Jag kände bara att jag ville klargöra; jag är inte alternativ. Jag har aldrig förstått begreppet, och ju mer jag tänker på det ju mer avstånd tar jag från det. Idén om att det går att indela människor i alternativa och konventionella bygger på någon sorts uppfattning att det är den socialistiska kulturen som ska övervinna borgarna. Men socialismen är ju i själva verket raka motsatsen till denna form av isolering! Marxismens klasskamp är en mekanism som varje byggsten av samhället följer – och hur kan vi skapa ett nytt samhälle om inte alla byggstenarna är med på det? Socialismens kultur är ett symptom på kapitalismen, en följd av dess ekonomiska och sociala utestängande av arbetare. Även våra rörelser är bara medium för klasskampen, ett av många sätt att ge den uttryck (när dom ens gör det). Vår organisering är självklart demokratisk just av den anledningen – det ger maximalt utrymme åt medlemmarna, dom som utövar klasskampen. På samma sätt har ingen mindre eller större rätt att syssla med det här vi gör; du kan tycka att en människa är hur äcklig som helst utan att det ger dej motiv för att sluta samarbeta med dom. Det är inte så att vi strävar efter nån sorts renhet, åtminstone inte jag, även om möjligheten att just samarbeta med vissa kan ifrågasättas. Jag tycker inte heller vi har rätt att ifrågasätta andras livsstil och/eller strategier i klasskampen utan rimlig kritik. Det handlar om en diskussion där den ena eller den andra kan ha rätt, för allt vi vet.

Det finns inte “vanliga människor” och socialister – och det finns verkligen inte “riktiga socialister” och “sossar”. Det myllrar av “konventionella” som bedriver kamp mot samma mål som vi, ibland utan att vi eller dom förstår det (eller vill förstå). Det gäller för oss alla att förstå att “radikalitet” bara är en fernissa. Vad som är relevant är ju inte att jag är “radikal” – det som är relevant är att jag gör rätt sak vid rätt tid. Hur kan det komma sej att konsumenter av vänsterkultur, ibland med överraskande förvirrade åsikter och bakgrund, tillåts representera arbetarsträvan mer än Claudio på Konsum och Vera på vårdhemmet eller t.o.m. mer än erfarna radikala arbetarorganiserare. Varför får klimataktivister jubel så fort dom demonsterar vid en flygplats några dar medan fackliga avtal som sluts över hela världen totalt ignoreras, trots att dom ofta är av betydligt större vikt för vår framtid. Det handlar inte om att vänsterkulturen är dålig i sej (även om många av dess inriktningar bokstavligt talat är sjuka), det handlar mer om att vi måste försöka övervinna våra olikheter och olika traditioner. Jag har stort hopp till alla dom papperslösa flyktingarna i Sverige, varav det finns många erfarna socialister som bara väntar på att få börja kämpa med oss på allvar. Jag hoppas också på min egen generation, att vi ska vara erfarna nog att reagera på rätt sätt vid rätt tillfälle.

Slutstadium om ordningsbetygen, Omsorgaren om skolstarten, Syrran om demokratisk tortyr, Ilse-Marie om EU-föredraget och Petter riktigt saftigt om kapitalismens regelbundna och oundvikliga krascher. Jag borde börja pinga technorati och intressant.se, men orka. Jag ägnar redan så mycket tid åt annat, jag tror jag får dra ner på mängden inlägg och satsa på lansering istället. Ju mindre man säger desto mer substans, förhoppningsvis.

Jag kände bara att jag ville klargöra; jag är inte alternativ. Jag har aldrig förstått begreppet, och ju mer jag tänker på det ju mer avstånd tar jag från det. Idén om att det går att indela människor i alternativa och konventionella bygger på någon sorts uppfattning att det är den socialistiska kulturen som ska övervinna borgarna. Men socialismen är ju i själva verket raka motsatsen till denna form av isolering! Marxismens klasskamp är en mekanism som varje byggsten av samhället följer – och hur kan vi skapa ett nytt samhälle om inte alla byggstenarna är med på det? Socialismens kultur är ett symptom på kapitalismen, en följd av dess ekonomiska och sociala utestängande av arbetare. Även våra rörelser är bara medium för klasskampen, ett av många sätt att ge den uttryck (när dom ens gör det). Vår organisering är självklart demokratisk just av den anledningen – det ger maximalt utrymme åt medlemmarna, dom som utövar klasskampen. På samma sätt har ingen mindre eller större rätt att syssla med det här vi gör; du kan tycka att en människa är hur äcklig som helst utan att det ger dej motiv för att sluta samarbeta med dom. Det är inte så att vi strävar efter nån sorts renhet, åtminstone inte jag, även om möjligheten att just samarbeta med vissa kan ifrågasättas. Jag tycker inte heller vi har rätt att ifrågasätta andras livsstil och/eller strategier i klasskampen utan rimlig kritik. Det handlar om en diskussion där den ena eller den andra kan ha rätt, för allt vi vet.

Det finns inte “vanliga människor” och socialister – och det finns verkligen inte “riktiga socialister” och “sossar”. Det myllrar av “konventionella” som bedriver kamp mot samma mål som vi, ibland utan att vi eller dom förstår det (eller vill förstå). Det gäller för oss alla att förstå att “radikalitet” bara är en fernissa. Vad som är relevant är ju inte att jag är “radikal” – det som är relevant är att jag gör rätt sak vid rätt tid. Hur kan det komma sej att konsumenter av vänsterkultur, ibland med överraskande förvirrade åsikter och bakgrund, tillåts representera arbetarsträvan mer än Claudio på Konsum och Vera på vårdhemmet eller t.o.m. mer än erfarna radikala arbetarorganiserare. Varför får klimataktivister jubel så fort dom demonsterar vid en flygplats några dar medan fackliga avtal som sluts över hela världen totalt ignoreras, trots att dom ofta är av betydligt större vikt för vår framtid. Det handlar inte om att vänsterkulturen är dålig i sej (även om många av dess inriktningar bokstavligt talat är sjuka), det handlar mer om att vi måste försöka övervinna våra olikheter och olika traditioner. Jag har stort hopp till alla dom papperslösa flyktingarna i Sverige, varav det finns många erfarna socialister som bara väntar på att få börja kämpa med oss på allvar. Jag hoppas också på min egen generation, att vi ska vara erfarna nog att reagera på rätt sätt vid rätt tillfälle.

Slutstadium om ordningsbetygen, Omsorgaren om skolstarten, Syrran om demokratisk tortyr, Ilse-Marie om EU-föredraget och Petter riktigt saftigt om kapitalismens regelbundna och oundvikliga krascher. Jag borde börja pinga technorati och intressant.se, men orka. Jag ägnar redan så mycket tid åt annat, jag tror jag får dra ner på mängden inlägg och satsa på lansering istället. Ju mindre man säger desto mer substans, förhoppningsvis.

Ju mer man hör om historia – och då menar jag alla dess delar – desto mer imponerad blir man av äldre generationer. Utan klassperspektiv är det lätt att gå vilse i historien – motiven för viktiga händelser saknas eller är bristfälliga, vilket kan få en att dra slutsatser som är förhastade. Det finns motiv bakom dom flesta händelser i historien som vi uppfattar som obegripliga eller onda. Det är bara sällan man får höra arbetarnas historia, som inte är en historia av maktspel utan en historia av kamp för värdighet, överlevnad och bildning. Trots alla fel så har medelålders, gamla och länge sedan döda och begravna alla ett historiskt sammanhang. Och i detta sammanhang, med deras situationer medtaget i beräkningen, sväller jag av stolthet över alla dessa människor, precis som jag, som uppvisat fantastiskt mod, nytänkande, handlingskraft.

 Miljardtals efter miljardtals människor har utan att tveka stretat på i sin vardag och utfört fantastiska saker. Arbetarkampen följd i personlig, dokumentär detalj är i sej ett bevis på att ett självförvaltat socialistiskt samhälle fungerar! Jag möter alla generationer socialister i politiska sammanhang, och dom fyller mej alla med stolthet. Blockadvakterna utanför hunddagiset i Nacka, dom fortfarande brinnande medelålders förhandlarna i SAC eller kommunisttanten eller -gubben som hela sina liv kämpat, och fortfarande kämpar. Dom döda, som försökt förbättra sina liv med facket.

Jag tänker när jag tänker på alla dom här att dom alla är mina föräldrar, våra föräldrar. Och vi, barnen, måste vara tacksamma för att dom faktiskt kämpade på, lade grunden för dagens situation (som faktiskt är en positiv situation). I belöning tror jag dom förväntar sej att vi ska fortsätta där dom slutade. Som en kamrat och väns farmor formulerade det (ungefärligt) efter att hennes man, fackligt aktiv, hade dött:

“Jag hoppas att ni i alla fall en gång blir verkligt fria.”

Eller som en annan fackligt aktiv sa til mej, apropå Jönköpings elevsyndikat:

“Ni får skynda på, ni förstår ni har hela livet framför er – men vi äldre har inte tid att vänta på revolutionen!”

Så låt oss göra dom en tjänst, det förtjänar dom verkligen.

Igår fick jag veta att jag inte fick mitt jobb, så nu väntar antagligen ytterligare några veckor arbetslöshet innan jag hittar nåt. Jag är glad för attentatet mot Kimmunen, det har tidigare visat sej framgångsrikt med sådana kampanjer mot Sverigedemokrater, men Petter verkar inte lika glad. Trotten påpekar att sverigedemokraternas framgångar självklart har ett bredare ursprung, nämligen bristen på en Riktig Vänster. Dom ljuger skriver om Septemberalliansen, kanske ett alternativ i längden? Något som hur som helst tar ungefär 80% av min tid just nu. Läs Slutstadium om mångkultur och Jordräntas 10-i-topp-lista på bästa samhällsbyggnaderna någonsin.

Ju mer man hör om historia – och då menar jag alla dess delar – desto mer imponerad blir man av äldre generationer. Utan klassperspektiv är det lätt att gå vilse i historien – motiven för viktiga händelser saknas eller är bristfälliga, vilket kan få en att dra slutsatser som är förhastade. Det finns motiv bakom dom flesta händelser i historien som vi uppfattar som obegripliga eller onda. Det är bara sällan man får höra arbetarnas historia, som inte är en historia av maktspel utan en historia av kamp för värdighet, överlevnad och bildning. Trots alla fel så har medelålders, gamla och länge sedan döda och begravna alla ett historiskt sammanhang. Och i detta sammanhang, med deras situationer medtaget i beräkningen, sväller jag av stolthet över alla dessa människor, precis som jag, som uppvisat fantastiskt mod, nytänkande, handlingskraft. Miljardtals efter miljardtals människor har utan att tveka stretat på i sin vardag och utfört fantastiska saker. Arbetarkampen följd i personlig, dokumentär detalj är i sej ett bevis på att ett självförvaltat socialistiskt samhälle fungerar! Jag möter alla generationer socialister i politiska sammanhang, och dom fyller mej alla med stolthet. Blockadvakterna utanför hunddagiset i Nacka, dom fortfarande brinnande medelålders förhandlarna i SAC eller kommunisttanten eller -gubben som hela sina liv kämpat, och fortfarande kämpar. Dom döda, som försökt förbättra sina liv med facket.

Jag tänker när jag tänker på alla dom här att dom alla är mina föräldrar, våra föräldrar. Och vi, barnen, måste vara tacksamma för att dom faktiskt kämpade på, lade grunden för dagens situation (som faktiskt är en positiv situation). I belöning tror jag dom förväntar sej att vi ska fortsätta där dom slutade. Som en kamrat och väns farmor formulerade det (ungefärligt) efter att hennes man, fackligt aktiv, hade dött:

“Jag hoppas att ni i alla fall en gång blir verkligt fria.”

Eller som en annan fackligt aktiv sa til mej, apropå Jönköpings elevsyndikat:

“Ni får skynda på, ni förstår ni har hela livet framför er – men vi äldre har inte tid att vänta på revolutionen!”

Så låt oss göra dom en tjänst, det förtjänar dom verkligen.

Igår fick jag veta att jag inte fick mitt jobb, så nu väntar antagligen ytterligare några veckor arbetslöshet innan jag hittar nåt. Jag är glad för attentatet mot Kimmunen, det har tidigare visat sej framgångsrikt med sådana kampanjer mot Sverigedemokrater, men Petter verkar inte lika glad. Trotten påpekar att sverigedemokraternas framgångar självklart har ett bredare ursprung, nämligen bristen på en Riktig Vänster. Dom ljuger skriver om Septemberalliansen, kanske ett alternativ i längden? Något som hur som helst tar ungefär 80% av min tid just nu. Läs Slutstadium om mångkultur och Jordräntas 10-i-topp-lista på bästa samhällsbyggnaderna någonsin.

Det är ett ständigt problem och något att fundera över, akademikers (och intellektuella i allmänhets) funktion i klasskampen och i ett framtida självförvaltande samhälle. Det är intressant för mitt liv, eftersom jag kanske kommer slå in på en naturvetenskaplig bana. På så sätt kanske jag försöker reda ut vilken roll jag kommer att ha i mitt liv.

Säkert är att samhället i högre och högre grad kommer att få förlita sej på ett nätverk av experter: det finns så mycket infrastruktur och så mycket att veta i vårt samhälle att vissa människor måste ägna hela sina liv i en speciell gren av produktionen, direkt eller indirekt. Det går inte att ha en vision för samhället som inte tar med expertkunskaper i planen. Problemet är bara att dagens bild av vetenskap, expertis och deras roll i samhället är så sammankopplade med den funktion dom för tillfället utövar att forskare kan framstå som direkta representanter för klassamhället.

Vilken funktion utövar då experterna i dagens samhälle? För det första så är det inte bara en yrkesroll som alla kan inta; arbetsdelningen i vårt samhälle är sån att vissa personer är experter, livet ut och som livsstil. Dom får då självklart mer tid att ägna sej helt åt hållfasthetslära, kemi, statistik eller vad dom nu gör. Men dom får också vissa intressen som springer ur deras yrkesroll. Akademiker har helt klart högstatusyrken; lönen är (i slutändan) hög, respekten är stor, de utför en uppgift som ofta faktiskt innefattar storskalig planering av produktion och därmed i viss grad av autonomi i arbetet (gäller särskilt för forskning). Det påverkar deras självkänsla och deras intressen – akademiker biter ifrån och kan hävda sej med sitt språk, sin respekt och sin lön. Det är fullkomligt naturligt för intellektuella att hävda sin egen betydelse, trots att samhället skulle haverera även utan t.ex. textilarbetarna.

Men jag tycker inte att intellektuellas roll i klasskampen är så enkel som att dom hävdar sina intressen på dom “vanliga” arbetarnas bekostnad. Det gäller för många grupper idag (som jag redan skrivit om), inte minst den breda gruppen män!

Men män har precis som akademiker i grunden samma situation som andra arbetare. Dom har inte kontroll över sitt arbete och sin arbetsplats (i själva verket så styrs forskare och den akademiska miljön allt mer), annars skulle det inte läggas så stora insatser på att utveckla t.ex. massförstörelsevapen. Det är inget fundamentalt som hindrar tänkande människor från att inse sina gemensamma intressen trots olika hög lön och status. Och intellektuella har mycket att bidra med i en revolutionär rörelse – det är framför allt inte dom intellektuella som utgör socialismens demokratiska problem, det är deltagandet av hela samhället i att forma socialismen. Precis som tryckare, förare, sömmerskor eller lärare har bidragit till den revolutionära rörelsen så har också intellektuella bidragit. Marx och Engels lämnade värdefulla bidrag; men egentligen inte mycket större än dom spanienfrivilliga som dog i kampen för ett frihetligt socialistiskt Katalonien. En varning är att för att överbrygga den här klyftan mellan arbetare och akademiker så måste allas lika inflytande tas på allvar. Det krävs en stark, självständig (och kanske ibland arbetarseparatistisk) rörelse för att integrera intellektuella i en social rörelse. Och det är säkert så att intellektuella inte naturligt har samma bestämdhet och styrka i sitt engagemang som t.ex. dom papperslösa, helt enkelt på grund av sin motivation. En stark arbetarrörelse katalyserar däremot, som vi vet av erfarenhet från 30-talet, en stark kulturell och intellektuell utveckling och ett värdefullt intellektuellt engagemang i klasskampen.

Kanske är det bästa sättet att idag förstå konflikten mellan arbete och kapital att tänka sej konflikten inom sej. Varje företag är underkastat konflikten i form av arbetsköpare som tvingas och drivs av kapitalets intressen och arbetssäljare som drivs av arbetets intressen, det självständiga kreativa arbetet. Den konflikten finns även inom dej, du säljer ditt levande arbete för din överlevnad samtidigt som du drivs av en egen drift att göra något meningsfullt, ta egna initiativ. Även i experterna finns denna konflikt, i kanske lika hög grad som i “vanliga” arbetare.

Akuhujan tar upp maktstrukturerna runt ofrivilliga graviditeter,  Trotten om Karl Roves avgång. Ilse-Marie om föraktet för svaghet – framtidens melodi.  Se även Postverket, en underbar sida för postisar. Petter lämnar sitt bidrag till karensdebatten.

Det är ett ständigt problem och något att fundera över, akademikers (och intellektuella i allmänhets) funktion i klasskampen och i ett framtida självförvaltande samhälle. Det är intressant för mitt liv, eftersom jag kanske kommer slå in på en naturvetenskaplig bana. På så sätt kanske jag försöker reda ut vilken roll jag kommer att ha i mitt liv.

Säkert är att samhället i högre och högre grad kommer att få förlita sej på ett nätverk av experter: det finns så mycket infrastruktur och så mycket att veta i vårt samhälle att vissa människor måste ägna hela sina liv i en speciell gren av produktionen, direkt eller indirekt. Det går inte att ha en vision för samhället som inte tar med expertkunskaper i planen. Problemet är bara att dagens bild av vetenskap, expertis och deras roll i samhället är så sammankopplade med den funktion dom för tillfället utövar att forskare kan framstå som direkta representanter för klassamhället.

Vilken funktion utövar då experterna i dagens samhälle? För det första så är det inte bara en yrkesroll som alla kan inta; arbetsdelningen i vårt samhälle är sån att vissa personer är experter, livet ut och som livsstil. Dom får då självklart mer tid att ägna sej helt åt hållfasthetslära, kemi, statistik eller vad dom nu gör. Men dom får också vissa intressen som springer ur deras yrkesroll. Akademiker har helt klart högstatusyrken; lönen är (i slutändan) hög, respekten är stor, de utför en uppgift som ofta faktiskt innefattar storskalig planering av produktion och därmed i viss grad av autonomi i arbetet (gäller särskilt för forskning). Det påverkar deras självkänsla och deras intressen – akademiker biter ifrån och kan hävda sej med sitt språk, sin respekt och sin lön. Det är fullkomligt naturligt för intellektuella att hävda sin egen betydelse, trots att samhället skulle haverera även utan t.ex. textilarbetarna.

Men jag tycker inte att intellektuellas roll i klasskampen är så enkel som att dom hävdar sina intressen på dom “vanliga” arbetarnas bekostnad. Det gäller för många grupper idag (som jag redan skrivit om), inte minst den breda gruppen män!

Men män har precis som akademiker i grunden samma situation som andra arbetare. Dom har inte kontroll över sitt arbete och sin arbetsplats (i själva verket så styrs forskare och den akademiska miljön allt mer), annars skulle det inte läggas så stora insatser på att utveckla t.ex. massförstörelsevapen. Det är inget fundamentalt som hindrar tänkande människor från att inse sina gemensamma intressen trots olika hög lön och status. Och intellektuella har mycket att bidra med i en revolutionär rörelse – det är framför allt inte dom intellektuella som utgör socialismens demokratiska problem, det är deltagandet av hela samhället i att forma socialismen. Precis som tryckare, förare, sömmerskor eller lärare har bidragit till den revolutionära rörelsen så har också intellektuella bidragit. Marx och Engels lämnade värdefulla bidrag; men egentligen inte mycket större än dom spanienfrivilliga som dog i kampen för ett frihetligt socialistiskt Katalonien. En varning är att för att överbrygga den här klyftan mellan arbetare och akademiker så måste allas lika inflytande tas på allvar. Det krävs en stark, självständig (och kanske ibland arbetarseparatistisk) rörelse för att integrera intellektuella i en social rörelse. Och det är säkert så att intellektuella inte naturligt har samma bestämdhet och styrka i sitt engagemang som t.ex. dom papperslösa, helt enkelt på grund av sin motivation. En stark arbetarrörelse katalyserar däremot, som vi vet av erfarenhet från 30-talet, en stark kulturell och intellektuell utveckling och ett värdefullt intellektuellt engagemang i klasskampen.

Kanske är det bästa sättet att idag förstå konflikten mellan arbete och kapital att tänka sej konflikten inom sej. Varje företag är underkastat konflikten i form av arbetsköpare som tvingas och drivs av kapitalets intressen och arbetssäljare som drivs av arbetets intressen, det självständiga kreativa arbetet. Den konflikten finns även inom dej, du säljer ditt levande arbete för din överlevnad samtidigt som du drivs av en egen drift att göra något meningsfullt, ta egna initiativ. Även i experterna finns denna konflikt, i kanske lika hög grad som i “vanliga” arbetare.

Akuhujan tar upp maktstrukturerna runt ofrivilliga graviditeter,  Trotten om Karl Roves avgång. Ilse-Marie om föraktet för svaghet – framtidens melodi.  Se även Postverket, en underbar sida för postisar. Petter lämnar sitt bidrag till karensdebatten.

Jag har just läst färdigt “Arbetarråd och ekonomin i ett självförvaltande samhälle” av Castoriadis och är i gång med en stor rescension av boken som kommer publiceras här. Men först känner jag att jag måste kasta av mig ännu ett sjok ångest.

Jag har det inte direkt fett och jag kan inte påstå att jag nånsin är särskilt jätteglad, men jag överlever. Jag har inte kunnat flytta hemifrån än, vilket ständigt ger mig ångest för att jag inte känner mig vuxen, som om jag inte hade ett eget liv. Samtidigt är det förstås en välsignelse att jag kan bo kvar, och mina föräldrar är helt ok. Jag har varit “singel” i över ett år och engagerat mig politiskt lite längre. Jag tjänar 68,40 i timmen, saknar arbetsskadeförsäkring och har tråkigt hela tiden på mitt jobb. Jag och ett gäng andra unga ersätter de förra, äldre rockvaktmästarna som fick gå  utan så mycket som ett tack – vi behandlas som andra klassens anställda på mitt jobb, folk som inte bidrar lika mycket till arbetsplatsen. Människor har arbetar hela sitt liv här, med monotona arbetsuppgifter, för en lön runt 100 kr i timmen, byggt sitt sociala liv här och förlorat allt här när de sparkats.

Min dag är lyckligtvis bara sex timmar, men just talet 6 blir som en förbannelse. Dagen är sex timmar lång – varje timme kan delas in i sex stycken 10 minuter långa delar. Och varje 10 minuter är som en evighet som måste skrämmas bort med sudoku, kaffe (för 10 kr per kopp), skitsnack eller bara tystnaden av frånvaron av tankar eller känslor – eller med hat och frustration, lusten att döda och dö. Ju mer jag sitter ensam, desto mer tänker jag på spikbomber ungefär (hej säpo!).  Det förvånar mig inte ett dugg att världen är full av bittra, tråkiga gubbar och kärringar – det är en naturlig reaktion på materiella förhållanden, ungefär som erosion.

Just idag gjordes min dag riktigt perfekt.  Jag började tänka – kom ihåg att jag läser en intressant bok – på socialism, på mitt liv och allt detta jag skriver här. Det finns inget säkrare recept på att bli nere i minst 3-4 timmar, och med mina nya teoretiska insikter kunde jag plocka isär mitt liv ännu tydligare och hittade ännu fler plågor. Det finns inget mer deprimerande än att vara socialist, det är nog därför så få vill vara det. Tyvärr har vi rätt, något som dom flesta unga inser när dom börjar jobba. Just då kommer min arbetsledare och berättar att chefen har bestämt att vi inte får sitta ner utan ska röra oss hela tiden när vi jobbar (“aktivt bemöta besökarna”). Hon vet mycket väl att dom hårda stengolven ger oss ryggproblem även med bra skor, och att vi därför försöker röra oss så lite som möjligt på det (något jag upptäckte efter ett par smärtsamma dagar). Lite senare sitter jag, fortfarande med en klump i halsen vid tanken på att jag är på väg att falla in i en känslomässig monotoni. Jag sköter en liten butik som säljer krimskrams till turister, samtidigt som jag räknar alla besökare som kommer in i huset (ca 1200 per dag) och vaktar kassan samt svarar på frågor. Då dyker en av husets självutnämnda poliser – en högre uppsatt chef som däremot inte är ansvarig direkt för mej – upp. Han säger: “Nämen här kan du ju inte sitta – det ser så inaktivt och stelt ut. Du måste ut och röra dig, möta kunderna med information. Kassan här kan ju fiket hålla ett öga på.” Jag är så ledsen och känner mej så nertryckt att jag inte kan göra motstånd, utan jag mumlar något till svar och reser mej upp istället. Det är alltså meningen att jag ska räkna, ta hand om och dela information till flera turistgrupper på samma gång som jag säljer attiraljer i en shop.

Alla vi som jobbar vet att vi kommer att sitta ner – vi kommer att sitta ner utom när poliserna kommer och övervakar oss.  Dom unga ambitiösa tjejerna som jobbar här verkar glada och tillmötesgående mot kunderna på ytan, men när chefen inte tittar är dom med oss andra. Bara för att dom sparkar dom gamla och ersätter dom med unga naiva människor kommer dom inte lyckas – konflikten mellan arbete och kapital rinner ur rollerna på arbetsplatsen och det är den kraften som driver in oss i det här hårdnackade motståndet, tyvärr ett oorganiserat motstånd än så länge.

En av dom sparkade gamlingarna kom tillbaka till oss en dag, en gammal fet äcklig gubbe. Han har haft hela sitt liv på den här arbetsplatsen, i den här gemenskapen. Och gamla som unga, tjejer som killar, värdar som städare, kramar om honom kärleksfullt och visar att dom fortfarande är kamrater, vilket är oerhört gripande. Cheferna hälsar ytligt och besvärat. Den här arbetsplatsen har verkligen förutsättningarna.

Det här inlägget tar upp två viktiga frågor och hur de hänger samman. Inlägget är baserat på erfarenheter i mitt extrajobb (där jag har gott om tid att tänka):

1. Definitionen infrån och utifrån av den politiska arbetarklassen.

2. Metoder som existerar i kultur för att separera oss arbetare från varandra, från att förstå våra liv och göra något åt sakernas tillstånd.

Jag har en osäker anställning, och jag och alla mina vänner i samma ålder har liv som kan beskrivas efter följande planritning: våra liv består av ett “skitjobb” som försörjer oss. Lönen kan grovt sett vara 50-150 kronor, tydliga stadgar och hälsovård kring arbetet saknas och ofta är arbetsvillkoren utslitande och ensidiga. Vi har också en eller ett par intressen – samt en stor plan för våra liv. Denna plan går oftast ut på en längre utbildning, en konstnärlig karriär eller kändisskap. Våra arbetsplatser är fullständigt avpolitiserade, ofta råder där inte minsta ifrågasättande av ledningen samtidigt som vi inte är ett dugg om lojal mot chefen utan bara vill ha ut vår lön – det är ju trots allt bara ett extraknäck. Mina apolitiska vänner ägnar tiden åt att träffa vänner, fika och göra roliga saker tillsammans, samt fila på sin stora dröm. Vi som är vänsterpolitiska ägnar oss ofta också åt vårt stora mål – revolutionen. Men vi glömmer lätt våra egna liv, det som inte bara finns i våra huvuden utan också t.ex. på våra bankkonton. Vissa vänsterradikala ägnar sig inte alls åt klasskamp. Bara ibland ägnar vi oss verkligen åt politisk verksamhet med tydliga delmål i sikte.

Resultatet av denna alla påtvingade mall är förvirring. När jag är på jobbet möter jag människor som på en och samma gång är ambitiösa, framtidstroende, deprimerade, maskande och bittra. Ibland är dom t.o.m. liberaler också. Dom funderar tydligen knappast alls på att dom presenterar en fasad för sin arbetsgivare och en helt annan mot sina arbetskamrater, att dom stjäl så fort någon vänder ryggen till. Dom gör motstånd helt klart, dom försöker förbättra sin vardag – men dom gör det hundaktigt, lägger ingen politisk betydelse i det, dom vill inte göra det organiserat i fackförbund eller föreningar trots uppenbara fördelar.

Det beror på drömmarna, på deras plan för livet. Vi vet ju alla, vi lever på det, att vi bara är på väg igenom det här helvetet. För snart kommer vi att klara den där utbildningen, och sen kommer vi att få jobb, eller något liknande. Även om det för dom flesta handar om lönlösa studier i onyttiga, flummiga samhällsämnen som bara ger skulder åt CSN. Inse det: för dom flesta av oss kommer inte drömmen att bli verklighet – vi kommer harva på och kanske få ett något bättre jobb. Men dom här drömmarna, den här modellen för hur vårt liv ser ut, gör att vi inte ens identifierar oss som dom arbetare vi är – arbetare som har rätt till skälig lön och vettiga arbetsvillkor. En arbetare, en fackligt engagerad, framställs som en snipig egoistisk kärring eller som en böghatande dum byggarbetare. Allt för att stöta bort oss från dom människor vars öden vi egenligen delar.

Mitt enda hopp är att vi ska lära oss när vi blir äldre och drömmen äntligen spricker. Kanske vi då kan känna någon sorts tacksamhet mot sveriges alla tråkiga LO-gräsrötter, hyresrätts-förkämpar, bittra pensionärer. Jag känner det redan, för min dröm är kanske redan på väg att dö.

Nu kommer jag bli präktig, överse med det. Jag vet att jag bara skriver idiotiska pk-saker men det hjälper mig att samla mina tankar och förhoppningsvis era egna.

Något som jag tycker att jag stöter på gång på gång i arbetslivet och i politiska diskussioner är den här fantastiska förmågan att kompromissa med andras villkor till förmån för sina egna. Bittra pensionärer rackar ner på unga och invandrare i sina insändare, tuggumituggande ungar spyr galla över gamla stötar och mobbade arbetskamrater, män kastar skit på kvinnor och så vidare i all oändlighet fram och tillbaka. Fackförbund, föreningar, enskilda och partier vänder sig till vissa grupper och utestänger andra med sina speciella typer av elitism.

Till och med när de stora LO-förbunden uttalar sig så vänder de sig mot varandra, frågan verkar snarare vara hur smulorna ska fördelas mellan de olika förbunden än hur vi tillsammans ska få ut mer. Det ena förbundet säger sig vara mer värt än det andra, och när klimatet är så, tycker jag inte det känns vidare konstigt att IF Metall vänder sig mot kvinnopotter (som kanske inte gynnar just dem lika mycket). Nästan överallt verkar förändringar bara kunna ske på det här stympade sättet – genom att vi tar av varandra, slåss inbördes, stjäl och motarbetar. Det är nästan bara en skalskillnad mellan LO och inbrottstjuvarna i dina kvarter.

Uppdelning har alltid varit sättet att splittra oss. Ammunition från fabriker på andra sidan jorden tränger in i våra kroppar, företagen ägs från en annan kontinent, produktionen löper genom tusentals olika vägar och delas upp tills ingen enskild del verkar ha inverkan på produktionen. Det är uppdelningen som är det viktiga, de komplicerade orsaksförhållandena som gör kapitalismens väv stryktålig.

Det vi behöver är en intelligent, flexibel och tidlös kultur av fullkomlig arbetargemenskap och internationalism. Det duger inte med den perversa arbetarromantiken, åka till Palestina, kasta stenar i Rostock eller att rita en förtryckstriangel på ett papper, vi måste få ut vårt budskap på många fronter i populärkultur. Vi måste lära oss att förstå, samarbeta och uppskatta gamla, unga, män, kvinnor, “svennar”, “invandrare” o.s.v. Fördomarna är tomma, det finns ingenting bakom dem. Om vi förstår de ekonomiska orsakerna till att män beter sig som svin, att rasismen frodas o.s.v. så blir dom förståeliga (jag förväntar mig ingen moralism här, människan är knappast traditionellt god). Vi måste sedan inrikta oss på orsakerna och i övrigt försöka göra allt vi kan för att minska våra splittringar.

Och slutligen: det tusenfalt bespottade medelklassiga/elitistiska slagordet “Internationell solidaritet – Arbetarklassens kampenhet” är missförstått. Kampenhet syftar inte på jepparna som skriker, det handlar om enheten i vår kamp men det är tydligen för svårt att förstå.