge til Sunderland (af alle klubber – Sunderland???).

Mon ikke Naser-uden hals-røv-og-rygrad kunne bruge en principfast og stålsat herre som dig?

Prinsen venter nu sammen med de øvrige rød-hvide på hvad erstatningen bliver; en Stepanovs? en Clemens Zweinenberg? en Pascal Simpson? eller ryger de bare direkte ind på den røde Rasmus Klump-konto i Sparekassen Nordjylland?