On November 18, 1790, George Robertson, jurist and congressman was born in Mercer County. He was educated in Mercer County before enrolling at Transylvania University, then studying law under Martin D. Hardin in Frankfort and Samuel McKee in Lancaster before being admitted to the bar in September 1809. He practiced in Lancaster and served in the U.S. House of Representatives from 1817 to 1821. He supported the 1820 Missouri Compromise, an agreement between pro-slavery and anti-slavery factions in the U.S. Congress involving regulation of slavery in the new western territories.

Robertson served briefly as Kentucky’s secretary of state and in 1828 accepted appointment to the Commonwealth’s court of appeals, most of the time as chief justice. Resigning from the court in 1843, he practiced law in Lexington, often as a defense lawyer. One of his most famous defense cases was the trial of Abner Baker, who was convicted for the murder of Daniel Bates in Manchester in July 1845. He was unable to obtain a pardon for Baker from Governor William Owsley. Robertson was an instructor of law at his alma mater, Transylvania University from 1834 until 1857.

At the age of seventy-four, he was elected to the Kentucky court of appeals, where he served until a stroke forced his resignation in 1871. In this time serving on the court, published some radical opinions, such as drunkenness as a defense against a murder charged, which detracted from his otherwise favorable image. Robertson died on May 16, 1874 and was buried in the Lexington Cemetery.

For those who don’t follow Abovethelaw.com (which is a generally good idea), MTV TV representatives floated the idea of having a reality show at Cardozo.

I have never supported anything more than this in my entire life.

But it didn’t happen. However, before that news got out, I wrote a little column about it. Here it is

Put me, Evan, in the Cardozo reality show

Over the past week, rumors have swirled at 55 5th avenue that Cardozo has been considering an offer to have a reality TV show filmed at our law school.

I am ashamed and shocked. How can Cardozo even consider a reality show without immediately contacting me to be a character?

Supposedly the plan is for the show to cover law students as they work through the year and offer legal advice to real clients, in real cases. Boring.

America doesn’t want to see well thought out, logical legal advice. It wants to see 1L’s crying in the fetal position. It wants to see best friends undermining each other for Big Law internships. It wants to see drama, entertainment, and breasts. And I’ve got two out of three.

In contrast to the inevitable characters of hot genius undergrad chick struck down by the first year of law school, or the newlywed trying to balance home and school, I’ll be the fun-loving cut-up with all the best B-stories who gets a spinoff in the end. Think Joey in Friends or G. Gordon Liddy in The Nixon Administration. And believe me, I’ve got the goods.

There are no limits to all the wacky adventures this Texas Jewboy transplant will get in. Think cutting intermittently from a serious plot to a B-story of me slipping and falling over the period of several hours as I try, desperately, to make my way to Cardozo during the first freeze. Apparently cowboy boots don’t make good snow boots.
Weeow! (That’ll be my catch-phrase, by the way).

Or a hilarious game of chicken between me and a professor as I try to bluff my way through a cold call that I’m obviously unprepared for.
“So let me get this straight, Mr. Mintz. You’re saying that Miller v. California held that a beer could have both great taste and be less filling.”

Or an episode where I have a breakdown and yell at all the people who take the elevator to just go to the second floor, but then — ironic twist! — I hurt my knee and have to take the elevator all the time.
“Oh, so its the guy who thinks he’s too good to take the elevator one floor!”

I can already taste the Cable Ace Award.
But those are just a few ideas. I’ll do whatever, and whomever, it takes to get on the show. Sleep through my final for the season finale? I’m there. Bone a professor for sweeps week? Oh you know I’m there. Hold a pork roast in the 3rd floor lounge during the Fast of Esther? I’ll have people saying Evan instead of Haman if its what we need for ratings.

Lets be honest. With my GPA and extracurriculars, I’ve got no hope for a high paying job, or even a low paying respectable job. So if I want my millions, I’ve got to make it American way: sell my soul to Hollywood. I foresee a career MTV movie award gigs, VH1 commentary, and a Playboy shoot that, no matter what, will still be better than Heidi Montag’s.

So choose me, Cardozo. You already picked me for admission and you didn’t regret that. Right?

Debatten efter Jimmie Åkessons (sd) artikel i Aftonbladet i måndags rasar. Aftonbladet, SVT och övriga media har redan bestämt sig: Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson har fel.

Programledaren Marianne Rundström i Gomorron Sverige i SVT ställer inte kritiska frågor till Maud Olofsson i debatten mellan henne och Åkesson. Hon frågade till exempel inte Maud varför hon inte skäller på det liberala partiet Venstres partiledare Lars Løkke Rasmussen som regerar i Danmark med stöd av Dansk Folkeparti. Varför ställer media inte de frågorna till våra politiska företrädare? Varför reagerar de inte på hur diskussionen förs i våra nordiska grannländer?

Det Aftonbladet gör är att man samlar partiledarna från alla riksdagspartier, inklusive statsminister Reinfeldt, och skriver en artikel där alla partiledare fördömer Åkessons debattinlägg.

Alla partiledare fördömer en artikel som publicerades i Aftonbladet. För det första kan det vara grundlagsstridigt i och med stadgandet om brott mot medborgerlig frihet, med uppsåt att påverka den allmänna åsiktsbildningen, och därigenom sätta yttrandefriheten i fara. De kallar Åkessons debattarikel för rasistisk och främlingsfientlig och Gud vet vad - det som är förbjudet enligt lagen om hets mot folkgrupp. Brott mot medborgerlig frihet tas i Tryckfrihetsförordningen upp i nästkommande punkt - i samma paragraf (TF kap. 7 § 4).

För det andra: Är det någon som minns vad utrikesminister Carl Bildt och statsminister sa när Aftonbladet var i yttrandefrihetsblåsväder senast? Då en journalist publicerat en artikel som anklagade Israel för att stjäla organ från döda palestinier. Då krävde hela den israeliska regeringen att Sverige fördömde arikeln. Bildt och Reinfeldt var väldigt, väldigt noga med att säga varken bu eller bä. De hänvisade till Aftonbladets ansvarige utgivare och sköt frågan ifrån sig. De kallade det till och med ett brott mot konstitutionen att yttra sig i frågan. Nu har man uppenbarligen skrivit om konstitutionen, eller så har regeringen och Reinfeldt helt plötsligt ändrat sig. Nu är det inga problem, nu föreligger inga konstitutionella hinder att kommentera enskilda artiklar i Aftonbladet.

Alla har vi en grundlagsfäst rätt att föra fram våra åsikter och debattera, så även Jimmie Åkesson. På två röda sekunder kommer anklagelser om rasism, islamofobi, hets mot folkgrupp, nazism i ny tappning, osv, osv. Det vackra talet om yttrandefrihet och konstitutionens vida ramar är som bortblåst.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson hade i går en debattartikel publicerad i Aftonbladet. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Åt reaktionerna på den alltså.

Låt oss först konstatera att artikeln i sig är ganska harmlös. Åkesson konstaterar redan kända faktum: muslimska värderingar tar allt mer plats i det svenska samhället, i form av krav på sharialagar, omskärelse av småpojkar och halal-kött i skolorna, det kristna rensas ut från det offentliga rummet, m.m. Att kalla det för hets mot folkgrupp är ju bara löjligt. (För övrigt anser jag lagen om hets mot folkgrupp i sig vara konstig.) Detta konstaterar även professor Josef Zila: “Det här är långt ifrån hets mot folkgrupp, jag anser att det faller inom yttrandefriheten. Det är en väsentlig skillnad om man jämför med pastor Åke Greens uttalanden. Det måste ha en annan dignitet, hets mot folkgrupp blir det om man framför egenskaper på ett generaliserande sätt som är menade att skapa missaktning hos en grupp.“

Aftonbladet har skickligt bäddat in Åkessons artikel i en svärm av fördömanden, samtidigt som debattartikeln publicerades. Riksdagspartiernas partiledare går i samlad tropp ut och kallar artikeln “förfärlig“. Aftonbladets ansvarige utgivare förklarar att han egentligen inte vill publicera artikeln, men gör det ändå. Alla möjliga kommentatorer och proffstyckare förfasas. Förutom straffrättsprofessor Zila har några politikerjurister konsulterats för att hummande ge rättsligt instämmande i kommunistblaskan Aftonbladets propaganda.

Självklart kommer de högsta skriken från centerpartisterna. På centerbloggar.se kan man hitta mycket roligt. Det ska bli s-y-n-n-e-r-l-i-g-e-n intressant att höra vår partiledare Maud Olofsson debattera mot Jimmie Åkesson i SVT:s morgonsoffa i morgon kl. 07:15. Maud kommer gasta och fräsa och späka sig för åsikter som hennes liberala kollegor i Danmark går till val på.

Inför EU-valet i juni hade till exempel Dansk Folkeparti på sina valaffischer som slogan: “Gi us Danmark tillbage”. Den danska regeringen med det liberala partiet Venstre i spetsen samarbetar med Dansk Folkeparti. Sverigedemokraterna hade på sina landsdagar en slogan som löd: “Ge oss Sverige tillbaka”. Här skriker de liberala partierna, med centern i spetsen, i högan sky. Kommentar överflödig.

Riksdagsledamot/advokat/författare/friförskolestyrelseledamot/kyrkofullmäktigeledamot Thomas Bodström (s) är i strängt blåsväder. TV4:s Kalla fakta granskade i söndags riksdagsledamöternas bortavaro vid voteringar i riksdagen. Att votera, dvs lagstifta, får väl anses vara en riksdagsledamots viktigaste göromål. Thomas Bodström var i våras frånvarande vid 53 procent av riksdagens voteringar. 53 procent. Vid mer än varannan lagstiftning sysslade Thomas Bodström med andra aktiviteter. Och vad föranledde detta, vad stal Bodströms dyrbara tid? Jo, advokatarbete! Kalla fakta redovisar voteringstillfälle för voteringstillfälle var Bodström befann sig och vad han gjorde (smaka på din egen FRA-medicin, förresten…). Ena gången satt han i tingsrätten, andra gången i hovrätten. Und so weiter. Kan man då tro att en av arbetarrörelsens frontfigurer, förutom att ringakta det demokratiska förtroende han fått av väljarna, avstod riksdagsarvodet när han inte tjänstgjorde i riksdagen? Nej, minsann! Han såg allt till att plocka ut arvode för riksdagsarbete också. Samtidigt som han satt i domstol och arbetade som advokat. Sannerligen en hög och fin arbetarmoral…

Det verkar onekligen som om många av de högsta hönsen inom socialdemokratin dras till fifflarens och hycklarens bana. Thomas Bodström, som ju lanserats som Stockholmsdistriktets frontfigur i nästa riksdagsval, lyfter riksdagsarvode men sysslar huvudsakligen med annat (jag vill förresten passa på att gratulera till det senaste uppdraget – ledamot av kyrkofullmäktige i Boo församling). Partiledaren Mona Sahlin är snart mer känd som fifflare än som politiker. Senast var det Mona och Bosse som inte hade särskilt bra koll på om gamm-volvon var tillåten på vägarna eller inte. Om hon inte ens kan styra en mörkgrön Volvo, årsmodell -94, hur ska hon då kunna styra ett helt land? Den förre SSU-ordföranden Anna Sjödin är numer mest känd för sin krogshow på Crazy Horse, där hon misshandlat en dörrvakt av utländsk härkomst och kallat honom för “jävla svartskalle”.

Den hycklande och fifflande kulturen verkar sitta djupt rotad inom dagens socialdemokrati. Annars var det på Tage Erlanders tid. Då samlade den forna statsministerfrun ihop alla arbetspennor och återlämnade dessa till statsrådsförvaltningen. Där kan man tala om ansvar för Sverige.

I)                   “ PACHETUL DE CONSULTANTA”

-  a)  intalnirea propriu-zisa cu clientul. In cadrul acesteia, clientul face cunoscute detaliile spetei juridice, ofera informatii suplimentare, la solicitarea avocatului in masura in care acestea sunt necesare, se prezinta documentele pe care clientul conisdera ca se bazeaza afirmatiile sale; daca avocatul va considera oportun si din discutii reiese necesitatea remiterii si a altor documente , clientul le va prezenta ulterior avocatului, inainte de urmatoarea etapa. Avocatul preia toate actele care sustin speta.

- b) analiza documentelor;

- c) cercetarea intregii legislatii cu incidenta in speta supusa analizei legale

- identificarea posibilelor solutionari juridice a spetei

- redactarea opiniei legale de catre avocat. In cuprinsul acesteia se vor regasi, dupa caz, interpretarea documentelor, inserarea sau numirea  textelor legale cu aplicabilitate directa sau indirecta, detalierea concluziilor legale si ,dupa caz, aratarea posibilitatii de solutionare.

-d) intalnirea cu clientul pentru predarea lucrarii si pentru clarificarea eventualelor nelamuriri ale acestuia.

Onorariul se stabileste dupa doua criterii:

-          Daca din discutia telefonica prealabila intalnirii se poate stabili in concret volumul de munca , onorariul se va stabili global , intr-o  singura transa achitata la prima intalnire dintre client si avocat.

-          Daca in urma discutiilor telefonice prealabile primei intalniri nu se poate aproxima complexitatea cazului, se va stabili un onorariu initial ce va cuprinde costul primei intalniri cu clientul si preluarea documentelor iar  dupa vizualizarea lor, se stabileste onorariul intregii lucrari.  In acest caz, onorariul initial se achita la prima intalnire cu clientul iar cel  stabilit dupa vizualizarea documentelor, in termen de 24 de ore, inainte de inceperea lucrarii propriu-zise.

“Pachetul de consultanta” va face obiectul unui contract de asistenta juridica semnat de catre ambele parti la prima intalnire in baza carora vor fi emise facturile fiscale de catre Cabinet.

I)                   “ COLABORARE PUNCTUALA”

-  a) asistarea  sau reprezentarea, dupa caz, a clientului , daca acesta solicita servicii de specialitate intr-un caz litigios.De regula, este urmarea fireasca a ‘Pachetului de consultanta”, deoarece inainte de preluarea unui caz litigios, trebuie ,in prealabil, studiate documentele. In acest caz, onorariul aferent acestui pachet va fi diminuat cu un procent de pana la 30%.

- b) pe proiecte de lucrari. ex: redactare diferite documente, asistenta/reprezentare in cazuri punctuale care exclud prezenta in instanta a avocatului, emitere opinii legale asupra unor aspecte legale ce prezinta interes pentru client.Audit legal.

Onorariile practicate vor fi in concordanta  cu complexitatea lucrarii si timpul de lucru.

Onorariile stabilite pentru litigii vor fi stabilite inainte de inceperea oricaror demersuri juridice si vor fi achitate tot inainte de inceperea lucrarilor. Pentru sumele ce depasesc 2500 RON se pot  negocia  transe de plata, cu termene concrete.

I)                    ABONAMENTELE LUNARE

In cadrul acestor abonamente clientul beneficiaza de consultanta lunara in toate domeniile de competenta  ale cabinetului, in functie de solicitarile si interesele acestuia.

Contractele de asistenta juridica  lunara se pot incheia pe perioade de 6  sau 12 luni.

Orele standard alocate sunt de 10, 15 sau 20 ore insa acestea se pot negocia.

Alte  avantaje ale abonamentelor :

-          Clientul beneficiaza de prioritate in rezolvarea problemelor  legale

-          In cazul unor litigii, onorariul standard practicat se diminueaza cu 30 %

-          Nu  are obligatia de a pune la dispozitia avocatului spatiu pentru desfasurarea activitatilor juridice

-          Nu este necesar sa se afle in aceeasi localitate cu sediul Cabinetului de avocatura, deoarece Cabinetul foloseste metode moderne de comunicare  cu clientii sai( fax, posta electronica,  posta rapida).

-          Odata solicitat  si un audit legal, avocatul cunoaste in amanunt istoricul juridic al clientului si poate propune din proprie intiativa modificari ale diverselor documente, poate identifica mult mai usor solutii legale pentru problemele identificate si ,ce e foarte important, are posibilitatea reala de a preintampina nasterea altora!

-          Poate beneficia de atestarea diverselor documente ce intra in competenta Cabinetului, fara costuri suplimentare

Satt och funderade på jävsfrågan i Pirate Bay-målet då det slog mig, får vi juriststudenter utslätade åsikter? Ponera att man går ut på stan och frågar människor mellan, säg 18-34, vad dom anser om jävsfrågan, förutsatt att personerna har tillräcklig bakgrundsinformation. Jag är övertygad om att majoriteten skulle ha väldigt färgstarka åsikter i frågan, antagligen anse att det är uppenbart att jäv föreligger, att det är förjävligt att domstolen beslutat som den gjort etc. Läste bland annat ett flertal Facebook-inlägg från människor som inte kunde förstå hur domstolen avvisade jävsfrågan.

Nyfiken som jag är läste jag därför Svea hovrätts pressmeddelande. Ingen som helst reaktion infann sig. Den jävsbedömning hovrätten gjort föreföll vettig, givetvis är det ju inte jäv om en domare engagerar sig i en förening som syftar till att bevaka Upphovsrättslagens skyddsintressen.

Då slog det mig, tuggas juriststudenternas åsikter sönder av Svea rikes lags tunga kugghjul? För visst är det väl ändå så att ju mer man läser, desto neutralare ställer man sig till fler och fler frågor? Jag hade ju säkerligen ställt mig i skaran som skrek om korrupta domstolar om frågan varit på tapeten för, låt säga 5 år sen. Nu betraktar jag mestadels Peter Sunde o co:s som små rättshaverister som gör allt för att undvika att rätten får sin gilla lilla gång. Vad tycker ni? Blir vi åsiktsneutrala paragrafryttare?

Wie heißt der Veranstaltungsort, wenn sich hochrangige Juristen zur Tagung im Mailänder Opernhaus treffen?

“Richter-Scala“

(Ja, ganz recht, kannste mittlerweile selbst, ne?)

Min karriär försvann i samma sekund som jag steg av planet från Moskva. Och nu fyra år senare är den så djupt begravd under nappflaskor och galonkläder att inte ens Harrison Ford skulle kunna hitta den.

Mr P tycker att detta är mycket tråkigt.

Dels har jag gått från att vara ett mycket profitable profit centre till ett mycket kostsamt kostnadställe. Men vad han saknar mest är la dolce vita.

Mitt fd jobb tog mig runt hela världen (ofta i privat jet). Arbetstiderna var omänskliga men det kompenserade min arbetsgivare med ett rikt tilltaget paket av ersättning, bonus, och extracurricular frills (såsom att flyga maken till något exotiskt ställe där jag befann mig).

Av min nuvarande arbetsgivare har maken fått en dammsugare – till rabatterat pris.

…

Min väninna juristen verkar dock ha anlitat Mr Ford.

MVJ har inte kommit lika långt i karriären (se tidigare inlägg) som sin make lobbyisten. Men det vill maken råda bot på (lobbyisten alltså, inte Mr P).

MVJs make ska därför ta över full cost centre management under de första sex månaderna av nästa år. (Han har även erbjudit sig ta huvuddelen av hämtning och lämning på dagis (förlåt förskolan) framöver.)

Jag hade föredragit att lobbyisten var mer lik Mr P.

Jag kommer att sakna MVJ något förskräckligt när hon ska ägna sig åt sin karriär. Bebisen likaså. Men framförallt maken (Mr P alltså) (även om jag misstänker att lobbyisten också kommer sakna MVJ något förskräckligt när han sitter i sandlådan i duggregnet).

Mr P tycker att lobbyisten sätter ett dåligt exempel för övriga Vasastansmammor (lattedrickande eller ej). Men vad han framförallt oroar sig över är att lobbyisten kommer att ta sig an diskriminering inom området hämtning/lämning på dagis (förlåt förskola) framöver.

Jag är dock övertygad om att när lobbyisten suttit i sandlådan i duggregn i sex månader kommer han att vilja tillbaka till maktens korridorer ASAP – utan att passera dagis (förlåt förskolan).

Maken (Mr P alltså) behöver därför inte oroa sig. Jag kommer att fortsätta kombinera hämtning/lämning och dammsugarförsäljning.

Fallet Thomas Quick torde vara de flesta relativt välbekant, om inte: Läs på. Jag har själv nyligen läst advokat Pelle Svenssons bok om nyss nämnde fantom. För fantom är precis vad Thomas Quick är. Ett tankefoster i en riskabel lek, där rättsväsende och psykiatri spelat ett högt spel som byggt det korthus som förmodligen, och förhoppningsvis, snart rasar ihop. Resningsansökan beviljas och luftslottet sprängs.

Pelle Svensson menar i sin bok “Thomas Quick – en rättsskandal” att en högst ohelig allians mellan åklagare Christer van der Kwast och advokat Claes Borgström, Quicks försvarare i många av fallen, har funnits, där Borgström på van der Kwasts order (med en försvarlig handpenning) undlåtit att ge sin klient ett fullgott försvar i rättegångarna. Det har helt enkelt funnits två anklagande och noll försvarande. Tacksamt för en psykiskt sjuk, och av psykvården manipulerad, mordåtalad person… Denna allians förstärktes av (liksom Borgström s-märkta) justitiekansler Göran Lambertz och justitieminister Thomas Bodström, som inte reagerat på det vulgära rättsövergreppet. När JK fick fallet på sitt bord ansåg han tvärtom åtalet och domarna gedigna och professionella! Detta i mordutredningar där all tänkbar professionalitet åsidosatts i form av psykologisk manipulation och horribel förhörsteknik. JK menade att detta var omständigheter som rätten själva kunde ta ställning till. Men ingenting av detta lades fram inför rätten på grund av pakten mellan åklagaren och försvaret!

När pajaspsykologer, poliser och s-märkta jurister tillåts göra karriär på en svårt psykiskt sjuk människa är det något som inte står rätt till, varken i svenskt rättsväsende eller hos det medborgerliga samvetet. Som sagt, låt oss hoppas på resning och upprättelse för dels den oskyldigt dömde Quick, men också för alla de anhöriga till de mordoffer vars förövare kanske fortfarande går fria i samhället. Och sätt stopp för karusellen med de clownjurister som inte verkar kunna ta sitt uppdrag på allvar. Dessa om några är en fara för samhället.

Nedan återges nyligen publicerade artiklar i fallet:

“ÅKLAGAREN

Åklagaren i Quickmålen, Christer van der Kwast, sågar sin kollega som godkänt att seriemördaren kan beviljas resning. I en mycket ovanlig inlaga skriver Kwast att åklagarkollegan Björn Ericson genom­gående dragit fel slutsatser.

I inlagan till Svea hovrätt avfärdar över­åklagaren van der Kwast sin kollega överåklagare Björn Ericsons yttrande till Svea hovrätt där denne skriver att han inte motsätter sig resning för Quick.

– Den slutsatsen framstår som minst sagt opportunistisk, säger van der Kwast. Där kommer han plötsligt fram till att Quicks advokat Claes Borgström inte har skött sitt uppdrag och att det därför blivit en ”obalans i processen”.

Tror du inte att det här kommer att uppfattas som att du är ute efter att rädda din egen prestige?

– Ja det används ju hela tiden emot mig. Men domstolarna har dömt och JK har funnit domsluten övertygande. Jag är oerhört trött på det här, säger van der Kwast.

Överåklagare Björn Ericson säger att han inte vill polemisera mot van der Kwast, men anser att denne missuppfattat hans resonemang.

– Det finns en del fakta i målet som Quick inte har kunnat redovisa klart, till exempel hur offret var klädd. Jag vet inte om dessa brister räcker för resning, det får hovrätten avgöra.

Advokat Claes Borgström anser att advokatetiken hindrar honom från att yttra sig om hur rättsväsendet hanterat Quickmålen.

– Men jag kan säga så mycket som att jag anser att jag utfört mitt.

STÖRSTA SKANDALEN SEDAN ANDRA VÄRLDSKRIGET

Polisprofessor Leif G W Persson menar att domarna mot Quick är fullständigt felaktiga. Överåklagare Christer van der Kwast är av en annan uppfattning och tror inte på någon resning.

- Han borde få resning och skulle han inte få det beror det på att hovrätten inte orkar ta itu med åklagaren och alla utredare. Målet handlar inte längre om Quick, utan om dem som skött utredningen, säger Leif G W Persson till TT.

Han anser att de många domarna mot Thomas Quick är fullständigt felaktiga.

- Det är obegripligt att polisen och åklagaren kunde tro på Quicks erkännanden. Han är den ende i Sverige som dömts på sina erkännanden och utan stödbevisning. Det här tyder på en rättvisa i fritt fall och det är den största rättsskandalen i Sverige sedan andra världskriget, säger Leif G W Persson.

PSYKIATRIN

Under slutet av 1900-talet spreds som en tankeepidemi idéer om incest, rituella övergrepp och ”bortträngda” och ”återuppväckta” minnen. ”Thomas Quick” kan ses som en av rörelsens portalfigurer. Han återspeglade sina terapeuters centrala idé om hur ett barn som utsatts för incest och mordförsök utvecklas till seriemördare.

Hans berättelser om morden skulle visa hur trauman – bortträngda ur minnet – återgestaltades i brott. Vid rättegångsförhören varvade ”Thomas Quick” sina erkännanden om styckmord och kannibalism med jargong från terapin. Brotten var ”paralleller”, förklarade han för rätten, till hur han behandlats av sina föräldrar.

Det händer att ”fixeringspersoner” finner sig till rätta med en tourettepatients tvångsmässiga till-lags-beteende. I Quickfallet verkade alla vara vinnare till en början. Psykologer, läkare, jurister, poliser, journalister ville så gärna tro på ”sin” seriemördare att de blev okritiska till hur de själva matade honom med information som sedan tillmättes bevisvärde i rättsmaskineriet. Psykologen och minnesforskaren fick anseende som experter på seriemördare och psykopater.

Polisen blev expert och föreläste på polishögskolan om sin föredömliga förhörsteknik med Thomas Quick. Åklagaren blev berömd i både Sverige och Norge. Stjärnadvokaten blev ännu mer känd genom fallet Quick. Journalisten som specialiserat sig på fallet blev prisbelönt.

Sture Bergwall blev Thomas Quick, raderade sin livshistoria och brände broar till syskon och kamrater. Han ersatte sin verklighet med en barndomsberättelse efter terapeutens mall. I gengäld fick patienten allt högre doser av beroendeframkallande mediciner, ett omväxlande leverne, massor av uppmärksamhet och umgänge med fint folk. Men till priset av ångest, självskador och självmordsförsök. Den beroendesjuke blev som vanligt förloraren.

De som ville hjälpa patienten Thomas Quick blev i stället vad man i missbruksvården kallar hans ”möjliggörare”. De gjorde det möjligt för en drogberoende att förfalla i sin sjukdom. Överläkare Göran Källberg satte stopp för missbruket.

Patienten återtog sitt rätta namn, slutade erkänna mord, tackade nej till terapin och tog själv ansvar för strama dagsrutiner med motion, böcker, radiolyssnande och skrivande. De fina vännerna som varit duochbror med ”Thomas Quick” försvann. När tv-journalisten Hannes Råstam efter sju år bad om en intervju hade Sture Bergwall inrättat ett ensamt, inrutat liv. Råstam befriade patienten ur lögnernas bubbla genom att säga vad alla kunde ha sett på teven: ”Du var ju inte nykter, Sture. Du var drogad.”

Om det finns förklaringar till Sture Bergwalls beteenden är rätt diagnos en angelägenhet för svenska folket.

I väntan på fortsatta utredningar undrar man vem av dem runt Quick som först hoppar av och säger som det är: ”Vi gjorde fel. Jag ångrar mig och tar konsekvenserna.” Den eller de vinner vår respekt och ska räknas till dem som skriftställaren Hans Magnus Enzensberger kallar Återtågets hjältar.

Fallet Quick har, oavsett domslut och medicinska diagnoser, uppdagat allvarliga missförhållanden. Patienten har överlevt en svindlande resa inom psykiatrin och rättsväsendet. Sture Bergwall har inte bara förståndet utan också en författarbegåvning i behåll. Han stiger fram som psykiatrins och rättsväsendets ofrivillige wallraffare. Lyssna, den frihetsberövade patienten har något att berätta om vårt samhälle och om oss.”

Klein, aber Juhu! – Der designierte Dingsminister beim Onanieren erwischt! (Keinenglischkönnen ist doch nicht schlimm!)

Ich bin ja neurotischerweise nie gern bei der Mehrheit. Da bin ich etwas affig. Die Mehrheit macht mich nervös. Und was macht die Mehrheit sonst momentan? Das, was bisher mein erklärtes Steckenpferd war: Guido-Bashing ist der allerneueste Hype  im Netz, in den Foren, auf den angesagten Blogs. Guido Westerhase wird jetzt wahrscheinlich irgendwas, etwa Vize oder Außen, und alle sofort so: „Yeaahh!“.  – Das ist gemein! Gehässige Ironiker schießen sich gerade aufs Schiesser-Model Guido Westerwäsche ein! Ich meine, klar, FDP und so, da fällt vernünftigen Menschen-mit-Hirn der Kitt aus der randlosen Brille. FDP geht ja nun mal gaar nicht, und Westerwelle, omg! (...”Oh, mein Gott!”) Trotzdem: Ich denke hingegen kurz mal quer und um die Ecke: Ist er denn nicht aber  irgendwo auch … – süß?

Mein differenzierungsfroher Sinneswandel hat folgenden Grund:  Ich habe den Verbalmüll dieses Mannes ja stets für eine Zumutung gehalten und das arrogant-schnöselig-peinlich-dummdreiste Herrenlaberhandtäschchen aus aknegenarbten Nobelleder für einen elend-unsäglichen Rhetorikkasper, dessen semipolitischen Lautsprechereien – immer im Westerwellenschliff messerscharfer  Auftrumpfgrandezza gehalten! – ungefähr so geistvoll wirkten, als hätte der Mann den Schwarz-gelben Gürtel in Sudoku.

Es verhält sich aber alles eventuell ganz anders, weil Guido nämlich wider Erwarten DOCH eine menschliche Seite hat! Wie? Guido W., der berühmteste Android der Nukleus-6-Klasse – ein … Mensch? Und kein Replikant? Jaa! Das Menschliche am Guidomobil ist nämlich, und das ist wohl süß: Er kann kein Englisch! Hihi! Wie niedlich! – Eigentlich ist das doch gar nicht ehrenrührig! Würde mich z. B., gäbe ich Pressekonferenzen, plötzlich ein ausnehmend zierlicher, latte-macchiato-farbener Journalist aus der Namib-Wüste in der geheimnisvollen namibischen Klicksprache der X!hosa! ansprechen, würde ich vielleicht auch hilflos-doof, verzweifelt herumrudernd und pampig  herumeiern, halb hilfeheischend, trotzdem auch etwas trotzköpfig andeutend, ich sei dieser extrem irren, kaum nachzumachenden Klick-Kick-Knix-Sprache der Busch-Leute nun mal nicht mächtig, und das sei auch gut so! Bon, bzw.: gut. – Aber Englisch? Das saugt man doch mit den Pampers auf, oder? Das kann doch irgendwie jeder, schon aus dem Radio oder wegen diesem dauernden Werbe-Denglish! – Tja, Guido aber mal eben leider nicht. Bums, aus, basta! So what? („Na und?“) Hat man als Außenminister vielleicht Dolmetscher zur Verfügung, oder was? Ich muß doch als Schwarzgelb-Verschieber, Steuerhinterzieher oder Versicherungsbetrüger auch nicht Jura studiert haben, um vor Gericht gestellt zu werden!

Daß jetzt hunderttausend Kleingeister, die das Ti-Äitsch beherrschen, sich euphorisch beömmeln, bloß weil sie irgendetwas besser können als Herr Dr. jur. Guido Westerwelle (Mr Westwave, Esq.), finde ich verständlich, aber wenig sympathisch. Anyhow, I felt in love with Guido (= „gleichviel, ich fiel mit Guido in die Liebe“), als ich auf YouTube vorgeführt bekam, wie der fernstudierte Überflieger und Teleakademiker durch eine simple, von einem britischen Journalisten auf Englisch gestellte Frage aber auch schon dermaßen aufs Bodenpersonal reduziert wurde, daß er beinahe zu weinen anfing! War das nicht süß? Doch, wohl, das war süß!

Plötzlich mutierte die übermäßig vorlaute Streber-Hackfresse zu einem maulaffig-verheulten, innerlich kurzbehosten Schulbuben, der des Hausaufgaben-Vergessenhabens überführt wurde: Halb pupertätsrotzig, halb schmollmundig schuldbewusst verrutschten und entgleisten ihm sämtliche teilprivatisierten Gesichtszüge, will sagen, setzte er ein Gesicht auf genau wie damals, als ihn Mutti beim Onanieren erwischt hatte; die kleinen verschlagenen Blauäuglein hinter der Panzerglasbrille huschten panisch wie Guppies auf Brautschau nach Eingebung suchend im Saal umher, Schweißperlenketten umkränzten in Sekundenbruchteilen die quergestreifte Stirn, schamgepeinigt rollte sich der schweiß-gelbe Schlips, das sonst so freche Beißschnütchen öffnete und schloß sich karpfenhaft lautlos, und dann … dann erlebte man ein überaus seltenes Naturschauspiel: Ein Teil des Gehirns („Projekt 18%“!) von Mastermind Wüsterwille fängt notgedrungen an – zu arbeiten!! Man kann das sehen! Man sieht es! He-she-it works! Knarrend und ächzend beginnen sich die Zahnräder zu drehen, mit durchdringendem Quietschen setzt sich die schwergängige Synapsen-Spieldose in Bewegung, lautlos formen sich Worte, werden buchstabiert, tonlos nachgesprochen, verworfen, dann neu formuliert… Man schluckt, sammelt Speichel, Verzeihung, Mund ist so trocken! Oha. Gleicht kommts ihm! Ein Gedanke, ein Ideelein, ein Schimmer-Tierchen. In atemloser Spannung verfolgt die Bundespressekonferenz den rekordbrechenden Denkversuch des Guinnes-Preisträgers! Fünfhundert polyglotte Ohren spitzen sich aufs äußerste: Kommt da noch was? Ja!

Nach quälend anhaltendem Hirnknistern, -knastern und -knuspern krächzt aus dem plötzlich 30 Jahre jünger wirkenden Bübchen-Gesicht, dessen Miene sich dabei zu einem irgendwie Uhu-verschnüffelten, wattig entrückten Übersprungsgrinsen verzieht, ein entschlossenes „….Ääähh…“ heraus. „Well…“ übersetzen die Dolmetscher schon mal. Aber der Außenminister-in-spe („in guter Hoffnung“!) ist noch nicht fertig mit der Pressemeute. Die kriegts jetzt nämlich rhetorisch so fett aufs Butterbrot geschmiert, daß die Schwarte kracht: „…äh….äh… wir sind hier ja, ja, in … äh… Deutschland, und da…, äh…, da sprechen wir Deutsch! Sie da, daheim, Sie sprechen ja da zuhause bei sich ja auch englisch!“ Gut gekontert, finde ich, eloquent und gnadenlos logisch. Seit Hitlers V2 hat keiner mehr dem perfiden Albion gezeigt, wo… dings, äh… („Don’t mention the war!“)

Die Situation ist hochnotpeinlich peinlich, aber erstmal gerettet. Doch hinter Guidos schweißsalbaderter Stirn irrlichtert und nachgewittert es noch. Pinball Wizzard! Es googelt rastlos durch die Synapsen. Guidolein ist ja nicht dumm. Na ja, gut, jedenfalls nicht soo dumm. Daß das jetzt kein Triumpf des Westerwillens war, ahnt er. Irgendwie kommt ihm das Gefühl bekannt vor. Wenn er das Wort kennen würde, würde er es einen Déja vu nennen. Ungefähr so hat er sich kürzlich gefühlt, als seine Rechtsanwaltseltern ihm die Hypothekenschlampe, quatsch, Immobilienmaklertochter als Braut ausgesucht hatten und er gestehen mußte, bereits mit einem Mann verheiratet zu sein. Erwi-hischt!

Ich finde das irgendwie süß. Meine schwulen, intellektuellen Freunde sagen das immer, wenn sie etwas oder jemanden besonders unsäglich finden: „Aber … ist doch irgendwie auch schon wieder süß, oder?“

I just found out today that I have a job with JURIST!   JURIST is an online legal news and research service from the University of Pittsburgh School of Law.  JURIST tracks legal developments in important domestic and international spheres, drawing from primary sources. I will be an assistant editor for Paperchase, JURIST’s legal news section.

I am very excited to be able to combine online writing and legal research with this job.  Getting this job involved submitting an application and resume, completing a writing audition, and interviewing in person.

I’m sure that this will bring up lots of interesting new topics to blog about here and on Political Cartel.

Bevor wir uns zum Kauf eines Aquariums auf sanften Druck vom Sohn entschlossen haben, galt es erst einmal zu recherchieren. Was braucht man eigentlich? Wie steht es um die Pflege? Welcher Fisch passt zu wem? Ich habe keine Erfahrungen mit Fischen. Ich bin am Land mit Gebirge aufgewachsenen und das Meer ist mir fremd. Meine einzigen Berührungen mit Fischen sind in der Regel Dorade auf dem Grill mit viel Knoblauch und der Besuch des weißen Hais im Kino. Also gingen wir auf entsprechende Seiten im Web und suchten uns die Infos rund um Fischzucht zusammen. Mein erster Eindruck: Au backe, auf was haben wir uns da eingelassen, dieses Hobby braucht Zeit und Geld.

Sinnvoll sind aber auch persönliche Gespräche. Der Patenonkel meines Sohns hat im Büro ein Aquarium. Zufällig trafen wir uns und kamen ins Gespräch über sein Hobby. Sein Aquarium steht im Büro und als Jurist hat er wohl notwendige Ruhe zum Fischebeobachten, wenn er seine Schriftsätze diktiert.

Seine Erfahrungen waren zunächst beunruhigend. Der erste Besatz seiner Fisch-WG schwamm mit dem Bauch nach oben. Einfach verreckt. Ein Virus killte seine schwimmenden Gesellen. Nach kompletter Reinigung bekam der zweite Besatz eine Chance. Hier lief es besser. Nach einiger Zeit machte ein Fisch aber Mucken und schickte sich an zu verenden. Panik kam auf. Der Fisch wurde herausgefischt (tolles Wortspiel) und in eine Plastiktüte gepackt. In der Aktentasche ging es ab zum Tierarzt, der allerdings nichts machen konnte. Der Patenonkel vom Sohn kam sich ein wenig blöd vor, im Wartezimmer mit Hund, Katze, Maus mit seinem Wasserbeutel samt Fisch zu warten. Vor allem die mit wartenden Katzen zeigten reges Interesse. Doch der Tierarzt konnte dem Fisch (Neonfisch zum Preis von 1,98 Euro) nicht helfen, kassierte aber 35 Euro Beratungsgebühr. Fazit aus dem Gespräch: Wenn du einen Koi für mehrere Hundert oder Tausend Euro hast, dann geht zum Arzt. Bei einem Neonfisch lohnt sich der Aufwand nicht – gut, das ist eine rein betriebswirtschaftliche Sichtweise.

Gewalttaten in Deutschland 2008 . So werden wir belogen

Der Landesbezirksvorsitzende der GdP Eberhard Schönberg:

„Die Tatbeteiligung von Nichtdeutschen und Deutschen mit Migrationshintergrund ist und bleibt erschreckend hoch. Die Intensivtäter sind durch ihre massive Tatbeteiligung bei schweren Straftaten eine Gefährdung der Rechtsordnung. Das Problem schwächt sich nicht ab, sondern wird immer bedrohlicher“.

Zitat

Montag, 16. März 2009

http://www.gdp.de/gdp/gdpber.nsf/id/DE_Kriminalitaetsentwicklung_2008_besorgniserregend

So werden wir belogen, so wird die Statistik gefälscht

Tottreten ist in der Statistik keine Gewaltkriminalität

Der Bremer Jurist Daniel Heinke hat für seine Dissertation „Tottreten – eine kriminalwissenschaftliche Untersuchung von Angriffen durch Fußtritte gegen Kopf und Thorax“ auch Statistiken überprüft und erst einmal ein definitorisches Wirrwarr in verschiedenen Disziplinen feststellen müssen. Auch stellte er fest, dass die Summe von Taten der „Gewaltkriminalität“ der polizeilichen Kriminalstatistik die Körperverletzungen nach Paragraph 223 StGB nicht enthält, obwohl sie das quantitativ bedeutendste Delikt der Gewalt gegen Menschen sind. Er fasste die Zahlen zur Gewaltkriminalität (Mord, Vergewaltigung, Erpressung, gefährliche Körperverletzung u. a.) und die vorsätzlichen Körperverletzungen zusammen:

Innerhalb von zehn Jahren nahmen sie um vierzig Prozent zu, gesondert für sich, nahmen die Körperverletzungen sogar um über sechzig Prozent zu.

Zitat

26. September 2009

Jugendstrafrecht Tottreter

http://www.faz.net/s/Rub117C535CDF414415BB243B181B8B60AE/Doc~EB6E7D6F83B734B01A48E3236FB2602E2~ATpl~Ecommon~Scontent.html

§ 223
Körperverletzung

(1) Wer eine andere Person körperlich mißhandelt oder an der Gesundheit schädigt, wird mit Freiheitsstrafe bis zu fünf Jahren oder mit Geldstrafe bestraft.

(2) Der Versuch ist strafbar.

Straftaten von Ausländern mit deutschem Paß werden natürlich den einheimischen Deutschen untergeschoben.

Selline vahva uudis siis, mis räägib juristi arusaamast JOKK mentaliteedist. Kui lapsevanem keeldub vaktsiinist, siis arstil on õigus süst ikkagi teha kui ta leiab, et vanemad ei tegutse lapse huvides.

Jurist Ants Nõmper kirjutab meditsiiniuudiste portaalis http://www.mu.ee, et seaduse järgi ei ole väikelaste immuniseerimine kohustuslik ning lapsevanematel on õigus sellest keelduda, kuid mitte alati.
Väikelapse puhul on tegemist piiratud teovõimega isikuga, mistõttu tuleb seaduse järgi immuniseerimiseks küsida lapsevanema nõusolekut. Kui lapsevanem keeldub lapse immuniseerimiseks nõusolekut andmast, tuleb tervishoiuteenuse osutajal alati esitada küsimus, kas keeldumisega võidakse kahjustada lapse huve. Kui on oht, et lapse huvid saavad kahjustatud, ei tohi lapsevanema keeldumist arvestada ja immuniseerida tuleb vanemate nõusolekuta.

Nakkushaiguste puhul, mis võivad ohustada väikelapsi nende elukeskkonnas, tuleb pidada immuniseerimist lapse huvidest lähtuvaks. See võiks käia näiteks immuniseerimise kohta tuberkuloosi vastu, kuna tegemist on eriti ohtliku nakkushaigusega, millesse haigestumise tõenäosus Eestis on väga suur.
Kuna nakkushaiguste levik kujutab ka ühiskonnale suurt ohtu, on nakkushaiguste ennetamise ja tõrje nõuete täitmine tagatud ka karistusähvardusega karistusseadustikus. Seega tuleb igal juhul kaaluda eraldi immuniseerimisest tuleneva riski ja saadava kasu suhet – kui kasu ületab potentsiaalse riski, tuleks immuniseerimist pidada siiski lapse huvidest lähtuvaks.

Seega: kui sa ei vaktsineeri, siis kaalu karistusseadustiku järgi ähvarduse ja lapse tervise vahel!

Haige ühiskond…

Lupul cu patru iezi

Imaginea am găsit-o aici.

Cine crede că viaţa în Pădurea Verde e uşoară, ori e naiv ori se uită în exces pe National Geographic.

Viaţa în pădure nu mai e cum era odată, în poveşti, după reguli prestabilite, adică, de exemplu, Leul Frunză (aşa l-au poreclit supuşii din pricina ochilor săi holbaţi cu căutătura piezişă) are grijă de supuşi să nu-i vatăme vreo lighioană. Da’ de unde! Nici vorbă! Cine-a mai pomenit leu cu ochii verzi? Uite că este.

Înafară de Leu, Regele incontestabil al Pădurii – sau ce-a mai rămas din composesoratu’ ei trecut, prin pravile, în proprietatea diverselor animale de pradă – mai fiinţează şi alte fiinţe. Exact aşa, că doar nu pot să le zic lucruri, că nu-s.

În timp ce curtenii regelui Frunză îi cântau acestuia ode la ureche, turnându-i în pocale de argint licori aduse de peste mări şi ţări şi adormindu-i vigilenţa, Lupul îşi văzu de treaba lui. Să nu credeţi ca Lupul era un lup obişnuit. Nuuu. Încă de prunc, hălăduind el prin Valea Almei, a aflat că învăţătura iaste lucru de fală şi numaidecât se-apucă de buchisit. Şi-a buchisit el şi s-a făcut mai întâi pompier, apoi văzând că din stingerea focurilor nu se poate câştiga prea mare cinste, a mai buchisit şi s-a făcut prăvilar. Să cu credeţi că prăvilarul e vreo surpătură. Nu. Deşi aşa pare,  la o primă vedere, c-ar fi. Prăvilarul ţine rândul pravilelor. Şi cum Leul scotea câte-o pravilă nouă la săptămână să fie norodului spre Dreaptă vieţuire, Lupul nostru, să-i zicem Lupul Imre, avea multe cazne.

Mai întâi de toate, ca orice lup respectabil, s-a însurat. Cu o lupiţă cam placidă. Lupiţa i-a făcut doi iezişori. Nu vă miraţi, şi în neamul fiarelor sălbatice se mai întâmplă mutaţii genetice. Iezişorii, crescând măricei şi mergând la Şcoala Pădurii, au observat diferenţa dintre blana lor şi blana celorlalţi şcolari. Lupul Imre, realizând pericolul, le croi fiecăruia, şi ieduţei si ieduţului, câte o haină de blană de lup, să nu fie confundaţi şi haliţi de vreun alt lup rătăcit prin Pădurea Verde a Leului Frunză, care nu cunoaşte regulile jocului şi nici ierarhiile. Iezii, în blăniţele lor de lup, deşi le era cam cald, se simţeau mai puternici şi mai protejaţi. Când iedul-lup a crescut mare, Lupul Imre a vorbit cu Leul Frunză şi, pentru multele diacritice introduse în pravile pentru derutarea jivinelor proaste din Pădure, l-a numit pe Lupuţ director la o “desconcentrată”. Ce!? Nu ştiţi ce-i aia? O slujbă ca toate slujbele din pădure. Lupuţ (o să-l numim Manole, pe scurt, “Mani”) se ocupa cu inventarierea jivinelor din Pădure, câte scăpaseră nesfâşiate de Leul Frunză, care la beţie omorâia fără giudeţ, şi câte nu se bejeniseră de răul curtenilor regeşti, mult mai răi şi mai hrăpăreţi decât însuşi Leul. Iedul – lup Mani, metamorfozat de-a binelea datorită răspunderii care-l transfigurase, s-a transformat de-a dreptul în Lup. Ca orice Lup respectabil, şi Lupul Mani s-a-nsurat cu o aleasă a inimii lui. Bineînţeles că o soţioară de Lup, chiar dacă e capră, nu poate să lucreze ea orice, să-şi tocească copituţele superbe mâzgălind la hârtii. Aşa că se căută un post de şefă, de directoare adică, la un staul de oiţe instituţionalizate.

Buuuu… Îşi frecă Lupul Imre labele păroase şi cam murdare de atâtea fărădelegi.

Mai rămânea de rezolvat iada mică, Lupişoara. Se găsi o dregătorie şi pentru Lupişoară, singura din familie care nu agreea practicile samavolnice ale Lupului, singura care protesta atunci când era vorba de ieşit în lume, la balurile din Pădurea Verde, numai ea nu voia să se-mbrace cu blana de lup şi nu voia nici să-şi pună ghearele false. Lupul Imre care făcuse Dreptul era obosit şi de regula mâinii stângi şi de regula mâinii drepte. Voia să-i căpătuiească pe iezii tembeli născuţi din lup, şi să se retragă în Pădurea Străbună. Ăsta mare, Lupul Mani era bine, în regulă, avea apucături de lup veritabil, înfigea colţii în Stânga şi-n Dreapta, învăţase metehnele Mai-Marilor şi ştia cum se trăieşte în Pădurea Verde dacă eşti deştept şi faci şi împărţirea nu numa’ adunarea. Asta mică însă, iada, era incorigibilă. După ce că era modestă şi cuminte aşa, de felul ei, de-i venea s-o alunge de-acasă în Strunga cu Capre, se-nhăită şi cu un prăpădit de jder, o “vinitură” găsită pe la marginea Pădurii. Lupul Imre a tunat şi-a fulgerat dar n-a avut ce face. Dragostea-i dragoste şi pace bună! Aşa că a trebuit să-l ia pe jderuţ – o să-l numim Şteruţ – că era pirpiriu şi cam tembel, să-l înscrie dracului la şcoala Lupilor, să înveţe şi el adunatul şi împărţitul. Cum Şteruţ iubea din cale-afară să călărească a proasta prin Pădure o nuia de alun la care-i pusese un volan, a fost nevoie de multă cheltuială şi caznă să scoţi dintr-un jder fricos, prost, laş şi cam gângav, un lup bun de ceva. Da’ cine-a mai văzut ginere de Lup să nu urle cu lupii? Mai peltic, mai scheunat, cu blana numai scuipături de la Lupul Mani, şi numai ferfeniţe de la ăl Bătrân – că aşa îi ziceau de-acuma Lupului Imre, “Bătrânu” – se adaptă şi Şteruţul nostru…

Profitând că Leul Frunză era plecat la o Conferinţă a Leilor Compas, Lupul Imre, cu ajutorul unor iepuri de prin dregătorie, îl numi şi pe Şteruţ Şef. Să te ţii nene! Nic un Jder veritabil n-ar fi putut face atâtea rele. Răgete, ţipete, fluierături, înjurături, asta făcea toată ziulica Şteruţul în blană de lup… gonind jderii fraţi prin pădure, murdărindu-i, aruncând cu dosare, ameninţându-i una-două că-i spune “lu Bătrânu” dacă râd de el, luându-le banii cuveniţi la plată … alergându-i prin mlaştina din mijlocul Pădurii Verzi. Ba, îşi găsi şi-o însoţitoare cu plete blonde, o nevăstuică, să-i ţină de urât cât rămânea singur prin vizuină.

Auzind atâta larmă, într-o zi, Zâna Pădurii Verzi coborî dintr-un copac şi prefăcu întreg clanul Lupului Imre în iezi veritabili. Ce s-a întâmplat cu ei, nu e greu de-nchipuit. Întotdeauna, în poveştile noastre apare elementul magic care rezolvă neputinţele omeneşti.

Si-am încălecat. Şi-am plecat. Să mai iscodesc ce se petrece prin Pădurea Verde în timp ce Leul Frunză e plecat la o vânătoare.

Ca un post scriptum: această povestire este scrisă anul trecut. Ea s-a păstrat actuală. Am publicat-o iniţial pe un alt blog pe care, dintr-o greşeală, l-am şters. Povestirile din Pădurea Verde vor continua după această republicare.