Jer 43, 1b

Frykt ikke, jeg har løst deg ut;
jeg har kalt deg ved navn, du er min.

Inatt hade jag en konstig dröm. Jag drömde om läraren från förra delkursen. Jag drömde att jag skulle visa upp hur långt jag kommit med en uppsats inför en drös med olika lärare och han var en av dem. I drömmen såg han att jag var nervös och lite nedstämd så han frågade hur jag mådde, hur jag hade det, hur jag tyckte att det gick med studierna, osv.

Att jag drömmer om lärare är inget nytt för mig, jag har gjort det ända sen lågstadiet. Men när jag vaknar så skrattar jag åt mig själv och tycker att det är ett rätt bisarrt ämne att drömma om. Finns det NÅN annan som  drömmer om sina lärare? Jag tror inte det.

När jag var liten drömde jag oftast mardrömmar om mina lärare. Jag drömde att de var elaka, arga eller föraktfulla mot mg, vilket inte hänt mig särskilt ofta i verkligheten. Läraren var ofta huvudpersonen i drömmen. Gissar att det mer har att göra med att man hade väldigt stor respekt för sina lärare när man var barn. Det fanns nog en underliggande rädsla för dem när man var barn, i alla fall hos mig.

När jag blev äldre, efter 15 år, förvandlades mina drömmar till att lärarna blev side-kicks. De var med men bara vid sidan av ett annat scenario. Jag minns en dröm särskilt mycket. I drömmen sprang jag runt naken i min högstadieskola. Det var (i drömmen) inte min mening att inte ha kläder på mig så när jag upptäckte att jag var naken skämdes jag som en hund och gömde mig bakom en massa skåp. Då kom min biologilärare och skällde ut mig för att jag inte hade kläder på mig och att jag bara försökte få uppmärksamhet. Jo, tjena…

I vissa drömmar jag haft om lärare har det självklart handlat om sex, men de tänker jag inte beskriva här…

Just nu  handlar alltså mina lärar-drömmar mer om omtanke, medkänsla och engagemang. Jag gissar att det handlar om att jag är långt ifrån mannen i mitt liv och därför känner mig lite svältfödd på just dessa saker.

När jag var yngre var jag mer hårdhudad på vissa sätt. Att klara mig själv och inte vara beroende av andra var något jag prioriterade högt och när jag träffade mannen hade jag väldigt svårt att låta honom komma innanför mitt skal. De är få förunnat att komma innanför och de som sårar mig det minsta stöter jag snabbt bort, så som kroppen stöter ut stickor och andra främmande föremål…

Nu har jag alltså blivit beroende av omtanke, förståelse och engagemang. Så pass mycket att jag drömmer om att lärare som jag inte längre har ska se mig och bry sig om mig. Jag gissar att det egentligen är något som jag ska se som ett friskhetstecken. Jag har antagligen gått och blivit mindre hård, kantig och kall. Men samtidigt känns det väldigt skrämmande, det här kan ju sluta hur som helst! Jag kan t ex förvandlas till en igel, till en parasit, en som inte kan släppa taget, en sån där patetisk liten varelse. Men antagligen har jag bara blivit lite mindre robotlik . Lite mer mänsklig.

Redan vid 16-tiden idag kunde jag köra hemåt från Östersund mot Kallbygden, Skönt att kunna sluta så tidigt en gång. Det är sällan.  Både jag och maken jobbar i Östersund och det är ytterst sällan vi kör förbi lanthandeln i Kall när den är öppen. I dag hann jag och kunde handla hos Anders i Kall. Butiken är en viktig servicepunkt för Kall med omnejd.

 Många som bor på landsbygden pendlar liksom vi och för att få vardagen att gå ihop handlar man oftast där man jobbar och inte där man bor. De små butikerna får svårt att klara sig och om de läggs ner försvinner också postservice, systembolag, apoteksförråd och möjligheten att tanka bensin. Det drabbar främst de äldre och de som inte har tillgång till bil och körkort.

 Under de två milen mellan butiken i Kall och hemmet i Konäs funderade jag på vad som händer om vi också börjar välja att gå till doktorn där vi jobbar istället för i närheten av där vi bor?  Blir det då bara i Östersund och i några av de övriga tätorterna som det kommer att finnas Hälsocentraler? Den borgerliga regeringen har ju efter kommande nyår förbjudit oss landstigspolitiker att med särskilda riktade bidrag stödja hälsocentraler med litet befolkningsunderlag. När underlagt viker så kan vi inget göra, även om vi ser att behovet finns för de som är kvar. Det är en landsbygdsfientlig politik och en politik som sätter marknadens rättigheter före människornas behov.  Kan verkligen svenska folket tycka det är bra?

Ann-Marie Johansson

Ja vad fan kan man säga. Lite uppdateringar har det blivit. Precis som jag lovade. Grunt är för upptagen med att doppa och jag är för upptagen med att.. ja jag vet inte. Vette fan om jag är så upptagen. Proddar som en jävla idiot gör jag iaf! Checka in den tyngsta skiten på min myspace http://www.myspace.com/fsfreak/

Lovar att det kommer bli mer uppdateringar från och med nu. Man är ju inte helt blåst liksom…

Genom tomma rum där fotstegen ekade gick hon, nästan spökligt. I alla rum spelades scener upp för henne från tider för länge sen. Scener om hennes far sittandes med händerna framför ansiktet för att dölja sin skam. Scener av hennes mor hennes ynkliga mor som valde att stanna kvar i detta helvete, scener om jular och krimskrams dingel där barnen var välkammade och mindre snoriga. I vardagsrummet  spelades filmen upp framför henne. Förväntansfulla barn runt granen, alla paketen, mamman som just  laddat ur sig sin vanmakt över faderns supande.  Den supande fadern låg nu och sov i fosterställning i soffan  brevid granen, lite av spyan satt krav på hakans skägg. De andra hade modern torkat upp. Barnen väntade på klapparna modern grät och beklagade sig för sin moder som satt i fotöljen bredvid tv.

Hon orkade inte vara kvar i rummet, det fanns inget där som hon ville åter uppleva. Egentligen fanns där inget överhuvudtaget i det huset som hon ville finnas kvar i. Var inte ens säker på om pengarna för huset var pengar hon vill ha.   När hon tog på sig skorna i hallen tittade hon en sista gång, gick ut stängde dörren låste den ordenligt igen, Nej inget av det som fanns här var för henne.  De fick göra va de ville med huset, pengarna. hon ville inte ens ha de pengar som skulle bli av försäljningen de kunde skänka det till hemlösa eller vad som helst hon ville inte ha dem.  I bilen hittade hon en tröja som hennes mormor stickat den brukade hon ha för att inte frysa.  Den värmde inte nu den tog inte bort något av den kylan som fanns inom henne nu. Det hjälpte inte att dra nått gammalt över sig. Skammen sorgen och hatet fanns kvar tröjan tillhörde nu skammen.

Gick ut ifrån bilen upp till trappan la tröjan där, tog bensindunken i bilen. Dränkte tröjan med bensin och tände på.  Satte sig i bilen, åkte i tanken ville hon att huset brann upp med tröjan. Inte en enda gång vände hon sig om och tittade tillbaka.

Även nytt på malix.se

Denna text är dagens utmaning från skrivpuffen.

Os Militantes do Movimento Enraizados DMA, Átomo, Léo da XIII e Kall

Olá a todos e todas!!! Estou de volta.

Desta vez vou falar de militância e da importância em defender uma causa, mas primeiro vou recorrer ao meu amigo dicionário para sabermos o que é militância.

Militância = Participação intensa em defesa de uma causa ou organização política.

Agora podemos começar o desenrolo.

Nesta época do ano – outubro, novembro e dezembro -, deixo de produzir eventos no Movimento Enraizados e começo a participar de eventos de parceiros, contribuindo com palestras, debates e apresentações artísticas. Como são muitos os convites, não tenho condições de ir a todos, mas sempre procuro contribuir ao máximo nos que participo, procuro também aprender bastante com os presentes e conhecer muita gente nova.

Marcos, Kall e Léo da XIII

No último dia 24 de outubro, fui convidado pelo Marcos – Líder Comunitário - a participar do I Fórum Sociocultural, no Campinho, em Campo Grande.

Convoquei os militantes Kall, Léo da XIII e Átomo para me acompanhar nessa missão.

Todos nós quatro aprendemos a militar dentro do hip hop por causas sociais, através da música, pois somos rappers, mas aprendemos também que o hip hop é complexo em sua formação e precisamos estar unidos, mas não fazendo as mesmas coisas a vida inteira. Cada um criou sua forma e seu motivo para praticar hip hop. E é isso o que fazemos hoje, mas nós do Enraizados não andamos em circulos,  a gente discuti e procura novos desafios sempre.

Muitos de nós que aprendemos a militar dentro do hip hop não gostamos de reuniões, seminários e palestras, pois encaramos tudo isso como apenas discussões que não vão levar a lugar nenhum. Eu mesmo achei isso por muito tempo.

Tão importante quanto a participação no evento foi a conversa que tivemos durante a viagem – pois de Morro Agudo a Campo Grande são aproximadamente uma hora e meia – onde conversamos a respeito de militância.

Um dos assuntos que falamos foi sobre cota universitária para negros, da importância em se falar desse assunto cada vez mais, da importância em participar de conferências e seminários sobre este tema, para que nós possamos fortalecer nossos argumentos - que são a favor das cotas – pois sabemos que se nos calarmos, nós negros perderemos esse direito a reparação.

O problema é que vejo frequentemente muitos negros participando até mesmo de programas de TV sem ter um argumento, o que enfraquece a luta.

Percebemos que, enquanto estivermos discutindo, chamando a imprensa para discutir e pressionando o poder público, muitos de nós estarão se formando, mas temos de estar “preparados”.

Quando chegamos ao I Fórum Sociocultural, por volta de 14h, fomos muito bem recebidos pelos organizadores, que pediram desculpas pela quantidade reduzida de pessoas que havia ali. Eles realmente estavam constrangidos por nós saírmos de tão longe para falarmos para tão poucas pessoas.

Mas nós, por estarmos a mais de 10 anos nessa luta, sabemos da dificuldade em ter o povo presente em um evento  feito para discutir assuntos relevantes para para o bem comum. É triste, mas é uma realidade.

A história do Movimento Enraizados é no mínimo curiosa, e é o que as pessoas sempre pedem para eu falar: – Pô, conta a história de vocês, fala sobre a rede, de quando vocês estavam na pracinha e do que vocês alcançaram hoje.

É justamente isso o que a gente fala e eu vejo o brilho nos olhos das pessoas, eu vejo a esperança se renovando a cada palavra proferida.

Então fizemos a nossa apresentação e…

… aumentamos mais ainda a REDE ENRAIZADOS.

Dudu de Morro Agudo
www.myspace.com/dudumorroagudo
www.twitter.com/dudumorroagudo
dududemorroagudo@gmail.com
(21)2768-2207

Idag jag var det som sagt friskt ute! Kallt på promenaden innan man kom igång, men hade underställ på mig så fick ganska snabbt upp lite värme!

Morgonpromenad:
Distans: 5,3 km
Tid: 50:40
Tempo: 9:33
Medelpuls: 137

Skönt att komma ut. Många tankar som far i huvudet när man promenerar. Mycket jobbtankar, mycket på gång där just nu. Helst skulle jag vilja åka dit tidigt tidigt idag och greja, men jag börjar så sent som 13 och det finns lite här hemma jag vill göra också, så jag försöker coola ner lite

Hinner inte uppdatera så mycket om utmaningen, men så himla roligt att vi är så många! Vi är sen igår 9 stycken!! Hoppas det går lika bra för alla er andra som det gör för mig! Men det har ju bara gått 2 dagar än och helgen är väl den största utmaningen, eller?

Asiaten hette influensan som gick på 50-talet. Morsan berättade igår hur det var, själv var jag inte född.

Mina äldsta syskon var i tio-årsåldern, de fick asiaten i skolan. De låg sedan isolerade i salskammaren, för att inte inte smitta syskon nummer tre, som var i det närmaste nyfödd. Så det var alltså 1957. Det lyckades, den gången.

Men sedan fick min pappa influensan, då fick även bebisen det. Morsan väntade varje dag att hon också skulle bli sjuk. Hon var den enda som var frisk, så hon fick sköta hemmet och de andra. Hon hade inget körkort då, så hon fick ta sparken för att åka in till Bränna och handla. Av någon anledning blev hon inte sjuk. Morsan var rädd att den yngste skull få något men eftersom han var så liten. Men syster Alma hade lovat att det skulle gå bra. Bara hon tog ut honom till våren och sommaren… Så var det med Asiaten hos Käll.

Hong kong-influensan gick på 60-talet. Då var jag född. När jag var sex år blev jag riktigt sjuk. Jag minns faktiskt hur sjuk jag var, och att jag var sjuk länge. Det var tal om att ta mig till sjukstugan i Tallvik. Jag minns det som idag, hur jag satt invirad i ett täcke i en fåtölj. Och precis var i vardagsrummet fåtöljen stod. Mormor och pappa grälade om huruvida jag hade hongkong eller lunginflammation.

De var båda minst sagt viljestarka människor, både visste naturligvis hur det förhöll sig. Den gången drog mormor vinstlotten, det var lunginflammation. Men nu när jag sitter och läser landstingets info om svininfluensan, slår det mig; De kanske hade rätt båda två. Jag tillhör möjligen riskgruppen “halvtaskiga lungor”, eftersom jag haft lunginflammation flera gånger. Jag kanske hade hongkong, och så fick jag lunginflammation som komplikation. Jag hade också vad de kallade “vatten i lungsäcken”, jag minns hur ont det tog. Jag minns att jag sa åt mormor att jag trodde jag skulle dö. Jag fick åka och ta lungröntgen länge efteråt. På gamla sjukstugan. Jag minns så väl hur det luktade där.

Beträffande att ta vaccin nu, så vet jag inte hur jag ska göra. Jag tror inte jag blir sjuk…men har ju halvtaskiga lungor. Jag får väl se, när vaccinet väl kommer.

2

ich möchte Ihnen von Herzen danken, da sie irgendwann, irgendwie einmal das allerderbste erfanden…! sagten einst die Beginner in einem ihrer Lieder und ich musste immer zunicken.

***

Am 15-16. 08. 2009 findet das zehnte SufiSoul-Festival statt.

Zur Homepage

***

Utmaning 149 – 29 maj
En bild att skriva till:

© malix

Estúdio Profissional de Tatuagem e Piercing , situado na cidade de Ribeirão Preto.
Com novas instalações , na área central da cidade , o estúdio conta com dois
profissionais da mais alta qualidade , mais de 5.000 desenhos , equipamentos e materiais
de ultima geração .

Mad Line Tattoo Studio , há mais de 15 anos , respeitando sua pele , com bom gosto e
profissionalismo.

Husets chiliodling har ju börjat arta sig och när våra buskar nu är som mest fruktsamma behöver jag goda råd som kan underlätta ätandet. Jag bad om tips på mat med chili som vi i familjen kan få testa på och för all del nu även alla läsare. En hemvändande newbiecooking kom med ett rykande hett förslag som jag inte kunde motstå. En sås med anor och adress från Argentina som serveras till fina köttbitar kunde inte passa bättre i vårt kök i dag. Det fick som vanligt bli med vad som finns här hemma och efter en sväng ut till drivbänkarna och örttäppan kunde jag tillslut bjuda en Chimichurri till dagens mat. Vi har nämligen lagt några lokalt producerade biffar av nöt från Persfolkgård på vår grill tillsammans med några salta småpotatisar.
Recept på en god grillsås med lite het chili och en hög med härliga örter finner ni här idag. Hoppas nu det kan fresta både för öga och för gom!

Nyskördade örter och kryddor från täppan som ska ingå i dagens grillsås.…

Chimichurri på mitt sätt

1 dl mynta
1 dl anisisop
1 dl gräslök
1 st vitlöksklyfta
1 st färsk cayennepeppar eller en annan chili av något slag.
3 krm spiskummin
1/2 dl olivolja
1/2 lime, saft så mycket som smakar
salt och svartpeppar

1. Repa av blad från örterna, klipp ner gräslöken i mindre bitar. Tillsätt vitlöken och chili i mindre bitar. Krydda med spiskummin.
2. Slå över av olivolja och limesaft så mycket som smakar. Blanda allt med en stavmixer till en slät konsistens.
3. Smaka av med lite salt och svartpeppar.
4. Låt stå en bra stund innan servering så smakerna sätter sig.

Chimichurri med den grillade ryggbiffen och små salta potatisar som fått fin färg….

Jag håller väl på att bli dement, eller i barndömen, som man säger här. Under morgonpromenaden tänkte jag på just barndomen.

Det här är i sommarstugan hos Käll, barndomshemmet i Grelsbyn, och jag sitter i pappas knä. Förr bodde folk i sina sommarstugor på samma gård under sommaren. Det jag hört var att de städade det stora huset då. Personligen minns jag inte att jag bott i sommarstugan.

Den här bilden är nog från 1963. Hör ni barn; inte 1863. På bonaden står det;

Mitt hem är vårsol i vintertid, mitt hem är hvila i arbetstid.

Tapeterna är ju ganska moderna, nu, inte då. Det ser ut som om de var till åren komna också. Om vi har haft i alla fall ett litet släkttrauma, så var det detta att vi alltid hade så gammalt hus och gamla möbler när vi var barn. I det stora huset var det trots allt lite modernare inredning, men bara lite.

Brorsan som är sex år äldre var och hälsade på en klasskompis i Bränna, när han var liten, det var väl på 60-talet. Han var starkt konfunderad efteråt. Hos Roland som var lärarbarn hade de ett helt nytt hus. Man kan ju tänka sig, höjden av modernitet, 60-tal, rent, strikt och RAKT. Stefan minns efter 40 år hur han tänkt att vi nog var fattiga, som hade det så där gammalt.

För mina småbröder var det likadant, även om de växte upp på 80-talet. De grinade och ville ha vita spånskive-skrivbord som alla andra. Bra för mig, som då var vuxen, jag sitter än vid deras svartbetsade ekskrivbord, hehe.

Själv hade jag mitt rum tillsammans med mormor, när jag var liten. Det var ett draperi som delade av det. Skämmigt, bara det. I min klass hade också somliga nya flashiga hus. I rummet hängde en lampa i mässing och med fem armar, som var köpt hos Centrum-Elov i Bränna. Mina klasskompisar hade moderna rislampor, det var ju 70-tal bevars.

Jag tror inte att de har kvar rislamporna, men de kan ha köpt sig nya på IKEA. Men jag har kvar min taklampa! Efter att både Stefan och Ästigål Per-Erik sytt nya lampskärmar i början på 80-talet, och sedermera Pelle-Agnes på 90-talet, så är det nu läge att förnya dem igen. Det lutar åt originalfärgen, ljusgult. Om den är snygg vet jag inte, men den har en historia, min historia. Lampan skulle jag absolut ha med mig efter skilsmässan; För den var MIN. Gamla möbler som jag inte har växt upp med, eller någon i min släkt haft, rör mig egentligen inte i ryggen.

Av pappas tavlor fick jag bland annat en han målat själv som föreställer Kjergårdarna i Grelsbyn. Den hängde på väggen under barndomen. Ingen annan tycker kanske att den är speciell, men för mig är den det.

Sammanfattningen kan bli; I vår släkt är vi inte så trendiga när det gäller heminredning. Och alla ungarna får skämmas, det ingår i fostran. Dagsländorna är förgängliga. Jag kan slås av att nutidens hemmahos-reportage visar hem som är nästan identiska. Men så har det nog alltid varit. Utom hos oss där man fick för sig att spara, det andra brände upp.

Så var då åter en söndag snart till ända. Dagen har vädermässigt varit solig med kalla vindar så jag har hållit mig inne. Jag trodde temperaturen skulle gå upp så man kunde jobba lite i trädgården men så blev det inte. Istället har jag suttit inne med min dator hela dagen. Först läste jag “mina” bloggar, d.v.s. alla underbara bloggisars bloggar. Efter det har jag pluggat HTML. För er som inte vet vad det är så är det koden som ligger bakom hur en web-sida ser ut. Till slut började det bluddra ihop sig i huvudet av alla koder så jag la av för idag. Anledningen till att jag pluggar html är att jag har tänkt mig att kunna bygga hemsidor och sådant så småningom.

Det är den här boken som jag pluggat idag så det snurrar olika html-koder och html-uttryck i skallen.

Nu ska jag läsa lite mer hos mina bloggvänner och titta på TV och sluta tänka på html-koder.

Var verkligen på pissigt humör igår kväll. Sådär sur-ledsen-arg-irriterad, och av ingen anledning alls egentligen. Så jag gick och la mig strax efter Färjestad hade vunnit guldet och vaknar pigg som en idiot vid kvart i åtta idag. Jahapp. Vad ska jag göra uppe den här tiden liksom? Fortfarande kallt ute och ovarma kläder så det är ju ingen idé att inbilla sig att jag inte skulle frysa ihjäl om jag gick ut. Dumma mig som inte har några kläder här. Eller släpar med mig hela garderoben fram och tillbaka, ifall att.

Kal om stjärten. Eller, kall skulle det ju vara men det andra är också sant. Var iväg på vaxning i förmiddags och sen skulle jag luncha med Marcus en dryg timme efter så vad gör man om man är hurtbulle? Jo, man tar en promenad från Kungsholmen till Globen. Bara för att man kan. Däremot har jag inte hunnit tina upp än. Hade helt promenadoanpassade kläder. Ska ut och springa så blir jag nogvarm igen. Solen skiner ju åtminstone

Och angående det som strulade. Det var nog Marcus dator jag borde ha skyllt på eftersom det funkar finfint här hemma i Farsta. Sorry WordPress.

Jag och “Den Arga” bråkade hela dagen om att det skulle komma snö eller om det inte skulle det… Jag trodde att det skulle det, “Den Arga” trodde inte det. Vi litade båda på vad vädergubbarna på tv hade sagt och nu fann jag svaret utanför fönstret!

Och vinnaren är… jag…

Snön faller ner som dun från en sönderslagen kudde. Den yr och leker tafatt i den bitande kylan. Jag hatar vintern just nu. Jag är inte glad att jag vann den debatten heller. Jag vill inte att det ska snöa, men det gör det…

Jag var på företagsbesök i tre timmar och fann mig sedan sittandes i bussen påväg tillbaka. Hoppar av bussen och en våg av regnpilar träffa min jacka från ovan. Med tanke på att en 15 minuter lång promenad till skolan väntade, så var jag inte glad. Men jag tog mig fram till slut, dock blöt och kall!

Jag hatar regn… och lunchen idag var äcklig!

att veta att man sovit relativt många timmar men ändå vaknar med huvudvärk o känsla av att man vore bakfull. sov till 9-tiden när syster ringde för att höra hur de är med oss. jag har ju inga problem att somna men sover bara 3-4 timmar sen är de oroligt.

förstår efter döttrarnas inloggningsuppgifter på bredbandet att de var nog svårt att somna för dem båda två. ska snart väcka dem för båda ville att vi skulle äta frukost tillsammans. eventuellt ska dom till gislaved en stund under eftermiddagen och sen ska jag ju köra tillbaks “tina”. de känns inte så kul men de är nog ändå de bästa.

har som sagt inte varit vaken länge men redan gnager de massa tankar i huvudet hur jag ska lyckas avsluta tankegångarna när de gäller min “kära VÄN” lotta, eller kanske ska säga vad jag trodde var en kär vän men de är absolut inte vad jag kan referera henne till just nu. jag erkänner att jag lägger alldeles för mycke av min energi på mina tankar o funderingar ang henne. måste få ett avslut när de gäller detta …………. kan inte gå om kring o tänka på OM, IFALL, NÄR O HUR när de gäller min vänskap för henne. de är nog bara att konstatera att jag var inte värd något för henne, hon är en kall männsika som inte kan sätta sig in i min situation, egoistisk o som hon sa till mig “de biter sig i röven” ….. vet inte vad hon mena med de men de är så typiskt henne att säga saker som man inte kan tyda själv o måste be om en förklaring ……… men om jag tar de orden för va de är så …………. så kommer hon att få många bitmärken sin feta röv……

förresten du LOTTA, skriver de här för ja vet att du läser. ang pengarna, kommer du ihåg när du lånade pengar av mig för att hämta ut paket du skickat efter till ditt sovrum, de var väl 860 kr eller nåt, fick aldrig tillbaks allt, ville inte säga något när du håll på o betala åt mig  hela tiden o samtidigt försöka hålla reda på skulden till mig, du är skyldig mig 162 kr ska jag dra av dem nu då, eftersom du inte håller ord måste jag de då ??? just nu HATAR  jag dig för allt du ställer till för mig, HATAR DIG VERKLIGEN

nu är jag trött. har varit i jönköping o lämnat “tina”. men idag gick de riktigt bra. hon var på ganska bra humör. hon o “nessi” tog bussen till gislaved vid halv 4 o vid 6 plockade jag upp dom o “sebbe” för att sen åka till jönköping. var en stund hos “tina” men inte så länge. ville inte riskera att de blev någon scen när vi skulle åka så både jag o dom där tyckte att de var de bästa, att inte stanna för länge. ska prata med dom under förmiddagen imorgon så får jag se om vi åker imorgon eller om vi ska vänta tills på tisdag. vi får se …………..

vill oxå tacka två av de “gamla” vännerna som hört av sig o visat sitt stöd lite positiv uppmuntran. de är mycket uppskattat. vänner för man aldrig för många av. blev väldigt glad över att ni kontaktade  mig. kan behövas i dessa tider med alla funderingar o bekymmer o när andra (hennes huvud ska hänga)  sviker som inte klarar av pressen. nä nu ska jag iallafall ta en snabb dusch o sen är de sängen för mig. så därför säger ja …………….

God natt …………

Det är så fascinerande hur människor kan förändras totalt, utan att ens märka det själva. Hur de kan skrika på sina nära att de svikit för att de inte vill vara en del av deras liv längre när det är de som försvunnit och blivit någon annan. Någon man inte känner igen. 

När det är de som blivit kalla skal. Tappat glimten i ögat. Slutat intressera sig. 

Jag förstår inte det. Jag förstår bara att jag kan inte älska någon som försvunnit. Någon som blivit en av de där som vi en gång sa att vi aldrig skulle bli. 

Hur kan man tro att man är samma när det knappt finns något av den man var kvar? Visst kan man bryta med det gamla, men man behöver inte förinta sig själv. 

Jag kan radera ut människor som svikit, stänga folk ute, men jag kan aldrig fly från den jag är. Därför är det fascinerande att se människor förändras så drastiskt utan att de kan se det själva. 

Jag orkar inte kämpa, jag orkar inte bry mig, för jag är en sådan där dålig människa som inte klarar av andras svaghet när jag tycker att lösningen på deras problem är så självklar. Det nästan äcklar mig när folk inte tar tag i problemen.

Jag har aldrig förstått varför det är svårt att ta tag i saker. Det är väl bara att bestämma sig och sedan köra. Vill jag bli undersköterska så söker jag upp en utbildning och går på informationsmöte och sedan pluggar jag. Vill jag gå på stan så går jag på stan, varesig jag har sällskap eller inte. Vill jag flytta så börjar jag  jobba på det. Är jag arg så är jag arg och sedan är det klart. Det är inte svårt alls. Jag ser målet och tar mig dit.

Andras väg är liksom blockerad. De vill plugga men skiter i att gå upp på morgonen när informationsmötet är eftersom de inte vet om det är rätt val. De vågar inte se andra alternativ. De tjatar om att de vill flytta men orkar inte stå i kö eller gå på visningar. De vill verkligen gå på stan men vågar inte umgås med sig själva så de stannar hemma en dag till, tills någon kan följa med. Det blir så mycket hinder och jag kan inte hjälpa dem att ta sig över dem för det är de som bygger dem. 

Jag är inte alltid på topp, jag är sällan på topp men så fort jag kan gör jag något åt saken. Jag är inte alltid på topp, men jag är alltid jag och det är jag stolt över.