Stockholms bästa mataffär? Jag lutar starkt åt Dagslivsklippet vid fridhemsplan. Jag hamnade där igår av misstag, när jag egentligen skulle till PrisXtra. Det är typ världens största livsmedelsbutik! De har två våningar och massor av coola produkter i sitt sortiment. De har en liten America-hylla, aningen mindre än Eurostops hylla i Örebro, men fullt värdig med saker som Dr. Pepper, Mountain Dew, Vanilla Coke, Skittles och mini-mashmallows! Inte nog med det, de har en freaking KROATIENHYLLA också! Och det finns Kraš och Napolitanke och ÿufka (mkay det var ett bosniskt märke, men whatever) och Cockta!

Hm vad är nu cockta kan man ju undra. Enligt denna hemsida så kommer det från Bosnien men det är kroatiskt, jebote! I’m almost sure of it. Är iaf supergott att dricka och helt fritt från koffein och fosforsyra = jättebra. Nu vet jag var jag ska börja storhandla i fortsättningen. Fuck PrisXtra. xD

Ikväll tänkte jag fortsätta på kroatiskt tema med att göra mitt livs första pita. Ever.

Puss hej ses.

 

Et historisk øjeblik. Julebilen på lystavlen under den absolut sidste landskamp i den gamle Idrætspark

Forleden dumpede der et helt forrygende billede ind i min postbakke.

Det er nu et par uger siden – jeg har tygget på det lige siden. Ikke fordi jeg nyder at svælge rundt i gammel succes (det gør jeg naturligvis). Men billedet rummer en masse historier, som er røget ud af min hullede bonghjerne – men heldigvis ikke længere væk, end at de efterhånden nu er dukket op til overfladen igen. Ikke mindst takket være Søren Larsen fra arkivet, der har været så venlig, at finde nogle gamle ting frem fra gemmerne.

Det er naturligvis en julebryg historie – men det er også historien om to historiske begivenheder.

Fodboldnørden kan med det samme se, at billedet det er fra landskampen mod Jugoslavien 14. november 1990 – historisk fordi det var den sidste i den gamle Idrætspark, og fordi modstanderne endnu ikke var gået i opløsning som resten af de gamle østlande. Det gjorde de senere – og skaffede derved Danmark en slutrunde billet til EM, som de senere vandt. Men de er en anden historie.

Hvad billedet ikke umiddelbart afslører, er at den hjemlige medieverden ved samme begivenhed blev præsenteret for et nyt annoncemedie. En Storskærm – eller Jombutronen som den vidst hed – der blev monteret på taget af tribunen.

Dimensionerne husker jeg ikke – men den var stor. Lige som annoncepriserne. Derfor var det naturligvis også en umulig opgave for de stakkels annoncesælgere at komme af med reklamepladsen. Især fordi de traditionen tro var ude så sent, at alle mediebudgetter enten var brugt eller disponeret.

Vi blev naturligvis altid kontaktet på bryggerierne fordi budgetterne var store – men også fordi det var forbundet med prestige at få enten Carlsberg og Tuborg med…

Rent undtagelsesvis var jeg meget interesseret i mediet. Landskampen faldt på J-dagen, så det var oplagt at bruge den populære Snebajer film, som jo dengang kun kunne vises i biografen.

Det var derfor svært at få armene ned af begejstring, da det lykkedes mig at få prisen fra 150.000 kr. ned til noget nær gratis. Lige indtil der dumpede en meddelelse ind på mit skrivebord. Det var besluttet at Tuborg ikke måtte annoncere på dette nye og revolutionerende medie. Det var som bekendt Carlsberg der ’sad’ på fodbolden og Tuborg på musikken.

Jeg forstod ikke en skid af det hele – for det ville være hjernedødt at spille annoncekroner på et andre produkter end Tuborg Julebryg lige netop den dag og uge. Der blev ganske enkelt ikke efterspurgt andet…

Jeg var derfor godt muggen og forbandende Svanholm derned, hvor solen ikke skinner.

Enten var ejeren af mediet hans personlige ven – eller også ville han sikre sig, at det var koncernens prestige produkter fra Carlsberg, der blev annonceret for, mens han sad og hyggede i VIP logen sammen med Kaiser. Plebajerbryg fra Hellerup kunne ikke komme på tale i sådanne situationer…

Men sådan en beslutning skal man ikke præsentere for mig. De virker som en rød klud.

Da jeg nogle uger senere stod på Rådhuspladsen og stirrede på Politikens Lystavle fik jeg ideen. Hvis det kan lade sig gøre her – må det naturligvis også kunne lade sig gøre på resultattavlen i Idrætsparken, som dengang fungerede efter det samme light bulb princip.

Det var naturligvis umuligt at finde frem til de ansvarlige over telefonen. Som så mange gang før, var der kun én ting at gøre. Spaghettiene aka Umberto aka Smukke Arne aka Arne Petersen måtte på banen.

Og som så mange gange før stod han lige akkurat og havde tid til en frokost (klokken var vel 9 om morgenen)… så jeg kunne bare komme ned og sætte ham ind i mine problemer, så kunne vi tage en bid brød efterfølgende.

Idrætsparken… har du prøvet Bent Borch? Spurgte han.

Det havde jeg – og vist også nogle andre af dem jeg kendte. Men ingen af dem vidste hvem der sad og skruede pærer på lystavlen.

Så kom med… lød det fra Spaghettien mens han bed sig i underlæben, hvorefter vi skred ned i bilen, kørte forbi tap syd og fyldte en kasse Sne i bagagerummet inden vi drejede ned af Strandvejen mod City.

Vi skulle nu ikke så langt. Et eller andet sted bag Rigshospitalet stoppede vi foran et lille skur, hvor Københavns vigtigste person havde et lille ydmygt kontor, der lå langt under den standard, der matchede hans magt. Han vidste præcist, hvem vi skulle have fat i og ringede med det samme og meldte vores ankomst – han havde ikke selv tid.

Ti minutter senere sad Spaghettien og jeg i et meget lille operatørrum og talte med to ældre herrer over en frisk Snebajer. Som alle andre var de meget imponerede over at smage disse gyldne dråber hele to uger før release. Så den ene tog den anden, og da kassen var tom, var de ellevilde over at skulle lave den lille snebajer reklame som deres sidste opgave. Efter ombygningen af Idrætsparken, ville der naturligvis være et topmoderne digitalt resultat anlæg og det skulle håndteres af andre… de selv skulle på pension.

Både Spaghettien og jeg selv holdt kæft med vores lille stunt – mest fordi jeg faktisk var lidt usikker på, hvordan det ville se ud. Der var naturligvis flere, som undrede sig over, at jeg pludseligt skulle med til landskamp med de kunder vi traditionen tro havde inviteret med. Jeg skred da også 20 minutter inde i kampen. Det pissede nemlig ned i tove… og Robert på Park viste kampen på TV. Så der sad vi og festede i varme og tørre omgivelser mens spillerne vist fik lammetæv af jugoslaverne og publikum blev gennemblødte.

Overraskelsen var derfor stor, da der pludseligt lød et kæmpe jubelbrøl fra stadion efter halvegsrsultatet og igen da den triste kamp sluttede. Da var det bare endnu højere!

Jeg kigge op på Tv’et over baren og var ved at falde ned af barstolen af overraskelse. Mens rulleteksterne løb ned over skærmen, havde fotograferne stillet ind for at få den allersidste optagelse af lystavlen i det historiske National Stadion. Og hvad rullede ind igen, og igen, og igen… den lille julebryg bil.

Derfor jublen!

Prime time med en helvedes masse seere.

Carlsberg havde sandsynligvis betalt kassen for at vise en reklame for Sort Guld… (jeg havde sgu’ lidt ondt af Jan Erik – eller var det Niels Boe?) – jeg fik en underlig bon på 10.000 kr. fra Spaghettien (det kan jeg jo godt sige nu, da han ikke er mere, Arme RIP). Der udover spiste vi en frokost på Skt. Peder (der tog en hel dag) og så var der naturligvis den kasse øl vi drak i kontrolrummeT.

THAT’S IT!

CODA
Var det kommet frem det med bonen, havde jeg sandsynlig ikke fået andet end skideballer over at ødsle med bryggeriets penge på den måde.

Her fra Nepal river man sig af og til i håret over håbløse beslutninger. Men i virkeligheden Danmark meget godt med – beslutningen om at beordre Tuborg fra mediet, var lige så hjernedød og middelalderagtig som mange af de ting, der foregår i dette underlige primitive land jeg befinder mig i.

Så tak Svanholm – for at ruste mig til min dagligdag i dag -:}

Andre historier om Snebajeren: J-Dagens tilblivelse

Strax efter lunch första maj 1985 lämnade Djordje Martinovic sitt hus i staden Gnjilane i Kosovo. Martinovic var en gråhårig 56-årig man, inte särskilt storväxt, snarare mager, men med kraftiga händer. Han tog med en påse frön för han tänkte så bönor på familjens lilla åker. Det som sedan hände innebar en tragedi inte bara för familjen Martinovic: de kommande krigen med 100 000 döda och två miljoner fördrivna människor hade ett direkt samband med det som skedde på Djordje Martinovics åkerplätt..

Ett par timmar senare stapplade Djordje Martinovic stödd på en spade till sjukhuset. Hans ändtarm var söndersliten av en trasig halvliterflaska, botten och delar av flaskan hade skurit genom tarmen och vandrat upp mot magen. Blodet rann om benen på honom och ner i gummistövlarna. Hur hamnade flaskan i Djordje Martinovics tarm?

Han stapplade in på sjukhuset i Gnjilane. Läkarna insåg att de inte hade resurser att genomföra en så komplicerad operation och skickade Martinovic till universitetssjukhuset i Pristina. Där fick han besök av sin chef, överste Novak Ivanovic. Inför denne avgav Martinovic en bekännelse som måste ha varit svår att få över läpparna, ty den innehöll mycket skam: Jag gjorde det själv.

Djordje Martinovic hade hängett sig åt ett slags homosexuell onani där han trätt flaskhalsen på en käpp, stött käppen mot marken och satt sig på flaskan. Flaskan gick sönder – den hade väl en spricka som han inte såg – och de trasiga bitarna for som knivar upp genom kroppen. När poliser genomsökte fältet fann de käppen där flaskhalsen ännu satt kvar. Fyndet fördes till polisstationen i Gnjilane och lades i arkivet.

Att Djordje Martinovic råkat ut för något fruktansvärt spred sig blixtsnabbt. Stämningen mellan Kosovos två stora etniska grupper, serber och albaner, hade i åratal varit så spänd att den lätt slog över i våldsamheter.

..För nationalistiska serber kunde Djordje Martinovic bli en symbol. Att spetsa fiender på pålar var en metod som turkarna hade praktiserat, och turken var serbens arvfiende. (Legenden om Dracula härstammar för övrigt från Balkan. Den har sitt ursprung hos den transsylvanske fursten Vlad Tepes som spetsade sina fiender.) En serbisk polisman i Pristina ringde till journalisten Rajko Durdevic i Belgrad och sa att albaner överfallit hedersmannen Djordje Martinovic. Durdevic hastade till Kosovo och skrev en rapport om Martinovics hemska öde. Ingen tidning ville publicera artikeln: polisen i Gnjilane sa ju att Martinovic hade skadat sig själv. Rajko Durdevic läste då upp sin berättelse i författarförbundets samlingslokal nedanför Nationalteatern i Belgrad. Bland dem som hörde uppläsningen fanns Durdevics vän, den berömde författaren Dobrica Cosic, vilken tagit sig rollen som den serbiska nationens röst och samvete. Den förtryckte serbiske bonden odlar träget sin jord. Sådana saker. En dryg vecka senare publicerade Cosic ett öppet brev till republikens president. Han namngav Djordje Martinovic och skrev om ”nationell skam”, ”storalbansk aggression mot det serbiska folket”, ”vår värdighet” samt krävde att sanningen måste fram, det vill säga att albaner hade överfallit Djordje. Den serbiska pressen arbetade upp sig till hysteri. Djordje Martinovic blev symbolen för allt ont som serberna måste lida.

Vid det laget låg föremålet för uppmärksamheten på militärsjukhuset i Belgrad. Där upprepade Martinovic inför två kriminalpoliser sitt tidigare vittnesmål, att han skadat sig själv. Men nu var fallet större och viktigare än en 56-årig man med skadad ändtarm. När Djordjes fru och äldste son Sresko for till Belgrad för att hälsa på stod advokaten Velimir Cvetic och väntade på perrongen. Han hade långt hår, stort skägg och var en brinnande nationalist. Han sa att han åtog sig fallet gratis, Djordje Martinovics ära skulle återupprättas och rättvisa skipas. Advokaten tog sig an honom, tv-filmaren Milorad Bajic tog sig an honom, serbiska tidningar publicerade indignerade artiklar. Konstnären Mico Popovic gjorde en målning på vilken Djordje Martinovic korsfästes likt Jesus, mördarna bar vita albanska mössor.

När Martinovic kom ut från sjukhuset tog han tillbaka sina tidigare uttalanden. Den nya versionen gick ut på att han hade arbetat på sin åker när han plötsligt hörde någon säga på albanska:
– Ta honom!
Någon satte en trasa för munnen på Martinovic. Sedan mindes han inte mer. Han vaknade med flaskan i ändtarmen och tog sig med möda till sjukhuset. Att han till en början uppgett något annat berodde på att han var febrig och inte visste vad han sa.

..Året efter publicerade Serbiska konst- och vetenskapsakademien sitt ökända Memorandum där författarna bland annat påstod att serberna i Kosovo utsattes för folkmord. Det fanns en serbisk politiker som utnyttjade den stigande vågen av nationalism. Det var Slobodan Milosevic, dittills betraktad som färglös och ointressant, en trist aparatjik. Spänningen mellan serber och albaner blev Milosevics hävstång till makten. Han besökte Trastfältet i Kosovo, där serberna förlorade ett slag mot turkarna år 1389, och under det tumult som följde uttalade han sina berömda eller ödesdigra ord: Ingen ska våga slå er. I Milosevics följe fanns tv-journalisten Milorad Bajic. Han besökte sjukhuset i Pristina och fick av en läkare resterna av flaskan som skurit sönder Djordje Martinovics ändtarm. Han besökte polisen i Gnjilane och mutade sig till käppen och flaskhalsen. Så hamnade bevismaterialet i Bajiics lägenhet i centrala Belgrad och där finns det fortfarande.

Men vad bevisar den trasiga flaskan och käppen?
Den serbiska nationalismen exploderade i slutet av 80-talet och 1991 bröt de första krigen ut, mellan Serbien och delrepubliken Slovenien och sedan mellan Serbien och delrepubliken Kroatien. På några år slets Jugoslavien i bitar, 100 000 människor dödades och världen lärde känna ett nytt begrepp för mord och förföljelse, ”etnisk rensning”. När började det? När passerade Jugoslavien den gräns som ledde till undergången? De som engagerade sig i fallet Djordje Martinovic anser att gränsen passerades första maj 1985. Den trasiga ölflaskan ledde till morden, förödelsen och fördrivningarna.

Under tre dagar hör jag flera versioner av vad som hände: albanska grannar var ute efter Djordjes jord och överföll honom, det var män från byn Prilepnica, det var albanska nationalister, de kunde överfalla vilken serb som helst. Alla har sin version, utom den Djordje Martinovic först gav, att han gjorde det själv.
– Far var inte homosexuell, säger sonen Gradimir.
Tv-journalisten Bajic säger att Djordje led mer än Jesus Kristus, ty Jesus blev i alla fall inte utpekad som bög. Allt kokar ner till detta: Djordje Martinovic var absolut inte bög, vad som helst men inte det! Och då passade han utmärkt som bricka i det stora spelet om Jugoslaviens framtid.

..Djordje Martinovic avled i september 2000, 71 år gammal. Han begravdes på en liten kyrkogård omgiven av majsåkrar i ett böljande mjukt landskap, ganska likt det han lämnade i Kosovo. På baksidan av den svarta gravstenen har sönerna låtit gravera in en dikt: ”Du blir ihågkommen som en martyr och ett offer för det serbiska folket…”

Peter Kadhammar/Aftonbladet

Peter Kadhammar är journalist och författare till boken Berättelsen om Srebrenica.

Idag har varit en politiskt mycket intensiv dag, några debatter har jag hunnit lyssna på, men för det mesta har det handlar om intervjuer och samtalsstunder med talespersoner och andra ansvariga personer i socialdemokratin. Första intervjun för dagen var med Sven-Erik Österberg, en av talespersonerna i arbetsmarknadsfrågor, den andra med Luciano Astudillo, den andre talespersonen i de frågorna och den tredje med Veronica Palm. Efter det var det dags för en lång samtalsstund med f.d. statsministern Ingvar Carlsson där diskussionerna inte har någon så tydlig koncentration på någon specifik fråga som med de andra intervjupersonerna som fick svara på främst frågor rörande sina ansvarsområden.

Visst är det stort att få sitta ned och prata under lång stund med någon som har varit ett lands ledare i 7 år och ett partis ledare i 10 år. Men det är det som är så bra med demokratin där ledarna fortfarande är människor och en del av oss själva, där de går runt som vilken person som helst och där de pratar med vanliga personer närvarande. Det är det som är skillnaden mellan demokratin och diktaturer, monarkier med en maktfull monark, militära regimer och andra totalitära styrelseskick. Ingvar Carlsson pratade som en vanlig person, gav inget uttryck av auktoritära tankar och var folklig under samtalet. Det är de egenskaper som är behövda i demokratier och hos förtroendevalda.

Visserligen svarade han inte så djupgående om vissa kontroversiella frågor, av förståeliga skäl. Men hans synpunkter på vissa politiska frågor, t.ex den socialdemokratiska politikens innehåll och målsättning, var övertygande. Han talade om att det viktiga är “att man har en grund och ett mål, grunden som utgörs av ideologin har satt upp mål som för socialdemokratin handlar om frihet, solidaritet och jämlikhet, men vägen till målen beror på läget. Han gav exempel på att

• “ifall jag står någonstans och vill nå till mitt mål, bör jag se vilka hinder som finns framför mig, om det finns berg bör jag klättra det, om det finns en sjö bör jag paddla eller åka båt dit och om jag saknar båten som behövs bör jag gå runt sjön för att komma till målet på andra sidan sjön. Men det viktiga är att man vet vart man ska och att man har principen, i vårt fall ideologin i åtanken”

Det var ett väldigt övertygande exempel. Appropå ideologin frågade jag skämtsamt om vad han tyckte om Kjell-Olof Feldts, som var finansminister i hans regering under 4 år, från 1986 till 1990, ekonomiska politik med början till privatiseringar och överlåtande av välfärdstjänster till privata aktörer. Hans svar var att de diskuterade om finansfrågorna men att finansdepartementet var de som hade ansvaret för sina finanspolitiska områden, han var ärlig i sitt svar om att Feldt har tillhört de mest högerorienterade i socialdemokratin. Men enligt honom var det inte några problem då man lyssnade på varandra och det rådde konsensusanda i regeringen.

Jag ställde en fråga om vad han ansåg om Afghanistan och vad som kunde få landet att hitta gemenskapskänsla bland de många etniska grupperna och han tyckte att läget krävde en demokratiskt vald men auktoritär president som var bestämd och att statskicket borde vara federalt för att de olika etniska grupperna skulle känna sig mer självständiga. Han tyckte att Jugoslavien var alltid splittrat men att Tito höll de ihop med järnhand, något som inte höll efter Titos bortgång. Gällande Israel tyckte han att bojkott inte var någon verkningsfull väg att gå och att det politiska trycket från USA:s sida borde öka på Israels regering för att någon fredsprospekt skulle ses.

Det var ett väldigt inspirerande samtal med en omtänksam ledare, ett samtal som innehöll hans bästa och svåraste minnen: det bästa minnet angav han träffen med Nelson Mandela efter Apartheids nederlag i Sydafrika, för att han som SSU:are hade engagerat sig mycket i Sydafrika och stöttat ANC, som svåraste minnen angav han morden på Olof Palme och Anna Lindh.

(min vän som var med på samtalsstunden viskar att Ingvar Carlsson hade blivit imponerad av mig, känner mig ärad)

I Sydsvenskan har Per Bergström skrivit om en aspekt av livet här i Slovenien; gränser mellan nationer och deras föränderlighet. Artikeln heter Alla tiders gränsland och handlar om hur gränsen mellan det som idag är Italien och Slovenien sedan långt tillbaka utgjort gränsland mellan olika kulturer, folkslag och nationer. Artikeln är mycket bra och rekommenderas starkt. Alltför ofta när det skrivs om gränser i Slovenien i svensk media så handlar det om Kroatien, EU-utvidgning eller Schengen och ofta görs det utan att blicka bakåt i historien. Sverige har ju som bekant haft stadiga gränser i fler hundra år vid det här laget och tanken på att de kan ändras känns konstigt, lokalpatrioter till trots.

I Slovenien är förhållandet till gränser annorlunda. Bergström skriver om en man som under sin livstid levde i sex olika stater trots att han aldrig flyttade från byn Dolina (Idag i Italien).  Sex stater är något av ett rekord, men här i Postojna är det inte ovanligt med mor- och farföräldrar som har levt i tre olika stater och haft en dröse olika valutor. Bergström berör också flyktigt ödet med det Jugoslaviska passet. 2005 möte jag i jobbet en hel del Serber från både Serbien och Bosnien och en av dem som var en äldre man förklarade hur värdet i ett Jugoslaviskt pass ändrats.

Under kalla kriget stod ett jugoslaviskt pass högt i kurs. Eftersom Jugoslavien var neutralt och kommunistiskt på den tiden så fick landet en hel del respekt från båda sidorna och passet var välkommet överallt. Sedan föll kommunistdiktaturerna en efter en och Jugoslavien splittrades och fram tills i år behövde Serber från Serbien visum för EU och Bosnier behöver visum för de flesta länder i världen. Moralen i den historien är att ibland så går det att leva bra på att vara ett gränsland. Det finns fördelar med att inte vara antingen eller, utan snarare både och.

I den här delen av Slovenien där jag bor har det i alla tider varit Trieste som varit huvudorten och inte Ljubljana. När kartan sedan ritades som den gjorde i början av kalla kriget och gränserna till en början var strikta blev livet annorlunda och ju närmre gränsen desto mer annorlunda. Detta beror bland annat på det som Bergströms artikel berör, att folkets gränser inte följer nationernas. Kusiner bor i olika länder men ett par hundra meter ifrån varandra. Nu varade inte det tillståndet väldigt länge och gränsen mellan Jugoslavien och Italien luckrades upp. Något som ledde till en stor gränshandel som ökade i takt med att gränsen blev lösare kontrollerad. Hur mycket den här handeln har betytt för folket i den här gränstrakten kan jag inte uttala mig om, men jag vågar anta att befolkningen i de mer Slovenska byarna som ligger runt det mer Italienska Trieste har haft en del ekonomiska fördelar av att kunna sälja en uppsjö av jeans till modetörstande Jugoslaver.

De enda problemen med Bergströms text som jag ser det är att han en aning historielöst faller i fällan att säga att järnridån gick mellan Jugoslavien och Italien. Något som inte är sant. Jugoslavien var aldrig en del av Warsavapakten utan var medlem av samma neutrala international som  Sverige, med skillnaden att det inte var ett kapitalistiskt land. Om man tar upp förhållandena i Slovenien under kalla kriget med människor från Warsavapaktsländer så är skillnaden slående och det är viktigt att inte bunta ihop alla kommunistländer. Mitt andra problem med texten är att han får det att låta som att Schengengränsen mellan Italien och Slovenien skulle ha varit välbevakad och svår att ta sig förbi. Eftersom jag flyttade hit innan Slovenien gick med i Schengen hade jag chansen att prova på att korsa den gränsen och det var aldrig svårt. Som mest stod där en trött karabinjär och viftade med två fingrar i samma takt som bilar nådde gränsen. Aldrig att de granskade mitt pass mer än att de såg att jag höll det i min hand i bilen. Givetvis är det en helt annan sak att komma som illegal flykting, men jag tror ändå att dagens gräns mellan Slovenien- Kroatien är en hårdare Schengengräns än den mellan Slovenien – Italien var.

Det här med nutidsgeografi är inte alltid så lätt att hålla sig à jour med om man, som jag, skulle vara intresserad av att försöka göra det. I synnerhet inte när Jugoslavien, som tidigare bara var en stat med en huvudstad (Belgrad) att hålla reda på, plötsligt har exploderat som en geografisk klusterbomb och förökat sig till fem eller sex nya nationer/huvudstäder..! (beroende på om man räknar den inte av alla erkända Kosovo  som en självständig stat, eller ej).

Tjeckoslovakien har klyvts i två delar, såväl namnmässigt som geografiskt (gudskelov inte mer! ) och Tjeckien lade beslag på det gamla invanda huvudstadsnamnet Prag. Slovakien har Bratislava som sin huvudstad, så det får man köra in i programmet, om man vill påstå sig vara hyfsat allmänbildad. Moldavien, Ukraina och Vitryssland (Ja, inte ens Estland, Lettland och Litauen, fast de är så nära grannar till oss och har ett historiskt förflutet med gamla Svedala) var det väl så många som brydde sig om att ladda in i hjärndatorn under kalla krigets dagar, men nu har man ju dem att tänka på också, i denna föränderliga värld. Ack ja… det är inte lätt det här, som sagt var!

Klicka på frågetecknet när du grubblat klart!

Om du vill uppdatera dina kunskaper om världsdelen du bor i,
kanske det här kan vara något – en blindkarta över Europa..?
När du klickar på den, kommer du till Vetgirig.nu och kan
där testa dina kunskaper om det nya Europa.
(P g a WP-noja, kan jag inte kopiera in frågesporten direkt i bloggen,
eftersom HTML-koden innehåller otillåtna kommandon,
som av s k säkerhetsskäl är förbjudna att använda.
Det här arrangemanget får alltså duga.)

Lycka till…!

Klicka på kartan, så kommer du till snabbtestet!

Och om det nu skulle vara så att du anser dig behöva lite hjälp med
uppdateringen,så har vi ju alltid en aktuell Europakarta här…
Med respektive länders huvudstäder utsatta, till och med,
till gagn för den vetgirige bloggbesökaren! Inte illa, va….?!

Nåja... något så när komplett och aktuell, i alla fall, men ovan nämnda Kosovo saknas ju.

Intressant…?
Läs även andra uppdateringssugna (?) bloggares åsikter om 2000-tal, Allmänbildning, Egoorienterat, Europa, Frågesport, Geografi, Huvudstäder, Internet, Kunskap, Länder, Personlig utveckling, Stater, Underhållning, Vetgirig, Wikipedia

Regeringen har idag beslutat av frige Biljana Plavsic. Beslutet är mycket tveksamt, anser jag. Ibland känns det som om vi helt förträngt den fasanfulla utvecklingen på Balkan i början av 1990-talet då tusentals människor mördades, lemlästades och fördrevs. En av hjärnorna bakom den hatkampanjen  var Plavsic och att hon nu kan vandra ut från Kronobergshäktet som en fri kvinna är ett hån mot alla de anhöriga som fortfarande inte ens har en grav att gå till. Läs Gunilla von Halls utmärkta artikel i Svenska Dagbladet.

Alla som skriver historia skriver ideologi, men Andreas Malm skriver mer ideologi än historia. Efter att ha tagit del av hans kapitel om Bosnienkriget i Hatet mot muslimer är jag tacksam att det inte är vid historiska institutionen i Lund han är inskriven som doktorand.

I dag tycks det mig som om kriget i Bosnien har en ny, obehaglig aktualitet. Kapitel nio påminner om vad som hände och gör en nyläsning av de idéer som vägledde våldet. Syftet är att följa en viss dynamik i synen på och behandlingen av muslimer: det är på intet sätt fråga om en fullständig analys av det bosniska kriget. Många aspekter har lämnat därhän helt eller delvis.

Just därför blir det en helt snedvriden framställning. Han lyckas verkligen framställa serberna som ondskans kreatur. Ta bara massvåldtäkterna. Han är ju inte dum så han konstaterar först att massvåldtäkter är normalt i krig. Men serberna införde något nytt i världshistorien, de införde löpande band-principen. Kvinnorna våldtogs “på ett fabriksmässigt, industrimässigt sätt”. Vad hjälper det då att Röda armén enligt propagandan våldtog alla mellan åtta och åttio efter andra världskrigets slut? Vad hjälper det att blodiga massvåldtäkter i detta nu pågår i östra Kongo? Nej nej nej, det är baaara serberna i heeela världen som satt våldtäkter i industriellt systeeem!

De kom nämligen på att man kunde göra kvinnorna med serbbarn. Muslimska kvinnor kan föda serbiska barn! Så praktiskt.

Det finns en förklaring. I de serbiska traditionerna ärvs nationaliteten på fädernet. Barn till en serbisk man är serb. I den judiska traditionen är barn till en judisk mor jude.

Nazisterna uppfann det industriella massmordet. Serbnationalisterna uppfann den industriella våldtäkten.

Malm säger att de våldtogs mekaniskt och organiserat, som om det aldrig hänt förr. Han kallar det för “våldtäktsindustri”. Produktionsmålet i våldtäktsfabriken var tvångsbefruktning för att utplåna den muslimska befolkningen. När den serbiske mannen våldtog den muslimska kvinnan var han besjälad av denna uppgift. Det var grundorsaken till hans drift och kommenderat från högre ort. Tillåt mig tvivla. Inte på att det fanns inslag av detta, det visste vi redan under kriget, men på att det var huvudskälet till våldtäkterna. “Nu omsattes fantasin om muslimernas massförökning i praktisk, köttslig politik.” Andreas Malms egen fantasi är det heller inget fel på. Den flödar understundom över.

Att våldtäkterna i Bosnien blivit så uppmärksammade beror bl.a. på krigstribunalen i Haag. Det fanns en gymnastiksal som är känd som “våldtäktsläger” (en serbisk uppfinning?). När det gäller det mest kända lägret, Partizan-hallen i Foca, togs kvinnorna som fångar och separerades från männen vid den bosniska stadens erövring. I denna sporthall, där alltifrån små barn till gamla kvinnor hölls, började snart de systematiska våldtäkterna, därav ordet våldtäktsläger. Ett av offren berättar:

Två soldater som jag inte kände kom dit och en av dem var Zoran Vukovic. Han tog mig till en lägenhet. Jag antog att den var övergiven för jag såg ingen där. Där fanns en stor säng och nu hände det igen; jag blev våldtagen igen.

När han hade gjort vad han ville göra — jag menar, när han hade våldtagit mig, satte han sig ner och tände en cigarrett, och han sa att han kunde göra mera, mycket mera, men att jag var lika gammal som hans dotter och därför skulle han inte göra mer den här gången.

Nästa gång var när jag togs till ett hus. Huset låg mitt emot busstationen i Foca. En grupp soldater tog med mig tillsammans med tre andra flickor från Partizan. De tog oss till ett hus, som var — hur ska jag beskriva det? Det var plundrat, saker låg spridda överallt. Man kunde se att ingen bodde där. Och det första de beordrade oss var att städa upp stället. De gick och när de kom tillbaka var de ännu fler. Det var folk som jag inte kände eller hade sett förr, och några var inte alls från Foca. Och de våldtog oss där. Var och en av dem våldtog den flicka han ville våldta, och så många gånger som han ville. Alla valde och vrakade. De sade: ’Kom, du där’ eller ’Vi går upp på övervåningen’, för huset hade rum både på bottenvåningen och på övervåningen. Så vi var där nere tills de hämtade oss för att våldta oss, till ett annat rum. Närhelst de ville valde de den flicka de ville ha och våldtog henne. Jag tror att jag blev våldtagen tre gånger, kanske mer. Jag minns inte precis hur många gånger, men det var förfärligt. De turades om, den ena efter den andra. De tog pauser på en kvart eller kanske en timme, så länge de ville, men det hände förfärliga saker där. Det var smutsiga män och druckna män och de förde bort min väninna. De våldtog henne och sedan våldtog de mig. Men de gjorde sitt bästa för att våldta oss alla, så att var och en blev våldtagen i tur och ordning.

60-70 kvinnor i en gymnastiksal, tre serbiska kommendanter som ständigt kommer för att våldta dem, det var verkligheten. För männen motsvarades våldtäkterna av misshandel och tortyr; inte sällan med dödlig utgång. En av de serber som dömdes för våldtäkt angav detta till sitt försvar: han kunde ha dödat dem.

När Andras Malm skriver Bosniens krigshistoria ser han bara serbiska våldtäkter, serbiska koncentrationsläger och muslimska offer. Läsare som inte har en aning om krigen i det forna Jugoslavien måste bli förvånade om man påtalar att det parallellt med de serbiska lägren fanns både muslimska och kroatiska. Dit bjöds inte pressen in och följaktligen spreds inga bilder av utmärglade fångar över världen. Det hade ändå bara varit serbiska fångar.

Han måste tvunget återge hur de skrålar:

“I den lilla skogens glänta knullar serben en muslimsk kvinna – hon täcks av blod, serben var hennes förste man.”

Det blir någon sorts krigspornografi, ju värre, desto bättre. Jag lovar er, man kan göra så med alla krig och alla parter i alla krig. Malm gör det bara med serberna och får serberna att framstå som unika.

Jag får känslan av att han tagit den serbiska rasismen mot muslimer och vänt den mot de rasistiska serberna så till den milda grad att han själv framstår som en förvrängd rasist – serberna är i hans ögon vad muslimerna var i serbernas – barbarer:

I deras kroppar [de muslimska kvinnornas] uppenbarades ett avklätt, genomborrat, söndertrasat folk, samtidigt som en het dröm gick i uppfyllelse: ingen hinna, ingen slöja, ingen barriär kunde längre stå i vägen för den serbiske mannens åtrå.

Den serbiske mannen blir mytisk. Fullkomligt obegriplig. Ahistorisk. Den serbiske mannen är galen!

Dock friades regimen i Belgrad från folkmordsanklagelserna. Sådana petitesser bryr sig inte Malm om. Det var serberna under yttersta ledning av Milosevic som skapade och upprätthöll kriget. Ingenting annat. Han gör en god insats för att förmedla deras rasism – han har letat upp vartenda rasistiskt citat värt namnet. Men ser han inte själv att det blir lite parodiskt? Serberna var inga nazister, muslimerna var inga judar. Det går inte att jämföra på det förenklade sättet.

Om man inte heter Malm. Hans motsats Johnstone gör precis tvärtom. Hon letar upp allting som talar till serbernas fördel. De lider av samma sjuka. De vill inte förstå, de vill förbanna. De drar slutsatsen först och belägger den sen. Johnstones tes är att Nato ville ha ett storkrig på Balkan. Malms tes är att serberna ville utplåna muslimerna – att det var krigets själva syfte.

Man kan inte säga att han inte är bombastisk:

Så syntetiserade och förverkligade våldtäktslägren två element i vår tids hat mot muslimer: kravet på ett slut för den muslimska befolkningstillväxten och begäret efter deflorering av den muslimska kvinnan.

I några förvirrade hjärnor, ja. Krigets mål för serberna var ursprungligen att bevara Jugoslavien intakt. Målet för bosnienserberna var att skapa ett serbiskt territorium i Bosnien.

“Muslimerna” är oskyldiga och rena som barn och “serbnationalisterna” är som vi redan sett rasistiska våldtäktsmän. Allting de anklagar andra för har de blott själva gjort sig skyldiga till. Antingen är Andreas Malm korkad (naiv) eller så är han slug och beräknande. Jag misstänker det senare. (Frågan i grunden är om man betraktar de jugoslaviska krigen som inbördeskrig till följd av utbrytningar eller som angreppskrig mot självständiga stater. För den förstnämnda tolkningen, se Wijk: “Det är alltså mitt bestämda intryck att serberna ansvarade för flest övergrepp under konflikten, men det är en kvantitativ skillnad. Olika sorters övergrepp, mord, etnisk rensning, våldtäkter förekom på alla sidor.”) 

Ingen folkmördare framställer sig som den värsta förbrytare mänskligheten känner: det ligger i propagandisternas själva uppdrag att förväxla rollerna.

Ja, och det ligger i Andreas Malms uppdrag att berätta onda sagor för barn. Mer ger jag inte för hans historieberättande.

Marit inte bara glömde hela Balkankriget, hon glömde EU som dess pådrivande orsak. EU har sannerligen bidragit till att skapa krig i vår tid.

Det kan man undra. Jag antar att folkmord 1) är en fråga om mord på grund av etnisk (eller liknande) tillhörighet 2) är en fråga om antalet offer.

Det uttalade eller outtalade syftet är förintande.

Ingen, utom dårarna, förnekar att det systematiska dödandet av judar under andra världskriget var ett folkmord. Är det ett annat kriterium? Dödandet måste vara systematiskt. Som i Rwanda.

Det systematiska dödandet av socialister och kommunister var inget folkmord. Att vara socialist eller kommunist är ingenting man föds till. Där var det inte fråga om folkmord utan om politisk förföljelse som ledde till mord och död.

Är det därför dödandet av muslimer i forna Jugoslavien betecknas som folkmord men inte dödandet av kroater och serber? Att döda någon på grund av hans eller hennes religion (oavsett om vederbörande är sekulariserad) är folkmord. Jag är född som kristen och protestant. Det kvittar fullkomligt om våra föräldrar döper oss eller inte döper oss, konfirmerar oss eller inte konfirmerar oss. Ogudaktiga människor som varken är döpta eller konfirmerade är i folkmordsmening lika kristna som jag. Inte sant?

Om katoliker i södra Europa skulle få för sig att utrota protestanter i norra skulle vi alla figurera som protestanter och dödas för vår formella trosuppfattnings skull.

Christian Palme, journalist som rapporterade mycket från kriget, föredrar benämningen “bosniaker” på bosniska muslimer, för att skilja dem från bosniska kroater och bosniska serber. Det är ingen riktigt bra lösning: bosniaker låter snarare som om det syftar på alla boende i Bosnien. General Mladic och hans mannar löste problemet genom att helt sonika kalla dem “turkar” – det är skällsordet för muslimer på Balkan. Av lätt insedda skäl: muslimerna finns på Balkan beroende på det ottomanska väldet. I vilket fall betyder inte “muslim” nödvändigtvis djupt troende. Kroaterna slipper förknippas med sin tro, liksom serberna. Deras nationalitetsbeteckning var neutral – fri från religion. 

Vad jag vill komma till är att det faktum att muslimer i Bosnien kallas muslimer och inte “bosnier” förmodligen är en bidragande orsak till att Srebrenica betecknas som folkmord eller att händelserna under Bosnienkriget i största allmänhet ses som ett folkmord på muslimer. Det är Andreas Malms analys: ett modernt folkmord på muslimer av inga andra skäl än att de var muslimer och därtill mitt ibland oss. Muslimer lever farligt, det vet alla. Jag lever lite farligt nu också – jag uttalar mig utifrån Malms Newsmillsartiklar. Inte utifrån hans bok som jag inte hunnit läsa. Men oavsett är den uppfattningen spridd.

Så när muslimska rövarband går in i en serbisk by och dödar 63 invånare, de flesta civila, är det inte folkmord. För det första är antalet offer för lågt och för det andra är det inget hat mot serber som driver dem utan krigets lagar. Men om man ser det som ett etniskt krig, det kallades ju etnisk rensning när kroater rensade områden på serber och tvärtom, blir detta också ett slags folkmord i mindre skala.

Själv tror jag inte att muslimer i Bosnien dödades för att de var muslimer. De hade dödats vad de än varit. Inte för att det inte finns “islamofobi” på Balkan (varför skulle de annars kallas turkar eller “Balija” – ett annat nedsättande ord för muslimer: “Jävla Balija. Jävla fittor.”) men för att hela kriget i hela Jugoslavien var ett etniskt krig.

Serber dödade inte kroater för att de var katoliker utan för att de var kroater. Kroater dödade inte serber för at de grekisk-ortodoxa utan för att de var serber. Och serber/kroater dödade inte bosniska muslimer för att de var muslimer utan för att de var bosniska muslimer. Nationalitetsbegreppet var det viktiga.

När general Mladic står framför flyktingarna i Srebrenica som han snart ska döda säger han:

- Varför höll ni er till Izetbegovic? Detta hade aldrig hänt om ni inte gjort det.

Dvs. om de stannat kvar i federationen. Då hade inte Mladic – vad storsint av honom! – behövt döda dem, som han nu, några timmar eller dygn senare, tyvärr tvingas göra. De har sig själva att skylla. En serbisk soldat, gammal polare till en muslimsk fånge, säger också:

- Du vet, allt är Alijas fel. Ni skulle ha fortsatt att leva med oss serber.

Det är där någonstans jag menar att det upphör spela någon roll vad kriget hade för orsak, vem som hade rätt att bekämpa vem. Tvärtemot vad många tror var inte Serbien ute efter att skapa ett Storserbien med alla serber i ett land. Det kanske de var, men det var inte deras officiella målsättning. Serberna bröt sig inte loss som Kroatien. De utgjorde kärnan och folkflertalet i det gamla Jugoslavien och hade mer att vinna, tyckte de, på att Jugoslavien förblev en enhetlig stat.

Kan man klandra en stat för att den förklarar krig mot utbrytarrepubliker som inte har samtliga folkgruppers stöd? Och som erkänns av västvärlden innan de har kontroll över sitt eget territorium? Serber i Kroatien ville självklart inte leva i ett Kroatien som plockade upp hakkorset ustasjasymbolen; det rödvitrutiga statsvapnet från andra världskrigets nazistiska lydregim med dess koncentrationsläger. Serber - bland andra Mladic egen far – dog i dessa kroatiska koncentrationsläger och president Tudjman började sparka dem från offentliga ämbeten. De fruktade för sina liv.

Lika lite ville bosnienserberna leva i Bosnien-Hercegovina. De bojkottade folkomröstningen.

Att JNA, den jugoslaviska folkarmén, i det läget svarade med krig finner jag inte märkligt. Möjligen moraliskt felaktigt. Men politiskt fullt begripligt.

Mladic försvarar sig i samtal med den svenske journalisten Peter Kadhammar på ett turisthotell utanför Srebrenica sommaren 1993 – två år före massakern:

- De som skrev under Jugoslaviens dom har dödat 100 000 människor. Och sedan säger de att det är mitt fel. Vilken rätt har Ekonomiska unionen [Mladic menade EG] att säga att Jugoslavien inte finns längre? Splittrar jag Sverige, Tyskland och Frankrike? Nej. Varför splittrar de inte sina egna länder?

Å andra sidan kan jag inte se detta som en ursäkt för dödande i förlängningen. – Du började. – Nej, du började. Å tredje sidan är krigets lagar  obevekliga. Har kriget börjat slutar det inte förrän ohyggliga tragedier skett.

Vad ska en muslimsk bybo göra när serbiska trupper närmar sig? Han har tre val. Det ena är fly. Det andra är slåss. Det tredje är att lägga sig ner och ge upp, låta sig besegras.

Man försvarar sig när man blir angripen, det är krigets logik, krigets spiral.

Vad Mladic gjorde när han kom till Srebrenica, den lilla muslimska enklaven i Bosnien, var att skicka kvinnorna och barnen (utom de unga pojkar som räknades som män) med bussar till Tuzla. Kvinnor och barn till höger, män till vänster. Männen fick sitta på varandra i hus där några av dem plockades ut och torterades till döds. Därefter forslades de på lastbilsflak ut i skogen och avrättades i omgångar. Mladic inspekterade liken.

Enstaka överlevde, de låg under döda kroppar och kunde fly därifrån.

Man kan invända att ett folkmord inte tar någon hänsyn till kvinnor och barn. Varför skonades de?

I Hitlertysklands dödsläger dog ju alla. Hitler hade ingen särskild kärlek till judiska kvinnor och barn. De tillräckligt friska fick arbeta sig till döds och de sjuka gå rakt i döden.

Om Srebrenica var ett folkmord vet jag inte. Jag vet att det var med oändlig sorg vi såg det hända – vittnen i direktsändning som vi var. “Srebrenica föll idag” skrev jag i dagboken. Jag hade en dagbok på den tiden. (En sån där dagbok som förväntas innehålla rader som ”Jag tror inte Janne bryr sig om mig. Jag vill dö.” Vid tidpunkten var jag mer upptagen av Jugoslaviens självmord än av mitt eget.)

Och general Mladic skulle om man följde sina primitivaste instinkter dö för vad han gjort. Dö för detta.

Srebrenica var en krigsförbrytelse. Därom råder inget tvivel. De dödades inte i strid. De var avväpnade. Det var pojkar och män. Som sköts i ryggen.

Men det var inte det enda brottet av folkmordsliknande karaktär i det forna Jugoslavien.

Och det är natt,
men med vilken styrka vet jag inte heller,
för jag har inte mätt,
men femhundrasjutusen olika starka punkter
gick åt till att binda detta stoff,
starkt nog att hålla för en dikt som
(och det skall gudarna veta)
var mycket svår att bära
i en kropp så svag,
i en tid,
så ond.

- Mare Kandre, 1992